Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘brunalg’

Den 8 maj kommer Tångbloggen att delta i Naturmorgon P1 och berätta om vad som gömmer sig på de vitmålade stenarna och klipporna i Östersjön. Vi har visat bilder på de intorkade kiselalgerna i tidigare inslag på vår blogg, men här kommer lite fler bilder.

Det var svårt att få tag på ett aktuellt foto för tre dagar sedan började det blåsa och vattenståndet steg hastigt, så det fick bli några bilder från tidigare när vattenståndet var riktigt lågt. De tidigare torrlagda klippor och stenarna hamnade under vattnet igen.

När stenen fick ligga och torka visade det sig att det måste sitta en massa kiselalger på trådarna för de blev helt vita efter en stund. Innan jag torkade algerna på stenen fotograferade jag trådarna med 25x förstoring i mitt gamla mikroskop med min mobil. Det var inte helt enkelt att få till ett tydligt foto.

Vad det är för art som kiselalgerna sitter på går inte att säga. Men de täcker hela tråden så den blir riktigt luddig och vit.

För den med riktigt skarpa ögon syns en röd liten fiber tråd, kanske från min tröja mitt i bilden. På botten i skålen ligger små sandkorn och sen syns små små bubblor av gaser som inte håller sig lösta i vattnet när det blir varmt.

Det är verkligen fantastiskt att se kiselalger som sticker ut ifrån en tunn algtråd och tänka på hur de vuxit till i det kalla vattnet under vintern fram till nu när de riskerar att torka bort vid lågvatten. Men när vattenståndet stiger igen kommer de att spolas bort och det finns plats för sommarens grönalgsbälte att växa ut på klippor och stenar.

Read Full Post »

Tema under en tid nu kommer att handla om vattenbruk, speciellt algodlingar i kombination med mussel- och fiskodlingar. Algen slemtråd som vi valt till månadens alg är inte någon art som odlas, så vitt jag vet, men den används faktiskt i olika recept runt om i världen.  Slemtråd är en vanligt förekommande alg som sitter grunt i vattenlinjen på sommaren och den går utmärkt att äta. Den heter Nemalion helminthoides (synonym N. multifidum) på latin och har ibland fått namnet turkisk spagetti på grund av att grenarna är smala och runda som spagetti.  Färgen på grenarna är brunlila och plantan blir ca 5–20 (–30) cm hög och är gaffelförgrenad.  

Grenarna sitter hårt fast mot underlaget och är lite slemmiga som namnet anger. Svåra att få loss från klippan.

Ibland kan den vara mer förgrenad, vilket får den att se mer buskig ut. Vid basen är grenarna lite tjockare, ca 1–2 mm i diameter, och smalnar av uppåt där de blir ca 0,5–1 mm i diameter. Plantan sitter fast med ett 1–5 mm brett platt fäste. Den förekommer utmed stränder i tempererade områden på sommaren. Här hos oss på västkusten är den vanlig på sommaren. Som för många alger förekommer gametofytstadiet på sommaren under långdagsförhållanden och det mikroskopiska tetrasporofytstadiet finns under kortdagsförhållanden på vintern. Livscykeln styrs alltså av hur många timmar om dagen det är ljust. Tidigare placerades det mikroskopiska stadiet i ett annat släkte, Audouinella, innan det blev klart att det bara var ett annat stadium i slemtrådens livscykel.

Detta recept kommer från en bok författad av Judith Cooper Madlener publicerad 1977. ”The seavegetable book – foraging and cooking seaweeds” innehåller både beskrivningar av arter och förslag till hur man kan tillaga dem på bästa sätt.

Det syns att jag använt denna jätteintressanta bok om alger och tillagning väl under åren. Många arter finns inte i svenska vatten men går att hitta i affärer idag.

Judith föreslår att man plockar slemtråd genom att rycka loss den från klippor och stenar. Det kan vara bra att göra det när vattenståndet är lågt, för de sitter ofta i vattenlinjen och lite vågexponerat, så man inte halkar i sjön. Det är också lätt gjort att man skär sig i fingrarna, för den sitter just på samma nivå som bältet med havstulpaner. I Italien används den i en maträtt och är känd som ”spagetti turchi” dvs turkisk spagetti. Har inte hittat något italienskt recept dock, utan det blir till att prova sig fram. 

