Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘experiment’

Gjorde en fantastiskt vacker promenad i solsken i slutet på oktober. De mesta löven har fallit av och täcker gångstigen så att den blir som ett gyllene band.

När solljuset blir mindre intensivt under hösten avstannar fotosyntesen och klorofyll, det pigment som ger bladen dess gröna färg, börjar brytas ner och försvinner ur löven. Innan bladen fälls har trädet tagit tillvara så mycket av energin som möjligt genom att klorofyllet och en del andra ämnen bryts ner och transporteras inåt i trädet till de övervintrande delarna. De gula och gulröda ämnena som ger löven sina härliga höstfärger finns hela tiden i löven, men syns inte då det gröna klorofyllet tar överhanden. Vissnar bladen på sommaren av torka blir de ju också gula eller bruna.

Härliga höstfärger som syns för att klorofyllet försvinner.

Men hur är det med färgen hos alger på hösten? Tappar blåstången också sin färg och blir gulbrun? Och vad händer med mängden klorofyll? Bryts klorofyllet ner när det blir kallare och mindre ljus i vattnet? Eller händer det omvända, att med mindre ljus så blir grenarna mörkare för att de nu innehåller ännu mer klorofyll för att klara övervintringen?

Resultatet av att hälla kokhett vatten på blåstång ser ni ovanför till höger. Bilderna visar att de ljusaste skotten, som antagligen suttit nära ytan och fått gott om solljus ända fram tills nu, blir ljust gröna. De mörkare skotten blir riktigt mörkt gröna för att de innehåller mer klorofyll. Nu gäller det nämligen för blåstången att övervintra. Det kan bli riktigt mörkt nere i vattnet om isen lägger sig och det dessutom blir snö ovanpå isen. Därför ökar mängden klorofyll i blåstång nu under hösten. Och till våren när ljuset kommer tillbaka är blåstången klar att dra igång tillväxten för fullt så snart vattentemperaturen når tio grader.

Död tång har tappat allt klorofyll. Därför är den brun.

Men vissa delar av tången vissnar och dör. De kommer att brytas ner i vattnet med tiden eller, om de driver i land, i tångvallen. De ser mer brunröda ut och kör man ett test med att koka en bit av dessa, ser vi ingen färgförändring.

Det låg också mycket fintrådiga brun och rödalger drivande i vattnet närmast stranden. Det är en par meter bred zon som är helt täckt med ett lager av flytande alger. De har lossnat från blåstången och klippbotten nu under hösten. Det mesta var de bruna fintrådiga algerna trådslick, Pylaiella littoralis och molnsklick, Ectocarpus siliculosus, och så lite av rödalgen ullsläke, Ceramium tenuicorne, som är en typisk höstart i Östersjön.

Både de fintrådiga brunalgerna och ullsläke innehåller klorofyll som kommer fram om man häller kokande vatten på dem. Det sker direkt med trådslick och molnslick men för att få fram klorofyllet, som inte är vattenlösligt, behöver ullsläke kokas ett litet tag. Kanske något att prova till helgen?

Read Full Post »

Här på Tångbloggen har vi tidigare skrivit om projektet Green Gravel som jag är inblandad i, och berättat om dess mål med att restaurera tareskogar på norra halvklotet.

Nu har vi sporulerat både skräppetare (Saccharina latissima) och fingertare (Laminaria digitata) inne på lab och sått ut på gruset. Vi har även fått små sporofyter från företaget Kobb AB, som de hade över efter sin sådd. De små sporofyterna är knappt centimetern stora, men vi hoppas såklart på en god tillväxt under hösten fram tills att det är dags att sätta ut det ”gröna gruset”…fast kanske mer det bruna gruset… ute på våra lokaler.

Små buketter av sporofyter på 3 cm naturgrus ska planteras ut i havet i slutet av november.

Vi har även ett nytt, spännande pilotprojekt av egen design som jag satte ut i havet under veckan. Metoden inom Green Gravel är ju till för ganska flacka bottnar, där gruset kan ligga någorlunda stilla. Men här i Gullmarn är det ju de branta väggarna, som nästan lodrät dyker ner i havet, som behöver restaureras. Där går det inte med grus, om man inte vill ligga och limma fast det sten för sten.

