Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘månadens art’

Månadens alg i mars är remtång, Himanthalia elongata 

Posted in Fakta, tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , on mars 1, 2022| 5 Comments »

Mars månads alg är brunalgen remtång, (Himanthalia elongata), som bara hittas ilanddriven utmed de norra delarna av svenska västkusten. Troligen kommer exemplaren som jag hittat på Saltö eller Svallhagen från norska kusten. Arten är marin och förekommer i Nordsjön och nordöstra Atlanten från Norge, via Irland och söderut till Portugal. Den växer på klippbotten, relativt grunt och där vågexponeringen är måttlig. På ställen där den är vanlig kan den bilda ett riktigt bälte precis under sågtången (Fucus serratus).

På bilden syns hur remmarna grenar sig
Bruna, uppspolade remmar på stranden i tångvallen.
Remtång uppspolad på stranden är vackert guldbrun.

Remtången startar som små knappformiga thallus, upp till ca 3 cm i diameter med en kort stjälk som den sitter fäst med på botten. Från dessa växer det sedan ut långa bandformiga delar, remmarna, som är förökningsorganen.

Tre små ”knappar” av remtång.

Både knapparna och remmarna är antingen han- eller honindivider, precis som hos andra stora brunalger t.ex. blåstång och sågtång. Först produceras små knappliknande thalli i februari –maj och de nya små, små knapparna brukar bli synliga i början av mars för blotta ögat. Sedan växer de i genomsnitt till 10-25 mm i augusti. De knappar som har vuxit till ca 15 mm i november börjar utveckla remmarna med förökningsorgan under hösten och vintern. Remmarna växer och ökar snabbt i längd mellan februari till maj. Från juni och framåt släpper de vuxna plantorna ut sina könsceller vid lågvatten, i slem som ramlar/sjunker ner till botten. Reproduktionstiden är starkt platsberoende, troligen på grund av vattentemperaturen. Den optimala temperaturen för tillväxt är ca 10-12 grader C. Zygoterna hos remtång är mycket stora (ca. 0,2 mm) och tunga i jämförelse med de flesta tångarter.  Efter befruktningen tar det 5-7 dagar innan rhizoider som fäster den mot underlaget utvecklas.

Remtång hör till Fucales och är unik genom att den investerar 98 procent av den totala biomassan i reproduktiv snarare än vegetativ vävnad. Remmarna förgrenar sig dikotomt ett par gånger och det är såklart dessa som gett arten sitt svenska namn, remtång. De kan bli upp till 2 meter långa! Det är dessa remmar som även gett arten lokala namn på många språk och som är de delar av algen som är populär att äta. På engelska kallas den för ”sea haricots” och ”sea spagetti” men också ”buttoweed”. Liknande namn är på tyska ”riementang”, på portugisiska ”cordas” och på franska ”spaghetti de mer”. Hur du kan tillaga dem? Kolla efter recept på länken ”cooking with sea spaghetti”

Read Full Post »

Månadens alg – Devil´s tongue weed, Grateloupia turuturu

Posted in Fakta, Funderingar, Nyheter, tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , on januari 2, 2022| 2 Comments »

Sedan vi startade med månadens alg i januari 2017 har vi hunnit presentera hela 60 arter av makroalger. De flesta inhemska men också några främmande nykomna arter i svenska kustvatten. Planen för 2022 är att presentera flera marina arter som förekommer utmed den norska och danska kusten. Kanske också från lite längre bort, beroende på om Tångbloggen kommer iväg på någon längre resa under året.

Vi startar med en rödalg, Grateloupia turuturu, som inte fått något svenskt namn ännu. På engelska heter den Devil´s tongue weed, på norska Djevel-tunge. Att den fått namnet ”Devil´s tongue weed” beror nog på att den liknar en röd till rödbrun långsmal tunga. Algen växer ut ifrån en liten fästskiva med 1-6 stycken brett lansettlika, ljusa till mörkt rödbruna blad. Bladen blir ca 60 cm långa och 2- 20 cm breda. De är lite slemmiga och mjuka. Kanten på bladet kan vara lite vågigt men de kan också bilda små utskott, vilket ses som blad i kanten på det stora bladet. Arten växer bra i näringsrikt vatten, den verkar föredra mellan 22 till 37 promille salthalt men kan överleva 12-52 promille salthalt och klarar temperaturer mellan 4-29°C.

