Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘blåstång’

Under de senaste veckorna har det varit flera presentationer om vikten av att bevara och skydda ålgräsängar. Det finns många aktiviteter som påverkar ålgräsängar negativt. Hit hör fortsatt utbyggnad av hamnar, både stora hamnar för fartyg och mindre för fritidsbåtar. Den största negativa påverkan kommer från tillförsel av mycket näring från land via avrinning och direkt från avloppsreningsverk. 

Resultatet av hög närsaltsbelastning innebär ökad produktion av snabbväxande fintrådiga alger och mer organiskt material som sedimenterar ner till botten. På västkusten kan det vissa år etablera sig massor med små blåmusslor på bladen på ålgräset och tynga ner dem till botten. Blir det mycket fintrådiga alger kan de trassla in sig mellan skotten i ängen och också bidra till att ängen förstörs. Det bästa sättet att bevara ålgräset är att skydda ålgräsängarna så att inte påverkan blir så stor att ängen försvinner. Då kan det bli svårt och mycket kostsamt att restaurera en äng eftersom man då måste plantera tillbaka ålgräset för hand. På förra Baltic Breakfast var temat just hur och vad som behöver ske för att skydda och restaurera de kustnära ekosystemen.

För att kunna återplantera ålgräs på västkusten gäller det att miljön inte förändrats för mycket utan att förutsättningar för ålgräsets överlevnad fortfarande finns kvar.

Mer att läsa finns i detta policy brief. När vi pratar om ålgräsängar och vad som behövs för att skydda och eventuellt restaurera dem kan det verka som att de förekommer i samma miljöer på västkusten och i Östersjön. Men det finns också stora naturliga skillnader mellan dessa ängar på olika sidor av landet.  I denna illustration har jag försökt visa på några viktiga skillnader som kan påverka vad som händer i ängen under året. 

En illustration om skillnader och likheter mellan ålgräsängar på väst- respektive östkust.

Den största och viktigaste skillnaden är att ängarna på västkusten förekommer på lösa mjuka bottnar med mycket organiskt material, där sedimentet ofta blir syrefattigt. Där finns mer kol lagrat som samlats där under många, många år. På småstenar i ängen växer sudare, Chorda filum. Vanliga djur i ängen är strandkrabba, Carcinus maenas. Den är populär mat för bl.a. torsk och krabban hittar skydd mellan stenar och ålgräs. Olika räkor som hästräka (Crangon crangon) och olika arter av tångräkor, t.ex. den långfingrade tångräkan (Palaemon adspersus) lever bland ålgräset i skyddade vikar. Blåmusslor ligger som små klumpar på botten. Vissa arter som öronmanet (Aurelia aurita) förekommer i ängarna på både ost- och västkusten. 

Jämfört med västkusten hittar man ålgräset på mer sandiga lokaler i Östersjön. Innehållet av kol i sedimentet är klart mindre och det betyder också att ängen inte lagrar lika mycket kol som på västkusten. Ängarna i Östersjön är mer varierade när det gäller arter av rotade vattenväxter. Här förekommer arter som borstnate (Stuckenia pectinata) och ålnate (Potamogeton perfoliatus) bladat med ålgräs och stenar med blåstång och sudare. Allt i en härlig blandning. Östersjöns ängar hittar man på mer vågexponerade lokaler som medför att organiskt material spolas bort.  Precis som på västkusten ligger det klumpar med blåmusslor på botten men i Östersjön blir musslorna inte lika stora på grund av den låga salthalten. Salthalten sätter också en utbredningsgräns för hur långt in ålgräset kan växa i skärgården och hur långt norrut den förekommer. I norra delen av Egentliga Östersjön blommar ålgräs sällan och ängarna består av en eller några få individer som endast förökar sig med rotskott. Det betyder att skulle den ängen förstöras genom för stor påverkan av närsalter och produktion av fintrådiga lösliggande alger, så kommer det att vara svårt till helt omöjligt att återställa den. 

Ålnaten håller på att vissna bort på hösten. För den med skarpa ögon syns småfisk i kanten på ålnatebeståndet.

När vintern kommer vissnar ålgräset och de olika vattenväxterna tillsammans med sudare ner och botten blir kal och tom. Det står kvar enstaka små övervintrande skott av de olika växterna. Det är då som de blandade ängarna i Östersjön, där det kan finnas ganska många stenar med blåstång, fortfarande kan ge gömställen över vintern till småkryp och fiskar. 

