Efter en underbar helg i Tunstad nära Lysekil på västkusten hann vi stanna till vid den närmsta stranden i Sandvik. Det går ju inte att ha varit på västkusten utan att få en stund vid havet. Det visade sig vara riktigt lågt vattenstånd och det låg en massa öronmaneter uppe på sanden. På stenarna syns vita fläckar – det är japanska ostron och de små vita fläckarna är havstulpaner.
Många öronmaneter ligger och blänker på stranden
Öronmaneten bildar ett vackert mönster på sanden bredvid en grupp med blåmusslor och några tomma ostronskal.
Mellan stenarna högre upp på stranden låg högar med långa skott av ålgräs som redan vuxit sig ganska stora tillsammans med årets sudare. Det fanns också många nya skott av sargassosnärja med sina typiska små runda flytblåsor. Det måste ha blåst bra för någon dag sedan för att rycka loss både alla alger och få dom och öronmaneterna att driva iland i viken.
Det låg också en hel del blåstång uppspolad på land i solen. Här på västkusten har ju blåstången varit mogen att släppa ut sina ägg- och spermiesamlingar länge. När jag tittade närmare så syntes tydliga små högar med orangefärgade spermie ovanpå förökningstoppen. Detta skulle inte gå att få se hos blåstång som ligger och torkar på en strand i Östersjön. Det är bara blåstångsplantor från en tidvattenkust som går att lura till att släppa ut om de blir torrlagda fastän det är ett tag till fullmånekvällen. Får blåstången ligga torr för länge dör den utan att släppa ut några ägg eller spermier. Blåstången har levt under ytan i Östersjön så länge att den förlorat denna signal att ligga torrlagd när tidvattnet drar sig tillbaka och sen släppa ut när vattnet kommer tillbaka.
Tydliga små högar med spermier på blåstången
Nu är jag tillbaka vid min brygga på Rådmansö och kommer att hålla koll på om blåstången är färdig att föröka sig. Temperaturen i vattnet är runt 11 oC så det är bara att hålla tummarna och se vad som händer i kväll.
Här berättar vi om årets artrikaste platta som legat i vattnet vid Rörvik, Västra Frölunda på västkusten. Plattan hängdes ut för att kolla på när havstulpaner och blåmusslor kommer och sätter sig på båtarna i hamnen. Detta är ett projekt som rullat många år nu i Östersjön och nu finns det även på västkusten. Där finns det många fler arter att upptäcka och riktigt spännande för en marinbiolog.
Tångbloggen deltar sedan flera år tillbaka i Havstulpanprojektet som drivs av Svenska Båtunionen, för att hålla koll på när havstulpaner kommer och sätter sig på båtskrovet. Det innebär att vi, med många andra, har hängt ut en platta vid vår brygga.. Sen undersöks plattan noga varje vecka vilka larver som kommit och satt sig på plattan. Min platta i år har bara fått lite mossdjurskolonier några havstulpaner och några sudare, dessa långa bruna alger. Förväntat, men inte särskilt spännande.
Inte så spännande platta från norra Stockholms skärgård, Rådmansö. Lite havstulpaner,och några plantor av sudare.Såhär ser hamnen i Rörvik ut, med fritidsbåtar och en fint tångbälte i närheten även om det nu är mycket lågt vattenstånd. Plattan hänger mellan båtarna vid bryggan. Foto: Jonas Jerlin.
Men så för några dagar sedan kom denna platta från Rörvik vid Västra Frölunda, på västkusten! För mig som marinekolog hoppade jag jämfota när jag laddade ner fotot. Vilket häftigt samhälle med mossdjur, havstulpaner och blåmusslor och några mysko gulbruna geléaktiga klumpar.
Första försök att bestämma arter på plattan när den är tagen upp ur vattnet. Inte lätt att bestämma de gulbruna klumparna.
Det fanns många vackra blomsjöpungskolonier (Botryllus schlosseri). De är vanliga på lite skyddade lokaler och kan variera i färg, som här på plattan. Färgen kan vara grön, röd eller violett och kolonierna består vanligen av ca 5-15 individer som bildar som en liten blomma med sina ljusa vita öppningar. Blomsjöpungen kan bilda stora platta kolonier som kan bli upp till ca 12 stora. Kolonierna kan växa på tång och andra alger, eller som här på en platta som hängts ut i havet. De ser också ut att växa på de mysko gulbruna geléklumparna. De ser ut som om de har dragit in sina tentakler men det gick inte att komma på vilken art det var som gömde sig där. Nytt försök av Jonas Jerlin som skickat fotot till oss.
