Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘månadens art’

Det kanske kan upplevas som lite märkligt att blåstång, Fucus vesiculosus är oktobers månads alg. Men det finns så mycket att berätta om denna art som bildar Östersjöns skog. Ett tillfälle för att berätta lite om blåstången var i fredags när Kronprinsessan Viktoria och prinsessan Estelle besökte Askölaboratoriet, Stockholms universitets Östersjöcentrums fältstation. Motivet till besöket var Kronprinsessans stora engagemang och intresse för Östersjöfrågor, en önskan om att få mer kunskap om verksamheten vid Askölaboratoriet och möjligheten för prinsessan Estelle att få se lite av allt spännande som finns i havet och hur vi påverkar miljön.

Foto: Mona Wallin

Kronprinsessan Viktoria och prinsessan Estelle lyssnar när Tant Tång (Lena Kautsky) visar och berättar om blåstång. Foto: Mona Wallin

Blåstången kallas ju för Östersjöns skog beroende på att varje planta kan bli mycket gammal, kanske 30- 40 år, och den har samma funktion som skogen på land genom att underhålla ett rikt djurliv. Den tånggren vi tittar på är ungefär 25 cm lång och ca 4-5 år gammal. Det är också först efter 4-5 år efter det att groddplantan etablerat sig som den är så gammal att den kan föröka sig.

2Blåstångsgren ca 4-5 år gammal

Vid basen sitter flera nya unga grenar som kommer att växa till under nästa år och bli så stora efter ett par års tid så att de kan bilda förökningstoppar. Detta är en sommarförökande planta som förökar sig i maj- juni.

3groddplantor ca 4 mån gamla

På stenen sitter små groddplantor för sommarförökande blåstångsplantor. De är nu som mest ett par millimeter stora och ca 4 månader gamla. Så här års sitter det också massor med små svarta blanka kulor av en cyanobakterie, svartkula, (Rivlularia atra), både på blåstångens grenar och direkt på stenarna.

Ytterligare en viktig och intressant egenskap hos blåstång är att den har två vitt skilda förökningsperioder, en under sommaren och en på senhösten. Att ha skilda förökningsperioder som t.ex. vår- och höstlekande strömming, kan innebära att separata isolerade populationer bildas. Mer om genetisk variation hos arter i Östersjön kommer i nästa inlägg här på Tångbloggen.

Höstförökande

Sommarförökande tång

Hos den blåstång som förökar sig i början av sommaren anläggs grenar med förökningstoppar redan i november-december och övervintrar. När vattnet blir varmare på våren växer de till och mognar. Efter förökningen i maj-juni vissnar den del av grenen där alla toppar slutar med en förökningstopp.  De andra vegetativa topparna växer till på våren. Här anläggs flytblåsorna och nya grenar där förökningstoppar kommer att bildas till hösten.

Sommarförökande

Höstförökande tång

Höstförökande plantor ser helt annorlunda ut och har ett annat växtsätt. Hos höstförökande blåstångsplantor anläggs flytblåsor i topparna i maj när temperaturen stiger över 10 grader. Efter det växer toppen vidare några centimeter och sen börjar förökningstopparna anläggas i juni-augusti och är mogna i september. Förökningen sker under september- november. Som syns på plantan ovan finns nästan inga vegetativa toppar. Alla är knottriga förökningstoppar. Höstförökande blåstångsplantor växer vidare i topparna när förökningstoppen vissnat och trillar av på senhösten.

 

En fördel som kan gynna spridningen av höstförökande blåstångsplantor är att mängden fintrådiga alger är mindre på klippor och stenar. Detta betyder att i Östersjön med sin stora närsaltsbelastning där mängden fintrådiga alger är stor i maj- juni höstförökande tång kan öka i förekomst.  Höstförökande blåstång noterades för första gången 1996 utmed fastlandskusten i Kalmarsund. Samtidigt är de flesta populationer sommarförökande i Östersjön men höstförökande förekommer på många ställen ibland mycket lokalt.

Även om det nu är för kallt att bada går det att hitta grenar av höstförökande tång i strandkanten eller upp spolade på land i tångvallen.

