Tjocka tångvallar på stranden på Saltö i april 2024.
En av stränderna som jag alltid besöker när vi är på Tjärnö, nära Strömstad är en vik på Saltö där det driver in en massa alger, lite musselskal och annat spännande att kolla på. På långt håll går tångvallen i svarta, bruna, gråa och gulvita toner. Det gulvita är rödalger som tappat sina röda pigment och sitt gröna klorofyll. Tittar man noga går det att känna igen flera arter, som karragenalg, (Chondrus crispus), strax ovanför det vackert blå blåmusselskalet, sen ligger en (Furcellaria lumbricalis), helt överväxt av mossdjuret taggig tångbark (Electra pilosa), så den ser gråluden ut och så ligger det ett ostronskal av Ostrea edulis. Fortsätter du att kolla noga går det att känna igen bruna bitar av sågtång (Fucus serratus) och blekgulvita, släta delar av brunalgen fingertare (Laminaria digitata). De ser lite ut som ogenomskinliga, smutsiga plastbitar.
Blekta rödalger tillsammans med skal av blåmussla och ostron.
Första stället att undersöka närmare är längst bort i hörnet av viken, där det kan ligga kvar alger ute i vattnet. Där går det att göra fina fynd av alger till herbariet, även om det inte går att säga från vilket djup de växt. Det mest intressanta fyndet denna gång var rödalgen ribbeblad, Delesseria sanguinea, där sanguis är det latinska ordet för blod. Ribbeblad är en flerårig art och utseendet varierar jättemycket under året. Såhär års har de nya vackert rosaröda bladen börjat växa ut från de gamla tjocka nerverna.
Ett pressat exemplar av ribbeblad där nya blad växer ut från de gamla nerverna.
I en annan vik, som bara ligger 100 m bort, finns det nästan inga alger alls, utan sanden är helt ren. Hittade ett exemplar av brunalgen ostrontjuv, (Colpomenia pelegrina) som var nästan lika stor som ett skal av det europeiska ostronet, (Ostrea edulis). Under de senaste åren har skal av vårt vanliga ostron blivit allt vanligare och det verkar som om de haft några bra somrar och lyckad förökning. Kul att se!
Passande fynd på sandstranden: en ostontjuv tillsammans med ett ostron. Ostrontjuven ser ut lite som en brun badmössa.
Det ligger också lite grenar av knöltång (Ascophyllum nodulosum) med sina stora flytblåsor och många platta, lite knottriga receptakler. De ser ut att vara färdiga att föröka sig ganska snart. Knöltången är den första av våra stora tångarter som förökar sig på våren. Sen kommer den grunt växande spiraltången (Fucus spiralis) och så blåstången. Men de har ett tag kvar tills de vuxit till sig och temperaturen hunnit bli lite högre.
Knöltångsplanta med många förökningstoppar som har drivit iland .
På stranden med de stora tångvallarna hittade jag också denna gång en plastblomma som satt nära ett nytt ljusgrönt blad av baldersbrå och en groddplanta. Tecken på att våren är gång, även om det kommer att dröja ett tag till och säkert kommer både mer snö och frostnätter.
Plastblomma med baldersbråblad i tångvallen. Nu är det vår!
Många arter har drivit iland i Danmarksbukten på Saltö efter blåsten
Tiden går fort när man har roligt. Efter några intensiva dagar i Lysekil med alginsamling skildes expeditionens medlemmar åt och jag befinner mig nu på Tjärnö, nära Strömstad. I slutet av vecka 26 blåste det ganska mycket och resultatet lät inte vänta på sig. Det fanns en massa spännande arter som drivit iland på Saltö, den lilla ön som ligger precis utanför Tjärnö marina laboratorium. På stranden vid Danmarksbukten hittade jag högar med blandade mindre röda och bruna alger tillsammans med många ostronskal (Ostrea edulis). Roligt att vårt inhemska ostron ser ut att ha haft en god förökning för ett eller två år sedan.
Tre plantor av pepparalg, späd agaralg och sågtång på stranden.
