Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘sockertare’

I Vetenskapens Värld igår gavs en bred översikt över tänkbara produkter att äta i framtiden. Detta satte igång lite funderingar hos mig. Somliga har konsumerats sedan århundraden tillbaka i andra delar av världen och somliga är helt nya produkter som t.ex. att ta hand om rester vid framställningen av rapsolja eller göra en proteinprodukt av hampa som kan fungera som ersättning för animaliskt kött. Programmet i sin helhet går att hitta fram till i mars 2021.

Här kommer det att handla om tankar och funderingar kring vad vi kan komma att skörda eller odla i svenska vatten på västkusten.

Det som finns att skörda är bland annat det japanska jätteostronet som spritt sig utmed kusten och går att hitta grunt utmed många stränder. Sen kan man för sitt eget nöje prova med att samla och äta olika alger, små tångräkor, ett par strandkrabbor, eller några strandsnäckor. Det är lätt att samla blåmusslor till en musselsoppa men att gräva upp hjärtmusslor eller sandmusslor kräver betydligt mer jobb. 

Odlingar startade på 1980-talet och då var det blåmusslor som gällde. Den första odlingen låg nära fältstationen Tjärnö marina laboratorium. Några odlingar till startades, men det blev inte den stora verksamhet som många trodde och hoppades på. Bland annat var konkurrensen stor från producenter som Danmark och Frankrike. Men det uppstod flera problem med att få odlingarna att fungera och producera mycket musslor. Sätts repen t.ex. ut vid fel tidpunkt kan de bli fulla med sjöpungar istället. Roligt nog så har sjöpung visat sig vara en produkt i sig, och man kan idag köpa buljong gjord på tarmsjöpung, Ciona intestinalis. Men andra problem musselodlingarna har är attack från ovan. Det har också visat sig att ejder kan komma in i en odling och mumsa i sig stora mängder med musslor. För ejdrarna är det ett julbord som finns uppdukat, och de hugger in med gusto.

Det som är aktuellt nu är odling är brunalgen, skräppe-tare även tidigare kallad sockertång, Saccharina latissima. I samband med odlingen av denna alg startat lanseras den under namnet sockertare, kanske för det låter godare än skräppe-tare som är det korrekta namnet – se ArtDataBanken och DynTaxa. Det finns flera andra svenska synonymer på denna vanliga alg som bildar livskraftiga bestånd utmed svenska kusten. Läs mer om den här.

Odlingar av skräppe-tare planeras att placeras relativt långt ut havet. Miljöpåverkan antas bli ganska begränsad och kan t.om. vara positiva genom att när algerna skördas transporteras näring bort ur havet, enligt gjorda studier i en försöksodling. 

Däremot var odlingen placeras är centralt för att den skall fungera och ge en hög produktion. Enligt en doktorsavhandling som publicerades 2019 av Wouter Visch minskar mängden påväxt av oönskade arter på mer vågexponerade lokaler men samtidigt minskar också skräppetarens tillväxthastighet, d.v.s. hur mycket biomassa som produceras under tillväxtperioden. De lokala förutsättningarna är otroligt viktiga för en lyckad odling.

Här kommer några bilder på hur de olika stadierna av en odling ser ut. De nya repen med små unga plantor placeras ut i havet i september- oktober. 

De små plantorna får tillväxa under senhöst till april –maj när de skördas året därpå. Då har de hunnit bli ca 2 m långa.

Här måste en avvägning göras och att det lönar sig att skörda dem efter första året även om bladet är mindre och tunnare än efter ytterligare ett år. Då kan bladen blivit grövre och längre, upp till 3 meter långa.

Sen skall algerna torkas och tas om hand.

Att anlägga en odling kräver en omfattande ansökan. Som med alla verksamheter i vatten kan olika intressen kollidera, t.ex. mellan sjöfart, trålning efter fisk och placeringen av en algodling med bojar och långlinor som täcker flera hektar. Placeringen kan också kanske påverka turismen på sommaren, men då odlingen sker under perioden september – maj blir denna påverkan kanske inte så stor. Fast det kan ju såklart vara intressant för nyfikna att få besöka en odling. Det är vackert att snorkla runt bland de vajande bladen, och ofta finns det mycket fisk och spännande djur, som spökräkor, kring odlingen. Så det är kanske inte bara är negativt. Dock är det kanske lite kallt i maj för att lansera självplock av alger.

Försöksodlingen ligger vid Kosteröarna – ganska skyddat i sundet mellan nord och syd Koster.

Lite längre söderut, mellan Grebbestad och Hamburgsund finns ett antal områden som bedömts som lämpliga för odling av alger. Men det gäller att söka och få tillstånd för att placera ut odlingen.