På västkusten har en ny främmande art hittat en växtplats i många ålgräsängar. Det är sargassosnärjan (Sargassum muticum) som bildar höga buskar inne på skyddade bottnar inne bland ålgrässkotten. Vi finner den också på andra ställen, som exempelvis pirkanter. Sargassosnärjan sitter på små stenar och skal. Men också den vissnar bort under hösten och kvar blir bara ett litet kort övervintrande skott. Inget att gömma sig i för en liten fisk eller räka. Över vintern vandrar fisk och småkryp istället ner på djupare vatten i väntan på att ljuset kommer tillbaka och temperaturen ökar så att ålgräs, andra vattenväxter och sargassosnärjan kan växa till igen.

Read Full Post »

Är du intresserad av botanik? Då kanske du redan prenumererar på Svensk Botanisk Tidskrift, en tidning som ges ut av Svenska Botaniska Föreningen sedan 1907 då föreningen bildades.

I senaste numret presenterade jag, tillsammans med mina kollegor Susanne Qvarfordt och Sofia Wikström, en artikel om den frilevande formen av blåstång som vi arbetar med inom det finsk-svenska samarbetet FunkVeg som vi har skrivit om tidigare här på Tångbloggen.

Frilevande blåstång – Östersjöns tumbleweed?

I artikeln presenterar vi kort hur den frilevande formen ser ut, var den tidigare omnämnts i den vetenskapliga litteraturen samt går ut med en efterlysning. Vi vill nämligen kartlägga denna obeforskade form och ta reda på vilken roll den spelar i Östersjöns kustnära ekosystem.

Till skillnad från den vanliga, på hårt underlag fastsittande formen, så förekommer den frilevande blåstången ofta på mjuka bottnar. Där växer olika typer av nate, slinga och andra kärlväxter under sommaren, men alla de vissnar ner under hösten och lämnar en kal tom botten över vintern. Ensam kvar blir den frilevande blåstången, kanske som skydd och övervintringsplats för de små djur som inväntar vårens nya tillväxt.

Den bildar inte sällan runda klot, som för tankarna till blomkålshuvuden. Kanten är vågig och den käns sprödare att ta i än fastsittande tång.

Med artikeln efterlyser vi nu observationer från hela den svenska Östersjökusten för att få en bättre bild över hur vanligt förekommande denna form av blåstång faktiskt är.

Har du hittat frilevande blåstång? Då får du gärna höra av dig till oss med platsens koordinater och gärna ett foto eller två. Såg du frilevande blåstång under dykning eller bad får du gärna ge en ungefärlig djupangivelse om du kan.

Read Full Post »

Tiden går fort och nu är andra veckan av oktober över. Idag är en strålande höstdag och en tur runt hamnen i Räfsnäs, på Rådmansö i Norrtälje gav några fina bilder på livet vid bryggorna. Nyligen placerades en stor vågbrytande flytbrygga ut ytterst i hamnen. Resultat att det går att ta fina bilder från sjön över Räfsnäs hamn.

Räfsnäs hamn. Stora sjöräddningsbåten ute på uppdrag?

I helgen har många av de mindre båtarna tagits upp och vattnet ligger klart mellan bryggorna. Det finns gott om tångruskor på botten närmast bryggkanten och det driver många höstfärgade blad från de olika träden i närheten. Mellan några av bryggorna står ett stort stim med löjor.

Mellan de vackra drivande höstlöven är det ganska glest mellan skräpet på botten, en plastplatta från en båtdurk och en ölburk. Skulle ju vara ännu bättre om det var helt rent från skräp så klart. 

Vattenväxter, i det här fallet olika arter av slingor, Myriophyllum förbereder sig för att övervintra. De långa slingorna som producerats under sommaren börjar vissna och driver in till stranden i stora trassliga massor. Men tittar man noga så ser man att det kommer ut nya rötter från grenarna.

Det gäller bara att de ligger kvar i vattnet så kan de rota sig till våren på en ny plats. En ännu bättre spridningsmetod är de speciella övervintringsskotten, turioner, som två av våra fyra arter av slingor bildar. Kransslinga, Myriophyllum verticellatum och knoppslinga, Myriophyllum sibiricum, har båda denna form av spridningsorgan. De två andra arterna, dvs axslinga, Myriophyllum spicatum och hårslinga, Myriophyllum alterniflorum bildar inga speciella övervintringsskott. 