Det låg också en massa andra skal tillsammans med en död strandkrabba bland algerna. Det första som jag noterade var ett par fina plantor av Osmundea spp., kallad pepparalg på svenska, som växte på små bitar av sågtång, Fucus serratus.
Osmundea spp. växer ofta på sågtång.
Men där låg också flera grovt förgrenade rödalger, Gracilaria gracilis, späd agaralg, som samtliga satt fast på var sin liten sten. De måste ha kommit från viken utanför. Det fanns flera andra arter som också kommit iland fastsittande på en liten sten.
Från vänster till höger: Rhodomela confervoides, Polyides rotunda och Gracilaria gracilis.
Skall bli intressant att snorkla runt där när det blir lågvatten och blåser lite mindre. Måste finnas större områden med småstenar och grusbotten där de kan etablera sig.
Den späda agaralgen, Gracilaria gracilis hade också en massa konstiga, lite knottriga svulster på många av grenarna. Har inte lyckats bestämma vad det är för art, men min bästa gissning är att det är en parasitisk rödalg.
Gracilariagracilis med många rödalgsparasiter som bildar små knölar på algen.
Min tanke är att skriva till några forskare som just undersöker denna märkliga grupp av parasitiska rödalger för att få hjälp. Kanske kan någon av Tångbloggens läsare också hjälpa till här?
Det bästa fyndet sparade jag till sist. Inne ibland algerna låg en liten tufs av den kalkinlagrade rödalgen Jania rubens! Enligt Danmarks Havsalger, vår Algbibel, kallas Jania rubens för koralgaffel på danska och gaffelkrasing på svenska. Jania rubens går att känna igen genom att den har smalare grenar som är gaffelförgrenade medan Corallina officinalis är fjäderförgrenad.
Jania rubens funnen i Danmarksbukten på Saltö 2 juli 2023.
Jania rubens har inte noterats i Danmark sedan 1973 och då hittades den ilanddriven i Limfjorden. Så nu gäller det att ge sig ut och leta i Danmarksbukten, på Saltö. Enligt litteraturen kan den förekomma på grunda vågexponerade klippor men även ner till 15 meters djup. Hoppas det räcker med att snorkla.
Innan det började blåsa och snöa både på ost- och västkusten fick jag ett par fina strandpromenader nära Tjärnö marina laboratorium, i Kosterarkipelagen. Vattenståndet var verkligen lågt och sanden låg torrlagd där det annars brukar vara 1 meter djupt vatten.
När jag gick ut på sanden såg jag en massa små gula trubbiga strandsnäckor, Littorina obtusata, krypa runt utanför tångplantorna. Det var kallt i luften bara några grader plus men de höll en hyfsad hastighet. Snäckorna lämnade tydliga spår efter sig i sanden.
En bit bort låg en tjock tångvall – där det mesta av materialet bestod av toppskott med förökningstoppar eller receptakler av sågtång, Fucus serratus som lossnat och drivit iland.
På bilden ovanför syns en närbild på en massa lösryckta sågtångsbitar. Detta är en naturlig process som sker varje år på senhöst och vinter. Nästa år kommer nya grenar att växa ut från de meristem, tillväxtzoner som sitter i toppen på grenspetsar som sitter kvar på den stora plantan.På eftermiddagen blev det en promenad ut till en av stränderna på Saltö, efter att vi plockat lite trattkantareller i skogen.
På sandstranden låg det mycket tomma skal i en smal rand med lite tång. De såg lite annorlunda ut och när jag kom närmare upptäckte jag att det var tomma skal av det vanliga, platta europeiska ostronet, Ostrea edulis.
Jag hittade flera fina skal med tydliga tillväxtzoner. Ostron förökar sig när vattnet blir varmt vid ca 15-20 0C. När jag tittade närmare på skalen såg de flesta ut att vara 3 år gamla, dvs födda på sommaren 2019 eller möjligen 2020. Båda somrarna var ovanligt varma och gynnsamma för ostronen att föröka sig. För markägare, som också äger ostronbanken utanför, bör det finnas gott om ostron att skörda framöver.