Istället utformade jag ut en metod som utgår från den vi använde i vår manual för restaurering av blåstång i Östersjön. Genom att fästa vuxna plantor med mogna sori (sporsamlingar) på rep, som i sin tur spänns mellan två kättingar, bildas en lodrät tareskog som förhoppningsvis kommer att föröka sig naturligt och ge små sporofyter under årets sista månader när förökningen sker.

Kanske ett vinnande koncept, kanske en total flopp. Vi får se hur det går till våren.

Det ska bli mycket spännande att följa upp hur det går med detta. Jag kommer såklart rapportera resultaten här på Tångbloggen, så se till att följa oss, så du inte missar något. Dessutom kommer jag att berätta mer om försöken under årets nationella marina restaureringskonferens som äger rum i Luleå 16-17 november. Självklart kommer även en rapport därifrån till våra intresserade läsare.

Bäst av allt är att experimentet hänger precis intill labbet, så det är bara några korta simtag från bryggan. Mycket smidigt! En dag som denna, klassiskt höstgrå med småregn och dis, var det underbart att komma ner under ytan där det istället var blått vatten, röda och rosa alger, gula svampdjur och helt ok sikt, fram tills dess att jag tog fram rotborsten för att skrubba av klippväggen.

Read Full Post »

I Japan, Kina och Korea har man samodlat alger, ostron och sjögurkor i hundratals år. Men här i Europa har det varit helt okänt fram till för 10-15 år sedan. Vi är en liten men entusiastisk skara som arbetar hårt med att få fram protokoll för att föda upp sjögurkor av olika europeiska arter och testa hur de fungerar i ett samodlat system.

Varför behöver vi föda upp djur? Kan vi inte bara testa på djur som vi hämtar in från havet? Nej, det är nämligen lite knepigt, för att inte säga omöjligt, att mäta tillväxt på vuxna sjögurkor. De kan nämligen variera otroligt mycket i längd, omkrets och vikt eftersom de kan fylla sig eller helt tömma kroppen på vatten. Dessutom är tillväxten mycket större, per gram, hos juveniler. Precis som hos oss växer barn snabbare än vuxna. Så för att kunna göra bra och tydliga studier på tillväxt måste vi först kunna producera juveniler att göra studierna på.

Men det tar tid att klura ut hur varje art av sjögurka vill ha det med temperatur, vattenrörelse och mat för att larverna ska överleva och vilja omvandla sig. Varje art har specifika krav och de vägrar helt att fylla i frågeformulär eller svara på frågor, så det är små steg framåt för att få till rätt förutsättningar. Därför är det extra viktigt med en konferens som denna för att kunna träffas och prata tillsammans om vad vi gör, vad som lyckats men också berätta vad som inte fungerat så att vi kan lära oss av varandras misstag. För det är inte något som publiceras i vetenskapliga artiklar, som är det sätt forskare kommunicerar med varandra om vad de gör.

Men i väntan på att få till uppfödningen kan studier på näringsupptag göras. Helt enkelt att mäta hur mycket näring är i maten innan den äts och hur mycket finns kvar när den har passerat sjögurkans tarm. Här fick vi tre fina presentationer under IMTA sessionen på samodling av sjögurka med abalone, en sorts mollusk som kallas havsöra och som är vanlig att odla och äta i Asien, Australien och Sydafrika. Abalone betar på alger med en radula, en rasptunga som river upp algen. Bitar av alg trillar vid sidan av munnen och även när maten gått igenom abalonens tarm är det mycket näring kvar. Innehåller det tillräckligt för att sjögurkor ska kunna överleva på det? Och vore det inte bra om samodlingen gjorde att man slapp städa tanken med abalone lika ofta, eftersom sjögurkorna städar botten genom att äta abalonens bajs? Jo visst är det så. Det spar en hel del arbetstid att samodla abalone med sjögurka, eftersom studien av Abigail John Onomu visar att det räcker att städa en gång per vecka istället för två om arterna är i samma tank. Båda arter växer och trivs och slipper stressas av städning mer än nödvändigt.

