Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Frankrike’

I Japan, Kina och Korea har man samodlat alger, ostron och sjögurkor i hundratals år. Men här i Europa har det varit helt okänt fram till för 10-15 år sedan. Vi är en liten men entusiastisk skara som arbetar hårt med att få fram protokoll för att föda upp sjögurkor av olika europeiska arter och testa hur de fungerar i ett samodlat system.

Varför behöver vi föda upp djur? Kan vi inte bara testa på djur som vi hämtar in från havet? Nej, det är nämligen lite knepigt, för att inte säga omöjligt, att mäta tillväxt på vuxna sjögurkor. De kan nämligen variera otroligt mycket i längd, omkrets och vikt eftersom de kan fylla sig eller helt tömma kroppen på vatten. Dessutom är tillväxten mycket större, per gram, hos juveniler. Precis som hos oss växer barn snabbare än vuxna. Så för att kunna göra bra och tydliga studier på tillväxt måste vi först kunna producera juveniler att göra studierna på.

Men det tar tid att klura ut hur varje art av sjögurka vill ha det med temperatur, vattenrörelse och mat för att larverna ska överleva och vilja omvandla sig. Varje art har specifika krav och de vägrar helt att fylla i frågeformulär eller svara på frågor, så det är små steg framåt för att få till rätt förutsättningar. Därför är det extra viktigt med en konferens som denna för att kunna träffas och prata tillsammans om vad vi gör, vad som lyckats men också berätta vad som inte fungerat så att vi kan lära oss av varandras misstag. För det är inte något som publiceras i vetenskapliga artiklar, som är det sätt forskare kommunicerar med varandra om vad de gör.

Men i väntan på att få till uppfödningen kan studier på näringsupptag göras. Helt enkelt att mäta hur mycket näring är i maten innan den äts och hur mycket finns kvar när den har passerat sjögurkans tarm. Här fick vi tre fina presentationer under IMTA sessionen på samodling av sjögurka med abalone, en sorts mollusk som kallas havsöra och som är vanlig att odla och äta i Asien, Australien och Sydafrika. Abalone betar på alger med en radula, en rasptunga som river upp algen. Bitar av alg trillar vid sidan av munnen och även när maten gått igenom abalonens tarm är det mycket näring kvar. Innehåller det tillräckligt för att sjögurkor ska kunna överleva på det? Och vore det inte bra om samodlingen gjorde att man slapp städa tanken med abalone lika ofta, eftersom sjögurkorna städar botten genom att äta abalonens bajs? Jo visst är det så. Det spar en hel del arbetstid att samodla abalone med sjögurka, eftersom studien av Abigail John Onomu visar att det räcker att städa en gång per vecka istället för två om arterna är i samma tank. Båda arter växer och trivs och slipper stressas av städning mer än nödvändigt.

En mycket bra studie av Abigail

Gercende Courtois de Viçose från Las Palmas University på Kanarieöarna, jämförde samodling av sjögurka och abalone på två olika platser, Kanarieöarna och Sydafrika för att utvärdera möjligheterna till IMTA. Hon använde lokala arter av sjögurka och abalone, så på Kanarieöarna kombinerades sjögurkan Holothuria sanctori med abalonen Haliotis tuberculata och i Sydafrika sjögurkan Neostichopus grammatus med abalonen Haliotis midae. Båda dessa arter av sjögurka lever ganska grunt, så det var enkelt att samla in individer som var relativt små, och därmed bättre lämpade för att skatta tillväxten, utöver analyserna på näringsupptag. Hennes studie visar att tillväxt skiljer sig mellan olika arter av sjögurka, hur stora de är och hur många djur som finns per tank. Det är viktigt att ta med i beräkningarna om man ska planera ett IMTA-system. Hon kunde också visa att abalonen inte påverkades negativt av att få sällskap av sjögurkor.

Två olika arter av vardera sjögurka och abalone jämförs

Både Abigails och Gercende’s studier är en del av det stora Aquavitae- projektet, som du kan läsa mer om här.

