Såhär när hösten smyger sig på och det blir mörkare ute, vad är väl bättre att muntra upp sig med än en sprakande grön alg? Månadens art är därför den lilla grönalgen Vittaprasiola fluviatilis, tidigare Prasiola fluvuatilis, som på svenska heter fjällprasiola. Och vi får ju en hel del ledtrådar av namnet om vart vi kan hitta den. Fluviatilis betyder nämligen ”växer i rinnande vatten” och det svenska namnet ger oss en anvisning om var i landet vi kan börja leta efter den. För den vill nämligen ha kallt, rinnande vatten. Och vad är väl bättre för det än en fjällbäck?
Fjällprasiolan ser ut som ett litet klargrönt löv. Artdatabanken beskriver den på följande vis: Bålen är vanligen smal med en skaftlik nederdel som fäster vid underlaget med rhizoider. Från bålens bas breddas den långsamt och går från band till lansettform, i övre delen sällan mer utbredd. Längd upp till 11 cm och bredd 2 cm, i kanten jämn eller bara svagt vågig med avrundad, trubbig topp. Färgen är ljus- eller klargrön. Celler är iögonfallande grupperade i paket med 4 eller 16, som omges av gelé. En stjärnformad axial kloroplast finns i varje cell. Bålen är i tvärsnitt 13-19 µm tjock. I rinnande vatten i Norden kan fjällprasiola bara förväxlas med Prasiola velutina som den skiljs från genom sin skaftförsedda nederdel.
Arten hade först ansetts tillhöra det fortfarande förvirrande stora grönalgssläktet Ulva, och beskrivits som Ulva fluviatilis av den norska algologen Sommerfeldt. Det är också han som har beskrivit typlokalen för arten ”Til Leerdalsören kom jeg tilbage den 8 Aug. Jeg lagde denne Gang ifaer Maerke til: … og i Elven ovenfor Praeftegaarden en nye Art Ulva” [Leerdalsören, Bergen, Norway]; (Sommerfelt 1828: 28).
Men ungefär 40 år senare, år 1869 så flyttade N.G.W. Lagerstedt, en algolog som var verksam vid Uppsala universitet, över arten till släktet Prasiola i sin avhandling. Publikationen heter ”Om algslägtet Prasiola. Försök till en Monographi. Akademisk Afhandling, som med Vidtberömda Filosofiska Fakultetens i Upsala samtycke för Filosofiska Gradens erhållande till offentlig granskning framställes”. Är man nyfiken kan avhandlingen kanske finnas att beställa från Uppsala universitets bibliotek.
Fjällprasiolan har sedan befunnit sig i släktet Prasiola fram tills att de genetiska metoderna tillämpats och så sent som förra året publicerade S. Heesch, M.D. Guiry & F Rindi en artikel där de gått igenom släktet Prasiola och nu delat upp det i tre nya släkten. Mer om det kan man läsa i artikeln ”Taxonomic revision of the genus Prasiola Meneghini, 1838 (Prasiolaceae, Trebouxiophyceae) results in the establishment of three new genera”.
Arten fjällprasiola är utbredd globalt och finns dokumenterad från Arktis, på Ellesmere Island och Svalbard (Spitsbergen). Den förekommer i Europa, både här uppe i Skandinavien men även nere på kontinenten, bland annat i Slovakien. Den finns i Ryssland, noterad i Sibirien. Där är det ju som bekant rätt kallt. På den amerikanska kontinenten har vår kollega Sandra Lindström hittat den i Alaska och den finns även noterad i British Colombia. Söderöver har vi fynd i Bolivia. Och i Asien har den registrerats i Kina, Mongoliet och Tajikistan. tar vi fram kartboken så kan vi konstatera att den gillar bergiga miljöer, just för att få det kalla, rinnande vattnet.
Fynden på Ellesmere Island uppe i arktiska Kanada gjordes av Hamilton & Edlund år 1994. De hittade arten i tre bäckar med glaciärt smältvatten och uppmätte följande fysikalisk-kemiska data för lokalerna: Temperatur 3,0-4,1°C, pH 7,3-8,2, konduktivitet 5,2-15,9 ms/m och extremt låga halter av fosfor och kväve. Tydligen var förekomsten större i bäckar med måttligt, reglerat, flöde än i de som hade fritt forsnade vatten. Vi anar att det är en ”lagom är bäst” princip på flödeshastigheten således.
I Sverige finns publicerade fynd från tre platser . Det första exemplaret hittades i en bäck i norra Sarek. I början av 1960-talet hittades arten i Tarfaladalen, där den var ganska vanlig i glaciärbäckar. Den tredje fyndlokalen – ett tillflöde från berget Keron till Abiskojåkk är endast ett muntligt meddelande från professor G.E. DuRietz till algologen Skuja. Men DuRietz har såpass akademisk tyngd och trovärdighet att det har godkänts. Det skulle dock vara spännande med ett litet återbesök. I Gunnar Israelsons opublicerade material från en resa 1940 finns det ytterligare två fynd av arten från källbäckar vid Lapporten, Abisko, och två fynd från bäckar i Sarek. Även dessa borde återbesökas.
Förekomsterna i Norge tycks vara lika sparsamma som i Sverige. år 1901 noterades den på 1500 m.ö.h. i Gaustafjeld i södra Norge av algologen Willie. Jobbar man med alger som gillar fjällmiljöer får man vara beredd på lite altituder, minsann. Annat är det för oss som ”bara” behöver trilla i havet.
Men eftersom fjällprasiola är en art som vill ha kallt vatten är den såklart hotad av ett varmare klimat. I Sverige är den uppsatt på Rödlistan som DD, data deficient/ data saknas, eftersom vi faktiskt inte vet något om hur vanlig den är eller har kunnat återbesöka gamla lokaler och se om den har minskat eller ökat. Som alltid är det en brist på pengar för att kunna återbesöka lokaler och inventera, men även att det numera är ytterst få i Sverige som har kompetens kring sötvattensalger. Här finns således goda möjligheter för hugade studenter att ge sig ut på fjällexpedition.
