Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘fästskiva’

Det är så kul att läsa alla rapporter som kommer in från olika delar av vår långa svenska kust. I denna rapport har vi samlat lite frågor som kommit från våra flitiga algforskare och ett fynd av elegant tångräka i norra delen av Stockholms skärgård.

Har själv varit på västkusten under några veckor och inser hur olika miljön är i stort för blåstången. I Östersjön är blåstången verkligen skogen och växer från strax under vattenlinjen och blir sällan torrlagd medan den är en av många tångarter på västkusten och bara finns i ett litet smalt bälte nära vattenlinjen. Risken att hela blåstångsbältet torrläggs under en längre lågvattenperiod på västkusten är stor och då drabbas och påverkas hela beståndet. Bilden på den överväxta blåstången är tagen vid en favoritstrand på Tjärnö, nära Strömstad på västkusten. Tången är täckt av fintrådiga röd-, grön- och brunalger. Någon har tappat sin foppatoffel i havet. Färgerna i Östersjön går i grönt och brunt och tångruskorna är mindre påväxta, alla fall lite längre ut i skärgården.

I Östersjön kan blåstången i den övre delen nära vattenytan skadas under längre lågvattenperioder på t.ex. våren. Men den har goda möjligheter att växa ut igen med nya grenar från fästskivan. Och på lite större djup sitter det gott om blåstångsplantor som kan föröka sig sexuellt.

Några av er har undrat varför det är så mycket små partiklar som gör att det blir grumsigt i vattnet när man skakar en tångruska för att kolla på vilka djur som gömmer sig där. Svaret är som vanligt inte helt enkelt – det kan vara så att det grumlas upp en massa små partiklar från botten om det finns en mjukbotten i närheten. De landar sedan på tången. Men det kan också vara fekalier, avföring från alla snäckor och kräftdjur med mera som lever i tången. Och det blir stora mängder fort, när tången står stilla i vattnet en lugn dag. Blåser det kommer avföringen istället falla ner på botten. Där blir det mat till några andra smådjur.

Här sitter en tånggråsugga och mumsar i sig av tarmalgerna som växer på stenen. Och samtidigt håller den på med att släppa en typiskt långsmal fekalie (till vänster i bild).

Det finns många fina bilder att gå igenom. Nu senast kom det ett foto på tre tångräkor som trängs i baljan. När jag tittade lite mera noggrant så visade det sig att en var en elegant tångräka, Palemon elegans. Den kallas också för kortfingrad tångräka. De andra två var den vanliga tångräkan, Palemon adspersus eller långfingrad tångräka.

Elegant tångräka är en relativt ny art för Östersjön som håller på att sprida sig norrut. Går man in på Artdatabanken finns det bara några få tidigare rapporter så långt norrut i Östersjön. Där finns också en karta på hur arten spridit sig genom inlämnade rapporter.

Den har ökat sin utbredning under 2000-talet, så det är en art för alla som deltar i Algforskarsommar att hålla utkik efter och rapportera in till Artportalen. Så ut och kolla i tångruskor och rapportera in dina fynd!

Read Full Post »

Det är alltid lika spännande att komma tillbaka till en strand år efter år och se vilka förändringar som skett. Hur har zoneringen av arterna förändrats? Har det dykt upp någon ny art på klipporna nära vattenytan som inte fanns där för några år sedan? 

Det finns tre viktiga faktorer som påverkar förekomst och zoneringen av våra tre vanliga tångarter i skärgården. Dessa är vågexponering, uttorkning och isskrap.

Blåstång, Fucus vesiculosus hittar man i ett bredare bälte på mer vågexponerade klippor – här är det den art som sitter överst på klipporna. Spiraltång, Fucus spiralis klarar sig inte på dessa platser, för den sitter inte lika hårt fast med sin fästskiva som blåstång , så den slits loss av kraftiga vågor. I mer vågskyddade lägen bildar däremot spiraltång ett bälte ovanför blåstången. Här är den största risken istället att bli torrlagd och utsatt för uttorkning under lågvattensperioder. Detta tål spiraltång bättre än blåstång vilket gör att den kan växa grundare, alltså ovanför blåstången. Blåstång kan också ligga torrlagd under lågvatten men klarar inte torrläggning och uttorkning lika bra som spiraltång.

