Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Fucus vesiculosus’

Den 9 juni disputerade doktoranden Alexandra Kinnby, vid Göteborgs universitet, med avhandlingen Habitat forming seaweeds in a changing climate.

För att läsa en populärvetenskaplig sammanfattning av Alexandras forskning kring klimatets påverkan på tångskogen, klicka här.

Ett stort grattis till Alexandra önskar vi på Tångbloggen!!

Tångskogen är en viktig miljö för många av havets invånare. Förändingar i tångskogen kan ha stor på verkan på havets ekosystem.
Tångskogen är en viktig miljö för många av havets invånare. Förändingar i tångskogen kan ha stor på verkan på havets ekosystem.

Read Full Post »

Idag lördag var det tidig uppgång och plums i vattnet innan klockan slagit sju. Den morgonpigga radiolyssnaren kude då höra mig och fantastiska professor Angela Wulff i P1’s Naturmorgon

berätta om stora och små alger vid Släggö i Lysekil. Badande reporter var Karin Gyllenklev, som inte lät svalt vatten (10 grader) hindra henne från att ge lyssnarna en in situ-intervju från havsytan.

Reportern i vattnet, professorn håller i sladden och Tångbloggen gör sig redo att plumsa ner i det blöta.

Vi pratade både om de stora bruna algerna, som sågtång, fingertare, blåstång och sockertare, men även om fintrådiga rödalger och skimrande grön havssallat som växer på stenar täckta av rosa kalkalger.

Angela Wulff presenterade sina favoriter, de mikroskopiska bottenlevande kiselalgerna, för lyssnarna. De är så små att man inte kan se dem en och en utan att ha mikroskop, men när de samlas i stora mängder kan de ses som bruna fläcker på grunda sand- och lerbottnar. Dessa kiselalger är otroligt viktiga för livet på vår planet och bidrar faktiskt med en femtedel av allt syre i vår atmosfär.

När Karin låg i sin badring (mikrofonen fick inte bli blöt), kikade vi även på fortplantningstoppar hos både blåstång (Fucus vesiculosus) och sågtång (Fucus serratus). Blåstången växer närmre ytan än sågtång, eftersom den klarar av att hamna uppe i luften ett tag ifall det blir lågvatten. Sågtången gillar inte alls att torka ut, så den växer lite djupare. Så här års ser man blåstångens runda, knottriga fortplantningstoppar guppa uppe på eller precis under ytan intill strandkanten. Sågtången har däremot platta fortplantningstoppar, även de är knottriga. Precis som hos blåstång är det skilda han- och honplantor hos sågtång.

De gulprickiga, knottriga topparna på sågtången i mitten är fortplantningstoppar. De vita prickarna som syns på tången uppe till höger är kryptostomata, gropar med små hår som hjälper tången att ta upp näring ur vattnet.

På fredagen passade Karin på att rekognisera tångbältet på utsidan av vågbrytaren vid Släggö. Då var även solen framme och lät algerna glittra i sprakande färger. Jag passade på att visa henne vilken fantastisk färg och form som finns hos alger, samt det ”busk och ört-skikt” av mestadels olika rödalger som döljer sig under en tät tångskog.

Sågtången bildar en tät skog på havets botten. Men det döljer sig mycket spännande UNDER tången som vi får berätta om en annan gång. Både jag och Angela har MYCKET mer att berätta om alger…

Read Full Post »

Piren vid Svallhagen, Tjärnö

Det är alltid lika härligt att komma ner till västkusten och gå en promenad utmed stranden. I vattnet finns det massor med blåstångs- och spiraltångsplantor fulla med förökningstoppar. De verkar vara på väg att mogna men för att kolla ordentligt är det bäst att ha med en lupp och det glömde jag denna gång. Det behöver också nog bli lite varmare i vattnet även om det i det grunda stilla vattnet kan fort bli varmt på dagen. Nästa fullmåne är bara om några dagar så det kanske sker en första förökning redan då.

Det ligger ett högtryck över västkusten och på morgonen är det jättelågt vattenstånd. Det gör att stora delar av grundområden ligger torrlagda. Blåstången klarar bra av att ligga torrlagd under perioder men andra arter som den tunna, grenade rödalgen kallad röd slemsnärja, Dumontia contorta överlever inte även om den när vattenståndet stiger hamnar i vattnet igen under några timmar. Röd slemsnärja tappar alla pigment och kvar blir bara de vita cellväggarna, som ser ut som bleka vita tofsar i vattnet bredvid tången. 

