Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Östersjön’

Vi fick nyss en fråga från en av tångbloggens läsare som handlade om att använda olika arter av tång till att fläta med. De två arter som fungerar bäst att fläta med och göra t.ex. ett armband eller en peruk med långa flätor är brunalgsarterna sudare, Chorda filum och gullsudare Halosiphon tomentosus. För att samla material blir det till att vänta till sommaren. Men jag hittade några bilder från västkusten, Tjärnö marina laboratorium, som jag samlade i somras. Den arten som är mycket vanlig är sudare och trådarna blir långa och ganska tjocka. Sudare är också vanliga i Östersjön på många grunda bottnar med lite småstenar där de växer ut under våren och sommaren. Men här blir trådarna smalare och kortare på grund av den låga salthalten.

På bordet ligger en stor hög osorterade trådar av sudare tillsammans med ca 10 buntar med sudare sittande på små stenar. De är lagom stora att fläta ihop.
Det blev fem långa fina flätor. Varje fläta avslutas med en knut så det håller ihop. Vid sidan om syns starten till en skål gjord av tarmalger. som ligger upp och ner med en skål under och en skål gjord av sargassosnärja.

När sudare sitter fästa vidriktigt små stenar kan man låta dom sitta kvar så attdet blir en fin dekoration t.ex. i kanten på en skål. Sen är det bara fantasin som sätter stopp på vad de flätade algerna kan användas till. Min blev en stor skål att förvara mina strandfynd i. Tidigare har vi visat ett litet armband flätat av några trådar och en bomullstråd. De går också att använda i matlagningen. Torka av trådarna med papper så att du blir av med en del av de fina som trådarna som sitter på ytan och klipp sen tråden i små bitar och strö över riset.

Read Full Post »

Havsris, Ahnfeltia plicata, kändes plötsligt som rätt alg att representera februari månad 2021. Denna lilla risiga, broskartade rödalg blir så liten i Östersjöns bräckta vatten att det krävs ett riktigt detektivarbete att hitta den. Grenarna hos havsris är trinda och för det mesta oregelbundet förgrenade, men de kan också vara gaffelförgrenade. Färgen är mörkt brunviolett till nästan svart. De blir mer och mer dvärgformiga ju längre norrut man kommer i Östersjön. Det är såklart den minskande salthalten som är orsaken till detta. Hamnar havsris uppe i tångvallen eller sitter grunt när det blir lågvatten kan den däremot blekas och bli gulgrön eller helt vit. 

Havsris är en flerårig diok art, dvs han –och honorgan sitter på skilda plantor. Den är också heteromorf, d.v.s. den könliga generationen (gametofyten = små buskar) och det könlösa stadiet (tetrasporofyten= en liten skorpa eller skiva på botten), ser olika ut. 

Sitt namn har släktet Ahnfelita fått från en svensk botaniker, N.O. Ahnfelt, mest känd för sina arbeten om mossor. Artnamnet plicata betyder rynkad. 

Havsris i Östersjön är ofta löslevande på bottnar från 2 – 15 meters djup, intrasslad mellan andra rödalger och vattenväxter eller band blåmusslor. Där blir den ca 1-4 cm stor. Den löslevande formen finns från Falsterbo till Södra Kvarken utmed den svenska kusten och upp till Norra Kvarken i Finland. På västkusten och in till Bornholm i Egentliga Östersjön är den fastsittande. Här blir havsris plantorna betydligt större mellan 5 – 20 cm höga.

Tångvall från Riddersholm innan snön hade täckt marken.

För några dagar sedan var det så dags att gå ut på jakt efter februari månads alg, havsris. Hittade en bra strand på Rådmansö, i naturreservatet Riddersholm, där det efter blåsten spolats iland en massa blåstång. Inne i vallen låg det buntar av ihoptrasslade borstnateskott (Stuckenia pectinata) och vackra små rödalger av släktena Coccotylus och Phyllophora. Området utanför är långgrunt så det skulle ju kunna ligga någon liten planta av havsris i tångvallen. 

Efter att ha hållit på en god stund och sorterat ut olika rödalger ur tången insåg jag att jag inte skulle hitta något exemplar denna gång utan får nöja mig med ett gammalt pressat exemplar som illustration. Den visste jag var den låg.