Torrlagd spiraltång på en grund mjukbotten. Här kan den ligga torr länge. När vattnet kommer tillbaka blir den torra tången mjuk igen och börjar fotosyntetisera.

Båda arterna påverkas negativt av is som kan skarpa bort plantor från klippor när isen lossnar. Så de milda vintrar som vi haft under flera år bör gynna båda arter så att de kan etablera sig högre upp på klipporna eller på platser där de tidigare har skrapats bort av isen.  

Zoneringen syns tydligt på foto från Långholmen, en ö nära Kosteröarna. Mellan spiraltångsplantorna är klippan röd, det är havsstenhinna, Hildenbrandia rubra.  

Överst växer spiraltång, som fortfarande har en massa stora fina förökningstoppar, strax nedanför sitter blåstången. Under blåstången kommer ett bälte med sågtång, Fucus serratus. Sågtång tål inte att ligga torrlagd – så den visar var gränsen går för lågvatten ligger i området. 

Nu har det varit flera milda vintrar i rad med väldigt lite is. De milda vintrarna innebär att blåstången nu har etablerat sig lite längre ut på mer vågexponerade klippor och ökat sin utbredning. Samma sak för spiraltång. Den växer nu i ett smalt bälte ovanför blåstången på många ställen där den förut inte klarat sig på grund av isläggning och isskrap.

Förökningen och fortsatt spridning blir tydlig när man tittar på fotot med de vackra förökningstopparna, som hänger som druvklasar från plantorna. Spiraltången är samkönad, både hane och hona i samma förökningstopp, så när jag snittade några toppar (se bild ovan) syntes tydligt små, lite mörkare prickar. Några ligger utanför i vattnet. Om det är befruktade ägg eller redan små, små groddplantor är svårt att avgöra utan mikroskop. När förökningstoppen börjar bli gammal fungerar de små öppningarna som bra platser för t.ex. tångludd, Elachista fucicola att etablerar sig i och växa ut.

På delar av de mer vågexonerade sidorna av Inre Vattenholmen växer nu ett nytt blåstångsbälte som inte fanns där under perioder med ordentliga isvintrar. Det är härligt att se hur tångbältet sveper fram och tillbaka i vågorna -här gäller det att hålla sig fast.

Read Full Post »

Sedan vi startade med månadens alg i januari 2017 har vi hunnit presentera hela 60 arter av makroalger. De flesta inhemska men också några främmande nykomna arter i svenska kustvatten. Planen för 2022 är att presentera flera marina arter som förekommer utmed den norska och danska kusten. Kanske också från lite längre bort, beroende på om Tångbloggen kommer iväg på någon längre resa under året.

Vi startar med en rödalg, Grateloupia turuturu, som inte fått något svenskt namn ännu. På engelska heter den Devil´s tongue weed, på norska Djevel-tunge. Att den fått namnet ”Devil´s tongue weed” beror nog på att den liknar en röd till rödbrun långsmal tunga. Algen växer ut ifrån en liten fästskiva med 1-6 stycken brett lansettlika, ljusa till mörkt rödbruna blad. Bladen blir ca 60 cm långa och 2- 20 cm breda. De är lite slemmiga och mjuka. Kanten på bladet kan vara lite vågigt men de kan också bilda små utskott, vilket ses som blad i kanten på det stora bladet. Arten växer bra i näringsrikt vatten, den verkar föredra mellan 22 till 37 promille salthalt men kan överleva 12-52 promille salthalt och klarar temperaturer mellan 4-29°C.

Grateloupia turuturu, Devil´s tongue weed

Grateloupia turuturu’s livscykel är samma som för många rödalgsarter. Tetrasporofyten och gametofyten är isomorfa, dvs ser likadana ut. På gametofyten sitter karposporofyten där karposporerna bildas. De syns som små svartaktiga prickar.

Grateloupia turuturu har en för rödalger typisk livscykel. Tetrasporofyten och gametofyten är lika i formen.

Grateloupia turuturu har sitt ursprung i östra Asien, t.ex. Kina, Japan, Korea och delar av östra Ryssland. Genom den globala sjöfarten och olika aktiviteter som t.ex. odling av skaldjur har G. turuturu spritt sig över världen. Den finns upptagen på listor över invasiva främmande arter som kan förändra algsamhället dit den kommer genom att t.ex. konkurrera ut inhemska makroalger. Den finns nu spridd i många nya områden, främst i Australien, Nordirland, Storbritannien och nordöstra USA.