Eftersom det blåst en hel del hade det också spolats iland lite nya plastföremål som låg intrasslade i tångvallen. Det var allt möjligt som inte hör dit. Fotade en liten samling av föremål som badmintonboll, plastsked, sugrör och så en massa parafinklumpar som flyter bra. I vallen hittade jag också ett munskydd – ett skräp som snart går att hitta precis överallt. 

En liten samling av prylar funna på stranden. Parafinklumparna var jättemånga. För den med skarpa ögon ligger en tom äggsamling från valthornssnäcka, Buccinum undatum bredvid klumparna av paraffin.

Satte mig ner i solen på stranden en stund och plockade småbitar av plast. Blev en tallrik med smått och blandat. Som jag noterat förut så ligger det också små plastkulor lite nedgrävda inne ibland tången. På denna strand vid Tjärnö, nära Strömstad var det mest vita plastkulor och inte en massa olika färger som för två år sedan. Det fanns däremot gott om lekakulor!

Plockade några blad av helt nykomna strandkål, Crambe maritima, som stack upp ur sanden. Det blir gott till en sallad och kanske ett gratinerat ostron (japanska jätteostron, Magellania gigas) eller två till middagen. 

Mörkt lila blad av strandkål sticker upp ur sanden. Fjolårsblad och skaft ligger kvar bredvid torra och gråvita.

P.S. Vill du hjälpa till och städa någon strand? Ta kontakt med t.ex. Västkuststiftelsen eller organisationen Ren Kust för att höra mer om vad som är på gång.  Kanske något att göra med familjen på stranden innan det har blivit så varmt att det blir dags för att bada?

Read Full Post »

Trots att det fortfarande är lite kallt i vattnet är det nu när april månad startat dags att leta efter tidiga vårtecken utmed stranden. Ett sådant är strutsallat, Monostroma grevillei som dessutom är god att ha i en sallad. Den är en tidig vårprimör och kommer inte att gå att hitta så länge till.

Här ligger massor med små lösliggande blad av strutsallat färdig att samlas in.
Ett vackert grön blad av strutsallat.

Skulle du hitta strutsallat eller östersjösallat Monostroma balitcum får du gärna berätta om dina fynd för oss! Vi försöker hjälpa en forskare på svenska västkusten att samla in plantor för genetisk analys eftersom de inte är helt enkla att artbestämma.

Tydliga förökningstoppar syns på en av plantorna som jag har hängande vid bryggan på Räfsnäs, Rådmansö.

Andra tecken på vårens ankomst i Östersjön är att blåstångens förökningstoppar börjar växa till. Tar några månader till tills de är mogna att föröka sig.

På stranden eller i tångruskorna går det ganska lätt att hitta några blåmusslor att dekorera med. Däremot är det svårare att hitta skorvar för de lever på djupare bottnar.

Med denna påskhälsning vill vi önska alla våra läsare en riktigt GLAD PÅSK och många roliga och intressanta stunder vid någon av våra fantastiska stränder.

Read Full Post »

Potpurri kommer från franskans ”pot pourri” vilket översatt blir ”rutten kruka”, Det användes förr på en på en maträtt gjord på en blandning av gamla matrester, lite som pyttipanna. Idag använder vi det för en blandning av olika melodier eller en blandning av lite av varje som detta specialgjorda potpurri av hjärtformer funna i havet. 

Här finns många godsaker som passar att fira Alla hjärtans dag med. Allt från havet både från när och fjärran.

Från vänster: liten venusmussla (Venerupis pullastra), tångborre, blåmussla (Mytilus edulis), tångräka, hjärtmussla, (Cerastoderma edulis) och den nyinvandrade amerikanska trågmusslan (Rangia cuneata).

Men till alla hjärtans dag hör också att fira med något gott. Det är här som emalj venusmusslan (Meretrix lyrata) placerad på ett japanskt jätteostronskal (Magallana gigas), ett vanligt inhemskt ostronskal (Ostrea edulis) och ett skal av strandsnäcka (Littorina littorea) kan ge lite inspiration till en god middag i kväll. På det stora skalet lutar sig en hjärtformad mussla, lämpligen kallad venusmussla på svenska. Som du säkert vet så är Venus kärlekens gudinna som föddes ur havets skum. Någon av venusmusslorna eller hjärtmussla, går att köpa och sen är det bara att fixa till en riktigt god pasta med hjärt- eller venusmusslor även kallas vongole musslor. Behöver du pasta recept kolla på dessa länkar med antingen hjärtmusslor eller vongole musslor. Det går ju jättebra att göra en rätt med musslor någon annan dag också såklart.