Pressat ark med hasvris från Tjärnö, Strömstad. Grenarna blir ca 1 mm tjocka eller bättre att säga smala?

Det som det däremot fanns många exemplar av var tre andra rödalger: kräkel, Furcellaria lumbricalis, blåtonat rödblad, Phyllophora pseudoceranoides och kilrödblad, Coccotyus truncatus.

Små gaffelgrenade kräkel plantor plockade ur tångvallen på Riddersholm. Grenarna är ca 1 mm tjocka. Varje gång som en av dom skymtade steg förhoppningen om att det var en havsris planta. Men tyvärr ingen lycka.

De två senaste är knepiga att skilja åt när de blir små och förkrympta i Egentliga Östersjöns låga salthalt. På tallriken nedan ligger ett antal plantor. Överst ligger några som bedömds vara kilrödblad, mellersta raden är nog lite blandade och i den understa raden ligger exemplar av blåtonat rödblad som är mer fjäderförgrenade med en kortare eller längre stjälk. Men det kändes inte lätta att bestämma de små plantorna. Storleken varierade mellan 1-4 cm hos dessa plantor från norra Egentliga Östersjön och en salthalt runt 5-6 promille.

En tallrik full med småformer av rödalgerna kilformat rödblad överst och blåtonat rödblad underst.

Därför anges de som grupp Coccotylus/Phyllophora i samband med den nationella miljöövervakningen.  Hur som helst skall det bli spännande att till sommaren ta sig ut i området och kolla hur vegetationen ser ut på botten. Då skall undervattenskameran med!

Read Full Post »

Det tog lite tid ända till slutet av januari 2021 tills känslan kom på riktigt att nu är det vinter. Förhoppningsvis ligger snön kvar ett tag och isen kommer att lägga sig i vikarna. 

Innanför piren håller tallriksisen att bildas. När isen lagt sig blir det svårare för svanar att hitta mat.

Det hade samlat sig flera svanar utmed stranden när vi gick ut till udden vid Riddersholm, Norrtälje. Förra helgen innan snön lagt sig avslöjade lite av vad de kan hitta som mat på de närmast grunda bottnarna utanför stranden. 

Massor med skott av borstnate och ålgräs

Det låg en massa småbitar av borstnate, Stuckenia pectinata som till stora delar vissnar ner på vintern. Men kvar i botten sitter mumsiga övervintringsknölar, som ser ut som små grodda ärtor. 

Hela gruppen påväg till nästa ställe för att leta efter mat.
Två av svanarna ser ut som snöklädda stenar där de ligger i vattnet och sticker ner halsen för att få tag i något på botten.
Inte helt lätta att gissa vad som döljer sig under snön bredvid skylten.

På platsen med information om fåglar i skärgården som Skärgårdsstiftelsen satt upp utmed stranden finns två stora träskulpturer nu maskerade under ett täcke med snö. 

Det är inte helt lätt att gissa vad som gömmer sig under snön men här kommer två ledtrådar. Den till höger om skylten ser ut som en sockertopp, brukar av gemeneman kallas för tulpan och ge många båtägare en massa jobb. Det som gömmer sig under den lång smala formen är något som går fint att äta både av svanar när de äter vattenväxter och av oss människor. Fast här i Östersjön blir de lite små och växer till långsamt.

Träskulpturerna som gömde sig under snön är blåsmusslan, Östersjöns vanligaste ryggradslösa djur med den största biomassan och som täcker stora delar av bottnarna och havstulpanen som kom hit på mitten av 1800-talet, troligen sittande på ett båtskrov.

Detta vykort avslutas med en bild från udden längst ut vid Riddersholm och strån klädda med isdroppar i vattenlinjen och en tångvall täckt av snö.

Vattenytan blir lite som siden när solen nästan kommer igenom molnen.

Nu skall det blir kallt och soligt den närmaste veckan så det blir svårt att hitta och berätta om vad som händer ytan i svenska vatten. Nästa vykort får kanske komma från en resa i gamla album nu när det inte går att resa utomlands på ett tag till.