Till England kom den 1969 och finns nu spridd i södra och sydvästra Storbritannien och nordöstra Irland,(t.ex. hittades den i Carrickfergus, Co. Antrim; oktober 2017). Det senaste är fynd från Norge, där den nu förekommer i den yttre och mellersta delen av Oslofjorden. Den förekommer framförallt i hamnar och skyddade vikar, där den växer på små stenar på relativt grunda bottnar. Eftersom vanliga lokaler är marinor och hamnar kan det vara läge att leta efter den i t.ex. Strömstad som nästa lokal.

Grateloupia turuturu äts i Japan. Innehållet av protein varierar under året mellan ca 15-27,5 % torrvikt. Andra rödalger med högt protein innehåll är Palmaria palmata, söl, (8-35% torrvikt) och Porphyra tenera (33-47 % torrvikt) den Porphyra art som även kallas nori. Intressant är att innehållet av proteiner är lika högt som i proteinrika grönsaker som t.ex. sojabönor (35% torrvikt). Rödalger innehåller också generellt mer protein än gröna och bruna makroalger. Det gör dem intressanta som mat för oss människor och som foder till boskap och fiskodlingar.

Read Full Post »

Årets sista månads alg är en främmande nyintroducerad rödalg, kallad grov agaralg, Gracilaria vermiculophylla (tidigare även kallad Gracilaria asiatica).

Artnamnet asiatica talar om att den ursprungligen kommer ifrån Asien, närmare bestämt Stilla Havet, där den odlas. Den har spritt sig till många andra områden som Spanien, Portugal, Frankrike, Holland, Kalifornien och Mexiko. Vi tyckte att det passar bra med en rödalg såhär i juletider. Att den dessutom går att använda för att göra panacotta och andra gelé-efterrätter av, eftersom den innehåller stora mängder agar gör den inte sämre. Blev lite nostalgisk när jag började skriva om Gracilaria som månadens alg. Tankarna gick tillbaka till en liten fältstation i södra Chile 1997 där vi odlade Gracilaria chilensis. Målsättningen var att odla dem tillsammans med lax i ett integrerat vattenbruk och se hur effektiva de var att ta upp fosfor och kväve och minska påverkan i vattnet och ge en bättre ekonomisk avkastning. 

Alger torkas vid kanten av vägen.

Vill du veta mer kan du kolla på denna manual hur Gracilaria chilensis eller Agarophyllum chilensis odlas och skördas. Blir till att träna din spanska.

Det finns ca 150 arter av Gracilaria som innehåller agar. Då förstår man att det inte är helt lätt att bestämma vilken art det är. Dessutom byter de namn ibland.

Men nu till beskrivningen av grov agaralg. Den kan bli 15—75 cm lång och är oregelbundet förgrenad. Grenarna är ca 5 mm tjocka och smalnar av mot spetsen. De har en brunaktig eller vinröd färg. Fördelen med grov agaralg och andra rödalger är att de har jämförelsevis lite påväxt, som gör det lättare vid skörd att få ett rent material, vilket man vill ha vid framställning av agar.  Grov agaralg kan föröka sig vegetativt genom att små fragment lossnar och sedan fäster sig på en ny plats, precis som Gracilaria chilensis. Det betyder att nya stora plantor kan växa ut från en liten bit. Den könliga förökningen ser ungefär ut som hos många rödalger med en tetrasporofytgeneration och hon och hangametofyter. 

Livscykel hos Gracilaria. Mycket av odlingen använder fragment av algen istället för könlig förökning. Klart enklare.

Grov agaralg ligger ofta lös på mjuka sediment eller fin sand, intrasslad ibland ålgräset. Men den kan också sitta fast på små stenar och skal. Vanligen hittar man bara enstaka plantor men det finns lokaler med stora bestånd som helt täcker botten. Den hittas ofta riktigt grunt mellan 0,5 – 5 dm djupt, men kan förekomma ner till ca 4 – 5 meters djup.

