Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2020

Här kommer ett vykort med några av mina tankar kring hur ”marina kolonilotter” skulle kunna utvecklas. Tänk att ha en liten ”kolonilott” här nära bryggan där jag badar på sommaren vid Räfsnäs på Rådmansö i Stockholms skärgård.

Den skulle ju inte alls bli lika matnyttig som en ”kolonilott” på västkusten nära Tjärnö och Svallhagen, där det finns gott om blåmusslor och japanska jätteostron, strandkrabbor och mycket mera. Men det skulle ju faktiskt gå att ha en sådan också. För den sköter sig bra själv under en stor del av året och den behöver inte vattnas! 

Här vid Räfsnäs, på Rådmansö finns redan starten till min egen kolonilott. Den fyller lite andra funktioner än att hämta eller odla mat ur havet ännu så länge, med det går att utveckla. Det gäller ju också för många kolonilotter på land som ger möjligheter till vila och att sitta och titta ut över den lilla blomsterrabatten och läsa en bok. 

Stolen står kvar och väntar på våren. Vid pollaren syns repet till den fastknutna tången. Och en liten hink att samla djuren i.

På bryggan finns redan en fint snickrad stol att vila sig i efter ett dopp. Men såhär års har både växter och djur gått i vila, både på land och i vattnet. Vattnet är klart och kallt och planktonhåven syns tydligt nere på 1,5 – 2 meters djup. Det finns ganska mycket små hoppkräftor kvar i vattnet och också en del buntar med knippvattenblom (Aphanizomenon sp.), den cyanobakterien som kan starta blomningar sent på hösten. 

Eftersom det är lite för kallt i vattnet för att bada tar jag och undersöker läget när det gäller småkryp i tången. Har hängt tångplantor och andra alger med snören från flera av bryggstolparna. 

När jag drag upp snöret som jag knutit några tångplantor på syns det tydligt att det växer en hel del havstulpaner på en av plantorna. Och jag tror att en liten spigg följer med upp med tången. Tog med en liten yoghurthink för att samla in de små märlor och snäckor som följt med tångruskorna upp. Det finns också kvar några förökningstoppar som inte vissnat bort ännu.

Hittade tre olika nattsländelarver med sina fina hus byggda av tångbitar, vattenväxter eller sandkorn, vilka är orsaken till namnet husmaskar. De kommer att övervintra till våren. Fann också en hel del tångmärlor (Gammus spp.) och havsgråsuggor (Idotea spp.) samt några båtsnäckor (Theodoxus fluviatilis). Det var fortfarande ganska mycket liv som gömt sig i tången.

Tre olika stora nattsländelarver som sticker ut sina huvuden ur husen. Tittar du noga kan du se både en havsgråsugga, en liten tångmärla och en båtsnäcka.

De allra första odlingsförsöken står i backar på botten vid badhytten. Här odlas blåstångsgroddplantor för att studera hur vi kan ta fram nya plantor och hitta metodik för att restaurera blåstångssamhällen där den försvunnit. Eller arbeta med kompensationsåtgärder t.ex. i hamnanläggningar.

Två – tre år gamla plantor av blåstång från odlingen. Det tar tid eftersom de växer så långsamt.

Så hur går mina tankar nu? Till våren kanske det är dags att odla lite tarmalger (Ulva intestinalis) till salladen? De lär smaka som vit tryffel.

Överst ligger ett havssallats blad och nedanför olika rikt förgrenade tarmalger.

Gott om tid att fixa hur odlingen skall se ut? Nät eller repodling? Och göra mitt eget salt kryddat med lite tång, tarmalger m.m? Får se vad det kan bli för utveckling av kolonilotten framöver. Nu finns det ju något kul att fantisera om under vintern. 

Read Full Post »

Under de senaste veckorna har det varit flera presentationer om vikten av att bevara och skydda ålgräsängar. Det finns många aktiviteter som påverkar ålgräsängar negativt. Hit hör fortsatt utbyggnad av hamnar, både stora hamnar för fartyg och mindre för fritidsbåtar. Den största negativa påverkan kommer från tillförsel av mycket näring från land via avrinning och direkt från avloppsreningsverk. 

Resultatet av hög närsaltsbelastning innebär ökad produktion av snabbväxande fintrådiga alger och mer organiskt material som sedimenterar ner till botten. På västkusten kan det vissa år etablera sig massor med små blåmusslor på bladen på ålgräset och tynga ner dem till botten. Blir det mycket fintrådiga alger kan de trassla in sig mellan skotten i ängen och också bidra till att ängen förstörs. Det bästa sättet att bevara ålgräset är att skydda ålgräsängarna så att inte påverkan blir så stor att ängen försvinner. Då kan det bli svårt och mycket kostsamt att restaurera en äng eftersom man då måste plantera tillbaka ålgräset för hand. På förra Baltic Breakfast var temat just hur och vad som behöver ske för att skydda och restaurera de kustnära ekosystemen.

