Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘snäckor’

Det var kul att komma tillbaka till Teneriffa efter fyra år. Det hade hunnit ske en hel del förändringar på land med ännu större och längre motorvägar och en massa fler bananodlingar utmed sluttningarna ner mot havet. Tyvärr gick det lite höga vågor så det var inte lätt att ta sig ut och kolla på algvegetationen. Istället fick det bli strandfynd, men det var inte så dåligt heller.

Bilden visar vågorna vid de naturliga bassänger där jag badade förra gången. Tog istället en promenad bort till en av de närmaste stränderna och hoppades på att det skulle gå att hitta lite kul alger när det var lågvatten tidigt på morgonen. Även här gick det in för stora vågor, tyvärr, men jag hittade en samling bollar som låg kvar i ett hörn.

Bollsamling på stranden nedanför skylten som berättar om allt som finns i vattnet utanför.

Artlistan är riktigt imponerande och det ser lite ut som att man skulle befinna sig i mer tropiska vatten. Det mesta är arter av ryggradslösa djur och fiskar. Men listan är minst sagt sparsmakad när det gäller alger. Det skall finnas grönalger, brunalger och rödalger! Det enda var att jag fick en liten lektion i spanska, alga verde, alga parda och alga roja.

Algzonering nära Playa las Arenas vid lågvatten på Teneriffa.

Algzoneringen är i stort sett som vanligt, men det finns inte alls mycket grönalger. På lite håll syns det att klipporna har en lite grönare ton på toppen och under det syns rödalgsbältet. I den undre delen skiftar färgen lite åt det rosa hållet. Där dominerar korallalgen, Corallina officinalis en rödalg som har kalkinlagringar. Den har vi även här hemma i Sverige.

Det gick att komma ner på stranden vid Playa las Arenas när det var lågvatten på morgonen. På stenarna närmast stranden sitter en blandning av kortväxta alger. Till vänster syns en skålsnäcka, Patella spp.

På en av de närmaste stenarna växter något som såg ut som en kortväxt havssallat, Ulva spp. lite Corallina och några andra kortväxta rödalger som jag inte lyckades artbestämma.  På stenarna utanför fanns lite större rödalger, som jag lyckades samla in. De visade sig vara Asparagopsis taxifomis. Den är klassad som världens mest invasiva alg och har ställt till rejält med problem på flera platser den av misstag hamnat på, genom att lifta med människans olika transporter.

Denna alg odlas nu i Sverige för att blanda in i kornas mat och minska kossornas produktion av metangas. Detta har vi skrivit flera gånger om på Tångbloggen. Finns mycket att fundera kring att odla denna främmande art och risker för att den kan spridas till svenska havsområden. Men också hur kossornas magmältning kan påverkas och eventuellt skadas av att bakteriefloran påverkas av Asparagopsis taxiformis i fodret.

Lyckades också med att plocka upp en sten täckt med vacker korallalg och en väl kamouflerad liten krabba (se pilen). Den sitter strax nedanför den lilla kudden med grönalger.

Eftersom det var lågvatten gick det ganska lätt att plocka ihop flera olika snäckarter och några små glasbitar och stenar som slipats av genom att rulla runt i sanden. Jag hittade minst 7-8 arter av snäckor. Av skålsnäckor förekom både en plattare och en mer kupad. Måste ta och lära mig mer om snäckor – skulle kanske kunna bli ett nyårslöfte?  Vid den vita pilen syns ett skal av en sjöborre och till höger om det ett skal av snäckan Gibbula spp. Tänk så mycket härliga turer och vad mycket som finns att kolla på under en kort strandpromenad vid lågvatten. Ser fram emot nya äventyr och fynd!

Read Full Post »

Deltagandet i medborgarforskningsprojektet Algforskarsommar ökade under 2022 jämfört med 2021. Speciellt stort deltagande fick vi på Uppgift 3 som innebar att  undersöka när blåstången, Fucus vesiculosus blir mogen och färdig att släppa ut sina ägg och spermier i vattnet.

Vår hypotes, hur vi tror att det ligger till, är att de mildare vintrarna som medför mindre is kan få tångens förökningstoppar att växa till och utvecklas tidigare, eftersom vattnet då värms upp snabbare på våren. Resultaten från sommarens bidrag indikerar att detta kan stämma. Mognaden verkar ske tidigare än vad den gjorde för 25 – 30 år sedan. Men årets undersökning startade lite sent, vi kom igång först i maj och då var de flesta bestånden redan mogna. Därför räknar vi med att skicka ut ett upprop om hjälp igen nästa år. Men denna gång hoppas vi att våra tångdetektiver längs landets kust kan ge sig ut redan i slutet av april, när kanske inget är moget, och sedan följa upp med ett besök eller två fram till i maj-juni, beroende på var utmed kusten ens lokal befinner sig. Första nymånen kommer att vara den 1 april och fullmånen som kan vara intressant för förökning blir den 16 april.