Men i Japan kallas den för Umisomen, vilket betyder havsnudel, och den används färsk, soltorkad eller saltad. Är den torkad skall den blötläggas innan den kan användas i soppor och sallader. Den art man använder mest i Japan är brunalgen Nemacystus decipiens, på japanska lokalt kallad Mozuku, en art med en liknande konsistens men i recepten anges att det går bra att istället använda slemtråd.

Bild ur kokboken som visar hur brunalgen mozuku, Nemacystus decipiens ser ut. Men notera att detta är en brunalg, inte en rödalg.

Det är enklast att använda slemtråd i en sallad. Först ska du blanchera algen genom att hälla hett kokande vatten över algerna, låt algerna rinna av och svalna.  Skiva gurka tunt och lägg i algerna. Gör en valfri dressing. Passar bra med en blandning av risvinäger och lite honung och sojasås eller bara lite pressad citron.   

En frestande sallad med gurka och mozuku och lite strimlade bitar av bläckfisk.

Till sommaren skall jag ut och samla slemtråd och experimentera med att göra en god sallad och bjuda mina vänner på.

Read Full Post »

I Vetenskapens Värld igår gavs en bred översikt över tänkbara produkter att äta i framtiden. Detta satte igång lite funderingar hos mig. Somliga har konsumerats sedan århundraden tillbaka i andra delar av världen och somliga är helt nya produkter som t.ex. att ta hand om rester vid framställningen av rapsolja eller göra en proteinprodukt av hampa som kan fungera som ersättning för animaliskt kött. Programmet i sin helhet går att hitta fram till i mars 2021.

Här kommer det att handla om tankar och funderingar kring vad vi kan komma att skörda eller odla i svenska vatten på västkusten.

Det som finns att skörda är bland annat det japanska jätteostronet som spritt sig utmed kusten och går att hitta grunt utmed många stränder. Sen kan man för sitt eget nöje prova med att samla och äta olika alger, små tångräkor, ett par strandkrabbor, eller några strandsnäckor. Det är lätt att samla blåmusslor till en musselsoppa men att gräva upp hjärtmusslor eller sandmusslor kräver betydligt mer jobb. 

Odlingar startade på 1980-talet och då var det blåmusslor som gällde. Den första odlingen låg nära fältstationen Tjärnö marina laboratorium. Några odlingar till startades, men det blev inte den stora verksamhet som många trodde och hoppades på. Bland annat var konkurrensen stor från producenter som Danmark och Frankrike. Men det uppstod flera problem med att få odlingarna att fungera och producera mycket musslor. Sätts repen t.ex. ut vid fel tidpunkt kan de bli fulla med sjöpungar istället. Roligt nog så har sjöpung visat sig vara en produkt i sig, och man kan idag köpa buljong gjord på tarmsjöpung, Ciona intestinalis. Men andra problem musselodlingarna har är attack från ovan. Det har också visat sig att ejder kan komma in i en odling och mumsa i sig stora mängder med musslor. För ejdrarna är det ett julbord som finns uppdukat, och de hugger in med gusto.

Det som är aktuellt nu är odling är brunalgen, skräppe-tare även tidigare kallad sockertång, Saccharina latissima. I samband med odlingen av denna alg startat lanseras den under namnet sockertare, kanske för det låter godare än skräppe-tare som är det korrekta namnet – se ArtDataBanken och DynTaxa. Det finns flera andra svenska synonymer på denna vanliga alg som bildar livskraftiga bestånd utmed svenska kusten. Läs mer om den här.

Odlingar av skräppe-tare planeras att placeras relativt långt ut havet. Miljöpåverkan antas bli ganska begränsad och kan t.om. vara positiva genom att när algerna skördas transporteras näring bort ur havet, enligt gjorda studier i en försöksodling. 

