Havskål, Alaria esculenta är en av de absolut godaste av de större fleråriga brunalgerna. Andra namn för den är butare eller bevingad kelp. Det har den fått för att den har ett fint blad på båda sidor om mittnerven. Tyvärr växer den inte i våra vatten. Så det måste bli en tur till Norge till våren och plocka några blad. Vill man ta en lite längre tur så varför inte till Island, Grönland, Nordamerika eller till den Skotska kusten? Ett råd är att kolla upp tidvattnet så att det blir lättare att plocka havskål eftersom de växer på vågexponerade klippstränder nära eller strax under gränsen för lågvatten. Med rätt timing kan du kanske klara dig med sandaler och shorts för att plocka den. Men vi badglada tycker såklart bäst om när vi får plumsa i med mask och snorkel på tångjakt! Varför inte önska dig en tångplockarpåse i julklapp?
Idag togs beslut om att sätta upp 22 nya invasiva arter på listan för invsiva arter inom EU. Enligt Maria Widemo, enhetschef på Naturvårdsverket, är bättre att arbeta förebyggande. Med detta menas att se till att arterna inte tar sig hit och att eventuella problem kan förhindras innan de blir problem, som ofta blir dyra att lösa. Det finns flera arter av landlevande växter, som här på bilden syrenslide och japansk träddödare, som vi har i våra trädgårdar och som nu finns med på listan. I och med detta kan vi komma att sätta in åtgärder för att förhindra att dessa sprids i Sverige.
Från MorgonTV i SVT där Maria Widebom berättar om EU-förteckningen över invasiva arter.
Av dessa arter är det 10 stycken som lever i vattnet. En är en marin brunalgsart, asiatisk klynnebändel, Rugulopteryx okamurae, som vi har skrivit om tidigare här på Tångbloggen. Det finns inte mycket uppgifter att hitta på Havs- och vattenmyndighetens hemsida om arten. Inte heller på Artportalen. Det beror på att den inte finns i Sverige…ännu. Så för den som är intresserad av att få veta mer om denna art, som har invaderat och skapat stora problem i bland annat Medelhavet, finns självklart ett inlägg här på Tångbloggen om dess förekomst och spridning. Den liknar arten klynnebändel, Dictyota dichotoma, en sällsynt art som förekommer på svenska västkusten, och det var många år sedan jag såg den senast.
Juli månads alg är grovslemming, Mesogloia vermiculata, en brunalg. Namnet avslöjar hur den ser ut – ganska grovt förgrenad med olika tjocka grenar. Den har en tydlig huvudgren med förgrenade sidogrenar. Det latinska namnet vermiculata betyder mask och det passar också utseendet på grenarna.
Grovslemming, med lite påväxt av en Sphacelaria sp en annan brunalg. Fotot från Tjärnö sommaren 2021.
Algen blir ca 30 cm hög. Konsistensen är geléaktig och lite slemmig. Grenarna är mycket oregelbundna och olika tjocka.
Grovslemming är uppbyggd av centrala större celler och trådarna är sammanhållna i en geléaktig struktur som gör att de glider ifrån varandra vid ett lätt tryck. Från de yttersta cellerna som är runda växer det ut en eller flera assimilationstrådar.
Närbild på en topp av en gren (skottspets) med centrala celler som det växer ut en massa assimilationstrådar från. Foto från Danmarks Havsalger.
De sitter ganska tätt och är lite krumma. Det är dessa trådar som täcker algens yta och gör att den ser brun ut. För att se strukturen behövs ett mikroskop annars uppfattar man algen som en förgrenad alg med slät yta.
Uppslaget med grovslemming, Mesogloiavermiculata från den utmärkta algfloran – Danmarks Havsalger.
Den växer på sten och som påväxt på andra alger som t.ex. tång och större rödalger. Grovslemming är vanlig på ganska grunt vatten. Den förekommer med sina enrummiga sporangier i juni – oktober enligt Danmarks Havalger del 2. Så nu känns det som det är en bra tid att gå ut och leta efter grovslemming utmed stränderna på västkusten. När jag tittade på Artportalen finns inte speciellt många rapporter om förekomst utmed kusten och hur långt söderut som den förekommer. Enligt Artfakta-kartan, är den sydligaste förekomsten på Stora Amundö, Billdal strax söder om Göteborg.