En mycket bra studie av Abigail

Gercende Courtois de Viçose från Las Palmas University på Kanarieöarna, jämförde samodling av sjögurka och abalone på två olika platser, Kanarieöarna och Sydafrika för att utvärdera möjligheterna till IMTA. Hon använde lokala arter av sjögurka och abalone, så på Kanarieöarna kombinerades sjögurkan Holothuria sanctori med abalonen Haliotis tuberculata och i Sydafrika sjögurkan Neostichopus grammatus med abalonen Haliotis midae. Båda dessa arter av sjögurka lever ganska grunt, så det var enkelt att samla in individer som var relativt små, och därmed bättre lämpade för att skatta tillväxten, utöver analyserna på näringsupptag. Hennes studie visar att tillväxt skiljer sig mellan olika arter av sjögurka, hur stora de är och hur många djur som finns per tank. Det är viktigt att ta med i beräkningarna om man ska planera ett IMTA-system. Hon kunde också visa att abalonen inte påverkades negativt av att få sällskap av sjögurkor.

Två olika arter av vardera sjögurka och abalone jämförs

Både Abigails och Gercende’s studier är en del av det stora Aquavitae- projektet, som du kan läsa mer om här.

En tredje studie presenterades av Bastien Sadoul från L’institut Agro, Frankrike. De har arbetat med två arter som finns både i Medelhavet och längs franska Atlantkusten: Holothuria tubulosa och Holothuria forskali. Även denna studie undersökte sjögurkornas möjligheter till att ta hand om avfall i samodling med seabass (en fisk). Han visade på resultat som var mycket lovande, med 100% överlevnad och mycket god tillväxt under en typ av odling, men även på en minskad tillväxt under odling i tankar med många djur. Det är något jag själv har noterat, och Bastien var mycket öppen med att berätta om de många misslyckanden som de gjort på vägen. Mycket värdefullt att höra och en hel del bekanta fallgropar för flera i publiken, av skratten att döma. För forskning består till störst del av misstag och fel, och genom uteslutning av ”så var det inte, nej” tas ny kunskap fram.

Atlanten och Medelhavet är två olika ekosystem även om de har många arter gemensamt

Read Full Post »

Lämnade Rådmansö och min brygga vid Räfsnäs för ca tre veckor sedan (1 september). Då hade vattenståndet minskat med ca 10 cm och prognosen visade på ytterligare 10 – 15 cm minskning. Det är mindre vanligt med kraftiga högtryck som blir kvar länge över Östersjön och resulterar i långa lågvattensperioder. Längre perioder av lågt vatten kan påverka överlevnaden av grunt växande blåstång (Fucus vesiculosus) och djurlivet i tångruskorna och såklart också andra alger och vattenväxter i strandzonen. 

Resmålet var att få spendera en hel vecka på en av mina favoritplatser Askölaboratoriet, Östersjöcentrums och Stockholms universitets fältstation. Det blev en tur till Sandviken, där några studenter höll på med ett experiment. 

En blå back fylld med utrustning på släp blir sättet att få med allt till provtagningsplatsen i fält.

De hade hittat på en bra metod att ta ut all provtagningsutrusning när vattenståndet var lågt och det inte gick att ta sig dit med båt. De lade allt i en stor blå back med ett rep och drog den efter sig i vattnet. Smart. Det blev några härligt soliga och varma dagar på fälttationen.

Väl tillbaka hemma på Rådmansö och Räfsnäs hade vattnet sjunkit ytterligare och båtarna stod nu på botten. 

I många grundområden har också borstnate, Stuckenia pectinata (tidigare Potamogeton pectinatus) torkat in och syns som ett mönster av smala brun-vita blad och stänglar på botten. Här kommer det att bli intressant att följa hur stor deras överlevnadsförmåga är. De bildar små knölar nere i sedimentet som de övervintrar med. Men det är ännu ganska tidigt på säsongen. Jag undrar om de har hunnit lagra tillräckligt med energi i sina övervintringsknölar redan. Något att hålla ögonen på till våren. 

När det gäller blåstången att mycket av tången dött genom färgen på vattnet. Efter att ha legad torrlagd länge dog mycket av vävnaden, och när vattnet steg igen läckte en massa bruna ämnen, faeofytin, ut i vattnet från de nu vissna eller döda plantorna. Och några dagar senare när det blåst nordliga vindar hade en del tång lossnat och drivit in i den närmaste viken. Detta är något som händer varje höst, men frågan är ju om det kommer att bli mer i höst när just de grunt växande plantorna utsatts för uttorkning. 

Vy ut mot färjeleden till Mariehamn och Finland på Riddersholm. Mycket av tången ser rödbrun ut och kommer nog att försvinna när vattenståndet höjs igen. Vågor och svallet från färjorna bidrar till att slita loss döda plantor.