Visst ser det både läckert och spännande ut med mätglas och bägare fulla av mogna förökningstoppar.

Ett bord står dukat med skålar fyllda med förökningstoppar från hon- och hanplantor. De är färdiga att blanda ihop och så ut på närmaste klippa. Här kan du höra inslaget i Sveriges Radio, som spelades in då bilden togs. 

Totalt i år har vi sammanställt och publicerat 9 rapporter här på Tångbloggen där vi tagit upp intressanta bidrag som kommit in. De finns även att läsa på Stockholms universitets Östersjöcentrums hemsida. Det finns även ett gästbloggsinlägg skrivet av Louise Albertson, som undersökte ett antal lokaler utmed Skånes kust och hur mogen blåstången var där. Dessutom har vi fått in en större undersökning av Frida Ahnström. Hon gjorde en längre tur med sin segelbåt och kollade tång på 15 platser från Lisö till Blå Jungfrun. Imponerande! Den undersökningen kommer också att resultera i ett gymnasiearbete. Ett intressant fynd som gjordes var att bestånden på Blå Jungfrun var höstförökande medan övriga som observerades var sommarförökande.

Vi gjorde en egen tur ner till Öland i våras och kunde konstatera att just den höstförökande formen numera är vanlig på den västra sidan av Öland.  

Vid bryggan på Räfsnäs, i Norrtälje kommun, undersöker jag ca en gång per månad hur djursamhället i tången ser ut. Efter det extrema lågvattnet skadades många av de grunt växande tångplantorna. Men även om många av de stora skotten kommer att vissna och försvinna till våren, finns det gott om nya grenar som växer ut från fästskivan. Och det var fortfarande fullt av snäckor, tångmärlor och tånggråsuggor i plantorna i slutet av september. Hittade också två små stensimpor (Cottus gobio) i en av de större plantorna.

Ofta kan de medskickade fotografierna ge oss ytterligare information, sådant som den som tagit bilden kanske inte noterat. Talesättet ”En bild säger mer än tusen ord” stämmer verkligen och det är därför vi uppskattar alla fina foton som kommer in till Algforskarsommar.

Vi har fått många fina fotografier på mängder av smådjur som deltagare både räknat till antal och fotograferat i samband med Uppgift 1, ”Livet i en tångruska ”. I år har det kommit in flera fynd av elegant tångräka (eller kortfingrad tångräka som den också kallas), Palaemon elegans, som verkar vara på spridning norrut i Östersjön. Vi behöver följa och få in mer information om hur djursamhället och påväxten förändras på olika platser utmed vår långa kust, för att kunna hitta storskaliga förändringar över tid och förstå vad dessa kan bero på.

Ett område som vi fått rapporter ifrån två år i rad är ett antal öar utanför Ronneby. Rapportören heter Hans Kyhlbäck. Han mäter även salthalt och temperatur på platsen, tillsammans med studier av vilka arter som förekommer i blåstången. Att göra återbesök på samma lokal gör informationen som vi får in extra värdefull. Då kan vi jämföra mellan olika år och få en bättre bild av platsen och hur den varierar mellan olika år. Vilka förändringar orsakas av en varm sommar, en kall vår eller en lång lågvattensperiod, till exempel.

När vintern är över och sol och värme kommit tillbaka hoppas vi att Du gärna tar Dig till en strand full med tång och deltar i Algforskarsommar 2023. 

Stort Tack för alla bidrag! Vi hörs till våren.

Bästa hälsningar från Algforskarsommars projektledning 

Lena Kautsky och Ellen Schagerström


Read Full Post »

Efter att inte varit ute på någon längre resa på ett bra tag, så var det dags för ett besök till Medelhavskusten, nära Montpellier, på Franska sydkusten. Det var roligt och spännande att komma ner till stranden och kolla i tångvallen vad som spolats iland och se om det fanns några arter som gick att känna igen.

En bit upp på den steniga stranden med mjukt väldrillade småstenar ligger den färska tångvallen. Lägre upp är det torrt och äldre material, delvis nedbrutet.

Något av det första som jag hittade var stora plantor av Codium spp.. På västkusten förekommer klykalg, även kallad gaffelgrenad svamptång, Codium fragile. Det är en främmande sydlig art som numera finns i svenska vatten.