Det gällde att ta ett foto på plattan utan att lyfta upp den ur vattnet.
Jättetydliga luddsjöpungar med sina två öppningar nära varandra. Att de är luddiga syns inte så bra. Foto: Jonas Jerlin.
Och denna gång gick det lättare att se vad det var – en luddsjöpung (Molgula manhattensis) som troligen ursprungligen kommer från Nordamerikas atlantkust i USA. Den finns nu spridd över hela världen. Som för många arter har den liftat till nya havsområden sittande på något båtskrov. Och det var troligen så den också kommit till Sveriges västkust. Det geografiska ursprunget diskuteras och är inte klarlagt. Det betyder att det inte är klarlagt om det är en främmande art för våra havsområden eller ej. Det finns däremot inte många rapporter om var den hittats utmed svenska västkusten. Och detta är första fyndet som jag varit med om att artbestämma, vilket känns jätteroligt.
Den förekommer fastsittande på stenar och alger på grunt vatten. Luddsjöpungen är en av mycket få arter av sjöpungar som klarar att leva vid lågsalthalt och i grumligt vatten. Den är snabbväxande, blir fort könsmogen och hinner föröka sig flera gånger under sin korta livstid som är ca 1 år. Den är tvåkönad och har yttre befruktning. Ägg och spermier släpps ut i vattnet där befruktningen sker. Efter ett några dagar i fria vattenmassan söker larverna upp en hård yta och sätter sig fast och utvecklas till en ny luddsjöpung. De är lite hårig på ytan där det lätt fastnar små sandkorn, skal eller algfragment. Den är filtrerare och in – och utströmningsöppningarna sitter nära varandra. Det var de som jag gissade kunde vara tentakler när de var ihopdragna.
Till vänster syns de vackra kolonierna av blomsjöpungar i olika färger. Till höger är det mycket havstulpaner, några blåmusslor och ett par luddsjöpunngar också. Det växer också någon liten rödalg på plattan. Foto: Jonas Jerlin.
Det sista fotot på plattan är tagen med Jonas Jerlins bästa kamera, vilket syns. Den vänstra sidan av plattan rensades på havstulpaner och gjorde det möjligt för luddsjöpungar och en massa olikfärgade blomsjöpungskolonier att etablera sig. Den visar tydligt att de betyder mycket om det finns en ren kal yta att etablera sig på när larverna i vattnet letar efter en plats att sätta sig fast på. Där det redan sitter en massa havstulpaner eller blåmusslor finns det inte plats och de har troligen blivit uppätna om de kommit för nära en filtrerande mussla eller havstulpanens fångstarmar.
Om du hittar luddsjöpung, så är det toppen om du rapporterar in ditt fynd på Artportalen. Då kan de som arbetar med främmande arter få en bättre bild av hur spridd och vanlig den är längs kusten.
Igår publicerades ett kort inlägg på Vetenskapsradion om hur ålgräs och blåmusslor påverkades negativt under värmeböljan 2018. Här invtervjuas Linda Kumblad från Stockholms universitets Östersjöcentrum. Inslaget är knappt 2 min långt och väl värt att lyssna på. Ålgräsängar i Östersjön är viktiga miljöer på grunda sandiga bottnar, som möjliggör ett rikt växt och djurliv. Ålgräs, Zostera marina, är en marin art och har sin utbredningsgräns i norra Egentliga Östersjön. I Bottenhavet blir salthalten för låg får ålgräset. Att ålgräs inte klarar längre perioder med hög temperatur kan bero på att den redan lever i en miljö där den stressas av låg salthalt. Under en värmebölja är det per definition soligt, lugnt och vindstilla dagar. Jag tror att många har varit ute och badat nu under de gångna dagarna och känt hur varmt det varit i vattnet närmast under ytan. En bit ner är det direkt svalare. För att hela vattenmassan skall värmas upp behöver värmeböljan pågå under längre tid, så att det blir riktigt varmt även nere vid botten. Det var det som hände under 2018 i många riktigt grunda och lite inneslutna vikar. För ålgräset innebär det att bladen vissnar. Men de delar som sitter nere nära botten kan överleva och växa till igen när det börjar blåsa så vattenmassan blandas om och det blir svalare i vattnet igen.