Grateloupia turuturu, Devil´s tongue weed

Grateloupia turuturu’s livscykel är samma som för många rödalgsarter. Tetrasporofyten och gametofyten är isomorfa, dvs ser likadana ut. På gametofyten sitter karposporofyten där karposporerna bildas. De syns som små svartaktiga prickar.

Grateloupia turuturu har en för rödalger typisk livscykel. Tetrasporofyten och gametofyten är lika i formen.

Grateloupia turuturu har sitt ursprung i östra Asien, t.ex. Kina, Japan, Korea och delar av östra Ryssland. Genom den globala sjöfarten och olika aktiviteter som t.ex. odling av skaldjur har G. turuturu spritt sig över världen. Den finns upptagen på listor över invasiva främmande arter som kan förändra algsamhället dit den kommer genom att t.ex. konkurrera ut inhemska makroalger. Den finns nu spridd i många nya områden, främst i Australien, Nordirland, Storbritannien och nordöstra USA.

Till England kom den 1969 och finns nu spridd i södra och sydvästra Storbritannien och nordöstra Irland,(t.ex. hittades den i Carrickfergus, Co. Antrim; oktober 2017). Det senaste är fynd från Norge, där den nu förekommer i den yttre och mellersta delen av Oslofjorden. Den förekommer framförallt i hamnar och skyddade vikar, där den växer på små stenar på relativt grunda bottnar. Eftersom vanliga lokaler är marinor och hamnar kan det vara läge att leta efter den i t.ex. Strömstad som nästa lokal.

Grateloupia turuturu äts i Japan. Innehållet av protein varierar under året mellan ca 15-27,5 % torrvikt. Andra rödalger med högt protein innehåll är Palmaria palmata, söl, (8-35% torrvikt) och Porphyra tenera (33-47 % torrvikt) den Porphyra art som även kallas nori. Intressant är att innehållet av proteiner är lika högt som i proteinrika grönsaker som t.ex. sojabönor (35% torrvikt). Rödalger innehåller också generellt mer protein än gröna och bruna makroalger. Det gör dem intressanta som mat för oss människor och som foder till boskap och fiskodlingar.

Read Full Post »

Månadens alg- Havsstenhinna –färgar stenar och klippor vackert röda.

Posted in Fakta, Funderingar, Nyheter, tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , on november 1, 2021| 3 Comments »

Så här på hösten när många fintrådiga alger vissnat bort passar havstenhinna, Hildenbradia rubra utmärkt som november månads alg. Stenar i strandkanten och även hela klippor kan vara täckta med den tunna skorpformiga rödalgen. Den kan, som många arter, variera i färg från blodröd till gulröd eller mer brunröd. Eftersom den är känslig för direkt solljus gäller det att titta efter den på skuggiga ställen, som under bryggan eller på nordsidan av klippan. Andra ställen är nere i skuggan mellan block och stenar och under tät vegetation av andra stora alger, som tång och större fintrådiga alger. 

Många stenar med havsstenshinna ligger nära stranden på västkusten.

Havsstenhinna är flerårig och kosmopolitisk, för den finns faktiskt över hela världen. Den växer från högvattenlinjen, överst i tidvattenzonen då den tål lite uttorkning och ner till ca 25 meters djup eller så djupt som det fortfarande finns tillräckligt med ljus. Så om det är riktigt klart vatten kan den finnas ännu lite djupare. 

  • Ytan är blank och slät och svår att fästa på. Det är inte lätt att skära loss en bit för att kolla på hur groparna ser ut.
  • Tunt skikt av havsstenshinna med en grop (konceptakel) med tetrasporangier.

På ytan hos havsstenhinna syns små ljusprickiga fläckar. Dessa är mynningen till konceptakel, nedsänkta gropar som innehåller artens tvärdelade tetrasporangier. Bilden är från Danmarks Havsalger del 1 som innehåller allt om rödalger i danska vatten. Den art som kan förväxlas med havsstenshinna är sötvattensarten, bäckstenshinna, Hildenbrandia rivularis, med den saknar sporangier. 