För att kunna återplantera ålgräs på västkusten gäller det att miljön inte förändrats för mycket utan att förutsättningar för ålgräsets överlevnad fortfarande finns kvar.

Mer att läsa finns i detta policy brief. När vi pratar om ålgräsängar och vad som behövs för att skydda och eventuellt restaurera dem kan det verka som att de förekommer i samma miljöer på västkusten och i Östersjön. Men det finns också stora naturliga skillnader mellan dessa ängar på olika sidor av landet.  I denna illustration har jag försökt visa på några viktiga skillnader som kan påverka vad som händer i ängen under året. 

En illustration om skillnader och likheter mellan ålgräsängar på väst- respektive östkust.

Den största och viktigaste skillnaden är att ängarna på västkusten förekommer på lösa mjuka bottnar med mycket organiskt material, där sedimentet ofta blir syrefattigt. Där finns mer kol lagrat som samlats där under många, många år. På småstenar i ängen växer sudare, Chorda filum. Vanliga djur i ängen är strandkrabba, Carcinus maenas. Den är populär mat för bl.a. torsk och krabban hittar skydd mellan stenar och ålgräs. Olika räkor som hästräka (Crangon crangon) och olika arter av tångräkor, t.ex. den långfingrade tångräkan (Palaemon adspersus) lever bland ålgräset i skyddade vikar. Blåmusslor ligger som små klumpar på botten. Vissa arter som öronmanet (Aurelia aurita) förekommer i ängarna på både ost- och västkusten. 

Jämfört med västkusten hittar man ålgräset på mer sandiga lokaler i Östersjön. Innehållet av kol i sedimentet är klart mindre och det betyder också att ängen inte lagrar lika mycket kol som på västkusten. Ängarna i Östersjön är mer varierade när det gäller arter av rotade vattenväxter. Här förekommer arter som borstnate (Stuckenia pectinata) och ålnate (Potamogeton perfoliatus) bladat med ålgräs och stenar med blåstång och sudare. Allt i en härlig blandning. Östersjöns ängar hittar man på mer vågexponerade lokaler som medför att organiskt material spolas bort.  Precis som på västkusten ligger det klumpar med blåmusslor på botten men i Östersjön blir musslorna inte lika stora på grund av den låga salthalten. Salthalten sätter också en utbredningsgräns för hur långt in ålgräset kan växa i skärgården och hur långt norrut den förekommer. I norra delen av Egentliga Östersjön blommar ålgräs sällan och ängarna består av en eller några få individer som endast förökar sig med rotskott. Det betyder att skulle den ängen förstöras genom för stor påverkan av närsalter och produktion av fintrådiga lösliggande alger, så kommer det att vara svårt till helt omöjligt att återställa den. 

Ålnaten håller på att vissna bort på hösten. För den med skarpa ögon syns småfisk i kanten på ålnatebeståndet.

När vintern kommer vissnar ålgräset och de olika vattenväxterna tillsammans med sudare ner och botten blir kal och tom. Det står kvar enstaka små övervintrande skott av de olika växterna. Det är då som de blandade ängarna i Östersjön, där det kan finnas ganska många stenar med blåstång, fortfarande kan ge gömställen över vintern till småkryp och fiskar. 

På västkusten har en ny främmande art hittat en växtplats i många ålgräsängar. Det är sargassosnärjan (Sargassum muticum) som bildar höga buskar inne på skyddade bottnar inne bland ålgrässkotten. Vi finner den också på andra ställen, som exempelvis pirkanter. Sargassosnärjan sitter på små stenar och skal. Men också den vissnar bort under hösten och kvar blir bara ett litet kort övervintrande skott. Inget att gömma sig i för en liten fisk eller räka. Över vintern vandrar fisk och småkryp istället ner på djupare vatten i väntan på att ljuset kommer tillbaka och temperaturen ökar så att ålgräs, andra vattenväxter och sargassosnärjan kan växa till igen.

Read Full Post »

Denna vecka pågår en jättespännande konferens för alla oss som är intresserade av vad som händer i våra kustmiljöer och då speciellt där växt och algsamhällen bidrar med ekologiska varor och tjänster.

Det finns fyra blå skogar utmed den norska kusten. De miljöer som främst diskuteras under denna konferens är tareskogen.

Två dagar har redan gått på konferensen som hålls av norsk nettverk for Blå skog. Du hittar ännu mer information om de norska marina miljöerna på hemsidan till Norsk institutt for vannforskning (NIVA). Jag lyckades vara med under tisdagens presentationer och kommer definitivt att delta under följande förmiddagar, mellan 9 -11.30. Sista dagen på fredag hålls föredragen på engelska. En av anledningarna är de fantastisk vackra undervattensbilder som visas under fika pausen.