Däremot var odlingen placeras är centralt för att den skall fungera och ge en hög produktion. Enligt en doktorsavhandling som publicerades 2019 av Wouter Visch minskar mängden påväxt av oönskade arter på mer vågexponerade lokaler men samtidigt minskar också skräppetarens tillväxthastighet, d.v.s. hur mycket biomassa som produceras under tillväxtperioden. De lokala förutsättningarna är otroligt viktiga för en lyckad odling.

Här kommer några bilder på hur de olika stadierna av en odling ser ut. De nya repen med små unga plantor placeras ut i havet i september- oktober. 

De små plantorna får tillväxa under senhöst till april –maj när de skördas året därpå. Då har de hunnit bli ca 2 m långa.

Här måste en avvägning göras och att det lönar sig att skörda dem efter första året även om bladet är mindre och tunnare än efter ytterligare ett år. Då kan bladen blivit grövre och längre, upp till 3 meter långa.

Sen skall algerna torkas och tas om hand.

Att anlägga en odling kräver en omfattande ansökan. Som med alla verksamheter i vatten kan olika intressen kollidera, t.ex. mellan sjöfart, trålning efter fisk och placeringen av en algodling med bojar och långlinor som täcker flera hektar. Placeringen kan också kanske påverka turismen på sommaren, men då odlingen sker under perioden september – maj blir denna påverkan kanske inte så stor. Fast det kan ju såklart vara intressant för nyfikna att få besöka en odling. Det är vackert att snorkla runt bland de vajande bladen, och ofta finns det mycket fisk och spännande djur, som spökräkor, kring odlingen. Så det är kanske inte bara är negativt. Dock är det kanske lite kallt i maj för att lansera självplock av alger.

Försöksodlingen ligger vid Kosteröarna – ganska skyddat i sundet mellan nord och syd Koster.

Lite längre söderut, mellan Grebbestad och Hamburgsund finns ett antal områden som bedömts som lämpliga för odling av alger. Men det gäller att söka och få tillstånd för att placera ut odlingen.

Det som kan påverka om en ansökan om att få odla alger här godkänns, är att fyra av de fem föreslagna odlingsområdena ligger i skyddade marina områden. Dagens odling på två hektar ligger mellan ön Vedskär och Kyrkosund på Sydkoster i Kosterhavets Nationalpark. Kosters Nationalpark är avsatt för att både skydda naturmiljöer, men samtidigt göra det möjligt att bedriva ett hållbart fiske. I denna lilla försöksodling räknar man med att potentiellt kunna skörda uppemot 50 ton våtvikt av skräppe-tare per odlingssäsong, dvs ca 8-9 månader. De nya områdena omfattar mellan 20 till 30 hektar och uppskattas ge en biomassa-produktion på mellan 500 -750 ton våtvikt skräppe-tare per säsong.

Så till vad kommer all denna biomassa att användas? Mat, gödselmedel, kosttillskott, kosmetika eller till fisk- och djurfoder? Substanser i skräppe-tare används i medicin. Och den kan också användas för att producera biobränsle eller göras till små plastmuggar hos tandläkaren alternativt små sugrör till drinken? Torkade chips av skräppetare är i alla fall perfekt till drinken.

Det finns många produkter av alger på marknaden. Här förevisas en flaska med Tång Rom. Blir det Vegoburgare eller chips gjorda av skräppe-tare?

Hur kan våra svenska odlingar konkurrera med länder som Korea, Chile, Japan, Kina och många flera länder? Här finns en mycket lång tradition och många olika arter av alger odlas över stora arealer. I Korea, som vi skrev om tidigare på Tångbloggen, produceras idag ca 500 000 ton av den närbesläktade Saccharina japonica.

Saccharina japonica är bara en av många arter som odlas i Korea.

Mängden odlad Saccharina japonica är 1000 gånger mer än vad som planeras att försöka starta utmed Västkusten. Den används i första hand som mat till abalone, en öronsnäcka, som också kallas för havsöron. De är vackert pärlemorfärgade på insidan av skalet. Havsöron odlas och äts antingen råa eller tillagade i olika maträtter. De är jättegoda.

Skal av abalone, havsöron.

Så vad kommer algproduktionen i Sverige att användas till? Och vad blir mest lönsamt? Kommer det att dyka upp några idag okända problem som det gjorde för musselodlingen?