En tredje studie presenterades av Bastien Sadoul från L’institut Agro, Frankrike. De har arbetat med två arter som finns både i Medelhavet och längs franska Atlantkusten: Holothuria tubulosa och Holothuria forskali. Även denna studie undersökte sjögurkornas möjligheter till att ta hand om avfall i samodling med seabass (en fisk). Han visade på resultat som var mycket lovande, med 100% överlevnad och mycket god tillväxt under en typ av odling, men även på en minskad tillväxt under odling i tankar med många djur. Det är något jag själv har noterat, och Bastien var mycket öppen med att berätta om de många misslyckanden som de gjort på vägen. Mycket värdefullt att höra och en hel del bekanta fallgropar för flera i publiken, av skratten att döma. För forskning består till störst del av misstag och fel, och genom uteslutning av ”så var det inte, nej” tas ny kunskap fram.

Atlanten och Medelhavet är två olika ekosystem även om de har många arter gemensamt

Read Full Post »

Vad händer första lördagen i september? Jo, det är Ostronets Dag! För den som glömt blev man påmind imorse på nyheterna. TV4 hade tagit in kocken Sebastian Gibrand och en massa ostron för att fira denna jättegoda proteinkälla som finns utmed många stränder på svenska västkusten idag.  I Sverige har vi två olika arter av ostron: det europeiska, även kallat platta ostron och det japanska, även kallat stillahavsostron. Kärt barn har många namn. Det som många kanske har råkat ut för under sommaren, när fot eller tass skurits upp på vassa skal, är stillahavsostronet, Magellana gigas, som kan växa såpass grunt att det ligger över vattenytan vid lågvatten. Det europeiska ostronet, Ostrea edulis, bildar också ostronbankar, men ofta på lite större djup. Dessa tillhör markägaren och är inte tillåtna att plocka.

Vi på Tångbloggen har berättat om ostron och det fantastiska ekosystem som byggs upp av det japanska jätteostronet eller stillahavsostronet, Magellana gigas. Det blir som helt nya små landskap, där det växer både blåstång och rödalger tillsammans på skalen tillsammans med andra ostron och musslor. 

Flera japanska jätteostron växer på varandra. utmärkta för att etablera nya små tångplantor. Liten sjöstjärna har också hittat en plats att krypa runt på.

Stillahavsostronet är en nyligen introducerad art, som hittades första gången 2007 i svenska vatten. Den har troligtvis kommit hit via Frankrike där den odlas för konsumtion sedan slutet på 1970-talet. Det var helt klart i TV4 programmet i morse att stillahavsostronet är här för att stanna och håller på att bli allt mer populärt att plocka och äta också här i Sverige. 

Det klassiska sättet att äta ostron på, är att servera dem levande på en bädd av is, öppna med ostronkniv och äta dem råa med en skvätt citron. Men detta har en textur och smak som inte faller alla i smaken. Bättre då att laga till dem, så ändras konsistensen mer till att påminna om blåmussla. Mycket trevligare för den som är känslig för lite sladdrig konsistens och mineral-rik smak.

Förr i världen kunde man ringa till Fröken Mussla, en tjänst på framförallt västkusten som höll koll på eventuella blomningar av giftiga mikroalger. Då var det mest för de som ville äta blåmusslor. Nu när stillahavsostronen ökat så markant, vore det verkligen lämpligt att införa tjänsten igen. Tänk att få ha jobbet som fröken Ostron! I väntan på detta kan man se på öppna och stängda områden för skörd av ostron och musslor på Livsmedelsverkets hemsida. Den är dock tyvärr inte heltäckande, eftersom provtagning endast görs i öppna områden.

Två jätteostron bildar ett fint hjärta.

Hittade detta hjärtformade stillahavsostron på stranden för ett år sedan sista december 2021. Passade utmärkt gratinerat, för att fira in det nya året med. Föresten funkar alla former på skal, både små att äta direkt med bara lite citron eller gratinerat med vitlökssmör och mandelflarn – att fira Ostronets Dag med!

Read Full Post »

Under påsklovet blev det en efterlängtad resa till södra Frankrike med svalkande bad i floder som rinner ner från bergen och ut i havet. Vi hade en riktig tur med vädret. Strålande solsken och klart strömmande vatten som inbjöd till ett och annat dopp. 