Studier visar att ytan hos havsstenhinna gör det svårt för andra arter att etablera sig på den. Den är hal och slät och producerar ett slem som innehåller substanser som hindrar t.ex. blåstångens befruktade ägg att fästa sig. Att ytan är svår för andra arter att fästa sig på märkts tydligt om du tittar lite närmare på stenar med havsstenhinna. Det är nästan inget som växer på den röda ytan och sitter det en alg eller en havstulpan är det för det mesta på en fläck där havsstenshinna inte växer.

  • Ytan helt täckt med havsstenshinna och de nya groddplantorna hittade bara tomma ytor i kanten på stenen.
  • Stenen har bara små fläckar med hasvstenhinna så det fanns plats för en tångplanta.

Read Full Post »

Månadens alg i september – den vackra rödalgen fjäderslick

Posted in Fakta, Funderingar, Nyheter, tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , on september 1, 2021| 3 Comments »

Fjäderslick, Vertebrata fucoides är en vackert finförgrenad rödalg. Den kan bli upp till ca 15 cm hög och röd till rödsvart. När den torkas, t.ex. när den pressas, blir den mer brunröd till nästa brunsvart. Fjäderslick har fått sitt namn för att sidoskotten är växelvis förgrenade i ett plan, så att skottspetsarna ser ut som små fjädrar. Tidigare hette den Polysiphonia fucoides där polys kommer från grekiska och betyder många och siphon betyder rör. Det hänvisar till grenarnas cellstruktur. Att den heter fuciodes beror på att den som namngav algen tyckte att den var Fucus-liknande. Vet inte om jag riktigt håller med. Själv lärde jag mig arten som Polysiponia men den skall nu heta Vertebrata som släktnamn. Det kan kännas ännu konstigare för vertebrater betyder ryggradslösa. Enda tanken skulle kunna vara att raderna av lika höga celler får grenarna att like likna en ryggrad med en massa kotor?

Kanske ser raderna med lika höga pericentralceller ut som en rad med kotor? Kan det ha gett den namnet Vertebrata?

De arter i Östersjön som den kan förväxlas med är rödris, Rhodomela confervoides, grovsläke, Ceramium virgatum och andra arter av Vertebrata spp. (Polysiphonia spp.) men de har tunnare grenar, med färre celler i sig, så grenarna ser inte så grova ut. 

Mikroskopiskt består strukturen av en centralcell omgiven av 10-16 pericentralceller och en massa små barkceller. Hur många pericentalceller en Polysiphonia/Vertebrata art har är karakteristiskt för arten. Man behöver därför ofta ett mikroskop för att bestämma vilken art det är. Barkcellerna sitter på de nedre delarna av grenarna. Cellerna är kan variera i längd i längd men är runt 3 gånger så långa som breda och det gör att grenen ser lite randig ut. Pericentralcellerna kan vara lite spirallikt vridna.

Fjäderslick växer på sten och som påväxt på större alger som blåstång eller andra rödalger och kan även ligga intrasslad ibland blåmusslor. 
Det är vanligt att fintrådiga rödalger växer på andra, större alger som epifyter. Här växer fjäderslick på knöltång, Ascophyllum nodosum.

Bilden är från svenska västkusten och där kan den växa som påväxt, epifyt, på större alger lite grundare eller finnas i det lite djupare rödalgsbältet.

Det fintrådiga rödalgsbältet kan ibland överlappa det grundare brunalgsbältet genom att växa på det. Här ses ektång, Halidrys siliquosa täckt av fintrådiga rödalger. Det bildar en miljö full av gömställen för småfisk och andra djur.

Där är det inte lätt att se vilken art av rödalg det är utan det är bäst att ta med ett prov och kolla i mikroskop för att bestämma arten. 

Fjäderslick kan också förekomma lösliggande i drivande rödalgsmattor på lite grundare mjukbottnar. Den förekommer från ca 0,5 meters djup ner till 15 m i ytterskärgården i Östersjön och på ungefär samam djup längs västkusten.

Som syns på fotot från Danmarks Havsalger så syns det tydligt hur varierande den kan se ut. Från riktigt mörkröd nästan svart till vackra plantor med nya ljusa röda toppar. Utseendet varierar något mellan årstiderna. Varför inte försöka samla lite olika former till herbariet?

