Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘odling’

Det var kul att komma tillbaka till Teneriffa efter fyra år. Det hade hunnit ske en hel del förändringar på land med ännu större och längre motorvägar och en massa fler bananodlingar utmed sluttningarna ner mot havet. Tyvärr gick det lite höga vågor så det var inte lätt att ta sig ut och kolla på algvegetationen. Istället fick det bli strandfynd, men det var inte så dåligt heller.

Bilden visar vågorna vid de naturliga bassänger där jag badade förra gången. Tog istället en promenad bort till en av de närmaste stränderna och hoppades på att det skulle gå att hitta lite kul alger när det var lågvatten tidigt på morgonen. Även här gick det in för stora vågor, tyvärr, men jag hittade en samling bollar som låg kvar i ett hörn.

Bollsamling på stranden nedanför skylten som berättar om allt som finns i vattnet utanför.

Artlistan är riktigt imponerande och det ser lite ut som att man skulle befinna sig i mer tropiska vatten. Det mesta är arter av ryggradslösa djur och fiskar. Men listan är minst sagt sparsmakad när det gäller alger. Det skall finnas grönalger, brunalger och rödalger! Det enda var att jag fick en liten lektion i spanska, alga verde, alga parda och alga roja.

Algzonering nära Playa las Arenas vid lågvatten på Teneriffa.

Algzoneringen är i stort sett som vanligt, men det finns inte alls mycket grönalger. På lite håll syns det att klipporna har en lite grönare ton på toppen och under det syns rödalgsbältet. I den undre delen skiftar färgen lite åt det rosa hållet. Där dominerar korallalgen, Corallina officinalis en rödalg som har kalkinlagringar. Den har vi även här hemma i Sverige.

Det gick att komma ner på stranden vid Playa las Arenas när det var lågvatten på morgonen. På stenarna närmast stranden sitter en blandning av kortväxta alger. Till vänster syns en skålsnäcka, Patella spp.

På en av de närmaste stenarna växter något som såg ut som en kortväxt havssallat, Ulva spp. lite Corallina och några andra kortväxta rödalger som jag inte lyckades artbestämma.  På stenarna utanför fanns lite större rödalger, som jag lyckades samla in. De visade sig vara Asparagopsis taxifomis. Den är klassad som världens mest invasiva alg och har ställt till rejält med problem på flera platser den av misstag hamnat på, genom att lifta med människans olika transporter.

Denna alg odlas nu i Sverige för att blanda in i kornas mat och minska kossornas produktion av metangas. Detta har vi skrivit flera gånger om på Tångbloggen. Finns mycket att fundera kring att odla denna främmande art och risker för att den kan spridas till svenska havsområden. Men också hur kossornas magmältning kan påverkas och eventuellt skadas av att bakteriefloran påverkas av Asparagopsis taxiformis i fodret.

Lyckades också med att plocka upp en sten täckt med vacker korallalg och en väl kamouflerad liten krabba (se pilen). Den sitter strax nedanför den lilla kudden med grönalger.

Eftersom det var lågvatten gick det ganska lätt att plocka ihop flera olika snäckarter och några små glasbitar och stenar som slipats av genom att rulla runt i sanden. Jag hittade minst 7-8 arter av snäckor. Av skålsnäckor förekom både en plattare och en mer kupad. Måste ta och lära mig mer om snäckor – skulle kanske kunna bli ett nyårslöfte?  Vid den vita pilen syns ett skal av en sjöborre och till höger om det ett skal av snäckan Gibbula spp. Tänk så mycket härliga turer och vad mycket som finns att kolla på under en kort strandpromenad vid lågvatten. Ser fram emot nya äventyr och fynd!

Read Full Post »

Självklart är Tångbloggen på plats när det äntligen är dags för den årliga europeiska vattenbrukskonferensen, efter två digitala år. Detta år hålls EAS (European Aquaculture Society) konferensen i Rimini, på italienska ostkusten.

En konferens är ett ypperligt tillfälle för forskare att träffas och berätta om vad de gör, vad de misslyckats med, få råd och tips av varandra och självklart att planera roliga framtida samarbeten och ansökningar. Det som är extra roligt med just EAS är att det är en väldigt tillämpad forskning. Därför är det självklart att industrin är på plats och har en mässa där olika företag inom vattenbruk, med allt från pumpar, styrsystem, filter och hela kompletta lösningar för uppfödning av olika arter visas upp. Och det märks att det inte bara är jag som har saknat dessa mötesplatser. I år är närmre 2000 personer anmälda till konferensen! Det kommer bli packat!

Konferens är kul! Många roliga möten med fantastiska forskare, som Barry Costa-Pierce, en superkändis inom vattenbruk och fantastisk människa.

Det är mellan fem och sex parallella sessioner under konferensens tre dagar, förutom industrimässan och poster-utställningen som pågår hela tiden. Idag onsdag kommer jag sitta hela dagen på IMTA – integrated multi trophic aquaculture sessionen. Det är integrerat vattenbruk, där olika arter samodlas för en bättre och hållbarare produktion. Här kommer det vara mycket alger, en hel del musslor, lite sjöborrar och två presentationer med sjögurkor inblandade.