Håller på att leta efter nattsländelarver och hade turen att hitta en som byggt ett fint hus av små fragment av pinnar och blad och blad. Får se om det går att artbestämma den när jag kommer hem.

I går gick så turen till en strand nära Sète, där vi fick åka långt ut mellan de avsnörda grunda områdena med sankmarker och där flamingon vadade runt i vattnet en bit bort. Området heter Villeneuve lès Maguelone där det ligger en katedral på en liten ö. 

Vid en av de små broarna stod en fiskare och fiskade i det grunda strömmande vattnet. Det vi lyckades fiska upp med en lång pinne var några olika arter av grönalger, dels stora sjok av något som såg ut som havssallat, Ulva spp. och ett gulgrönt krulltrassel som jag gissar är någon art av borsttråd, Chaetomorpha spp. Båda låg på den lösa mjukbotten som nog ibland blir lite syrefri. Det finns mycket fler arter här än i floden men fortfarande ganska artfattig miljö där det är risk för syrebrist ner i det lösa sedimentet.

Att det ibland blir syrebrist var för att på flera ställen utmed stranden låg det mycket döda skal av hjärtmusslor tillsammans med ett och annat skal av blåmusselsläktingen, Mytilus gallioprovincialis och hjärtmusselskal. Mytilus gallioprovincialis har en lite annorlunda form än blåsmusslan hos oss.

Efter en stund hade jag lyckats med att samla ihop flera arter av musslor och alger och hittade också några döda små krabbor. Rödalgen som låg på botten i den lite grumliga och leriga botten är en Gracilaria av någon sort. Vi fortsatte ut till en strand som låg helt öppen mot havet. Där fanns en massa andra arter. Där var det härligt att leta i strandvallen efter andra skal och makroalger och sjögräs. Kommer att skriva mer om det i nästa vykort från Frankrike dit sommaren redan kommit i mitten av april.

Read Full Post »

Nere vid Medelhavets mynning, Gibraltarsund, har brunalgen Rugulopteryx okamurae ställt till rejält med problem sedan den först upptäcktes i området år 2015. Algen fastnar i fiskenäten, som fylls snabbt av alg istället för fisk.  Den påverkar även mängden fisk där den finns negativt, i vissa områden har fisken helst försvunnit sägs det. Och för de som lever på turismen längs stränderna Campo de Gibraltar och Ceuta är det minst sagt frustrerande att se stränderna fulla av tonvis med brunalger istället för betalande turister.

Den här arten ska du inte ta med dig hem från semestern annat än pressad i ditt herbarium. Bilden är lånad från http://www.algaebase.org.

Liftarens guide till världshaven

Brunalgen Rugulopteryx okamurae är tidigare känd som bland annat Dichtyota okamurae, Dictyota marginata, Dilophus marginatus och Dilophus okamurae. Arten har sitt ursprung i Asien och upptäcktes i Medelhavet för första gången 2002 i Thau lagunen, strax söder om Montpeiller på den franska medelhavskusten. Hur den kom dit vet vi inte, men det troligaste är att det som så ofta handlar om ”dålig sjöhygien”, där arten har kunnat lifta i ballastvatten med ett fartyg eller på skal av ostron som importerats för odling. Att arten har gått under så många olika namn tyder på att den lyckats väl med att sprida sig globalt. Den förekommer i flertalet av de asiatiska länderna men även i Australien, Tasmanien och Nya Zealand, längs Kaliforniens och Mexicos kust i Stilla Havet, och nu senast har den lyckats korsa Atlanten och ta sig in i Medelhavet.

Enorm utbredningsförmåga

Algens förökning i Gibraltarområdet bedömdes efter ett års studier som ”explosiv”. Den har sedan 2015 invaderat den Andalusiska kusten ända från Sancti Petri i Cádiz till Almería. Även om situationen i Gibraltar är allvarlig har den inte nått den omfattning som setts vid kusterna längs Tarifa och Algeciras.