Två toppar från blåstång – blir ett fint hjärta!

Med detta vill vi önska våra läsare en fin alla hjärtans dag!

Read Full Post »

Havsris, Ahnfeltia plicata, kändes plötsligt som rätt alg att representera februari månad 2021. Denna lilla risiga, broskartade rödalg blir så liten i Östersjöns bräckta vatten att det krävs ett riktigt detektivarbete att hitta den. Grenarna hos havsris är trinda och för det mesta oregelbundet förgrenade, men de kan också vara gaffelförgrenade. Färgen är mörkt brunviolett till nästan svart. De blir mer och mer dvärgformiga ju längre norrut man kommer i Östersjön. Det är såklart den minskande salthalten som är orsaken till detta. Hamnar havsris uppe i tångvallen eller sitter grunt när det blir lågvatten kan den däremot blekas och bli gulgrön eller helt vit. 

Havsris är en flerårig diok art, dvs han –och honorgan sitter på skilda plantor. Den är också heteromorf, d.v.s. den könliga generationen (gametofyten = små buskar) och det könlösa stadiet (tetrasporofyten= en liten skorpa eller skiva på botten), ser olika ut. 

Sitt namn har släktet Ahnfelita fått från en svensk botaniker, N.O. Ahnfelt, mest känd för sina arbeten om mossor. Artnamnet plicata betyder rynkad. 

Havsris i Östersjön är ofta löslevande på bottnar från 2 – 15 meters djup, intrasslad mellan andra rödalger och vattenväxter eller band blåmusslor. Där blir den ca 1-4 cm stor. Den löslevande formen finns från Falsterbo till Södra Kvarken utmed den svenska kusten och upp till Norra Kvarken i Finland. På västkusten och in till Bornholm i Egentliga Östersjön är den fastsittande. Här blir havsris plantorna betydligt större mellan 5 – 20 cm höga.

Tångvall från Riddersholm innan snön hade täckt marken.

För några dagar sedan var det så dags att gå ut på jakt efter februari månads alg, havsris. Hittade en bra strand på Rådmansö, i naturreservatet Riddersholm, där det efter blåsten spolats iland en massa blåstång. Inne i vallen låg det buntar av ihoptrasslade borstnateskott (Stuckenia pectinata) och vackra små rödalger av släktena Coccotylus och Phyllophora. Området utanför är långgrunt så det skulle ju kunna ligga någon liten planta av havsris i tångvallen. 

Efter att ha hållit på en god stund och sorterat ut olika rödalger ur tången insåg jag att jag inte skulle hitta något exemplar denna gång utan får nöja mig med ett gammalt pressat exemplar som illustration. Den visste jag var den låg.

Pressat ark med hasvris från Tjärnö, Strömstad. Grenarna blir ca 1 mm tjocka eller bättre att säga smala?

Det som det däremot fanns många exemplar av var tre andra rödalger: kräkel, Furcellaria lumbricalis, blåtonat rödblad, Phyllophora pseudoceranoides och kilrödblad, Coccotyus truncatus.

Små gaffelgrenade kräkel plantor plockade ur tångvallen på Riddersholm. Grenarna är ca 1 mm tjocka. Varje gång som en av dom skymtade steg förhoppningen om att det var en havsris planta. Men tyvärr ingen lycka.

De två senaste är knepiga att skilja åt när de blir små och förkrympta i Egentliga Östersjöns låga salthalt. På tallriken nedan ligger ett antal plantor. Överst ligger några som bedömds vara kilrödblad, mellersta raden är nog lite blandade och i den understa raden ligger exemplar av blåtonat rödblad som är mer fjäderförgrenade med en kortare eller längre stjälk. Men det kändes inte lätta att bestämma de små plantorna. Storleken varierade mellan 1-4 cm hos dessa plantor från norra Egentliga Östersjön och en salthalt runt 5-6 promille.

