Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘kombu’

Idag måndag kan du höra Tångbloggen prata om hur man samlar och äter alger i P4 Extra klockan 14:15.

Många undrar säkert om är säkert att samla alger själv. Det finns inga direkt giftiga alger i Sverige, men man bör låta bli att äta alla fintrådiga alger som till exempel grönslick, ullsläke och molnslick (Pylaiella littoralis). Den bruna algen mjukt kärringhår, Desmarestia viridis, bör man också undvika. Den innehåller nämligen stark svavelsyra som inte är trevligt att få i munnen. En liten efterforskning, till exempel här på Tångbloggen, innan man går ut på stranden, hjälper dig att identifiera de godaste arterna.

Det man ska tänka på är att alger innehåller jod, som man inte ska få i sig för myckat av. Livsmedelsverket rekommenderar en daglig dos på under 150 mikrogram för vuxna. Kvinnor som är gravida eller ammar ska vara försiktiga med algprodukter  då för mycket jod inte är bra för foster/små barn. Har man problem med sköldkörteln ska man alltid prata med sin läkare först.

Plockar man sina egna alger är det såklart svårt att veta hur mycket jod de innehåller. Vi brukar ha 5 g torrvikt per dag som ett ungefärligt måttsnöre, men vi äter inte alger varje dag.

Alger är en naturlig del av kosten i Asien, där man ofta har den som smaksättare, i soppor eller som tillbehör till ris och fisk. Den passar även bra att slå in mat i, som maki-rullarna man får på sushi-restaurangen. Både i Asien och Afrika odlas alger storskaligt, både för att ätas men även för produktion av konsistensgivande medel.

Vi äter redan en hel del alger i Sverige idag, kanske utan att tänka på det. Många E-ämnen som finns i olika matprodukter är alger av olika slag. Till exempel E400 framställs ur brun­alger och används som förtjocknings, stabili­serings- och geleringsmedel, bland annat i glass och efterrättsmixer. E407 framställs ur en viss sorts rödalg och kan ingå i ost, kakor, milkshake och alkoholdrycker.

Det finns ju även mer profilerade produkter som framhäver att de innehåller alger, som tångknäcke, tångbröd eller blåstångste.

Våra åtta favoriter bland de arter som växer längs svenska kusten är:

Om du inte har möjlighet eller lust att plocka egna alger utan istället vill handla dina alger i en asiatisk livsmedelsbutik, kan det vara bra att ha lite koll på vad de olika namnen betyder:

Wakame, brunalgen Undaria pinnatifida, har odlats i Japan sedan 700-talet. Söt och god, djup smak.

  •     Fueru Wakame – hackade blad som passar i sallader och miso-soppa; säljs som skrumpna torkade blad. Bra att ha till hands om chips-suget sätter in….
  •     Kuki Wakame –  ”kuki” betyder ”stam” och här är det stammen (stipes) som ofta används i sallader, där den kan serveras hel och då påminna om nudlar, eller hackad.
  •     Hiyashi Wakame – Troligtvis en högre kvalitet (spädare stammar) av kuki wakame, samma användningsområde. Kan även kallas Mekabu wakame.

Hijiki (Sargassum fusiforme, syn. Hizikia fusiformis) en brunalg som är mörkare och fastare i konsistensen än kuki wakame, annars samma användningsområde. Ger skönhet, hälsa och tjockt svart hår enligt folktro. Kan dock innehålla höga halter av arsenik, beroende på vart den vuxit.

Nori– ark av tunnbladiga rödalger i släktet Pyropia (förut Porphyra) som avänds för att göra maki sushi, tamago nigiri och annat gott på sushitallriken. Löjligt goda att rosta i sesamolja. 

Kombu – ett samlingsnamn för över 18 arter inom släktena Laminaria och Saccharina. Tjocka ark av brunalg, torkade, som används till buljong (dashi), smaksättning ris, picklad som tillbehör, te och till sushi. Ofta låter man den koka med i soppan, för att sedan ta upp den, hacka och servera som tillbehör.

Att äta alger verkar vara en växande trend här i västvärlden. De är goda att ha som en sallad eller smaksättare i en soppa eller som ett täcke på fisk istället för spenat. Makrill inlindad i sockertare på grillen blev väldigt smarrigt. Kanske kommer man kunna köpa en chipspåse med blandade algchips till fredagskvällen? Det skulle vi tycka om! Istället för salt kommer bagare kanske börja blanda in tångmjöl i brödet? Havslimpa!

Det finns massor av jättegoda algrecept på Internet, vi har bara länkat till några av dem, så varför inte prova något nytt i sommar? Prova alger!

Sockertare på rep

Kelp behöver plats, solljus och lagom mycket näring för att bli av bästa kvalitet.

Read Full Post »

Första advent är det dags för december månads alg och vad kan passa bättre än fingertare som trivs i kallt vatten under 10 0C och korta dagar!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Breda, bruna band av det uppdelade bladet vajar i vågorna.

