Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘skaldjur’

Jag kom ner till västkusten veckan efter att stormen Otto passerat, så förhoppningen var stor att det skulle spolats iland några spännande och intressanta strandfynd i Ängklåvbukten på Saltö.

Det låg lite ihopsamlat material vid skylten. Det mest intressanta var några skor, för ovanlighet skull var det två höger och en vänster sko.

Den vita skon hade ganska mycket påväxt av hydroider på snörena, så den måste ha legat i vattnet ett tag. Skosnören med hydroider måste vara lite svåra att knyta…

Sen hittade jag en låda som det stod ”Property of CHEP” på. Den hade också påväxt av hydroider. Det gick att läsa sig till att lådan är gjord av 100% recirkulerat material. Den kostar någonstans mellan 4.50-6.50 dollar och går att hyra för mindre än en cent per dag. Tänk vad mycket man kan få reda på bara man kollar på nätet! Däremot fanns det inte några fler särskilt intressanta föremål med någon påväxt på.

Pepparalg, Osmundea oederi

Så istället blir det lite om algerna som låg behändigt torrlagda eftersom det var riktigt lågt vattenstånd, som mest lite mer än -50 cm. Det var många rödalger, både fastsittande pepparalg, Osmundea oederi växande på en blåstångsplanta och intorkade trådar av Bangia fuscopurpurea.

Bangia fuscopurpurea på sten

Där det fortfarande fanns lite vatten växte vackert rödbruna Dumontia contorta, röd slemsnärja tillsammans med klargröna Monostroma, en typisk vårart. Dessa arter är utmärkta att plocka som vårprimörer. Pepparalg är, som vi skrivit tidigare om, utmärkt att samla och använda som krydda.

Dumontia contorta och Monostroma sp.

Ute på den grunda sandstranden låg blåstången nästan som pressade plantor med lite dekorativa, tunt förgrenade brunalgstofsar av molnskick Pylaiella littoralis och en lösliggande rödalg. Kanske var det gaffeldun, Callithamnion corymosum. Den är också vanlig tidigt på våren.

Men allra bäst är ju att det var jättelätt att plocka en kasse med japanska jätteostron. Det behövdes inga vadarbyxor ens. Tursamt nog hade vi en stadig kasse från Melanders, dekorerad med skaldjur, som gick att fylla till randen.

Mycket lämpligt! Får se om det hinner bli ett vykort till innan hemresan – finns ju så mycket att berätta från mina kära stränder på västkusten.

Read Full Post »

Tiden går fort och nu är det redan dags för våra resenärer att åka till Quito. Där är det risk för regn och bara 14 grader. Eftersom solen strålade idag här hemma i Sverige, minskade avundsjukan lite. Det går ju inte att ha varit på San Cristobal utan att ha fotat både sköldpaddor som badar i lerpölar och Darwins finkar. Precis som med sjölejonen verkar de inte bry sig speciellt mycket om oss människor. Och finkarna kalasade gärna på lite vindruvor som låg på backen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En observation som jag gjort från fotografierna är att skalen som ligger på stränderna är väldigt tjocka, både skal av musslor, snäckor och ett jättevackert krabbskal. Undrar om det beror på att det är funktionellt att ha ett kraftigt skal som skydd mot att bli uppäten eller för att klara sig i bränningarna som rullar in mot kusten?

 

 

 

 

 

 

 

För skålsnäckor är det nog mest att kunna suga sig fast mot botten med sin stora fot såde inte spolas bort i bränningarna. Har försökt att plocka loss några, bland annat när jag var på Teneriffa – det var en nästan omöjlig uppgift. För krabbor kan jag tänka mig när jag kollar på skalet att den både är väl kamouflerad med sitt lite knöliga skal men också att den är svårare att öppna och få tag på det köttiga innehållet.

 

 

 

 

 

 

 

 

Många bitar av flera olika ledsnäckor ihopplockade för att visa hur den skulle kunna se ut. Den största biten är ca 8 cm bred.

Skaldelarna från den stora ledsnäckan Chiton magnificus som blir ca 17 cm lång och 8 cm bred är imponerande. Den har också en stor fot att hålla sig fast med och färgen är svart grå så den är säkert svår att se när den sitter på någon klippa. Den har en kraftig rasptunga och kan beta av alla fina alger som växer på klipporna.  I Sverige finns det 11 arter av ledsnäckor, men de blir inte mycket mer än någon cm långa. Finns en bild i inlägget på Tångbloggen från augusti 2015 på en ledsnäcka. För att få syn på den gäller det att kolla igenom inlägget.