Men min uppmärksamhet fastnade fort på de runda bollar av olika storlek som var ganska vanliga i tångvallen. Arten heter Codium bursa J. Agardh och är en siphonal grönalg, vilket betyder att den är uppbyggd av långa slangar utan några cellväggar annat än när den förökar sig. Den har rankats som en av de långsammast växande algarterna. Med tiden bildas dock en stor biomassa och bollarna kan bli upp till ca 20-25 cm i diameter. Några så stora hittade jag tyvärr inte. Den största var ca 7 cm, vilket ändå får ses som stort. De riktigt stora Codium bursa bollarna uppskattas till att vara över 10 år gamla. 

Codium bursa bollar av olika storlek. Den största kanske är 5-6 år gammal?

Medelhavet är näringsfattigt och många av de alger som växer där behöver anpassningar för att kunna tillväxa även när det är brist både på fosfor och kväve. Här blir den runda formen viktig för att fånga in mycket ljus till fotosyntesen samtidigt som arkitekturen gör det möjligt för ett effektivt utnyttjande av näringen som kan recirkuleras inne i bollen av det mikroskopiska djursamhället som lever där. Inne i de ihåliga större bollarna gömmer sig också betare och små kräftdjur som, samtidigt som de får skydd från predatorer, bidrar med näring åt algen. Ett helt lite ekosystem i miniatyr. 

Med klimatförändringen kan vi nog förvänta oss att fler arter av alger från sydliga områden kommer att dyka upp hos oss här i Norden. Undrar vilken som blir nästa nya främmande art…

Fler plantor av de två Codium arterna och massor med fina skal.

Det fanns såklart en massa vackra skal av hjärtmusslor och många andra arter av snäckor, musslor och alger. Så blir det en resa i sommar glöm inte att ta en tur utmed stranden och titta på allt spännande som finns att se, oavsett om det blir långt bort till ett varmare hav eller mer hemmavid. Vart än det bär av skall jag ha med mig både en bra algflora och en bok om djurlivet också. Tänk bara så många spännande skalformer det finns!

Liten skalsamling som fick åka med hem.

Read Full Post »

För några dagar sedan presenterade vi månadens alger – två arter av kalkinlagrade rödalger som har ger häftig violett rosa färg på stenar i västkusten. Arterna var taggig skorpalg, Lithothamnion glacialis och slät kalkskorpa, Phymatolithon lenormandii som de två tjocka pilarna utan nummer pekar på.

Det finns minst nio ytterligare arter i akvariet från Tjärnö marina laboratorium. Listan på de arter som jag lyckats bestämma hittar du här nedanför.

1. Rödalg, tandskåring, Odonthalia dentata

2. Mossdjur, smalt bladmossdjur, Securiflustra securifrons

3. Koralldjur, död mans hand, Alcyonium digitatum

4.Kräftdjur, blåröd trollhummer, Galathea strigosa

5. Rödalg, rödblad Phyllophora/Coccotylus, dessa är mångformiga och variabla i utseendet.

6. Rödalg, köttblad, Dilsea carnosa

7. Mussla, stor kammussla, Pecten maximus

8. Snäcka, valthornsnäcka, Buccinum undatum

9.Koralldjur, bägarkorall, Caryophyllia  smithii

Värt att tänka på att det bara är i ett upplyst akvarium som dessa fantastiska röda, rosa och orange färger syns. På många meters djup blir de mörka och osynliga om du inte har med dig en ficklampa och kan lysa på dem.

Read Full Post »

Här kommer nu stilleben nummer två från svenska västkusten. Jämfört med det som jag plockade ihop från Östersjön förra året finns det många fler arter av alger, snäckor, havstulpaner och musslor samt mer påväxt på algerna. 

Stilleben från västkusten – materialet plockat på stranden i tångvallen.

De stora brunalgerna i stillebenet är, från vänster till höger: Knöltång, blåstång, spiraltång, sågtång och ektång. Sen finns det en del små rödalger och grönalger som inte syns så bra. Denna gång är det inte ibland algerna utan ibland snäckor, musslor och havstuplaner som det gäller att hitta nykomlingarna. Det är, som förra gången, fem främmande arter som kommit hit från Nordamerika eller Asien. Sen finns det en sak också, som har blivit vanligare att hitta utmed stränderna på västkusten och kan komma drivande långa sträckor. 

Så, i vilken ordning kom det olika främmande arterna till våra kuster? Och kan du gissa vilken art som kom hit först, redan för sådär 900-1000 år sedan? Det var vikingarna som tog den hit den från Nordamerika! 

Lite av en fixeringsbild – vilka arter har plockats bort jämfört med bilden ovanför. Det är 5 stycken.