Read Full Post »

Månadens alg – mjukt käringhår – arten som ingen vill äta!

Posted in Fakta, Funderingar, Nyheter, tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , on augusti 1, 2021| 1 Comment »

Augusti månads alg är mjukt käringhår, Desmarestia viridis . Den är inget att ge sig på att äta!

Det är mer och mer populärt att prova på att äta olika makroalger som växer i våra svenska vatten. Redan namnet på denna månadens alg låter ju som att det inte är något att prova på att tillaga. Det gäller ju också för många andra fintrådiga alger att de inte är speciellt aptitliga för oss människor. Men mjukt käringhår Desmarestia viridis innehåller dessutom svavelsyra i cellerna! Det gör att den sällan har någon påväxt av andra algarter eller äts av djur som t.ex. sjöborrar eller andra betare. Tar man upp den ur vattnet blir den snabbt ljusgrön och dör. Inte torktålig alls. Den bör inte heller ligga i havsvatten tillsammans med andra alger, om du samlar in för att titta på eller ha till ditt herbarium, för svavelsyran läcker ur cellerna och skadar de andra algerna. Så lägg den alltid i egen bytta eller påse om du samlar. På grund av sitt innehåll av svavelsyra i cellerna har den även kallats för surt havsris. Låter inte heller så aptitligt. Det finns däremot många andra alger som är utmärkta att plocka och tillaga.

Så, hur ser den ut? Den blir ca 10-50 cm hög, med ca 0,5- 1 mm tjocka runda grenar. Den har en tydlig huvudstam med motsatt förgrening hela vägen ända upp till skottspetsen. Plantan är fäst mot botten med en skivformad fästplatta. Färgen är gyllenbrun till olivgrön som levande och blir ljusgrön när den dör.

Att den fått namnet mjukt käringhår beror på att den faller ihop som en tofs eller slick, när den tas upp ur vattnet. Det är den motsatta förgreningen som gör att den går lätt att skilja från andra fingrenade brunalger som trådslick (Pilayella littoralis) och molnslick (Ectocarpus siliculosus). 

  • Vuxen planta med tydlig huvudstam.
  • Motsatta sidogrenar är ett kännetecken för mjukt käringhår.
Bilderna är från Danmarks Havsalger del 2. Författare R. Nielsen og S. Lundsten. Utmärkta floror för att lära sig mer om makroalger hur de ser ut och var de växer.

Mjukt käringhår är en ettårig, vår- och sommarart och har sin störta tillväxt i maj-juni. På hösten lossnar den, vissnar och försvinner. Den växer på stenar, skal eller andra alger från 1-2 meters djup ner till ca 20 meter. De stora plantorna som vi ser är sporofytgenerationen medan gametofyterna, precis som hos många andra brunalgsarter, är mikroskopiska. Så om det finns en massa mikroskopiska gametofyter kan det bli stora bestånd av mjukt käringhår nästa år och tvärtom, finns det bara några få gametofyter kommer det att vara få stora sporofyter som bildas nästa år. Därför kan det vara svårt att förstå hur en art som mjukt käringhår varierar mellan åren.

Den förekommer i Nordsjön in i Östersjön till Bornholm. Äldre rapporter finns om att den hittats lösliggande på botten i Öresund och på botten utmed kusten i södra Sverige. 

Read Full Post »

Månadens alg – slemtråd

Posted in Fakta, Nyheter, tagged , , , , , , , , , , , , , , on mars 3, 2021| 1 Comment »

Tema under en tid nu kommer att handla om vattenbruk, speciellt algodlingar i kombination med mussel- och fiskodlingar. Algen – slemtråd,  som vi valt till månadens alg i mars är inte någon art som odlas så vitt jag vet men den används faktiskt  i olika recept runt om i världen.  Slemtråd är en vanligt förekommande alg som sitter grunt i vattenlinjen på sommaren och den går utmärkt att äta. Slemtråd heter Nemalion helminthoides (synonym N. multifidum) på latin och har ibland fått namnet turkisk spagetti på grund av att grenarna är smala och runda som spagetti.  Färgen på grenarna är brunlila och plantan blir ca 5–20 (–30) cm hög och gaffelförgrenad.  

Grenarna sitter hårt fast mot underlaget och är lite slemmiga som namnet anger. Svåra att få loss från klippan.