Det finns en art av slinga, storslinga, Myriophyllum aqaticum, som är listad på EU:s förteckning över främmande arter. 

Idag finns den i dammar och går att köpa i akvariehandeln. Det gäller att inte sprida den i naturen! Det som är en inhemsk art i en region kan bli en introducerad, invasiv, främmande art på en annan plats. 

Vår inhemska art axslinga spreds till Nordamerika på 1940-talet och blev där en invasiv främmande art som ställer till med problem i sjöar och floder.  I de Stora sjöarna har den spritts över stora delar. Det finns bra beskrivningar av vilka problem denna art ställer till med och har ställt till med i många vatten där den introducerats. På denna länk finns motsvarande information om Myriophyllum spicatum som problematisk introducerad art. 

Turioner, övervintringsskott hos kransslinga. Varje planta bildar massor av turioner som kan spridas och bilda nya plantor nästa år.

Read Full Post »

Det börjar bli höst och risk för att det börjar blåsa och storma. Då är det dags för den sista turen ut till en liten ö med en fika korg. Ön heter Tärnskär, som många andra i Stockholms skärgård. Denna gången satt inga tärnor på ön men däremot gjorde vi som vanligt ett fynd. 

Ett skelett av en strandskata låg kvar på en klippa. Nu pryder bokhyllan tillsammans med andra fynd.

Det är också klart att hösten är här när man tittar ner i vattnet. Den typiska algzoneringen i Östersjön med ett smalt bälte av grönslick, Cladophora glomerata och tarmalg, Ulva spp. följt av ullsläke, Ceramium tenuicorne och längst ner syns blåstången, Fucus vesiculosus. Det var frestande att ta sig ett dopp men dimmorna höll på att rulla in utifrån havet. 

Häftigt grön grönslick och vackert röd ullsläke. Blåstången skymtar längst ner i vattnet.

Efter regnen i förra veckan hade hällkaren fyllts med nytt vatten. Det ena har hunnit bli vackert grönt av någon mikroskopisk alg och den andra som ligger lite högre upp från vattenlinjen hade fått en rödare algblomning. På klipporna runt vattensamlingarna växer vägglav, Xanthoria parietina i lysande orangegula fläckar. De blir ännu vackrare i dimman.

Olika algblomningar i hällkaren på Tärnskär. På klippan växer vägglav och färgar den lysande organegul,

Sen var det definitivt dags att åka tillbaka innan dimmorna driver in ute från öppet hav. Väl tillbaka vid bryggan var det dags att ta upp båten för vinterförvaring. Att dra upp båten är alltid lika spännande för den är ganska tung och det är lätt hänt att den sjunker ner i blåleran som finns strax under sanden. Blir det för djup är det lätt hänt att hjulen fastnar. Denna gång gick det fint.

Nästa steg var att undersöka hur mycket påväxt som fanns på skrovet i år. Förra året la vi inte i båten förrän i början av augusti och då slapp vi havstulpaner nästan helt. I år hade det blivit ganska mycket havstulpaner på skuggsidan av båten som legat in mot bryggan medan utsidan mest hade grönslick och grov tarmalg som påväxt. 

Samma skillnad syntes på våra grannars båtskrov som de tog upp idag. Tittar men noga på sidan som fått mer solljus så syns också många små kulformiga cyanobakterier, svartkula Rivularia atra.  

Nu är båten avspolad och väntar på nästa sommarsäsong och spännande turer i skärgården. Skulle det bli några fina dagar är det lätt att lägga den i sjön igen. Detta blir kanske modellen nästa år att lägga i den i sjön när vi använder den och slippa påväxt av havstulpaner? Och att sätta ut en havstulpansvarnings platta så vi vet när larverna kommer och sätter sig.

Read Full Post »

Måndagens medverkande var Sam Dupont och Kerstin Johannesson båda från Göteborgs universitet, tillsammans med Bo Gustavsson, Stockholms universitet och Lars Arneborg, Sveriges Meterologiska och Hydrologiska Institut, SMHI.  Ordförande var Emma Norhén som också är ordförande i Miljövårdsberedningen.

De medverkandes presentationer och diskussioner gav mig lite tankar som jag vill dela med mig. En fråga som bara snuddades vid var hur Östersjön med sin unika blandning av sötvattensarter och marina arter kommer att påverkas av de förväntade högre vattentemperaturer kombinerat med lägre salthalt som klimatförändringar innebär. 