Det är den stora foten som man brukar äta hos Chiton magnificus. Den lär vara delikat att äta och det gick lätt att hitta en massa recept på nätet. Men vid den avslutande middagen blev det istället en lite lyxig middag på den djuphavslevande stenfisken Brujo. Andra rätter som var lite spännande att prova på var majsmjölsgrötbollar fyllda med skaldjur, lite som en sorts kroppkaka eller empanadas, dvs pajer med olika fyllning.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nu går resan vidare till Quito, med höga berg och sen kanske ner till regnskogen…någon liten rapport till kommer från resan …

 

Read Full Post »

Sten full med fina färdiga tarmalger att plocka!

 

 

 

 

 

 

 

Tarmalg, Ulva intestinalis, även kallad rörhinna är en mycket god grönalg som är lätt att hitta där den växer runt nära vattenlinjen. Den växer bra i näringsrikt vatten så kolla att den inte blivit gödslad av fågelspillning. Tarmalg är ettårig och finns under våren till senhösten. Den passar utmärkt i sallader och i maträtter med fisk och skaldjur. Den går utmärkt att fritera och har också fått namnet tryffelalg.

Read Full Post »

Purpursloke, Porphyra purpurea är den största av våra fyra Porphyra arter, och det tunna bladet kan bli ca 30 långt och 20 cm brett.  Färgen hos purpursloke kan vara purpurrött, violett eller lite rödbrunt. Bladet är bara ett cellager tjockt och sitter med ett litet fäste på stenar eller skal på grunt vatten. Arten förekommer framförallt grunt, på skyddade stränder. 

Purpursloke plockad i slutet av oktober på ca 2 dm djup. Sitter fäst på ett japanskt jätteostronskal.

Det finns tre arter av sloke i svenska vatten, där de två vanligaste är purpursloke och navelsloke (Porphyra umbilicalis). Navelsloke är en sommarart som växer i rosetter i vattenlinjen på vågexponerade klippor. Så vill du hitta den ska du ut där skummet yr på blåsiga dagar. Fast välj helst en vindstilla dag. Men månadens alg, purpursloke, är vanlig på sommaren och senhösten, fast det går att hitta blad året runt.

Purpursloke har en heteromorf generationsväxling, vilket innebär att generationerna ser olika ut. Det stora bladet vi ser och kan samla in för att äta är den haploida generationen. Den sexuella förökningen sker genom de han- och honceller som bildas på samma blad. Hanliga celler bildar en tydligt ljus, lite gulaktig del på bladet. De skiljer sig från de honliga cellerna som finns samlade i mörkare strimmor, ute i kanten på det tunna bladet. De kvinnliga könscellerna befruktas av de manliga könscellerna medan de fortfarande sitter på bladet. De befruktade diploida karposporangierna genomgår mitos och producerar karposporer, som lossnar och sjunker ner till botten. Där sätter de sig fast och gror ut till encelliga trådar som borrar sig in i musselskal. Detta mikroskopiska stadium, som syns som rosa fläckar på ytan av skalet, ansågs ursprungligen vara en annan alg som kallades Conchocelis rosea

Den diploida sporofyten växer som krypande trådar i t.ex. musselskal, där de syns som rosa fläckar. Bild från Havets djur och växter.

I det mikroskopiska stadiet går det inte att skilja mellan de olika sloke-arterna. Conchocelis-stadiet bildas bara under kortdagsförhållanden (dvs när det är mindre än 12 timmar ljust). 

Det tog också många år innan sambandet mellan det mikroskopiska och det makroskopiska stadiet stod klart. Det var först 1949 när den brittiska algologen Kathleen Mary Drew-Baker upptäckte att navelsloke, Porphyra umbilicalis, gick att framställa ur Conchocelis-stadiet genom kortdags-behandling, som storskalig odling av nori startade i Japan. Denna upptäckt har senare gjort det möjligt att odla sloke-arter, mer kända som nori, kommersiellt och producera det bladformiga stadiet, dvs den haploida Porphyra –fasen som skördas. 

Idag odlas nori främst i Japan, Korea och Kina. De används framförallt i den klassiska japanska rätten sushi, där ett ark gjort av många tunna nori-blad rullas runt ris, grönsaker och fisk till maki eller läggs som ett band runt ris och kanske en bit avokado. 

Tyvärr är våra arter av sloke lite för tjocka och sega för att fungera riktigt bra att att göra sushi av. I boken ”Plocka tång och strandväxter, recept och tillagning” författad av Linné Sjögren och Karolina Martinson, som vi berättade om i ett inslag nyligen, finns ett tips på sidan 134 om att fritera purpurtång, eller purpursloke, som kan vara värt att pröva. Ta torkade blad och fritera snabbt! Den går också bra att steka i lite smör och blanda den sen med hackat kokt ägg.  

Ett pressat blad av purpursloke från stranden på Svallhagen, Tjärnö, nära Strömstad.