Read Full Post »

Såhär i mellandagarna kan det kanske passa med ett litet pyssel och försöka ta rätt på vilka arter som inte hör hemma i Östersjöns ekosystem. Vi på Tångbloggen har byggt upp ett stilleben med arter av alger, snäckor, musslor, mossdjur och många fler från Egentliga Östersjön. Det blev som en tavla. Ett stilleben som berättar om lite av allt det vackra och spännande som du kan hitta i vårt gemensamma hav. 

Hittade denna sten under bryggan med flera skorpformiga rödalger som ger den sin mörk rödbruna färg.

Men det uppstod en del förvirring när det visade sig att mina samlingar under året blivit ihopblandade mellan ost- och västkusten. När jag tittar närmare på stillebenet visar det sig att fem arter som inte finns i Egentliga Östersjön smugit sig in i tavlan. Vi har skrivit om flera, men inte alla, av dessa fem arter under åren på Tångbloggen. Flera av arterna går utmärkt att äta. Här kommer några ledtrådar:

  1. En av dem tappar lätt färgen men inte sin speciella smak, som liknar en välbekant krydda.

2. En av dem är mycket svår att hitta levande exemplar av idag, även på västkusten . 

3. En är släkt med en art som förekommer i en japansk maträtt.

4. En av arterna kommer från Nordamerika, vilket namnet antyder, och förekommer idag utmed västkusten. 

5. En av arterna ställer till det för den främmande arten som den ofta sitter på och som vi gärna äter vid festliga tillfällen. 

Stilleben från Egentliga Östersjön blir lite artfattigare när de fem marina arterna som kräver högre salthalt har plockats bort. På stenen sitter bland annat havstulpaner, båtsnäckor och mossdjur.

Det finns flera sötvattensarter av snäckor som trivs bra i Östersjöns utsötade vatten. Den lilla tångsjöborren, Psammechinus miliaris, som sitter nere vid basen på en torkad blåstångsplanta, kan klara sig en bit in i södra Östersjön. Samma sak med den trubbiga strandsnäckan, Littorina obtusata, som går att hitta i västra Östersjön. Unga skal av blåmusslan är ofta bruna och inte blå som namnet säger. Skalen av Limecola (Macoma) balthica, östersjömussla är en vanlig art i Östersjön och ofta lite rosafärgad i skalet.

Här kommer nu facit på vilka arter som hade hamnat fel i stillebenet.

Rödalgerna navelsloke och pepparalg tappar lätt sin röda färg. Skalet av skålsnäcka är inte från svenska västkusten utan en annan art. Rätt stavning på ostronpest på latin är Crepidula fornicata och inget annat. Sorry.

En av slokearterna används i sushi och kallas då för nori. Skålsnäckan Patella vulgata är akut utrotningshotad i svenska vatten. Ostronpesten sitter ovanpå ostron och snor maten för dem, genom att filtera de partiklar och små växtplankon som ostronet också vill ha. Pepparalgen har fått sitt namn för att den har en skarp, lite pepparaktig, smak. Den amerikanska borrmusslan är en främmande art som troligen kom hit tillsammans med det amerikanska ostronet.

Hur många rätt fick du?

Om några dagar kommer jag att resa ner till västkusten och tänkte göra ett stilleben från Västerhavet där kanske några arter från Medelhavet eller Nordsjön listar sig in.

Read Full Post »

Nu har det varit gråväder och ganska trist i många veckor och det ser ut att fortsätta fram till jul om prognosen i väder-appen stämmer. Som marinekolog är vad som händer i vattenmassan minst lika intressant som hur miljön närmast stranden förändras och påverkas av stormar, blåst, vågor och förändringar i vattenståndet. På SMHI:s väderinformation finns den information du behöver för att få veta när det blir lågvatten. Då är det tid att gå till en fin strand och se vad du kan hitta. Det finns många stationer där vattenståndet noteras så välj den som ligger närmast där du bor. För min del är det bästa idag att titta både på prognosen för Forsmark och Landsort.

Det har varit lågvattensperioder under ett antal dagar (13 – 14 december), men just nu på morgonen den 16:e december är det lite högre vattenstånd igen.  

En liten hamn som ligger tom i väntan på att sommarboende kommer tillbaka.