Bara under 2015 plockades mer än 5 000 ton uppspolad biomassa av algen bort från stränderna i Ceuta. Det var för sju år sedan. Sedan dess har den spridit sig på solbelysta klippbottnar i subtidal-zonen (under lägsta tidvattengränsen) ner till ett maximalt observerat djup av 40 m. I Medelhavets klara vatten når ju solljuset mycket djupare än här hemma på svenska kusten. Därför kan makroalger växa mycket djupare här.

Den högsta täckningen (80–90 %) av R. okamurae i Ceuta observerades på mellan 10 och 20 m djup i lämpliga livsmiljöer, alltså på hårda bottnar med tillräckligt mycket solljus. På detta djup har även observerats en allvarlig negativ inverkan på lokala bentiska (bottenlevande) samhällen. Flertalet arter av både flora och fauna fördrevs nämligen av algens närvaro. Totalt mellan 5 och 30 m djup översteg täckningen av R. okamurae 70 % över en mängd olika substrattyper, som häll, block och sten.

Vissa alger är riktiga skurkar och slåss med otäcka kemikalier. Bilden är lånad från http://www.algaebase.org.

Konsekvenser av varmare vatten

Den katastrofala snabba förökningen ( det har kallats”blomning”, men…) av R. okamurae uppvisade en första geografisk expansion mellan åren 2015–2017 till det norra kustområdet av Gibraltarsundet (Tarifa-Gibraltar) och efterföljande förlängning i södra delen av Iberiska halvön, mot Atlantkusten under 2018 och Medelhavskusten år 2019. Den kraftiga förökningen kan ha koppling till temperaturtoppen som uppmättes i området i juli 2015, som i sin tur kunde vara kopplad till den globala uppvärmningen.

Göra det bästa av situationen

Nu försöker man hitta sätt att använda all den biomassa som spolas upp. Studier pågår där man undersöker möjligheterna att låta algen ingå i mediciner som motverkar tumörbildning av cancer, om den går att använda som kompost för odling samt mätningar på hur mycket näring den tar upp ur vattnet för att se om den kan motverka övergödning. Mer om algen och en intervju med Antonio Vegara, professor of Entrepreneurial Culture of Sea Algae in the Straits, finns här.

Read Full Post »

Havssallat, Ulva fenestrata (tidigare kallad Ulva lactuca, dvs. ”sallad”) är en tunn, platt bladformig grönalg som är två celler tjock och sitter fast på underlaget med ett litet skivformat fäste. Kanten är ofta lite söndersliten. Namnet fenestrata (fönster) har den fått för att det kan bildas hål i bladet, som små ”fönster”.  Havsallatsbladen blir ca 10-30 cmstora. Havssallat växer på stenar eller ibland som epifyt på andra alger. Det är en av våra vanligaste grönalger. Färgen är klart grön till mörkgrön. Det finns andra Ulva-arter som liknar havssallat och de kan vara svåra att skilja från varandra. Arten strutsallat till exempel, är sladdrigare eftersom de består endast av ett cellskikt. I jämförelse med den är havssallat fastare, eftersom den är uppbyggd av två sammanvuxna cellskikt.

Den klart gröna havssalladen lyser upp tångbältet. Här sitter den på sten tillsammans med rosa skorplav.

Havssallat förekommer över hela världen: Europa, Nordamerika (väst- och östkusten), Centralamerika, Karibiska öarna, Sydamerika, Afrika, Indiska oceanöarna, Sydvästra Asien, Kina, Stillahavsöarna, Australien och Nya Zeeland.

Ulva fenestrata är mycket vanligt att finna på stenar och på andra alger runt de brittiska öarna, Frankrikes kust och Nederländerna. Utmed franska kusten i Bretagne, där vattnet har höga halter av nitrat från jordbruket. Det har lett till ”makroalgsblomningar”, dvs kraftig tillväxt av havssallat som när de spolas iland och bryts ner producerar metan, svavelväte och andra gaser. Det är en marin alg och det finns rapporter om lösliggande bestånd på grunda bottnar i södra Östersjön. Längre in i Östersjön är det den liknande arten Monostroma baltica Östersjösallat, som vi oftast hittar.