Så ut och kolla efter grovslemming och andra arter och rapportera det du hittar till Artportalen. Speciellt förekomst av grovslemming från Onsala och vidare söderut.
Mesogloia vermiculata på 3 merers djup vid Släggö, Lysekil.
I rapporten presenteras 15 års miljöarbete om att förbättra tillståndet i Östersjön.
Igår hade jag förmånen att få delta vid utdelningen av ”The Björn Carlsson Baltic Sea Price, på Skansens Östersjöhus. Priset utdelades för första gången och gick till professor Maren Voss, från Leibniz-institutet för Östersjöforskning i Warnemünde, Tyskland. Hon tilldelades priset för sin banbrytande forskning om betydelsen av kväve och hur det omsätts i Östersjöns ekosystem. Hennes forskning visar behovet av att minska tillförseln av kväve, inte enbart fosfor, för att minska den negativa påverkan av hög tillförsel av näring till detta inneslutna hav, där vattenutbytet tar lång tid. Vi satt på mattan med motiv av Östersjön och dess avrinningsområde. På stolarna låg en rapport om alla de forskningsprojekt som fått stöd från Björn Carlssons stiftelse ”Baltic Sea 2020”. Under 15 års tid har stiftelsen stött ett stort antal forskningsprojekt och informationsprojekt.
Ett stort projekt var byggandet av Östersjöns hus på Skansen, som stod färdigt med akvarier, utställningar och laboratorium för skolklasser 2019. I rapporten presenteras också vår manual om metoder att återetablera blåstång i områden där den minskat eller försvunnit.
Vill du skaffa dig ett exemplar av handboken finns den på nätet.
Passade på att ta en rundtur i akvariehallen under besöket. Där fanns stora rep med blåmusslor som måste komma från en odling i västerhavet och ett jättevackert stort runt akvarium där öronmaneter svävade runt. När jag tittade närmare såg de inte riktigt ut som vår vanliga öronmanet, Aureliaaurita i Östersjön. Det visade sig vara ”moon jellyfish”, Aurelialabiata en art som är mer lättodlad och blir lite större än öronmaneten. Den förekommer i nordöstra Stilla havet, från Kaliforniens norra kust, upp till Kanada och Alaska.
Sedan föll mina ögon på det jättefina tångakvariet med fina tångruskor och lite småfisk. När jag kom närmare såg jag att det låg en tångplanta nära glasfönstret som släppt ut högar med spermiesamlingar. De verkade ligga kvar på förökningstoppen utan att ramla av, kanske beroende på att vattenrörelsen i akvariet är mycket begränsad.
Ett färgrikt tångakvarium. Några grenar täckta med brunalgen trådslick och rödalgen ullsläke.På många av förökningstopparna ligger gul-orange högar med spermiesamlingar.
Utsläppet hade antagligen skett vid nymånen några dagar tidigare när de nyligen insamlade plantorna lagts i akvariet. Undrar hur länge de kommer att ligga kvar - när inte vattenomsättningen får dem att spridas i vattnet?
Imorgon lördag från klockan 06:10 i Naturmorgon i P1 kommer Tångbloggen berätta om vårtecken i havet. Jag har sällskap av de roliga forskarna Elinor Andrén och Helena Höglander och Naturmorgons algintresserade fältreporter Karin Gyllenklev, som slipper bada den här morgonen.
Tillsammans kikar vi på stora och små vårtecken som vi tycker är mer spännande än tussilago. Det kan bli ett riktigt alg-rikt samtal. Mycket prat om kiselalger utlovas! Jag kommer samla in några typiska vår-arter till mitt herbarium, och självklart måste jag klämma lite på blåstångens fortplantningstoppar för att se hur långt de har kommit. Häng med!
När blåstångsbältet är luddigt av brunt bös, då är det vår! På nära håll ser vi att böset är den fintrådiga brunalgen Pylaiella littoralis, trådslick. Oj vad den fotosyntetiserar!
Mars månads alg är brunalgen remtång, (Himanthalia elongata), som bara hittas ilanddriven utmed de norra delarna av svenska västkusten. Troligen kommer exemplaren som jag hittat på Saltö eller Svallhagen från norska kusten. Arten är marin och förekommer i Nordsjön och nordöstra Atlanten från Norge, via Irland och söderut till Portugal. Den växer på klippbotten, relativt grunt och där vågexponeringen är måttlig. På ställen där den är vanlig kan den bilda ett riktigt bälte precis under sågtången (Fucus serratus).
