Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘nori’

I avsnitt 7 av Algpodden går vi vidare på temat livscykler och kastar oss över något som många har ätit – rödalgssläktet Porphyra. Kärt barn har många namn och i Sverige har vi tagit det japanska namnet, nori, när den förekommer i kulinariska sammanhang. Det svenska namnet för släktet är annars sloke, och vi har tre olika arter vid svenska kusten, på västkusten. De växer oftast precis under vattenlinjen, ner till ungefär en meters djup. Du kan läsa mer om Porphyra i vår serie Månadens Alg .

För de hugade lyssnarna som vill kontrollera att de ritade livscykeln rätt för denna otroligt spännande alg, eller de som inte gav sig på att rita, kommer här en illustration av den sexuella fortplantningen.

Rödalger har oftast tre olika faser i de sexuella livscyklerna, men tröttsamt nog så brukar det vara unikt för varje släkte exakt vad de olika stadierna heter och hur de funkar. Samtidigt är detta en av de saker som gör just rödalgerna så spännande, att det alltid finns mer att lära sig.

Men det går såklart utmärkt att bara njuta av lite rostad nori utan att veta allt detta.

Read Full Post »

Purpursloke, Porphyra purpurea, växer nära vattenytan på klippor och stenar. Det är en ettårig art och arter av släktet Porphyra används mycket i matlagningen i Kina och Japan. De går då under namnet nori. Det är Porphyra som är runt din maki rulle när du äter sushi. Bästa sätter att tillaga någon av våra svenska sloke-arter är att torka det tunna bladet. Sedan kan du  mala det till flingor och använda i olika maträtter. Sloke-arterna har det högsta proteininnehållet av de makroalgsarter som växer i våra svenska vatten. Och de smakar delikat!

Read Full Post »

Sedan vi startade med månadens alg i januari 2017 har vi hunnit presentera hela 60 arter av makroalger. De flesta inhemska men också några främmande nykomna arter i svenska kustvatten. Planen för 2022 är att presentera flera marina arter som förekommer utmed den norska och danska kusten. Kanske också från lite längre bort, beroende på om Tångbloggen kommer iväg på någon längre resa under året.

Vi startar med en rödalg, Grateloupia turuturu, som inte fått något svenskt namn ännu. På engelska heter den Devil´s tongue weed, på norska Djevel-tunge. Att den fått namnet ”Devil´s tongue weed” beror nog på att den liknar en röd till rödbrun långsmal tunga. Algen växer ut ifrån en liten fästskiva med 1-6 stycken brett lansettlika, ljusa till mörkt rödbruna blad. Bladen blir ca 60 cm långa och 2- 20 cm breda. De är lite slemmiga och mjuka. Kanten på bladet kan vara lite vågigt men de kan också bilda små utskott, vilket ses som blad i kanten på det stora bladet. Arten växer bra i näringsrikt vatten, den verkar föredra mellan 22 till 37 promille salthalt men kan överleva 12-52 promille salthalt och klarar temperaturer mellan 4-29°C.

Grateloupia turuturu, Devil´s tongue weed

Grateloupia turuturu’s livscykel är samma som för många rödalgsarter. Tetrasporofyten och gametofyten är isomorfa, dvs ser likadana ut. På gametofyten sitter karposporofyten där karposporerna bildas. De syns som små svartaktiga prickar.

Grateloupia turuturu har en för rödalger typisk livscykel. Tetrasporofyten och gametofyten är lika i formen.

Grateloupia turuturu har sitt ursprung i östra Asien, t.ex. Kina, Japan, Korea och delar av östra Ryssland. Genom den globala sjöfarten och olika aktiviteter som t.ex. odling av skaldjur har G. turuturu spritt sig över världen. Den finns upptagen på listor över invasiva främmande arter som kan förändra algsamhället dit den kommer genom att t.ex. konkurrera ut inhemska makroalger. Den finns nu spridd i många nya områden, främst i Australien, Nordirland, Storbritannien och nordöstra USA.

Till England kom den 1969 och finns nu spridd i södra och sydvästra Storbritannien och nordöstra Irland,(t.ex. hittades den i Carrickfergus, Co. Antrim; oktober 2017). Det senaste är fynd från Norge, där den nu förekommer i den yttre och mellersta delen av Oslofjorden. Den förekommer framförallt i hamnar och skyddade vikar, där den växer på små stenar på relativt grunda bottnar. Eftersom vanliga lokaler är marinor och hamnar kan det vara läge att leta efter den i t.ex. Strömstad som nästa lokal.