 
En isomorf livscykel betyder att sporofyten ser likadan ut som gametofyterna.

Livscykeln är typisk för många grönalger. Sporofyter och gametofyter ser morfologiskt likadana ut. Bladet eller bålen blir gulaktig och går lätt sönder i kanten när svärmsporerna släpps. Den diploida vuxna algen producerar haploida zoosporer via meios. Dessa zoosporer faller ner till botten och fäster sig på stenar, skal eller andra alger. Från dessa växer det ut haploida manliga eller kvinnliga individer som utseendemässigt helt liknar de diploida plantorna. När de haploida vuxit till sig släpper de ut könsceller som möts i vattnet, befruktas och bildar en zygot. Den gror sedan ut och producerar det diploida bladet hos havssallat.

Havssallat är rik på järn och kalcium och används lokalt i Skottland i soppor och till sallader. Nu testas den och andra arter av släktet Ulva i olika rätter av kända kockar, t.ex. är det gott att torka eller fritera rörhinna, Ulva intestinalis. 

Ibland kan den nästan se ut som om havssallat är en knallgrön plastpåse som fastnat bland tången.

Read Full Post »

Årets sista månads alg är en främmande nyintroducerad rödalg, kallad grov agaralg, Gracilaria vermiculophylla (tidigare även kallad Gracilaria asiatica).

Artnamnet asiatica talar om att den ursprungligen kommer ifrån Asien, närmare bestämt Stilla Havet, där den odlas. Den har spritt sig till många andra områden som Spanien, Portugal, Frankrike, Holland, Kalifornien och Mexiko. Vi tyckte att det passar bra med en rödalg såhär i juletider. Att den dessutom går att använda för att göra panacotta och andra gelé-efterrätter av, eftersom den innehåller stora mängder agar gör den inte sämre. Blev lite nostalgisk när jag började skriva om Gracilaria som månadens alg. Tankarna gick tillbaka till en liten fältstation i södra Chile 1997 där vi odlade Gracilaria chilensis. Målsättningen var att odla dem tillsammans med lax i ett integrerat vattenbruk och se hur effektiva de var att ta upp fosfor och kväve och minska påverkan i vattnet och ge en bättre ekonomisk avkastning. 

Alger torkas vid kanten av vägen.

Vill du veta mer kan du kolla på denna manual hur Gracilaria chilensis eller Agarophyllum chilensis odlas och skördas. Blir till att träna din spanska.

Det finns ca 150 arter av Gracilaria som innehåller agar. Då förstår man att det inte är helt lätt att bestämma vilken art det är. Dessutom byter de namn ibland.

Men nu till beskrivningen av grov agaralg. Den kan bli 15—75 cm lång och är oregelbundet förgrenad. Grenarna är ca 5 mm tjocka och smalnar av mot spetsen. De har en brunaktig eller vinröd färg. Fördelen med grov agaralg och andra rödalger är att de har jämförelsevis lite påväxt, som gör det lättare vid skörd att få ett rent material, vilket man vill ha vid framställning av agar.  Grov agaralg kan föröka sig vegetativt genom att små fragment lossnar och sedan fäster sig på en ny plats, precis som Gracilaria chilensis. Det betyder att nya stora plantor kan växa ut från en liten bit. Den könliga förökningen ser ungefär ut som hos många rödalger med en tetrasporofytgeneration och hon och hangametofyter. 

Livscykel hos Gracilaria. Mycket av odlingen använder fragment av algen istället för könlig förökning. Klart enklare.

Grov agaralg ligger ofta lös på mjuka sediment eller fin sand, intrasslad ibland ålgräset. Men den kan också sitta fast på små stenar och skal. Vanligen hittar man bara enstaka plantor men det finns lokaler med stora bestånd som helt täcker botten. Den hittas ofta riktigt grunt mellan 0,5 – 5 dm djupt, men kan förekomma ner till ca 4 – 5 meters djup.