Slipade klippor blir extra vackra av lite regn. Diabasens gångar i den gråa graniten ser extra svarta ut. Vattenytan är spegelblank och vattnet helt klart. Nere vid strandkanten ligger småstenar torrlagda och spåren av övervintrande alger går lätt att hitta.

För att vara säker på vad som sitter på den lilla klippan skrapar jag av några tussar, tar med hem och lägger i vatten. Det visar sig vara grönslick (Cladophora glomerata), små mörkgröna plantor som har lite brunt ludd på sig. Det bruna är olika mikroskopiska kiselalger. Grönslick väntar på att det skall bli vår och solen kommer tillbaka, så att den kan börja växa igen. Kommer att försöka hålla koll på just denna lilla klippa och se om de överlever eller om de fryser bort när isen kommer.

Stenarna är fulla av kulformiga cyanobakterier, kanske av släktet Rivularia?

Cyanobakterier är tåliga och kan överleva både is och att ligga torrlagda under en period. Vi har skrivit om denna grupp tidigare på Tångbloggen, och påpekat hur kluriga de kan vara att skilja åt, så jag vågar mig inte på att bestämma vad det kan vara för art.

Det blåste rejält för en vecka sedan och det innebar att blåstång spolades upp högt på stranden vid sjöängen. Hur högt upp på stranden vattenstånd och vågor kan skölja tångvallen syns genom att tången ligger i band utmed stranden. Den översta vallen innehåller mer ålgräs och den nedre lite mer blåstång.

Två tydliga vallar av alger och ålgräs som spolats iland när vattenståndet var högre och det blåste mer.

Något som flyter riktigt bra är fett. Högst uppe på land hittade vi en del av en säl som måste legat i sjön länge. 

En bit av en säl med lite pälsrester ligger högt uppe på stranden.

Nu ser jag fram emot en lång lågvattensperiod tidigt i vår när högtrycket har placerat sig över Östersjön, solen skiner och det går att vada ut en bit och vända på stenar och göra nya fynd. Det finns alltid något nytt att upptäcka!

Read Full Post »

Under de senaste veckorna har det varit flera presentationer om vikten av att bevara och skydda ålgräsängar. Det finns många aktiviteter som påverkar ålgräsängar negativt. Hit hör fortsatt utbyggnad av hamnar, både stora hamnar för fartyg och mindre för fritidsbåtar. Den största negativa påverkan kommer från tillförsel av mycket näring från land via avrinning och direkt från avloppsreningsverk. 

Resultatet av hög närsaltsbelastning innebär ökad produktion av snabbväxande fintrådiga alger och mer organiskt material som sedimenterar ner till botten. På västkusten kan det vissa år etablera sig massor med små blåmusslor på bladen på ålgräset och tynga ner dem till botten. Blir det mycket fintrådiga alger kan de trassla in sig mellan skotten i ängen och också bidra till att ängen förstörs. Det bästa sättet att bevara ålgräset är att skydda ålgräsängarna så att inte påverkan blir så stor att ängen försvinner. Då kan det bli svårt och mycket kostsamt att restaurera en äng eftersom man då måste plantera tillbaka ålgräset för hand. På förra Baltic Breakfast var temat just hur och vad som behöver ske för att skydda och restaurera de kustnära ekosystemen.

För att kunna återplantera ålgräs på västkusten gäller det att miljön inte förändrats för mycket utan att förutsättningar för ålgräsets överlevnad fortfarande finns kvar.

Mer att läsa finns i detta policy brief. När vi pratar om ålgräsängar och vad som behövs för att skydda och eventuellt restaurera dem kan det verka som att de förekommer i samma miljöer på västkusten och i Östersjön. Men det finns också stora naturliga skillnader mellan dessa ängar på olika sidor av landet.  I denna illustration har jag försökt visa på några viktiga skillnader som kan påverka vad som händer i ängen under året. 

En illustration om skillnader och likheter mellan ålgräsängar på väst- respektive östkust.