Det som kan påverka om en ansökan om att få odla alger här godkänns, är att fyra av de fem föreslagna odlingsområdena ligger i skyddade marina områden. Dagens odling på två hektar ligger mellan ön Vedskär och Kyrkosund på Sydkoster i Kosterhavets Nationalpark. Kosters Nationalpark är avsatt för att både skydda naturmiljöer, men samtidigt göra det möjligt att bedriva ett hållbart fiske. I denna lilla försöksodling räknar man med att potentiellt kunna skörda uppemot 50 ton våtvikt av skräppe-tare per odlingssäsong, dvs ca 8-9 månader. De nya områdena omfattar mellan 20 till 30 hektar och uppskattas ge en biomassa-produktion på mellan 500 -750 ton våtvikt skräppe-tare per säsong.

Så till vad kommer all denna biomassa att användas? Mat, gödselmedel, kosttillskott, kosmetika eller till fisk- och djurfoder? Substanser i skräppe-tare används i medicin. Och den kan också användas för att producera biobränsle eller göras till små plastmuggar hos tandläkaren alternativt små sugrör till drinken? Torkade chips av skräppetare är i alla fall perfekt till drinken.

Det finns många produkter av alger på marknaden. Här förevisas en flaska med Tång Rom. Blir det Vegoburgare eller chips gjorda av skräppe-tare?

Hur kan våra svenska odlingar konkurrera med länder som Korea, Chile, Japan, Kina och många flera länder? Här finns en mycket lång tradition och många olika arter av alger odlas över stora arealer. I Korea, som vi skrev om tidigare på Tångbloggen, produceras idag ca 500 000 ton av den närbesläktade Saccharina japonica.

Saccharina japonica är bara en av många arter som odlas i Korea.

Mängden odlad Saccharina japonica är 1000 gånger mer än vad som planeras att försöka starta utmed Västkusten. Den används i första hand som mat till abalone, en öronsnäcka, som också kallas för havsöron. De är vackert pärlemorfärgade på insidan av skalet. Havsöron odlas och äts antingen råa eller tillagade i olika maträtter. De är jättegoda.

Skal av abalone, havsöron.

Så vad kommer algproduktionen i Sverige att användas till? Och vad blir mest lönsamt? Kommer det att dyka upp några idag okända problem som det gjorde för musselodlingen?

Det kommer att bli mycket spännande att följa hur odlingen av skräppe-tare utvecklas under kommande år och vilka vegetariska alg-baserade produkter vi kommer att hitta i butiken i framtiden. 

Read Full Post »

Odling av alger har pågått länge i många länder i Asien. För någon vecka sedan lyssnade jag på en presentation av Jeong Ha Kim från Department of Biological Sciences, Sungkyunkwan University, Korea under konferensen ”Seaweed for health Conference”.

Stor och bred användning av alger i Korea och många andra länder

Föredraget visade på den stora odlingen av flera olika arter av makroalger. Här presenteras två av de många arter som odlas i vattnen utanför kusten i Korea. 

Den första heter Undaria pinnatifida och är en storväxt brunalg som har en mängd olika användningsområden. 

Tittar du noga på bilden ser du några som står vid repen där plantorna hänger.

Den har länge använts i matlagningen, bland annat som en god soppa, den bidrar till att minska kolesterol i blodet och görs också en speciell maträtt vid födelsedagar. 

Skall vara bra för mammor med nyfödda barn.

På bilden visas ett diagram över produktionen i världen. Där Korea står för den största produktionen, Japan producerar också en del. Frankrike syns knappt på skalan. 

Stor produktion i våtvikt av Undaria i ett antal länder.

Undaria innehåller också mycket vitaminer och spårämnen. 

Stora blad av Saccharina japonica.

Nästa art är en nära släkting till skräppetare Saccharina latissima), en brunalg som vi har börjat odla i Sverige. Mer om detta projekt kommer senare.  Arten som odlas i Korea är Saccharina japonica. Den är en hotad art i vattnen runt Korea och därför både odlas den och försök att restaurera bestånd pågår samtidig. 

Macroalgsmode på internationell konferens!

Detta är också en storväxt alg med breda långa vackra blad/kallas för bål hos makroalger och ett fäste, som likar rötter eller rhizoider. Saccharina japonica är en populär ingrediens i maträtter. 

Till den internationella konferensen som hölls i Jeju, Korea gjordes en klänning av Saccharia japonica

Satte igång mina tankar på att fixa en klänning gjord av skräppetare. Men det blir kanske en kort klänning för skräppetare, även ibland kallad för sockertång blir inte så storväxt i våra vatten – salthalten är inte tillräckligt hög. 

