Det tog lite tid ända till slutet av januari 2021 tills känslan kom på riktigt att nu är det vinter. Förhoppningsvis ligger snön kvar ett tag och isen kommer att lägga sig i vikarna.
Innanför piren håller tallriksisen att bildas. När isen lagt sig blir det svårare för svanar att hitta mat.
Det hade samlat sig flera svanar utmed stranden när vi gick ut till udden vid Riddersholm, Norrtälje. Förra helgen innan snön lagt sig avslöjade lite av vad de kan hitta som mat på de närmast grunda bottnarna utanför stranden.
Hela gruppen påväg till nästa ställe för att leta efter mat. Två av svanarna ser ut som snöklädda stenar där de ligger i vattnet och sticker ner halsen för att få tag i något på botten.Inte helt lätta att gissa vad som döljer sig under snön bredvid skylten.
På platsen med information om fåglar i skärgården som Skärgårdsstiftelsen satt upp utmed stranden finns två stora träskulpturer nu maskerade under ett täcke med snö.
Det är inte helt lätt att gissa vad som gömmer sig under snön men här kommer två ledtrådar. Den till höger om skylten ser ut som en sockertopp, brukar av gemeneman kallas för tulpan och ge många båtägare en massa jobb. Det som gömmer sig under den lång smala formen är något som går fint att äta både av svanar när de äter vattenväxter och av oss människor. Fast här i Östersjön blir de lite små och växer till långsamt.
Blåmussla
Havstulpan
Träskulpturerna som gömde sig under snön är blåsmusslan, Östersjöns vanligaste ryggradslösa djur med den största biomassan och som täcker stora delar av bottnarna och havstulpanen som kom hit på mitten av 1800-talet, troligen sittande på ett båtskrov.
Detta vykort avslutas med en bild från udden längst ut vid Riddersholm och strån klädda med isdroppar i vattenlinjen och en tångvall täckt av snö.
Vattenytan blir lite som siden när solen nästan kommer igenom molnen.
Nu skall det blir kallt och soligt den närmaste veckan så det blir svårt att hitta och berätta om vad som händer ytan i svenska vatten. Nästa vykort får kanske komma från en resa i gamla album nu när det inte går att resa utomlands på ett tag till.
Amerikansk trågmussla (Rangia cuneata) är en ny art för Östersjön. De första rapporterna kom 2016 från Östergötland, i Bråviken, där den rapporterades från Svensksundsvikens fågeltorn och Näs. Nästa fynd kom från Helgeåns norra utlopp vid Åhus, (flera lokaler vid Mölleholmen och Graften), där den upptäcktes 2018.
Amerikansk trågmussla kommer från Nordamerika och har sitt ursprung i Mexikanska golfen. Där har den traditionellt samlats och ätits. Arten har frisimmande larver som kan spridas med ballastvatten och den har spritt sig utmed USAs atlantkust under 1960-talet. På 1980-talet hade den nått Hudson River. De första fynden i Europa var i Antwerpens hamn i Belgien 2005. Sen tog det ca fem år innan den rapporterades för första gången i Östersjön 2010. Nu förekommer den på flera platser längs kusten vid Kaliningrad, Estland (Pärnu viken 2016) Polen (utanför Vistula 2011) och i Tyskland.
I söndags fick vi möjligheten att besöka två lokaler nära Södertälje där den hittats under hösten och rapporterats till Artportalen.
Den långgrunda stranden vid Brandalssund. De större vita fläckarna i vattnet och på stranden är amerikansk trågmusslor.
De två lokalerna är Brandalssund och Torpa, båda i Södertälje kommun. Amerikansk trågmussla är en typisk brackvattensart. De förekommer på grunda sandiga och mjuka sedimentbottnar ner till ca 6 meters djup. Vanliga lokaler är i flodmynningar och i brackvatten och musslan tål en salthalt på mellan 0- 18 promille. Den har hittats i rena sötvattensmiljöer i England 2015.
De flesta vi hittade var mellan ca 3-4 cm med ca 6-9 årsringar. Några små unga musslor hittades också viket tyder på att de kan reproducera sig även på den här platsen.