Genom att små fragment kan fastna i exemplevis fiskenätet, kan den spridas långa sträckor. Studier har visat att den kan överleva långa perioder i mörker vilket även gör det möjligt för arten att spridas med ballastvatten. Den klarar också låga salthalter men har inte hittats längre söderut på svenska västkusten än Göteborg. En karta visar utbredningen av grov agaralg 2003 och 2004 i området runt Göteborg ner till mellersta Halland.
Sen dess kan den ha spritt sig mycket mer. En lite mer detaljerad karta finns här.

Vår inhemska art av släktet heter späd agaralg (Gracilaria gracilis), den har tidigare kallats för Gracilaria verrucosa. Den är som namnet anger spädare (gracilare) än grov agaralg och blir ca 30 – 60 cm lång och den är allsidigt förgrenad. Grenarna är runda,ca 1 – 3 mm tjocka. Späd agaralg kan vara fäst med en liten fästskiva på stenar eller ligga lös inne i ålgräsängar.  

Späd agaralg samlad på Tjärnö i ålgräsängen utanför laboratoriet 1999.

Så när du mumsar på en seg gubbe, ett geléhallon eller låter en god karamell smälta i munnen till jul så kan den innehålla agar från någon av de många Gracilaria arter som odlas i haven främst i varma länder. 

Read Full Post »

Månadens alg är smalskägg, Dictyosiphon foeniculaceus, en marin brunalg som förekommer utmed hela den svenska kusten. Den är vanlig som påväxt på blåstång på hösten som jag skrev om nyligen på Tångbloggen. Smalskägg blir extra vanlig i Östersjön där tången alltid växer under vattenytan, jämfört med Västkusten och Atlanten där tången ofta ligger torrlagd vid lågvatten, vilket minskar överlevnaden hos smalskägg. På västkusten växer den istället den ofta på strandpiska, Chordaria flagelliformis och andra alger, mellan 0-5 meters djup.

I Östersjön är den vanlig från Falsterbo till Ålandshav. Den går att hitta i näringsrika miljöer norrut till södra Bottenviken, där salthalten blir för låg för denna marina art. Det makroskopiska sporofytstadiet förekommer från tidig vår till sen höst. Sporerna utvecklas till skildkönade mikroskopiska trådformiga gametofyter under den kalla perioden (0-8 0C). Smalskägg har rörliga han- och hongameter som släpps ut i vattenmassan.  Hongameter producerar ett feromon, finavarrene, som attraherar spermierna. Samma feromon kan också attrahera spermier hos knöltång (Ascophyllum nodosum), men det resulterar inte i någon lyckad befruktning om dessa två arter råkar korsas.

Äldre plantor blir mörkare bruna, tappar håren och kan täcka stora delar av blåstångsplantorna. Smalskäggsplantan kan bli upp till ca 30 cm lång och är fäst med en pytteliten fästskiva mot underlaget.

På den vänstra bilden syns att smalskäggsplantan är fäst på de äldre delarna av blåstången, under flytblåsan som brukar växa till i slutet april början maj.

Såhär års lossnar de gamla plantorna av smalskägg och driver iland. De är en gynnsam miljö för tångmärlor att gömma sig i. Ännu senare på året flyttar tångmärlor och havsgråsuggor djupare ner i algbältet, till rödalgbältet där de inte riskerar infrysning eller riktigt låga temperaturer.

Blev lite inspirerad att skapa något nytt av de stora smalskäggsplantorna som jag hittade inne ibland vassen förra veckan. Resultatet blev ett fat och en liten skål, med många små svagt rosafärgade torkade tångmärlor, några havsgråsuggor och en tångräka. Det grekiska namnet Dictyosiphon känns passande för arten där diktyon betyder nät och siphon betyder rör och även för ett ART- konstverk där små havsdjur fångats i trådarna av smalskägg.

I skålen till vänster ligger en handfull algtabletter. De är kosttillskott och består av Spirulina, blåstång och knöltång. Spirulina är en trådformig cyanobakterie som odlas i många länder och som ofta används som kosttillskott.

Det finns flera projekt som funderar på att producera framtidens ”Take-Away –förpackningar” av bioplast producerad av makroalger. Nedbrytbara förpackningar som kan komposteras när de förbrukats. Vid mitt senaste besök på akvariet på Tjärnö marinbiologiska laboratorium , Göteborgs universitet såg jag några olika skålar, dels en gjord av purpurtång, Porphyra umbilicalis och en av fingertare, Laminaria digitata.