Plenarföreläsning i enorm amfiteater med bra akustik inleder konferensen

Roligast av allt är att vi i år har fått en helt egen session för sjögurkor. Vi var ju ett gäng sjögurkforskare som träffades på förra konferensen i Berlin 2019 och bestämde oss för att ha ett tätare samarbete. I våras blev vi kontaktade av konferensens arrangörer som frågade om vi var intresserade av att få en egen session bara för sjögurkor, ifall vi kunde få ihop tillräckligt många presentationer. Självklart tog vi chansen! En halvdag med bara sjögurkor var inga problem att fylla. Vi har fått fredag förmiddag i programmet. Det krockar tyvärr med alg-sessionens första del, men jag ska vara co-chair och ge en presentation på sjögurkorna, så jag kan inte springa emellan. Tursamt nog håller algerna på hela dagen, så lite kul hinner jag nog få till mig därifrån också.

Redo att representera! Märke och pin för att visa vad jag gör underlättar i minglet.

Första plenarföreläsningen handlar om klimatförändringarnas effekter på vattenbruk. Som ett exempel visas hur varmare temperaturer påverkar tillväxten hos lax, som behöver kallt vatten för att må bra och växa fort. Hur ska det hanteras om det lir varmare. Kan odlingar flyttas till kallare vatten eller ska vi istället, eller också, avla på mer värmetoleranta drag hos lax? Andra problem som orsakas av klimatförändringar är försurning, som påverkar musslors skal och därmed deras förmåga att överleva angrepp från krabbor, fåglar och sjöstjärnor.

Det finns många frågor som stöts och blöts under konferensen.

Ett förändrat klimat medför även möjliga ökningar av sjukdomar och giftiga algblomningar, vilket påverkar vattenbruk som sker ute i vattendrag, sjöar och hav. I år har vi, särskilt här i Italien, sett förändringar i nederbördsmönster, vilket orsakat extrem torka på vissa platser och enorma översvämningar på andra håll. Även detta påverkar såklart livsmedelsproduktionen, både jordbruk och vattenbruk. Och även om en höjning av havsnivån skulle öka salthalten i Östersjön, vilket många alger skulle uppskatta, så är det ganska självklart att det även kommer medföra en hel del problem för länder med flacka kuster.

Klimatet på planeten har ändrat sig förut. Problemen med de förändringar vi ser nu, som är orsakade av människans utsläpp, är att de sker snabbare än arterna hinner anpassa sig. Det pratas mycket om behovet av mer data för att förutse olika händelser. Men det känns som en evig refräng som börjar låta uttjatad. Vad är poängen med att samla in data och göra analyser om politiker och styrande inte lyssnar och agerar därefter. Vi behöver nog snarare kavla upp ärmarna och agera, genom tydlig och genomtänkt miljöpolitik som inte dribblas bort mellan olika politiska block till mänsklighetens förlust, utan i stället drivs blocköverskridande. Men det känns långt borta att hitta politiker som är redo att fatta obekväma beslut. Jag tror att förändringen snarare drivs av företagen, som är snabbare på att ta till sig och förstå behovet av förändring och anpassning. Det är där den verkliga makten ligger.

Read Full Post »

Nu har vi påbörjat höstens omgång av Green Gravel nere i källaren på Kristineberg marina forskningsstation i Fiskebäckskil. En varm och vindstilla dag var vi ute på våra fyra lokaler och samlade in skräppetare, Saccharina latissima, och passade på att njuta av ett varmt och nästan manetfritt hav.

Vissa dagar ser kontoret riktigt trevligt ut. De kalla, blåsiga och regninga dagarna på vintern när man ändå måste hoppa i vattnet, får minnet av denna dag motivera yrkesvalet.

Projektet är finansierat av Länsstyrelsen Västra Götaland och syftet är att ta fram en metod för att restaurera tareskogar som har minskat av olika anledningar. Det är ett internationellt projekt som involverar flera länder från norra halvklotet.

Skräppetaren ska nu stimuleras att anlägga sori, sporbildande vävnad, inne på lab. Dessa mognar fram under hösten och i oktober bör de vara så pass mogna att vi kan stimulera dem till ett sporsläpp.

Sori på skräppetaren syns som tjockare, släta partier på den annars skrovliga ytan.

Vi kommer då att hälla sporerna i baljor fyllda med naturgrus för att de ska sätta sig på gruset och bilda de mikroskopiskt små gametofyterna. Dessa ska i sin tur bilda spermier och ägg, där spermierna släpps ut i vattnet och simmar över till det fastsittande ägget. På så sätt bildas nya sporofyter, som kan växa till 2 meters storlek.

Den kvistiga grenen är själva gametofyten, som sedan bildar ägg och spermier. Bilden är tagen i mikroskop.

Skräppetare tillväxer på vintern, så vi kommer låta sporofyterna växa till sig inne på lab över jul och nyår. Med en liten slurk näring då och då hoppas vi att de blivit 5-10 cm till januari. Då blir det till att ta på sig varma kläder för att sätta ut det algpåväxta gruset ute i havet.

Jag som älskar kalla, vita vintrar hoppas lite försiktigt på att det kanske inte blir is i havet i år… Men i värsta fall får jag väl sätta gruset på en släde och leka polarexpedition i liten skala. Kan ju vara ganska roligt det med, om isen håller.