Den största och viktigaste skillnaden är att ängarna på västkusten förekommer på lösa mjuka bottnar med mycket organiskt material, där sedimentet ofta blir syrefattigt. Där finns mer kol lagrat som samlats där under många, många år. På småstenar i ängen växer sudare, Chorda filum. Vanliga djur i ängen är strandkrabba, Carcinus maenas. Den är populär mat för bl.a. torsk och krabban hittar skydd mellan stenar och ålgräs. Olika räkor som hästräka (Crangon crangon) och olika arter av tångräkor, t.ex. den långfingrade tångräkan (Palaemon adspersus) lever bland ålgräset i skyddade vikar. Blåmusslor ligger som små klumpar på botten. Vissa arter som öronmanet (Aurelia aurita) förekommer i ängarna på både ost- och västkusten. 

Jämfört med västkusten hittar man ålgräset på mer sandiga lokaler i Östersjön. Innehållet av kol i sedimentet är klart mindre och det betyder också att ängen inte lagrar lika mycket kol som på västkusten. Ängarna i Östersjön är mer varierade när det gäller arter av rotade vattenväxter. Här förekommer arter som borstnate (Stuckenia pectinata) och ålnate (Potamogeton perfoliatus) bladat med ålgräs och stenar med blåstång och sudare. Allt i en härlig blandning. Östersjöns ängar hittar man på mer vågexponerade lokaler som medför att organiskt material spolas bort.  Precis som på västkusten ligger det klumpar med blåmusslor på botten men i Östersjön blir musslorna inte lika stora på grund av den låga salthalten. Salthalten sätter också en utbredningsgräns för hur långt in ålgräset kan växa i skärgården och hur långt norrut den förekommer. I norra delen av Egentliga Östersjön blommar ålgräs sällan och ängarna består av en eller några få individer som endast förökar sig med rotskott. Det betyder att skulle den ängen förstöras genom för stor påverkan av närsalter och produktion av fintrådiga lösliggande alger, så kommer det att vara svårt till helt omöjligt att återställa den. 

Ålnaten håller på att vissna bort på hösten. För den med skarpa ögon syns småfisk i kanten på ålnatebeståndet.

När vintern kommer vissnar ålgräset och de olika vattenväxterna tillsammans med sudare ner och botten blir kal och tom. Det står kvar enstaka små övervintrande skott av de olika växterna. Det är då som de blandade ängarna i Östersjön, där det kan finnas ganska många stenar med blåstång, fortfarande kan ge gömställen över vintern till småkryp och fiskar. 

På västkusten har en ny främmande art hittat en växtplats i många ålgräsängar. Det är sargassosnärjan (Sargassum muticum) som bildar höga buskar inne på skyddade bottnar inne bland ålgrässkotten. Vi finner den också på andra ställen, som exempelvis pirkanter. Sargassosnärjan sitter på små stenar och skal. Men också den vissnar bort under hösten och kvar blir bara ett litet kort övervintrande skott. Inget att gömma sig i för en liten fisk eller räka. Över vintern vandrar fisk och småkryp istället ner på djupare vatten i väntan på att ljuset kommer tillbaka och temperaturen ökar så att ålgräs, andra vattenväxter och sargassosnärjan kan växa till igen.

Read Full Post »

Mycket passande har en grupp alger kallast för rödblad och det är ganska svårt att skilja mellan olika arter. Det blir extra svårt inne i Östersjön där dessa marina arter blir mer och mer förkrympta. Släktet (släktena) känns igen på den runda ca 1 mm tjocka stammen som upptill blir plattare, med läderartade blad. Inom till exempelvis miljöövervakningen klumpar man ihop dessa till en grupp, Coccotylus/Phyllophora för att det oftast behövs mikroskop för att skilja dem åt. Algerna är fleråriga och de lösliggande formerna kan bli mycket gamla genom att de förökar sig genom att algen fragmenterar i små bitar som växer vidare. 

Hos blåtonat rödblad (Phyllophora pseudoceranoides) är det runda skaftet relativt långt och avslutas med solfjäderformade blad. Kilrödblad (Coccotylus truncata) har ett kortare skaft som går över i ett kilformat blad. Hittade bra bilder i ”Alger i farger – en falthåndbok om kystens makroalger” utgiven 1998. En utmärkt norsk algflora som står på min hylla med alglitteratur. 

De förökar sig under vinterhalvåret. Hos blåtonat rödblad syns cystokarpen som små kulor som sitter på ett litet skaft i kanten på bladen och tetrasporangierna bildar mörkare fläckar inne i bålen.