På bilden syns hur remmarna grenar sigBruna, uppspolade remmar på stranden i tångvallen.Remtång uppspolad på stranden är vackert guldbrun.
Remtången startar som små knappformiga thallus, upp till ca 3 cm i diameter med en kort stjälk som den sitter fäst med på botten. Från dessa växer det sedan ut långa bandformiga delar, remmarna, som är förökningsorganen.
Tre små ”knappar” av remtång.
Både knapparna och remmarna är antingen han- eller honindivider, precis som hos andra stora brunalger t.ex. blåstång och sågtång. Först produceras små knappliknande thalli i februari –maj och de nya små, små knapparna brukar bli synliga i början av mars för blotta ögat. Sedan växer de i genomsnitt till 10-25 mm i augusti. De knappar som har vuxit till ca 15 mm i november börjar utveckla remmarna med förökningsorgan under hösten och vintern. Remmarna växer och ökar snabbt i längd mellan februari till maj. Från juni och framåt släpper de vuxna plantorna ut sina könsceller vid lågvatten, i slem som ramlar/sjunker ner till botten. Reproduktionstiden är starkt platsberoende, troligen på grund av vattentemperaturen. Den optimala temperaturen för tillväxt är ca 10-12 grader C. Zygoterna hos remtång är mycket stora (ca. 0,2 mm) och tunga i jämförelse med de flesta tångarter. Efter befruktningen tar det 5-7 dagar innan rhizoider som fäster den mot underlaget utvecklas.
Remtång hör till Fucales och är unik genom att den investerar 98 procent av den totala biomassan i reproduktiv snarare än vegetativ vävnad. Remmarna förgrenar sig dikotomt ett par gånger och det är såklart dessa som gett arten sitt svenska namn, remtång. De kan bli upp till 2 meter långa! Det är dessa remmar som även gett arten lokala namn på många språk och som är de delar av algen som är populär att äta. På engelska kallas den för ”sea haricots” och ”sea spagetti” men också ”buttoweed”. Liknande namn är på tyska ”riementang”, på portugisiska ”cordas” och på franska ”spaghetti de mer”. Hur du kan tillaga dem? Kolla efter recept på länken ”cooking with sea spaghetti”
Nere vid Medelhavets mynning, Gibraltarsund, har brunalgen Rugulopteryx okamurae ställt till rejält med problem sedan den först upptäcktes i området år 2015. Algen fastnar i fiskenäten, som fylls snabbt av alg istället för fisk. Den påverkar även mängden fisk där den finns negativt, i vissa områden har fisken helst försvunnit sägs det. Och för de som lever på turismen längs stränderna Campo de Gibraltar och Ceuta är det minst sagt frustrerande att se stränderna fulla av tonvis med brunalger istället för betalande turister.
Den här arten ska du inte ta med dig hem från semestern annat än pressad i ditt herbarium. Bilden är lånad från http://www.algaebase.org.
Liftarens guide till världshaven
Brunalgen Rugulopteryx okamurae är tidigare känd som bland annat Dichtyota okamurae, Dictyotamarginata, Dilophusmarginatus och Dilophusokamurae. Arten har sitt ursprung i Asien och upptäcktes i Medelhavet för första gången 2002 i Thau lagunen, strax söder om Montpeiller på den franska medelhavskusten. Hur den kom dit vet vi inte, men det troligaste är att det som så ofta handlar om ”dålig sjöhygien”, där arten har kunnat lifta i ballastvatten med ett fartyg eller på skal av ostron som importerats för odling. Att arten har gått under så många olika namn tyder på att den lyckats väl med att sprida sig globalt. Den förekommer i flertalet av de asiatiska länderna men även i Australien, Tasmanien och Nya Zealand, längs Kaliforniens och Mexicos kust i Stilla Havet, och nu senast har den lyckats korsa Atlanten och ta sig in i Medelhavet.
Enorm utbredningsförmåga
Algens förökning i Gibraltarområdet bedömdes efter ett års studier som ”explosiv”. Den har sedan 2015 invaderat den Andalusiska kusten ända från Sancti Petri i Cádiz till Almería. Även om situationen i Gibraltar är allvarlig har den inte nått den omfattning som setts vid kusterna längs Tarifa och Algeciras.