Förra året trodde vi att hela sådden hade misslyckats. Vi såg inga små tarebebisar på stenarna alls. Men efter någon månad upptäckte vi att de alla hade satt sig på kanten av baljan i stället. Några hade till och med satt sig på vattenslangen som sticker ner i lådan. Egensinniga små rackare. I år kommer jag därför så ut dem i en mindre vattenmängd, så att de sätter sig på gruset där jag vill ha dem innan jag fyller på baljorna fullt upp. Det är lite tricks och knep med att odla alger, minsann.

En liten tareskog på kanten av baljan. Inte riktigt där jag hade tänkt att de skulle sätta sig….

Read Full Post »

Göteborgs universitet anordnar en algkonferens med titeln ”Möjligheter och hinder för en svensk algindustri”
Konferensen vänder sig till företag, myndigheter och forskare som är intresserade av alger och algodling.
Intresset för svenskodlade alger växer med rekordfart men hur får vi en svensk algindustri att lyfta? 

Välkommen till Tjärnölaboratoriet den 21-23 juni för att lära mer, inspireras och diskutera en grön framtidsnäring. 

Anmälan gör du här senast 3 juni


Den läckra grönalgen havssallat (Ulva fenestrata) är både snygg och god att äta.

Read Full Post »

Vid Gullmarsfjordens mynning längs Bohusläns kust ligger en av världens äldsta marina forskningsstationer, Kristineberg. Här har passionen och nyfikenheten för livet i havet brunnit sedan 1877. I dagsläget kan du lyssna på vad forskarna på stationen arbetar med utan att lämna stolen. Vi har nämligen börjat med en digital serie föreläsningar som heter Kristineberg Talks, där forskare som är verksamma på stationen berättar vad de arbetar med.

Den röda signalsjögurkan, Parastichopus tremulus, är en marin art som vi vet förvånansvärt lite om.

Tisdag 19 april är det dags för nästa Kristineberg Talk! Den här gången är det Ellen Schagerström som berättar om sjögurkor. Vad är de, vad gör de och varför borde vi odla dem?

Föredraget sker under Kristinebergs traditionella fika kl. 10.00, så bulla upp med en kopp varmt, kanske ett tilltugg och var med oss virtuellt. För att se föredraget live eller i efterhand så klickar du på länken här.

Read Full Post »

Oj oj oj det är nästan en känsla av bakfylla efter gårdagen. Men jag drack ju bara en alkoholfri öl….? Att träffa runt 140 personer och mingla efter att ha varit i det närmsta isolerad i två år, var minst sagt överväldigande. Flera av deltagarna erkänner på morgonen att de haft svårt att sova med så mycket intryck i huvudet. Alla är överens om att det var en fantastiskt inspirerande dag igår.

Något av det roligaste igår var ett speed-talk från Väddö Folkhögskola. De har en tvåårig YH-utbildning till aquaponiingenjör som går på distans och innehåller mycket praktik på företag. Jag blir genast sugen på detta och så glad att det nu finns en utbildning. Alla kan odla! Inte bara grönsaker utan även fisk. Jag hoppas verkligen att Tångbloggens läsare sprider detta till alla ni känner, så att vi kan få lokala småskaliga fisk-o-grönt-producenter i hela landet.

Men över till dagens presentationer.

Kristoffer Stedt är doktorand vid Göteborgs universitet och arbetar med alger uppe på Tjärnölaboratoriet här utanför Strömstad. Han arbetar med att höja proteinhalten i alger, för att främja proteinskiftet från mest rött kött till mer blå eller gröna källor. Sättet som protein utvinns ur alger är samma som används för att tillverka till exempel sojafärs ur sojabönor.

Förenklat kan man säga att brunalger innehåller 5-10% protein , grönalger 10-20% och rödalger 20-30%, att jämföra med soja som är mer än 40%. Så Kristoffer fokuserar på att odla alger under förhållanden som ska öka proteinhalten för att alger ska kunna bli en framtida proteinkälla. Tanken är att odla algerna i näring som kommer som spill i processvatten från olika industrier.

I ett experiment har de odlat havssallat Ulva fenestrata i två olika processvatten från sillpackningsindustrin. Resultaten visar tydligt att algen växer bättre i dessa processvatten jämfört med vanligt havsvatten, upp till 3 gånger bättre faktiskt. Och proteinhalten stiger till över 30% på bara 7 dagar. Det viktigaste är att halten av tungmetaller inte överstiger gränsvärdena. Som trogen Tångbloggsläsare vet ju du att alger kan ta upp dessa metaller lätt. Analyser av den odlade algen visar att det är mycket låga halter av tungmetaller. Det är otroligt lovande för att kunna nyttja ett spill till något nyttigt.

Hanna Carlberg från SLU jobbar med projektet Miljökassen, där man vill ta hand om fekalier och foderrester från fiskodling i öppen kasse. Deras testodling ligger i Ströms Vattudal i Jämtland. De har konstruerat några prototyper för att kunna avskilja partiklar från vattnet. Genom att pumpa upp vattnet från botten av odlingskassen till en avvattningsanläggning på land, kan man nu skilja ut partiklar och slam. Projektet vill såklart även undersöka slammets innehåll och se på vad man kan ha det till, men även se på de juridiska hinder som finns kring slam. För det är inte helt enkelt så att man kan lägga vad som helst som näring på en åker, till exempel. Så därför pågår även försök med att odla olika typer av grödor i slammet. Hittills har resultaten varit lovande, så det är nog möjligt att inom en snar framtid kunna odla grödor i fiskodlingsrester. Ett ytterligare kul projekt är att deras avvattningsanläggning även kan rena ut kväve och fosfor ur näringsrikt vatten. Det här ska jag hålla ett öga på!