Ibland kan den vara mer förgrenad, vilket får den att se mer buskig ut. Vid basen är grenarna lite tjockare, ca 1–2 mm i diameter och smalnar av uppåt där de blir ca 0,5–1 mm i diameter. Plantan sitter fast med ett 1–5 mm brett platt fäste. Den förekommer utmed stränder i tempererade områden på sommaren. Här hos oss på västkusten är den vanlig på sommaren. Som för många alger förekommer gametofytstadiet på sommar under långdagsförhållanden och det mikroskopiska tetrasporofytstadiet under kortdagsförhållanden på vintern. Den styrs alltså av hur många timmar ljus det är per dag. Tidigare placerades det mikroskopiska stadiet i ett annat släkte, Audouinella, innan det blev klart att det bara var ett annat stadium i livscykeln av slemtråden.

Detta recept kommer från en bok författad av Judith Cooper Madlener publicerad 1977. ”The seavegetable book – foraging and cooking seaweeds” innehåller både beskrivningar av arter och förslag till hur man kan tillaga dem på bästa sätt.

Det syns att jag använt denna jätteintressanta bok om alger och tillagning väl under åren. Många arter finns inte i svenska vatten men går att hitta i affärer idag.

Det syns att jag använt denna jätteintressanta bok om alger och tillagning väl under åren. Många arter finns inte i svenska vatten men går att hitta i affärer idag.

Judith föreslår att man plockar slemtråd genom att rycka loss den från klippor och stenar. Det kan vara bra att göra det när vattenståndet är lågt, för de sitter ofta i vattenlinjen och lite vågexponerat, så man inte halkar i sjön. Det är också lätt gjort att man skär sig i fingrarna, för den sitter just på samma nivå som bältet med havstulpaner. I Italien används den i en maträtt och är känd som spagetti turchi dvs turkisk spagetti. Har inte hittat något italienskt recept utan det blir till att prova sig fram. 

Men i Japan kallas den för Umisomen vilket betyder havsnudel. Den används färsk, soltorkad eller saltad. Är den torkad skall den blötläggas innan den kan användas i soppor och sallader. Den art man använder mest i Japan är brunalgen Nemacystus decipiens, på japanska lokalt kallad Mozuku, en art med en liknande konsistens men i recepten anges att det går bra att istället använda slemtråd.

Bild ur kokboken som visar hur brunalgen mozuku, Nemacystus decipiens ser ut. Men notera att detta är en brunalg, inte en rödalg.

Det är enklast att använda slemtråd i en sallad. Först ska du blanchera algen genom att hälla hett kokande vatten över algerna, låt algerna rinna av och svalna.  Skiva gurka tunt och lägg i algerna. Gör en valfri dressing. Passar bra med en blandning av risvinäger och lite honung, sojasås eller bara lite pressad citron.   

En frestande sallad med gurka och mozuku och lite strimlade bitar av bläckfisk.

Till sommaren skall jag ut och samla slemtråd och experimentera med att göra en god sallad och bjuda mina vänner på.

Read Full Post »

Spännande fråga från en av våra läsare – går det att fläta med alger?

Posted in Fakta, Nyheter, tagged , , , , , , , , , , , , , on februari 17, 2021| 1 Comment »

Vi fick nyss en fråga från en av tångbloggens läsare som handlade om att använda olika arter av tång till att fläta med. De två arter som fungerar bäst att fläta med och göra t.ex. ett armband eller en peruk med långa flätor är brunalgsarterna sudare, Chorda filum och gullsudare Halosiphon tomentosus. För att samla material blir det till att vänta till sommaren. Men jag hittade några bilder från västkusten, Tjärnö marina laboratorium, som jag samlade i somras. Den arten som är mycket vanlig är sudare och trådarna blir långa och ganska tjocka. Sudare är också vanliga i Östersjön på många grunda bottnar med lite småstenar där de växer ut under våren och sommaren. Men här blir trådarna smalare och kortare på grund av den låga salthalten.

På bordet ligger en stor hög osorterade trådar av sudare tillsammans med ca 10 buntar med sudare sittande på små stenar. De är lagom stora att fläta ihop.
Det blev fem långa fina flätor. Varje fläta avslutas med en knut så det håller ihop. Vid sidan om syns starten till en skål gjord av tarmalger. som ligger upp och ner med en skål under och en skål gjord av sargassosnärja.

