Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘blåmusslor’

Det finns två riktigt fintrådiga brunalger som är mycket svåra att skilja åt: trådslick, Pylaiella littoralis och molnslick, Ectocarpus siliculosus. Båda arterna är vanliga utmed de svenska kusterna, från västerhavet in i Östersjön och upp till södra Bottenviken. Möjligen förekommer trådslick lite längre norrut i Bottenviken. För att kunna skilja dem åt behövs en lupp eller mikroskop.

Du har säkert sett dem om du varit ute och badat i havet och konstaterat att det var massa brunt ludd, eller bös, som täckte större eller mindre delar av alger och botten.

Trådslick kännetecknas av att den har enrummiga (unilokulära) sporangier som sitter i rad inne i grenarna. Det liknar lite smultron uppträdda på ett strå. Det förekommer också flerrummiga (plurilokulära) sporangier som också sitter inne i grenarna.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Pylaiella litoralis, trådslick.

 

Molnslick har ofta flerrummiga sporangier som sitter i grenspetsarna, liknar lite en morot. Det förekommer också men är mindre vanligt enrummiga sporangier som också sitter i grenspetsarna.

Har den inte några sporangier så kan man fortfarande skilja den från molnslick eftersom den ofta har motsatta förgreningar, som vi har visat i ett tidigare inlägg. De skiljer sig också genom att trådslick har många små skivformade kloroplaster i varje cell till skillnad från molnslick som har bandformade, mer eller mindre vridna kloroplaster. Det är här som det behövs ett mikroskop, och en stadig hand.

Trådslick (Pylaiella littoralis) förekommer med flera generationer under året och är en kallvattensart. På våren är den vanlig i strandzonen där den kan bilda ett bälte. Den förekommer från vattenlinjen ner till ca 5 meters djup. På våren är den kort, filamenten är bara några centimeter långa. Under sommaren växer den sedan till och kan bli ett par centimeter lång. Den är en vanlig påväxt på blåstång, Fucus vesiculosus och andra vattenväxter.

På vågexponerade lokaler blir tofsarna ofta snodda så de ser ut som lite luddiga bruna rep. Jämfört med molnskick så är trådslick som det svenska namnet lite snodd i de nedre delarna och mer trådlik. Men det är såklart en vag karaktär att utgå ifrån, då detta även kan ske på molnslick.

Molnslick (Ectocarpus) förekommer främst på sommaren växande som epifyt på andra alger och vattenväxter men också på stenar och blåmusslor. Molnskick kan även bilda drivande lösa algmattor. Den är luftigare och känns lite slemmig i handen vilket inte trådslick gör.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vissa år är det gott om molnslick (Ectocarpus) och det drivande bruna luddet täcker många andra alger och växter.

Som för många marina arter påverkar salthalten artens utbredning och storlek. Trådslick kan tillväxa i ett brett salthaltsintervall från 1,5 – 45 promille. I en undersökning från 1994 tittade algforskaren George Russell på trådslickspopulationer från lokaler i Östersjön och Atlanten. Studien är publicerad i   Annales Botanici Fennici och visar hur trådslick från lokaler med låga salthalter i Östersjöns brackvatten bildar smalare trådar än vid högre salthalt i Atlanten. Han föreslår att trådslick i Östersjön bör betraktas som en egen underart av Pylaiella littoralis. Denna variant av trådslick förekommer ut till till Öresund men det är möjligt att den även skulle kunna hittas i inre delar av estuarier utmed Atlantens kuster, där vattnet är lite mer bräckt.

Genom att dessa två arter i vattnet ser så lika ut behandlas de som ett artpar i den nationella miljöövervakningen, för det är för svårt (läs: omöjligt!) att säkert bestämma arten vid en inventering i fält. Således kan man andas ut och nöja sig med att kalla dem Ecotocarpus/Pylaiella när man ser dem. Samma sak gäller för flera andra makroalger i Östersjön som blir mindre i storlek än på västkusten och därmed svårare att artbestämma. Hit hör till exempel rödalgerna kilblad Coccotylus truncatus och blåtonat rödblad Phyllophora psuedoceranoides, som i Östersjön slås ihop till Coccotylus/Phyllophora.

Som alla fintrådiga alger är dessa bra på att ta upp näring och snabbt växa till om det blir gynnsamma förhållanden. Vissa år kan blåstången vara nästan helt mumifierad i brunt ludd. Endast de nya topparna sticker upp och fångar det livsviktiga solljuset. Med lite vattenrörelse är det inte säkert att trådslicken får sitt typiska ihopsnodda utseende så för en säker bestämning skulle man behöva ta till ett mikroskop.

DSCF2496

Blåstångens toppar sticker ut ur molnslickens (eller trådslickens) svepning.

