Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘månadens art’

Vad passar väl bättre som månadens alg i augusti än släktet Cladophora, grönslick, som i år haft mycket gynnsamma förhållanden. Vi väljer att ta hela släktet eftersom man ofta behöver lupp eller till och med mikroskop för att skilja de olika arterna åt.

Släktet Cladophora hör till grönalgerna, den grupp av alger som för länge sedan gav upphov till dagens växter på land och i vattnet. De lever i grunda miljöer och blir ofta torrlagda vid lågt vattenstånd. De flesta av oss har säkert gått ner till stranden och sett den lurviga, gröna mattan av grönslick på stenar och hällar, eftersom grönslick finns både i salt och sött vatten.

Cladophora i strandkanten.JPG

Den här vackra grönslicken växer precis där ett dike rinner ut i havet och bidrar med näringsämnen. Grönslicken är mer än 10 cm lång och mörkt grön i färgen.

Grönslick är en mycket bra indikator på hur mycket näring det finns i vattnet. Om det finns mycket kväve, växer den otroligt snabbt och blir mörkt grön i färgen. Det visade vi med vårt experiment ”En kiss i havet” för något år sedan. Eftersom den växer nästan överallt, precis i vattenlinjen, kan vem som helst under en strandpromenad se om man kan hitta var exempelvis ett dike rinner ut eller om det är en klippa där fåglarna tycker om att uträtta sina behov.

Om det har varit mycket is under vintern, vilket känns avlägset i skrivande stund, kan mycket blåstång ha skrapats bort när isen lossnat. De renskrapade klipporna blir då snabbt täckta av grönslick redan på våren. Det kan vara ganska praktiskt, då stenar som ligger och lurar på passerande båtpropellrar blir mer synliga med en grön mössa på sig.

 

1Grönslicksbälte

Klipporna lyser ljusgröna precis under vattnet och vi ser även den annars så luriga stenen en bit ut i vattnet eftersom isen skrapade bort tången här i vintras. Nu täcker grönslicken de rena ytorna.

Det är nog den gröna färgen som gör att man lokalt på vissa platser kallar den felaktigt för ”sjögräs”.  Fullt förståeligt då det liknar gräs och finns i sjön, men sjögräs betyder ju faktiskt något annat.

Vi har tidigare här på Tångbloggen tagit upp detta, men lite repetition skadar aldrig.

Alger växer på stenar och annat hårt underlag. Vi äter många olika arter av alger. Stora brunalger kallas kelp, mellanstora brunalger kallas tång. Kelp och tång är alltså alger.

Sjögräs är en kärlväxt, vilket innebär att det har rötter, blad och blommor (fast de är mycket små). Sjögräs lever på mjuka bottnar där deras rötter kan få fäste i sand/lera. Sjögräs innehåller kisel och är inget människor äter.

Du kan enkelt avgöra om det gröna du ser i vattnet är alg eller sjögräs: växer det på en sten eller klippa (eller badstegen) är det ALDRIG sjögräs.

Nu ska ni inte tro att vi på Tångbloggen tycker illa om sjögräs bara för att det ibland blir lite lingvistiska missförstånd. Tvärtom! Vi gillar sjögräs och kommer snart göra ett inlägg om hur man återställer försvunna sjögräsängar på västkusten.

Annonser

Read Full Post »

Sårhär i sommartider låter vi den fantastiska brunalgen stortare (stor-tare) (Laminaria hyperborea) representera juli månad. Samlingsnamnet tare hittar vi i svenska vatten hos ytterligare två arter- fingertare (Laminaria digitata) och socker- eller skräppetare (Saccharina latissima). Arterna i tarefamiljen är större än de brunalger som samlas under begreppet ”tång” (framförallt familjen Fucus) men inte så stora som kelp – jättealgerna i Stilla Havet som kan växa upp till en meter om dagen.

Stortaren finner vi på klippiga och steniga bottnar, gärna med mycket vågor. Den kan växa ända ner till 30 meters djup om vattnet är klart, men oftast hittar vi den på 10-15 meters djup. Arten växer förhållandevis snabbt, en halv meter om året i riktigt optimala förhållanden, och kan bli upp till tre meter hög på fem år. Stortare kan bli 15-20 år gammal.

Vårt kära grannland Norge har en av världens största förekomster av stortare, en fantastisk skog som man kan förtrollas av som dykare. Den utgör upp emot 80% av den totala samlade biomassan av tång och tare längs den norska kusten och norska forskare har beräknat att där växer mellan 50 till 60 miljoner ton stortare, som binder 29 miljoner ton koldioxid. Det är alltså en mycket viktig art för våra hav. Skulle taren försvinna skulle det kunna påverka miljön inte bara i havet utan även på land.