När sudare sitter fästa vidriktigt små stenar kan man låta dom sitta kvar så attdet blir en fin dekoration t.ex. i kanten på en skål. Sen är det bara fantasin som sätter stopp på vad de flätade algerna kan användas till. Min blev en stor skål att förvara mina strandfynd i. Tidigare har vi visat ett litet armband flätat av några trådar och en bomullstråd. De går också att använda i matlagningen. Torka av trådarna med papper så att du blir av med en del av de fina som trådarna som sitter på ytan och klipp sen tråden i små bitar och strö över riset.

Read Full Post »

Tångludd – Månadens alg i september.

Posted in Fakta, Nyheter, tagged , , , , , , , , , , , , , , , on september 1, 2020| 3 Comments »

När hösten startar tycker vi att brunalgen tångludd, Elachista fucicola passar bra som månadens alg. Tångludd bildar små tofsar av brunt ludd på i första hand blåstång, Fucus vesiculosus, men hittas också på sågtång, Fucus serratus. Det latinska namnet beskriver ofta utseende och växtplats eller något annat viktigt kännetecken hos arten. Namnet ”fucicola” betyder just ”växande på Fucus” och ”elachistos” är grekiska och betyder ”den minsta”. Så för att hitta den ska du leta efter en liten art som växer på blåstång. Den går knappast att missa.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Elachista fucicola, tångludd och tjusig sågtång i bakgrunden

Tångludd är en ettårig art. Livscykeln består av två stadier: en makroskopiskt och ett mikroskopiskt stadium. Det mikroskopiska stadiet förekommer under senvinter till tidig vår och består av krypande förgrenade trådar. Det syns därför inte utan att man noga undersöker ytan hos blåstången med mikroskop. När temperaturen stiger till över 12 – 16 0C sker en asexuell förökning och det makroskopiska stadiet växer ut.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Tångluddet sitter ofta på de äldre delarna hos tång. De yngre delarna har för mycket slemproduktion.

Unga tofsar är gulbruna och ca 2 – 3 cm stora. De är vanliga till mycket vanliga under perioden maj – september. När de blir äldre blir de mindre, ca 1 cm och mörkbruna. I basen på tofsen finns en kuddformad vävnad som känns som en liten hård kula. Från den täta vävnaden går det ut förgrenade parafyser (hår), enrummiga ovala sporangier samt en cell rad breda oförgrenade assimilationstrådar. Assimilationstrådar innehåller kloroplaster och är de delar av algen som står för produktionen, där algen genom fotosyntes omvandlar solljus och koldioxid till syre och socker.

På hösten sitter de mörkare korta tofsarna på fjolårsskotten kvar ett tag. Men till slut har alla tofsar vissnat och försvunnit. Nästa generation av tångluddstofsar börjar växa ut först i mars – april året därpå.

Eftersom tångludd är en påväxtart på blåstång, förekommer den där blåstången finns dvs från västkusten in i Bottenhavet. Utmed finska kusten har den hittats upp till Norra Kvarken. Den har också hittats växande på smaltång, Fucus radicans.

 

Read Full Post »

Månadens alger i augusti – brunt ludd på ost- och västkusten.

Posted in Fakta, Nyheter, tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , on augusti 1, 2020| 7 Comments »

Det finns två riktigt fintrådiga brunalger som är mycket svåra att skilja åt: trådslick, Pylaiella littoralis och molnslick, Ectocarpus siliculosus. Båda arterna är vanliga utmed de svenska kusterna, från västerhavet in i Östersjön och upp till södra Bottenviken. Möjligen förekommer trådslick lite längre norrut i Bottenviken. För att kunna skilja dem åt behövs en lupp eller mikroskop.

Du har säkert sett dem om du varit ute och badat i havet och konstaterat att det var massa brunt ludd, eller bös, som täckte större eller mindre delar av alger och botten.

Trådslick kännetecknas av att den har enrummiga (unilokulära) sporangier som sitter i rad inne i grenarna. Det liknar lite smultron uppträdda på ett strå. Det förekommer också flerrummiga (plurilokulära) sporangier som också sitter inne i grenarna.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Pylaiella litoralis, trådslick.