Read Full Post »

I april månad finns påskhelgen och då pyntas påskris med fina fjädrar och vackert målade ägg. Därför tänkte vi på Tångbloggen att rödris, Rhodomela confervoides skulle passa fint som månadens alg. Rödris kan bli 10 – 25 cm hög. Den är allsidigt förgrenad med en kraftig huvudgren som kan bli mellan 0,5 -1 mm tjock. Det är inte helt klart om det förekommer mer än en art i Nordeuropa, men enligt AlgaeBase förekommer bara Rhodomela confervoides. Det är däremot en mycket formvariabel art.

Rödris hittas vanligen växande på stenar och skal men även på sågtång, Fucus serratus och andra större alger. I Egentliga Östersjöns låga salthalt blir den som många andra marina arter mindre ca 5-15 cm hög. Här förekommer den växande på stenar eller hoptrasslad med blåmusslornas byssustrådar, från ca 5 meter på vågexponerade platser ner till runt 15 meter. I Bottenhavet förekommer den främst i de södra delarna men har även hittats i Norra Kvarken på finska sidan och vid Kronören i Sverige.

1 Rhodomela confervoides norra östersjön

Rödrisets kraftiga mittnerv gör den lätt att känna igen. Foto: S. Qvarfordt

Rödris är flerårig och diok, dvs skildkönad. Som ofta är fallet för rödalger så har inga gametofyter hittats i vattnen utmed den svenska delen av Östersjökusten. Tetrasporangier bildas i två rader i uppsvällda grenspetsar.

5 gren tetrasporofyt Rhodomela

Rödris liknar andra rödalger som släke, Ceramium spp. eller slick, Polysiphonia spp. men dess grova grenar gör att den inte faller ihop när man tar upp den ur vattnet. Den gör verkligen skäl för sitt namn rödris. Det engelska namnet är straggly bush weed, även det mycket passande. Mikroskopiskt liknar den Polysiphonia arter. I toppen på av grenspetsarna syns de större cellerna som längre ner är täckta av barkceller, och får den att se tvärrandig ut. Det är svårt att göra ett tvärsnitt men det avslöjar att centralcellen är omgiven av sex stycken pericentralceller.

På våren/försommaren får rödriset massor med små fina gaffelförgrenade trådar (trichoblaster) i topparna. De kan vara antingen röda eller ofärgade.  Rödris tappar dessa trådar senare på året. Då blir det lite mer som ett ris som tappat sina fjäderprydnader. Därför tyckte vi på Tångbloggen att den passade fint nu när det blir påsk om en dryg vecka.

4 Rödris April månads påskris

Glad påsk i förskott önskar vi på Tångbloggen!

 

 

Read Full Post »

Fredagen den 10de januari försvarade Eva Ehrnsten sin doktorsavhandlingHelsingfors universitet. Hennes studier har skett i samverkan med Stockholms universitets Östersjöcentrum och Baltic Bridge. Vi på Tångbloggen vill passa på att gratulera Eva till en spännande avhandling där kopplingen mellan bottenlevande organismer undersökts och modellerats i olika klimatscenarier under större eller mindre tillsats av närsalter till Östersjön!

Ny avhandling bottenlivande djur

På avhandlingens omslag syns en handfull östersjömusslor som är svarta av att ha legat i syrefritt sediment.

Trots att det är relativt få arter så är Östersjön ett komplext ekosystem. Det kommer att behövas många nya avancerade modeller och fältstudier också framöver för att förstå hur allt hänger ihop. Speciellt med tanke på vad som kan tänkas ske när klimatet förändras. Arter som östersjömusslan (Macoma balthica, numera Limecola balthica) och blåmusslan (Mytilius edulis) är två marina arter som har ökat i många av Östersjöns kustområden som har hög tillförsel av näringsämnen och produktion.  Samtidigt har tillförseln av näringsämnena fosfor och kväve till olika bassänger, t.ex. Egentliga Östersjön, Finska viken och Rigabukten resulterat i att stora områden på bottnarna nu är syrefria och inga musslor eller större djur klarar av att överleva där.

I grunda kustmiljöer är bottenlevande djur fortfarande en viktig komponent genom att de gräver runt i sedimentet och syresätter sedimentet. Samtidigt äter de också av det organiska materialet som sjunker till botten, de förbrukar syre och frigör näringsämnen igen.

processer mellan botten-och vatten

Figuren illustrerar några av alla samband mellan djur och rotade vattenväxter som sker mellan sediment och vattenmassan. Här har avhandlingen bidragit till ökad kunskap men mycket forskning återstår.

I avhandlingen fokuserar Eva sina studier på att undersöka hur kombinationen av ändrad tillförsel av näring tillsammans med ökad temperatur kan påverka mängden biomassa och hur dessa faktorer i sin tur kan få påverka kolets kretslopp i olika delar av Östersjön. Frågorna rör både hur kolets kretslopp såg ut förr, idag och hur det kan komma att förändras i framtiden.