Det finns ju också möjligheter att samla lite tång och andra alger för att göra någon liten maträtt av svenska alger.

Read Full Post »

Idag måndag kan du höra Tångbloggen prata om hur man samlar och äter alger i P4 Extra klockan 14:15.

Många undrar säkert om är säkert att samla alger själv. Det finns inga direkt giftiga alger i Sverige, men man bör låta bli att äta alla fintrådiga alger som till exempel grönslick, ullsläke och molnslick (Pylaiella littoralis). Den bruna algen mjukt kärringhår, Desmarestia viridis, bör man också undvika. Den innehåller nämligen stark svavelsyra som inte är trevligt att få i munnen. En liten efterforskning, till exempel här på Tångbloggen, innan man går ut på stranden, hjälper dig att identifiera de godaste arterna.

Det man ska tänka på är att alger innehåller jod, som man inte ska få i sig för myckat av. Livsmedelsverket rekommenderar en daglig dos på under 150 mikrogram för vuxna. Kvinnor som är gravida eller ammar ska vara försiktiga med algprodukter  då för mycket jod inte är bra för foster/små barn. Har man problem med sköldkörteln ska man alltid prata med sin läkare först.

Plockar man sina egna alger är det såklart svårt att veta hur mycket jod de innehåller. Vi brukar ha 5 g torrvikt per dag som ett ungefärligt måttsnöre, men vi äter inte alger varje dag.

Alger är en naturlig del av kosten i Asien, där man ofta har den som smaksättare, i soppor eller som tillbehör till ris och fisk. Den passar även bra att slå in mat i, som maki-rullarna man får på sushi-restaurangen. Både i Asien och Afrika odlas alger storskaligt, både för att ätas men även för produktion av konsistensgivande medel.

Vi äter redan en hel del alger i Sverige idag, kanske utan att tänka på det. Många E-ämnen som finns i olika matprodukter är alger av olika slag. Till exempel E400 framställs ur brun­alger och används som förtjocknings, stabili­serings- och geleringsmedel, bland annat i glass och efterrättsmixer. E407 framställs ur en viss sorts rödalg och kan ingå i ost, kakor, milkshake och alkoholdrycker.

Det finns ju även mer profilerade produkter som framhäver att de innehåller alger, som tångknäcke, tångbröd eller blåstångste.

Våra åtta favoriter bland de arter som växer längs svenska kusten är:

Om du inte har möjlighet eller lust att plocka egna alger utan istället vill handla dina alger i en asiatisk livsmedelsbutik, kan det vara bra att ha lite koll på vad de olika namnen betyder:

Wakame, brunalgen Undaria pinnatifida, har odlats i Japan sedan 700-talet. Söt och god, djup smak.

  •     Fueru Wakame – hackade blad som passar i sallader och miso-soppa; säljs som skrumpna torkade blad. Bra att ha till hands om chips-suget sätter in….
  •     Kuki Wakame –  ”kuki” betyder ”stam” och här är det stammen (stipes) som ofta används i sallader, där den kan serveras hel och då påminna om nudlar, eller hackad.
  •     Hiyashi Wakame – Troligtvis en högre kvalitet (spädare stammar) av kuki wakame, samma användningsområde. Kan även kallas Mekabu wakame.

Hijiki (Sargassum fusiforme, syn. Hizikia fusiformis) en brunalg som är mörkare och fastare i konsistensen än kuki wakame, annars samma användningsområde. Ger skönhet, hälsa och tjockt svart hår enligt folktro. Kan dock innehålla höga halter av arsenik, beroende på vart den vuxit.

Nori– ark av tunnbladiga rödalger i släktet Pyropia (förut Porphyra) som avänds för att göra maki sushi, tamago nigiri och annat gott på sushitallriken. Löjligt goda att rosta i sesamolja. 

Kombu – ett samlingsnamn för över 18 arter inom släktena Laminaria och Saccharina. Tjocka ark av brunalg, torkade, som används till buljong (dashi), smaksättning ris, picklad som tillbehör, te och till sushi. Ofta låter man den koka med i soppan, för att sedan ta upp den, hacka och servera som tillbehör.

Att äta alger verkar vara en växande trend här i västvärlden. De är goda att ha som en sallad eller smaksättare i en soppa eller som ett täcke på fisk istället för spenat. Makrill inlindad i sockertare på grillen blev väldigt smarrigt. Kanske kommer man kunna köpa en chipspåse med blandade algchips till fredagskvällen? Det skulle vi tycka om! Istället för salt kommer bagare kanske börja blanda in tångmjöl i brödet? Havslimpa!