För blåmusslor, Mytilus edulis,som också är en marin art gäller samma sak. De är också redan stressade av låga salthalter i Östersjön och stressen ökas av höga vattentemperaturer. Det går åt mer syre till andningen och när vattnet rör för lite på sig under en lång varm solig vindstilla dag kan syret ta slut.
Döda blåmusselskal och kräkel Döda blåmusslor mellan stenar på Askö, Foto: Nils Kautsky
Det låg mycket döda musslor, gulbrun blåstång och en del rödalger, mest kräkel, Furcellaria lumbricalis, utmed stranden på vissa ställen efter värmeböljan sommaren 2018 i augusti.
Risken för att syret ska ta slut är störst på natten när även ålgräs, andra vattenväxter och alger behöver syre till sin andning. Då brukar fiskar, som annars håller till i den grunda viken, och en del smådjur som tångräkor, simma sin väg när det börjar bli ont om syre i vattnet. De flyttar till öppnare vatten där det finns gott om syre även på natten.
En av frågorna som kommer upp när det gäller klimatförändringar är att det kommer att bli varmare somrar och kraftigare och längre värmeböljor. Vid COP26 klimatmötet i Glasgow hösten 2021 är fortfarande målet att hålla 1,5 graders uppvärmning i medeltal. Med de åtaganden som togs kommer det nog istället bli närmare 1,8 grader, men detta är ändå lägre än vad vissa prognoser räknade med. Men det kanske inte är det viktigaste eftersom inga organismer reagerar på ett medelvärde, varken vi själva eller alg- och djurlivet i Östersjöns skog, blåstången. På SMHI:s hemsida finns grafer över hur kallt eller varmt det varit under olika år i Östersjöns öppna vatten. Men det saknas mätningar av vattentemperaturer i grunda vikar och i tångbältet, jämfört med i vattnet utanför tången. Inne i en tångruska är det skuggigt och där kan troligen små kräftdjur och snäckor inte bara hitta skydd från fiskar utan även en svalare miljö under en het sommardag. På samma sätt som vi letar upp skugga när det blir för varmt. Många har säkert känt hur det kan vara mycket kallare några decimeter ner i vattnet en solig dag när bara ytskiktet hunnit värmas upp och ett språngskikt av temperaturskillnad bildats.
Det finns tre tångarter (Fucus)i Östersjön, sågtång (Fucusserratus), blåstång (Fucusvesiculosus)och smaltång (Fucusradicans). Smaltång och blåstång förekommer tillsammans i Bottenhavet, medan blåstången dominerar ensam i Egentliga Östersjön. Den växer från strax under utan ner till det djup där ljuset inte längre räcker till för dess fotosyntes. Det är först i de södra delarna av Egentliga Östersjön som den får sällskap av sågtång. I Västerhavet är det annorlunda. Där växer blåstången i ett smalt bälte närmast ytan och utsätts både för uttorkning och infrysning. En stor skillnad i jämförelse med Östersjön, där stora delar av blåstången lever konstant under ytan. Det innebär att i Östersjön är det bara de riktigt grunt växande tångplantorna som riskerar att torka eller frysa vid längre lågvattenperioder under sommaren alternativt vintern. De stora delarna av blåstångsbältet klarar sig ifrån dessa extrema förhållanden.
Har börjat följa en liten vik som ligger på en udde i Riddersholms naturreservat. Tänker att det får bli MIN VIK att följa under olika årstider. Den är jättefin och har en stor tångvall som successivt håller på att byggas upp. Vallen har blivit lite större och bredare under höstmånaderna. Men kommer det en riktigt kraftig nordlig storm kan nog mycket av materialet antingen åka ut till havs igen, eller så hamnar det längre upp på stranden. Det finns också en hel del arter att upptäcka utmed stranden.
Den första bilden är från den 6e september. Då var vattnet ganska lågt och det har fortsatt varit så de följande två veckorna. Det gör det lätt att gå torrskodd nere på den kala sanden och kolla vad som kommit in sen förra besöket.
Bild på tångvallen
Grönalger i kanten
I yttersta kanten av tångvallen syns lite grönalger och vattenväxter som spolats iland. Där fanns en fläck med mycket blåmusselskal också.i övre delen på bilden syns blåmusselskal inne ibland tången.