Under pausen rullar vackra foton tagna av Erling Svensen/Havsforskningsinstituttet

Under dagen presenterades hur stora arealer av tång, tare och ålgräs (Zostera marina) som finns utmed Norges kust.

Bilden visar att vardera sockertång

Sockertare, (Saccharina altissima) och stortare (Laminaria hyperborea) är två tredjedelar av arealen och olika tångarter den sista tredjedelen. Ålgräs är bara 1 procent. En första presentation om hur tillståndet är i de olika bestånden presenterades också.

I norr har sjöborrar betat ner mycket av tareskogen.

Stora skillnader finns från norr till söder. Vissa tecken på återhämtning finns i de nordligaste delarna samtidigt som överväxning av fintrådiga alger minskar förekomsten av sockertare i söder. Mer om dessa förändringar kommer att presenteras i morgon. Då blir det också dykningar och vilka möjligheter till odling och skörd av tare som pågår och kan utvecklas.

Och hur är det – kan Blå skog minska utsläpp från kornas rapande eller bli nya ingredienser i hamburgaren?

Vi har tidigare berättat om möjligheten att ge kor rödalger för att minska utsläpp av metan. Innan konferensen är slut finns det säkert något mer att lära oss. Och inte minst hur vackra dessa tareskogar är och vikten av att nyttja resurserna hållbart!

Tareskog i en klippskreva. Frestande att se vad som finns längre fram.
Fotograferat under fikapausen från datorskärmen.

Read Full Post »

Nu har de flesta träd tappat sina löv och höstens starka färger försvunnit. Vill du se vackra höstfärger så kommer här mitt andra vykort från akvarierna på Tjärnö marina laboratorium. En kavalkad fylld med sprakande färger istället för toner i mörkblått. 

Inte mycket färger – men hur ser sjögurkan ut som ligger längst till vänster om den kommer upp till ytan?

När vi plockar upp djur ifrån större djupområden visar det sig att de inte alls har mörka färger utan ofta är tjusigt röda, orange eller rosa.  

När det röda ljuset försvinner med djupet, ser allt rött ut att vara svart. Den röda signalsjögurkan som lyser röd på ytan är näst intill onsynlig på djupet.

Dessa färger fungerar som kamouflage, inte avskräckande. På stora djup ser de nämligen mörka ut eftersom ljuset inte når dit ner. Det innebär att när vi stannar framför ett upplyst akvarium och förtrollas av de fantastiska färgerna på sjöstjärnor, anemoner och koraller får vi vara med om en unik upplevelse. 

Sjöanemon och sjöstjärna, troligen en röd solstjärna och flera stenar med rosa överdrag av olika kalkalger.

Hästsjöstjärna, Hippasteria phrygiana lär äta läderkorallen Död mans hand, Alcyonium digitatum. Syns på det högra fotot.

Rödalgen tandskåring, Odonthalia dentata, är vackert mörkt röd i färgen. Den har en sågtandad kant därav namnet. Den växer från några meters djup ner till ca 25 meter, men är vanligast mellan 10 – 15 meter. 

Ner till ca 20 – 25 meters djup i det klara rena vattnet i Kosterrännan finns det tillräckligt med blåaktigt ljus, komplementfärgen till rött, för att rödalger skall kunna tillväxa även om det går långsamt. 

På bilden syns taggig skorpalg och andra arter av kalkalger. På en sten växer några skott av kaggargenalg och nere till vänster syns en bägarkorall.

Alger som t.ex. slät kalkskorpa, Phymatolithon lenormandii. och taggig skorpalg Lithothamnion glaciale bildar rosavioletta överdrag på stenar. Färgen får de genom att de lagrar in kalk i cellväggarna. Det finns många arter av kalkalger så det är inte lätt att artbestämma vilken art det är bara från ett foto. Bägarkorall, Caryophyllia smithii, är en ensamlevande korall som blir ca 2 cm i diameter med ett bägarformigt kalkskelett. I detta skelett sitter den genomskinliga kroppen som varierar i svagt röda till orange färger. En individ av bägarkorall syns längst ner i bilden till vänster.

Sitter på stranden och funderar på att dyka i.

Nu är det lite sent och för kallt i vattnet så jag väntar till nästa sommar. Men då är det toppen att brännmaneter syns tydligt där de ligger och driver inne ibland tången!

Read Full Post »

Tänkte att nu när det inte blir så mycket resande på riktigt kan det passa att ta en tur ner i Kosterhavets mörker och se vad som gömmer sig för arter i det stora blå! Fotona kommer från Tjärnö laboratoriets akvarium där vi smög oss in för någon vecka sedan. Detta akvarium är som många andra stängt för allmänheten nu under Covid-19 tiden. 