6drivande höstplantor

Något att leta efter under strandpromenaden och som du gärna får rapportera till oss på Tångbloggen. Helst med ett foto.

 

 

Annonser

Read Full Post »

Karragenalg, Chondrus cripsus, på svenska även kallad karragentång eller brosktång, är en rödalg i ordningen Gigartinales. Namnet ger en beskrivning av utseendet där det grekiska ordet Chondros betyder korn, saltkorn eller brosk och crispus är latin och betyder krusad, ojämn eller snurrad.

1Platta Chondrus sågtång

Bilden visar en kakelplatta med en större sågtångsplanta och flera små karragenalger som etablerade sig på plattan för ett drygt år sedan.

På engelska kallas den Irish moss och det är en vanligt förekommande art utmed Atlantkusten, både i Europa och Nordamerika. Det går att hitta den en bit in i Öresund men sen blir salthalten för låg för att den skall kunna föröka sig.

5Karragenalger till kok

Bålen är gaffelförgrenad och kan bli ca 15 cm hög och känns läder- eller broskartad. Färgen varierar från mörkt lila, purpurröd, ända åt grön till nästan helt vit om den har blekts av solen. Under ytan kan den lysa blått i topparna på grenarna. Det är ett lager med speciella celler som reflekterar ljuset. Det kallas iridiscens. Plantan har smala platta grenar. Karragenalgen växer på klippor och stenar och kan även förekomma i större hällkar med bra förbindelse till havet utanför. Den växer under större brunalger som knöltång, Ascophyllum nodosum och sågtång, Fucus serratus.

2Chondrys livscykel

Chondrus crispus livscykel liknar många andra rödalgers med olika stadier: det sexuella haploida gametofytstadiet, det asexsuella diploida sporofytstadiet och karposporofyten, som bildas på den honliga gametofyten efter befruktningen. De manliga och honliga gametofyterna producerar gameter som smälter samman för att bilda en diploid karposporofyt, vilken i sin tur bildar karposporer, som utvecklas i sporofyten. Sporofyten genomgår sedan meios för att producera haploida tetrasporer, d.v.s. fyra sporer som sitter tillsammans och som utvecklas till gametofyter.

3Chondrus karposporofyt

Gametofyt, med karposporangier (mörka lite upphöjda fläckar) i topparna.

De olika stadierna gametofyt och sporofyt är svåra att skilja åt i fält om de inte är mogna och har sporer eller karposporangier. Ett tecken är att gametofyter brukar ofta iridisera i blått under ytan.

4Chondrus iriserar i blått

Svårfångat på bild, men det blåa är iridiserande toppar på karragenalg.

Karragenalgens huvudsakliga beståndsdel är en polysackarid, karragenan, som utgör 55% av vikten. Vidare innehåller den nästan 10% protein och är även rik på jod och svavel. När den kokas bildas ett gelé. Detta har gjort Chondrus crispus till en viktig källa av karragenan, som vanligen används som förtjockningsmedel (konsistensgivare), och stabilisator i många mjölkprodukter som glass och andra livsmedel. I Europa anges det som E407 eller E407b i innehållsförteckningar. Karragen används faktiskt även som klarningsmedel vid tillverkning av öl. Karragen används också för att kunna blanda olika vätskor (emulgeringsmedel), i t.ex. färger, kosmetika och läkemedel.

Så du äter troligen en massa alger och speciellt från Chondrus crispus utan att tänka på det. I Irland och delar av Skottland kokar man Chondus crispus i mjölk som sen späds innan socker och olika smakämnen tillsätts, t.ex. vanlig eller kanel eller whisky. Resultatet blir ett gelé som liknar pannacotta.

Recept på att göra din egen karragengelé:

Blötlägg 1,5 dl torkad karragenalg i ca 30 min. eller använd den direkt när du plockat den. Häll upp 1 liter mjölk i en kastrull. Lägg algerna i på en bit tunt bomullstyg och knyt ihop  med en knut eller med en bomullstråd så att du får ett litet paket. Stoppa paketet med alger i mjölken och låt det sjuda i 30 -40 minuter. Pressa ut gelén ur påsen genom att trycka då och då med en sked mot sidan på kastrullen. Rör om och kolla att det inte pöser över.  När det är klart kan du smaksätta med frukt, t.ex. hallon eller jordgubbar, lite honung och en nya salt. Kanske gillar du vanilj  eller kanel. Fritt fram att prova. Vispa ihop blandningen ordentligt och häll upp i små formar eller ett vackert glas. Ställ dem kallt i kylen så att de stelnar över natten. Dekorera med mer frukt och vispgrädde.