Genom att små fragment kan fastna i exemplevis fiskenätet, kan den spridas långa sträckor. Studier har visat att den kan överleva långa perioder i mörker vilket även gör det möjligt för arten att spridas med ballastvatten. Den klarar också låga salthalter men har inte hittats längre söderut på svenska västkusten än Göteborg. En karta visar utbredningen av grov agaralg 2003 och 2004 i området runt Göteborg ner till mellersta Halland.
Sen dess kan den ha spritt sig mycket mer. En lite mer detaljerad karta finns här.

Vår inhemska art av släktet heter späd agaralg (Gracilaria gracilis), den har tidigare kallats för Gracilaria verrucosa. Den är som namnet anger spädare (gracilare) än grov agaralg och blir ca 30 – 60 cm lång och den är allsidigt förgrenad. Grenarna är runda,ca 1 – 3 mm tjocka. Späd agaralg kan vara fäst med en liten fästskiva på stenar eller ligga lös inne i ålgräsängar.  

Späd agaralg samlad på Tjärnö i ålgräsängen utanför laboratoriet 1999.

Så när du mumsar på en seg gubbe, ett geléhallon eller låter en god karamell smälta i munnen till jul så kan den innehålla agar från någon av de många Gracilaria arter som odlas i haven främst i varma länder. 

Read Full Post »

Odling av alger har pågått länge i många länder i Asien. För någon vecka sedan lyssnade jag på en presentation av Jeong Ha Kim från Department of Biological Sciences, Sungkyunkwan University, Korea under konferensen ”Seaweed for health Conference”.

Stor och bred användning av alger i Korea och många andra länder

Föredraget visade på den stora odlingen av flera olika arter av makroalger. Här presenteras två av de många arter som odlas i vattnen utanför kusten i Korea. 

Den första heter Undaria pinnatifida och är en storväxt brunalg som har en mängd olika användningsområden. 

Tittar du noga på bilden ser du några som står vid repen där plantorna hänger.

Den har länge använts i matlagningen, bland annat som en god soppa, den bidrar till att minska kolesterol i blodet och görs också en speciell maträtt vid födelsedagar. 

Skall vara bra för mammor med nyfödda barn.

På bilden visas ett diagram över produktionen i världen. Där Korea står för den största produktionen, Japan producerar också en del. Frankrike syns knappt på skalan. 

Stor produktion i våtvikt av Undaria i ett antal länder.

Undaria innehåller också mycket vitaminer och spårämnen. 

Stora blad av Saccharina japonica.

Nästa art är en nära släkting till skräppetare Saccharina latissima), en brunalg som vi har börjat odla i Sverige. Mer om detta projekt kommer senare.  Arten som odlas i Korea är Saccharina japonica. Den är en hotad art i vattnen runt Korea och därför både odlas den och försök att restaurera bestånd pågår samtidig. 

Macroalgsmode på internationell konferens!

Detta är också en storväxt alg med breda långa vackra blad/kallas för bål hos makroalger och ett fäste, som likar rötter eller rhizoider. Saccharina japonica är en populär ingrediens i maträtter. 

Till den internationella konferensen som hölls i Jeju, Korea gjordes en klänning av Saccharia japonica

Satte igång mina tankar på att fixa en klänning gjord av skräppetare. Men det blir kanske en kort klänning för skräppetare, även ibland kallad för sockertång blir inte så storväxt i våra vatten – salthalten är inte tillräckligt hög. 

Det finns ju också möjligheter att samla lite tång och andra alger för att göra någon liten maträtt av svenska alger.

Read Full Post »

Blomsjöpung, (Botryllus schlosseri) bildar kolonier som ser ut lite som en blomma eller stjärna.  På engelska kallas den lämpligen för just ”star ascidian”. Det är en vanlig marin art som växer på tång eller stenar i skyddade områden på västkusten både i Kattegatt och Skagerrak. Den har en i det närmaste världsvid utbredning i tempererade och varma hav från Norges kust söderut till Frankrike och England in i Medelhavet och Svarta havet. Den kan också hittas i Australien och Nya Zealand och utmed Nordamerikas kust från Maine i norr till Florida i söder.