Hittills har åtgärder för att minska tillförseln av fosfor och kväve börjar ge resultat, även om det kommer att ta tid då Östersjöns vattenomsättning är långsam, ca 25-30 år. Ett rikt djurliv i i sedimentbottnar i kustnära områdena har en viktigt roll för omsättningen av närsalter och kol, dvs nedbrytningen av organiskt material.Eva visar i avhandlinge att knopplingen mellan tillgång på mat för musslor och andra bottenlevande organismer har betydelse för hur stora mängder av dessa organismgrupper som kan produceras. Vidare visar resultaten från de nya modeller som presenteras att en fortsatt minskad tillförsel av näringsämnen till Östersjön kan leda till en minskad mängd djurbiomassa, färre grävande djur och därmed ett minskat utbyte mellan bottensediment och vattenmassan ovanför.

Vill du läsa mer om resultaten se: EHRNSTEN, E. 2019. Quantifying biomass and carbon processing of benthic fauna in a coastal sea – past, present and future. Doctoral thesis, University of Helsinki, Faculty of Biological and Environmental Sciences.

Read Full Post »

I helgen finns forskare från Stockholms universitet och Sveriges lantbruksuniversitet på plats på Skansen i Östersjöns hus och berättar om hur havet mår och hur vi vet vilka förändringar som sker.

I stora och små akvarier visas torsk, laxar, strömming, växter, alger och småkryp.  I två cylinderakvarier möter du stora öronmaneter som långsamt driver runt och stora blåmusslor hängande från ett rep. Så stora blir inte blåmusslorna i Östersjöns låga salthalt.

1 blåmusslor med kolonier av Laomedea flexuosa

På skalen av blåmusslorna sitter kolonier av ett nässeldjur, som heter Laomedea. Skulle du fundera på var utgången är speglar den sig upptill i bilden. I laboratoriet en trappa upp kan du få lära dig hur man bestämmer åldern på en fisk och hur den ser ut invändigt.

I ett av de mindre akvarierna står två nyfikna abborrar och tittar efter om det finns någon mat som gömmer sig i blåstångsruskan.

2 blåstång o abborrar

Bilden till vänster visar hur ålder hos abborre kan bestämmas från en fisks hörselsten, kallad otolit..  Otoliten är från en fyra år gammal abborre där årsringarna syns tydligt.   Gällocken på bilden till höger kan också användas för åldersbestämning. De är också från abborrar, dels från en sjö i Jämtland där den vuxit mycket långsamt (dvs 22 år) och dels från varmvatten-dammen utanför Forsmark där den blivit mycket större på bara 6 år.

Även om det finns massor av spännande saker att titta på i akvariet finns mycket mer i utställningen en våning upp. Här visas hur stort landområde runt Östersjön som påverkas av våra aktiviteter, allt ifrån avloppsvatten, jordbruk och skogsbruk, transporter med fartyg till utsläpp från industrier och mycket mer. Genom förbud av vissa föroreningar, som PCB och dioxiner har havsörn och säl blivit en vanlig syn i skärgården igen.  Så ta tillfället i akt och besök Östersjöns hus, nu på lördag eller söndag och lär dig mer om hur miljöövervakningen fungerar och hur Östersjön mår egentligen.

I laboratoriet visas algblomningar, vilka arter som lever var, samt vegetationen i grunda vikar.

Read Full Post »

I förra veckan presenterades ett projekt om ”Scary Seafood- den nya maten från havet” av projektledare Christin Appelqvist i hörsalen på Tjärnö utanför Strömstad i deras serie av öppna föreläsningar som ges under sommaren. Projektet drivs av Göteborgs universitet och Maritima klustret i Västsverige. Men är det egentligen så skrämmande? Kanske så för oss svenskar numera, men inte om man ser det från ett globalt perspektiv. Då är det snarare traditionell mat från havet – allt ifrån Asien, Sydamerika och vad vi för 50-100 år sedan även åt här i Norden! I projektet har en analys gjorts av efterfrågan, tillgång, möjlighet till hållbart fiske, odling eller att plocka själv alternativt att driva småskalig ekoturism.

1 Projektet Scary seafood

En sallad gjord på kokta blåstångstoppar, några blommor och skurna rädisor.

Besökarna fick ta med sig en intressant sammanställning av projektet, illustrerad med en färgglad bild på några arter av alger, musslor, kräftdjur, blötdjur, sjöborrar, sjöpungar och sjögurkor på en tallrik. I rapporten gick det att läsa mer om projektet.

2 Scary seafood. -den nya maten fårn havet

Av alger som ligger på tallriken finns grönalgen, havssallat (Ulva lactuca), och brunalgerna sockertång (Saccharina latissima) och blåstång (Fucus vesiculosus). Traditionellt i Sverige har vi under nödåren blandat tångmjöl i brödet. Idag finns det företag som igen har tagit upp detta med att blanda in blåstång i knäckebrödet eller göra kryddsalt med havsallat och tång mm. Det finns också Fucus tabletter att köpa i hälsokostaffärer, de har en milt laxerande effekt.