Det har gjorts en del studier av marina arter som vandrat in i Östersjöns brackvatten för ca 8000 år sedan. Då gick Östersjön från att ha varit en insjö, Ancylus sjön till att bli Littorina havet. En jätteförändring för alla sötvattensarter. Efter att isen drog sig tillbaka så höjdes successivt landet och sunden i Danmark grundades upp och vattenutbytet blev allt mindre. Du hittar mer att läsa om de stora förändringar som skett och havets geologiska historia på Havet.nu.

Ancylus sjön – isen drar sig tillbaka. Mycket av dagens landområden ligger under ytan.
Littorina havet. Landhöjningen fortsätter och Östersjön blir långsamt mer avsnörd.

Under de senaste 7000-8000 åren har många marina arter vandrat in i Östersjön. De visar på tydliga genetiska anpassningar till denna nya miljö – som har en relativt sett låg salthalt, knappast något tidvatten men stora variationer i vattenstånd. Dessa förändringar har skett mycket snabbare genom ökade halter av växthusgaser i atmosfären.  Idag finns tre tångarter i Östersjön, blåstång (Fucus vesiculosus), sågtång (Fucus serratus) och en nu för Östersjön unik art smaltång (Fucus radicans). Smaltången har hunnit utvecklas under de 7000 år som salthalten varit någorlunda stabil i Östersjön.

Tre viktiga tångarter på Östersjöns klipp-och stenbottnar.

Med klimatförändringen förväntas det regna mer, vilket gör att mer näring kommer att rinna ut med åar och floder från omgivande marker.  Det kommer att bli viktigt att redan nu göra åtgärder som bidrar till att binda näringen på land och minska tillförseln av näring till Östersjön. Detta kan göras genom anläggning av våtmarker, som dessutom kan fungera som lekplatser för gädda och abborre.

Salthalten kommer att minska i Östersjön.  Bottenviken och Bottenhavet kommer att mer och mer likna stora sjöar. På samma sätt kommer de innersta delarna av skärgården att bli mer utsötade.  

Storskalig bild av salthalten i Östersjöns ytvatten som påverkar de grunda produktiva miljöerna.

Den översiktliga kartan på salthalter visar helt annat än när vi går in till kusten där alla våra stora floder mynnar och förändringen i salthalt kommer att  märkas mycket snabbare.

De marina arterna som delvis hunnit anpassa sig under denna korta period i Östersjöns historia när salthalten var tillräckligt hög, som kommer att tvingas flytta söderut. Och efter dem följer en massa sötvattensarter. När det gäller fleråriga stora alger på klipporna finns det inte några som kan ersätta tångarterna men på mjuka bottnar finns det många fler arter som kan stå för syreproduktion och ge skydd åt fiskyngel och småfiskar. Ålgräs, Zostera marina har med andra ord många arter som kan ersätta den på de grunda bottnarna i Egentliga Östersjön. 

Många kustområden har låga salthalter. Med ökat regn och mer avrinning kommer de att bli allt mer utsötade. Marina arter försvinner och sötvattensarter tar över. Kartan från Svealands kustvattenvårdsförbund.

Så, om dessa funderingar stämmer borde vi väl inrikta den långsiktiga planeringen på att skydda de grund lekmiljöer för fiskarter som gädda, abborre och gös. Och mynningsområden för vandrande lax. Dessutom blir det speciellt viktigt att fundera mer kring vilka sötvattensarter som kommer att stå för viktiga funktioner i en allt sötare Östersjön? Blir det rotade vattenväxter som betydelsefulla syreproducenter? Hur gör vi så att det finns gott om sötvattenssnäckor, små kräftdjur och larver som mat till fisken? Och skall vi starta odlingar av främmande arter som vandrarmussla (Dreissena polymorpha) och kinesisk ullhandskrabba (Eriocher sinensis)?

Kinesisk ullhandkrabba – kan bli en delikatess i framtiden?

Det finns så många på vilka åtgärder vi bör satsa på för att möta klimatförändringarna. Några kanske kommer att tas upp på onsdag när ämnet är ”Kusten -där alla vill vara”.