Read Full Post »

Som många arter av makroalger har månadens alg Saccharina latissima flera namn på svenska. Den kallas både för sockertång och skräppetare. Tång och tare är namn på stora brunalger som på engelska brukar kallas för kelp. Söker man på namnet Saccharina latissima, kan det finnas mer information att hitta om arten under det tidigare namnet Laminaria saccharina. Båda namnen innehåller ordet saccharina som syftar på att den smakar lite sött.

Skräppetare har en spännande livscykel med en stor könlös planta som, när den är tillräckligt gammal på sommaren, bär sporangier som ser ut som mörka fläckar på ytan av det krokodilskinnslika bladet. De bildar i sin tur mikroskopiskt små könliga stadier där ägg respektive spermier bildas för den sexuella delen av livscykeln.

1livscykel Saccharina Modf. Raven,Evert Einhorn

Skräppetares livscykel och andra arter av släktet Laminaria. Modifierad från Raven, Evert och Einhorn. Biology of Plants. 1992.

Sporer och de könliga stadierna, gametofyterna är mikroskopiskt små och omöjliga att hitta i fält. Det är först när den unga könlösa plantan, sporofyten, hunnit bli någon eller några centimeter som det går att hitta dom i fält växande på stenar, bryggor eller på andra alger.

Tillväxtzonen hos skräppetare sitter strax ovanför skaftet där själva bladet börjar. Det växer ut ett nytt blad varje år från samma fäste. Den könliga förökningen sker vid låga temperaturer, under +10-15 °C och skräppetare finns därför bara i kalla havsområden, t.ex. i norra Atlanten. Bålen, det stora breda rynkiga bladdelen av algen, blir större i de nordliga delarna av Atlanten vilket troligen beror på att varje individ överlever längre.

Skräppetare tar upp och lagrar kväve under vintern så att när ljuset kommer tillbaka tidigt på våren, kan fotosyntesen och tillväxten starta för fullt även om det fortfarande är kallt i vattnet.  Den största tillväxten sker alltså under vintern fram till maj innan det blir varmt i vattnet.

3Saccharina torr på stranden

En hel planta som lossnat och drivit in på stranden. Det är en ung planta utan påväxt från i år.

Till en början är bladet täckt med ett slem, som hindrar påväxt av andra alger, mossdjur och hydroider. När bladet blir äldre minskar både tillväxten och slemproduktionen och bladet börjar bli mer och mer överväxt. Själva skaftet kan bli många år gammalt och inne mellan det förgrenade fästet, som likar tjocka rottrådar, lever många olika smådjur. Skräppetare dör oftast i samband med en storm, då vågorna sliter loss hela bladet med sitt fäste från botten. En planta blir kanske 3-4 år gammal.

2Saccharina Ulva i vattenlinjen

Små plantor nära vattenlinjen och den gröna algen Ulva lactuca – havssallat

På bilden ovan sitter några små plantor vid piren på Svallhagen, Tjärnö, där det är härligt att ta sig ett dopp i det salta vattnet. Saccharina latissima behöver en salthalt på över 11 promille för att deras groddplantor skall kunna överleva. Arten förekommer därför även en liten bit in i södra Östersjön där salthalten fortfarande är tillräckligt hög.

Vid ett besök på Tjärnö marinbiologiska station utanför Strömstad i juli, hängde lite skräppetare nere vid laboratoriet från en skörd tidigare på sommaren.

4Saccharina på tork vid labbet

Skördad skräppetare på tork vid Tjörnölaboratoriet

De långa gulbruna plantorna sitter fast på repen med sina fästen. Det glänste vackert i solen av stora kolonier av mossdjuret Membranipora membranacea.