Av arterna som visas på bilden är det bara den vanliga sjöstjärnan, den vackert lila (Asterias rubens) och signalsjögurkan (Parastichopus tremulus) som jag personligen inte har ätit. Däremot har jag provat andra arter av sjögurkor, både råa och rökta när jag var i Chile för ganska många år sedan.

3 Odla hållbart? sjögurka 20190725

Christin Appelqvist visar upp en röd signalsjögurka

Bedömningen är att det finns stor efterfrågan men ingen möjlighet till hållbart fiske av dessa arter i svenska vatten. Här pågår istället ett projekt att undersöka möjligheterna till odling av signalsjögurka, som Tångbloggen berättat om tidigare.

På Island tillhör rätten att skörda söl, (Palmaria palmata) strandägaren sedan urminnes tider. Det säljs torkad i vanliga matbutiker och är ett populärt snacks.

I Asien är det mesta som hos oss kallas ”scary seafood” traditionell mat som ingått i matlagningen under mycket lång tid. Här finns även utvecklad odling av både många algarter, musslor och andra grupper från havet. Generellt är förutsättningarna att odla många av dessa arter i vattnet utanför vår svenska kust mer begränsad, speciellt för djuplevande arter som t.ex. stor kammussla. Den kallas också för pilgrimsmussla (Pecten maximus), och förekommer på sandiga bottnar mellan 20 till 150 meters djup utmed Bohuslän.  Det är mycket möjligt att du ätit slutmuskeln av någon art av kammussla på restaurang, om du beställt in scallops från menyn. Odling av scallops sker i många länder sedan länge, t.ex. Japan, Kanada, Island och England, där man har rätt förutsättningar, dvs hög salthalt och kallt vatten.

De arter som toppar det globala vattenbruket är odling av kammusslor, ostron, och venusmusslor (vongole på restaurangen). I Sverige startade den första blåmusselodlingen i en vik inte långt ifrån Tjärnö marinbiologiska laboratorium i början av 1970-talet. Det innebär att musselodling på många lokaler har pågått under närmare 50 år. Då, under 1970-80-talet var marknaden knappast redo för svenskodlade blåmusslor och konkurrensen var stor från odlingar i danska Limfjorden och Frankrike. Nu diskuteras möjligheten av att musselodling utöver att bli mat, även kan bidra till att återföra näring från havet. Vi har även blivit mer medvetna om vikten av att äta lokalt producerad mat istället för att importera.

Att kunna konkurrera med andra områden med bättre naturliga förutsättningar för odling gäller troligen också för flera andra arter. Till exempel vid odling av det introducerade stillahavsoston, också kallat Japansk jätteostron (Crassostrea gigas) i Frankrike.  Eller i Holland där de grunda bottnarna torrläggs under lågvattenperioder, vilket lämpar sig väl för odling av vanlig hjärtmussla (Cerastoderma edule Linnaeus 1758).  Namnet edule fick arten av Linné redan på mitten av 1700-talet vilket betyder att den är ätlig.  Och i gamla kökkenmöddingar hittas skal av vanlig hjärtmussla och Europeiskt ostron (Ostrea edulis).  

vacc8ar-skalbank-1

Vår alldeles egna kökkenmödding. ”Här har det bott marinbiologer”, kommer kanske framtidens arkeologer bestämma någon dag.

Nån gång kommer kanske någon att hitta spår av en bebyggelse på Tjärnö, nära kyrkan där det i backen vid en stenmur ligger en stor hög med skal av blåmusslor och japanskt jätteostron, men också lite andra udda skal, av knivmusslor, sandmussla, venusmusslor, green mussel (Perna viridis)  etc.

Till slut lite om maskeringskrabba (Hyas araneus). För många av arterna som diskuteras i rapporten diskuteras utveckling av ett burfiske, men att innan dess behövs studier av populationsstorlekar och åldersstruktur i områden där fiske startar. För mig var det också ett kärt återseende av Tjärnö laboratoriets gamla loggotyp – en maskeringskrabba!

Tjärnö tröja

Den klassiska TMBL loggan i floccat tryck från 1980-talet.

Maskeringskrabban har fått sitt namn för att den kan gömma sig i algvegetationen genom att pynta sig med olika alger och nässeldjur på ryggskölden. Så att den bär med sig ett helt litet ekosystem.  Hamnar den i en annan miljö byter den ut arterna. Scary? Nej, bara fantastiskt.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Maskeringskrabba (Hyas araneus) som gömt sig bland rödalgerna blir ganska synlig när den kommer ut på den kala lerbottnen.