I Norge skördar man tare, främst för att utvinna alginat. Men den har tidigare även använts till gödsel, framställning av glas och för att utvinna jod. Vill du äta den saluförs den ofta under namnet ”kombu”. Årligen tar man upp ungefär 1% av biomassan. Det kan jämföras med att vågorna rycker loss 10-15 % av skogen varje år. Man har dock haft stora problem i Norge med sjöborrar (kråkeboller). Dessa underbara men glupska tagghudingar har gått hårt åt tareskogen och betat ner den kraftigt, uppemot 40%. Helt otroligt! Det har gjorts stora insatser för att förstå och få bukt med problemet sjöborrar och idag är tareskogen på återväxt igen i flera områden. Det tar 3-5 år för tareskog att växa tillbaka.

Stortaren fäster mot underlaget med ett rejält fäste, så kallat holdfast, som består av rotliknande hapterer, vilka verkligen påminner om ett gammalt träds rötter. De växer sig större med en ”krok” per år. Ibland kan man hitta ilandspolade holdfast som är knytnävsstora. Haptererna bildar många små hålor och skrymslen, vilket är perfekta boplatser för otaliga små djur som behöver skydd från vågor och större djur. Framförallt hittar vi havsborstmaskar, snäckor och mycket små humrar.

Holdfast övergår i en stam-liknande stipe. Hos stortaren är denna broskigt styv och rund i tvärsnitt samt att den har som små fina hår på sig. Det gör att flera arter av rödalger finner stortarens stipe mycket attraktiv som livsmiljö, eftersom deras sporer lätt fastnar i håren. Bland annat hittar vi ofta söl (Palmaria palmata) som kallas dulse på norska och engelska. Den är jättegod att äta torkad!

I toppen av stipe plattar den ut sig och övergår till att bli platt och forma ett stort, fingrat blad (lamina). Tillväxten på bladet sker just från toppen av stipes. Bladen är populära boplatser för filtrerande organismer som mossdjur, hydroider och kolonisjöpungar. På hösten är de nästan helt täckta av hyresgäster som skuggar och tynger ner dem. Detta skulle vara förödande för algen, men bladen fälls varje år och ett nytt, rent blad växer ut till våren, redo att åter fånga upp solens strålar. Ibland lossar inte bladet helt, utan man hittar ett blad som har ytterligare ett gammalt blad i toppen.

Tareskogen är verkligen en skog i dess fulla bemärkelse. Man har beräknat att mängden djur på en kvadratmeter tareskog är mer än 100 000 individer per kvadratmeter i tät skog (30 kg tare per kvadratmeter).

Stortaren har generationsväxling, haplodiplont, livscykel. Den stora individen (sporofyten) fortplantar sig genom att skicka ut miljontals med sporer som fäster sig på hårt underlag. Dessa växer upp till mikroskopiskt små hanar och honor (gametofyter), som i sin tur parar sig och deras avkomma växer upp till en ny, reslig tare.

Längs den svenska kusten finner vi sparsamt med stortare, och den blir inte heller lika hög som i Norge. Främst finner vi den i Bohuslän men den har rapporterats hela vägen ner till Kullaberg i Skåne. Ett bestånd som jag brukar besöka ligger på 5-6 meters djup utanför Ursholmen, där vi även finner Sveriges västligaste järnväg. När jag har möjligheten att få undervisa på kurser i marinbiologi på Tjärnö marina forskningsstation utanför Strömstad, brukar jag ta med studenterna ut på en alg-snorkling vid Ursholmen om vädret tillåter. De brukar inte bli besvikna.

 

Read Full Post »

Maj månads alg är ishavstång, Fucus evanescens. Det svenska namnet ishavstång avslöjar att den kommer från kallare havsområden. Arten har sitt sitt ursprung i Norra Ishavet, norra delarna av Atlanten och Stilla Havet. Åker du till Island, Färöarna eller till den norska kusten norr om Trondheim är den ett vanligt inslag i tidvattenzonen. Här kan den bli upp till 66 cm lång men hos oss blir den oftast inte med än 10-25 cm. Den är tydligt gaffelförgrenad och saknar mittnerv i toppen av grenarna, alternativt är nerven inte lika tydlig och upphöjd som hos blåstången. Ishavstång har aldrig flytblåsor.

IMG_1499

Ishavstångens långa förökningstoppar gör den lätt att känna igen jämte sågtången.