Resultatet av ett examensarbete av Martina Green.

4 Algaebra examensarbete

Martina Green är, som ni kan läsa, designer med inriktning på hållbara förpackningar. Vi gillar såklart namnet på hennes företag: Algaebra, och hoppas att vi snart kan köpa hennes produkter ute i handeln.

Read Full Post »

I grunda skyddade vikar är det fortfarande ganska brun luddigt och blåstången syns knappast till. Från Åland har det kommit rapporter om att tången verkar vara ovanligt mycket påväxt av brunalgen smalskägg, Dictyosiphon foeniculaceus. En anledning kan vara den varma sommaren som gynnat tillväxten hos smalskägg.

Bilden till höger visar hur tångplantorna som döljer sig under smalskägg ser ut när en sten har plockats upp på land och ligger på bryggan. Massor med stora och små tångplantor men det blir inte så mycket kvar av smalskägg.

Successivt kommer de stora rikt förgrenade plantorna av smalskägg som växer ut från äldre delar av blåstången att lossna. Det går att hitta smalskägg som sitter både på små unga tångplantor och på större äldre plantor.

Till vänster syns en liten ung tångplanta med påväxt av smalskägg på de äldre delarna som producerades sent på hösten 2018. På den högra bilden syns fästena av smalskägg som sitter strax under flytblåsorna, på tångens äldre delar. Fästskivan hos smalskägg är liten men själva algen kan bli stor och skymma tångplantan när den sprider ut sig i vattnet.

Om någon månad och till våren ser syns ingen påväxt av smalskägg på tången längre och tången kommer att upplevas som frisk och ren från påväxt. Genom att tillväxten sker från toppmeristemet skadas inte tångplantan. De nedre delarnas funktion är att hålla fast tångplantan på stenen eller klippan och transporterar ingen näring.

 

Read Full Post »

I mars kom vintern och det är svårt att hitta alger vid vattnet om de inte ligger uppspolade på stranden. Månadens alg är sågtången, Fucus serratus, en av de lätt igenkännliga arterna som förekommer i Östersjön upp till Västervik och på Öland och Gotland. Den blir vanlig nere i Öresund och på västkusten. Den är lätt att känna igen genom sin sågade kant på bålen och sina stora platta förökningstoppar. Påväxten är en liten havsborstmask, Spirorbis och rödalgen, heter Rhodomela confervoides.

1 Sågtångstoppar

Den har inte heller några flytblåsor.  Precis som blåstång är sågtången tvåkönad. Sågtången växer i ett bälte under blåstången på västkusten. Den vill nämligen inte riskera att hamna uppe i luften vid lågt vattenstånd. I Skåne –Blekinge förekommer den ner till ner till ca 6-8 meters djup och på Öland kan man hitta den från ca 3 meters djup ner till ca 10 meter. Att både blåstång och sågtång växer på större djup i Östersjön beror på att andra större brunalger saknas, som på västkusten konkurrerar om utrymmet och där pressar upp dem mot ytan..

Sågtången har precis som blåstången anpassat sig till den låga salthalten i Östersjön och har en hög befruktning av äggen fortfarande vid 7 promille. Viss befruktning kan ske ner till ca 6 promille jämfört med blåstång från västkusten där befruktningsgraden bara är ca 10 % vid 8 promille. Den huvudsakliga förökningen hos sågtång sker under senhösten, i oktober- november och ända in i december när temperaturen är låg i vattenmassan (mellan +5-10 0C).

På vintern på västkusten spolas både hela plantor och små bitar, grenar av sågtången med vissna gula förökningstoppar, i land. För sågtång och blåstång gäller det att sitta hårt fast för att inte ryckas loss av kraftiga vågor.

4 Uppspolad tång på stranden

Bilden visar tre uppspolade tångplantor på stranden. Från vänster: Några tångplantor sitter på en blåmussla som inte satt fast tillräckligt hårt med sina byssystrådar. Några tångplantor sitter på en liten sten men de har vuxit sig så stora att dragkraften lyft upp dem med stenen på stranden. Och till höger en sågtångsplanta som vuxit sig stor men där underlaget, en kalkalg, inte klarat av dragkraften från den stora sågtångsruskan utan lossnat från stenen som den i sin tur satt på.