 

Read Full Post »

På skärtorsdagen var det dags att åka till Norrköping med tåg för att bli upphämtad med bil och åka till Gryts varv och marina för att förbereda inför långfredagens sändning- ”Lars-Åke och havet”.

Vilken underbar eftermiddag med spegelblankt vatten och solsken. För att kunna gå igenom programmet var vi tvungna att sätta oss i skuggan. Temat för vetenskapsradion program under långfredagen var att berätta om hur skärgården förändrats. Därför heter programmet Lars-Åke och havet. Han berättar om de många stora och små förändringar som skett i fågellivet, fisket och miljön under mer än 80 år som han levt och bott i skärgården.

På långfredagsmorgon var monteringen av sändningsutrustningen i full gång, Olle och Sara kollar att allt funkar. Stor digital klocka står på grusgången för Camilla att hålla tiden.

Samtalet handlar också om kopplingar mellan ejder, alfåglar och havsörnen tillsammans med Kjell Larsson, sjöfarts- och fågelforskare verksam vid Linnéuniversitetet i Kalmar och det finns inspelat inslag från Östersjöhuset på Skansen, Baltic Sea Science Centre med Anna Björn. Bland annat berättar Anna om stenbiten (Cyclopterus lumpus) som vaktar sin rom i akvariet.

sjurygg med rom20190412

Det var lämpligt nog fullmåne på långfredagen men redan på skärtorsdagens kväll lyckades jag fånga en vacker spegling av månen i vattnet vid bryggorna. För ett programinslag skulle handla om blåstångens förökning vid full –och nymåne.

3 Skärtorsdag 20190418

En egenskap som den behållit från tiden när arten bildades på en tidvattenstrand när det är maximalt ebb och flod. Och som den behållit i Östersjön där den hunnit anpassa sig till ett konstant liv under vattenytan men fortsatt bibehållit denna rytm. Förökningstopparna är inte riktigt mogna ännu även om våren också i Östersjöns vatten är tidig i år. Men det fanns några plantor med ganska stora förökningstoppar som sticker upp ur luddet runt plantorna i hamnen. Senare på sommaren kommer de luddiga trådalgerna att försvinna och nya toppar växa ut. Tursamt nog är det i toppen som tillväxtzonen hos tången sitter. De äldre delarna håller den fast mot botten men behövs inte för tillväxten.

Bilden till höger ligger en drivande tångplanta med förökningstoppar.

På kvällen innan maten hann jag med en promenad utmed kajen bort till en liten naturlig strand men lite vass och stenar. Och till min förtjusning hittade jag ett ilanddriven och delvis intorkad matta av små frilevande blåstångsplantor.

6 vik med tångvall20190419

När jag lyfte på den stora breda plantan – låg det massor med små levande fina grön/bruna plantor. Som alltid – så hade jag med mig en påse att samla material i och ta med hem!

Så starten på påskhelgen 2019, gav både nya intryck och givande samtal med Lars-Åke och Kjell, Camilla, Sara, Katarina, Olle från Vetenskapsradion och för vårt forskningsprojekt FunkVeg fick vi material från ytterligare en lokal av frilevande Fucus vesiculosus i Hummerviken, Gryt, Östergötland.

Dags att packa ihop efter sändningen. Nu är frågan vad jag skall göra med alla de fina små bollarna av frilevande tång.

Read Full Post »

Den som lyssnade på Morgonpasset i P3 i fredags (8/2) kunde höra Tångbloggen berätta om ekosystem, alger och sjögurkor. Då den gästande hiphopartisten Lamix la ut en utmaning om att göra en låt om sjögurkor ifall inlägget fick mer än 2000 kommentarer, visade det sig att det fanns ett uppdämt behov av just sjögurks-relaterad musik. På bara någon timme fick #morgonpassetip3 hela 2673 kommentarer med önskemål om sång. Det har även lobbats för en musikvideo…

Så för att inte låta allmänheten, särskilt inte Tångbloggens läsare, gå törstande för information kommer här ett litet inlägg om hur alger, musslor och sjögurkor hänger ihop.

Vattenbruk är inget nytt, det har man ägnat sig åt i Asien i över 2000 år. Men här i norra Europa har vi inte varit lika fokuserade på att bruka havet, utan mer brukat jorden. I havet har vi fortfarande varit jägare/samlare. Men med allt fler munnar att mätta, måste även havet vårdas och brukas för att det ska räcka åt alla, även alla andra arter som är beroende av havet.

 

Inom samarbetet SWEMARC som bildats på Göteborgs universitet undersöker vi förutsättningarna för och möjligheterna med vattenbruk i Sverige. I projektet CIRKULÄR arbetar vi med det som kallas cirkulärt vattenbruk. Det innebär att man försöker få näringsämnena (främst kväve (N)) att gå runt i odlingen, istället för att bli en hög med avfall utanför eller under. Hur då, undrar ni kanske?