På danska kallas den ”langfrugtet klørtang” (långfruktig klotång) vilket syftar på de långa karakteristiska platta förökningstopparna som bildas på våren och finns kvar till hösten. Ishavstång är samkönad, d.v.s. förökningstopparna innehåller både spermier och ägg. Det betyder att det räcker med att en fertil individ driver in till en strand för att starta en ny population.

IMG_1496

De tydligt långsmala förökningstopparna guppar i ytan invid stranden i Pinneviken i Lysekil.

Ishavstång hittades första gången 1924, d.v.s. för snart hundra år sedan i Bohuslän. De först 20 åren spred den sig snabbt och nu finns den utmed svenska västkusten ner till Öresund. I Norge rapporterades de första fynden i Oslofjorden, 1894 och i Danmark, 1948. Den viktigaste faktorn för att ishavstång skall sprida sig vidare in i Östersjön är salthalten. Är salthalten lägre än 8-10 promille blir befruktningen dålig och ishavstången har svårt att etablera sig.

Troligen har arten transporterats hit via fartyg, kanske som förpackningsmaterial ungefär som du kan se olika arter av tång i fiskdisken idag.  De flesta lokaler är fortfarande i hamnområden, t.ex. i Strömstad där den funnits länge d.v.s. på samma ställe i närmare 50 år, eller i Pinneviken i Lysekil. Ishavstång växer på stenar, block och blåmusslor främst på skyddade lokaler. Efter den giftiga algblomningen 1988, där sjöstjärnor och många andra arter slogs ut, blev det en kraftig nyetablering av blåmusslor som efter ett antal år i sin tur blev ett bra underlag för ishavstång att fästa sig på. Vill du veta mer om ishavstång och på vilka lokaler den förekommer i Öresund kan du hitta information i en artikel av Wikström, von Wachenfeldt & Kautsky 2002 publicerad i den vetenskapliga tidskriften Botanica Marina 45(6):510-517.

 

Read Full Post »

De första tecknen på att våren är på väg i Östersjön är att stenar och klippor börjar skifta i grönt av olika fintrådiga grönalger. Detta känns som ett härligt tecken på att våren är på väg även om vattnet är isande kallt.

vårgrönt i strandzonen

Andra små bladformiga alger med en tunn bål sitter lite högre upp och hör till släktet Prasiola. En av arterna är Måsgrönska, (Prasiola stipitata), som går att hitta under hela året. Därför fick den bli februari månads alg när det inte är så mycket mer som går att hitta grunt växande ovan vattenlinjen, t.ex. i hamnen på betongfundament eller som en bård på klippor och stenar på skär som gödslas av spillning från olika kustfåglar.

Måsgrönska på betongtrappsteg

Hittar du en klippa där måsar sitter och äter så är det en god gissning att det mörkt gröna som sitter nära vattenytan är just måsgrönska. Där spolar vågor över klipporna. När de gröna algerna torkar bildar de ett svart grönt, grynigt överdrag som sväller upp när det regnar och blir ljusare grönt. Bålen är tunn, och består av ett enda cellskikt, där cellerna bildar grupper i ett rätlinjigt mönster. Kloroplasten är stjärnformig och har en pyrenoid.

prasiola cell grupper

Bålen kan bli en centimeter stor med ett smal stjälklik del som den är fäst mot klippan med. Den är lätt att förväxla med andra arter av Prasiola och de mer ovanliga arterna av släktet Rosenvingiella. Vill du veta mer om dessa små arter så är ett besök på Algaebase (www.algaebase.org) eller Artportalen (www.artportalen.se) givande. På Artportalen kan du även rapportera in dina algfynd.

Små nya föröknigstoppar

Tångbloggen måste såklart berätta om nya fynd av tång. Efter blåsten ligger det som vanligt bitar av lösryckt blåstång. Tittar du efter lite så kommer du att kunna se de allra första små anlagen av årets förökningstoppar. Små, små, lite tjockare runda delar på toppen av bålen. I bland är de så små att de knappt syns, men känns som små förtjockningar. Ytterligare ett tecken på att dygnet blir längre och längre och våren är på väg!

Read Full Post »

Julgransalgen, Brogniartella byssoides är en marin röd alg som växer på stenar, skal och som påväxt på andra alger. Den är vanlig på vår och sommar och finns utmed hela västkusten, från ca 5 meters djup. Men eftersom det är en marin art så klarar den inte att växa i Östersjön. Huvudaxeln är tydlig med sidogrenar som får ett luddigt lite barrliknande utseende. Den ser ut som en liten ljust rödbrun gran. När den torkar mörknar den och kan bli nästan svart.
Brognardiella

Julgransalgen hör till de fintrådiga algerna och blir mycket vacker om man pressar den till sitt herbarium eller varför inte rama in den och ge bort i julklapp?