Stora delar av bladen är helt täckta av dessa mossdjurskolonier. Att mossdjuren växer så mycket på skräppetaren tyder på att odlingen hängt ute i havet lite för länge så att bladen inte växt tillräckligt aktivt och att det möjligen också varit för skuggigt, vilket gynnar etableringen av mossdjur.

Ett historiskt kuriosa! Arten Membranipora membranicea beskrevs först av Carl von Linné den yngre 1767, Carl von Linnés son. Vid 22 års ålder efterträdde han sin pappa, när han i ”suvivans” utnämndes till professor i botanik och medicin i Uppsala. Något som inte var ett helt ovanligt sätt för söner till framstående fäder att få en professur på för sådär ca 250 år sedan.

Vid Tjärnölaboratoriet har en ny större anläggning byggts för att odla upp Saccharina till en större storlek innan de sätts ut i havsbaserade odlingar. Man gör detta genom att så på rep för att få fram massor med små sporofyter. Det är många steg som alla måste lyckas i sockertångens komplicerade livscykel för att kunna odla arten. En tanke är att producera biogas av materialet.

Processen att framställa metan ur skräppetare presenteras i ett examensarbete från Linnéuniversitet, Biogas från makroalgen Saccharina latissima, av Isak Karlsson. Allt ifrån hur djupt algerna skall hänga och när repen skall placeras ut och när de bör skördas. För detta ändamål kanske påväxt av mossdjur eller andra arter spelar mindre roll än om sockertången skall användas för att göra till goda chips eller någon spännande maträtt.

Du hittar både recept på chips gjorda av sockertång och lite om odling av arten inom projektet Seafarm  på västkusten som Tångbloggen skrivit om tidigare. I ett nytt inslag på SVT1 berättar Fredrik Gröndal, KTH och Linnéa Sjögren, Catxalot om projektet Seafarm, tångskola för barn och olika användning av makroalger i matlagningen. En av de första bilderna innehöll fem vanliga arter, blåstång, sågtång, sockertång, knöltång och fingertång. Värt att notera är den fina bakgrundsbilden med mycket fertil blåstång under delar av deras samtal!

8fem tångarter

Kan du arterna?

9TV1 bakgrundsbild

Vacker blåstång i bakgrunden när Fredrik Grönwall och Linnéa Sjögren pratar kelp.

 

Read Full Post »

Kräkel låter inte så gott men det är det riktigt äkta gamla svenska namnet på denna vanliga rödalg. Det var Linné som under sin resa på Gotland hörde detta namn på det material som kastades upp på stränderna och användes som gödsel på åkrarna. Både på Gotland och Öland samlades algerna ihop i högar och komposterades för att sedan användas för att gödsla med ännu under 1940-talet. Det latinska namnet Fucellaria lumbricalis avslöjar lite om algens utseende. Furca betyder gaffel och lumbricalis betyder maskliknande. I tidiga svenska floror kallas den för gaffeltång, vilket är ett bra beskrivande namn för den är tydligt gaffelförgrenad. Och färgen kan vara mycket mörk, lite mörkbrun om man håller upp den mot ljuset. Detta fick Linné att ge den det latinska namnet Fucus fastigiatus Linnaeus 1753. En orsak kan vara att den svartnar när den torkar.

1Furcellaria planta med toppar

Kräkel blir ca 5-20 cm lång, med 1-2 mm tjocka broskartade grenar. Den fäster mot klippor och stenar med en bunt korta krypande skott, lite liknande rötter. Kräkel förekommer från strax under ytan, från ca 1 meter ner till ca 15 meters djup. Den kan bilda ett tätt bälte där de stora brunalgerna upphör. Kräkel är flerårig och har olika han och honplantor, gametofyter. Efter befruktningen bildas karposporer som växer ut till sporfyter. Dessa liknar gametofyten med den skillnaden att hanindividen kan kännas igen på vintern de det sitter ljusa ovala spermatangier i speten på grenarna. Förökningsorganen sitter i de övre grenarna vilket gör att de ser tjockare, mer spolformade.