Detta pressade exemplar av blåtonat rödblad samlades in för drygt 30 år sedan. Det har behållit färgen väl och påväxt av havborstmasken Spirorbis spirorbis och mossdjuret Electra pilosa syns på de äldre delarna.

Kilrödblad saknar cystokarper. Här förekommer tetrasporangierna i kulformade bildningar i kanten på det kilformade bladet hos gametofyten. Detta skiljer den ifrån blåtonat rödblad och flertalet andra rödalger. Därför har arten förts till ett eget släkte.

Kilrödblad förekommer fastsittande från ca 2 meters djup ner till ca 25 meter på västkusten. Du hittar dem ofta växande under större brunalger som sågtång eller fingertare, på den rosa, krustbildande kalkalgen Lithothamnion.

I Östersjön är den vanlig från Falsterbo i Skåne upp till södra Bottenhavet. Lösliggande eller intrasslade ibland andra alger och blåmusslors byssustrådar förekommer den något längre norrut till Ångermanlandskusten och upp till Norra Kvarken på finska sidan. 

Ju lägre salthalten blir desto tunnare och smalare blir dessa arter och det är svårt att skilja lösliggande blåtonat rödblad (Phyllophora pseudoceranoides) och kilrödblad (Coccotylus truncatus) från varandra. Lättaste sättet att skilja dem åt är genom att hålla upp dom ljuset, då syns det att kilrödblad är rödare till rödbrun och blåtonat rödblad som namnet anger lite mer blåröd i färgen. En bestämning utgående från färg kräver att man har båda arterna bredvid varandra i genomfallande ljus. Men man kan ju faktiskt beundra dem om man hittar dem utan att vara helt säker på vilken det är.

Read Full Post »

Ta på dig stövlar eller vadarbyxor och gå ut och kolla vad som finns mellan blocken på stranden.

Kan man verkligen äta strandkrabbor, tångräkor och strandsnäckor? Intresset för vad som finns i havet som vi kan skörda och äta är stort. Det handlar om vad du och jag kan hitta utmed stranden ner till några meters djup med hjälp av snorkling – inte fiske efter hummer, räkor eller stora krabbor även kallade krabbtaska, Cancer pagurus. Vad som gäller vid fiske av dessa arter kan du hitta information på en länk till Havs- och vattenmyndigheten. Där står vad som gäller för redskap, minimått mm

På Tångbloggen har vi hittills berättat mer om olika arter av tång och alger som är lätta att hitta och också hur man kan tillaga dem. Nu kommer några inlägg att handla om småkryp som är vanliga att hitta utmed en klippstrand inne ibland tångruskorna eller på mer sandiga bottnar.

Krabbor gömmer sig i tången och strandsnäckor är det gott om. En vackert lila sjöstjärna sitter också på klippan.

Många har säkert suttit på bryggan med en krossad blåmussla fastknuten på ett snöre och fångat strandkrabbor på sommaren. Detta nöje avslutas ofta med att släppa tillbaka dom i sjön kanske efter att ha slagit vad om vilken som hinner ner till vattnet snabbast. I Sverige brukar vi inte äta strandkrabbor så ofta men det är går alldeles utmärkt att koka dem krydda med dill som vi gör med kräftor eller lite mer sting från cajunkrydda som kommer från de amerikanska sydstaterna och får sin hetta från paprika, vitlök, chili och örter.

En strandsnäcka som betar på små alger.

Andra arter som är lätta att samla in är strandsnäckor. De kokas med fördel med lite vitlök i vitt vin, sen är det bara att pilla ut dem ur skalet. Passar fint som en liten förrätt. 

I Östersjön blir salthalten lägre och det blir svårare att hitta något att plocka och prova att äta. Det som finns är tångräkor och tångmärlor. Men det är inte mycket till mat utan mer som dekoration eftersom de precis som andra skaldjur blir vackert röda när de kokas. 