Genom att odla olika arter tillsammans kan man få näringen som släpps ut från en art att tas upp och gynna tillväxten hos en annan. Vi tar ett exempel:

Musslor odlar man oftast på rep som hänger ovanför botten. Musslorna filtrerar partiklar, växtplankton och små djurplankton ur vattnet. Det gör att vattnet runt en musselodling kan vara väldigt klart. Men den som äter måste även kissa och bajsa, och det gör musslorna såklart. Bajset trillar ner på botten som partiklar och kisset blir löst i vattnet.

Musslor

I Asien, framförallt Japan och Kina, äter man mycket alger. Alger behöver solljus och näring för att växa. Näringen, mest kväve och fosfor, tar algen upp ur vattnet direkt. Så om vi odlar alger och musslor tillsammans kan algerna ta upp musslornas kiss och växa bättre. Men bajset då?

Musslor Alger

Om det blir för mycket avfall under t.ex. en musselodling, går det åt mycket syre för att bryta ner det. Oftast blir det en syrefri miljö under odlingar, som luktar illa och där inga djur vill bo. Vilken tur att det finns sjögurkor, som gärna äter avfall från både musslor och alger. På sådant avfall växer nämligen massor med bakterier och bottenlevande mikroalger som är mums för sjögurkor.

Sjögurkorna äter upp mycket av det avfall som trillar ner och ”städar” på så sätt under odlingarna. Genom att gurkorna rör om i sedimentet hjälper det till med syresättningen och nedbrytningen. Givetvis måste även sjögurkorna göra sig av med vad de ätit. Kisset går ut i vattnet och kan då tas upp av algerna. Bajset innehåller mycket lerpartiklar och kan brytas ner av maskar, bakterier och andra djur.

Musslor Alger Gurkor

Genom att balansera mängden alger, musslor och sjögurkor så att det blir lagom mycket av varje art, kan man alltså få en havsodling som nästan inte skräpar ner (ur näringsämnes-synpunkt). Det viktigaste med den här formen av odling är just balansen. Precis som med vissa kakrecept kan man inte dubblera, utan när man har fått systemet i balans på en plats, ska man inte sedan försöka pilla in mer av någon art.

Det kan säkert vara knepigt att förstå för någon som vill tjäna stora pengar snabbt, men i Kina upptäckte man att om man försökte hänga in mer kelp, så rubbades balansen i systemet och den kelp de odlade blev snabbt både mindre och av sämre kvalitet. Så de lärde sig att stabil och hög kvalitet ger på längden mycket bättre avkastning än kortsiktiga obalanserade odlingar. Tänk långsiktigt.

Sockertare på rep

Kelp behöver plats, solljus och lagom mycket näring för att bli av bästa kvalitet.

Nu ska vi i projektet Cirkulär undersöka om den svenska arten röd signalgurka (Parastichopus tremulus) kan arbeta som städare i cirkulära vattenbruk tillsammans med sockertare (Saccharina latissima) och blåmussla (Mytilus edulis). Det ska bli spännande. Följ Tångbloggen för uppdateringar.

Parastichopus tremulis (c) Ellen Schagerström

Kan röd signalgurka vara en del av cirkulärt vattenbruk i Sverige?

Read Full Post »

Förra året i slutet av oktober blev vi på Tångbloggen kontaktade av Gunilla Hjerne, som hittat och fotograferat flera stora gyllenbruna uppblåsta alger. De hade spolats iland sittande fast på blåstång eller små skal av japanskt jätteostron. Det var Colpomenia peregrina. Mycket lämpliga svenska namn på denna brunalg är ostronjuv eller blåsalg. Dessa var funna på Tjurpannans naturreservat, Grebbestad. Ostrontjuvan sitter fast på hårda substrat som klippor och skal eller som epifyt, dvs påväxt på t.ex. tång och andra alger.

1 Colpomenia Tjurpannans naturreservat Grebbestad

Colpomenia peregrina  (Linnaeus) J.V. Lamouroux – ostrontjuv. Fotograf Gunilla Hjerne

Ostrontjuven har en klotformig, ihålig bål som lätt går att trycka ihop och den blir vanligen ca 7-9 cm i diameter. Färgen kan variera men de är ofta gulbruna eller ljust grönaktiga. Unga små individer har en slät tunn vägg medan äldre och större blir rynkiga.

2 flera Colpomenia - olika intorkade

En bål ser riktigt skrynklig ut medan resten fortfarande är blanka och fina. Bilderna är från Tjurpannans naturreservat, Grebbestad. Fotograf: Gunilla Hjerne

Colpomenia peregrina är en brunalg som klarar att leva i tidvattenszonen där den kan bli uttorkad under lågvattensperioder. Det klarar den genom att den ihåliga bålen kan hålla kvar havsvatten vilket gör att påverkan av uttorkning minskar.