Grateloupia turuturu äts i Japan. Innehållet av protein varierar under året mellan ca 15-27,5 % torrvikt. Andra rödalger med högt protein innehåll är Palmaria palmata, söl, (8-35% torrvikt) och Porphyra tenera (33-47 % torrvikt) den Porphyra art som även kallas nori. Intressant är att innehållet av proteiner är lika högt som i proteinrika grönsaker som t.ex. sojabönor (35% torrvikt). Rödalger innehåller också generellt mer protein än gröna och bruna makroalger. Det gör dem intressanta som mat för oss människor och som foder till boskap och fiskodlingar.

Read Full Post »

Purpursloke, Porphyra purpurea är den största av våra fyra Porphyra arter, och det tunna bladet kan bli ca 30 långt och 20 cm brett.  Färgen hos purpursloke kan vara purpurrött, violett eller lite rödbrunt. Bladet är bara ett cellager tjockt och sitter med ett litet fäste på stenar eller skal på grunt vatten. Arten förekommer framförallt grunt, på skyddade stränder. 

Purpursloke plockad i slutet av oktober på ca 2 dm djup. Sitter fäst på ett japanskt jätteostronskal.

Det finns tre arter av sloke i svenska vatten, där de två vanligaste är purpursloke och navelsloke (Porphyra umbilicalis). Navelsloke är en sommarart som växer i rosetter i vattenlinjen på vågexponerade klippor. Så vill du hitta den ska du ut där skummet yr på blåsiga dagar. Fast välj helst en vindstilla dag. Men månadens alg, purpursloke, är vanlig på sommaren och senhösten, fast det går att hitta blad året runt.

Purpursloke har en heteromorf generationsväxling, vilket innebär att generationerna ser olika ut. Det stora bladet vi ser och kan samla in för att äta är den haploida generationen. Den sexuella förökningen sker genom de han- och honceller som bildas på samma blad. Hanliga celler bildar en tydligt ljus, lite gulaktig del på bladet. De skiljer sig från de honliga cellerna som finns samlade i mörkare strimmor, ute i kanten på det tunna bladet. De kvinnliga könscellerna befruktas av de manliga könscellerna medan de fortfarande sitter på bladet. De befruktade diploida karposporangierna genomgår mitos och producerar karposporer, som lossnar och sjunker ner till botten. Där sätter de sig fast och gror ut till encelliga trådar som borrar sig in i musselskal. Detta mikroskopiska stadium, som syns som rosa fläckar på ytan av skalet, ansågs ursprungligen vara en annan alg som kallades Conchocelis rosea

Den diploida sporofyten växer som krypande trådar i t.ex. musselskal, där de syns som rosa fläckar. Bild från Havets djur och växter.

I det mikroskopiska stadiet går det inte att skilja mellan de olika sloke-arterna. Conchocelis-stadiet bildas bara under kortdagsförhållanden (dvs när det är mindre än 12 timmar ljust). 

Det tog också många år innan sambandet mellan det mikroskopiska och det makroskopiska stadiet stod klart. Det var först 1949 när den brittiska algologen Kathleen Mary Drew-Baker upptäckte att navelsloke, Porphyra umbilicalis, gick att framställa ur Conchocelis-stadiet genom kortdags-behandling, som storskalig odling av nori startade i Japan. Denna upptäckt har senare gjort det möjligt att odla sloke-arter, mer kända som nori, kommersiellt och producera det bladformiga stadiet, dvs den haploida Porphyra –fasen som skördas. 

Idag odlas nori främst i Japan, Korea och Kina. De används framförallt i den klassiska japanska rätten sushi, där ett ark gjort av många tunna nori-blad rullas runt ris, grönsaker och fisk till maki eller läggs som ett band runt ris och kanske en bit avokado. 

Tyvärr är våra arter av sloke lite för tjocka och sega för att fungera riktigt bra att att göra sushi av. I boken ”Plocka tång och strandväxter, recept och tillagning” författad av Linné Sjögren och Karolina Martinson, som vi berättade om i ett inslag nyligen, finns ett tips på sidan 134 om att fritera purpurtång, eller purpursloke, som kan vara värt att pröva. Ta torkade blad och fritera snabbt! Den går också bra att steka i lite smör och blanda den sen med hackat kokt ägg.  