 

Molnslick har ofta flerrummiga sporangier som sitter i grenspetsarna, liknar lite en morot. Det förekommer också men är mindre vanligt enrummiga sporangier som också sitter i grenspetsarna.

Har den inte några sporangier så kan man fortfarande skilja den från molnslick eftersom den ofta har motsatta förgreningar, som vi har visat i ett tidigare inlägg. De skiljer sig också genom att trådslick har många små skivformade kloroplaster i varje cell till skillnad från molnslick som har bandformade, mer eller mindre vridna kloroplaster. Det är här som det behövs ett mikroskop, och en stadig hand.

Trådslick (Pylaiella littoralis) förekommer med flera generationer under året och är en kallvattensart. På våren är den vanlig i strandzonen där den kan bilda ett bälte. Den förekommer från vattenlinjen ner till ca 5 meters djup. På våren är den kort, filamenten är bara några centimeter långa. Under sommaren växer den sedan till och kan bli ett par centimeter lång. Den är en vanlig påväxt på blåstång, Fucus vesiculosus och andra vattenväxter.

På vågexponerade lokaler blir tofsarna ofta snodda så de ser ut som lite luddiga bruna rep. Jämfört med molnskick så är trådslick som det svenska namnet lite snodd i de nedre delarna och mer trådlik. Men det är såklart en vag karaktär att utgå ifrån, då detta även kan ske på molnslick.

Molnslick (Ectocarpus) förekommer främst på sommaren växande som epifyt på andra alger och vattenväxter men också på stenar och blåmusslor. Molnskick kan även bilda drivande lösa algmattor. Den är luftigare och känns lite slemmig i handen vilket inte trådslick gör.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vissa år är det gott om molnslick (Ectocarpus) och det drivande bruna luddet täcker många andra alger och växter.

Som för många marina arter påverkar salthalten artens utbredning och storlek. Trådslick kan tillväxa i ett brett salthaltsintervall från 1,5 – 45 promille. I en undersökning från 1994 tittade algforskaren George Russell på trådslickspopulationer från lokaler i Östersjön och Atlanten. Studien är publicerad i   Annales Botanici Fennici och visar hur trådslick från lokaler med låga salthalter i Östersjöns brackvatten bildar smalare trådar än vid högre salthalt i Atlanten. Han föreslår att trådslick i Östersjön bör betraktas som en egen underart av Pylaiella littoralis. Denna variant av trådslick förekommer ut till till Öresund men det är möjligt att den även skulle kunna hittas i inre delar av estuarier utmed Atlantens kuster, där vattnet är lite mer bräckt.

Genom att dessa två arter i vattnet ser så lika ut behandlas de som ett artpar i den nationella miljöövervakningen, för det är för svårt (läs: omöjligt!) att säkert bestämma arten vid en inventering i fält. Således kan man andas ut och nöja sig med att kalla dem Ecotocarpus/Pylaiella när man ser dem. Samma sak gäller för flera andra makroalger i Östersjön som blir mindre i storlek än på västkusten och därmed svårare att artbestämma. Hit hör till exempel rödalgerna kilblad Coccotylus truncatus och blåtonat rödblad Phyllophora psuedoceranoides, som i Östersjön slås ihop till Coccotylus/Phyllophora.

Som alla fintrådiga alger är dessa bra på att ta upp näring och snabbt växa till om det blir gynnsamma förhållanden. Vissa år kan blåstången vara nästan helt mumifierad i brunt ludd. Endast de nya topparna sticker upp och fångar det livsviktiga solljuset. Med lite vattenrörelse är det inte säkert att trådslicken får sitt typiska ihopsnodda utseende så för en säker bestämning skulle man behöva ta till ett mikroskop.

DSCF2496

Blåstångens toppar sticker ut ur molnslickens (eller trådslickens) svepning.

Read Full Post »

Månadens alg i juli – Klykalg- en främmande art på västkusten

Posted in Fakta, Nyheter, tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , on juli 1, 2020| 4 Comments »

Klykalg, Codium fragile är en grönalg. Codium kommer från grekiskans kodeia, som betyder huvud eller liten boll och fragilis är latin och betyder skör. Den tillhör grönalgsordningen Caulerpales, en grupp som är vanlig i tropiska och subtropiska vatten. Arten Codium bursa gör verkligen skäl för släktnamnet Codium, dess form ser ut som en boll.