Tittar man noga så syns ofta skiftningar i olika nyanser i strandmaterialet. På vissa ställen skiftar det vackert i gulbrunt.
Det blir ännu mera spännande om man tar upp lite i handen och tittar närmare på vad som ger färgen. Det är faktiskt bara små snäckskal som ger skillnaden – de flesta är hela skal men det finns också små skalfragment. Genom vågornas rörelser och att de väger lite olika så samlas de in i långa vågiga band på stranden.
Ett vackert mönster både på håll och riktigt nära. Fick nog ihop minst sex olika arter i denna lilla handfull med skalsand.
Vad händer första lördagen i september? Jo, det är Ostronets Dag! För den som glömt blev man påmind imorse på nyheterna. TV4 hade tagit in kocken Sebastian Gibrand och en massa ostron för att fira denna jättegoda proteinkälla som finns utmed många stränder på svenska västkusten idag. I Sverige har vi två olika arter av ostron: det europeiska, även kallat platta ostron och det japanska, även kallat stillahavsostron. Kärt barn har många namn. Det som många kanske har råkat ut för under sommaren, när fot eller tass skurits upp på vassa skal, är stillahavsostronet, Magellana gigas, som kan växa såpass grunt att det ligger över vattenytan vid lågvatten. Det europeiska ostronet, Ostrea edulis, bildar också ostronbankar, men ofta på lite större djup. Dessa tillhör markägaren och är inte tillåtna att plocka.
Flera japanska jätteostron växer på varandra. utmärkta för att etablera nya små tångplantor. Liten sjöstjärna har också hittat en plats att krypa runt på.
Stillahavsostronet är en nyligen introducerad art, som hittades första gången 2007 i svenska vatten. Den har troligtvis kommit hit via Frankrike där den odlas för konsumtion sedan slutet på 1970-talet. Det var helt klart i TV4 programmet i morse att stillahavsostronet är här för att stanna och håller på att bli allt mer populärt att plocka och äta också här i Sverige.
Det klassiska sättet att äta ostron på, är att servera dem levande på en bädd av is, öppna med ostronkniv och äta dem råa med en skvätt citron. Men detta har en textur och smak som inte faller alla i smaken. Bättre då att laga till dem, så ändras konsistensen mer till att påminna om blåmussla. Mycket trevligare för den som är känslig för lite sladdrig konsistens och mineral-rik smak.
Förr i världen kunde man ringa till Fröken Mussla, en tjänst på framförallt västkusten som höll koll på eventuella blomningar av giftiga mikroalger. Då var det mest för de som ville äta blåmusslor. Nu när stillahavsostronen ökat så markant, vore det verkligen lämpligt att införa tjänsten igen. Tänk att få ha jobbet som fröken Ostron! I väntan på detta kan man se på öppna och stängda områden för skörd av ostron och musslor på Livsmedelsverkets hemsida. Den är dock tyvärr inte heltäckande, eftersom provtagning endast görs i öppna områden.
Två jätteostron bildar ett fint hjärta.
Hittade detta hjärtformade stillahavsostron på stranden för ett år sedan sista december 2021. Passade utmärkt gratinerat, för att fira in det nya året med. Föresten funkar alla former på skal, både små att äta direkt med bara lite citron eller gratinerat med vitlökssmör och mandelflarn – att fira Ostronets Dag med!
Vi vill önska alla Tångbloggens läsare ett Riktigt Gott Nytt år. Vår förhoppning är att 2022 skall bli ett gott och givande år med många intressanta och spännande nya upptäckter om vad som händer i våra svenska vatten, både på ost-och västkusten. Men även att vi kan lämna rapporter och förmedla nyheter från lite andra havsområden. Mycket beror såklart på hur möjligheterna att resa kommer att se ut framöver.