Bara under 2015 plockades mer än 5 000 ton uppspolad biomassa av algen bort från stränderna i Ceuta. Det var för sju år sedan. Sedan dess har den spridit sig på solbelysta klippbottnar i subtidal-zonen (under lägsta tidvattengränsen) ner till ett maximalt observerat djup av 40 m. I Medelhavets klara vatten når ju solljuset mycket djupare än här hemma på svenska kusten. Därför kan makroalger växa mycket djupare här.
Den högsta täckningen (80–90 %) av R. okamurae i Ceuta observerades på mellan 10 och 20 m djup i lämpliga livsmiljöer, alltså på hårda bottnar med tillräckligt mycket solljus. På detta djup har även observerats en allvarlig negativ inverkan på lokala bentiska (bottenlevande) samhällen. Flertalet arter av både flora och fauna fördrevs nämligen av algens närvaro. Totalt mellan 5 och 30 m djup översteg täckningen av R. okamurae 70 % över en mängd olika substrattyper, som häll, block och sten.
Vissa alger är riktiga skurkar och slåss med otäcka kemikalier. Bilden är lånad från http://www.algaebase.org.
Konsekvenser av varmare vatten
Den katastrofala snabba förökningen ( det har kallats”blomning”, men…) av R. okamurae uppvisade en första geografisk expansion mellan åren 2015–2017 till det norra kustområdet av Gibraltarsundet (Tarifa-Gibraltar) och efterföljande förlängning i södra delen av Iberiska halvön, mot Atlantkusten under 2018 och Medelhavskusten år 2019. Den kraftiga förökningen kan ha koppling till temperaturtoppen som uppmättes i området i juli 2015, som i sin tur kunde vara kopplad till den globala uppvärmningen.
Den stora brunalgen Saccharina latissima, skräppetare, har varit mycket i media det senaste året. Störst uppmärksamhet fick den nog när den (äntligen) introducerades på fiskauktionen i Göteborg. Mycket roligt att det äntligen går att köpa skräppetare, eller sockertare som den ofta kallas i kommersiella sammanhang.
Här på Tångbloggen har vi även skrivit om skräppetare i inlägg om algodling, och såklart har den figurerat som Månadens Alg, där vi ger lite mer fakta kring arten.
Så vi blev knappast förvånade när Algpodden-lyssnare hörde av sig och önskade sig ett avsnitt om just skräppetare. Så det fick bli avsnitt 5 som ligger ute nu där poddar finns.
Juni månads alg får bli strandpiska, Chordaria flagelliformis. Både det svenska och latinska namnet är jättebra. Det talar om var den växer, nära vattenlinjen ner till ca 4 meters djup och att den ser ut som långa flageller, eller gissel.
Som tunn, brun spaghetti ser vi strandpiskan bland fintrådiga rödalger och en gyllene fingertare.
Den kallas även för gisseltång, men för att göra det tydligt att det inte är tångart så bör namnet strandspiska användas. Strandpiskans huvudgren utgår det ungefär lika långa sidogrenar som för det mesta saknar ytterligare förgreningar.
Ett pressat exemplar av strandpiska från västkusten, på Tjärnö labbet för över 20 år sedan. Håller sig bra när den varit inplastad.
Färgen är mörkt brun till svart och algen har en fast konsistens. Den kan bli ganska lång ca 20 – 30 cm men det går att hitta större exemplar också upp till ca 60 cm. Grenarna är ca 0,5-1,5 mm tjocka.
Det är en ettårig alg som utvecklas på våren och försvinner på senhösten. Den växer direkt på stenar och klippor men också på andra alger som t.ex. blåstång och ofta på smalskägg, Dictyosiphon foeniculaceus. Den kan bilda ett smalt bälte i vattenlinjen på lite vågexponerade stränder. Den kan också hittas i hällkar, små vattensamlingar i kontakt med havet utanför. Under vinterhalvåret förkommer den som mikroskopiska stadier som många andra arter.
Den förekommer utmed svenska västkusten och in i Östersjön ungefär till Bornholm.
Tack alla som har hört av sig med positiva kommentarer om alginslaget i Naturmorgon under Kristi Flygare-helgen.
För att inte bara ge er en bild med ord och ljud, kommer här en liten film från Släggö i Lysekil med några av våra vackra makroskopiska alger. Du hittar mer information om de olika arterna här på Tångbloggen om du söker på artens namn i vår lilla sökruta. Många har varit vår Månadens Alg. Hur många känner du igen?
Tångbloggen 