En av Miljökassens prototyper för att fånga upp allt slam som bildas i en fiskodling.

Vad är egentligen en grön regnbåge? Anders Kissling, professor på SLU, presenterar projektet 5 ton grön fisk i disk, där man ser till hela livscykelanalysen. Detta är ett exempel på hur bra det blir om man tar in representanter från hela näringskedjan i ett projekt. En miljöbov i fiskodling har varit fodret, så projektet har tillverkat ett svenskt cirkulärt foder av insektslarver och fiber från skogsindustrin för att producera en så miljövänlig fisk som möjligt. För om odlad fisk ska vara ett miljövänligt alternativ så kan inte fodret vara tillverkat av importerad soja odlad i monokultur på skövlad regnskog och fisk som är vildfångad i andra länder. Vi måste kunna producera fodret lokalt. Idag finns inget svenskproducerat fiskfoder. Men det kan det nog snart bli ändring på. Insektslarverna som används i fodret innehåller mer och fler av de essentiella aminosyror som fisken behöver jämfört med soja, och de kan odlas nära en fiskodling. Och det är ekonomiskt görbart och hållbart att producera fodret. I projektet har det nu producerats 4 ton grön regnbåge. Så fråga gärna din fiskhandlare om de har grön regnbåge i sortimentet och bidra till hållbar fiskodling.

Min roliga före detta kollega Marcus Langeland, som lämnade oss för RISE, lyfter begreppen ”cirkulär” och ”hållbar”, två ord som använts flitig i allas presentationer. Det finns tydligen väldigt många definitioner av dessa begrepp. Så är en cirkulär ekonomi hållbar? Hur mäter vi hållbarhet? Vanligast är genom en livscykelanalys, men där kommer cirkularitet och en del andra faktorer inte med. Hmmm. Så RISE arbetar med att ta fram bättre beräkningsmodeller för att kunna bedöma om något faktiskt är hållbart eller inte. Och det är just foder som är i fokus här. Marcus visar en checklista för att bedöma om en foderråvara är hållbar.

Marcus listar hållbarhetskrav för fiskfoder

Niklas Warwas, doktorand på GU, visar några olika foderråvaror som de arbetar med för att producera hållbart foder. Även här är sockertången (Saccharina latissima) en viktig komponent. Med tanke på hur många användningsområden denna alg har är det underligt att det inte finns fler odlingar. Men jag spår att det nog kommer poppa upp fler inom en snar framtid. Men de har även undersökt sjöpung (Ciona intestinalis), flugor och sidoströmmar från fiskberedning. Till exempel har de använt min favorit, makrill i tomatsås där datumet gått ut. Istället för att slänga dem har de ingått i ett foder. Niklas är fysiolog, så hans roll i projektet är att undersöka hur fisken mår och växer på olika foder och säkerställa att de får i sig all näring de behöver. Fiskhälsa är en viktig del i foderframställning. Det är även smak, för ingen vill väl äta en fisk som smakar illa.

Niklas sätter alltid fiskens hälsa i fösta rummet.

Det pratade Sofia B Olsson från restaurang VRÅ om igår. Som prisbelönt kock gav hon sin syn på nya råvaror och påpekade vikten av att låta slutkonsumenten, kockarna, vara med från början så att en odlare inte tar fram en produkt som kockarna inte vill ha. Kul och inspirerande. Sofia bjöd även på lite olika tilltugg i minglet. Jag kommer absolut att besöka VRÅ för att äta mer av hennes härliga mat!

Familjeföretaget Älvdalsrom har drivits sedan 1980-talet. De började i liten skala för att vara säkra på att de har en bra produkt. Idag är efterfrågan större än vad de kan producera. De har varit lyhörda på konsumentens feedback och varit noggranna med transparensen så att konsumenten vet om hur deras produkt tas fram. De använder regnbågslax, en art som kom till Sverige 1892, och har avlat fram fiskar som producerar en riktigt fin och välsmakande rom. Deras beskrivning av produkten, dess sälta, spänst och smak gör att det vattnas i munnen på mig. Vi fick smaka deras rom på en liten bit tångknäcke igår. Oj oj oj vad god den var. Lysande röd och precis rätt ”poppighet” och spänst. Fantastisk!

Ett föredrag från Matfiskodlarna om hur vi marknadsför de olika produkter som produceras inom vattenbruk tar upp behovet av gemensam strategi för att nå ut till konsumenterna med VAD det är för produkter. Det är ju ibland så att kärt barn har många namn, vilket ibland förvirrar konsumenten. Projektet BRIDGES försöker knyta ihop branch och utbildare. Mikael Thörn och Daniel Krång från Gullmarsgymnasiets vattenbruksutbildning i Lysekil berättade om hur detta EU-projekt som Island, Norge, Finland, Åland och Sverige är med i. Det är viktigt att vi utbildar den personal som vattenbruket behöver och man försöker samköra kursplanerna mellan länderna så att utexaminerade elever kan flytta mellan dessa länder och ha samma kompetens. För det kommer behövas en hel del arbetskraft när vattenbruket tar fart.

Read Full Post »

Bivalver? Vad är det? Bi betyder två och valv eller valvia, betyder skal. Tvåskaliga! Nu ska vi nämligen fortsätta vårt inlägg om odling av musslor och ostron, som hör till de tvåskaliga molluskerna, bivalverna. 