Hur känns den igen? En koloni består av 4- 20 (zooider) individer och förekommer i många olika färger, t.ex. gul, orange, röda, lila, grågröna eller bruna. Tillsammans kan de bilda en storkoloni som är några mm tjock och kan täcka en större yta, t.ex. som på denna tegelsten.

1 a Botryllus sten

Blomsjöpungen är en välstuderad organism. Den har en grodyngelliknande larv som fäster sig på en lämplig yta och genomgår en metamorfos, dvs förändrar sitt utseende och form helt. Där bildar den en ny koloni genom könlös förökning. Grundstrukturen är den samma som hos andra sjöpungar med en inströmningsöppning och en utströmningsöppning. Precis som andra sjöpungar filtrerar blomsjöpungen plankton och annat organiskt material ur vattenmassan. Maten förs via gälkorgen, pharyx, till magsäcken och ut genom anus.

1 blomsjöpung o endostyl

Trots att varje individ har egna organ fungerar kolonin i princip som en enda organism. Det är här som forskningen hittat intressanta likheter med oss människor. Ett nätverk av blodkärl förbinder individerna i en koloni och gör det möjligt för dem skicka blodceller mellan varandra. Att nätverket är genomskinligt har underlättat möjligheterna att studera hur blodkroppar och stamceller rör sig.

Blomsjöpungarnas endostyl, ett långsmalt organ är deras motsvarighet till benmärg där alla typer av blodceller bildas och har ett stort antal gemensamma gener med människans benmärg. Hela 327 blodbildande gener har vi människor gemensamma med blomsjöpungarna!

Till exempel påminner blomsjöpungars viktigaste immuncell, morulan om människans mördarceller. Morulan har en viktig betydelse för att bekämpa andra kolonier som inte har samma genetiska typ.

Ampullerna innehåller morulor och gör så att immunsystemet kan känna igen om en individ/koloni tillhör samma genetiska typ och är kompatibla eller tillhör olika genotyper och är inkompatibla.

2 bjomsjöpung morulor o ampuller

Om två kolonier som växer fram till varandra är av samma genetiska typ kan de slå sig och bilda ett gemensamt blodsystem. Alternativt kommer det att strömma ut morulor till ampullerna som försvar och zon med död vävnad bildas längs gränsen mellan de två kolonierna.

3 blomsjöpungar tre kolonier

Blomsjöpung har också blivit populär att studera för att förstå de molekylära mekanismerna bakom regeneration (återbildning), eftersom det har visat sig att arten kan regenerera fullständiga nya zooider från blodceller. De nya forskningsresultaten visar att blomsjöpungar inte bara bildar vackra mönster på tång och stenar utan också kan ge oss ny kunskap om vårt eget blod, bl.a. vad som får transplanterade organ att stötas av och hur immunförsvaret fungerar.

Read Full Post »

Förra året i slutet av oktober blev vi på Tångbloggen kontaktade av Gunilla Hjerne, som hittat och fotograferat flera stora gyllenbruna uppblåsta alger. De hade spolats iland sittande fast på blåstång eller små skal av japanskt jätteostron. Det var Colpomenia peregrina. Mycket lämpliga svenska namn på denna brunalg är ostronjuv eller blåsalg. Dessa var funna på Tjurpannans naturreservat, Grebbestad. Ostrontjuvan sitter fast på hårda substrat som klippor och skal eller som epifyt, dvs påväxt på t.ex. tång och andra alger.

1 Colpomenia Tjurpannans naturreservat Grebbestad

Colpomenia peregrina  (Linnaeus) J.V. Lamouroux – ostrontjuv. Fotograf Gunilla Hjerne

Ostrontjuven har en klotformig, ihålig bål som lätt går att trycka ihop och den blir vanligen ca 7-9 cm i diameter. Färgen kan variera men de är ofta gulbruna eller ljust grönaktiga. Unga små individer har en slät tunn vägg medan äldre och större blir rynkiga.