Read Full Post »

För den som vill lyssna på ett webbinarium om artbildning i Östersjön kommer Kerstin Johannesson att berätta om ”Östersjöns- vårt svenska Galapagos” på onsdag kl. 18.00 -19.00. Kerstin Johannesson är professor i marin ekologi vid Göteborgs universitet och föreståndare för Tjärnö marina laboratorium utanför Strömstad. Om forskning och utbildning vid fältstationen Tjärnö har Tångbloggen berättat många gånger. Det är där som flera av Stockholms universitets marina fältkurser ges.

Vy ut över Tjärnöviken. Laboratoriet och båtar syns till höger.

Tillsammans med Askölaboratoriet, Stockholms universitets fältstation i Trosa skärgård, har det varit möjligt för mig och många andra att kunna jämföra Östersjöns artfattiga ekosystem med Västerhavet.

Bild av Askölaboratoriet i morgonsolsken.

På båda stationerna finns också goda möjligheter att göra jämförande studier av samma art och hur den lever och förökar sig i marint respektive brackvatten. För min del har det handlat om blåstång (Fucus vesiculosus) som hunnit tappa flera anpassningar, som att tåla uttorkning och infrysning, när den flyttat in i Östersjön. Det tål däremot blåstången som förekommer i ett grunt bälte utmed kusten i Västerhavet och Nordsjön.

Klippa i Tjärnöviken med ett smalt tångbälte nära ytan. En brännmanet flyter i ytan och under den syns en introducerad art, sargassosnärja (Sargassum muticum)

Vill du veta mer är det bara att anmäla sig till denna öppna populärvetenskapliga föreläsningen på Kungliga Vetenskapsakademin på onsdag sen eftermiddag. Det blir ett djupdyk i anpassningar och hur snabbt genetisk variation kan ske i en ny ung miljö som Östersjön.

Read Full Post »

När hösten startar tycker vi att brunalgen tångludd, Elachista fucicola passar bra som månadens alg. Tångludd bildar små tofsar av brunt ludd på i första hand blåstång, Fucus vesiculosus, men hittas också på sågtång, Fucus serratus. Det latinska namnet beskriver ofta utseende och växtplats eller något annat viktigt kännetecken hos arten. Namnet ”fucicola” betyder just ”växande på Fucus” och ”elachistos” är grekiska och betyder ”den minsta”. Så för att hitta den ska du leta efter en liten art som växer på blåstång. Den går knappast att missa.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Elachista fucicola, tångludd och tjusig sågtång i bakgrunden

Tångludd är en ettårig art. Livscykeln består av två stadier: en makroskopiskt och ett mikroskopiskt stadium. Det mikroskopiska stadiet förekommer under senvinter till tidig vår och består av krypande förgrenade trådar. Det syns därför inte utan att man noga undersöker ytan hos blåstången med mikroskop. När temperaturen stiger till över 12 – 16 0C sker en asexuell förökning och det makroskopiska stadiet växer ut.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Tångluddet sitter ofta på de äldre delarna hos tång. De yngre delarna har för mycket slemproduktion.

Unga tofsar är gulbruna och ca 2 – 3 cm stora. De är vanliga till mycket vanliga under perioden maj – september. När de blir äldre blir de mindre, ca 1 cm och mörkbruna. I basen på tofsen finns en kuddformad vävnad som känns som en liten hård kula. Från den täta vävnaden går det ut förgrenade parafyser (hår), enrummiga ovala sporangier samt en cell rad breda oförgrenade assimilationstrådar. Assimilationstrådar innehåller kloroplaster och är de delar av algen som står för produktionen, där algen genom fotosyntes omvandlar solljus och koldioxid till syre och socker.

På hösten sitter de mörkare korta tofsarna på fjolårsskotten kvar ett tag. Men till slut har alla tofsar vissnat och försvunnit. Nästa generation av tångluddstofsar börjar växa ut först i mars – april året därpå.

Eftersom tångludd är en påväxtart på blåstång, förekommer den där blåstången finns dvs från västkusten in i Bottenhavet. Utmed finska kusten har den hittats upp till Norra Kvarken. Den har också hittats växande på smaltång, Fucus radicans.

 

Read Full Post »

Det är dåligt med tidvatten i Östersjön och på västkusten. I Östersjön rör det sig om ca 2 cm! På västkusten är det ca tio gånger större, dvs 20 cm! Det märks knappt jämfört med de större oregelbundna vattenståndsvariationerna. Och det är inget jämfört med kuster som Norge, England, Irland och för att inte tala om Kanada och Bay of Fundy. Där är tidvattnet runt 12 meter.