Read Full Post »

Nu har vi påbörjat höstens omgång av Green Gravel nere i källaren på Kristineberg marina forskningsstation i Fiskebäckskil. En varm och vindstilla dag var vi ute på våra fyra lokaler och samlade in skräppetare, Saccharina latissima, och passade på att njuta av ett varmt och nästan manetfritt hav.

Vissa dagar ser kontoret riktigt trevligt ut. De kalla, blåsiga och regninga dagarna på vintern när man ändå måste hoppa i vattnet, får minnet av denna dag motivera yrkesvalet.

Projektet är finansierat av Länsstyrelsen Västra Götaland och syftet är att ta fram en metod för att restaurera tareskogar som har minskat av olika anledningar. Det är ett internationellt projekt som involverar flera länder från norra halvklotet.

Skräppetaren ska nu stimuleras att anlägga sori, sporbildande vävnad, inne på lab. Dessa mognar fram under hösten och i oktober bör de vara så pass mogna att vi kan stimulera dem till ett sporsläpp.

Sori på skräppetaren syns som tjockare, släta partier på den annars skrovliga ytan.

Vi kommer då att hälla sporerna i baljor fyllda med naturgrus för att de ska sätta sig på gruset och bilda de mikroskopiskt små gametofyterna. Dessa ska i sin tur bilda spermier och ägg, där spermierna släpps ut i vattnet och simmar över till det fastsittande ägget. På så sätt bildas nya sporofyter, som kan växa till 2 meters storlek.

Den kvistiga grenen är själva gametofyten, som sedan bildar ägg och spermier. Bilden är tagen i mikroskop.

Skräppetare tillväxer på vintern, så vi kommer låta sporofyterna växa till sig inne på lab över jul och nyår. Med en liten slurk näring då och då hoppas vi att de blivit 5-10 cm till januari. Då blir det till att ta på sig varma kläder för att sätta ut det algpåväxta gruset ute i havet.

Jag som älskar kalla, vita vintrar hoppas lite försiktigt på att det kanske inte blir is i havet i år… Men i värsta fall får jag väl sätta gruset på en släde och leka polarexpedition i liten skala. Kan ju vara ganska roligt det med, om isen håller.

Förra året trodde vi att hela sådden hade misslyckats. Vi såg inga små tarebebisar på stenarna alls. Men efter någon månad upptäckte vi att de alla hade satt sig på kanten av baljan i stället. Några hade till och med satt sig på vattenslangen som sticker ner i lådan. Egensinniga små rackare. I år kommer jag därför så ut dem i en mindre vattenmängd, så att de sätter sig på gruset där jag vill ha dem innan jag fyller på baljorna fullt upp. Det är lite tricks och knep med att odla alger, minsann.

En liten tareskog på kanten av baljan. Inte riktigt där jag hade tänkt att de skulle sätta sig….

Read Full Post »

Vi vill rikta ett stort och hjärtligt tack till alla våra besökare som i år hittills passerat 30 000. Vem hade kunnat tro att en liten blogg om tång och alger hade kunnat bli så populär?

Detta firade vi i all säkerhet på Stockholms universitets Östersjöcentrum med lite bubbel och minnen från våra 9 år av bloggande.

Bloggen var till en början tänkt som en kul kanal att hålla före detta doktorander till professor emeritus Lena Kautsky uppdaterade med hur det gick för de dåvarande doktoranderna Helena Forslund och Ellen Schagerström och deras studier av smaltång Fucus radicans. De första inläggen handlade om experiment med fortplantning och blandat fältarbete.

Allt eftersom blev det inlägg om fler och fler alger. Det pratades om algblomning, främmande arter, fintrådiga alger och mycket, mycket mer. Sedan några år tillbaka har Månadens Alg varit ett stående inslag på bloggen. Vi hoppas såklart att våra inlägg från både öst- och västkust ska inspirera våra läsare till strandpromenader, bad och kanske även att göra ett eget herbarium.

Vi hoppas att ni som besökt oss under 2021 har hittat något intressant och att ni följer oss även under kommande år.