5 sågtång fästskiva

Som alltid när man börjar undersöka något närmare så upptäcker man något nytt. Utanför Näsby, på södra Öland finns en population av sågtång som förökar sig på sommaren inte på vintern som är det vanliga för sågtången. Det är ungefär samtidigt som blåstången förökar sig i i juni- juli. Det skulle vara spännande att undersöka denna form av sågtång närmare. Det är nu 20 år sedan någon studerade den. Men nu ligger det is och snö över Sverige och speciellt Öland så vi får vänta lite tills det blir vår. Även hemma vid bryggan på Räfsnäs ligger det tjockt med is och eftersom det är lågvatten finns det risk för att tången fryser fast i isen.

6 lågvatten o is - tången?

 

Read Full Post »

I februari kommer månadens art att handla om två nära besläktade arter av brunalger som båda tillhör familjen Scytosiphonaceae.

Den första arten är brunbindel, Petalonia fascia, en marin art som inte klarar att leva i lägre salthalt så den förekommer inte inne i Östersjön. Den är däremot vanlig utmed kusten i Nordsjön och utmed svenska västkusten. Dessa exemplar hittade jag intorkade på en av lådorna som drivit iland efter stormen Urd, på en strand nära Tjärnö marinbiologiska station, vid Strömstad. För att undersöka vad det var för något som satt på lådan, tog jag försiktigt loss de tunna brun-gröna platta hinnorna som var fästa med en liten, liten skiva. Namnet Petalonia fascia avslöjar en del om hur algen ser ut. Petal betyder blad och fascia betyder band på italienska.

Den andra marina arten heter korvsnöre, Scytosiphon lomentaria och är precis som brunbindel en art som du kan hitta under den kalla årstiden. Den kan bilda ett bälte nära vattenytan i ytterskärgården på västkusten under tidig vår- och försommar. Den blir mer ovanlig i södra Östersjön och norrut från Öresund till Södra Kvarken, där salthalten blir för låg för att den skall kunna överleva. Trådarna är gulbruna och kan bli ca 25 cm långa och ca 1-2 cm breda. De är ihåliga och har tydliga insnörningar så att de ser ut som en rad med små prinskorvar, vilket gett arten sitt svenska namn. Scytos betyder skinn på grekiska, siphon betyder rör och lomentaria betyder insnörd på latin. Så med lite kunskaper i de gamla klassiska språken ger det latinska namnet information om hur algen ser ut.

3scytosiphon-ma%cc%8alning-l-kautsky

Båda arterna har en komplicerad livscykel. Det är de stora trådarna hos korvsnöre eller bladformiga delarna hos brunbindel som syns för blotta ögat och finns under tidig vår- försommar. Dessa är det könsliga stadiet hos algen, som kallas för gametofyt. De växer ut ifrån en liten millimeter skiva som algen är fäst med mot botten. Dessa små skivor finns under resten av året, och är algens andra stadium, d.v.s. sporofyten.

4stenyta-med-sma%cc%8a-fla%cc%88ckar-skorpor-av-alger

Det går inte att se om det som syns på en sten som små bruna hinnor eller fläckar är sporofyter, som kommer att utvecklas till våren så att stenen täcks av långa korvsnören. Bara att vänta och se. Eller så är det kanske några helt andra arter som dyker upp från alla små mikroskopiska stadier som övervintrar på klippor, stenar och skal i väntan på att ljuset och värmen skall komma tillbaka. Och att isen ska smälta. Det är däremot fantastiskt vad många arter som lever i strandzonen tål av infrysning och uttorkning.

5stenar-och-skal

Att ta rätt på vad det var för en art som jag hittade intorkad på den röda lådan från Irland var lätt. Det var bara att placerade den torra algen i lite vatten på en tallrik så det gick att fotografera. Man får ta vad som finns tillhands för att få en bra bakgrund. Och sedan var det enkelt att känna igen att det var brunbindel, eftersom det var en art jag hittat förut på västkusten. Hittade också några skal av blåmussla och små sadelostron som passade bra att göra ett kollage av.