Det finns massor av jättegoda algrecept på Internet, vi har bara länkat till några av dem, så varför inte prova något nytt i sommar? Prova alger!

Sockertare på rep

Kelp behöver plats, solljus och lagom mycket näring för att bli av bästa kvalitet.

Read Full Post »

Skräppetare, Saccharina latissima, även känd som sockertare, är nära släkt med fingertare som vi berättade om första december. Skräppetare är också en storväxt brunalg och växer från någon meters djup på västkusten ner till 12 – 15 meters djup. En planta kan bli 3-5 år gammal och det tar minst 2 år tills att den förökar sig för första gången. Det äldre bladet slits loss efter ett år, då är det ofta påväxt av mossdjur och fintrådiga alger.

6Saccharina m Membranipora 2

De runda vita ”blafforna” på sockertaren är det släta mossdjuret Membranipora

Tångbloggen fick en fråga från Höganäs kommun, vid Öresund, om även skräppetare påverkas negativt av höga temperaturer på sommaren och svaret är ja. Men i Öresund kan också den lite lägre salthalten bidra till att minska tillväxten hos denna marina art.

Optimala temperaturer för tillväxt hos sporofyten, det stora lite krusiga krokodilskinnslika bladet är mellan 5-15 ° C. Vattentemperaturer över 17 ° C minskar tillväxten, även om skräppetare tål temperaturer upp till ca 20 ° C i flera dagar. Vid ännu högre temperaturer, över ca 22° C dör algen. Detta kan förklara varför skräppetare har försvunnit från kusten vissa år eftersom vattentemperaturerna ibland är högre än 22-23 ° C flera dagar varje sommar.

 

Däremot påverkar inte låga vintertemperaturer varken sporofyten eller de små gametofyterna hos skräppetare negativt.  En annan faktor som kan ha en negativ effekt på de mikroskopiska gametofyterna, men även på hur väl befruktningen lyckas och överlevnaden hos de yngsta stadierna av sporofyten, är mängden slam på botten. Genom ökad tillförsel av näringsämnen som lett till algblomning har sedimentationen av partiklar ökat på många hårdbottnar, speciellt i kustnära områden. Detta kan tillsammans med minskad tillgång på ljus och höga temperaturer under sommaren negativt påverka förökning och tillväxt av olika stadier i livscykeln. Ett grumligare vatten med sämre tillgång på ljus kan också minska djuputbredningen hos skräppetare.

Livscykel skräppetare

Livscykel hos skräppetare, Saccharina latissima. Han- och hongametofyterna är mikroskopiska.

 

En hög temperatur på sommaren kan minska tillväxten och slå ut delar av sporofyterna hos skräppetare. Genom att det tar minst två år från groddplanta till att en sporofyt producerar sporer för första gången kan en hög temperatur ett år innebära att hela populationen minskar och det kan ta flera år innan den återhämtat sig.

Read Full Post »

Den som lyssnade på Morgonpasset i P3 i fredags (8/2) kunde höra Tångbloggen berätta om ekosystem, alger och sjögurkor. Då den gästande hiphopartisten Lamix la ut en utmaning om att göra en låt om sjögurkor ifall inlägget fick mer än 2000 kommentarer, visade det sig att det fanns ett uppdämt behov av just sjögurks-relaterad musik. På bara någon timme fick #morgonpassetip3 hela 2673 kommentarer med önskemål om sång. Det har även lobbats för en musikvideo…

Så för att inte låta allmänheten, särskilt inte Tångbloggens läsare, gå törstande för information kommer här ett litet inlägg om hur alger, musslor och sjögurkor hänger ihop.

Vattenbruk är inget nytt, det har man ägnat sig åt i Asien i över 2000 år. Men här i norra Europa har vi inte varit lika fokuserade på att bruka havet, utan mer brukat jorden. I havet har vi fortfarande varit jägare/samlare. Men med allt fler munnar att mätta, måste även havet vårdas och brukas för att det ska räcka åt alla, även alla andra arter som är beroende av havet.

 

Inom samarbetet SWEMARC som bildats på Göteborgs universitet undersöker vi förutsättningarna för och möjligheterna med vattenbruk i Sverige. I projektet CIRKULÄR arbetar vi med det som kallas cirkulärt vattenbruk. Det innebär att man försöker få näringsämnena (främst kväve (N)) att gå runt i odlingen, istället för att bli en hög med avfall utanför eller under. Hur då, undrar ni kanske?