Ytterst ligger lite grönalger som börjat vissna och lossna från klippor och stenar. Det är tidiga hösttecken i vattnet. Det ligger också lite blåmusslor som spolats iland och ansamlats i ett hörn av stranden.
Ganska lågt vatten redan den 6 september. Den 22 september var det riktigt lågt vattenstånd. På sommaren brukar folk gå ut och doppa sig här.
Nu för några dagar sedan låg det ett högtryck över den norra delen av Egentliga Östersjön och vi fick ett ovanligt lågt vattenstånd. Det kändes som att komma till en tidvattenkust när hela det grunda blåstångsbältet låg uppe över vattenytan. Det enda var att lågvattnet varade i flera dagar innan vattennivåerna steg igen.
I den yttersta delen av den torrlagda tången och algerna hittade jag ganska många små döda spiggar. De hade uppenbart blivit fast och drivit iland och dött nyligen. När spiggen har lekt är det inte ovanligt att hitta flera döda spiggar som spolats iland.
Yttre delen av torrlagt material
Många döda spiggar.
Ett annat tecken på att det blåst lite och att material drivit in från de djupare delarna av viken var de vackra rödalgerna som låg i kanten av tångvallen. Observerade samma sak förra året efter att det blåst ordentligt. Så det lönar sig att lyfta på tången som hunnit torka och kolla vad som ligger lite längre ner i tångvallen. Här går det att göra fynd av små rödalger. Kanske något att pressa till en liten tavla? Den fint förgrenade lilla busken till höger i bilden är rödalgen kräkel. Furcellaria lumbricalis.
Men det gäller att kolla noga för att få syn på rödalgerna.
Längst ut där det fortfarande fanns lite vatten mellan stenarna växte kransalger tillsammans med små lösa moln av violettslick. Detta är en art som är ganska lätt att hitta såhär när hösten startar.
Närmast stenen i mitten syns lite tunna röda violettslicksplantor och ovanför sticker kransalgerna upp lite ovanför ytan.
Idag är det Ostronets Dag i alla dess former. Eftersom vi är på västkusten blir det såklart traditionell ostronplockning för att kolla hur artrika och stora de japanska jätteostronen kan bli. Hittade tre fint ihopväxta ostron som bildat ett litet ekosystem och koloniserats av blåstång, små rödalger och såklart en massa nya små havstulpaner.
Tre japanska jätteostron har vuxit ihop och bildar ett ganska stort ekosystem.
Under årens gång har vi hittat många vackra skal till våra samlingar, där både det inhemska och den nykomna arten av ostron bildar spännande former. Där går det att hitta små nyetablerade sjöstjärnor och krabborna kan gömma sig i skrymslena.
Nya japanska jätteostronet sitter på ett gamla skal av vårt inhemska ostron. Notera två olika arter av havstulpan.
Visst är det vackra små artrika system som bildas. Fördelen är att de lever grunt så att de är lätta att studera.
Men såhär på Ostronets Dag blir det såklart att mumsa på gratinerade japanska jätteostron. Tyvärr är de lite utlekta och magra men smakar ändå jättegott! En tanke skulle vara att flytta dagen när ostronen firas i våra svenska vatten till lite senare på året. Förslagsvis till oktober-november, när de hunnit bli mer fullmatade. Men det går ju bra att äta dom så ofta det finns en chans.
Gratinerade japanska jätteostron och blåmusslor !
När vi ätit klart bygger vi vidare på skalbanken med ostronskal som startades för många år sedan, när det japanska ostronet just dykt upp vid våra kuster. Det har blivit en stor hög som byggs på år från år. Undrar hur mycket kalkskal som finns lagrat här? Får försöka räkna ut det nån gång!
Vår skalhög som växer för varje år som går. Ca 2 m i diameter och minst 1/2 meter hög.
Fjäderslick, Vertebrata fucoides är en vackert finförgrenad rödalg. Den kan bli upp till ca 15 cm hög och röd till rödsvart. När den torkas, t.ex. när den pressas, blir den mer brunröd till nästa brunsvart. Fjäderslick har fått sitt namn för att sidoskotten är växelvis förgrenade i ett plan, så att skottspetsarna ser ut som små fjädrar. Tidigare hette den Polysiphonia fucoides där polys kommer från grekiska och betyder många och siphon betyder rör. Det hänvisar till grenarnas cellstruktur. Att den heter fuciodes beror på att den som namngav algen tyckte att den var Fucus-liknande. Vet inte om jag riktigt håller med. Själv lärde jag mig arten som Polysiponia men den skall nu heta Vertebrata som släktnamn. Det kan kännas ännu konstigare för vertebrater betyder ryggradslösa. Enda tanken skulle kunna vara att raderna av lika höga celler får grenarna att like likna en ryggrad med en massa kotor?