Ett pressat blad av purpursloke från stranden på Svallhagen, Tjärnö, nära Strömstad.

Bilden ovanför är den planta som jag plockade på min favoritstrand nära Tjärnö Marinbiologiska station. De guldglänsande delarna är där de hanliga förökningscellerna sitter och de mer mörkt rödbruna delarna innehåller de honliga förökningscellerna. Fast det behöver man ju inte bry sig om när det går att få fram en fantastisk tavla genom att bara pressa algen. Ett tips är att pressa den mellan två plastmappar. Sen kan du lossna den försiktigt från plasten och bara lägga den på det papper du vill ha som bakgrund. Rama in och den unika tavlan är klar!

Read Full Post »

Idag måndag kan du höra Tångbloggen prata om hur man samlar och äter alger i P4 Extra klockan 14:15.

Många undrar säkert om är säkert att samla alger själv. Det finns inga direkt giftiga alger i Sverige, men man bör låta bli att äta alla fintrådiga alger som till exempel grönslick, ullsläke och molnslick (Pylaiella littoralis). Den bruna algen mjukt kärringhår, Desmarestia viridis, bör man också undvika. Den innehåller nämligen stark svavelsyra som inte är trevligt att få i munnen. En liten efterforskning, till exempel här på Tångbloggen, innan man går ut på stranden, hjälper dig att identifiera de godaste arterna.

Det man ska tänka på är att alger innehåller jod, som man inte ska få i sig för myckat av. Livsmedelsverket rekommenderar en daglig dos på under 150 mikrogram för vuxna. Kvinnor som är gravida eller ammar ska vara försiktiga med algprodukter  då för mycket jod inte är bra för foster/små barn. Har man problem med sköldkörteln ska man alltid prata med sin läkare först.

Plockar man sina egna alger är det såklart svårt att veta hur mycket jod de innehåller. Vi brukar ha 5 g torrvikt per dag som ett ungefärligt måttsnöre, men vi äter inte alger varje dag.

Alger är en naturlig del av kosten i Asien, där man ofta har den som smaksättare, i soppor eller som tillbehör till ris och fisk. Den passar även bra att slå in mat i, som maki-rullarna man får på sushi-restaurangen. Både i Asien och Afrika odlas alger storskaligt, både för att ätas men även för produktion av konsistensgivande medel.

Vi äter redan en hel del alger i Sverige idag, kanske utan att tänka på det. Många E-ämnen som finns i olika matprodukter är alger av olika slag. Till exempel E400 framställs ur brun­alger och används som förtjocknings, stabili­serings- och geleringsmedel, bland annat i glass och efterrättsmixer. E407 framställs ur en viss sorts rödalg och kan ingå i ost, kakor, milkshake och alkoholdrycker.

Det finns ju även mer profilerade produkter som framhäver att de innehåller alger, som tångknäcke, tångbröd eller blåstångste.

Våra åtta favoriter bland de arter som växer längs svenska kusten är:

Om du inte har möjlighet eller lust att plocka egna alger utan istället vill handla dina alger i en asiatisk livsmedelsbutik, kan det vara bra att ha lite koll på vad de olika namnen betyder:

Wakame, brunalgen Undaria pinnatifida, har odlats i Japan sedan 700-talet. Söt och god, djup smak.

  •     Fueru Wakame – hackade blad som passar i sallader och miso-soppa; säljs som skrumpna torkade blad. Bra att ha till hands om chips-suget sätter in….
  •     Kuki Wakame –  ”kuki” betyder ”stam” och här är det stammen (stipes) som ofta används i sallader, där den kan serveras hel och då påminna om nudlar, eller hackad.
  •     Hiyashi Wakame – Troligtvis en högre kvalitet (spädare stammar) av kuki wakame, samma användningsområde. Kan även kallas Mekabu wakame.

Hijiki (Sargassum fusiforme, syn. Hizikia fusiformis) en brunalg som är mörkare och fastare i konsistensen än kuki wakame, annars samma användningsområde. Ger skönhet, hälsa och tjockt svart hår enligt folktro. Kan dock innehålla höga halter av arsenik, beroende på vart den vuxit.