Det kommer att bli mycket spännande att följa hur odlingen av skräppe-tare utvecklas under kommande år och vilka vegetariska alg-baserade produkter vi kommer att hitta i butiken i framtiden. 

Read Full Post »

När hösten startar tycker vi att brunalgen tångludd, Elachista fucicola passar bra som månadens alg. Tångludd bildar små tofsar av brunt ludd på i första hand blåstång, Fucus vesiculosus, men hittas också på sågtång, Fucus serratus. Det latinska namnet beskriver ofta utseende och växtplats eller något annat viktigt kännetecken hos arten. Namnet ”fucicola” betyder just ”växande på Fucus” och ”elachistos” är grekiska och betyder ”den minsta”. Så för att hitta den ska du leta efter en liten art som växer på blåstång. Den går knappast att missa.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Elachista fucicola, tångludd och tjusig sågtång i bakgrunden

Tångludd är en ettårig art. Livscykeln består av två stadier: en makroskopiskt och ett mikroskopiskt stadium. Det mikroskopiska stadiet förekommer under senvinter till tidig vår och består av krypande förgrenade trådar. Det syns därför inte utan att man noga undersöker ytan hos blåstången med mikroskop. När temperaturen stiger till över 12 – 16 0C sker en asexuell förökning och det makroskopiska stadiet växer ut.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Tångluddet sitter ofta på de äldre delarna hos tång. De yngre delarna har för mycket slemproduktion.

Unga tofsar är gulbruna och ca 2 – 3 cm stora. De är vanliga till mycket vanliga under perioden maj – september. När de blir äldre blir de mindre, ca 1 cm och mörkbruna. I basen på tofsen finns en kuddformad vävnad som känns som en liten hård kula. Från den täta vävnaden går det ut förgrenade parafyser (hår), enrummiga ovala sporangier samt en cell rad breda oförgrenade assimilationstrådar. Assimilationstrådar innehåller kloroplaster och är de delar av algen som står för produktionen, där algen genom fotosyntes omvandlar solljus och koldioxid till syre och socker.

På hösten sitter de mörkare korta tofsarna på fjolårsskotten kvar ett tag. Men till slut har alla tofsar vissnat och försvunnit. Nästa generation av tångluddstofsar börjar växa ut först i mars – april året därpå.

Eftersom tångludd är en påväxtart på blåstång, förekommer den där blåstången finns dvs från västkusten in i Bottenhavet. Utmed finska kusten har den hittats upp till Norra Kvarken. Den har också hittats växande på smaltång, Fucus radicans.

 

Read Full Post »

Att artbestämma en alg är inte alltid lätt. Det här exemplaret hittade jag liggande på mjukbotten vid lågvatten på en av Saltö’s stränder, i norra Bohuslän förra veckan. Det första är att försöka bestämma sig för om algen är grön, brun eller röd! De kan nämligen, speciellt när de ligger torrlagda vid lågvatten eller blivit uppspolade på stranden och legat en längre stund, tappa sin färg.

bild 1 Saltö lågvatten tarmalger20200520

Lågvatten med torrlagda brun, grön och rödalger. De gröna tarmalgerna har kvar sin tydliga färg.

Finns fästet kvar eller om du kikar längst ner på grenarna, så är det där som algens riktiga färg brukar finns kvar. Andra delar bleks lätt. Månadens alg för juni är mindre vanlig med riktigt fin tycker jag. Den lyste guldigt gul i vattnet, så första gissningen skulle vara en brunalg. Men längst in i plantan fanns lite röda delar som avslöjar att det faktiskt är en rödalg.

bild 2 Chylocladia 20200523

En blekt rörgrening, Chylocladia verticillata kan se ut att vara brun. Det gäller att kika vid basen, där brukar färgen fortfarande synas.

Algen heter rörgrening, Chylocladia verticillata. Så hur känner man igen den? Grenarna är ihåliga och har små insnörningar som gör att den blir tydligt ledad. Från dessa insnörningar går motsatta eller kransställda grenar ut. På danska har den fått namnet ”kransrör”. De blir ca 5-30 cm höga och växer på andra alger eller direkt på stenar och skal på lokaler som är relativt skyddade från vågor.