Bästa tång-hälsningar från Lena och Ellen (Tant Tång och Fucus Flickan)

Read Full Post »

Tillförsel av fosfor och kväve till Östersjöns kustvatten har minskat under lång tid. Sedan  1970-talet och framöver har avloppsreningsverken byggts ut och många andra åtgärder satts in för att minska belastningen runt Östersjön -men detta räcker inte för att få tillbaka blåstången i grunda skärgårdsområden. Det behövs också stora rovfiskar.

Förra veckan pågick en stor internationell konferens på Stockholms universitet, Baltic Sea Science Congress 2019. Kongressen samlade det marina forskarsamhället för diskussioner om de senaste 10 årens Östersjöforskning. Vi från Tångbloggen deltog såklart under kongressen.

I veckan har det varit flera inslag i TV och på Vetenskapsradion P1 om påverkan av övergödningen i Östersjön med professor Christoph Humborg från Stockholms universitet. Det finns flera positiva tecken på att den minskade näringstillförseln av fosfor och kväve till Östersjön, genom att rena avloppsvatten gett resultat.  Även om det i öppna Östersjön kommer att dröja innan det syns positiva förbättringar, som minskad blomning av cyanobakterier.

1 a kväve o fosfor minskar

I kustnära områden, t.ex. Stockholms skärgård, finns det tydliga förbättringar som ökat siktdjup och minskade halter av kväve och fosfor i vattenmassan. Samtidigt återstår en hel del att göra och i intervjun framgår att det inte går att säga hur lång tid det kommer att krävas för att minska tillförseln från diffusa utsläpp från jord- och skogsbruket.

På kongressen presenterades också flera studier som visar på sambandet mellan höjd vattentemperatur i samband med klimatförändringen och hur detta kan påverka blåstångsamhället med sitt rika djurliv. Ett större experiment som undersökte sambandet mellan ökad temperatur samt med och utan spigg genomfördes på Askölaboratoriet under 3 veckors tid sommaren 2018.

2 a Hur påverkar ökad temperatur näringskedjan?

Ett stort system sattes upp med genomrinnande vatten från Östersjön. Den ena blå tanken innehöll vatten med samma temperatur som utanför och vattnet i den andra tanken höjdes med 3 grader. Varje stor grå tank innehåller en behandling; 1) Kontroll, 2) Höjd temperatur, 3) Med spigg och 4) Med spigg + höjd temperatur.

Det tar många dagar att samla in allt material som behövs för ett stort experiment. Vilket syns i labbet och i vad som behövs när ena teamet har jobbat länge på kvällen och behöver en sovmorgon!

I samtliga tankar tillsattes lika mycket blåstång (Fucus vesiculosus) och smaltång (Fucus radicans) som start. Sen gällde det att samla ett jättestort antal med båtsnäckor, (Theodoxus fluviatilis), lite färre havgråsuggor (Idothea) och tångmärlor (Gammarus) i den proportion som fanns i tångsamhället. I två av behandlingarna (3 och 4) tillsattes också spigg som äter smådjuren, i första hand tånggråsuggor och tångmärlor.

Under Baltic Sea Science Congress presenterade Tiina Salo de första resultaten från studien. Det kommer fler.

8 efter 3 veckors påverkan

Efter tre veckor visar bilden på tydliga effekter av behandlingarna. I behandling 3 där bara spigg tillsattes och temperaturen var den samma som i vattnet utanför har spiggen ätit upp många av de större havsgråsuggorna och tångmärlorna. Detta resulterade att mindre tång betas ner. Däremot i kombination 4 med både högre temperatur och tillsatt spigg minskar mängden havsgråsuggor och tångmärlor ytterligare och mängden kiselalger och fintrådiga alger och ökade.  Den största påverkan var ökningen av kiselalger som låg som ett tunt moln över tången.  Försöket visar att även om närsalterna i experimentet inte förändras så kan både mängden fisk, i detta fall förekomsten av  spigg, påverka förekomsten av små ryggradslösa djur som i sin tur påverkar produktionen av alger.

9 påverkan av temperatur

För att knyta an till starten så kommer det inte att vara tillräckligt att minska tillförseln av näringsämnen till kusten utan det kommer också att krävas att det finns ett tillräckligt stort bestånd av större rovfiskar, som abborre och gädda i de grunda kustmiljöerna. Utan stora rovfiskar i Östersjöns komplexa kustmiljöekosystem finns risken för att det trots insatta åtgärder för att minska tillförseln av fosfor och kväve kan bli svårt för blåstången att komma tillbaka.  Saknas stora rovfiskar som äter upp spiggen, kan det leda till att mängden havsgråsuggor blir så många att de betar ner hela tångbestånd.

