Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘slemmig’

Juli månads alg är grovslemming, Mesogloia vermiculata, en brunalg. Namnet avslöjar hur den ser ut – ganska grovt förgrenad med olika tjocka grenar. Den har en tydlig huvudgren med förgrenade sidogrenar. Det latinska namnet vermiculata betyder mask och det passar också utseendet på grenarna.

Grovslemming, med lite påväxt av en Sphacelaria sp en annan brunalg. Fotot från Tjärnö sommaren 2021.

Algen blir ca 30 cm hög. Konsistensen är geléaktig och lite slemmig. Grenarna är mycket oregelbundna och olika tjocka.

Grovslemming är uppbyggd av centrala större celler och trådarna är sammanhållna i en geléaktig struktur som gör att de glider ifrån varandra vid ett lätt tryck. Från de yttersta cellerna som är runda växer det ut en eller flera assimilationstrådar.

Närbild på en topp av en gren (skottspets) med centrala celler som det växer ut en massa assimilationstrådar från. Foto från Danmarks Havsalger.

De sitter ganska tätt och är lite krumma. Det är dessa trådar som täcker algens yta och gör att den ser brun ut. För att se strukturen behövs ett mikroskop annars uppfattar man algen som en förgrenad alg med slät yta.

Uppslaget med grovslemming, Mesogloia vermiculata från den utmärkta algfloran – Danmarks Havsalger.

Den växer på sten och som påväxt på andra alger som t.ex. tång och större rödalger. Grovslemming är vanlig på ganska grunt vatten. Den förekommer med sina enrummiga sporangier i juni – oktober enligt Danmarks Havalger del 2. Så nu känns det som det är en bra tid att gå ut och leta efter grovslemming utmed stränderna på västkusten. När jag tittade på Artportalen finns inte speciellt många rapporter om förekomst utmed kusten och hur långt söderut som den förekommer. Enligt Artfakta-kartan, är den sydligaste förekomsten på Stora Amundö, Billdal strax söder om Göteborg.

Så ut och kolla efter grovslemming och andra arter och rapportera det du hittar till Artportalen. Speciellt förekomst av grovslemming från Onsala och vidare söderut.  

Mesogloia vermiculata på 3 merers djup vid Släggö, Lysekil.

Read Full Post »

Sedan vi startade med månadens alg i januari 2017 har vi hunnit presentera hela 60 arter av makroalger. De flesta inhemska men också några främmande nykomna arter i svenska kustvatten. Planen för 2022 är att presentera flera marina arter som förekommer utmed den norska och danska kusten. Kanske också från lite längre bort, beroende på om Tångbloggen kommer iväg på någon längre resa under året.

Vi startar med en rödalg, Grateloupia turuturu, som inte fått något svenskt namn ännu. På engelska heter den Devil´s tongue weed, på norska Djevel-tunge. Att den fått namnet ”Devil´s tongue weed” beror nog på att den liknar en röd till rödbrun långsmal tunga. Algen växer ut ifrån en liten fästskiva med 1-6 stycken brett lansettlika, ljusa till mörkt rödbruna blad. Bladen blir ca 60 cm långa och 2- 20 cm breda. De är lite slemmiga och mjuka. Kanten på bladet kan vara lite vågigt men de kan också bilda små utskott, vilket ses som blad i kanten på det stora bladet. Arten växer bra i näringsrikt vatten, den verkar föredra mellan 22 till 37 promille salthalt men kan överleva 12-52 promille salthalt och klarar temperaturer mellan 4-29°C.

Grateloupia turuturu, Devil´s tongue weed

Grateloupia turuturu’s livscykel är samma som för många rödalgsarter. Tetrasporofyten och gametofyten är isomorfa, dvs ser likadana ut. På gametofyten sitter karposporofyten där karposporerna bildas. De syns som små svartaktiga prickar.

Grateloupia turuturu har en för rödalger typisk livscykel. Tetrasporofyten och gametofyten är lika i formen.

Grateloupia turuturu har sitt ursprung i östra Asien, t.ex. Kina, Japan, Korea och delar av östra Ryssland. Genom den globala sjöfarten och olika aktiviteter som t.ex. odling av skaldjur har G. turuturu spritt sig över världen. Den finns upptagen på listor över invasiva främmande arter som kan förändra algsamhället dit den kommer genom att t.ex. konkurrera ut inhemska makroalger. Den finns nu spridd i många nya områden, främst i Australien, Nordirland, Storbritannien och nordöstra USA.

Till England kom den 1969 och finns nu spridd i södra och sydvästra Storbritannien och nordöstra Irland,(t.ex. hittades den i Carrickfergus, Co. Antrim; oktober 2017). Det senaste är fynd från Norge, där den nu förekommer i den yttre och mellersta delen av Oslofjorden. Den förekommer framförallt i hamnar och skyddade vikar, där den växer på små stenar på relativt grunda bottnar. Eftersom vanliga lokaler är marinor och hamnar kan det vara läge att leta efter den i t.ex. Strömstad som nästa lokal.

Grateloupia turuturu äts i Japan. Innehållet av protein varierar under året mellan ca 15-27,5 % torrvikt. Andra rödalger med högt protein innehåll är Palmaria palmata, söl, (8-35% torrvikt) och Porphyra tenera (33-47 % torrvikt) den Porphyra art som även kallas nori. Intressant är att innehållet av proteiner är lika högt som i proteinrika grönsaker som t.ex. sojabönor (35% torrvikt). Rödalger innehåller också generellt mer protein än gröna och bruna makroalger. Det gör dem intressanta som mat för oss människor och som foder till boskap och fiskodlingar.

Read Full Post »