Året 2022 är Tångbloggens tionde år. Det innebär också att vi kommer att ge lite sammanfattningar och tillbakablickar på vad som hänt under dessa år. Detta startar med vår nyårshälsning! Det har blivit många rapporter från en av våra favoritstränder, Svallhagen, på Tjärnö. Där började vi plocka stillahavsostron, även kallat japanskt jätteostron (Magallana gigas, eller tidigare Crassostrea gigas) 2007. Då hade detta nya ostron etablerat sig på många ställen utmed västkusten. Sen dess har skalhögen växt och växt under åren.
Ganska imponerande hög av stillahavsostronskal från många goda middagar under 15 års tid.
Nyårshälsningen är gjord med skal som jag hämtade från högen och bar ner till stranden. Tyvärr blev det en liten miss i hur många skal som behövdes. Så det sista fick bli ett litet artistiskt tillägg.
Vi önskar ett Gott Nytt År !
Det är fler och fler som upptäcker vilka fantastiska resurser som finns i våra svenska vatten. Antingen genom att bara plocka lite musslor till en god soppa eller starta odlingar av makroalger, som t.ex. tarmalger (Ulva intestinalis), havssallat ( Ulvafenestrata fd. lactuca) eller skräppetare (Saccharina latissima). Extra roligt är att det finns flera som även börjar plocka stillahavsostron och leverera till restauranger och publicera recept. Ett exempel där Du kan få inspiration är boken ”Recept, berättelser & bifångst, vildplockade ostron” av Lotta Klemming. Observera att det är den främmande arten stillahavsostron som är ok att plocka, inte det inhemska ostronet, Ostrea edulis. Det tillhör strandägaren.
Prova gärna, just nu är de fullmatade och jättegoda! Hittade dessa två stillahavsostron formade som ett hjärta.
Skalen är färgade vackert gröna av någon liten mikroskopisk alg
Med över 31 000 besök under 2021 känner vi oss sporrade att fortsätta berätta om alger och havet. Hör gärna av dig till oss om det är något du vill att vi skriver om. Glöm inte bort att följa Tångbloggen så missar du inga inlägg.
Idag är det Ostronets Dag i alla dess former. Eftersom vi är på västkusten blir det såklart traditionell ostronplockning för att kolla hur artrika och stora de japanska jätteostronen kan bli. Hittade tre fint ihopväxta ostron som bildat ett litet ekosystem och koloniserats av blåstång, små rödalger och såklart en massa nya små havstulpaner.
Tre japanska jätteostron har vuxit ihop och bildar ett ganska stort ekosystem.
Under årens gång har vi hittat många vackra skal till våra samlingar, där både det inhemska och den nykomna arten av ostron bildar spännande former. Där går det att hitta små nyetablerade sjöstjärnor och krabborna kan gömma sig i skrymslena.
Nya japanska jätteostronet sitter på ett gamla skal av vårt inhemska ostron. Notera två olika arter av havstulpan.
Visst är det vackra små artrika system som bildas. Fördelen är att de lever grunt så att de är lätta att studera.
Men såhär på Ostronets Dag blir det såklart att mumsa på gratinerade japanska jätteostron. Tyvärr är de lite utlekta och magra men smakar ändå jättegott! En tanke skulle vara att flytta dagen när ostronen firas i våra svenska vatten till lite senare på året. Förslagsvis till oktober-november, när de hunnit bli mer fullmatade. Men det går ju bra att äta dom så ofta det finns en chans.
Gratinerade japanska jätteostron och blåmusslor !
När vi ätit klart bygger vi vidare på skalbanken med ostronskal som startades för många år sedan, när det japanska ostronet just dykt upp vid våra kuster. Det har blivit en stor hög som byggs på år från år. Undrar hur mycket kalkskal som finns lagrat här? Får försöka räkna ut det nån gång!
Vår skalhög som växer för varje år som går. Ca 2 m i diameter och minst 1/2 meter hög.
Bivalver? Vad är det? Bi betyder två och valv eller valvia, betyder skal. Tvåskaliga! Nu ska vi nämligen fortsätta vårt inlägg om odling av musslor och ostron, som hör till de tvåskaliga molluskerna, bivalverna.