Genom att odla olika arter tillsammans kan man få näringen som släpps ut från en art att tas upp och gynna tillväxten hos en annan. Vi tar ett exempel:

Musslor odlar man oftast på rep som hänger ovanför botten. Musslorna filtrerar partiklar, växtplankton och små djurplankton ur vattnet. Det gör att vattnet runt en musselodling kan vara väldigt klart. Men den som äter måste även kissa och bajsa, och det gör musslorna såklart. Bajset trillar ner på botten som partiklar och kisset blir löst i vattnet.

Musslor

I Asien, framförallt Japan och Kina, äter man mycket alger. Alger behöver solljus och näring för att växa. Näringen, mest kväve och fosfor, tar algen upp ur vattnet direkt. Så om vi odlar alger och musslor tillsammans kan algerna ta upp musslornas kiss och växa bättre. Men bajset då?

Musslor Alger

Om det blir för mycket avfall under t.ex. en musselodling, går det åt mycket syre för att bryta ner det. Oftast blir det en syrefri miljö under odlingar, som luktar illa och där inga djur vill bo. Vilken tur att det finns sjögurkor, som gärna äter avfall från både musslor och alger. På sådant avfall växer nämligen massor med bakterier och bottenlevande mikroalger som är mums för sjögurkor.

Sjögurkorna äter upp mycket av det avfall som trillar ner och ”städar” på så sätt under odlingarna. Genom att gurkorna rör om i sedimentet hjälper det till med syresättningen och nedbrytningen. Givetvis måste även sjögurkorna göra sig av med vad de ätit. Kisset går ut i vattnet och kan då tas upp av algerna. Bajset innehåller mycket lerpartiklar och kan brytas ner av maskar, bakterier och andra djur.

Musslor Alger Gurkor

Genom att balansera mängden alger, musslor och sjögurkor så att det blir lagom mycket av varje art, kan man alltså få en havsodling som nästan inte skräpar ner (ur näringsämnes-synpunkt). Det viktigaste med den här formen av odling är just balansen. Precis som med vissa kakrecept kan man inte dubblera, utan när man har fått systemet i balans på en plats, ska man inte sedan försöka pilla in mer av någon art.

Det kan säkert vara knepigt att förstå för någon som vill tjäna stora pengar snabbt, men i Kina upptäckte man att om man försökte hänga in mer kelp, så rubbades balansen i systemet och den kelp de odlade blev snabbt både mindre och av sämre kvalitet. Så de lärde sig att stabil och hög kvalitet ger på längden mycket bättre avkastning än kortsiktiga obalanserade odlingar. Tänk långsiktigt.

Sockertare på rep

Kelp behöver plats, solljus och lagom mycket näring för att bli av bästa kvalitet.

Nu ska vi i projektet Cirkulär undersöka om den svenska arten röd signalgurka (Parastichopus tremulus) kan arbeta som städare i cirkulära vattenbruk tillsammans med sockertare (Saccharina latissima) och blåmussla (Mytilus edulis). Det ska bli spännande. Följ Tångbloggen för uppdateringar.

Parastichopus tremulis (c) Ellen Schagerström

Kan röd signalgurka vara en del av cirkulärt vattenbruk i Sverige?

Read Full Post »

Som många arter av makroalger har månadens alg Saccharina latissima flera namn på svenska. Den kallas både för sockertång och skräppetare. Tång och tare är namn på stora brunalger som på engelska brukar kallas för kelp. Söker man på namnet Saccharina latissima, kan det finnas mer information att hitta om arten under det tidigare namnet Laminaria saccharina. Båda namnen innehåller ordet saccharina som syftar på att den smakar lite sött.

Skräppetare har en spännande livscykel med en stor könlös planta som, när den är tillräckligt gammal på sommaren, bär sporangier som ser ut som mörka fläckar på ytan av det krokodilskinnslika bladet. De bildar i sin tur mikroskopiskt små könliga stadier där ägg respektive spermier bildas för den sexuella delen av livscykeln.

1livscykel Saccharina Modf. Raven,Evert Einhorn

Skräppetares livscykel och andra arter av släktet Laminaria. Modifierad från Raven, Evert och Einhorn. Biology of Plants. 1992.

Sporer och de könliga stadierna, gametofyterna är mikroskopiskt små och omöjliga att hitta i fält. Det är först när den unga könlösa plantan, sporofyten, hunnit bli någon eller några centimeter som det går att hitta dom i fält växande på stenar, bryggor eller på andra alger.

Tillväxtzonen hos skräppetare sitter strax ovanför skaftet där själva bladet börjar. Det växer ut ett nytt blad varje år från samma fäste. Den könliga förökningen sker vid låga temperaturer, under +10-15 °C och skräppetare finns därför bara i kalla havsområden, t.ex. i norra Atlanten. Bålen, det stora breda rynkiga bladdelen av algen, blir större i de nordliga delarna av Atlanten vilket troligen beror på att varje individ överlever längre.