Kanske ser raderna med lika höga pericentralceller ut som en rad med kotor? Kan det ha gett den namnet Vertebrata?
De arter i Östersjön som den kan förväxlas med är rödris, Rhodomela confervoides, grovsläke, Ceramium virgatum och andra arter av Vertebrata spp. (Polysiphonia spp.) men de har tunnare grenar, med färre celler i sig, så grenarna ser inte så grova ut.
Mikroskopiskt består strukturen av en centralcell omgiven av 10-16 pericentralceller och en massa små barkceller. Hur många pericentalceller en Polysiphonia/Vertebrata art har är karakteristiskt för arten. Man behöver därför ofta ett mikroskop för att bestämma vilken art det är. Barkcellerna sitter på de nedre delarna av grenarna. Cellerna är kan variera i längd i längd men är runt 3 gånger så långa som breda och det gör att grenen ser lite randig ut. Pericentralcellerna kan vara lite spirallikt vridna.
Fjäderslick växer på sten och som påväxt på större alger som blåstång eller andra rödalger och kan även ligga intrasslad ibland blåmusslor.
Det är vanligt att fintrådiga rödalger växer på andra, större alger som epifyter. Här växer fjäderslick på knöltång, Ascophyllum nodosum.
Bilden är från svenska västkusten och där kan den växa som påväxt, epifyt, på större alger lite grundare eller finnas i det lite djupare rödalgsbältet.
Det fintrådiga rödalgsbältet kan ibland överlappa det grundare brunalgsbältet genom att växa på det. Här ses ektång, Halidrys siliquosa täckt av fintrådiga rödalger. Det bildar en miljö full av gömställen för småfisk och andra djur.
Där är det inte lätt att se vilken art av rödalg det är utan det är bäst att ta med ett prov och kolla i mikroskop för att bestämma arten.
Fjäderslick kan också förekomma lösliggande i drivande rödalgsmattor på lite grundare mjukbottnar. Den förekommer från ca 0,5 meters djup ner till 15 m i ytterskärgården i Östersjön och på ungefär samam djup längs västkusten.
Som syns på fotot från Danmarks Havsalger så syns det tydligt hur varierande den kan se ut. Från riktigt mörkröd nästan svart till vackra plantor med nya ljusa röda toppar. Utseendet varierar något mellan årstiderna. Varför inte försöka samla lite olika former till herbariet?
Nu känns det som tiden går fort och det händer en massa på land. Hägg och slån börjar slå ut också här nära kusten där vattnet fortfarande är kallt. Vädret varierar lite men det är lugnt och klart i vattnet. Dags att ta en tur och se vad händer under ytan? Så det var av till en av favoritstränderna på Riddersholm, naturreservat på Rådmansö. Jag undrar vad som kan ha drivit iland efter den senast blåsten?
Stor vall med mycket tång ligger vid stranden denna soliga dag i maj.
På vissa ställen låg det ett brett fält med tång. I den yttre delen av tångvallen hade det blåst iland en massa ganska stora blåmusslor. Det var inte så varmt att de börjat ruttna och lukta ännu. Inne ibland musslorna låg det flera stora döda ishavsgråsuggor, även kallade skorv, Saduria entomon.
Fynd i tångvallen
Massor med döda blåmusslor och här och där syns några torkade skorvar. Till höger syns små gröna torkade tofsar av algen lilla grönkuddar.
Skrov är ett kräftdjur och ser ut lite som ett urtidsdjur och är en ishavsreklikt. Andra fynd i strandvallen en bit bort var små vackert gröna tofsar av algen liten grönkudde, Acrosiphonia arcta. De små tofsarna låg intorkade ibland tången. Liten grönkudde en tidig vårart, som tydligen redan passerat sin livslängd och lossnat från klipporna och spolats iland.
Så här långt har blåstången kommit i mitten av maj!