Som vi berättade i förra inlägget om odling, så är musslor och ostron filtrerare. De sitter stilla och silar ut sin mat ur det passerande vattnet. Beroende på vilken art och hur stor den är så äter de olika mycket och olika stora växt- och djurplankton. Om man simmar över en musselbank med tusentals musslor kan det vara kristallklart för att de har ätit upp varenda partikel i vattnet. Det är lätt att förstå hur viktiga dessa djur är för att hålla havet rent och just egenskapen att filtrera gör dem värdefulla ur ett vattenbruksperspektiv.
Eftersom bivalverna tar sin mat direkt ur vattnet behöver den som odlar inte mata dem, som krävs med en fiskodling. Bivalver klassas även som extraktiva arter, eftersom de tar upp (extraherar) mer näring ur vattnet än de släpper ut. Genom att odla och skörda bivalver tar man alltså upp näring ur havet. Ett bra sätt att motverka övergödning! Därför har man startat försök med musselodling i Sankt Annas skärgård på östkusten för att försöka få upp näring ur Östersjön. Salthalten är ju som bekant lite för låg för att musslorna ska komma upp i en ätbar storlek, för oss människor. Här kommer en liten video från 2019 som visar hur de odlar och skördar.
I Sverige idag förekommer odling av blåmussla (Mytilus edulis) och vårt inhemska platta ostron (Ostrea edulis). Det svenska ostronet hittar vi oftast samlade i grupp, så kallade ostronbankar. De lever någonstans mellan 3 och 8 meters djup på relativt sandiga och gärna lätt sluttande bottnar. De vill såklart ha strömmande vatten så att tillförseln av mat är god och konstant. För att ostronen ska fortplanta sig i våra vatten vill de ha det varmt och gott. Temperaturen i vattnet ska helst överstiga 15° C. Det svenska ostronet plockas genom dykning och säljs både i Sverige och på export.
En annan ostronart, det japanska ostronet (Magellana gigas), har under de senaste åren spridit sig längs den svenska västkusten. Den har kommit hit från odlingar längre söderut i Europa, troligtvis från Frankrike eller Holland, och har lyckats smyga hela vägen upp till Norge. Det här ostronet växer snabbt och bildar gärna stora klumpar med flera individer. De gillar till exempel att ligga halvt nergrävda i mjuka sandbottnar, där man kan skära sig riktigt illa om man inte har badskor på sig. Men de kan också sitta på klippor och stenar, ofta just under vattenlinjen. Ostronet är större och skalet har fler håligheter än det svenska ostronet. Vi har sett hur mjuka lerbottnar, som tidigare bestått av enstaka alg-tottar och rikligt med nedgrävda hjärtmusslor, har förvandlats till allt större ostronrev där blåstången snabbt hittar ny mark att etablera sig. Vips har den tidigare till synes ”tomma” lerbotten förvandlats till en tät tångskog. IVL- forskaren Åsa Strand är Sveriges specialist på ostron och musslor, ni har säkert sett henne skymta förbi i media då och då. Hon arbetar bland annat med att ta reda på hur man kan odla detta nya ostron i Sverige på ett sätt som gör att det ändå inte sprider sig. För det är ju ett gott ostron, och en bra möjlighet till inkomst då det är en etablerad art för odling.
På andra sidan Atlanten, I den amerikanska delstaten Maine, kan vi se en liten film om livet som musselodlare.
Den största musselodlaren i Sverige, Scanfjord, hittar vi i Mollösund, på Orust längs med Västkusten. De står idag, enligt egna uppgifter, för 90% av den svenska musselproduktionen är dessutom ledande inom hanteringen av vildfångade ostron (Ostrea edulis och Magellana gigas) och hjärtmusslor (Cardium edule). Företaget har funnits sedan 1979, vilket vittnar om ihärdighet och kompetens. ”Det är lika viktigt att vara snäll mot havet som att vara säker i hanteringen.” Ett bra motto, tycker vi. Du kan läsa mer om varför de anser vi ska köpa odlade musslor och känna munnen vattnas av olika recept på deras hemsida.