En tallrik full med småformer av rödalgerna kilformat rödblad överst och blåtonat rödblad underst.

Därför anges de som grupp Coccotylus/Phyllophora i samband med den nationella miljöövervakningen.  Hur som helst skall det bli spännande att till sommaren ta sig ut i området och kolla hur vegetationen ser ut på botten. Då skall undervattenskameran med!

Read Full Post »

På utsidan av stenpiren i Strömstads hamn har varit en säker lokal för att hitta den främmande arten ishavstång, Fucus evanescens. Det var ganska många år sedan jag var nere vid piren och letade. Nu ville jag få tag på några exemplar för att göra en sammanställning över hur förökningstoppar hos flera av våra vanliga tångarter ser ut och om de håller på att anläggas nu och bara syns som små förtjockningar i topparna på grenarna eller om de är övermogna och håller på att falla av. 

Här får Tångbloggen hjälp med att spana efter ishavstång från flytbrygga vid Kosterbåtarna i Strömstad hamn.

Tyvärr hittade jag inga ishavsplantor trots att jag skickade ut en spanare för att kolla från flytbryggan vid Kosterbåtarna. Det fanns inte heller några nere ibland stenblocken vid kallbadhuset. Där fanns däremot gott om blåstång, Fucus vesiculosus och sågtång, Fucus serratus

Kallbadhuset i Strömstad. Stenblock fulla med blåstång och sågtång. Det syns också några skal av japanskt jätteostron.

En annan art som blivit vanlig på stenblocken var en annan främmande art, nämligen stora vita skal av det japanska jätteostronet Magallana gigas tidigare Crassostrea gigasDet finns det däremot gott om. Får testa att leta en gång till lite senare i vår runt mars-april då förökningstopparna hos ishavstång skall börja synas ordentligt. Kanske kan det komma med i Strömstads Tidningen med en riktig bild?

Bild på hur förökningstoppar hos ishavstång ser ut.

Blåstång och spiraltång har början till små anlag som syns i topparna på plantorna såhär dags på året. Av dessa två arter har blåstången kommit längst i utvecklingen. Där syns de nya små förökningstopparna bäst. 

Knöltång, Ascophyllum nodosum har tydliga förökningstoppar som sitter som på små skaft utmed skottet. De kommer vara mogna att föröka sig tidigt på våren och försommaren. 

Knöltång med förökningstoppar på små sidoskott. Detta är också den art som jag personligen tycker med om att göra en sallad på.

En art som förökar sig sent på hösten är sågtång. Då utvecklas platta förökningstoppar i spetsen på skotten och förökningen sker under senhöst och tidigt vinter. När de släppt sina ägg och spermier vissnar förökningstoppen och blir gulbrun som på bilden nedanför. 

Nu ligger massor med gamla förökningstoppar från sågtång i tångvallen utmed stranden.  Bilden är från Saltö men det ser ut på samma sätt i strandkanten där mycket nytt material spolats iland. Förökningen av sågtång är slut för säsongen. 

Read Full Post »

Tångbloggen berättade om när bojstenar började sättas i Östermarsfladen på Nåttarö i mitten av juni. Bojstenarna är till för att båtar skall kunna ankra utan att förstöra bottenvegetationen av bland annat ålgräs. Detta är också en ett försök att förbättra beståndet av blåstång i en grund vik med huvudsakligen mjuka bottnar genom att använda ditplacerade stora bojstenar.

Östermarsfladen på Nåttarö – försök att minska ankringsskador på bottenvegetationen

Samtidigt startade ett försök att så groddplantor på bojstenarna för att öka den biologiska mångfalden genom att knyta fast buntar av blåstång med en massa mogna förökningstoppar av båda könen. Sen var det bara att vänta till 27 juli när kakelplattorna samlades in. Hade några små befruktade tångägg lyckats fästa sig och gro ut till små blåstångsgroddplantor?

Återanvändning av en gammal tandborste för att rengöra plattorna från sediment som fastnat mellan de fintrådiga algerna.

Den första plattan var full med sediment och fintrådiga alger. Dolde det några små groddplantor under allt detta? Hittade en gammal tandborste och borstade bort sedimentet! Och visst fanns det gott om ca millimeterstora groddplantor men de var ganska blekt gulbruna.