Från sidan är den lite hjärtformad med en tydlig utbuktning av spetsen på skalet. Ytan hos musslan är slät och ljust gulbrun till mörkare grågrön. Ganska tydliga årsringar syns på skalet. Öppnar man skalet syns, på vänster skalhalva, två främre sidotänder, där den främre är lång och smal och avslutas med en typisk V-formig böj.
Mörkbrun grop med rester av låsbandet. De typiska låständerna syns tydligt.
Låsbandet, ligamentet, är fäst i en djup triangelformad grop och det finns ofta mörkt bruna rester kvar i gropen. I höger skalhalva finns istället en lång fördjupning där vänster skalhalvas långa bakre sidotand passar in perfekt när skalen stängs. I höger skalhalva finns en motsvarande lång fördjupning där vänsterskalets långa bakre sidotand passar in när skalet stängs.
Har DU hittat den här musslan norr om Södertälje? Det skulle vara jättespännande om flera av våra Tångbloggsläsare vill hålla ögonen öppna och rapportera både till Artportalen och även till oss här på Tångbloggen, om hur långt den har spridit sig norrut. Besöket sporrade oss att vilja hitta fler lokaler av denna för den svenska kusten nykomna arten och vi är såklart intresserade av fler lokaler även söder om Södertälje.
Lokalerna vi besökte ligger nära fartygsleden till Södertälje hamn och introduktionen har troligen kommit med ballastvatten. Troligtvis kan den hittas på liknande platser, för den som vill ge sig ut och leta.
På stranden mot farleden sker en kraftig erosion där delar av udden håller på att försvinna. Precis nedanför kanten syns blålera som kommer fram när sanden spolas bort.
Högre upp på sandstranden låg många musselskal tillsammans med vassbitar och lite alger och ganska mycket borstnate. Inne ibland vassen och borstnate ligger också lite skräp tyvärr.
Här kommer nu stilleben nummer två från svenska västkusten. Jämfört med det som jag plockade ihop från Östersjön förra året finns det många fler arter av alger, snäckor, havstulpaner och musslor samt mer påväxt på algerna.
Stilleben från västkusten – materialet plockat på stranden i tångvallen.
De stora brunalgerna i stillebenet är, från vänster till höger: Knöltång, blåstång, spiraltång, sågtång och ektång. Sen finns det en del små rödalger och grönalger som inte syns så bra. Denna gång är det inte ibland algerna utan ibland snäckor, musslor och havstuplaner som det gäller att hitta nykomlingarna. Det är, som förra gången, fem främmande arter som kommit hit från Nordamerika eller Asien. Sen finns det en sak också, som har blivit vanligare att hitta utmed stränderna på västkusten och kan komma drivande långa sträckor.
Så, i vilken ordning kom det olika främmande arterna till våra kuster? Och kan du gissa vilken art som kom hit först, redan för sådär 900-1000 år sedan? Det var vikingarna som tog den hit den från Nordamerika!
Lite av en fixeringsbild – vilka arter har plockats bort jämfört med bilden ovanför. Det är 5 stycken.
De arter som är främmande i våra vatten är ofta sådana som vi kan äta. Sen behöver det inte vara så att vi medvetet har tagit hit dem till svenska västkusten. De kan ha hämtats för att odlas på någon annan plats, som utmed den franska kusten till exempel, och sedan spridit sig via pelagiska, frisimmande larvstadier med strömmar till oss. Eller så har de kommit hit sittande på skrovet till fartyg och båtar eller med barlastvatten.
Här ligger arterna i den tidsordning som de har hittats på västkusten. Längst till höger ligger den sista saken som inte här hemma på våra stränder, läs vidare för att få reda på vad det är.
Den äldsta som vi känner till är sandmusslan (Mya arenaria), idag en vanlig art i grunda vikar både på västkusten och inne i Egentliga Östersjön. Vikingarna kan ha använt denna art både för att äta och som bete vid fisket.
Sandmusslan känns igen genom den kraftiga låsvingen som håller ihop detvå skalhalvorna.
Många arter har transporterats hit sittande på bottenskrovet till något fartyg. Nummer två i tidsordning av de som finns med på stillebenet är slät havstulpan Amphibalanus improvisus(tidigare kallad Balanus improvisus), en art som kom hit sittande på båtskrov.