Det måste ju ligga något i namnet ostrontjuv för det kallas den för på flera andra språk: Østerstyv (Danska), oysterthief (Engelska) och voleuses d’hûitres eller ballons (Franska). Varför den fått namnet ostrontjuv beror på att den ihåliga bålen under soliga dagar när produktionen från fotosyntesen är som störst kan fyllas med syre. Sitter det flera stora ostrontjuvar på ett litet ostron blir lyftkraften så stor att den helt enkelt driver iväg med ostronet. Inte så populärt om man är ostronodlare.

Så hur kom ostrontjuven till Sverige och västkusten? Kom den hit sittande på ett skal av det japanska jätteostronet, Crassostrea gigas? De första kända försöken att odla japanska jätteostron på några lokaler i Bohuslän var på 1970-talet. Vad det även då man först hittade den på västkusten?

ostron tillväxt

De japanska jätteostronen är jättevackra där de sitter på en liten sten. Men här behövs nog större krafter för att lyfta loss dom än några ostrontjuvar.

Så när finns de första rapporterna om ostrontjuven utmed svenska och norska kusten? De första fynden av ostrontjuven gjordes redan 1950 i Sverige, 1933 i Norge, 1939 i Danmark och 1921 i Holland. Den kom alltså innan försöken med japanska ostronodlingar. Spåren leder oss istället till direkt till Frankrike. Här tros ostrontjuven ha följt med det amerikanska ostronet (Crassostrea virginca) över Atlanten i början av 1900-talet, när det introducerades för att odlas i Frankrike.  Därifrån kan ostrontjuven spritt sig långsamt upp utmed kusten från Frankrike till Holland, Danmark och till slut Sverige. Kanske kom den sittandes på vanliga blåmusslor, med strömmar eller som påväxt på blåstångsplantor?

Det japanska jätteostronet blir snabbt för stort för att kunna lyftas av ostrontjuven, Colpomenia pelegrina. Här krävs det stora blåstångsplantor för att kunna rycka loss ostronskalen och driva iland med dom.

Gratinerade ostron nyårsafton 2018

Ikväll  var det några av oss som var ute och hämtade ostron på stranden vid Svallhagen, Tjärnö. Vi måste ju kontrollera att de fortfarande är lika goda som alla andra tidigare år. Lagom stora gratinerade med vitlökssmör, persilja och lite mandelflarn!

Gott Nytt År!

 

Read Full Post »

När jag var ute och badade i vikarna runt Askölaboratoriet, förra veckan var det fortfarande varmt i vattnet, över 22 C0de första dagarna. I mitten av veckan sjönk temperaturen snabbt, till ca 17 C0. Inne i tångbältet var det fortfarande varmt. Det har säkert varit jättevarmt i det stillastående vattnet i många grunda vikar i sommar. Så vad kunde jag hitta som tecken på att rotade vattenväxter, alger och djurlivet påverkats av att temperaturen varit hög?

Min första observation var inne i den närmaste viken vid stationen, där botten fläckvis är täckt av en låg tät matta av skruvnating, Ruppia spiralis. Jo, på stråna och de trådsmala blomstänglarna sitter det rader med mörkgröna små Rivularia spp. tillsammans med upp till ca 2 cm stora bruna, lösare Gloeothrichia spp. Jag har aldrig tidigare sett så mycket av dessa två kolonibildande cyanobakterier.  De har tydligen haft mycket goda möjligheter att tillväxa och föröka sig i det varma vattnet. Mer information kommer när de prover som skickats till Roland Bengtsson, som är expert på bl.a. cyanobakterier i sötvatten hunnit bestämma vad som fanns i proverna.

1 Rivularia biasolettiana o Gloeotrichia natans?

Vattendjupet var runt 60 -70 cm och det syns mer spår av påverkan från varmt vatten om du tittar noga på bilden under i de lite glesare öppna sandiga delarna. Först ser man fintrådiga grönalger, runt skruvnatingen. Det är troligen en art av grönslick, Cladophora spp. På bara fläckar ligger en hel del döda skal av östersjömusslor, Limecola balthica.

2botten i Silléns vik 20180811

Nästa observation var ute på den närmaste ön som heter Björkholmen. Här har jag studerat blåstången sedan mitten på 1980-talet. Många av tångplantorna var ovanligt kraftigt överväxta av grön- och brunalger på de äldre delarna. Överst på klippan sitter också ett typiskt ganska ungt ljusgrönt grönslicksbälte.

3 ny grönslick + överväxt blåstång, insidan Björkholmen 20180818

Men överraskningen var när jag klev ner i vattnet och mellan de större stenblocken det kändes alldeles mjukt under fötterna! Vad var detta? Jo, massor med döda blåmusslor och på vissa ställen också massor med hjärtmusslor, (Cerastoderma glaucum och Parvicardium hauniense).