De arter som är främmande i våra vatten är ofta sådana som vi kan äta. Sen behöver det inte vara så att vi medvetet har tagit hit dem till svenska västkusten. De kan ha hämtats för att odlas på någon annan plats, som utmed den franska kusten till exempel, och sedan spridit sig via pelagiska, frisimmande larvstadier med strömmar till oss. Eller så har de kommit hit sittande på skrovet till fartyg och båtar eller med barlastvatten.

Här ligger arterna i den tidsordning som de har hittats på västkusten.  Längst till höger ligger den sista saken som inte här hemma på våra stränder, läs vidare för att få reda på vad det är.

Den äldsta som vi känner till är sandmusslan (Mya arenaria), idag en vanlig art i grunda vikar både på västkusten och inne i Egentliga Östersjön. Vikingarna kan ha använt denna art både för att äta och som bete vid fisket. 

Sandmusslan känns igen genom den kraftiga låsvingen som håller ihop detvå skalhalvorna.

Många arter har transporterats hit sittande på bottenskrovet till något fartyg. Nummer två i tidsordning av de som finns med på stillebenet är slät havstulpan Amphibalanus improvisus (tidigare kallad Balanus improvisus), en art som kom hit sittande på båtskrov. 

Här sitter den släta havstulpanen på ett gammalt, delvis nedbrutet skal av en knivmussla.

Slät havstulpan hittades i svenska vatten redan 1844 och kommer, precis som sandmusslan, från Nordamerika. Idag finns den både utmed västkusten och inne i Östersjön, där den fortfarande tycks sprida sig norrut. 

Andra arter har följt med som fripassagerare vid aktiva förflyttningar av arter som vi velat odla. Hit hör den tredje arten, ostronpest, Crepidula fornicata, som först kom till Europa tillsammans med ostronet som kallas ”eastern oyster” eller ”American oyster”, Crassostrea virginia, också från Nordamerika. På svenska västkusten hittades ostronpest för första gången 1934, nästan hundra år senare än den släta havstulpanen. 

Ett tomt skal av ostronpest. Ostronpest sitter ovanpå ostronet och snor maten för ostronen. Blir de riktigt många kan de skada en ostronodling.

Nummer fyra är amerikansk knivmussla, som förr hette det självklara Ensis americanus men nu har bytt namn till Ensis leii. Man tror att det kom med barlastvatten från den nordamerikanska ostkusten 1978, då den hittades utanför mynningen till den tyska floden Elbe. När den förökar sig sprids larverna över stora områden med strömmarna. Den hittades för första gången 1982 på svenska västkusten.  En ganska ny introduktion som hände för bara ca 40 år sedan. Knivmusslor är ett bra exempel på en art som är populär att äta och det finns många recept på nätet. Det kan vara lite knepigt att fånga dom i fält, för de gräver ner sig snabbt som attan i sanden. Men de finns att köpa i välsorterade butiker, för den som vill prova.

En av de senast introduktionerna av främmande arter är det japanska jätteostronet, Magallana gigas, tidigare kallas Crassostrea gigas. Det fördes in till Frankrike från Asien och ett första odlingsförsök sägs ha genomförts i Koster-området på 1970-talet. Men om något blev kvar av dessa ostron är oklart, för det japanska jätteostronet hittades först i svenska vatten 2007. Sedan dess har de spritt sig med larver och är nu ett vanligt inslag på grunda bottnar utmed västkusten.

Två skal av det japanska ostronet som satt sig fast på ett skal av en strandsnäcka.

Utöver skal från främmande arter finns nu allt plastskärp som flyter iland utmed kusten. Det kom säkert olika former av avfall redan med vikinarnas båttrafik, men då av nedbrytbart material. I takt med att fartygstrafiken har ökat, ser vi även en ökning av skräp från den. Under de sista 10 åren hittar man också klumpar av paraffin på stranden. De kan driva ganska långa sträckor och kommer ifrån fartygstankar, där paraffin används när de görs rena. Detta har hittills varit lagligt men kommer att förbjudas 2021. 

Massor med olika saker av plast flyter iland på stränderna på västkusten. Hittade bland annat ett par simglasögon. Klumparna av paraffin kommer förhoppningsvis att minska i år när förbudet träder i kraft.

Så i sommar kommer det att förhoppningsvis inte tillföras några nya paraffinklumpar i våra hav, även om en hel del av de som redan flyter omkring där ute inte spolats iland än. Tyvärr kommer det fortfarande in en massa plastskärp, så det blir till att fortsätta med att städa stränderna ett tag till. 