”All produktion av musslor kontrolleras regelbundet av Livsmedelsverket för att undvika att musslor med förhöjda halter av till exempel alggifter och bakterier (framför allt E. coli) når konsumenterna. De större musselodlarna använder flera olika områden för odling för att på så sätt alltid kunna ha områden som är fria från alggifter och därigenom kunna säkra regelbundna leveranser. Musslorna kan sitta kvar i odlingen för senare skörd, eftersom de effektivt renar sig själva från skadliga ämnen”. Detta, och mer därtill, kan man läsa mer om på portalen för Sveriges vattenbrukföretagare, svensktvattenbruk.se.
Men det är såklart inte bara glass och ballonger att odla musslor och ostron. Problemen med vattenbruk, precis som med jordbruk, är många och ofta av en klimat- eller väderbaserad karaktär som är svårt att göra något åt. Därför arbetar man ständigt med att utveckla nya metoder för att komma undan problem som is, höga vågor och konkurrens av andra arter på odlingsrepen eller angrepp av parasiter. Ytterligare ett problem är ejdrar, som kan plundra en hel musselodling på bara några timmar. Dessa glupska fåglar dyker ner och rycker loss musslorna och låter sig väl smaka. Många musslor lossar från repen när ejdern river och sliter. Dessa kanske inte blir uppätna, men trillar istället ner på botten, där kan odlaren inte skörda dem. Det blir en ansenlig ekonomisk förlust.
Men att jaga bort eller sätta nät för att skydda musslorna från ejder är inte helt enkelt, eller okontroversiellt. Det är tydligt att det behövs satsas rejlt på att ta fram bättre och effektivare metoder för att skydda en musselodling. Att med musslornas hjälp få bukt med övergödningen är ju något bra.
Musselodlaren Bohus Havsbruk AB hamnade i domstol (och därmed media) 2019 över en musselodling som havererat. Enligt företaget hade odlingen delvis slitits sönder av vinterstormar, men musslorna hade även fått kraftig påväxt av borstkalkmask, vilket gjort dem svårsålda ute på den europeiska marknaden. Och som så ofta kan ett problem leda till flera.
Vi hoppas ändå att detta inte hindrar svensk musselodling från att utvecklas och öka. Att odla extraktiva arter, som tar upp näring ur havet, är bra. Att det dessutom är gott blir ju en bonus. Och till skillnad från lantbruket kan de som odlar i havet i alla fall inte få bevattningsförbud.
Att gratinera ostron i vitlökssmör med lite flagad mandel på, är inte fy skam, minsann.
Vill man äta något gott och ändå miljösmart så är svenska musslor ett mycket bra val. Musslor och ostron är magra livsmedel och källor till bland annat protein, vitamin B12, jod och selen. Det finns otaliga recept på hur man kan tillaga musslor och ostron. Vissa föredrar att äta ostronen råa och levande, men de smakar även mycket bra tillagade, för den som inte lockas av ostron au naturel. Vill du själv plocka ostron måste du ha markägarens tillstånd. Blåmusslor får du däremot plocka fritt. För att inte råka ut för otrevligheter är det bra att ta reda på om det är någon giftig algblomning i området där du har tänkt plocka.
Potpurri kommer från franskans ”pot pourri” vilket översatt blir ”rutten kruka”, Det användes förr på en på en maträtt gjord på en blandning av gamla matrester, lite som pyttipanna. Idag använder vi det för en blandning av olika melodier eller en blandning av lite av varje som detta specialgjorda potpurri av hjärtformer funna i havet.
Här finns många godsaker som passar att fira Alla hjärtans dag med. Allt från havet både från när och fjärran.
Från vänster: liten venusmussla (Venerupis pullastra), tångborre, blåmussla (Mytilus edulis), tångräka, hjärtmussla, (Cerastoderma edulis) och den nyinvandrade amerikanska trågmusslan (Rangia cuneata).