Kräkel förekommer också som löslevande i stora mängder i södra Östersjön och Kattegatt. Där har den skördats för att framställa furcellaran, tidigare kallad Dansk agar. Detta för att mycket kräkel skördades i danska vatten under andra världskriget då det inte gick att få tag på agar producerat i Japan. Furcellaran används som livsmedelstillsats och finns i t.ex. puddingar, passar bra för att göra glasyrer och olika fyllning i kakor. Furcellaran används också i marmelad och geler som stabiliserings medel och vid framställning av öl för att fälla protein och klarningsmedel. Bara för att ge några exempel.

Kräkel kan förväxlas med klyving, gaffelgrenig brosktång, röd gaffeltång (Polyides rotundus), igen en art som med tiden fått många olika namn. Det latinska namnet polyides är grekiska och betyder mångliknande och rotundus är latin och betyder nästan cirkelrund vilket är formen på grenarna. De tydligaste skillnaderna till kräkel är att den är röd vid genomlysning och är fäst med en liten tydlig rund fästskiva mot botten. Den är mindre vanlig och förekommer som enstaka plantor från några meters djup ner till ca 15 meter. I norra Östersjön är den oftast lösliggande. Denna marina rödalgsart är en sällsynt länds vår svenska Östersjökust.

Bild1

Mängderna av kräkel har minskat i Östersjön, troligen beroende på den ökade mängden med näringsämnen som gynnar andra snabbväxande rödalger. På samma sätt är det också mindre tång som flyter iland. Med det driver fortfarande iland mycket alger utmed kusten på Öland och Gotland, men nu domineras de av andra arter som t.ex. ullsläke, Ceramium tenuicorne. Detta materialet kan inte användas för att gödsla med som blåstång och kräkel men måste ändå samlas ihop och transporteras bort från sandstränderna för att inte den skall omvandlas till en mjuk, gyttjig botten.

Read Full Post »

I år kommer vi att presentera en ny alg varje månad. Allt ifrån de stora brunalgerna där ju blåstång, (Fucus vesiculosus) och smaltång, (Fucus radicans) varit tema inom forskningen under många år och fortsatt kommer att dyka upp under årets studier till små mikroskopiska alger som kanske inte är så kända. Vi vill visa hur spännande alger är och vilken nytta de gör genom att producera syre och vilka produkter vi får från olika arter och vad de kan användas till.
Januari: blodregnsalg, Haematococcus pluvialis

Blogregnsalg.png

I små vattensamlingar, hällkar, i skärgården hittar man ofta en encellig mikroskopisk grönalg. Algen kallas blodregnsalg, Haematococcus pluvialis och finns spridd över hela Europa, Afrika och Nordamerika. Namnet kommer från grekiskans haema och coccus vilket betyder blod respektive frö. Pluvialis kommer av latinet och betyder regn.
De hör till gruppen gröna alger och simmar runt med hjälp av två tunna flageller i framändan på cellen. I dessa små vattensamlingar varierar miljöförhållanden och blodregnsalgen kan anpassa sig och överleva, kraftigt solljus och intorkning och infrysning på vintern, genom att bilda speciella orörliga vilsporer med tjock cellvägg. Vilsporerna är fyllda av stärkelse, fett, och astaxanthin, ett rött pigment. Sporerna samlas i en klibbig massa till en röd tunn hinna som fastnar på stenytan. När livsbetingelserna blir bättre, t.ex. efter ett regn, kan sporerna återgå till rörliga gröna alger.

vilsporer.png

Astaxanthin är ett ämne som skyddar cellen från att brytas ner av fria syreradikaler som angriper cellen vid olika typer av stress, t.ex. av när cellen utsätts för stark UV- strålning. Blodregnalgen odlas på grund av sitt höga innehåll av astaxantin, som kan skydda kroppens celler mot fria syreradikaler och stärka immunförsvaret. Idag finns astaxanthin i ett flertal produkter ute på marknaden bland annat i foder inom laxodlingen. Ämnet är t.ex. livsnödvändigt för laxens könsmognad och lek och skyddar mot olika sjukdomar. Vilda laxar får i sig astaxanthin genom sin naturliga föda, små kräftdjur som ätit alger.

Read Full Post »