Rörgreningens tetrasporofytstadium och gametofytstadium ser likadana ut makroskopiskt. Detta kallas för isomorf generationsväxling. Tetrasporofytstadier brukar man kunna hitta i augusti och gametofyterstadiet kanske lite tidigare redan i juli. Men eftersom arten är relativt ovanlig utmed den svenska kusten saknas närmare kunskap om detta i våra svenska vatten. Den är däremot lätt att känna igen och kan möjligen förväxlas med Lomentaria arter.

Några foton ur Danmarks Havsalger del 1 visar på att vid insnörningarna är bålen delad med en skiljevägg. Vi berättade om denna utmärkta algflora i ett tidigare blogginlägg.

Rörgrening

Foto visar skiljevägg (C och D) och tetrasporangier (G).

Rörgreningen har tetrasporangier som ligger spridda i barklagret i de yngre delarna av bålen och kulformiga gonimokarpier (F) som också ligger i ytterbarken, som består av många småceller och större celler vilket syns på delbilden E.

Så detta kan vara en art att leta efter i sommar, antingen som ett strandfynd eller när du är ute och snorklar. Vi kommer med fler tips om alger att leta efter för den som är intresserad.

Och vill du dokumentera dina algfynd med mer än kameran, så har vi beskrivit hur du gör ett herbarium i en liten film.

Vi kan även flagga för att det kommer en specialinriktad alg-kurs för dykare och snorklare under sommaren. Perfekt aktivitet för hemestern. Kursen kommer att ges vid flera tillfällen i Lysekil. Mer information kommer snart. Glöm inte att följa Tångbloggen så du inte missar detta.

Read Full Post »

3 Asperococus i tångvall20190630

Mars månads alg är fingertuta, (Asperococcus bullosus) en ljust brun, ihålig alg. Det svenska namnet fingertuta är mycket passande då det går att stoppa in ett helt stort finger i den uppblåsta algen som kan bli cirka 5-30 lång och 2-3 cm bred. Bullosus är latin och betyder uppblåst. Bilden är ifrån juni 2019 på en strand vid Tjärnö.

På ytan syns mörka prickar av sori, dvs samlingar av runda unilokulära sporangier och hår som ligger spridda över bålen. Fingertutan står upp i vattnet med sin uppblåsta tarmliknande bål och är fäst med en kort smal stjälk på botten. Flera plantor växer i små grupper tillsammans.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är en ettårig sommaralg som är vanlig på skyddade lokaler. Fingertutan växer som påväxt eller på stenar och skal. Den hittas ofta ilandspolad på skyddade stränder. På vintern överlever sporer från algen som sedan växer ut under sommaren. Algen är en marin art och hittas ofta i tångvallen utmed västkusten. Enstaka fynd har gjorts ända ner till Kullen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Sommaren 2019 var ett bra år för fingertuta. Här ses den växa ymnigt tillsammans med sudare på 4-5 meters djup vid Släggö i Lysekil.

Read Full Post »

Skräppetare, Saccharina latissima, även känd som sockertare, är nära släkt med fingertare som vi berättade om första december. Skräppetare är också en storväxt brunalg och växer från någon meters djup på västkusten ner till 12 – 15 meters djup. En planta kan bli 3-5 år gammal och det tar minst 2 år tills att den förökar sig för första gången. Det äldre bladet slits loss efter ett år, då är det ofta påväxt av mossdjur och fintrådiga alger.

6Saccharina m Membranipora 2

De runda vita ”blafforna” på sockertaren är det släta mossdjuret Membranipora

Tångbloggen fick en fråga från Höganäs kommun, vid Öresund, om även skräppetare påverkas negativt av höga temperaturer på sommaren och svaret är ja. Men i Öresund kan också den lite lägre salthalten bidra till att minska tillväxten hos denna marina art.