Nori– ark av tunnbladiga rödalger i släktet Pyropia (förut Porphyra) som avänds för att göra maki sushi, tamago nigiri och annat gott på sushitallriken. Löjligt goda att rosta i sesamolja. 

Kombu – ett samlingsnamn för över 18 arter inom släktena Laminaria och Saccharina. Tjocka ark av brunalg, torkade, som används till buljong (dashi), smaksättning ris, picklad som tillbehör, te och till sushi. Ofta låter man den koka med i soppan, för att sedan ta upp den, hacka och servera som tillbehör.

Att äta alger verkar vara en växande trend här i västvärlden. De är goda att ha som en sallad eller smaksättare i en soppa eller som ett täcke på fisk istället för spenat. Makrill inlindad i sockertare på grillen blev väldigt smarrigt. Kanske kommer man kunna köpa en chipspåse med blandade algchips till fredagskvällen? Det skulle vi tycka om! Istället för salt kommer bagare kanske börja blanda in tångmjöl i brödet? Havslimpa!

Det finns massor av jättegoda algrecept på Internet, vi har bara länkat till några av dem, så varför inte prova något nytt i sommar? Prova alger!

Sockertare på rep

Kelp behöver plats, solljus och lagom mycket näring för att bli av bästa kvalitet.

Read Full Post »

Tarmalg, Ulva intestinalis L. är en grönalg som är nära släkt med havssallat, Ulva lactuca L. Båda namngivna av Linné, vilket L:et bakom det latinska namnet anger. Intestinalis betyder tarm, och därför har det svenska namnet fastställts till just tarmalg. I äldre litteratur förekommer också namn som rörhinna och tarmtång. För att ta rätt på vilket namn som är korrekt är det lätt att gå in på Artportalen eller Dyntaxa och söka efter mer information. Den finns längs hela svenska kusten upp till Bottenviken.

I matprogrammet på TV4 dök flera olika arter av gröna, bruna och röda alger upp under rubriken ”Sommarmat med nya smaker” i veckan som gick.

1 sommaralger i TV program

Som den observanta och bildade följaren av Tångbloggen kan se, så finns det något med texten i bilden som inte stämmer…

Många av tallrikarna hade fått små svenska flaggor som visade att algerna går att hitta i svenska vatten. Bland annat knöltång (Ascophyllum nodulosum), sudare (Chorda filum), gaffeltång (Furcellaria lumbricalis). havssallat (Ulva lactuca) och blåstång (Fucus vesiculosus).  Men nu handlar det om tarmalgen Ulva intestinalis.

Algen förekommer fastsittande utmed stor del av svenska kusten från Västerhavet – till Bottenviken. Tarmalgen är ettårig och kan hinna med flera generationer per år.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Gasbubblorna i tången är syrgas som producerats av fotosyntes. Foto:Susanne Qvarfordt, Sveriges Vattenekologer AB

Den är lite tillplattad, ihålig och fylld med gas. Det är syre som algen producerar under fotosyntesen. Tarmalgen är vanligtvis ogrenad, och blir någon centimeter upp till 5 cm breda och 20-30 cm långa individer som växer ut från samma fästskiva.

Algen förekommer ofta nära vattenlinjen och i små vattensamlingar, som brukar kallas hällkar. Det betyder att den är lätt att samla in från stranden på sommaren. Precis som med andra alger så skall man vara försiktig och inte plocka tarmalger som man vill äta på förorenade platser, som nära en båthamn, eller ett förorenat utsläpp.

Tarmtång i hällkar

Här har man ankrat i ett hällkar med tarmalger en stilla dag.

Samla inte mer än det du tänker använda och preparera. Skölj i kallt färskvatten, krama ur algerna och torka i rumstemperatur. Alternativt bred ut algerna på en plåt med smörpapper och torka i ugn vid 75 0C. Torka algerna i 5 -10 min och vänd sedan på dem och kör 5-10 minuter till. De torkade tarmalgerna kan du spara i en lufttät burk och använda för att ge extra smak på t.ex en sallad genom att strö dem över salladen.