Som vi berättade i förra inlägget om odling, så är musslor och ostron filtrerare. De sitter stilla och silar ut sin mat ur det passerande vattnet. Beroende på vilken art och hur stor den är så äter de olika mycket och olika stora växt- och djurplankton. Om man simmar över en musselbank med tusentals musslor kan det vara kristallklart för att de har ätit upp varenda partikel i vattnet. Det är lätt att förstå hur viktiga dessa djur är för att hålla havet rent och just egenskapen att filtrera gör dem värdefulla ur ett vattenbruksperspektiv.  

Eftersom bivalverna tar sin mat direkt ur vattnet behöver den som odlar inte mata dem, som krävs med en fiskodling. Bivalver klassas även som extraktiva arter, eftersom de tar upp (extraherar) mer näring ur vattnet än de släpper ut. Genom att odla och skörda bivalver tar man alltså upp näring ur havet. Ett bra sätt att motverka övergödning!  Därför har man startat försök med musselodling i Sankt Annas skärgård på östkusten för att försöka få upp näring ur Östersjön. Salthalten är ju som bekant lite för låg för att musslorna ska komma upp i en ätbar storlek, för oss människor. Här kommer en liten video från 2019 som visar hur de odlar och skördar.

I Sverige idag förekommer odling av blåmussla (Mytilus edulis) och vårt inhemska platta ostron (Ostrea edulis). Det svenska ostronet hittar vi oftast samlade i grupp, så kallade ostronbankar. De lever någonstans mellan 3 och 8 meters djup på relativt sandiga och gärna lätt sluttande bottnar. De vill såklart ha strömmande vatten så att tillförseln av mat är god och konstant. För att ostronen ska fortplanta sig i våra vatten vill de ha det varmt och gott. Temperaturen i vattnet ska helst överstiga 15° C. Det svenska ostronet plockas genom dykning och säljs både i Sverige och på export.

En annan ostronart, det japanska ostronet (Magellana gigas), har under de senaste åren spridit sig längs den svenska västkusten. Den har kommit hit från odlingar längre söderut i Europa, troligtvis från Frankrike eller Holland, och har lyckats smyga hela vägen upp till Norge. Det här ostronet växer snabbt och bildar gärna stora klumpar med flera individer. De gillar till exempel att ligga halvt nergrävda i mjuka sandbottnar, där man kan skära sig riktigt illa om man inte har badskor på sig. Men de kan också sitta på klippor och stenar, ofta just under vattenlinjen. Ostronet är större och skalet har fler håligheter än det svenska ostronet. Vi har sett hur mjuka lerbottnar, som tidigare bestått av enstaka alg-tottar och rikligt med nedgrävda hjärtmusslor, har förvandlats till allt större ostronrev där blåstången snabbt hittar ny mark att etablera sig. Vips har den tidigare till synes ”tomma” lerbotten förvandlats till en tät tångskog. IVL- forskaren Åsa Strand är Sveriges specialist på ostron och musslor, ni har säkert sett henne skymta förbi i media då och då. Hon arbetar bland annat med att ta reda på hur man kan odla detta nya ostron i Sverige på ett sätt som gör att det ändå inte sprider sig. För det är ju ett gott ostron, och en bra möjlighet till inkomst då det är en etablerad art för odling.

På andra sidan Atlanten, I den amerikanska delstaten Maine, kan vi se en liten film om livet som musselodlare.

Den största musselodlaren i Sverige, Scanfjord, hittar vi i Mollösund, på Orust längs med Västkusten. De står idag, enligt egna uppgifter, för 90% av den svenska musselproduktionen är dessutom ledande inom hanteringen av vildfångade ostron (Ostrea edulis och Magellana gigas) och hjärtmusslor (Cardium edule). Företaget har funnits sedan 1979, vilket vittnar om ihärdighet och kompetens. ”Det är lika viktigt att vara snäll mot havet som att vara säker i hanteringen.” Ett bra motto, tycker vi. Du kan läsa mer om varför de anser vi ska köpa odlade musslor och känna munnen vattnas av olika recept på deras hemsida.

”All produktion av musslor kontrolleras regelbundet av Livsmedelsverket för att undvika att musslor med förhöjda halter av till exempel alggifter och bakterier (framför allt E. coli) når konsumenterna. De större musselodlarna använder flera olika områden för odling för att på så sätt alltid kunna ha områden som är fria från alggifter och därigenom kunna säkra regelbundna leveranser. Musslorna kan sitta kvar i odlingen för senare skörd, eftersom de effektivt renar sig själva från skadliga ämnen”. Detta, och mer därtill, kan man läsa mer om på portalen för Sveriges vattenbrukföretagare, svensktvattenbruk.se.

Men det är såklart inte bara glass och ballonger att odla musslor och ostron. Problemen med vattenbruk, precis som med jordbruk, är många och ofta av en klimat- eller väderbaserad karaktär som är svårt att göra något åt. Därför arbetar man ständigt med att utveckla nya metoder för att komma undan problem som is, höga vågor och konkurrens av andra arter på odlingsrepen eller angrepp av parasiter. Ytterligare ett problem är ejdrar, som kan plundra en hel musselodling på bara några timmar. Dessa glupska fåglar dyker ner och rycker loss musslorna och låter sig väl smaka. Många musslor lossar från repen när ejdern river och sliter. Dessa kanske inte blir uppätna, men trillar istället ner på botten, där kan odlaren inte skörda dem. Det blir en ansenlig ekonomisk förlust.