Optimala temperaturer för tillväxt hos sporofyten, det stora lite krusiga krokodilskinnslika bladet är mellan 5-15 ° C. Vattentemperaturer över 17 ° C minskar tillväxten, även om skräppetare tål temperaturer upp till ca 20 ° C i flera dagar. Vid ännu högre temperaturer, över ca 22° C dör algen. Detta kan förklara varför skräppetare har försvunnit från kusten vissa år eftersom vattentemperaturerna ibland är högre än 22-23 ° C flera dagar varje sommar.

 

Däremot påverkar inte låga vintertemperaturer varken sporofyten eller de små gametofyterna hos skräppetare negativt.  En annan faktor som kan ha en negativ effekt på de mikroskopiska gametofyterna, men även på hur väl befruktningen lyckas och överlevnaden hos de yngsta stadierna av sporofyten, är mängden slam på botten. Genom ökad tillförsel av näringsämnen som lett till algblomning har sedimentationen av partiklar ökat på många hårdbottnar, speciellt i kustnära områden. Detta kan tillsammans med minskad tillgång på ljus och höga temperaturer under sommaren negativt påverka förökning och tillväxt av olika stadier i livscykeln. Ett grumligare vatten med sämre tillgång på ljus kan också minska djuputbredningen hos skräppetare.

Livscykel skräppetare

Livscykel hos skräppetare, Saccharina latissima. Han- och hongametofyterna är mikroskopiska.

 

En hög temperatur på sommaren kan minska tillväxten och slå ut delar av sporofyterna hos skräppetare. Genom att det tar minst två år från groddplanta till att en sporofyt producerar sporer för första gången kan en hög temperatur ett år innebära att hela populationen minskar och det kan ta flera år innan den återhämtat sig.

Read Full Post »

Första advent är det dags för december månads alg och vad kan passa bättre än fingertare som trivs i kallt vatten under 10 0C och korta dagar!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Breda, bruna band av det uppdelade bladet vajar i vågorna.

Fingertare är en flerårig brunalg, som sitter fast på botten med rhizoider som liknar klängande rötter. Den har en slät och böjlig flerårig stjälk (stipes) som kan variera i längd mellan 5-30 cm. Tillväxtzonen sitter mellan stjälken och bladet. Ett nytt blad bildas varje år. Det gamla bladet blir mer påväxt av mossdjur, alger och sjöpungar med åldern och slits av med tiden. Fingertare har en komplicerad inre vävnad i det handlika bladet, med bl.a. slemkanaler som avsöndrar stora mängder med slem. Men till skillnad från stortare, Laminaria hyperborea saknar den slemkanaler nere i stjälken.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Tillväxtzonen på fingertare är precis där blad möter själk. Det vita på bladen är kolonier av mossdjuret Membranipora membranicea.

Fingertare är en vanlig art utmed den svenska västkustens klippstränder och förekommer ner till Öresund, där salthalten sätter gränsen för arten.

Som många stora brunalger hör fingertare hemma i kalla vatten och utbredningsgränsen söderut i Nordsjön sätts av temperaturen. Den temperatur som sätter gränsen för Laminaria digitata är 100C isolinjen på vintern, eftersom den är avgörande för  förökningen. Det är bara när vattentemperaturen blir 10 0C eller lägre på vintern som fingertare kan föröka sig sexuellt.

Utbredning av Laminaria digitata o temperatur

Figuren visar en karta över utbredningen dvs det prickade området av fingertare. Vilken temperatur som sätter den södra utbredningsgränsen mellan oss och Nordamerikas kust skiljer sig. I Europa är det 100C islolinjen på vintern och i Nordamerika är det 190C på sommaren. Det är inte heller bra med för varmt, nämligen.

En medeltemperatur över 190C på sommaren är så hög att både sporofyter och gametofyter dör. Det betyder att om vi här i Sverige får många långa perioder med höga vattentemperaturer på sommaren utmed västkusten kan överlevnaden hos fingertare påverkas negativt. Sporofyten växer till under kortdagsförhållanden dvs under vintern – försommaren och tillväxten av bladet slutar i juni när dagslängden blir över 12 timmar.

Laminaria digitata gametofyt stadier.

De olika mikroskopiska gametofytstadierna hos fingerade och en ung sporofyt.