Att våren kommit en bit på väg syns också klart i att blåstångens förökningstoppar kommit ganska långt och de nya små flytblåsorna syns tydligt på grenen som jag tog med hem och fotade.
Till höger syns stenen med klart grön grov tarmalg. Resten av stenarna har grönslick
Sen jag gick samma väg och kollade i vattnet för en vecka sedan hade stenarna hunnit bli gröna. Tillväxten är i full gång! Lite intressant är att jämfört med förra veckan är stenarna gröna av alger, men det är bara en sten med grov tarmalg, Ulva intestinalis. Den klart gröna stenen till höger. Alla de andra stenarna är klädda med ljusgröna luddiga tofsar av grönslick, Cladophora glomerata. Skall hålla koll på vad som händer framöver om skillnaden blir kvar eller om grov tarmalg kan ta över och dominerar på fler stenar framöver. Det är ju tarmalger som är goda att äta medan det inte går att äta grönslick. Populärt är att t.ex. fritera tarmalger eller äta den som den är i en sallad. Glömde plocka med mig lite alger hem förra gången, så det får bli en tur till. Vet precis var stenen ligger!
Visst ser de uppblåsta trådarna av grov tarmalg smaskiga ut!
Hoppas den ligger kvar tills jag kommer dit nästa gång, kanske redan på söndag?
Bivalver? Vad är det? Bi betyder två och valv eller valvia, betyder skal. Tvåskaliga! Nu ska vi nämligen fortsätta vårt inlägg om odling av musslor och ostron, som hör till de tvåskaliga molluskerna, bivalverna.
Som vi berättade i förra inlägget om odling, så är musslor och ostron filtrerare. De sitter stilla och silar ut sin mat ur det passerande vattnet. Beroende på vilken art och hur stor den är så äter de olika mycket och olika stora växt- och djurplankton. Om man simmar över en musselbank med tusentals musslor kan det vara kristallklart för att de har ätit upp varenda partikel i vattnet. Det är lätt att förstå hur viktiga dessa djur är för att hålla havet rent och just egenskapen att filtrera gör dem värdefulla ur ett vattenbruksperspektiv.
Eftersom bivalverna tar sin mat direkt ur vattnet behöver den som odlar inte mata dem, som krävs med en fiskodling. Bivalver klassas även som extraktiva arter, eftersom de tar upp (extraherar) mer näring ur vattnet än de släpper ut. Genom att odla och skörda bivalver tar man alltså upp näring ur havet. Ett bra sätt att motverka övergödning! Därför har man startat försök med musselodling i Sankt Annas skärgård på östkusten för att försöka få upp näring ur Östersjön. Salthalten är ju som bekant lite för låg för att musslorna ska komma upp i en ätbar storlek, för oss människor. Här kommer en liten video från 2019 som visar hur de odlar och skördar.
I Sverige idag förekommer odling av blåmussla (Mytilus edulis) och vårt inhemska platta ostron (Ostrea edulis). Det svenska ostronet hittar vi oftast samlade i grupp, så kallade ostronbankar. De lever någonstans mellan 3 och 8 meters djup på relativt sandiga och gärna lätt sluttande bottnar. De vill såklart ha strömmande vatten så att tillförseln av mat är god och konstant. För att ostronen ska fortplanta sig i våra vatten vill de ha det varmt och gott. Temperaturen i vattnet ska helst överstiga 15° C. Det svenska ostronet plockas genom dykning och säljs både i Sverige och på export.
En annan ostronart, det japanska ostronet (Magellana gigas), har under de senaste åren spridit sig längs den svenska västkusten. Den har kommit hit från odlingar längre söderut i Europa, troligtvis från Frankrike eller Holland, och har lyckats smyga hela vägen upp till Norge. Det här ostronet växer snabbt och bildar gärna stora klumpar med flera individer. De gillar till exempel att ligga halvt nergrävda i mjuka sandbottnar, där man kan skära sig riktigt illa om man inte har badskor på sig. Men de kan också sitta på klippor och stenar, ofta just under vattenlinjen. Ostronet är större och skalet har fler håligheter än det svenska ostronet. Vi har sett hur mjuka lerbottnar, som tidigare bestått av enstaka alg-tottar och rikligt med nedgrävda hjärtmusslor, har förvandlats till allt större ostronrev där blåstången snabbt hittar ny mark att etablera sig. Vips har den tidigare till synes ”tomma” lerbotten förvandlats till en tät tångskog. IVL- forskaren Åsa Strand är Sveriges specialist på ostron och musslor, ni har säkert sett henne skymta förbi i media då och då. Hon arbetar bland annat med att ta reda på hur man kan odla detta nya ostron i Sverige på ett sätt som gör att det ändå inte sprider sig. För det är ju ett gott ostron, och en bra möjlighet till inkomst då det är en etablerad art för odling.