Men att jaga bort eller sätta nät för att skydda musslorna från ejder är inte helt enkelt, eller okontroversiellt. Det är tydligt att det behövs satsas rejlt på att ta fram bättre och effektivare metoder för att skydda en musselodling. Att med musslornas hjälp få bukt med övergödningen är ju något bra.

Musselodlaren Bohus Havsbruk AB hamnade i domstol (och därmed media) 2019 över en musselodling som havererat. Enligt företaget hade odlingen delvis slitits sönder av vinterstormar, men musslorna hade även fått kraftig påväxt av borstkalkmask, vilket gjort dem svårsålda ute på den europeiska marknaden. Och som så ofta kan ett problem leda till flera.

Vi hoppas ändå att detta inte hindrar svensk musselodling från att utvecklas och öka. Att odla extraktiva arter, som tar upp näring ur havet, är bra. Att det dessutom är gott blir ju en bonus. Och till skillnad från lantbruket kan de som odlar i havet i alla fall inte få bevattningsförbud.

Att gratinera ostron i vitlökssmör med lite flagad mandel på, är inte fy skam, minsann.

Vill man äta något gott och ändå miljösmart så är svenska musslor ett mycket bra val. Musslor och ostron är magra livsmedel och källor till bland annat protein, vitamin B12, jod och selen. Det finns otaliga recept på hur man kan tillaga musslor och ostron. Vissa föredrar att äta ostronen råa och levande, men de smakar även mycket bra tillagade, för den som inte lockas av ostron au naturel. Vill du själv plocka ostron måste du ha markägarens tillstånd. Blåmusslor får du däremot plocka fritt. För att inte råka ut för otrevligheter är det bra att ta reda på om det är någon giftig algblomning i området där du har tänkt plocka.

Read Full Post »

Midsommar har just passerat och nu väntar förhoppningsvis en lång, skön sommar med lite ledighet och tid för kontemplation. Men icke så för alla oss på Tångbloggen.

I höstas fick jag möjligheten att utföra ett projekt som jag varit sugen på i 15 år, sedan jag gjorde mitt magisterarbete i Filippinerna och studerade odling av sjögurkor. I Asien har man länge ansett sjögurkan vara en eftertraktad delikatess, bêche-de-mer, något som avspeglas i dess kilopris. På grund av detta, och det sorgliga faktum att många arter fiskats långt över hållbarhetens gränser, har man i Kina, Japan och Indien utvecklat protokoll för odling och uppfödning av denna eftertraktade tagghuding.

Sjögurkans roll i det ekologiska sammanhanget är att den äter organiskt berikat sediment, vilket kan uttryckas som att den äter sådant som trillar ner på botten, och på så sätt städar den havsbotten. Sjögurkan har således en viktigt roll och förtjänar all hyllning och respekt den kan få.

Under våren har jag förberett ett fortplantningsprotokoll och byggt ett litet kläckeri för röd signalsjögurka, Parastichopus tremulus, på Kristinebergs marina forskningsstation. Stationen är en av världens äldsta marina fältstationer och ligger mittemot Lysekil, vid Gullmarsfjordens mynning.

P3010676.JPG

Det är lätt att se hur röd signalsjögurka fått sitt svenska namn.

Här i fjorden har den röda signalgurkan frodats i gamla dar, åtminstone om man pratar med de äldre fiskarna från trakten. De brukade få den som bifångst i hummertinor och kräftburar. Men förekomsten har minskat med åren och nu ser den yrkesfiskare jag pratar med knappt 10 om året.

Min första och största önskan är att detta projekt ska producera några hundra små sjögurkor som vi kan sätta ut i ett skyddat område i Gullmarsfjorden för att förstärka det befintliga beståndet. Det är nämligen viktigt att de inte blir för få.

Sjögurkor har yttre befruktning. Under sommaren samlas de i grupper för att på någon hemlig kemisk signal släppa ut ägg och spermier i vattnet och på så sätt säkra populationens fortlevnad. För att det ska bli en lyckad befruktning behöver de vara många djur, så att det blir tillräckligt hög koncentration av könsceller i vattnet. Men prövningarna är långt ifrån slut där. Sjögurkor har en livscykel som går igenom flera olika stadier via metamorfos (förvandling) innan de får det vuxna djurets form.

Foto: Ellen Schagersröm

Under fortplantningen ställer sig sjögurkorna upp på detta vis. Här ser vi en hane som släpper ut spermier genom gonoporen på huvudet.

Det första larvstadiet simmar fritt i vattnet, tillsammans med andra plankton och livnär sig på mikroskopiska encelliga alger. De kallas auricularia-larver och är ungefär 300 µm stora. Som plankton är man mat åt många av havets djur.

Auricularia larv

Den fritt simmande auricularia-larven äter växtplankton. Den päronformade ljusgula delen inuti larven är magsäcken. Munnen är på mitten, ungefär.

Efter några veckor ändrar de både form och storlek. De krymper och blir istället en liten rund boll med en tofs i toppen och har rader av små hår runt sig. Under detta stadium, doliolaria-stadiet, äter de inte alls. Det kan närmast liknas vid en fjärils puppa-stadium. Stora förändringar i anatomin sker här.