Både han- och hon gametofyterna är mikroskopiska och består av små grenade celltrådar. Hanplantorna bär encelliga anteridier som innehåller en spermatozoid med två oliklånga cilier. Honplantan har encelliga oogon som innehåller ett ägg. Det befruktade ägget sitter kvar ovanpå det tömda oogonet och utvecklas till en sporofyt.

Som för många arter som är skildkönade finns intrikata mekanismer för att spermatozoider och ägg skall hitta varandra. Hos fingertare t.ex. släpps ägget ut under långdagsförhållanden. Ca 30 min. efter att det mörknat utsöndrar ägget hormonet lamoxiren. Några sekunder efter att hangametofyten exponerats för lamoxirenet släpps spermatozoiderna ut och simmar till ägget som befruktas.

Fingertare har också olika användningsområden eftersom den innehåller rikligt med spårämnen och vitaminer. Den används både som foder till boskap, gödselmedel och inom läkemedels- och livsmedelsindustrin. Genom sin förmåga att svälla användes laminariastift förr i tiden inom veterinärmedicinen för att utvidga sårkanaler då den har en utmärkt förmåga att svälla när den utsätts för fuktighet.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Frodig fingertare tillsammans med andra alger. Uppe i högra hörnet syns rester av ett gammalt blad som slitits loss. Kan du se vilka andra alger som finns på bilden?

I handeln förekommer fingertare under flera olika namn t.ex. fingertång och kombu breton eller mer allmänt kelp.

Fingertare är också en av de stora brunalger som kan användas som grönsak i olika maträtter. Då ska man ta unga, rena blad utan påväxt, såklart. Lättast är att samla in hela bladet och skölja av det snabbt i sötvatten. Klipp sen upp bladet i lagom stora bitar och torka dem i ugn vid 50-60 grader. Torkad fingertare kan sen sparas i burk eller påse tills det är dags att använda den. Ta fram och blötlägg bitarna i ca 15 minuter  tills de känns mjuka. Fingertare är god att steka, woka eller fritera. Den fungerar även fantastiskt som buljongbas, vilket den ofta används som i det japanska köket. Och blir man akut sugen på salta chips, så kan man istället ta lite torkad fingertare. Men kom ihåg att alla alger innehåller jod, så ät inte för mycket.

Read Full Post »

I grunda skyddade vikar är det fortfarande ganska brun luddigt och blåstången syns knappast till. Från Åland har det kommit rapporter om att tången verkar vara ovanligt mycket påväxt av brunalgen smalskägg, Dictyosiphon foeniculaceus. En anledning kan vara den varma sommaren som gynnat tillväxten hos smalskägg.

Bilden till höger visar hur tångplantorna som döljer sig under smalskägg ser ut när en sten har plockats upp på land och ligger på bryggan. Massor med stora och små tångplantor men det blir inte så mycket kvar av smalskägg.

Successivt kommer de stora rikt förgrenade plantorna av smalskägg som växer ut från äldre delar av blåstången att lossna. Det går att hitta smalskägg som sitter både på små unga tångplantor och på större äldre plantor.

Till vänster syns en liten ung tångplanta med påväxt av smalskägg på de äldre delarna som producerades sent på hösten 2018. På den högra bilden syns fästena av smalskägg som sitter strax under flytblåsorna, på tångens äldre delar. Fästskivan hos smalskägg är liten men själva algen kan bli stor och skymma tångplantan när den sprider ut sig i vattnet.

Om någon månad och till våren ser syns ingen påväxt av smalskägg på tången längre och tången kommer att upplevas som frisk och ren från påväxt. Genom att tillväxten sker från toppmeristemet skadas inte tångplantan. De nedre delarnas funktion är att hålla fast tångplantan på stenen eller klippan och transporterar ingen näring.

 

Read Full Post »

Juli månads alg ektång, Halidrys siliculosa är en flerårig inhemsk brunalg och hör till Fucales: Cystoseiraceae. Den förekommer utmed Atlantkusten, ända uppefrån Nordnorge och ner till Biscaya bukten. Det som annars sker mest är att sydliga arter hittas längre norrut när vattentemperaturen ökar. Tvärt emot detta har ektång nyligen hittats utmed Portugals kust, vilket innebär att den istället har ökat sin utbredning söderut. Detta är lite märkligt eftersom det är en art som främst förekommer i de kalla delarna av Atlanten. En möjlig förklaring skulle kunna vara att kallt bottenvatten väller upp utmed delar av kusten just där.