Men till alla hjärtans dag hör också att fira med något gott. Det är här som emalj venusmusslan (Meretrix lyrata) placerad på ett japanskt jätteostronskal (Magallana gigas), ett vanligt inhemskt ostronskal (Ostrea edulis) och ett skal av strandsnäcka (Littorina littorea) kan ge lite inspiration till en god middag i kväll. På det stora skalet lutar sig en hjärtformad mussla, lämpligen kallad venusmussla på svenska. Som du säkert vet så är Venus kärlekens gudinna som föddes ur havets skum. Någon av venusmusslorna eller hjärtmussla, går att köpa och sen är det bara att fixa till en riktigt god pasta med hjärt- eller venusmusslor även kallas vongole musslor. Behöver du pasta recept kolla på dessa länkar med antingen hjärtmusslor eller vongole musslor. Det går ju jättebra att göra en rätt med musslor någon annan dag också såklart.
Två toppar från blåstång – blir ett fint hjärta!
Med detta vill vi önska våra läsare en fin alla hjärtans dag!
Nyss hemkommen från västkusten, där vi kunnat frossa på gratinerade japanska jätteostron, vad får jag se på SVT väst om inte ett spännande och intressant presentation om just denna art. Det japanska jätteostronet, Crassostrea gigas hittades för första gången i norra Bohuslän för drygt 10 år sedan. Troligen har de kommit drivande som larver med strömmarna från Danmark, där de introducerades i Limfjorden på 1970-talet. Nu finns de mer eller mindre vanliga utmed stora delar av svenska västkusten, från gränsen mot Norge ner till Falkenberg. Ursprungligen kommer arten från västra Stilla Havet och importerades till Europa på 1960-talet för odling.
Åsa Strand, forskare på IVL Svenska miljöinstitutet visade upp japanska jätteostron utanför Göteborgs universitets forskningsstation Kristineberg, där hon driver ett projekt för att undersöka hur denna införda art kan påverkan blåmusslor och vårt vanliga ostron, Ostrea edulis.
Så här långt visar det sig att artrikedomen på skal av jätteostron är större än på både vårt inhemska ostron och på blåmusslor. Jätteostronet lever på grundare bottnar än det vanliga ostronet och verkar inte heller konkurrera om plats med blåmusslor, utan kan samexistera med dessa två inhemska arterna. Det finns också förslag på att etablera provodlingar av japanska jätteostron i samverkan med forskningen för att ordentligt utreda eventuella effekter på det inhemska ostronet, Ostrea edulis. En spännande rapport om ostron av Åsa Strand finns att läsa här.
Det japanska ostronet tillväxer och överlever bäst vid en salthalt på ca 25 promille. Som ofta är fallet för marina arter så är de vuxna individerna mycket mer tåliga och klarar av att överleva både låga salthalter ner till 5 promille och även att frysa in under vintern. Försök visar att de kan överleva flera dygn i -20 0C vilket innebär att om det blir en längre period med lågt vattenstånd på vintern kan många japanska ostron överleva detta. Vintern 2009/2010 dog dock en hel del ostron, antagligen beroende på en kombination av låga temperaturer och kraftig is.
I grunda områden syns det undre skalet som är hårt och blankt som vita fläckar på stenarna. Som t.ex. till höger och vänster om det stora ostronskalet som jag lagt upp på stenen för att fotografera.
Som namnet säger kan de bli riktigt stora upp till 30-40 cm i svenska vatten.
Bilden med japanska jätteostron och min blåa toffla visar några av de största individer som jag hittat på Svallhagen, nära Sven Lovéns centrum, på Tjärnö utanför Strömstad. Min fot är ca. 22 cm lång och de största ostronen närmar sig maximala storleken som rapporterats. En klar nackdel är de skarpa kanterna på skalen som det är lätt att skära sig på.
Därför är det praktiskt att ha en badtoffla när du går i vattnet för att samla japanska jätteostron till middagen. Här är det viktigt att påpeka att du inte får skörda och samla in vårt inhemska ostron, Ostrea edulis då dessa ostronbankar tillhör strandägaren.
Som avslutning en bild på både japanska jätteostron och blåmusslor gratinerade med vitlökssmör, persilja och mandelspån – en av många goda rätter från havets skafferi.
Tångbloggen 