I ett forskningsprojekt från Institutionen för ekologi, miljö och botanik samlades  tångprover in under veckan och antalet hjärtmusslor/ tångplanta som fortfarande satt  kvar i tången räknades. Här kommer också resultat att komma från årets miljöövervakning som just startat.

4 handfull döda blåsmusslor 20180818

På utsidan av Björkholmen ligger det fullt med skal av döda blåmusslor tillsammans med rödalgen kräkel (Furcellaria lumbricalis) och överst lite brunröd torkad blåstång. De parvisa flytblåsorna syns tydligt.

I vattnet nedanför ligger det också en massa musslor på botten och algerna som växer där, både grönslick och tarmalger (Ulva intestinalis) är ovanligt mörkt gröna. Grunt växande grönslick brukar annars vara ljusgrön i färgen speciellt om den sitter på en solsidan av en klippa.

Troligen för att alla de döda musslorna gött vattnet utanför. Så vad kan ha orsakat att så många blåmusslor ligger i skrevorna på många ställen både på land och i vattnet? Troligen är det en kombination av flera faktorer. Blåmusslor i Östersjön är redan stressade av den låga salthalten i vattnet. När de sitter tätt på klipporna kan de bli konkurrens om mat. Och utan tillräckligt med mat räcker inte energin till för att överleva när temperaturen blir för hög.

Vi på Tångbloggen skulle gärna få in rapporter från andra grunda områden utmed Östersjöns kuster. Hittar du mer eller mindre ilandspolade döda musselskal, konstiga ovanliga geléklumpar av cyanobakterier eller något annat ovanligt? Det skulle vara intressant att få veta om det är fler som noterar samma förändringar.

Read Full Post »

Den här varma sommaren har verkligen gynnat de fintrådiga algerna. Rapporter har nått Tångbloggen om ovanligt stora mängder av fintrådiga alger från Göteborgs södra skärgård och upp till Strömstad. Eftersom delar av Tångbloggen sommartid är stationerad i de inre delarna av Gullmarsfjorden, passade vi på att skutta ner till stranden för att dokumentera läget.

Det lilla tidvatten vi har var lågt, och vi möttes vid stranden av en tät, grönskimrande matta av fintrådiga alger. En närmare titt visade på stora mängder grönslick, med olika arter ur släktet Cladophora, samt en del tarmalg (Ulva intestinalis) och säkert fler arter. Men eftersom vi varken hade lupp eller mikroskop med oss, konstaterade vi bara att det var ”blandade fintrådiga, mest grönt”.

Väl nere i vattnet möttes vi av kompakt ludd, i bruna och gröna toner, som täckte allt och alla. Mattan var seg och minst decimetern tjock. På flera ställen draperade den underväxande alger och skapade ett dramatisk landskap.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Tjock och seg matta av blandade fintrådiga alger täcker hela botten på grunda djup i Gullmarsfjorden.

En bit bort på denna mjuka botten växer en frodig ålgräsäng. Den brukar glittra vackert smaragdgrön en solig dag som denna. Nu var den dock helt insvept i fintrådiga alger och såg ut som om den var nerpackad för transport eller klädd i spindelnät.

Bilden till vänster visar hur ålgräset (Zostera marina) brukar se ut en solig sommardag. Bilden till höger visar årets mer insvepta version. Inte lika glittrande…

Är detta något alger, sjögräs och djur mår dåligt av, undrar säkert en del av våra läsare.

Alger och sjögräs vill ju ha solljus, så vist påverkas de av den skuggning den fintrådiga mattan innebär. Men jag ser att de ändå växer, om än inte lika kraftigt, under mattan. De är tuffa.

För djurens del behöver man bara simma lite närmre och se vad som händer.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
I den fintrådiga mattan finner vi tusentals och åter tusentals små blåmusslor (Mytilus edulis) som bytt skepnad från frisimmande larv till liten bottenlevande mussla.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Tittar man noga på bilden här ser man en liten krabba som festar loss på denna buffé av paradisiska mått.


Vi hittar även otroliga mängder av ormstjärnor (Ophiuriodea) på bilden till vänster, som inte heller säger nej till lite musslor. Till höger ser vi en lilla sjöstjärna (Asterias rubens) som mumsar på både musslor och annat gott den hittar.

Algmattorna kommer att ligga kvar på de grunda bottnarna tills de antingen dör och bryts ner under sensommaren och hösten, eller så kan de spolas upp på stränderna ifall det plötsligt skulle blåsa kraftigt i några dagar. Tittar man på väderprognosen känns det dock inte så troligt att de flyttar sin inom den närmast framtiden.

Så även om det kan se lite trist ut för en badande människa så är det som vanligt full rulle och anpassning till läget som gäller nere i havet. Och tittar man på blåstången ser den i alla fall ut att vara rätt nöjd med att ibland kunna sticka upp över ytan och få sig en nypa rent ljus.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Read Full Post »

Older Posts »