Utbredningen får en karta från ArtDatabanken visa.

utbredningskarta för Brogniartella

Julgransalgens utbredning sträcker sig ner till Öresundsbron på svenska kusten.

Read Full Post »

Det kanske kan upplevas som lite märkligt att blåstång, Fucus vesiculosus är oktobers månads alg. Men det finns så mycket att berätta om denna art som bildar Östersjöns skog. Ett tillfälle för att berätta lite om blåstången var i fredags när Kronprinsessan Viktoria och prinsessan Estelle besökte Askölaboratoriet, Stockholms universitets Östersjöcentrums fältstation. Motivet till besöket var Kronprinsessans stora engagemang och intresse för Östersjöfrågor, en önskan om att få mer kunskap om verksamheten vid Askölaboratoriet och möjligheten för prinsessan Estelle att få se lite av allt spännande som finns i havet och hur vi påverkar miljön.

Foto: Mona Wallin

Kronprinsessan Viktoria och prinsessan Estelle lyssnar när Tant Tång (Lena Kautsky) visar och berättar om blåstång. Foto: Mona Wallin

Blåstången kallas ju för Östersjöns skog beroende på att varje planta kan bli mycket gammal, kanske 30- 40 år, och den har samma funktion som skogen på land genom att underhålla ett rikt djurliv. Den tånggren vi tittar på är ungefär 25 cm lång och ca 4-5 år gammal. Det är också först efter 4-5 år efter det att groddplantan etablerat sig som den är så gammal att den kan föröka sig.

2Blåstångsgren ca 4-5 år gammal

Vid basen sitter flera nya unga grenar som kommer att växa till under nästa år och bli så stora efter ett par års tid så att de kan bilda förökningstoppar. Detta är en sommarförökande planta som förökar sig i maj- juni.

3groddplantor ca 4 mån gamla

På stenen sitter små groddplantor för sommarförökande blåstångsplantor. De är nu som mest ett par millimeter stora och ca 4 månader gamla. Så här års sitter det också massor med små svarta blanka kulor av en cyanobakterie, svartkula, (Rivlularia atra), både på blåstångens grenar och direkt på stenarna.

Ytterligare en viktig och intressant egenskap hos blåstång är att den har två vitt skilda förökningsperioder, en under sommaren och en på senhösten. Att ha skilda förökningsperioder som t.ex. vår- och höstlekande strömming, kan innebära att separata isolerade populationer bildas. Mer om genetisk variation hos arter i Östersjön kommer i nästa inlägg här på Tångbloggen.

Höstförökande

Sommarförökande tång

Hos den blåstång som förökar sig i början av sommaren anläggs grenar med förökningstoppar redan i november-december och övervintrar. När vattnet blir varmare på våren växer de till och mognar. Efter förökningen i maj-juni vissnar den del av grenen där alla toppar slutar med en förökningstopp.  De andra vegetativa topparna växer till på våren. Här anläggs flytblåsorna och nya grenar där förökningstoppar kommer att bildas till hösten.

Sommarförökande

Höstförökande tång

Höstförökande plantor ser helt annorlunda ut och har ett annat växtsätt. Hos höstförökande blåstångsplantor anläggs flytblåsor i topparna i maj när temperaturen stiger över 10 grader. Efter det växer toppen vidare några centimeter och sen börjar förökningstopparna anläggas i juni-augusti och är mogna i september. Förökningen sker under september- november. Som syns på plantan ovan finns nästan inga vegetativa toppar. Alla är knottriga förökningstoppar. Höstförökande blåstångsplantor växer vidare i topparna när förökningstoppen vissnat och trillar av på senhösten.

 

En fördel som kan gynna spridningen av höstförökande blåstångsplantor är att mängden fintrådiga alger är mindre på klippor och stenar. Detta betyder att i Östersjön med sin stora närsaltsbelastning där mängden fintrådiga alger är stor i maj- juni höstförökande tång kan öka i förekomst.  Höstförökande blåstång noterades för första gången 1996 utmed fastlandskusten i Kalmarsund. Samtidigt är de flesta populationer sommarförökande i Östersjön men höstförökande förekommer på många ställen ibland mycket lokalt.

Även om det nu är för kallt att bada går det att hitta grenar av höstförökande tång i strandkanten eller upp spolade på land i tångvallen.