Rutorna på plattan är ca 1 kvadratcentimeter stora. Det gör det lättare att räkna av hur många små groddplantor som finns per kvadratcentimeter

Hur mycket som sedimenterar och hur mycket trådalger som etablerar sig kommer att vara avgörande på hur väl etablering av blåstång kommer att lyckas.

Den lilla bunten med blåstångsgrenar med förökningstoppar fästad mitt på bojstenen. I bakgrunden syns några skott av vattenväxter.

Nästa fältundersökning genomfördes i slutet av september. Denna gång räknade dykarna hur många små groddplantor som överlevt inom de markerade ytorna på bojstenen.

En av de lirare djupare placerade bojstenarna som dykarna räknande hur många groddplantor som fanns kvar i september 2020.

Dödligheten är fortfarande hög under denna period av blåstångens livscykel. 

En illustration av överlevanden hos blåstångens groddplantor från när de fäster sig på en botten i slutet maj- början juni och kommande år.

Det är först efter ett år från att det befruktade ägget satt sig fast som dödligheten inte fortsätter att vara riktigt lika hög. På illustrationen ovanför visas också tillväxten i längd hos de största plantorna. Det kommer att ta upp till 4 år innan den första förökningen sker.

På bojstenarna hade de små groddplantor som fanns kvar ökat i tillväxt och var mellan 1- 5 mm höga och mörkare bruna i september. Mer om överlevnad och vad som gäller att tänka på om man är intresserad av att återetablera blåstång i ett område eller som här i viken vid Nåttarö förbättra förutsättningarna för att få blåstång att växa på ankringsstenar kan du hitta i manualen ”Restaurering av blåstångssamhällen i Östersjön”.

Bojsten med många små överlevande groddplantor tillsammans med en liten hjärtmussla.

Det kommer att bli spännande att följa tillväxt och överlevnad på dessa bojstenare placerade på ca 2- 2,5 meters djup i denna grunda skyddade vik eller mar. I en kort film berättar Cecilia Wibjörn mer om projektet i Skärgådsstifelsens regi.

Read Full Post »

Inget piggar upp i vintermörkret som när goda vänner och trogna läsare av Tångbloggen hör av sig med tips om trevligheter.

Här är det Bohusläns Museum som visar upp sitt exemplar av pionjären Sophia Åkermarks algbok ”Typsamling af Skandinaviens Alger” i museets julkalender. Lycka att få se lite av detta fantastiska verk! Och inspiration att jobba vidare på det egna herbariet till våren och sommaren.

Sophia föddes i Göteborg 19 februari 1817 och hette då Areschoug. Den algkunnige känner säkert igen det namnet som auktor (namngivare) på flertalet alger. Men det är inte Sophia, utan John Erhard Areschoug, hennes bror, som döljer sig bakom den ansenliga mängden algnamn. Han läste i Lund och träffade där dåtidens storheter som Carl Adolph Agardh och Elias Fries. År 1840 blev han lärare i naturvetenskap i Göteborg och ägnade stor del av sina tio år där med att studera den bohuslänska havsfloran. Man kan ju misstänka att Sophia måste ha deltagit i hans exkursioner, kanske även ha bidragit till hans arbete med alger från många delar av världen. Dock var förutsättningarna något sämre för en gift kvinna att ägna sig fullt ut åt en vetenskaplig karriär, men hon anses faktiskt vara Sveriges första kvinnliga botanist. Vi känner såklart en stolthet och gemenskap i hennes val att studera just alger. Sophia gav ut sin bok själv 1870, och vi är glada att ha fått se hennes omsorgsfullt pressade alger.

Read Full Post »

Under de senaste veckorna har det varit flera presentationer om vikten av att bevara och skydda ålgräsängar. Det finns många aktiviteter som påverkar ålgräsängar negativt. Hit hör fortsatt utbyggnad av hamnar, både stora hamnar för fartyg och mindre för fritidsbåtar. Den största negativa påverkan kommer från tillförsel av mycket näring från land via avrinning och direkt från avloppsreningsverk. 

Resultatet av hög närsaltsbelastning innebär ökad produktion av snabbväxande fintrådiga alger och mer organiskt material som sedimenterar ner till botten. På västkusten kan det vissa år etablera sig massor med små blåmusslor på bladen på ålgräset och tynga ner dem till botten. Blir det mycket fintrådiga alger kan de trassla in sig mellan skotten i ängen och också bidra till att ängen förstörs. Det bästa sättet att bevara ålgräset är att skydda ålgräsängarna så att inte påverkan blir så stor att ängen försvinner. Då kan det bli svårt och mycket kostsamt att restaurera en äng eftersom man då måste plantera tillbaka ålgräset för hand. På förra Baltic Breakfast var temat just hur och vad som behöver ske för att skydda och restaurera de kustnära ekosystemen.

