Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘epifyt’

Det finns två riktigt fintrådiga brunalger som är mycket svåra att skilja åt: trådslick, Pylaiella littoralis och molnslick, Ectocarpus siliculosus. Båda arterna är vanliga utmed de svenska kusterna, från västerhavet in i Östersjön och upp till södra Bottenviken. Möjligen förekommer trådslick lite längre norrut i Bottenviken. För att kunna skilja dem åt behövs en lupp eller mikroskop.

Du har säkert sett dem om du varit ute och badat i havet och konstaterat att det var massa brunt ludd, eller bös, som täckte större eller mindre delar av alger och botten.

Trådslick kännetecknas av att den har enrummiga (unilokulära) sporangier som sitter i rad inne i grenarna. Det liknar lite smultron uppträdda på ett strå. Det förekommer också flerrummiga (plurilokulära) sporangier som också sitter inne i grenarna.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Pylaiella litoralis, trådslick.

 

Molnslick har ofta flerrummiga sporangier som sitter i grenspetsarna, liknar lite en morot. Det förekommer också men är mindre vanligt enrummiga sporangier som också sitter i grenspetsarna.

Har den inte några sporangier så kan man fortfarande skilja den från molnslick eftersom den ofta har motsatta förgreningar, som vi har visat i ett tidigare inlägg. De skiljer sig också genom att trådslick har många små skivformade kloroplaster i varje cell till skillnad från molnslick som har bandformade, mer eller mindre vridna kloroplaster. Det är här som det behövs ett mikroskop, och en stadig hand.

Trådslick (Pylaiella littoralis) förekommer med flera generationer under året och är en kallvattensart. På våren är den vanlig i strandzonen där den kan bilda ett bälte. Den förekommer från vattenlinjen ner till ca 5 meters djup. På våren är den kort, filamenten är bara några centimeter långa. Under sommaren växer den sedan till och kan bli ett par centimeter lång. Den är en vanlig påväxt på blåstång, Fucus vesiculosus och andra vattenväxter.

På vågexponerade lokaler blir tofsarna ofta snodda så de ser ut som lite luddiga bruna rep. Jämfört med molnskick så är trådslick som det svenska namnet lite snodd i de nedre delarna och mer trådlik. Men det är såklart en vag karaktär att utgå ifrån, då detta även kan ske på molnslick.

Molnslick (Ectocarpus) förekommer främst på sommaren växande som epifyt på andra alger och vattenväxter men också på stenar och blåmusslor. Molnskick kan även bilda drivande lösa algmattor. Den är luftigare och känns lite slemmig i handen vilket inte trådslick gör.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vissa år är det gott om molnslick (Ectocarpus) och det drivande bruna luddet täcker många andra alger och växter.

Som för många marina arter påverkar salthalten artens utbredning och storlek. Trådslick kan tillväxa i ett brett salthaltsintervall från 1,5 – 45 promille. I en undersökning från 1994 tittade algforskaren George Russell på trådslickspopulationer från lokaler i Östersjön och Atlanten. Studien är publicerad i   Annales Botanici Fennici och visar hur trådslick från lokaler med låga salthalter i Östersjöns brackvatten bildar smalare trådar än vid högre salthalt i Atlanten. Han föreslår att trådslick i Östersjön bör betraktas som en egen underart av Pylaiella littoralis. Denna variant av trådslick förekommer ut till till Öresund men det är möjligt att den även skulle kunna hittas i inre delar av estuarier utmed Atlantens kuster, där vattnet är lite mer bräckt.

Genom att dessa två arter i vattnet ser så lika ut behandlas de som ett artpar i den nationella miljöövervakningen, för det är för svårt (läs: omöjligt!) att säkert bestämma arten vid en inventering i fält. Således kan man andas ut och nöja sig med att kalla dem Ecotocarpus/Pylaiella när man ser dem. Samma sak gäller för flera andra makroalger i Östersjön som blir mindre i storlek än på västkusten och därmed svårare att artbestämma. Hit hör till exempel rödalgerna kilblad Coccotylus truncatus och blåtonat rödblad Phyllophora psuedoceranoides, som i Östersjön slås ihop till Coccotylus/Phyllophora.