En fråga som ofta brukar dyka upp är om det finns några giftiga arter som man skall akta sig för? När det gäller olika snäckor går de bra att samla och äta samtliga utom neptunussnäckan, (Neptunea antiqua) som har en giftkörtel som den använder för att bedöva sitt byte med. Den andra stora snäckan är valthornssnäckan (Buccinum undatum). Kolla upp hur dessa ser ut så du kan skilja på dem. Valthornssnäckan har det skal med större åsar och neptunussnäckan är slätare med skarpa åsar.

Du hittar recept på nätet av hur man tillagar valthornssnäcka t.ex. detta koreanska recept på en sallad med valthornssnäckor. Kolla på denna länk om du vill veta mer om hur man kan fånga valthornssnäckor

För alla arter gäller att inte plocka dem nära utsläpp av förorenat vatten, t.ex. nära utsläpp av enskilda avlopp, eller nära båthamnar där det kan ha släppts ut bensin, läckt giftiga båtbottenfärger mm.

Blåmusslor och ostron filtrerar vattnet och tar upp växtplankton. Det innebär att de tar upp giftiga små växtplankton främst dinoflaggellater och kan ansamla giftet från dessa arter. Tiden för giftiga algblomningar och deras förekomst är i första hand på sommaren då det sker provtagning utmed kusten. Vid produktion av blåmusslor och ostron sker kontroll av Livsmedelsverket. På Livsmedelsverkets hemsida finns även information om öppna och stängda produktionsområden. Måste erkänna att det japanska jätteostonet är en favorit gratinerat kanske med några blåmusslor.

Gratinerade jätteostron med några blåmusslor. Sista gången för i år som det gick att sitta ute och äta.

När det gäller att plocka olika arter av tång och alger föreslår jag att du igen söker på Tångbloggen där skriver vi både om vad vi hittar i havet och ibland speciellt om hur man tillagar tång och alger och vad som är gott att äta. För husbehov är det knappast lönt att försöka odla utan bättre att samla och t.ex. koka och frysa in eller torka för senare användning. Ett företag som ger kurser om att samla alger och sen tillaga dom är Catxalot om du skulle vilja prova på att gå en kurs någon gång. 

Till sist det sker hela tiden introduktioner av nya arter och i Östersjön hittar vi fler och fler krabbarter. Den största är kinesisk ullhandskrabba, Eriocher sinensis, som kanske med tiden kan bli en art som fiskas och hamnar på våra matbord som en exotisk rätt från Kina. Bästa sättet att äta upp dem.

Read Full Post »

Är du intresserad av botanik? Då kanske du redan prenumererar på Svensk Botanisk Tidskrift, en tidning som ges ut av Svenska Botaniska Föreningen sedan 1907 då föreningen bildades.

I senaste numret presenterade jag, tillsammans med mina kollegor Susanne Qvarfordt och Sofia Wikström, en artikel om den frilevande formen av blåstång som vi arbetar med inom det finsk-svenska samarbetet FunkVeg som vi har skrivit om tidigare här på Tångbloggen.

Frilevande blåstång – Östersjöns tumbleweed?

I artikeln presenterar vi kort hur den frilevande formen ser ut, var den tidigare omnämnts i den vetenskapliga litteraturen samt går ut med en efterlysning. Vi vill nämligen kartlägga denna obeforskade form och ta reda på vilken roll den spelar i Östersjöns kustnära ekosystem.

Till skillnad från den vanliga, på hårt underlag fastsittande formen, så förekommer den frilevande blåstången ofta på mjuka bottnar. Där växer olika typer av nate, slinga och andra kärlväxter under sommaren, men alla de vissnar ner under hösten och lämnar en kal tom botten över vintern. Ensam kvar blir den frilevande blåstången, kanske som skydd och övervintringsplats för de små djur som inväntar vårens nya tillväxt.

Den bildar inte sällan runda klot, som för tankarna till blomkålshuvuden. Kanten är vågig och den käns sprödare att ta i än fastsittande tång.

Med artikeln efterlyser vi nu observationer från hela den svenska Östersjökusten för att få en bättre bild över hur vanligt förekommande denna form av blåstång faktiskt är.

Har du hittat frilevande blåstång? Då får du gärna höra av dig till oss med platsens koordinater och gärna ett foto eller två. Såg du frilevande blåstång under dykning eller bad får du gärna ge en ungefärlig djupangivelse om du kan.