Efter bara några dagar sker den sista metamorfosen och den lilla bollen omvandlas till något som börjar likna en sjögurka. Den nu bildade pentctula-larven lever fastsittande på något lämpligt hårt underlag. Den lilla larven håller sig hårt fast med den lilla sugfoten (analpoden) som har formats vid dess bakdel. Med sina fem små muntentakler sträcker den sig omkring så långt den når för att äta bentiska (bottenlevande) mikroalger så den blir stor och stark. Det viktiga är att den får i sig så pass mycket mat att den kan bilda fler små slangfötter. Först då kan den börja röra sig fritt över ytan och hitta mer mat. När den har blivit 1,5 mm stor kallar vi den för juvenil. Den ser nu ut som en sjögurka, även om den är yttepytte liten. Vi vet inte ännu hur lång tid den här processen tar för vår svenska signalsjögurka. Hos tropiska och tempererade arter når de juvenil-stadiet på ca 60-90 dagar. Men i våra kalla vatten brukar utvecklingen ta längre tid. Det är inte omöjligt att det kommer ta upp emot 120 dagar. Det är en av många frågor vi hoppas kunna svara på i projektet, och lägga upp bilder på här på Tångbloggen.

I Kina har man ett väl utvecklat vattenbruk. Där odlar man gärna flera olika arter tillsammans, eftersom man har förstått att de kan gynna varandra om man balanserar mängderna av varje art mot de andra. Genom att odla alger tillsammans med ostron och sjögurkor kan man få toppkvalitet på samtliga tre ingående arter. Ostronen gynnas av det syrerika vattnet som algerna skapar. Algerna får extra näring av ostronens utsläpp av näringsämnen. Dessutom filtrerar ostronen bort mikroalger ur vattnet så det blir klart och släpper igenom solljuset till algerna bättre. Avföringen från ostronen och bortryckta delar av algerna hamnar på botten och äts upp av sjögurkorna. Utan sjögurkorna hade avfallet under odlingarna istället brutits ner av bakterier som bildar svavelväte, något som har negativ inverkan på de flesta organismer. Denna form av vattenbruk, där näringen går runt i systemet, kallas cirkulärt. Genom att efterlikna ett naturligt kretslopp och balansera det rätt, belastas den kringliggande miljön minimalt.

Cirkulärt.jpg

Man tror det kanske inte när man ser djuret, som ser ut som om en korv fått barn med en bit sushi, men sjögurkor är känsliga och tycker inte om att bli hanterade av människohänder. Förekomsten av sjögurkor i klappakvarier, där små nypiga barnhänder klämmer utan urskiljning och förståelse, är en fruktansvärd stress för dessa stillsamma djur. Bättre då att beundra dem genom akvariets glas utan att ta på dem. Man ska inte förgripa sig på någon som inte kan ge samtycke, oavsett art.

Vill du se röd signalsjögurka i sommar rekommenderar jag ett besök på nyrenoverade Havets Hus i Lysekil, eller ett dyk i Gullmarsfjorden.

Du kan även läsa ett par trevliga artiklar i bland annat GöteborgsPosten och på SVT Nyheter.

Read Full Post »

Vi har tidigare skrivit om projektet ”Lokal återföring av näring till land vida drivande algmattor samt ilandspolade makroalger och ålgräs”. Under sommaren och hösten 2018 samlades tång, alger och ålgräs in som sköljts upp på stränderna under den gånga vintern både från Askö och från stranden vid Räfsnäs, Rådmansö i Norrtälje.

Materialet komposterades under vintern och hösten. Detta har vi beskrivit tidigare här på Tångbloggen. En tydlig skillnad var nedbrytningen och hur lite som finns kvar i komposterna som består huvudsakligen av blåstång, dvs kompost 1 och 4. Kompost nr 3 där ålgräs dominerar har inte alls minskat i volym på samma sätt även om materialet brutits ner.

Bilden till vänster: Blåstångskompost, startad 27 juni 2018 samtidigt med bilden underst som består mest av sjögräs.  Övre bild till höger är vad som finns kvar av blåstångsmaterialet där komposten startade 17 september 2018.

Nu i mitten av maj var det dags att starta odlingen av potatis i två pallkragar med måtten 120 x 68 x 40 cm (längd x bredd x höjd). De placerades skyddat utmed väggen direkt på marken, med ett lager av kompostmaterial i botten.

4 preparering av kompostmaterial

Både med att sätta upp pallkragar och med att fördela kompostmaterialet fick Tångbloggen professionell hjälp.

Sex stycken förgrodda potatisknölar av den tidiga potatissorten ’Solist’ sattes jämt fördelade över odlingsytan i vardera av de två pallkragarna.

Motsvarande planteringar i pallkragar av sättpotatisen ”Solist” i komposterat eller färskt tångmaterial har också startats på två andra platser i skärgården, dels i norra skärgården på Rådmansö och dels på Nåttarö, i södra skärgården utanför Nynäshamn.  Projektet på Nåttarö sker i samverkan med Skärgårdsstiftelsen.Skärgårdsstiftelsen.

Målsättningen är att undersöka olika lokala förutsättningar i skärgården att återföra näring i ilanddriven tång och sjögräs och undersöka hur denna resurs enkelt kan komma till användning i odling. Parallellt har prover samlats in av materialet från starten i juni respektive september 2018 och vid planteringen i maj 2019.