Varför vill jag åka till en kust med ordentligt tidvatten? Jo för jag deltog på en konferens om ”Seaweed for Health” som gick av stapeln i förra veckan. Där visades en video om hur enkelt dieter att när det är lågvatten ta på sig ett parstövlar och bara gå ut och plocka en massa spännande makroalger och prova i matlagningen.

Ta med en sax och några korgar att samla algerna i.

Inte behöver man ta på sig baddräkt och snorkla efter sudare, Chorda filum eller halka runt på klipporna efter blåstång.

Här är sudaren ännu tjockare och lätt att samla in där den ligger på stranden.

Blåstång – bara att plocka de fina skotten.

Sen finns det ju en massa mer arter i den riktigt marina miljön att prova. En sådan favorit är söl, Palmaria palmata.

Söl, inte bara islänningarnas favorit utan min med.

Nu när det inte går att resa fysiskt – fick jag istället ta en promenad med Prannie Rathigan, utmed en strand på Irland. Inte så dumt det heller. Här är maximalt lågvatten ca 8 meter och det finns stora områden som är torrlagda när det är ebb, på Irlands nordvästra kust.

Här torkas alger tillsammans med tvätten efter att promenaden är klar.

Read Full Post »

Det kom ett brev, eller snarare en kommentar, till Tångbloggen. Den löd såhär:

”Hej,

Angående tång, alger och andra vattenväxter. Anser ni att det skulle finnas mening med att odla t.ex. tång för att sedan skörda för att på så sätt minska övergödningen i havet? Skulle detta i så fall vara möjligt och meningsfullt att göra lokalt i vikar/hamnar i Östersjön där vattenkvaliteten är sämre idag? Det vore intressant med en längre utläggning om/hur man kan odla/skörda t.ex. tång med avseende på att förbättra vattenkvalitet och minska miljögifter mm! Går det att göra i liten skala för gemene man?

Vänligen
Tom”

Funderingen är skribenten inte ensam om. Det kommer då och då liknande frågor till oss, så nu passar vi på att föra ett lite längre resonemang kring detta. Häll upp en kopp te/kaffe och följ med.

Övergödningen i Östersjön är på en otroligt stor skala, men visst kan man göra lokala punktinsatser. Det man måste komma ihåg är att vatten rör på sig, till skillnad från jord. Om du skulle rena en kubikmeter vatten vid din brygga, är det vattnet någon annan stans en timme senare. På land kan du jordförbättra en plätt i din trädgård, och då är just den plätten förbättrad i några år. Så om man vill komma åt problemen med övergödning så är det vid källan man ska lösa problemet. Och källan är på land, om det inte är toalettavfall från båt som råkar hamna i vattnet istället för i den avsedda anläggningen.

Så hur ska man gå tillväga om om vill förbättra sin lokala badvik?

Först bör man spåra upp varifrån näring kan komma ut i viken. Det brukar alger som grönslick (Cladophora glomerata) kunna skvallra om. Där grönslickan växer mörkt grön brukar det finnas en näringstillförsel.

Cladophora i strandkanten

Grönslick med god tillgång på näring

Uppenbara källor är såklart bäckar, åar och diken. När man har kartlagt dessa är det dags att ta reda på vart i vattendraget näringen kommer ifrån. Det kan vara en kohage, ett stall, åkrar, ett gammalt torp som någon ”glömt” fixa avloppet på. Det finns oftast många näringskällor längs ett vattendrag, det är fullt naturligt.

För att minska näringstillförseln och därmed förbättra vattenmiljön i viken kan man därför ansöka om att anlägga en konstgjord våtmark. Dessa fungerar som näringsfällor, där en krokigare fåra saktar ner vattnet så att olika växter hinner ta upp mer av näringen ur vattnet innan det rinner ut i viken. Raka diken gör att vattnet rinner för snabbt för att växterna ska hinna ta upp några större mängder. Om man tar någon meter av exempelvis åkern på varje sida diket kan man återskapa ett naturligare flöde. Några kvillande krokar i bäckfåran, inplantering av kväveälskande växter och kanske en damm eller två har även visat sig vara mycket effektivt för att öka djurlivet kring en anlagd våtmark. En utvärdering av Naturvårdsverket där man modellerat på befintliga data visade dock att ur ett rent vetenskapligt, mätbart pespektiv så är det svårt att säga om våtmarker hjälper. Detta baserades dock på att man saknade det data som behövs för att säkert kunna dra den slutsatsen. Det varierar ju nämligen kraftigt mellan regniga och torra dagar, vår eller höst, samt var i landet och på vilken jordmån man befinner sig. Som alltid måste man se till just den plats man befinner sig på. Småskalighet och lokal variation är dt man måste ta i beaktnade. Sverige är ett avlångt land…

