Förra året i slutet av oktober blev vi på Tångbloggen kontaktade av Gunilla Hjerne, som hittat och fotograferat flera stora gyllenbruna uppblåsta alger. De hade spolats iland sittande fast på blåstång eller små skal av japanskt jätteostron. Det var Colpomenia peregrina. Mycket lämpliga svenska namn på denna brunalg är ostronjuv eller blåsalg. Dessa var funna på Tjurpannans naturreservat, Grebbestad. Ostrontjuvan sitter fast på hårda substrat som klippor och skal eller som epifyt, dvs påväxt på t.ex. tång och andra alger.
Colpomenia peregrina (Linnaeus) J.V. Lamouroux – ostrontjuv. Fotograf Gunilla Hjerne
Ostrontjuven har en klotformig, ihålig bål som lätt går att trycka ihop och den blir vanligen ca 7-9 cm i diameter. Färgen kan variera men de är ofta gulbruna eller ljust grönaktiga. Unga små individer har en slät tunn vägg medan äldre och större blir rynkiga.
En bål ser riktigt skrynklig ut medan resten fortfarande är blanka och fina. Bilderna är från Tjurpannans naturreservat, Grebbestad. Fotograf: Gunilla Hjerne
Colpomenia peregrina är en brunalg som klarar att leva i tidvattenszonen där den kan bli uttorkad under lågvattensperioder. Det klarar den genom att den ihåliga bålen kan hålla kvar havsvatten vilket gör att påverkan av uttorkning minskar.
Det måste ju ligga något i namnet ostrontjuv för det kallas den för på flera andra språk: Østerstyv (Danska), oysterthief (Engelska) och voleuses d’hûitres eller ballons (Franska). Varför den fått namnet ostrontjuv beror på att den ihåliga bålen under soliga dagar när produktionen från fotosyntesen är som störst kan fyllas med syre. Sitter det flera stora ostrontjuvar på ett litet ostron blir lyftkraften så stor att den helt enkelt driver iväg med ostronet. Inte så populärt om man är ostronodlare.
Så hur kom ostrontjuven till Sverige och västkusten? Kom den hit sittande på ett skal av det japanska jätteostronet, Crassostrea gigas? De första kända försöken att odla japanska jätteostron på några lokaler i Bohuslän var på 1970-talet. Vad det även då man först hittade den på västkusten?
De japanska jätteostronen är jättevackra där de sitter på en liten sten. Men här behövs nog större krafter för att lyfta loss dom än några ostrontjuvar.
Så när finns de första rapporterna om ostrontjuven utmed svenska och norska kusten? De första fynden av ostrontjuven gjordes redan 1950 i Sverige, 1933 i Norge, 1939 i Danmark och 1921 i Holland. Den kom alltså innan försöken med japanska ostronodlingar. Spåren leder oss istället till direkt till Frankrike. Här tros ostrontjuven ha följt med det amerikanska ostronet (Crassostrea virginca) över Atlanten i början av 1900-talet, när det introducerades för att odlas i Frankrike. Därifrån kan ostrontjuven spritt sig långsamt upp utmed kusten från Frankrike till Holland, Danmark och till slut Sverige. Kanske kom den sittandes på vanliga blåmusslor, med strömmar eller som påväxt på blåstångsplantor?
Det japanska jätteostronet blir snabbt för stort för att kunna lyftas av ostrontjuven, Colpomenia pelegrina. Här krävs det stora blåstångsplantor för att kunna rycka loss ostronskalen och driva iland med dom.
Ikväll var det några av oss som var ute och hämtade ostron på stranden vid Svallhagen, Tjärnö. Vi måste ju kontrollera att de fortfarande är lika goda som alla andra tidigare år. Lagom stora gratinerade med vitlökssmör, persilja och lite mandelflarn!
Gott Nytt År!
Read Full Post »
Tångbloggen 