6drivande höstplantor

Något att leta efter under strandpromenaden och som du gärna får rapportera till oss på Tångbloggen. Helst med ett foto.

 

 

Read Full Post »

Karragenalg, Chondrus cripsus, på svenska även kallad karragentång eller brosktång, är en rödalg i ordningen Gigartinales. Namnet ger en beskrivning av utseendet där det grekiska ordet Chondros betyder korn, saltkorn eller brosk och crispus är latin och betyder krusad, ojämn eller snurrad.

1Platta Chondrus sågtång

Bilden visar en kakelplatta med en större sågtångsplanta och flera små karragenalger som etablerade sig på plattan för ett drygt år sedan.

På engelska kallas den Irish moss och det är en vanligt förekommande art utmed Atlantkusten, både i Europa och Nordamerika. Det går att hitta den en bit in i Öresund men sen blir salthalten för låg för att den skall kunna föröka sig.

5Karragenalger till kok

Bålen är gaffelförgrenad och kan bli ca 15 cm hög och känns läder- eller broskartad. Färgen varierar från mörkt lila, purpurröd, ända åt grön till nästan helt vit om den har blekts av solen. Under ytan kan den lysa blått i topparna på grenarna. Det är ett lager med speciella celler som reflekterar ljuset. Det kallas iridiscens. Plantan har smala platta grenar. Karragenalgen växer på klippor och stenar och kan även förekomma i större hällkar med bra förbindelse till havet utanför. Den växer under större brunalger som knöltång, Ascophyllum nodosum och sågtång, Fucus serratus.

2Chondrys livscykel

Chondrus crispus livscykel liknar många andra rödalgers med olika stadier: det sexuella haploida gametofytstadiet, det asexsuella diploida sporofytstadiet och karposporofyten, som bildas på den honliga gametofyten efter befruktningen. De manliga och honliga gametofyterna producerar gameter som smälter samman för att bilda en diploid karposporofyt, vilken i sin tur bildar karposporer, som utvecklas i sporofyten. Sporofyten genomgår sedan meios för att producera haploida tetrasporer, d.v.s. fyra sporer som sitter tillsammans och som utvecklas till gametofyter.

3Chondrus karposporofyt

Gametofyt, med karposporangier (mörka lite upphöjda fläckar) i topparna.

De olika stadierna gametofyt och sporofyt är svåra att skilja åt i fält om de inte är mogna och har sporer eller karposporangier. Ett tecken är att gametofyter brukar ofta iridisera i blått under ytan.

4Chondrus iriserar i blått

Svårfångat på bild, men det blåa är iridiserande toppar på karragenalg.

Karragenalgens huvudsakliga beståndsdel är en polysackarid, karragenan, som utgör 55% av vikten. Vidare innehåller den nästan 10% protein och är även rik på jod och svavel. När den kokas bildas ett gelé. Detta har gjort Chondrus crispus till en viktig källa av karragenan, som vanligen används som förtjockningsmedel (konsistensgivare), och stabilisator i många mjölkprodukter som glass och andra livsmedel. I Europa anges det som E407 eller E407b i innehållsförteckningar. Karragen används faktiskt även som klarningsmedel vid tillverkning av öl. Karragen används också för att kunna blanda olika vätskor (emulgeringsmedel), i t.ex. färger, kosmetika och läkemedel.

Så du äter troligen en massa alger och speciellt från Chondrus crispus utan att tänka på det. I Irland och delar av Skottland kokar man Chondus crispus i mjölk som sen späds innan socker och olika smakämnen tillsätts, t.ex. vanlig eller kanel eller whisky. Resultatet blir ett gelé som liknar pannacotta.

Recept på att göra din egen karragengelé:

Blötlägg 1,5 dl torkad karragenalg i ca 30 min. eller använd den direkt när du plockat den. Häll upp 1 liter mjölk i en kastrull. Lägg algerna i på en bit tunt bomullstyg och knyt ihop  med en knut eller med en bomullstråd så att du får ett litet paket. Stoppa paketet med alger i mjölken och låt det sjuda i 30 -40 minuter. Pressa ut gelén ur påsen genom att trycka då och då med en sked mot sidan på kastrullen. Rör om och kolla att det inte pöser över.  När det är klart kan du smaksätta med frukt, t.ex. hallon eller jordgubbar, lite honung och en nya salt. Kanske gillar du vanilj  eller kanel. Fritt fram att prova. Vispa ihop blandningen ordentligt och häll upp i små formar eller ett vackert glas. Ställ dem kallt i kylen så att de stelnar över natten. Dekorera med mer frukt och vispgrädde.

Read Full Post »

Older Posts »