Read Full Post »

Såhär i mellandagarna kan det kanske passa med ett litet pyssel och försöka ta rätt på vilka arter som inte hör hemma i Östersjöns ekosystem. Vi på Tångbloggen har byggt upp ett stilleben med arter av alger, snäckor, musslor, mossdjur och många fler från Egentliga Östersjön. Det blev som en tavla. Ett stilleben som berättar om lite av allt det vackra och spännande som du kan hitta i vårt gemensamma hav. 

Hittade denna sten under bryggan med flera skorpformiga rödalger som ger den sin mörk rödbruna färg.

Men det uppstod en del förvirring när det visade sig att mina samlingar under året blivit ihopblandade mellan ost- och västkusten. När jag tittar närmare på stillebenet visar det sig att fem arter som inte finns i Egentliga Östersjön smugit sig in i tavlan. Vi har skrivit om flera, men inte alla, av dessa fem arter under åren på Tångbloggen. Flera av arterna går utmärkt att äta. Här kommer några ledtrådar:

  1. En av dem tappar lätt färgen men inte sin speciella smak, som liknar en välbekant krydda.

2. En av dem är mycket svår att hitta levande exemplar av idag, även på västkusten . 

3. En är släkt med en art som förekommer i en japansk maträtt.

4. En av arterna kommer från Nordamerika, vilket namnet antyder, och förekommer idag utmed västkusten. 

5. En av arterna ställer till det för den främmande arten som den ofta sitter på och som vi gärna äter vid festliga tillfällen. 

Stilleben från Egentliga Östersjön blir lite artfattigare när de fem marina arterna som kräver högre salthalt har plockats bort. På stenen sitter bland annat havstulpaner, båtsnäckor och mossdjur.

Det finns flera sötvattensarter av snäckor som trivs bra i Östersjöns utsötade vatten. Den lilla tångsjöborren, Psammechinus miliaris, som sitter nere vid basen på en torkad blåstångsplanta, kan klara sig en bit in i södra Östersjön. Samma sak med den trubbiga strandsnäckan, Littorina obtusata, som går att hitta i västra Östersjön. Unga skal av blåmusslan är ofta bruna och inte blå som namnet säger. Skalen av Limecola (Macoma) balthica, östersjömussla är en vanlig art i Östersjön och ofta lite rosafärgad i skalet.

Här kommer nu facit på vilka arter som hade hamnat fel i stillebenet.

Rödalgerna navelsloke och pepparalg tappar lätt sin röda färg. Skalet av skålsnäcka är inte från svenska västkusten utan en annan art. Rätt stavning på ostronpest på latin är Crepidula fornicata och inget annat. Sorry.

En av slokearterna används i sushi och kallas då för nori. Skålsnäckan Patella vulgata är akut utrotningshotad i svenska vatten. Ostronpesten sitter ovanpå ostron och snor maten för dem, genom att filtera de partiklar och små växtplankon som ostronet också vill ha. Pepparalgen har fått sitt namn för att den har en skarp, lite pepparaktig, smak. Den amerikanska borrmusslan är en främmande art som troligen kom hit tillsammans med det amerikanska ostronet.

Hur många rätt fick du?

Om några dagar kommer jag att resa ner till västkusten och tänkte göra ett stilleben från Västerhavet där kanske några arter från Medelhavet eller Nordsjön listar sig in.

Read Full Post »

En panoramabild över den närmaste viken vid Askölaboratoriet. Tvättstugans gavel syns över vassen till vänster.

Fick två fina dagar på Askölaboratoriet, i södra Stockholms skärgård, när jag var ute för att analysera lite alg-prover.

Grönslick (Cladophora glomerata) hade samlats in från två närsaltsgradienter, från Trosa hamn till Vrångskär och från Himmerfjärden, nära Södertälje ut till opåverkad miljö.

Grönslicken har samlats in under olika årstider och håller nu på att analyseras. Varför då? Jo, målsättningen är att ta fram underlaget till ett medborgarforsknings-projekt, så kallad Citizen Science. Grönslickstofsar blir nämligen kortväxta och mörkt gröna när de växer i vatten med hög närsaltshalt. En bit bort från utsläppspunkten ökar tillväxten och de blir längre, mn också blekare i färgen ju längre bort från utsläppspunkten de växer.

Analysen av klorofyll a. Provrör 1-5 motsvarar grönslick från Trosa hamn ut till Vrångskär nära Askö.

Vi hann med att göra de analyser av klorofyll a i grönslicken som planerat. Efter att analyserna var klara blev det en tur runt närmaste stranden. Vassbältet skiftar i olika gulbruna nyanser. Mycket av landväxterna håller på att gå i vintervila.

Olika nivåer av vattenståndet syns som ränder på stenarna.