Här sitter den släta havstulpanen på ett gammalt, delvis nedbrutet skal av en knivmussla.
Slät havstulpan hittades i svenska vatten redan 1844 och kommer, precis som sandmusslan, från Nordamerika. Idag finns den både utmed västkusten och inne i Östersjön, där den fortfarande tycks sprida sig norrut.
Andra arter har följt med som fripassagerare vid aktiva förflyttningar av arter som vi velat odla. Hit hör den tredje arten, ostronpest, Crepidula fornicata, som först kom till Europa tillsammans med ostronet som kallas ”eastern oyster” eller ”American oyster”, Crassostrea virginia, också från Nordamerika. På svenska västkusten hittades ostronpest för första gången 1934, nästan hundra år senare än den släta havstulpanen.
Ett tomt skal av ostronpest. Ostronpest sitter ovanpå ostronet och snor maten för ostronen. Blir de riktigt många kan de skada en ostronodling.
Nummer fyra är amerikansk knivmussla, som förr hette det självklara Ensis americanus men nu har bytt namn till Ensis leii. Man tror att det kom med barlastvatten från den nordamerikanska ostkusten 1978, då den hittades utanför mynningen till den tyska floden Elbe. När den förökar sig sprids larverna över stora områden med strömmarna. Den hittades för första gången 1982 på svenska västkusten. En ganska ny introduktion som hände för bara ca 40 år sedan. Knivmusslor är ett bra exempel på en art som är populär att äta och det finns många recept på nätet. Det kan vara lite knepigt att fånga dom i fält, för de gräver ner sig snabbt som attan i sanden. Men de finns att köpa i välsorterade butiker, för den som vill prova.
En av de senast introduktionerna av främmande arter är det japanska jätteostronet, Magallana gigas, tidigare kallas Crassostrea gigas. Det fördes in till Frankrike från Asien och ett första odlingsförsök sägs ha genomförts i Koster-området på 1970-talet. Men om något blev kvar av dessa ostron är oklart, för det japanska jätteostronet hittades först i svenska vatten 2007. Sedan dess har de spritt sig med larver och är nu ett vanligt inslag på grunda bottnar utmed västkusten.
Två skal av det japanska ostronet som satt sig fast på ett skal av en strandsnäcka.
Utöver skal från främmande arter finns nu allt plastskärp som flyter iland utmed kusten. Det kom säkert olika former av avfall redan med vikinarnas båttrafik, men då av nedbrytbart material. I takt med att fartygstrafiken har ökat, ser vi även en ökning av skräp från den. Under de sista 10 åren hittar man också klumpar av paraffin på stranden. De kan driva ganska långa sträckor och kommer ifrån fartygstankar, där paraffin används när de görs rena. Detta har hittills varit lagligt men kommer att förbjudas 2021.
Massor med olika saker av plast flyter iland på stränderna på västkusten. Hittade bland annat ett par simglasögon. Klumparna av paraffin kommer förhoppningsvis att minska i år när förbudet träder i kraft.
Så i sommar kommer det att förhoppningsvis inte tillföras några nya paraffinklumpar i våra hav, även om en hel del av de som redan flyter omkring där ute inte spolats iland än. Tyvärr kommer det fortfarande in en massa plastskärp, så det blir till att fortsätta med att städa stränderna ett tag till.
På utsidan av stenpiren i Strömstads hamn har varit en säker lokal för att hitta den främmande arten ishavstång, Fucus evanescens. Det var ganska många år sedan jag var nere vid piren och letade. Nu ville jag få tag på några exemplar för att göra en sammanställning över hur förökningstoppar hos flera av våra vanliga tångarter ser ut och om de håller på att anläggas nu och bara syns som små förtjockningar i topparna på grenarna eller om de är övermogna och håller på att falla av.
Här får Tångbloggen hjälp med att spana efter ishavstång från flytbrygga vid Kosterbåtarna i Strömstad hamn.
Tyvärr hittade jag inga ishavsplantor trots att jag skickade ut en spanare för att kolla från flytbryggan vid Kosterbåtarna. Det fanns inte heller några nere ibland stenblocken vid kallbadhuset. Där fanns däremot gott om blåstång, Fucus vesiculosus och sågtång, Fucus serratus.