Read Full Post »

Det finns en massa spännande fiskar både i tångbältet och utanför i vattnet. För att hålla koll på hur sammansättningen av fiskar förändras görs det provfisken. Senast gjordes ett provfiske i Mysingen, utanför Nynäshamn i Stockholms södra skärgård. Nu finns ett antal korta videofilmer som visar vad man kan fånga i sitt nät. En art som fanns med i fångsten var gärs (Gymnocephalus cernuus), även kallad snorgärs, snorpäls eller snorluv . De många namnen med snor i sig hänger ihop med att gärsen har slemfyllda gropar bakom huvudet. 

Gärsen har också vassa taggar som är lätta att göra sig illa på när man tar den ur nätet.

Bland arterna som fångandes  i nätet fanns också tånglake, Zoarces viviparus, som är rödlistad. Tånglaken är en stationär art, den vandrar inte över stora områden som många andra fiskar och lämpar sig därför att använda som indikator på miljögifter då den avspeglar tillståndet i vattnet just i närområdet. Den används som indikatorart vid ekotoxikologiska studier, både på cellulär och individnivå, där störningar och påverkan på artens reproduktion t.ex. undersöks.

Tånglaken är stationär och en bra indikator på miljögifter. Den är också rödlistad.

En relativt ny introducerad art i Östersjön är svartmunnad smörbult, Neogobius melanostomus. Den hittades första gången utanför Muskö för 7 år sedan, 2013 i samband med ett provfiske. Nu vid provfisket på hösten var den en vanlig art i nätet.  

Svartmunnad smörbult är en riktigt god matfisk, som vi på Tångbloggen berättat tidigare om. Nu finns ett projekt där planen är att utveckla ett fiske på svartmunnad smörbult i skärgården. Kanske kommer du kunna köpa den hos din fiskhandlare snart.

Den svartmunnade smörbulten äter allt möjligt av småkryp, andra fiskars rom och musslor. En risk, eller möjlighet, beroende på hur utvecklingen blir om svartmunnad smörbult kommer in i Mälaren, är att den kommer att påverka förekomsten av vandrarmusslan (Dreissena polymorpha), ibland även kallad zebramusslan. Vandrarmusslan kom troligen hit med barlastvatten eller sittande på något fartygsskrov. De första fynden är från Mälaren runt 1926, för snart hundra år sedan. Där är den idag välspridd och bidrar till en klarare vattenmiljö genom att den filtrerar plankton och små partiklar ur vattnet. En testodling med vandrarmussla utfördes för något år sedan med målsättningen att rena vattnet och kunna samla in fosfor och kväve. Så vad kommer att hända när svartmunnad smörbult sprider sig i Mälaren? Kommer den att äta upp så mycket av vandrarmusslan så att vattnet blir grumligare och siktdjupet minskar? Att svartmunnad smörbult kommer att ta sig in i Mälaren är säkert, frågan är nog mest hur länge det dröjer. 

I väntan på att fiska svartmunnad smörbult kan det vara spännande att prova vår inhemska art, braxen (Abramis brama), som fortfarande har en betydelse som matfisk, speciellt i Skåne. För 30-60 år sen var den dock en viktig matfisk i hela landet. Den fångas med nät, ryssjor eller bottengarn och har en kommersiell betydelse i vårt grannland Finland. En kort video visar fisket efter braxen med ryssja i Lumparen på Åland, ett Baltic Fish projekt.

Braxens mun är anpassad för att samla mat från botten. Den är en riktig Östersjöfisk och finns inte utmed kusten i västerhavet.

Ett hållbart fiske av arter i Östersjön kommer att vara av betydelse för hur de grunda kustmiljöerna utvecklas, både för sammansättningen av fiskarter, tångsamhället alla de mindre kräftdjur, snäckor och musslor som lever där. Här kan braxen vara en art som är väl värd att prova att fiska och äta. Eller kanske testa en braxenburgare? Har du inte smakat braxen tycker jag du ska göra det. Mums! Men, som med all verksamhet, gäller det att fiska just med insikten om att bibehålla balansen i fisksamhället och inte i framtiden överfiska, varken braxen eller kanske en ny introducerad art som den svartmunnade smörbulten. 

Read Full Post »

Older Posts »