Bilden ovanför är den planta som jag plockade på min favoritstrand nära Tjärnö Marinbiologiska station. De guldglänsande delarna är där de hanliga förökningscellerna sitter och de mer mörkt rödbruna delarna innehåller de honliga förökningscellerna. Fast det behöver man ju inte bry sig om när det går att få fram en fantastisk tavla genom att bara pressa algen. Ett tips är att pressa den mellan två plastmappar. Sen kan du lossna den försiktigt från plasten och bara lägga den på det papper du vill ha som bakgrund. Rama in och den unika tavlan är klar!

Read Full Post »

Klykalg, Codium fragile är en grönalg. Codium kommer från grekiskans kodeia, som betyder huvud eller liten boll och fragilis är latin och betyder skör. Den tillhör grönalgsordningen Caulerpales, en grupp som är vanlig i tropiska och subtropiska vatten. Arten Codium bursa gör verkligen skäl för släktnamnet Codium, dess form ser ut som en boll.

Codium fragile, klykalg, hittades första gången i Bohuslän någon gång på 1930-talet. Under de nu dryga 80 år som den funnits i våra vatten har den hunnit sprida sig längs svenska västkusten. Troligen kom den till Europa sittande på importerade ostron eller så kan den ha följt med fartygens barlastvatten.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Klykalg växer på hårda bottensubstrat från ca 0,5- 5 meters djup, ofta på branta skuggiga bergväggar. Den är lätt att känna igen med sina klart gröna svamplika och gaffelförgrenad bål och lite uppblåsta grenspetsar. Den är fäst mot botten med en rund bottenplatta. Den blir några decimeter hög och har ca O,5 cm tjocka grenar täckta med färglösa hår som ger den ett ludet utseende. Det finns teorier om att klykalgen tar upp näring via håren och att den i näringsfattiga miljöer får mer hår och ett mer ludet utseende. I England har den fått namnet ”Dead man´s fingers”, vilket inte låter jättetrevligt. Klykalgen är ettårig.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vävnaden hos klykalgen är speciell. Den består av långa, trådlika slangceller som innehåller massor med cellkärnor och saknar mellanväggar. Det är alltså jättelånga celler! Dessa trådceller är inte ihopväxta med varandra utan slingrar sig istället runt varandra, även om det för blotta ögat ser ut som att det är en sammanhängande vävnad. Det som bidrar till detta intryck är barkskiktet som består av uppsvällda blåsor, (utrikler), som växer ut ifrån slangcellernas spetsar. De uppsvällda blåsorna är fyllda med kloroplaster som ger klykalgen dess gröna färg, medan celltrådarna är färglösa. Vi rekommenderar verkligen att titta på klykalg under lupp om man har möjlighet!

Codium bilder Danmarks havslager , del 2

Ett uppslag Danmarks havsalger – del 2 där vävnadsstrukurer, förökningsorgan och utseende hos klykalg, på danska kallad plysalge beskrivs.

Klykalgen har han –och honorgan som sitter på sidan av utriklerna. Könceller bildas under sommaren då den förökar sig. Den kan också sprida sig vegetativt med fragment. Artnamnet fragile vittnar ju om att den lätt kan brytas av.

Klykalgen klarar att leva och växa vid olika salthalter från rent marina förhållanden till brackvattensmiljöer. Den förekommer också i hällkar och i områden med höga närsaltshalter. Den äts av bland annat tånggråsuggor, (Idothea sp.) och strandsnäckor (Littorina littorea). Den används faktiskt också som mat till ryggradslösa djur i vattenbruk.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Visst ser den aptitlig ut? Många snäckor och kräftdjur tar sig gärna en tugga. Den används även inom det asiatiska köket.

Som med många andra algarter används klykalgen i Japan där den skördas på våren. Bland annat  i olika maträtter efter det att den först torkats eller saltas in. I andra delar av världen används den som förpackningsmaterial för fisk- och skaldjursprodukter.

Från mitten av 1970-talet har jag spenderat tid på västkusten, vid Tjärnö marinbiologiska station, nära Strömstad. Varje år har delar av tiden varit förknippad med kursverksamhet från Stockholms universitet på fältstationen.  Då, under 70- och 80-talet var det vanligt att vi under fältkurserna hittade klykalgen, eller kodium som den då brukade kallas, vid inventeringar runt de närmaste öarna. Den blev så vanlig att man undrade om den skulle tränga undan andra arter. Men det har inte hänt. Det finns liknande rapporter från andra områden att den var vanligare på 1960 – 70-talet och blev mindre vanlig på slutet av 1990-talet och framåt.

Detta att en art när den kommer till ett nytt område först i början sprider sig och blir mycket vanlig kanske dominerar på vissa miljöer för att sen bli mer som en av alla andra arter har observerats flera gånger. Så månadens alg, klykalgen, kanske inte är en så problematisk art som vi först trodde utan snarare bidrar till att öka den biologiska mångfalden utmed den svenska västkusten?

Read Full Post »