En systematisk utvärdering utförd av en expertgrupp på EviEM under ordförandeskap av professor emeritus Wilhelm Granéli, limnolog vid Lunds universitet, visar att våtmarker är i allmänhet bra på att ta bort kväve och fosfor från vatten. Den årliga relativa minskningen, eller reningsgraden på årsbasis, är i allmänhet hög för både totalkväve och totalfosfor .  Minskningen av näring i absoluta tal (gram per kvadratmeter och år) beror mycket på belastningen; ju större mängd näringsämnen som tillförs våtmarken desto större mängd tas också bort.

Man kan dessutom plantera/gynna vass och säv att växa vid mynningen av vattendrag i viken. Denna växtlighet bromsar vattnets hastighet, så att näringen inte sprids ut i hela viken utan hinner med att tas upp just vid utflödet. Om man dessutom skördar vass och säv på hösten, så tar man ju bort näring som annars skulle återgått till vattnet. Vassen kan man kanske ha som strö till kossor och hästar, till täckodling, varmbäddar eller något annat kul.

Kom ihåg att man inte får ändra på vattendrag utan tillstånd från Länsstyrelsen. Sommarens snackis blev ju den uträtade bäcken i Tylösand. Ajabaja!

Att kunna odla sina egna alger i viken likt en kolonilott under vattnet vore ju drömmen. Men tyvärr är Östersjön inte särskilt lämpad för detta. Det är framförallt den låga salthalten som sätter käppar i hjulet för detta. Den innebär nämligen att de få tångarter som klarar av att växa inne i det bräckta vattnet lever under stressade förhållanden. Tillväxten är långsam och algerna i Östersjön blir oftast mycket mindre än på den saltare västkusten.

Ska man dessutom odla för att få upp näring ur vattnet kommer det krävas otroliga areal för detta, just för att vattnet rör sig. Att odla algen grönslick som fångstgröda innebär att man även måste kunna skörda den minst en gång om året, kanske oftare. Ställningar likt ”solcellspaneler” skulle kunna användas för att få grönslicken att växa på, men de kommer inte växa mer än ner till 40-50 cm djupt, så ytan måste vara stor. Dessa skulle i sin tur skugga ut all annan vegetation och därmed istället ha negativ påverkan på bottenmiljön lokalt, och DEN ligger ju stilla. Men vattnet flyter på. Fast alla dessa strukturer i viken kommer ju påverka hur vatnet rör sig, och vem vet hur det kan komma att påverka… Nej, det är nog inget som man enkelt kan genomföra om man ens skulle få tillstånd för det.

Problemet med miljögifter löser man inte heller med alger eller andra rotade undervattensväxter, som t.ex.  ålnate, borstnate och slingor. De kan ta upp tungmetaller från sedimentet och göra metallerna tillgängliga för betande snäckor och andra småkryp. På så sätt blir tungmetallerna tillgängliga i näringskedjan. Och oftast brukar rekommendationen vid förörenat sediment vara att INTE röra runt i det. Ska man skörda rotade vattenväxter, som lagrar näringen i just rötterna, så rycker man ju upp dem och därmed kommer föröreningen upp i vattnet igen, och sprids över större ytor när vattnet flyter vidare.

Däremot kan växter som växer i våtmarker även användas för att ta upp tungmetaller. I våtmarken kan rening av näring kombineras med att samla in föroreningar som t.ex. tungmetaller i växternas biomassa, som sedan skördas och tas om hand på lämpligt sätt.

Det är knepigt med vatten för att det är just vatten. Lättare då att angripa problemen vid källan, på land. Anlägg en våtmark så kanske du får köra en liten grävskopa!

Read Full Post »

Det finns två riktigt fintrådiga brunalger som är mycket svåra att skilja åt: trådslick, Pylaiella littoralis och molnslick, Ectocarpus siliculosus. Båda arterna är vanliga utmed de svenska kusterna, från västerhavet in i Östersjön och upp till södra Bottenviken. Möjligen förekommer trådslick lite längre norrut i Bottenviken. För att kunna skilja dem åt behövs en lupp eller mikroskop.