På andra sidan Atlanten, I den amerikanska delstaten Maine, kan vi se en liten film om livet som musselodlare.
Den största musselodlaren i Sverige, Scanfjord, hittar vi i Mollösund, på Orust längs med Västkusten. De står idag, enligt egna uppgifter, för 90% av den svenska musselproduktionen är dessutom ledande inom hanteringen av vildfångade ostron (Ostrea edulis och Magellana gigas) och hjärtmusslor (Cardium edule). Företaget har funnits sedan 1979, vilket vittnar om ihärdighet och kompetens. ”Det är lika viktigt att vara snäll mot havet som att vara säker i hanteringen.” Ett bra motto, tycker vi. Du kan läsa mer om varför de anser vi ska köpa odlade musslor och känna munnen vattnas av olika recept på deras hemsida.
”All produktion av musslor kontrolleras regelbundet av Livsmedelsverket för att undvika att musslor med förhöjda halter av till exempel alggifter och bakterier (framför allt E. coli) når konsumenterna. De större musselodlarna använder flera olika områden för odling för att på så sätt alltid kunna ha områden som är fria från alggifter och därigenom kunna säkra regelbundna leveranser. Musslorna kan sitta kvar i odlingen för senare skörd, eftersom de effektivt renar sig själva från skadliga ämnen”. Detta, och mer därtill, kan man läsa mer om på portalen för Sveriges vattenbrukföretagare, svensktvattenbruk.se.
Men det är såklart inte bara glass och ballonger att odla musslor och ostron. Problemen med vattenbruk, precis som med jordbruk, är många och ofta av en klimat- eller väderbaserad karaktär som är svårt att göra något åt. Därför arbetar man ständigt med att utveckla nya metoder för att komma undan problem som is, höga vågor och konkurrens av andra arter på odlingsrepen eller angrepp av parasiter. Ytterligare ett problem är ejdrar, som kan plundra en hel musselodling på bara några timmar. Dessa glupska fåglar dyker ner och rycker loss musslorna och låter sig väl smaka. Många musslor lossar från repen när ejdern river och sliter. Dessa kanske inte blir uppätna, men trillar istället ner på botten, där kan odlaren inte skörda dem. Det blir en ansenlig ekonomisk förlust.
Men att jaga bort eller sätta nät för att skydda musslorna från ejder är inte helt enkelt, eller okontroversiellt. Det är tydligt att det behövs satsas rejlt på att ta fram bättre och effektivare metoder för att skydda en musselodling. Att med musslornas hjälp få bukt med övergödningen är ju något bra.
Musselodlaren Bohus Havsbruk AB hamnade i domstol (och därmed media) 2019 över en musselodling som havererat. Enligt företaget hade odlingen delvis slitits sönder av vinterstormar, men musslorna hade även fått kraftig påväxt av borstkalkmask, vilket gjort dem svårsålda ute på den europeiska marknaden. Och som så ofta kan ett problem leda till flera.
Vi hoppas ändå att detta inte hindrar svensk musselodling från att utvecklas och öka. Att odla extraktiva arter, som tar upp näring ur havet, är bra. Att det dessutom är gott blir ju en bonus. Och till skillnad från lantbruket kan de som odlar i havet i alla fall inte få bevattningsförbud.
Att gratinera ostron i vitlökssmör med lite flagad mandel på, är inte fy skam, minsann.
Vill man äta något gott och ändå miljösmart så är svenska musslor ett mycket bra val. Musslor och ostron är magra livsmedel och källor till bland annat protein, vitamin B12, jod och selen. Det finns otaliga recept på hur man kan tillaga musslor och ostron. Vissa föredrar att äta ostronen råa och levande, men de smakar även mycket bra tillagade, för den som inte lockas av ostron au naturel. Vill du själv plocka ostron måste du ha markägarens tillstånd. Blåmusslor får du däremot plocka fritt. För att inte råka ut för otrevligheter är det bra att ta reda på om det är någon giftig algblomning i området där du har tänkt plocka.
