Tångbloggen

Det blev både bebisar och omelett!

Resultaten från experiment 1, där vi undersökte om ägg från blåstångshonorna i Björnöfjärden blev befruktade om de befann sig i bättre vatten eller inte, visade att blåstången i Björnöfjärden inte är i så gott skick. Även i de behandlingar där vi saltat upp vattnet lite extra var ytterst få ägg från Björnöfjärdens blåstång befruktade, oavsett vatten. Experiment 1 undersökte även om ägg från blåstång som växt utanför Björnöfjärden, i saltare och renare vatten, blev befruktade om de fick befinna sig i vatten från Björnöfjärden. Vi har inte hunnit analysera resultaten än, men det verkar det som att vattnet i Björnöfjärden just nu inte är optimalt för blåstången, ens om det är frisk blåstång som försöker.

Även om det bitvis var många ägg, så var inga befruktade i det här provet.

Hur kan vi då se om äggen är befruktade eller inte? Jo, när ägget befruktas bildas en cellvägg efter 12-24 timmar. Väggen består av cellulosa, som man kan färga in med ett ämne som heter calcofluor-white. Om man tittar på ett infärgat prov i ett mikroskop där man även kan belysa provet med UV-ljus, kommer alla ägg som har bildat en cellvägg att lysa blått. Detta innebär dock att man får sitta instängd många timmar i ett mörkt rum och räkna blå prickar. Så regniga somrar är inte alltid så illa.

Tre obefruktade ägg, ett större oogon som reflekterar lite av UV-ljuset och ett klart lysande befruktat blått ägg.

För att vidare kartlägga vilken del av livscykeln som är kritisk ville vi också studera hur redan befruktade ägg, alltså små bebisar, skulle klara sig i Björnöfjärdens vatten jämfört med bättre vattnet utanför Björnöfjärden. De små plattorna i experiment 2 lästes av idag och jag hittade små groddar på alla plattor, även de som växt i Björnöfjärdens vatten. Det verkar som om vi hade rätt i vårt antagande att det är just själva befruktningen som inte lyckas.

Det sista och största experimentet ska vi sätta ut i Björnöfjärden imorgon och återbesöka först till hösten och sedan även efter vintern. Tångbebisarna som vi sådde på baksidan av kakelplattorna har fästs på galler med marinbiologens bästa vän; buntband. Dessa galler sätter vi ut både inne i Björnöfjärden och utanför för att följa hur unga ”tång-åringar” klarar av att växa. Vi hoppas på ännu en mild vinter så att isen inte flyttar våra galler.

Små bruna tångbebisar på kakelplatta, sett under lupp.