Fingertare är en flerårig brunalg, som sitter fast på botten med rhizoider som liknar klängande rötter. Den har en slät och böjlig flerårig stjälk (stipes) som kan variera i längd mellan 5-30 cm. Tillväxtzonen sitter mellan stjälken och bladet. Ett nytt blad bildas varje år. Det gamla bladet blir mer påväxt av mossdjur, alger och sjöpungar med åldern och slits av med tiden. Fingertare har en komplicerad inre vävnad i det handlika bladet, med bl.a. slemkanaler som avsöndrar stora mängder med slem. Men till skillnad från stortare, Laminaria hyperborea saknar den slemkanaler nere i stjälken.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Tillväxtzonen på fingertare är precis där blad möter själk. Det vita på bladen är kolonier av mossdjuret Membranipora membranicea.

Fingertare är en vanlig art utmed den svenska västkustens klippstränder och förekommer ner till Öresund, där salthalten sätter gränsen för arten.

Som många stora brunalger hör fingertare hemma i kalla vatten och utbredningsgränsen söderut i Nordsjön sätts av temperaturen. Den temperatur som sätter gränsen för Laminaria digitata är 100C isolinjen på vintern, eftersom den är avgörande för  förökningen. Det är bara när vattentemperaturen blir 10 0C eller lägre på vintern som fingertare kan föröka sig sexuellt.

Utbredning av Laminaria digitata o temperatur

Figuren visar en karta över utbredningen dvs det prickade området av fingertare. Vilken temperatur som sätter den södra utbredningsgränsen mellan oss och Nordamerikas kust skiljer sig. I Europa är det 100C islolinjen på vintern och i Nordamerika är det 190C på sommaren. Det är inte heller bra med för varmt, nämligen.

En medeltemperatur över 190C på sommaren är så hög att både sporofyter och gametofyter dör. Det betyder att om vi här i Sverige får många långa perioder med höga vattentemperaturer på sommaren utmed västkusten kan överlevnaden hos fingertare påverkas negativt. Sporofyten växer till under kortdagsförhållanden dvs under vintern – försommaren och tillväxten av bladet slutar i juni när dagslängden blir över 12 timmar.

Laminaria digitata gametofyt stadier.

De olika mikroskopiska gametofytstadierna hos fingerade och en ung sporofyt.

Både han- och hon gametofyterna är mikroskopiska och består av små grenade celltrådar. Hanplantorna bär encelliga anteridier som innehåller en spermatozoid med två oliklånga cilier. Honplantan har encelliga oogon som innehåller ett ägg. Det befruktade ägget sitter kvar ovanpå det tömda oogonet och utvecklas till en sporofyt.

Som för många arter som är skildkönade finns intrikata mekanismer för att spermatozoider och ägg skall hitta varandra. Hos fingertare t.ex. släpps ägget ut under långdagsförhållanden. Ca 30 min. efter att det mörknat utsöndrar ägget hormonet lamoxiren. Några sekunder efter att hangametofyten exponerats för lamoxirenet släpps spermatozoiderna ut och simmar till ägget som befruktas.

Fingertare har också olika användningsområden eftersom den innehåller rikligt med spårämnen och vitaminer. Den används både som foder till boskap, gödselmedel och inom läkemedels- och livsmedelsindustrin. Genom sin förmåga att svälla användes laminariastift förr i tiden inom veterinärmedicinen för att utvidga sårkanaler då den har en utmärkt förmåga att svälla när den utsätts för fuktighet.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Frodig fingertare tillsammans med andra alger. Uppe i högra hörnet syns rester av ett gammalt blad som slitits loss. Kan du se vilka andra alger som finns på bilden?

I handeln förekommer fingertare under flera olika namn t.ex. fingertång och kombu breton eller mer allmänt kelp.

Fingertare är också en av de stora brunalger som kan användas som grönsak i olika maträtter. Då ska man ta unga, rena blad utan påväxt, såklart. Lättast är att samla in hela bladet och skölja av det snabbt i sötvatten. Klipp sen upp bladet i lagom stora bitar och torka dem i ugn vid 50-60 grader. Torkad fingertare kan sen sparas i burk eller påse tills det är dags att använda den. Ta fram och blötlägg bitarna i ca 15 minuter  tills de känns mjuka. Fingertare är god att steka, woka eller fritera. Den fungerar även fantastiskt som buljongbas, vilket den ofta används som i det japanska köket. Och blir man akut sugen på salta chips, så kan man istället ta lite torkad fingertare. Men kom ihåg att alla alger innehåller jod, så ät inte för mycket.