Kallbadhuset i Strömstad. Stenblock fulla med blåstång och sågtång. Det syns också några skal av japanskt jätteostron.
En annan art som blivit vanlig på stenblocken var en annan främmande art, nämligen stora vita skal av det japanska jätteostronet Magallana gigas tidigare Crassostrea gigas. Det finns det däremot gott om. Får testa att leta en gång till lite senare i vår runt mars-april då förökningstopparna hos ishavstång skall börja synas ordentligt. Kanske kan det komma med i Strömstads Tidningen med en riktig bild?
Bild på hur förökningstoppar hos ishavstång ser ut.
Blåstång och spiraltång har början till små anlag som syns i topparna på plantorna såhär dags på året. Av dessa två arter har blåstången kommit längst i utvecklingen. Där syns de nya små förökningstopparna bäst.
Blåstång med flytblåsor och tydliga förökningstoppar
Spiraltång. Lite små anlag syns i topparna.
Knöltång, Ascophyllum nodosum har tydliga förökningstoppar som sitter som på små skaft utmed skottet. De kommer vara mogna att föröka sig tidigt på våren och försommaren.
Knöltång med förökningstoppar på små sidoskott. Detta är också den art som jag personligen tycker med om att göra en sallad på.
En art som förökar sig sent på hösten är sågtång. Då utvecklas platta förökningstoppar i spetsen på skotten och förökningen sker under senhöst och tidigt vinter. När de släppt sina ägg och spermier vissnar förökningstoppen och blir gulbrun som på bilden nedanför.
Gamla gulbruna förökningstoppar som hålle på att ramla av
Massor med förökningstoppar ilanddrivna
Nu ligger massor med gamla förökningstoppar från sågtång i tångvallen utmed stranden. Bilden är från Saltö men det ser ut på samma sätt i strandkanten där mycket nytt material spolats iland. Förökningen av sågtång är slut för säsongen.
Under 2020 slog vi nytt rekord i antal besökare här på Tångbloggen.
Vi trodde aldrig att vi skulle toppa rekordåret 2018 då Tångbloggen hade över 19 000 besökare. Men oj, vad glada vi blev när årets siffror visade på hela 20 063 besök under året! Vi hoppas såklart att många av er kommer hitta hit fler gånger och att ni alla får ett bra 2021 med mycket tång.
Det lättaste sättet att hitta plantor av tandskåring är att gå ut på en öppen vågexponerad strand efter en storm. Detta exemplar har samlats in med dykning på Herthas Flak i maj 1992.
Tandskåring, Odonthalia dentata är en härligt mörkröd alg som kan bli hela 20 cm hög. Den har platta skott som är ca 3 – 5 mm breda med en oregelbunden förgrening. Mittnerven är otydlig men syns bättre om man håller upp den mot ljuset. Längst ner avsmalnar skotten och är fästa med en kraftig platta. Kanten är tydligt alternerande tandad. Både det latinska och svenska namnet ger bra information om hur algen ser ut. Odont är grekiska och betyder tand och dentatus betyder tandad.
Tandskåring fotograferad i akvariet på Tjärnö marinbiologiska laboratorium. I höger kant syns en död mans hand, Alcyonium digitatum. Stenarna är täckta av kalkskorpor, olika arter av rödalger.
Till vänster syns ett fertilt skott med gonimokarpier i olika grad av mognad från 27.12 1985, Hirsholm. Till höger syns mörka parvis tetrasporangier varje segment från 4.2 2016 Fornaes Fyr. I båda fallen var det ilanddrivna plantor..
Tandskåring är flerårig och övervintrande plantor bildar nya skott i januari-juni. Algen är diok. På vintern syns fortplantningsorganen på små skott i kanten av de större skotten. Gonimokarpier förekommer i december – april och tetrasporangier i januari-mars.
Vill du gå ut och försöka hitta en tetrasporofyt av tandskåring såhär på nyåret gäller det att leta efter plantor som ser ganska ”skrufsiga” ut. De fertila skotten syns nämligen knappt. Det pressade exemplaret är från 16.1 1997.
Tångbloggen 