6tallrik-med-arter

På en tallrik är där både brunbindel och den nära besläktade arten korvsnöre, Scytosiphon lomentaria, verkligen hör hemma! Skulle du komma till Japan eller andra länder där det är vanligt att äta olika alger så går det att hitta dem torkade till försäljning under många olika namn, Kayamo-nori, Hime-kayamo, Ito-kayamo, Mugiwara-nori, Sugara, Yore-kayamo. Inte säker, men de kanske finns att köpa i någon specialaffär i Sverige också. Båda arterna är kända för sitt innehåll av antioxidanter. Annars kanske du kan hitta lite egen ”Kayamo-nori” i vår. Den går bra att äta som den är. Se bara till att de är plockade långt från utsläpp av förorenat vatten och inte inne i småbåtshamnen.

Read Full Post »

I de sista inläggen har jag skrivit om alla spännande fynd som du kan hitta på stranden efter en storm. Däremot har det inte varit så mycket om just tång av olika arter som också spolas i land under kraftiga vindar. Så här kommer en liten exposé över vad jag hittade efter stormen Sven. 
I vissa vikar på västkusten vid Tjärnö samlas mycket tång och alger i stora strandvallar medan i andra vikar hittar man bara lite alger av det som vuxit närmast utanför.  Tång och alger kan också komma intrasslade i rep och linor långt bort ifrån.
 Image

Ett foto en från en vik som är helt fylld med tång i tjocka mattor. Senare på året fram i sommar kommer de att brytas ner och bilda en strandvall full med kraftigt gröna växter. Tång och alger är utmärkt gödslingsmedel och samlades in och användes förr för att göda t.ex. potatisåkern. Hittar du en vik med mycket tång så kan du prova med att göda ditt land.
Image 

På andra stränder som på denna bild har det bara samlats lite tång och en rödalg som heter gaffeltång (Furcellaria lumbricalis) i ett band i vattenbrynet. Detta är den populära badstranden på Saltö.
Högre upp på stranden en bit därifrån hittade jag en hög med rep och intrasslade alger. Det visade sig när jag kollade närmare att det var alger och tång som kommit drivande långt bort ifrån, kanske ända från England.

Image
Hur kan du känna igen att de kommer långt bortifrån och inte från den närmaste svenska kusten? Jo om du titta noga på fotot här under så kan du se några långa bruna, lite knottriga band, det är förökningsorganen (receptaklerna) hos Himentalia elongata, som inte hittats fastsittande i svenska vatten. Närmaste lokalerna finns i Norge.  I högen syns också stora flytblåsor av knöltång och en form av blåstång med många flytblåsor som också är vanligare i områden med högre salthalt än vad vi har utmed den svenska kusten.
Image
Den som tittar noga på fotot kommer att se en rödalg nere till höger, som fint förgrenade buskar som sitter på knöltången. Detta är en av flera Polysiphonia arter och just denna art växter vanligtvis på just knöltång och heter Polysiphonia lanosa.
Det som fanns allra mest i tångvallen som spolats iland var tång, både blåstång och sågtång. De mindre plantorna satt fortfarande fast på blåmusslor och det var de som inte suttit fast så hårt på stenar och klippor utan lossnat.
 

Olika stora tångplantor som spolats upp på stranden med tillbehör

Olika stora tångplantor som spolats upp på stranden med tillbehör

Lite större plantor hade spolats upp på stranden fastsittande på små stenar. En större planta sitter mycket hårt fast på stenytan och det går att lyfta stenen genom att hålla i grenarna på tångplantan.  Det är först riktigt stora sågtångsplantor där dragkraften av vågorna rycker loss dem från stenen eller klippan där de sitter fast. Men tittar man noga på hur det ser ut under själva fästskivan ser det ut som något vitt kalkhaltigt skikt. De som lossnat satte sig fast som små groddplantor på en kalkalg eller en havstulpan och det är kalkalgen eller havstulpanen som lossnar från klippytan.

sågtångsfäste

Bilden visar basen på en sågtångsplantas fästskiva med tydliga vita delar av en kalkalg.
nyårsskål för alger
Till sist – en lite försenad nyårsskål och önskan om en god fortsättning på 2014 från tångbloggen.

Read Full Post »