Produktionen i vattnet minskar också men det är fortsatt vackert grönt på klipporna av två vanliga grönalger, tarmalger och grönslick. Så här års, sent på hösten och lågvatten var klippan vid badberget täckt med lysande gröna intorkade alger som visade sig vara tarmalger, Ulva spp. troligen U. prolifera (till vänster på fotot). Lite närmare vattnet satt det mörkare gröna fint förgrenade tofsar av grönslick, Cladophora glomerata (syns till höger på fotot).

 De är troligen den tredje generationen av grönslick för året, som delvis kommer att övervintra om de inte skrapas bort av isen. 

En bit bort ligger en av vättarna som markerar Askös snorkelled. Den har inte använts så mycket i år eftersom det varit relativt få kurser ute på fältstationen under hösten, på grund av Covid-19. Kommer man närmare ser man att det är en knipa, en hane med sin typiska vita fläck på kinden. I det klara vattnet syns repet som håller den på plats. Det är täckt med fintrådiga alger och blåmusslor. Knipor äter gärna musslor, snäckor och insektslarver. Det är snart dags för knipan att flytta söderut eller, när det gäller vättar, tas upp ur vattnet och bo inne i båthuset tills nästa vår. 

Inne vid stranden till laboratoriet syns skott av ålnate, Potamogeton perfoliatus på botten och inne i ett hörn flyter några skott av höstförökande blåstång med sina gulbruna förökningstoppar. Plockade upp en gren på stranden och hittade en stor dammsnäcka, Lymnea stagnalis. Den var mycket slö och rörde knappt på sig i det kalla vattnet.

Efter vår strandpromenad såg vi R/V Limanda komma tillbaka. Dags att packa ihop och åka hem för denna gång. Kunde inte låta bli att avsluta med en solnedgångsbild från kvällen innan när vi satt i tornrummet med en fantastisk vy över skärgården.

Solen går ner efter en fin arbetsdag.

Read Full Post »

Det finns en massa spännande fiskar både i tångbältet och utanför i vattnet. För att hålla koll på hur sammansättningen av fiskar förändras görs det provfisken. Senast gjordes ett provfiske i Mysingen, utanför Nynäshamn i Stockholms södra skärgård. Nu finns ett antal korta videofilmer som visar vad man kan fånga i sitt nät. En art som fanns med i fångsten var gärs (Gymnocephalus cernuus), även kallad snorgärs, snorpäls eller snorluv . De många namnen med snor i sig hänger ihop med att gärsen har slemfyllda gropar bakom huvudet. 

Gärsen har också vassa taggar som är lätta att göra sig illa på när man tar den ur nätet.

Bland arterna som fångandes  i nätet fanns också tånglake, Zoarces viviparus, som är rödlistad. Tånglaken är en stationär art, den vandrar inte över stora områden som många andra fiskar och lämpar sig därför att använda som indikator på miljögifter då den avspeglar tillståndet i vattnet just i närområdet. Den används som indikatorart vid ekotoxikologiska studier, både på cellulär och individnivå, där störningar och påverkan på artens reproduktion t.ex. undersöks.

Tånglaken är stationär och en bra indikator på miljögifter. Den är också rödlistad.

En relativt ny introducerad art i Östersjön är svartmunnad smörbult, Neogobius melanostomus. Den hittades första gången utanför Muskö för 7 år sedan, 2013 i samband med ett provfiske. Nu vid provfisket på hösten var den en vanlig art i nätet.  

Svartmunnad smörbult är en riktigt god matfisk, som vi på Tångbloggen berättat tidigare om. Nu finns ett projekt där planen är att utveckla ett fiske på svartmunnad smörbult i skärgården. Kanske kommer du kunna köpa den hos din fiskhandlare snart.

Den svartmunnade smörbulten äter allt möjligt av småkryp, andra fiskars rom och musslor. En risk, eller möjlighet, beroende på hur utvecklingen blir om svartmunnad smörbult kommer in i Mälaren, är att den kommer att påverka förekomsten av vandrarmusslan (Dreissena polymorpha), ibland även kallad zebramusslan. Vandrarmusslan kom troligen hit med barlastvatten eller sittande på något fartygsskrov. De första fynden är från Mälaren runt 1926, för snart hundra år sedan. Där är den idag välspridd och bidrar till en klarare vattenmiljö genom att den filtrerar plankton och små partiklar ur vattnet. En testodling med vandrarmussla utfördes för något år sedan med målsättningen att rena vattnet och kunna samla in fosfor och kväve. Så vad kommer att hända när svartmunnad smörbult sprider sig i Mälaren? Kommer den att äta upp så mycket av vandrarmusslan så att vattnet blir grumligare och siktdjupet minskar? Att svartmunnad smörbult kommer att ta sig in i Mälaren är säkert, frågan är nog mest hur länge det dröjer. 