Havsris, Ahnfeltia plicata, kändes plötsligt som rätt alg att representera februari månad 2021. Denna lilla risiga, broskartade rödalg blir så liten i Östersjöns bräckta vatten att det krävs ett riktigt detektivarbete att hitta den. Grenarna hos havsris är trinda och för det mesta oregelbundet förgrenade, men de kan också vara gaffelförgrenade. Färgen är mörkt brunviolett till nästan svart. De blir mer och mer dvärgformiga ju längre norrut man kommer i Östersjön. Det är såklart den minskande salthalten som är orsaken till detta. Hamnar havsris uppe i tångvallen eller sitter grunt när det blir lågvatten kan den däremot blekas och bli gulgrön eller helt vit.
Havsris är en flerårig diok art, dvs han –och honorgan sitter på skilda plantor. Den är också heteromorf, d.v.s. den könliga generationen (gametofyten = små buskar) och det könlösa stadiet (tetrasporofyten= en liten skorpa eller skiva på botten), ser olika ut.
Släggö 2020, Foto E. SchagerströmSläggö 2020, Foto E. SchagerströmDet är svårt att få en skarp bild av vajande tång när man guppar i vågorna. På västkusten hittar vi det styva havsriset några dm under ytan, bland flera vackra alger. Hur många känner du igen? När solen bleker havsriset lyser det citrongult och blir lätt att hitta.
Sitt namn har släktet Ahnfelita fått från en svensk botaniker, N.O. Ahnfelt, mest känd för sina arbeten om mossor. Artnamnet plicata betyder rynkad.
Havsris i Östersjön är ofta löslevande på bottnar från 2 – 15 meters djup, intrasslad mellan andra rödalger och vattenväxter eller band blåmusslor. Där blir den ca 1-4 cm stor. Den löslevande formen finns från Falsterbo till Södra Kvarken utmed den svenska kusten och upp till Norra Kvarken i Finland. På västkusten och in till Bornholm i Egentliga Östersjön är den fastsittande. Här blir havsris plantorna betydligt större mellan 5 – 20 cm höga.
Tångvall från Riddersholm innan snön hade täckt marken.
För några dagar sedan var det så dags att gå ut på jakt efter februari månads alg, havsris. Hittade en bra strand på Rådmansö, i naturreservatet Riddersholm, där det efter blåsten spolats iland en massa blåstång. Inne i vallen låg det buntar av ihoptrasslade borstnateskott (Stuckenia pectinata) och vackra små rödalger av släktena Coccotylus och Phyllophora. Området utanför är långgrunt så det skulle ju kunna ligga någon liten planta av havsris i tångvallen.
Efter att ha hållit på en god stund och sorterat ut olika rödalger ur tången insåg jag att jag inte skulle hitta något exemplar denna gång utan får nöja mig med ett gammalt pressat exemplar som illustration. Den visste jag var den låg.
Pressat ark med hasvris från Tjärnö, Strömstad. Grenarna blir ca 1 mm tjocka eller bättre att säga smala?
Små gaffelgrenade kräkel plantor plockade ur tångvallen på Riddersholm. Grenarna är ca 1 mm tjocka. Varje gång som en av dom skymtade steg förhoppningen om att det var en havsris planta. Men tyvärr ingen lycka.
De två senaste är knepiga att skilja åt när de blir små och förkrympta i Egentliga Östersjöns låga salthalt. På tallriken nedan ligger ett antal plantor. Överst ligger några som bedömds vara kilrödblad, mellersta raden är nog lite blandade och i den understa raden ligger exemplar av blåtonat rödblad som är mer fjäderförgrenade med en kortare eller längre stjälk. Men det kändes inte lätta att bestämma de små plantorna. Storleken varierade mellan 1-4 cm hos dessa plantor från norra Egentliga Östersjön och en salthalt runt 5-6 promille.
En tallrik full med småformer av rödalgerna kilformat rödblad överst och blåtonat rödblad underst.
Därför anges de som grupp Coccotylus/Phyllophora i samband med den nationella miljöövervakningen. Hur som helst skall det bli spännande att till sommaren ta sig ut i området och kolla hur vegetationen ser ut på botten. Då skall undervattenskameran med!
Tångbloggen 