Skräppetare tar upp och lagrar kväve under vintern så att när ljuset kommer tillbaka tidigt på våren, kan fotosyntesen och tillväxten starta för fullt även om det fortfarande är kallt i vattnet.  Den största tillväxten sker alltså under vintern fram till maj innan det blir varmt i vattnet.

3Saccharina torr på stranden

En hel planta som lossnat och drivit in på stranden. Det är en ung planta utan påväxt från i år.

Till en början är bladet täckt med ett slem, som hindrar påväxt av andra alger, mossdjur och hydroider. När bladet blir äldre minskar både tillväxten och slemproduktionen och bladet börjar bli mer och mer överväxt. Själva skaftet kan bli många år gammalt och inne mellan det förgrenade fästet, som likar tjocka rottrådar, lever många olika smådjur. Skräppetare dör oftast i samband med en storm, då vågorna sliter loss hela bladet med sitt fäste från botten. En planta blir kanske 3-4 år gammal.

2Saccharina Ulva i vattenlinjen

Små plantor nära vattenlinjen och den gröna algen Ulva lactuca – havssallat

På bilden ovan sitter några små plantor vid piren på Svallhagen, Tjärnö, där det är härligt att ta sig ett dopp i det salta vattnet. Saccharina latissima behöver en salthalt på över 11 promille för att deras groddplantor skall kunna överleva. Arten förekommer därför även en liten bit in i södra Östersjön där salthalten fortfarande är tillräckligt hög.

Vid ett besök på Tjärnö marinbiologiska station utanför Strömstad i juli, hängde lite skräppetare nere vid laboratoriet från en skörd tidigare på sommaren.

4Saccharina på tork vid labbet

Skördad skräppetare på tork vid Tjörnölaboratoriet

De långa gulbruna plantorna sitter fast på repen med sina fästen. Det glänste vackert i solen av stora kolonier av mossdjuret Membranipora membranacea.

Stora delar av bladen är helt täckta av dessa mossdjurskolonier. Att mossdjuren växer så mycket på skräppetaren tyder på att odlingen hängt ute i havet lite för länge så att bladen inte växt tillräckligt aktivt och att det möjligen också varit för skuggigt, vilket gynnar etableringen av mossdjur.

Ett historiskt kuriosa! Arten Membranipora membranicea beskrevs först av Carl von Linné den yngre 1767, Carl von Linnés son. Vid 22 års ålder efterträdde han sin pappa, när han i ”suvivans” utnämndes till professor i botanik och medicin i Uppsala. Något som inte var ett helt ovanligt sätt för söner till framstående fäder att få en professur på för sådär ca 250 år sedan.

Vid Tjärnölaboratoriet har en ny större anläggning byggts för att odla upp Saccharina till en större storlek innan de sätts ut i havsbaserade odlingar. Man gör detta genom att så på rep för att få fram massor med små sporofyter. Det är många steg som alla måste lyckas i sockertångens komplicerade livscykel för att kunna odla arten. En tanke är att producera biogas av materialet.

Processen att framställa metan ur skräppetare presenteras i ett examensarbete från Linnéuniversitet, Biogas från makroalgen Saccharina latissima, av Isak Karlsson. Allt ifrån hur djupt algerna skall hänga och när repen skall placeras ut och när de bör skördas. För detta ändamål kanske påväxt av mossdjur eller andra arter spelar mindre roll än om sockertången skall användas för att göra till goda chips eller någon spännande maträtt.

Du hittar både recept på chips gjorda av sockertång och lite om odling av arten inom projektet Seafarm  på västkusten som Tångbloggen skrivit om tidigare. I ett nytt inslag på SVT1 berättar Fredrik Gröndal, KTH och Linnéa Sjögren, Catxalot om projektet Seafarm, tångskola för barn och olika användning av makroalger i matlagningen. En av de första bilderna innehöll fem vanliga arter, blåstång, sågtång, sockertång, knöltång och fingertång. Värt att notera är den fina bakgrundsbilden med mycket fertil blåstång under delar av deras samtal!

8fem tångarter

Kan du arterna?

9TV1 bakgrundsbild

Vacker blåstång i bakgrunden när Fredrik Grönwall och Linnéa Sjögren pratar kelp.

 

Read Full Post »

Igår kunde vi läsa i tidningen Dagens Nyheter att man har börjat odla sockertare (Saccharina latissima) i Kosterhavet uppe i norra Bohuslän.