Tillsammans med tarmalg och andra alger kan du smaksätta och göra ditt eget kryddsalt! Hur enkelt som helst, bara att ta dina torkade alger och mortla tillsammans med flingsalt i de proportioner som passar din smak. Prova dig fram. Häll på burk och njut en nypa tångsalt på kokt ägg, på färskpotatisen eller strödd över den nygrillade makrillen. Mums!

Det går även utmärkt att smörsteka tarmalger eller varför inte vända i maizena och fritera i 170 0C, som föreslogs i programmet.

3 tarmalg (rörhinna )o fritering

Det är lätt att hitta andra recept på nätet.

Till sist ett viktigt påpekande – rätt sak skall kallas vid ett korrekt namn. Alger som tarmalgen, havsallat, nori, blåstång, wakami och många andra arter är alger och tång inget annat.  Receptet är råbiff med friterad tarmalg och päron – inte sjögräs.

Det som kallas sjögräs är samlingsnamnet på en typ av blomväxter som lever i vatten, i sjöar eller hav. I världen finns ca 50-60 arter av sjögräs. I Sverige är den vanligaste arten, ålgräs, Zostera marina. För att bidra till förvirringen har den tidigare kallats för bandtång. Historiskt har ålgräs används för att isolera väggar med och i bebodda grottor har torkat ålgräs använts som sovmaterial.

Vi har tidigare tagit upp denna förvirring i ett inlägg här på Tångbloggen. Hjälp oss gärna att sprida detta till vänner och bekanta. Alger är INTE sjögräs! Intressant att en kock inte vet vad det är för råvaror som används. Lite som att kalla biff för potatis…

 

 

 

Read Full Post »

Vårtecknen är i full gång i havet trots att det kan ligga kvar både is och snö som täcker klippor och stenar. Ljuset håller på att komma tillbaka och algerna kan börja växa till.1-iskla%cc%88dda-klippor

Det är ruskigt kallt att stoppa ner händerna i vattnet och hämta upp stenar som är helt täckta med alger vid bryggan på Askölaboratoriet. De 4-5 cm långa tofsarna av brunalgen trådslick, Pylaiella littoralis, har övervintrat och börjat växa till trots att vattentemperaturen bara är runt + 2-3 0C. Namnet littoralis passar fint eftersom den ofta förekommer grunt i strandzonen, littoral betyder strand.

De är på väg att föröka sig för första gången, så att om 2-3 månader när fler börjar komma ut till sina landställen, mycket av den grunda hårda botten kommer att vara täckt med nästa generation av trådslick. Förökningen sker genom massor med sporer som släpps ut ifrån enrummiga sporangier som syns som pärlband i celltråden.

4pylaiella-uniloklula%cc%88ra-sporangier

Många av grenarna är omvandlade till sporangier och kommer snart att tömmas på sitt innehåll. Att detta är trådslick och inte molnslick, Ectocarpus siliculosus, känner man igen på att den har motsatta förgreningar. Molnslick har strödda förgreningar och dyker inte upp förrän lite senare på året så bilder på den får jag återkomma till. Molnslick var den första brunalgsarten för vilken hela genomet bestämdes.

5pyllaiella-med-kiselalger

På grenarna till trådslick sitter också klungor med spetsiga smala kiselalger. Lite senare på våren kommer också kiselalger att finnas i massor. Också de är arter som trivs i kallt vatten. På många stenar syns också vackert gröna, ett enkelt cellager tunna hinnor av strutsallat, Monostroma grevillei. Namnet monostroma betyder just att arten består av ett skikt av celler.

monostroma

Strutsallat, som är en grönalg är som det svenska namnet anger strutformad, smal nedtill och blir bredare och splittras upp i långa flikar upptill.   Strutsallat är en marin art och växer på alla typer av substrat som den kan fästa sig vid, stenar, skal och andra grövre alger. Det är också en tidig vår art som blir ca 5-10 cm stor. Den fortplantar sig i mars-maj. Efter det lever den med ett mikroskopiskt stadium till nästa senvinter – tidig vår.

6monostroma-va%cc%88stkust-o-ostron

Släktet Monostroma hör till den mest odlade gruppen av grönalger Asien och och säljs under beteckningen ”hirohano-hitoegusa nori”. Kanske något att prova som sallad om du hittar lite färska och fina strutsallat vid promenaden utmed stranden, långt från utsläpp av förorenat vatten.

Read Full Post »