Under året kommer även mängden ilanddrivet material att dokumenteras genom att fotografera med drönare tillsammans med att mäta mängden material och hur mycket näring den innehåller. Innehållet av kadmium kommer också att analyseras.

7 Räfnäs väntan - 20190510

Det har hittills varit relativt kallt i skärgården efter den första värmeböljan, så nu gäller det att kolla när de första synliga blasten dyker upp på de olika lokalerna. Förväntan är att det borde ta ca 15-20 dagar, dvs i slutet av maj – början av juni.

Read Full Post »

Den som lyssnade på Morgonpasset i P3 i fredags (8/2) kunde höra Tångbloggen berätta om ekosystem, alger och sjögurkor. Då den gästande hiphopartisten Lamix la ut en utmaning om att göra en låt om sjögurkor ifall inlägget fick mer än 2000 kommentarer, visade det sig att det fanns ett uppdämt behov av just sjögurks-relaterad musik. På bara någon timme fick #morgonpassetip3 hela 2673 kommentarer med önskemål om sång. Det har även lobbats för en musikvideo…

Så för att inte låta allmänheten, särskilt inte Tångbloggens läsare, gå törstande för information kommer här ett litet inlägg om hur alger, musslor och sjögurkor hänger ihop.

Vattenbruk är inget nytt, det har man ägnat sig åt i Asien i över 2000 år. Men här i norra Europa har vi inte varit lika fokuserade på att bruka havet, utan mer brukat jorden. I havet har vi fortfarande varit jägare/samlare. Men med allt fler munnar att mätta, måste även havet vårdas och brukas för att det ska räcka åt alla, även alla andra arter som är beroende av havet.

 

Inom samarbetet SWEMARC som bildats på Göteborgs universitet undersöker vi förutsättningarna för och möjligheterna med vattenbruk i Sverige. I projektet CIRKULÄR arbetar vi med det som kallas cirkulärt vattenbruk. Det innebär att man försöker få näringsämnena (främst kväve (N)) att gå runt i odlingen, istället för att bli en hög med avfall utanför eller under. Hur då, undrar ni kanske?

Genom att odla olika arter tillsammans kan man få näringen som släpps ut från en art att tas upp och gynna tillväxten hos en annan. Vi tar ett exempel:

Musslor odlar man oftast på rep som hänger ovanför botten. Musslorna filtrerar partiklar, växtplankton och små djurplankton ur vattnet. Det gör att vattnet runt en musselodling kan vara väldigt klart. Men den som äter måste även kissa och bajsa, och det gör musslorna såklart. Bajset trillar ner på botten som partiklar och kisset blir löst i vattnet.

Musslor

I Asien, framförallt Japan och Kina, äter man mycket alger. Alger behöver solljus och näring för att växa. Näringen, mest kväve och fosfor, tar algen upp ur vattnet direkt. Så om vi odlar alger och musslor tillsammans kan algerna ta upp musslornas kiss och växa bättre. Men bajset då?

Musslor Alger

Om det blir för mycket avfall under t.ex. en musselodling, går det åt mycket syre för att bryta ner det. Oftast blir det en syrefri miljö under odlingar, som luktar illa och där inga djur vill bo. Vilken tur att det finns sjögurkor, som gärna äter avfall från både musslor och alger. På sådant avfall växer nämligen massor med bakterier och bottenlevande mikroalger som är mums för sjögurkor.

Sjögurkorna äter upp mycket av det avfall som trillar ner och ”städar” på så sätt under odlingarna. Genom att gurkorna rör om i sedimentet hjälper det till med syresättningen och nedbrytningen. Givetvis måste även sjögurkorna göra sig av med vad de ätit. Kisset går ut i vattnet och kan då tas upp av algerna. Bajset innehåller mycket lerpartiklar och kan brytas ner av maskar, bakterier och andra djur.

Musslor Alger Gurkor

Genom att balansera mängden alger, musslor och sjögurkor så att det blir lagom mycket av varje art, kan man alltså få en havsodling som nästan inte skräpar ner (ur näringsämnes-synpunkt). Det viktigaste med den här formen av odling är just balansen. Precis som med vissa kakrecept kan man inte dubblera, utan när man har fått systemet i balans på en plats, ska man inte sedan försöka pilla in mer av någon art.

Det kan säkert vara knepigt att förstå för någon som vill tjäna stora pengar snabbt, men i Kina upptäckte man att om man försökte hänga in mer kelp, så rubbades balansen i systemet och den kelp de odlade blev snabbt både mindre och av sämre kvalitet. Så de lärde sig att stabil och hög kvalitet ger på längden mycket bättre avkastning än kortsiktiga obalanserade odlingar. Tänk långsiktigt.

Sockertare på rep

Kelp behöver plats, solljus och lagom mycket näring för att bli av bästa kvalitet.

Nu ska vi i projektet Cirkulär undersöka om den svenska arten röd signalgurka (Parastichopus tremulus) kan arbeta som städare i cirkulära vattenbruk tillsammans med sockertare (Saccharina latissima) och blåmussla (Mytilus edulis). Det ska bli spännande. Följ Tångbloggen för uppdateringar.

Parastichopus tremulis (c) Ellen Schagerström

Kan röd signalgurka vara en del av cirkulärt vattenbruk i Sverige?

Read Full Post »

Older Posts »