I väntan på att fiska svartmunnad smörbult kan det vara spännande att prova vår inhemska art, braxen (Abramis brama), som fortfarande har en betydelse som matfisk, speciellt i Skåne. För 30-60 år sen var den dock en viktig matfisk i hela landet. Den fångas med nät, ryssjor eller bottengarn och har en kommersiell betydelse i vårt grannland Finland. En kort video visar fisket efter braxen med ryssja i Lumparen på Åland, ett Baltic Fish projekt.

Braxens mun är anpassad för att samla mat från botten. Den är en riktig Östersjöfisk och finns inte utmed kusten i västerhavet.

Ett hållbart fiske av arter i Östersjön kommer att vara av betydelse för hur de grunda kustmiljöerna utvecklas, både för sammansättningen av fiskarter, tångsamhället alla de mindre kräftdjur, snäckor och musslor som lever där. Här kan braxen vara en art som är väl värd att prova att fiska och äta. Eller kanske testa en braxenburgare? Har du inte smakat braxen tycker jag du ska göra det. Mums! Men, som med all verksamhet, gäller det att fiska just med insikten om att bibehålla balansen i fisksamhället och inte i framtiden överfiska, varken braxen eller kanske en ny introducerad art som den svartmunnade smörbulten. 

Read Full Post »

Den 15 januari hölls ytterligare ett seminarium i Baltic Breakfast serien. På seminariet presenterades en ny policy brief om framtida förändringar av pH i Egentliga Östersjön, Rigabukten och Bottenviken kopplat till utsläpp av koldioxid och klimatförändringar.

1 Policy brief om försurnig

De stora pH förändringarna under olika årstider i Östersjön liknar mer förändringarna i våra sjöar än i de salta haven. Näringsrika sjöar på leriga jordar i södra och mellersta Sverige, omgivna av jordbruksmark, har högre pH värden på sommaren när produktionen hos rotade vattenväxter och algblomningar är stora. Under hösten när det organiska materialet långsamt bryts ner sjunker pH igen i sjön. De näringsfattiga sjöarna, i t.ex. norra Sverige, omgivna av skogsmarker som tillför mycket humusrikt vatten, har låga pH värden runt 5.6- 6.0. Här är produktionen av växter och alger liten och varierar mer beroende på tillrinnande vatten från omgivande marker.  Arter i sjöar som slås ut vid låga pH-värden är flodkräftan, som behöver ett pH-värde på över 6.0 och samma sak för många av våra sötvattenssnäckor, som behöver kalk för att bygga sina skal.

Detta är motsatsen till Nordatlanten, där buffringskapaciteten är hög och pH ligger runt ca 8.2. I denna stabila salta miljö har många arter av växtplankton med kalkskal haft årmiljoner på sig för att utvecklas. Men när mer och mer koldioxid löser sig i havsvattnet sjunker pH långsamt även i dessa vatten. Och även om vi tycker att vattnet är salt i Kattegatt, så avslöjar pH variationen på mellan 8.06-8.42 att redan här finns en påverkan av mer produktion och större variation under året.

2 .pH och näringsämnen, produktion_

Så vad händer i Egentliga Östersjöns och de andra stora bassängerna med pH?  I det öppna havet varierar pH t.ex. utanför Gotland mellan ca 7.9 – 8.6 under året. I Rigabukten, som inte bara påverkas av en mer lättvittrad berggrund utan minst lika mycket av tillförseln av mycket fosfor och kväve från omgivande marker,  varierar pH mellan 8 – 8,7 under året. Orsaken till ökningen under sommaren beror på hög produktion av alger och bottenvegetation som höjer pH, och när biomassan sedan bryts ner förbrukar den syre, koldioxid frigörs och pH sjunker igen. I en grund vik med mycket alger eller i ett tätt blåstångsbälte kan pH bli ännu högre (9-10) under en solig, lugn dag. Under kvällen och natten sjunker pH igen till ca. 8.  Så dramatiska förändringar sker inte bara under olika årstider utan även under dygnet.

Det betyder att alla de små djur med kalkskal som sitter på tången, t.ex. havstulpaner, blåmusslor och många snäckor som inte kan simma sin väg klarar av att överleva och tillväxa här. Den arten som inte kan leva i tångruskan inne i Egentliga Östersjön är strandsnäckan (Littorina littoralis) men det beror igen på att salthalten är för låg.