DSCF5072

Ektång är lätt att känna igen

Ektången är lätt att känna igen där den står som en liten enbuske på botten, eller sitter som en grovt förgrenad buske i hällkaret. Grenarna är lite tillplattade och har en karakteristisk ljusbrun, nästan gyllene färg.

DSCF5078

Ektång i hällkar är vackert och kul att fotografera

Många fler bilder på ektång hittar du på den nyligen lanserade appen Havet.nu/Livet i havet som nu innehåller marina arter.

Ektång är samkönad, dvs det finns både ägg och spermier i samma förökningstopp. Flytblåsor bildas först efter två år efter att den nya plantan bildats och de första förökningstopparna bildas efter ett år. Flytblåsorna ser lite ut som en ärtskida där varje del är fylld med luft. De gör att plantan står upp i vattnet. På så vis når den solljuset bättre.

2 Ektång torkade flytblåsor

När ektången har spolats iland och torkat ser man tydligt de nu rödorangea flytblåsorna med flera kammare. De liknar verkligen ärtskidor.

Under våren och sommaren sker en snabb vegetativ tillväxt när både ljuset och temperaturen är gynnsamma. Förökningstopparna börjar anläggas från slutet av augusti och nya fortsätter att bildas fram till december. De kan vara mogna redan i december och förökningen pågår under hela vintern, ända fram till mars. Efter förökningen vissnar förökningstopparna bort och kvar blir själva skaftet till toppen, som en kort tagg. såhär års hittar men inga förökningstoppar.

Den främmande arten sargassotång, Sargassum muticum förekommer i liknade miljöer som den inhemska arten ektång. Frågan är om den skulle kunna konkurrera ut ektång? Sargassotång tillväxer snabbt och har producerat en stor ny biomassa redan till midsommar, som sedan lossnar och spolas iland. Sargassotång överlever vintern som en liten kort flerårig del, från vilken det växer ut en stor ny ruska nästa år. Ektång, däremot, är flerårig och tillväxer långsamt. Då båda arterna har liknade krav på miljön och förekommer i hällkar eller fastsittande på mindre stenar och klippor, finns det faktiskt en möjlighet att sargassotång kan konkurrera ut ektång t.ex. genom att skugga ut den.

4 Sargassum Svallhagen 20160815

En rad med plantor av sagassotång vid piren på Svallhagen, nära Tjärnö marina laboratorium, Stömstad. De ser också ut som små enbuskar.

Samtidigt klarar sargassotång också att växa i mer skyddade miljöer och näringsrika miljöer. Lite senare på sommaren har sargassotången blivit mycket större och skuggar vegetationen under.

5 Sargassum 2015-07-04

Sargassotången breder ut sig, på andra algers bekostnad. Alla vill ha solljus!

Så en fråga: Används ektång till något speciellt? En snabb sökning på nätet efter vetenskapliga artiklar visar att precis som för många marina arter, både alger och djur, producerar ektång en mängd olika aktiva substanser, bland annat för att hindra påväxt av andra arter. En grupp substanser är olika polyfenoler, som är vanliga i ektång och andra alger. Extraktet kan användas för att förhindra påväxt av havstulpaner på båtskrov. Men extrakt från ektång används också i kosmetika och som solskyddsmedel.

Under en strandföreläsning i Lysekils skärgård för Friluftsfrämjandet, visade jag hur vackert grön ektången blir när man häller på kokande vatten, och de bruna och gula pigmenten försvinner. Deltagarna hade redan smakat på flera alger och några tog även en bit av denna. De uttryckte förvånat att de tyckte ektången nog var den godaste av allt de smakat. Minsann! Det får bli något för sommarens bjudningar tror jag bestämt.

DSCF5063

Solljuset glittrar över brunalgen ektång tillsammans med fintrådiga grön- och rödalger.

Read Full Post »

Older Posts »