I djupet skymtar en småfläckig rödhaj som vilar huvudet på skalet av en islandssnäcka.

Småfläckig rödhaj (Scyliorhinus canicula) är Sveriges vanligaste hajart som lever på djup mellan 25 – 300 meter. Den kan bli ca en meter lång och väger då max två kilo. Islandsmusslan (Arctica islandica) är av våra största musslor. De lever på sandiga mjukbottnar från 2 till 500 meters djup och kan bli riktigt gamla. På Island hittade man en mussla som uppskattades till att vara 507 år!

Bollmusslan lever nedgrävd, bredvid en cylinderros och en sjöstjärna på väggen.

Havskatt lever i klippskrevor ner till 200 meters djup, Med sina kraftiga tänder kan den krossa musslor och krabbor. Men det gör att de måste byta ut tänderna med jämna mellanrum. 

Havskatt och en cylinder ros, men piggvaren är så väl gömd att den är svår att få syn på.

Och tillslut är vi framme vid resans mål, i Kosterhavets djup där i mörkret skymtar ögonkorallrevet (Lophelia pertusa), en kallvattenskorall. Det gömmer sig flera andra arter, bland annat krabbor, ormstjärnor och sjöpungar i denna lilla bit av ett rev – alla unika för detta samhälle! 

En bit levande ögonkorall rev fylld med en mängd unika arter.

När många arter från större djup kommer upp till ytan upptäcker man hur färgrika de är. Så nästa vykort kommer att gå i rött, rosa och orange.

Read Full Post »

Mycket passande har en grupp alger kallast för rödblad och det är ganska svårt att skilja mellan olika arter. Det blir extra svårt inne i Östersjön där dessa marina arter blir mer och mer förkrympta. Släktet (släktena) känns igen på den runda ca 1 mm tjocka stammen som upptill blir plattare, med läderartade blad. Inom till exempelvis miljöövervakningen klumpar man ihop dessa till en grupp, Coccotylus/Phyllophora för att det oftast behövs mikroskop för att skilja dem åt. Algerna är fleråriga och de lösliggande formerna kan bli mycket gamla genom att de förökar sig genom att algen fragmenterar i små bitar som växer vidare. 

Hos blåtonat rödblad (Phyllophora pseudoceranoides) är det runda skaftet relativt långt och avslutas med solfjäderformade blad. Kilrödblad (Coccotylus truncata) har ett kortare skaft som går över i ett kilformat blad. Hittade bra bilder i ”Alger i farger – en falthåndbok om kystens makroalger” utgiven 1998. En utmärkt norsk algflora som står på min hylla med alglitteratur. 

De förökar sig under vinterhalvåret. Hos blåtonat rödblad syns cystokarpen som små kulor som sitter på ett litet skaft i kanten på bladen och tetrasporangierna bildar mörkare fläckar inne i bålen.

Detta pressade exemplar av blåtonat rödblad samlades in för drygt 30 år sedan. Det har behållit färgen väl och påväxt av havborstmasken Spirorbis spirorbis och mossdjuret Electra pilosa syns på de äldre delarna.

Kilrödblad saknar cystokarper. Här förekommer tetrasporangierna i kulformade bildningar i kanten på det kilformade bladet hos gametofyten. Detta skiljer den ifrån blåtonat rödblad och flertalet andra rödalger. Därför har arten förts till ett eget släkte.

Kilrödblad förekommer fastsittande från ca 2 meters djup ner till ca 25 meter på västkusten. Du hittar dem ofta växande under större brunalger som sågtång eller fingertare, på den rosa, krustbildande kalkalgen Lithothamnion.

I Östersjön är den vanlig från Falsterbo i Skåne upp till södra Bottenhavet. Lösliggande eller intrasslade ibland andra alger och blåmusslors byssustrådar förekommer den något längre norrut till Ångermanlandskusten och upp till Norra Kvarken på finska sidan. 

Ju lägre salthalten blir desto tunnare och smalare blir dessa arter och det är svårt att skilja lösliggande blåtonat rödblad (Phyllophora pseudoceranoides) och kilrödblad (Coccotylus truncatus) från varandra. Lättaste sättet att skilja dem åt är genom att hålla upp dom ljuset, då syns det att kilrödblad är rödare till rödbrun och blåtonat rödblad som namnet anger lite mer blåröd i färgen. En bestämning utgående från färg kräver att man har båda arterna bredvid varandra i genomfallande ljus. Men man kan ju faktiskt beundra dem om man hittar dem utan att vara helt säker på vilken det är.

Read Full Post »