Read Full Post »

Sårhär i sommartider låter vi den fantastiska brunalgen stortare (stor-tare) (Laminaria hyperborea) representera juli månad. Samlingsnamnet tare hittar vi i svenska vatten hos ytterligare två arter- fingertare (Laminaria digitata) och socker- eller skräppetare (Saccharina latissima). Arterna i tarefamiljen är större än de brunalger som samlas under begreppet ”tång” (framförallt familjen Fucus) men inte så stora som kelp – jättealgerna i Stilla Havet som kan växa upp till en meter om dagen.

Stortaren finner vi på klippiga och steniga bottnar, gärna med mycket vågor. Den kan växa ända ner till 30 meters djup om vattnet är klart, men oftast hittar vi den på 10-15 meters djup. Arten växer förhållandevis snabbt, en halv meter om året i riktigt optimala förhållanden, och kan bli upp till tre meter hög på fem år. Stortare kan bli 15-20 år gammal.

Vårt kära grannland Norge har en av världens största förekomster av stortare, en fantastisk skog som man kan förtrollas av som dykare. Den utgör upp emot 80% av den totala samlade biomassan av tång och tare längs den norska kusten och norska forskare har beräknat att där växer mellan 50 till 60 miljoner ton stortare, som binder 29 miljoner ton koldioxid. Det är alltså en mycket viktig art för våra hav. Skulle taren försvinna skulle det kunna påverka miljön inte bara i havet utan även på land.

I Norge skördar man tare, främst för att utvinna alginat. Men den har tidigare även använts till gödsel, framställning av glas och för att utvinna jod. Vill du äta den saluförs den ofta under namnet ”kombu”. Årligen tar man upp ungefär 1% av biomassan. Det kan jämföras med att vågorna rycker loss 10-15 % av skogen varje år. Man har dock haft stora problem i Norge med sjöborrar (kråkeboller). Dessa underbara men glupska tagghudingar har gått hårt åt tareskogen och betat ner den kraftigt, uppemot 40%. Helt otroligt! Det har gjorts stora insatser för att förstå och få bukt med problemet sjöborrar och idag är tareskogen på återväxt igen i flera områden. Det tar 3-5 år för tareskog att växa tillbaka.

Stortaren fäster mot underlaget med ett rejält fäste, så kallat holdfast, som består av rotliknande hapterer, vilka verkligen påminner om ett gammalt träds rötter. De växer sig större med en ”krok” per år. Ibland kan man hitta ilandspolade holdfast som är knytnävsstora. Haptererna bildar många små hålor och skrymslen, vilket är perfekta boplatser för otaliga små djur som behöver skydd från vågor och större djur. Framförallt hittar vi havsborstmaskar, snäckor och mycket små humrar.

Holdfast övergår i en stam-liknande stipe. Hos stortaren är denna broskigt styv och rund i tvärsnitt samt att den har som små fina hår på sig. Det gör att flera arter av rödalger finner stortarens stipe mycket attraktiv som livsmiljö, eftersom deras sporer lätt fastnar i håren. Bland annat hittar vi ofta söl (Palmaria palmata) som kallas dulse på norska och engelska. Den är jättegod att äta torkad!

I toppen av stipe plattar den ut sig och övergår till att bli platt och forma ett stort, fingrat blad (lamina). Tillväxten på bladet sker just från toppen av stipes. Bladen är populära boplatser för filtrerande organismer som mossdjur, hydroider och kolonisjöpungar. På hösten är de nästan helt täckta av hyresgäster som skuggar och tynger ner dem. Detta skulle vara förödande för algen, men bladen fälls varje år och ett nytt, rent blad växer ut till våren, redo att åter fånga upp solens strålar. Ibland lossar inte bladet helt, utan man hittar ett blad som har ytterligare ett gammalt blad i toppen.

Tareskogen är verkligen en skog i dess fulla bemärkelse. Man har beräknat att mängden djur på en kvadratmeter tareskog är mer än 100 000 individer per kvadratmeter i tät skog (30 kg tare per kvadratmeter).

Stortaren har generationsväxling, haplodiplont, livscykel. Den stora individen (sporofyten) fortplantar sig genom att skicka ut miljontals med sporer som fäster sig på hårt underlag. Dessa växer upp till mikroskopiskt små hanar och honor (gametofyter), som i sin tur parar sig och deras avkomma växer upp till en ny, reslig tare.

Längs den svenska kusten finner vi sparsamt med stortare, och den blir inte heller lika hög som i Norge. Främst finner vi den i Bohuslän men den har rapporterats hela vägen ner till Kullaberg i Skåne. Ett bestånd som jag brukar besöka ligger på 5-6 meters djup utanför Ursholmen, där vi även finner Sveriges västligaste järnväg. När jag har möjligheten att få undervisa på kurser i marinbiologi på Tjärnö marina forskningsstation utanför Strömstad, brukar jag ta med studenterna ut på en alg-snorkling vid Ursholmen om vädret tillåter. De brukar inte bli besvikna.

 

Read Full Post »