Idag tar vi oss till fots till nästa ö. För det kan man nämligen göra när det finns tidvatten. Från Guernseys nordvästra spets kan man, vid lågt lågvatten, under några timmar promenera över till den lilla ön Lihou över en causeway som då är torrlagd. Ön har tidigare haft en gård, samt under en tid också en fabrik som framställt jod ur alger. Läs mer om det här. Men idag är huset på ön en kursgård som grupper eller skolklasser kan hyra för exkursioner. Vi hade tur med månfaserna och timade in vårt besök precis när vattnet sjönk undan.
Men det var inte helt enkelt att gå över. I början och slutet av den stenlagda promenadvägen låg det tjocka vallar av lösryckta alger. Mest bestod vallen av kelp i form av stortare Laminaria hyperborea, men jag fick även lyckan att äntligen hitta en annan tare-art som jag drömt om att se sedan jag var liten: Saccorhiza polyschides. Äntligen!! Den skiljer sig tydligt från Laminaria-släktet på tre sätt: Den har ett jättesvullet, vårtigt uppblåst holdfast. Det ser inte alls ut som Laminarians tallrotslinkande holdfast utan är mer som en sjögurka i strukturen. Eller som en pösig basker med knottror för er som inte naturligt kan associera till det ädla djuret sjögurka. Stipes är platt, inte rund. Slät och ganska jämnbred som ung, och när den blir äldre så undulerar den ute i kanterna, så att den är släte med vågiga kanter. Och så avslutas den med en spiralvriden övergång i bladet där tillväxtzonen är. Jättesnyggt. Men eftersom jag blev så exalterad över detta så tog jag såklart med algen hem, men glömde helt bort att fotografera den! Så det blir till att kika på snygg bild från Algaebase istället. Hå hå ja ja, ni förstår hur jag helt tappade kollen i glädjeyran.
När vattnet sjunker undan finns det massor att titta på i de fördjupningar och pölar som blir kvar. I dessa hällkar byts ju vattnet ut två gånger per dygn, så det blir lite annorlunda miljö än de vi har hemma, eftersom vi inte har samma rytmiska vattenutbyte. Det fanns såklart stora mängder av den bladformade rödalgen söl, Palmaria palmata, dels växte den epifytiskt på stipes av Laminaria hyperborea men den fanns även direkt växande på stenar. Jag plockade med några nävar eftersom den är mycket god torkad. I handeln kallas den ofta för havsbacon. Det fanns jättefina täta buskar av den röda korallina algen Jania rubens, gaffelkrasing, som inte är särskilt vanlig i Sverige. Men här trivdes den minsann! Där fanns även grönalger ur släktet Ulva, av det som jag skulle kalla havssallad, Ulva lactuca, alltså bladformad. Och så hittade jag nästan mörkbruna, tunna blad av Porphyra purpurea, purpursloke, även känd som nori. Den är bara ett cellager tjock, så den blir tjusigt halvgenomskinlig nör den flyter ut i vattnet. Det var mycket tjusigt med alla dessa färger tillsammans. Och såklart glittrade det av Chondrus crispus, karragenalg, vars blåa iridiscens var enkel att se när det bara var en decimeter djupt.
Och såklart var det löjliga mängder av skålsnäckan Patella vulgata. Jag hade ett sjå med att inte trampa på dem bitvis. När det blir lågvatten så följer dessa snäckor sitt eget lilla slemspår tillbaks till sin grop, som de har anpassat så att deras skal passar perfekt och sluter tätt. Då kan de hålla skalet fyllt med vatten under torrperioden och så ger de sig ut på nya äventyr när vattnet kommer tillbaka och täcker dem igen. Fiffiga små rackare! Dessa snäckor är dock betare, som med sin lilla vassa rasptunga kan slicka i sig många alger innan de hunnit växa till sig. Men det är en del av tidvattenszonens ekosystem, och det ger ju ny yta till andra arter att fästa sig på.
Det fanns såklart även olika arter av snäckor från släktet Littorina, mest littorea och fabalis/obtusata där det fanns knöltång Ascophyllum nodosum, eftersom de lägger sina äggsamlingar på just den algen. Det kan ni läsa mer om i vår studie här. Och på knöltången fanns det gott om den epifytiska rödalgen (Polysiphonia) Vertebrata lanosa, som har en mycket tydlig smak av tryffel och som används för just detta på flera restauranger.
Tångbloggen 