Codium fragile, klykalg, hittades första gången i Bohuslän någon gång på 1930-talet. Under de nu dryga 80 år som den funnits i våra vatten har den hunnit sprida sig längs svenska västkusten. Troligen kom den till Europa sittande på importerade ostron eller så kan den ha följt med fartygens barlastvatten.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Klykalg växer på hårda bottensubstrat från ca 0,5- 5 meters djup, ofta på branta skuggiga bergväggar. Den är lätt att känna igen med sina klart gröna svamplika och gaffelförgrenad bål och lite uppblåsta grenspetsar. Den är fäst mot botten med en rund bottenplatta. Den blir några decimeter hög och har ca O,5 cm tjocka grenar täckta med färglösa hår som ger den ett ludet utseende. Det finns teorier om att klykalgen tar upp näring via håren och att den i näringsfattiga miljöer får mer hår och ett mer ludet utseende. I England har den fått namnet ”Dead man´s fingers”, vilket inte låter jättetrevligt. Klykalgen är ettårig.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vävnaden hos klykalgen är speciell. Den består av långa, trådlika slangceller som innehåller massor med cellkärnor och saknar mellanväggar. Det är alltså jättelånga celler! Dessa trådceller är inte ihopväxta med varandra utan slingrar sig istället runt varandra, även om det för blotta ögat ser ut som att det är en sammanhängande vävnad. Det som bidrar till detta intryck är barkskiktet som består av uppsvällda blåsor, (utrikler), som växer ut ifrån slangcellernas spetsar. De uppsvällda blåsorna är fyllda med kloroplaster som ger klykalgen dess gröna färg, medan celltrådarna är färglösa. Vi rekommenderar verkligen att titta på klykalg under lupp om man har möjlighet!

Codium bilder Danmarks havslager , del 2

Ett uppslag Danmarks havsalger – del 2 där vävnadsstrukurer, förökningsorgan och utseende hos klykalg, på danska kallad plysalge beskrivs.

Klykalgen har han –och honorgan som sitter på sidan av utriklerna. Könceller bildas under sommaren då den förökar sig. Den kan också sprida sig vegetativt med fragment. Artnamnet fragile vittnar ju om att den lätt kan brytas av.

Klykalgen klarar att leva och växa vid olika salthalter från rent marina förhållanden till brackvattensmiljöer. Den förekommer också i hällkar och i områden med höga närsaltshalter. Den äts av bland annat tånggråsuggor, (Idothea sp.) och strandsnäckor (Littorina littorea). Den används faktiskt också som mat till ryggradslösa djur i vattenbruk.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Visst ser den aptitlig ut? Många snäckor och kräftdjur tar sig gärna en tugga. Den används även inom det asiatiska köket.

Som med många andra algarter används klykalgen i Japan där den skördas på våren. Bland annat  i olika maträtter efter det att den först torkats eller saltas in. I andra delar av världen används den som förpackningsmaterial för fisk- och skaldjursprodukter.

Från mitten av 1970-talet har jag spenderat tid på västkusten, vid Tjärnö marinbiologiska station, nära Strömstad. Varje år har delar av tiden varit förknippad med kursverksamhet från Stockholms universitet på fältstationen.  Då, under 70- och 80-talet var det vanligt att vi under fältkurserna hittade klykalgen, eller kodium som den då brukade kallas, vid inventeringar runt de närmaste öarna. Den blev så vanlig att man undrade om den skulle tränga undan andra arter. Men det har inte hänt. Det finns liknande rapporter från andra områden att den var vanligare på 1960 – 70-talet och blev mindre vanlig på slutet av 1990-talet och framåt.

Detta att en art när den kommer till ett nytt område först i början sprider sig och blir mycket vanlig kanske dominerar på vissa miljöer för att sen bli mer som en av alla andra arter har observerats flera gånger. Så månadens alg, klykalgen, kanske inte är en så problematisk art som vi först trodde utan snarare bidrar till att öka den biologiska mångfalden utmed den svenska västkusten?

Read Full Post »

Older Posts »