Som alla fintrådiga alger är dessa bra på att ta upp näring och snabbt växa till om det blir gynnsamma förhållanden. Vissa år kan blåstången vara nästan helt mumifierad i brunt ludd. Endast de nya topparna sticker upp och fångar det livsviktiga solljuset. Med lite vattenrörelse är det inte säkert att trådslicken får sitt typiska ihopsnodda utseende så för en säker bestämning skulle man behöva ta till ett mikroskop.

DSCF2496

Blåstångens toppar sticker ut ur molnslickens (eller trådslickens) svepning.

Read Full Post »

Den första algen för 2020 är den vackert röda algen Polyides rotundus, på svenska känd som bland annat klyving, gaffelgrenig brosktång eller röd gaffeltång. Det latinska namnet polyides är grekiska och betyder mångliknande och rotundus är latin och betyder nästan cirkelrund vilket är formen på grenarna i tvärsnitt.

4toppar hos Klyving

Vackert röd klyving med trinda, runda grenar.

Arten kan förväxlas med Furcellaria lumbricalis, kräkel, som är mycket mer vanligt förekommande. De tydligaste skillnaderna mellan Polyides och Furcellaria är att Polyides är klart röd vid genomlysning (Furcellaria är mer brun) och den är fäst med en liten tydlig rund fästskiva mot botten. Denna ser man dock inte om man hittar den uppsolad på stranden, eftersom den då gått av strax över fästet. När den torkar blir den svart, så du måste blöta upp den i havsvatten igen om du vill se den röda färgen tydligt.

Foto: Ellen Schagerström

Bland fintrådiga rödalger och brun fingertare sticker den vackert röda klyvingen fram i algbältet.

Polyides förekommer som enstaka plantor från någon meters djup ner till ca 15 meter. Bra platser att leta på är i algbältet kring vågbrytare, gärna där det även växer större brunalger som fingertare och sockertång. Lyfter man på dem kan man hitta klart röda individer av Polyides.

Som ni, kära läsare, vet så är det vanligt att man finner flera olika arter som växer på alger. Vissa är inte så noga med vem de växer på, medan andra är ytterst specifika.

En sådan påväxtart är den lilla, vackra kiselagen Mastogloia wulfii, som hittades på Polyides rotundus. Arten hittades när man undersökte kiselalger längs svenska västkusten, ute på Vrångö strax söder om Göteborg. Men den gick inte att hitta i litteraturen. Det var en ny art man hade funnit!

Den nya arten beskrevs 2018 av forskarna Adil Al–Handal från Göteborgs universitet och Chiara Pennesi från Ancona, Italien. Och när man beskriver en ny art ska den såklart få ett eget namn. Det hör till god ton att inte namnge arter efter sig själv. Det har endast de som gett många artnamn, som Linne, fått göra.

Adil Al-Handal hade haft professor Angela Wulff som handledare. Hennes stora passion i livet är kiselager, något som hon med oslagbar entusiasm och värme delar med sig av till alla som är intresserade. Och få som träffat Angela fortsätter vara ointresserade efter att ha lyssnat på henne en liten stund. Så för honom var valet enkelt, algen fick artepitetet wulfii efter Angela Wulff. Ni kan säkert gissa hur glad och rörd Angela blev av denna otroligt fina gest. Att få en alldeles egen art, därtill just en kiselalg, upkallad efter sig är det finaste en algforskare kan få.

Vi på Tångbloggen blev såklart mycket glada för Angelas skull och hoppas kunna hitta ”hennes” alg under mikroskopet till sommaren.

professor Angela Wulff - kiselalgsentusiast

Det går inte att låta bli att hänföras av kiselalger när Angela Wulff berättar om sina favoritalger.

Read Full Post »

Sårhär i sommartider låter vi den fantastiska brunalgen stortare (stor-tare) (Laminaria hyperborea) representera juli månad. Samlingsnamnet tare hittar vi i svenska vatten hos ytterligare två arter- fingertare (Laminaria digitata) och socker- eller skräppetare (Saccharina latissima). Arterna i tarefamiljen är större än de brunalger som samlas under begreppet ”tång” (framförallt familjen Fucus) men inte så stora som kelp – jättealgerna i Stilla Havet som kan växa upp till en meter om dagen.