Du har säkert sett dem om du varit ute och badat i havet och konstaterat att det var massa brunt ludd, eller bös, som täckte större eller mindre delar av alger och botten.

Trådslick kännetecknas av att den har enrummiga (unilokulära) sporangier som sitter i rad inne i grenarna. Det liknar lite smultron uppträdda på ett strå. Det förekommer också flerrummiga (plurilokulära) sporangier som också sitter inne i grenarna.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Pylaiella litoralis, trådslick.

 

Molnslick har ofta flerrummiga sporangier som sitter i grenspetsarna, liknar lite en morot. Det förekommer också men är mindre vanligt enrummiga sporangier som också sitter i grenspetsarna.

Har den inte några sporangier så kan man fortfarande skilja den från molnslick eftersom den ofta har motsatta förgreningar, som vi har visat i ett tidigare inlägg. De skiljer sig också genom att trådslick har många små skivformade kloroplaster i varje cell till skillnad från molnslick som har bandformade, mer eller mindre vridna kloroplaster. Det är här som det behövs ett mikroskop, och en stadig hand.

Trådslick (Pylaiella littoralis) förekommer med flera generationer under året och är en kallvattensart. På våren är den vanlig i strandzonen där den kan bilda ett bälte. Den förekommer från vattenlinjen ner till ca 5 meters djup. På våren är den kort, filamenten är bara några centimeter långa. Under sommaren växer den sedan till och kan bli ett par centimeter lång. Den är en vanlig påväxt på blåstång, Fucus vesiculosus och andra vattenväxter.

På vågexponerade lokaler blir tofsarna ofta snodda så de ser ut som lite luddiga bruna rep. Jämfört med molnskick så är trådslick som det svenska namnet lite snodd i de nedre delarna och mer trådlik. Men det är såklart en vag karaktär att utgå ifrån, då detta även kan ske på molnslick.

Molnslick (Ectocarpus) förekommer främst på sommaren växande som epifyt på andra alger och vattenväxter men också på stenar och blåmusslor. Molnskick kan även bilda drivande lösa algmattor. Den är luftigare och känns lite slemmig i handen vilket inte trådslick gör.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vissa år är det gott om molnslick (Ectocarpus) och det drivande bruna luddet täcker många andra alger och växter.

Som för många marina arter påverkar salthalten artens utbredning och storlek. Trådslick kan tillväxa i ett brett salthaltsintervall från 1,5 – 45 promille. I en undersökning från 1994 tittade algforskaren George Russell på trådslickspopulationer från lokaler i Östersjön och Atlanten. Studien är publicerad i   Annales Botanici Fennici och visar hur trådslick från lokaler med låga salthalter i Östersjöns brackvatten bildar smalare trådar än vid högre salthalt i Atlanten. Han föreslår att trådslick i Östersjön bör betraktas som en egen underart av Pylaiella littoralis. Denna variant av trådslick förekommer ut till till Öresund men det är möjligt att den även skulle kunna hittas i inre delar av estuarier utmed Atlantens kuster, där vattnet är lite mer bräckt.

Genom att dessa två arter i vattnet ser så lika ut behandlas de som ett artpar i den nationella miljöövervakningen, för det är för svårt (läs: omöjligt!) att säkert bestämma arten vid en inventering i fält. Således kan man andas ut och nöja sig med att kalla dem Ecotocarpus/Pylaiella när man ser dem. Samma sak gäller för flera andra makroalger i Östersjön som blir mindre i storlek än på västkusten och därmed svårare att artbestämma. Hit hör till exempel rödalgerna kilblad Coccotylus truncatus och blåtonat rödblad Phyllophora psuedoceranoides, som i Östersjön slås ihop till Coccotylus/Phyllophora.

Som alla fintrådiga alger är dessa bra på att ta upp näring och snabbt växa till om det blir gynnsamma förhållanden. Vissa år kan blåstången vara nästan helt mumifierad i brunt ludd. Endast de nya topparna sticker upp och fångar det livsviktiga solljuset. Med lite vattenrörelse är det inte säkert att trådslicken får sitt typiska ihopsnodda utseende så för en säker bestämning skulle man behöva ta till ett mikroskop.

DSCF2496

Blåstångens toppar sticker ut ur molnslickens (eller trådslickens) svepning.

Read Full Post »

Older Posts »