2 flera Colpomenia - olika intorkade

En bål ser riktigt skrynklig ut medan resten fortfarande är blanka och fina. Bilderna är från Tjurpannans naturreservat, Grebbestad. Fotograf: Gunilla Hjerne

Colpomenia peregrina är en brunalg som klarar att leva i tidvattenszonen där den kan bli uttorkad under lågvattensperioder. Det klarar den genom att den ihåliga bålen kan hålla kvar havsvatten vilket gör att påverkan av uttorkning minskar.

Det måste ju ligga något i namnet ostrontjuv för det kallas den för på flera andra språk: Østerstyv (Danska), oysterthief (Engelska) och voleuses d’hûitres eller ballons (Franska). Varför den fått namnet ostrontjuv beror på att den ihåliga bålen under soliga dagar när produktionen från fotosyntesen är som störst kan fyllas med syre. Sitter det flera stora ostrontjuvar på ett litet ostron blir lyftkraften så stor att den helt enkelt driver iväg med ostronet. Inte så populärt om man är ostronodlare.

Så hur kom ostrontjuven till Sverige och västkusten? Kom den hit sittande på ett skal av det japanska jätteostronet, Crassostrea gigas? De första kända försöken att odla japanska jätteostron på några lokaler i Bohuslän var på 1970-talet. Vad det även då man först hittade den på västkusten?

ostron tillväxt

De japanska jätteostronen är jättevackra där de sitter på en liten sten. Men här behövs nog större krafter för att lyfta loss dom än några ostrontjuvar.

Så när finns de första rapporterna om ostrontjuven utmed svenska och norska kusten? De första fynden av ostrontjuven gjordes redan 1950 i Sverige, 1933 i Norge, 1939 i Danmark och 1921 i Holland. Den kom alltså innan försöken med japanska ostronodlingar. Spåren leder oss istället till direkt till Frankrike. Här tros ostrontjuven ha följt med det amerikanska ostronet (Crassostrea virginca) över Atlanten i början av 1900-talet, när det introducerades för att odlas i Frankrike.  Därifrån kan ostrontjuven spritt sig långsamt upp utmed kusten från Frankrike till Holland, Danmark och till slut Sverige. Kanske kom den sittandes på vanliga blåmusslor, med strömmar eller som påväxt på blåstångsplantor?

Det japanska jätteostronet blir snabbt för stort för att kunna lyftas av ostrontjuven, Colpomenia pelegrina. Här krävs det stora blåstångsplantor för att kunna rycka loss ostronskalen och driva iland med dom.

Gratinerade ostron nyårsafton 2018

Ikväll  var det några av oss som var ute och hämtade ostron på stranden vid Svallhagen, Tjärnö. Vi måste ju kontrollera att de fortfarande är lika goda som alla andra tidigare år. Lagom stora gratinerade med vitlökssmör, persilja och lite mandelflarn!

Gott Nytt År!

 

Read Full Post »

Det finns så mycket fantastiskt att undersöka även när man är ledig. Så här kommer en liten utvikning från sydkusten på Frankrike, inte så långt från våtmarkerna i Camargue, med massor med flamingos, nere vid Medelhavets strand. Tyvärr är det dåligt med stenar och klippor bara en massa sandstränder så jag fick nöja mig med att leta efter skal av olika arter. Det roliga är att det går att känna igen ganska många från det som jag hittar på stränderna hemma på svenska västkusten.

Skalsamling från strand vid Montellier

Det störst skalen var hjärtmusslor Cardium , ett skal av en långsmal knivmussla (Ensis), och de flesta skalen var Tellina spp.  Det är också det som finns att köpa på marknaden. Jättegoda!. Det är inte bara vi människor som gillar Tellina, t.ex. med en god pasta utan även borrmusslor. Spåren av borrmussla syns som ett litet runt hål i ett av Tellina skalen.

För den som kollar fotot noga så finns det också ett skal av en liten Venus spp. mussla (lite trekantig) lång nere i fotot och en bit av en sjöborre. Och uppe i bilden en äggkapsel till en rocka.

strand o vågordyn gräs vid stranden

Så även om sandstranden såg tom ut lönade sig en promenad innan vi gick tillbaka genom sanddynerna.

Read Full Post »

Older Posts »