Stortaren finner vi på klippiga och steniga bottnar, gärna med mycket vågor. Den kan växa ända ner till 30 meters djup om vattnet är klart, men oftast hittar vi den på 10-15 meters djup. Arten växer förhållandevis snabbt, en halv meter om året i riktigt optimala förhållanden, och kan bli upp till tre meter hög på fem år. Stortare kan bli 15-20 år gammal.

Vårt kära grannland Norge har en av världens största förekomster av stortare, en fantastisk skog som man kan förtrollas av som dykare. Den utgör upp emot 80% av den totala samlade biomassan av tång och tare längs den norska kusten och norska forskare har beräknat att där växer mellan 50 till 60 miljoner ton stortare, som binder 29 miljoner ton koldioxid. Det är alltså en mycket viktig art för våra hav. Skulle taren försvinna skulle det kunna påverka miljön inte bara i havet utan även på land.

I Norge skördar man tare, främst för att utvinna alginat. Men den har tidigare även använts till gödsel, framställning av glas och för att utvinna jod. Vill du äta den saluförs den ofta under namnet ”kombu”. Årligen tar man upp ungefär 1% av biomassan. Det kan jämföras med att vågorna rycker loss 10-15 % av skogen varje år. Man har dock haft stora problem i Norge med sjöborrar (kråkeboller). Dessa underbara men glupska tagghudingar har gått hårt åt tareskogen och betat ner den kraftigt, uppemot 40%. Helt otroligt! Det har gjorts stora insatser för att förstå och få bukt med problemet sjöborrar och idag är tareskogen på återväxt igen i flera områden. Det tar 3-5 år för tareskog att växa tillbaka.

Stortaren fäster mot underlaget med ett rejält fäste, så kallat holdfast, som består av rotliknande hapterer, vilka verkligen påminner om ett gammalt träds rötter. De växer sig större med en ”krok” per år. Ibland kan man hitta ilandspolade holdfast som är knytnävsstora. Haptererna bildar många små hålor och skrymslen, vilket är perfekta boplatser för otaliga små djur som behöver skydd från vågor och större djur. Framförallt hittar vi havsborstmaskar, snäckor och mycket små humrar.

Holdfast övergår i en stam-liknande stipe. Hos stortaren är denna broskigt styv och rund i tvärsnitt samt att den har som små fina hår på sig. Det gör att flera arter av rödalger finner stortarens stipe mycket attraktiv som livsmiljö, eftersom deras sporer lätt fastnar i håren. Bland annat hittar vi ofta söl (Palmaria palmata) som kallas dulse på norska och engelska. Den är jättegod att äta torkad!

I toppen av stipe plattar den ut sig och övergår till att bli platt och forma ett stort, fingrat blad (lamina). Tillväxten på bladet sker just från toppen av stipes. Bladen är populära boplatser för filtrerande organismer som mossdjur, hydroider och kolonisjöpungar. På hösten är de nästan helt täckta av hyresgäster som skuggar och tynger ner dem. Detta skulle vara förödande för algen, men bladen fälls varje år och ett nytt, rent blad växer ut till våren, redo att åter fånga upp solens strålar. Ibland lossar inte bladet helt, utan man hittar ett blad som har ytterligare ett gammalt blad i toppen.

Tareskogen är verkligen en skog i dess fulla bemärkelse. Man har beräknat att mängden djur på en kvadratmeter tareskog är mer än 100 000 individer per kvadratmeter i tät skog (30 kg tare per kvadratmeter).

Stortaren har generationsväxling, haplodiplont, livscykel. Den stora individen (sporofyten) fortplantar sig genom att skicka ut miljontals med sporer som fäster sig på hårt underlag. Dessa växer upp till mikroskopiskt små hanar och honor (gametofyter), som i sin tur parar sig och deras avkomma växer upp till en ny, reslig tare.

Längs den svenska kusten finner vi sparsamt med stortare, och den blir inte heller lika hög som i Norge. Främst finner vi den i Bohuslän men den har rapporterats hela vägen ner till Kullaberg i Skåne. Ett bestånd som jag brukar besöka ligger på 5-6 meters djup utanför Ursholmen, där vi även finner Sveriges västligaste järnväg. När jag har möjligheten att få undervisa på kurser i marinbiologi på Tjärnö marina forskningsstation utanför Strömstad, brukar jag ta med studenterna ut på en alg-snorkling vid Ursholmen om vädret tillåter. De brukar inte bli besvikna.

 

Read Full Post »