För att kunna återplantera ålgräs på västkusten gäller det att miljön inte förändrats för mycket utan att förutsättningar för ålgräsets överlevnad fortfarande finns kvar.

Mer att läsa finns i detta policy brief. När vi pratar om ålgräsängar och vad som behövs för att skydda och eventuellt restaurera dem kan det verka som att de förekommer i samma miljöer på västkusten och i Östersjön. Men det finns också stora naturliga skillnader mellan dessa ängar på olika sidor av landet.  I denna illustration har jag försökt visa på några viktiga skillnader som kan påverka vad som händer i ängen under året. 

En illustration om skillnader och likheter mellan ålgräsängar på väst- respektive östkust.

Den största och viktigaste skillnaden är att ängarna på västkusten förekommer på lösa mjuka bottnar med mycket organiskt material, där sedimentet ofta blir syrefattigt. Där finns mer kol lagrat som samlats där under många, många år. På småstenar i ängen växer sudare, Chorda filum. Vanliga djur i ängen är strandkrabba, Carcinus maenas. Den är populär mat för bl.a. torsk och krabban hittar skydd mellan stenar och ålgräs. Olika räkor som hästräka (Crangon crangon) och olika arter av tångräkor, t.ex. den långfingrade tångräkan (Palaemon adspersus) lever bland ålgräset i skyddade vikar. Blåmusslor ligger som små klumpar på botten. Vissa arter som öronmanet (Aurelia aurita) förekommer i ängarna på både ost- och västkusten. 

Jämfört med västkusten hittar man ålgräset på mer sandiga lokaler i Östersjön. Innehållet av kol i sedimentet är klart mindre och det betyder också att ängen inte lagrar lika mycket kol som på västkusten. Ängarna i Östersjön är mer varierade när det gäller arter av rotade vattenväxter. Här förekommer arter som borstnate (Stuckenia pectinata) och ålnate (Potamogeton perfoliatus) bladat med ålgräs och stenar med blåstång och sudare. Allt i en härlig blandning. Östersjöns ängar hittar man på mer vågexponerade lokaler som medför att organiskt material spolas bort.  Precis som på västkusten ligger det klumpar med blåmusslor på botten men i Östersjön blir musslorna inte lika stora på grund av den låga salthalten. Salthalten sätter också en utbredningsgräns för hur långt in ålgräset kan växa i skärgården och hur långt norrut den förekommer. I norra delen av Egentliga Östersjön blommar ålgräs sällan och ängarna består av en eller några få individer som endast förökar sig med rotskott. Det betyder att skulle den ängen förstöras genom för stor påverkan av närsalter och produktion av fintrådiga lösliggande alger, så kommer det att vara svårt till helt omöjligt att återställa den. 

Ålnaten håller på att vissna bort på hösten. För den med skarpa ögon syns småfisk i kanten på ålnatebeståndet.

När vintern kommer vissnar ålgräset och de olika vattenväxterna tillsammans med sudare ner och botten blir kal och tom. Det står kvar enstaka små övervintrande skott av de olika växterna. Det är då som de blandade ängarna i Östersjön, där det kan finnas ganska många stenar med blåstång, fortfarande kan ge gömställen över vintern till småkryp och fiskar. 

På västkusten har en ny främmande art hittat en växtplats i många ålgräsängar. Det är sargassosnärjan (Sargassum muticum) som bildar höga buskar inne på skyddade bottnar inne bland ålgrässkotten. Vi finner den också på andra ställen, som exempelvis pirkanter. Sargassosnärjan sitter på små stenar och skal. Men också den vissnar bort under hösten och kvar blir bara ett litet kort övervintrande skott. Inget att gömma sig i för en liten fisk eller räka. Över vintern vandrar fisk och småkryp istället ner på djupare vatten i väntan på att ljuset kommer tillbaka och temperaturen ökar så att ålgräs, andra vattenväxter och sargassosnärjan kan växa till igen.

Read Full Post »

Older Posts »