Saccharina latissimaSockertaren kan bli nästan två meter lång

Seafarm, ett samarbete mellan KTH, Chalmers och Göteborgs universitet, startade för ett och ett halvt år sedan och ska hålla på i totalt fem år. Projektledare är Fredrik Gröndahl, forskare på KTH. Det ska bli otroligt spännande att följa projektet tycker vi på Tångbloggen, som lyckligtvis har tillgång till första parkett från Saltö.
För den som inte har provat kan jag meddela att man kan lätt torka sockertare i varmluftsugn tills den blir krispig. Då är den helt underbar att äta som chips eller mala till pulver att ha på mat. De är bäst att plocka på våren, innan massor med andra djur och alger sätter sig på bladen som har växt sig stora under vintern.

Här på Tångbloggen har vi tidigare bloggat om odling av sockertare när vi var på kurs i Århus sommaren 2013 och besökte AlgeCenter. Där fick vi lära oss hur man sår ut sockertare på reprullar, som sedan sätts ut i havet när bebisarna blivit tillräckligt stora.

Saccharina latissima juveniles on ropeSmå sockertare på rep som ska sättas ut i havet för att växa till sig

Alger blir allt mer populära i Sverige. Tommy Myllymäki vann kock-EM i våras med en förrätt där alger ingick. Vi på Tångbloggen hoppas att algernas ökade popularitet även ska medföra att den ack så vanliga och felaktiga benämningen ”sjögräs” på alger ska försvinna. Det finns flera exempel ute i handel på att varor som helt klart innehåller alger, ibland står det även ”seaweed” på etiketten, har översatts med ”sjögräs”. Oss veterligen finns det få, om ens några dokumenterade fall av mänsklig konsumtion av sjögräs. För en biolog är det lika fel att kalla alger för sjögräs som att sälja griskött märkt ”biff”…

Seaweed SnackFinn ett fel…

Read Full Post »

En galet varm sommar började för mig i föreläsningssalen på Frescati Backe uppe på Stockholms Universitet en regnig morgon i juni. Den efterlängtade kursen i marinbiologi startar efter att ha betat av grundkurser i två år. 14 studenter i ett litet klassrum kommer att tillbringa sommaren tillsammans på Askölaboratoriet och Tjärnö marinbiologiska laboratorium med allt det innebär; tidiga mornar, sena kvällar och intensivt lärande. Inte trodde jag att det skulle bli oerhört mycket återkoppling till min tidigare yrkesbana som kock.

När vi fiskade upp provtagningsnäten en tidig morgon på Askö hade en grupp fått en hungrig gädda (fastställt efter en magsäcksanalys som resulterade i tre små spiggstackare) på 2,7 kg. Efter analyser av gäddan fileades den enligt konstens alla regler varpå den smörstektes och serverades med finhackad persilja till hungriga studenter. Senast jag själv åt gädda var nere på stjärnkrog i Tyskland där vi gjorde gäddqueneller/frikadeller (Haechtklösschen) för 6 år sedan!

Spigg är mums för gäddan!

Spigg är mums för gäddan!

Efter att ha spanat in tångbestånden (och så mycket mer) i Östersjön under två veckor så styrdes kosan västerut där ett helt annat ekosystem (och ett helt annat tångbestånd!) skulle studeras.

Första lördagen på stationen samlades hela kursen för att tillsammans laga middag där vi lekfullt experimenterade med havssallad (Ulva lactuca) ihop med rimmad gurka och sesamfrön, Knöltång (Ascophyllym nodosum)-toppskott uppsmakat med vinägrett på dijonsenap, vinäger, honung och soja. Därtill gjordes riktigt smaskiga chips på sockertare (Saccharina latissima) på två olika sätt, stekta och ugnsbakade.

Diskussionen om de respektive sensoriska upplevelserna (smakade det gott eller bara konstigt?) var oerhört kul och givande. Till tången inmundigades japanska jätteostron (Crassostrea gigas)på flera olika sätt. Klassiskt råa, gratinerade med parmesanost och den riktigt vilda varianten “ostronkräm” (en grå majonäs där äggula ersatts med…ja, ostron.)

Japanskt jätteostron är en rejäl matbit.

Japanskt jätteostron är en rejäl matbit.

Det hackas och kryddas inför lördagens middag.

Det hackas och kryddas inför lördagens middag.