Picture2Picture1

I figuren till vänster finns strandsnäckan till vänster under tångräkan och två arter av trubbig strandsnäcka som inte heller överlever i Egentliga Östersjöns låga salthalt.  I figuren till höger finns sötvattensarterna av snäckor, och de marina arterna blåmusslor och havstulpaner.

Det havsområde som mest liknar våra sjöar är Bottenviken. Här varierar pH mellan ca 7.75-8 på sommaren. Vattnet från de stora älvarna är relativt fattigt på närsalter men kan periodvis vara rikt på humusämnen. Bottenvikens vatten är ganska näringsfattigt och produktionen därför låg, utom möjligen i någon lokalt påverkad vik med högre närsaltstillförsel. Så hur är det med arter som behöver kalk till sina skal här?  I Bottenviken är salthalten för låg för många av de marina arterna, t.ex. blåmusslor, östersjömussla och havstulpaner. Däremot finns sötvattenssnäckorna kvar, som båtsnäcka och dammsnäckor. De växer t.o.m. bättre eftersom de är sötvattensarter som blir stressade av att leva vid högre salthalter. Vill du veta mer lyssna på de inspelade presentationerna av Monika Winder, från institutionen för ekologi, miljö och botanik och Erik Gustafsson, Stockholms universitets Östersjöcentrum.

 

Read Full Post »

 Lovade att berätta lite till om hur signaturen ser ut på olika stränder i närheten av Tjärnö. Det visade sig vara en stor variation mellan olika stränder och hur högt upp på land vallen med ilandspolat material ligger.

På flera sker strandstädningar där man också undersöker hur fördelningen ser ut av olika typer av skräp. Den största delen av skräpet består av plast. Men det finns en massa andra material som vi kanske inte direkt tänker på som också blir kvar i dem mer eller mindre nedbrutna tångvallen.

Så här kommer resultatet från några strandänder till. Lindholmen, Strömstad kommun, ligger i skydd av Långholmen. Närmast vattenlinjen där det växter vackert grön gåsört, Argentina anserina och nedanför strandrågen (Leymus arenarius), skiljer sig fynden från lite högre upp.

1 Lindholmen nedan strandråg 20190715

Materialet är nytt med många små fettklumpar, några körsbärskärnor och lite gula mikroplast pellets, som liknar gula skal av strandsnäckor.

2 LIndholmen gåsört 20190715

För den med skarp syn ligger två små skal av vår minsta sjöborre, Echinocyamus pusillus, dvärgsjöborren på det grå plastlocket (vänster skål). Den blir bara några millimeter stor. Blåstångens torra flytblåsor och några körsbärskärnor fanns också i denna nedre zon.

4 LIndholmen mikroplast20190717

Högre upp på stranden ovanför strandrågen nära vresrosbuskarna var det organiska materialet mer nedbrutet.

5 Lindholmen 20190715

Här fanns många körsbärskärnor kvar och så olika sorters plast såklart. Både cellplast, typ frigolit och hårdplast som ett litet plastlock, bitar av omslag och trådar av plastrep (höger skål på bilden ovan).

Nästa strand ligger på Saltö, öppet mot havet där mer material spolas in speciellt när det stormar och blåser. I överkanten blommar  strandtrift, Armeria maritima med sina vackra blekrosa blommor. Den tål att leva vid kusten och utsättas för saltvatten som blåser in vid stormar och tål torka. Den används är idag för att plantera utmed vägkanter där den också påverkas av saltet när vägen saltas på vintern.

Här låg det många lecakulor och större slaggbitar tillsammans med cellplast och som vanligt ett plastlock, i detta fall grönt. Genom denna lilla undersökning är det klart att vågor och vindar sorterar allt materialet som spolas iland beroende på flytkraft på olika nivåer, både naturligt material, t.ex. skal av snäckor, små sjöborrar, flytblåsor hos tång och kärnor och frön och sån´t som vi människor har producerat och små kommer att ta lång tid att bryta ner, t.ex. lecakulor, slagg och olika plaster.

Vet inte vem som kommer att ge sig på att bryta ner lecakulor som består av kalkfattig lera som hettats upp till ca 1100 grader eller större och mindre slaggbitar som hamnat långt upp på stranden. Där ligger de säkert kvar även nästa år i kanten nära nyponen till vresrosen, Rosa rugosa, som börjar få färg och de blågröna och svagt lila stjälkar, strandglim (Silene uniflora). De blir säkert kvar länge i marken precis som plast.

Saltö, skräpstrand 20190721

Får se om de stora fina nyponen hinner bli mogna innan det är dags att åka tillbaka till ostkusten.

Read Full Post »

Older Posts »