Bara några dagar efter denna djupdykning (västkusthumor?) i havets läckerheter så blev det dags igen, då genom ett kul sammanträffande Stefan Eriksson, årets kock 2005, med familj kom på besök på stationen. Matglada forskare bidrog med olika matnyttigheter och tillsammans laborerades det lekfullt i köket med snabbhalstrade ostron, blåmusselbuljongkokt- och rå snultra, tångchipsen gjordes igen av både havssallad, tarmalg och sockertare (Ulva lactuca, Ulva intestinalis och Saccharina latissima). Den här gången i något större skala och med lite bättre intrimmade metoder, 150 grader i 6-8 minuter på oljat hålbläck i varmluftsugn (inte för kraftig fläkt, då blåser algerna bara bort).

Kvällens råvaror snyggt upplagda i väntan på tillagning.

Kvällens råvaror snyggt upplagda i väntan på tillagning.

Stefan Eriksson, årets kock 2005, halstrar ostron.

Stefan Eriksson, årets kock 2005, halstrar ostron.

Under kvällen utfördes en sensorisk analys (smaktest) av blåmusslor från både väst- och östkust, tyvärr utan konsensus om vilken kust som bidrar med bäst musslor. Testa gärna själva!

Vilken oerhört lärorikt och spännande kväll där jag fick höra kunskap om allt från hur sakerna växer och fungerar i de marina systemen i området till hur man bäst äter hela härligheten!

Nisse Kautsky, professor, blåmusselexpert och känd skaldjurskonsument delar med sig av sin visdom och passion till Stefan med familj

Nisse Kautsky, professor, blåmusselexpert och känd skaldjurskonsument delar med sig av sin visdom och passion till Stefan med familj

När man ändå är på västkusten, har matintresse, tångintresse och snorkelutrustning så varför hejda sig här?
Vi delar logement med en grupp studenter från Göteborgs Universitet varvid några delar samma brinnande intresse av havets läckra flora. Två tjejer ställde sig och svängde ihop en tång-lasagne av sockertare (Saccharina latissima) med tång istället för pastaplattor. Resultatet blev mycket smakligt.

Någon dag senare hade vi samlat på oss gaffelgrenad svamptång (Codium fragile), som vi torkade i ugnen med målet att använda den likt svamp.
Den torkade svamptången stekte vi i rikligt med smör tillsammans med finhackad gul lök och vitlök och svepte sedan in i en omelett. Jag kan ärligt säga att smaken var riktigt fin, men svamptången var långt ifrån behaglig att tugga på. Jag ser det som en kul utmaning inför kommande projekt.

Här ser ni mig preppa inför middagen.

Här ser ni mig preppa gaffelgrenad svamptång inför middagen.

Säg omelett! Med gaffelgrenad svamptång.

Säg omelett! Med gaffelgrenad svamptång.

Än är det inte slut på tånglagningen, ovan nämnda tjejer hade i samband med inhämtningen av Codium också tagit in en massa karragentång/pärlmossa/brosktång (Chondrus crispus, som den kan kallas på latin).

Att se dessa alger under vatten en solig dag skulle kunna få vilken tuffing som helst att bli tårögd. De har en vaxlik hinna på sina toppar som gör att de reflekterar blått ljus, det kallas att de iridiscerar. Det skimrar otroligt vackert i blått och lila, likt pärlemor där de svajar i strömmarna.

Dessutom är det en viktig alg inom matindustrin ur vilken man utvinner karragen. På samma sätt som gelatin används till att göra puddingar tjocka och fasta används karragen som en konsistensgivare. Som kock blir jag otroligt glad av att kunna uppnå en dallrig konsistens till mina desserter utan att tillsätta avkok av slaktrester, vilket gelatin de facto är. Allt som krävdes var att koka upp några nävar rensade Chondrus toppar med lite vatten och laka ur karragenet, sila av och därefter blanda med mjölk och hallonsylt och sedan ställa in i kylen för att svalna och stelna.

Dallrande tångpudding till dessert

Dallrande tångpudding till dessert

Jag var inte med vid kokandet av dessa men fick njuta av resultatet som var slående gott! Enligt uppgift gav kokningen av tången ifrån sig en otroligt intensiv doft av… tja, kokt tång. Det är knappast något man vill smaksätta sin dessert med, men jag kände inte ett spår av den smaken i den färdiga puddingen.

Imorgon blir det till att sätta sig på tåget från Strömstad och vinka farväl till västkusten för den här gången.
Hoppas ni kan bli nyfikna på de fantastiska möjligheter som svajar under era fötter när ni simmar omkring i havet.
Tack för mig!

P.S. Pröva att säg “Västkustsk skrubbskädda” snabbt några gånger. D.S.

Oskar Nyberg, student vid SU, marinbiologiprogrammet år 3.
(Tidigare kock, bl. a som kock på Lydmar Hotel, kökschef vid Södra Teatern, och kreativ kock för Nowyourecooking.tumblr.com)

Read Full Post »