10 betskador på tång

Unga tångplantor med tydliga betskador av havsgråsuggor. Foto: S. Qvarfordt.

 

Read Full Post »

Hej, vi heter Mia och Emma och har fått möjligheten att göra ett gästinlägg här på den
fantastiska Tångbloggen.

Vi är två studenter från Södertörns högskola som under tre månaders tid undersökte ett påstående som vi snubblade över; att ökad köttkonsumtion leder till ökade kväveutsläpp från avloppsreningsverk till Östersjön. Utgångspunkten för vårt arbete lades när Ellen Schagerström kläckte ur sig en idé under en föreläsning som hölls under kursen Östersjöns ekosystem på Södertörn högskola. Idén löd; “Vi gjorde ett experiment på Askö
2016 där vi testade övergödningseffekter på alger genom att tillsätta kiss. Det skulle vara intressant att undersöka ifall det är någon skillnad i näringsämnet kväve (N) mellan olika kosthållningar!”

Vi var sålda och tog oss an detta experiment som vårt examensarbete direkt.

Såhär cool ser en ut i labbrock under experimenttider! Emma sitter i bakgrunden och väger grönslick (Cladophora glomerata) och Mia står vi datorn och skriver in alla uppmätta vikter.

Hur kan köttkonsumtion (eller konsumtion av protein, generellt) kopplas samman med
kväveutsläppen i avloppsreningsverken?
När vi konsumerar föda i form av protein bryts detta ner i en omfattande process, kallad ureacykeln, som resulterar i att kväve utsöndras i urinen. Därav kontrollerade vi både hur mycket våra kära kosthållningsgrupper; 12 veganer, 12 lakto-ovo vegetarianer och 12 köttätare, fick i sig i form av protein mätt i gram. Detta jämfördes senare med kvävehaltsmätningar vi gjorde på kissproverna vi samlade in.

Kort och gott – Hur mycket protein kommer in och hur mycket kväve kommer ut? Här tänkte vi att det skulle vara skillnader mellan grupperna och att köttätarna möjligtvis skulle ha både högre intag av protein och högre utsöndring av kväve i kisset. Resultatet får ni se lite längre ner…Spännande va?!

För att undersöka mängden kväve i urin från människor med olika kosthållningar behövde vi först kontakta nära, kära och bekanta för att ställa den avslappnade frågan: Vill ni kissa i en kopp in the name of Science? 36 hjältar svarade ja! Vi kunde då gladeligen (och lite motvilligt, det är ju trots allt kiss vi hanterade) börja samla in och testa dessa prover i fyra steg.

Innan vi samlade in allt urin bad vi samtliga deltagare att föra en matlogg, i matloggen skrev varje deltagare ner frukost, lunch, middag och snacks med varje råvara uppskattad i gram. Detta kunde vi sedan omvandla och se varje individs proteinintag (se Steg 2 nedan).
Steg 1 . Mäta absorbansen av kväve i varje urinprov, med hjälp av Nanodrop, och jämföra dessa med en standardkurva som möjliggör att koncentrationen utläses.

Bilden visar en Nanodrop (den vita klumpen med silver på) och en pipett innehållande urinlösning. Här behövde vi få ut en perfekt droppe för att Nanodrop skulle kunna mäta så exakt som möjligt.

Steg 2 . Be deltagarna föra matlogg dagarna innan provtagning för att kunna beräkna deras proteinintag. Detta gjordes med en klassisk omvandlare där råvara per gram skrivs in och protein (bland annat) i gram beräknas.

20181203_143859

Här visas vårt viktigaste material under undersökningen – Kiss i provrör från våra deltagare!

Steg 3 . Samla in grönslick (Cladophora glomerata) och brackvatten från Östersjön för att sedan odla små exemplar av grönslick i brackvatten med tillsatt urin. Här gjorde vi 39 separata glasbehållare där tre var kontroller, utan tillsatt urin, och 36 stycken innehöll tillsatt urin från våra deltagare. Varje exemplar grönslick vägdes i blötvikt innan de tillsattes i glasbehållarna. Efter tre veckors inkubationstid i glasbehållarna vägdes grönslicken igen för att mäta tillväxten.

Steg 4 . Förekomsten av fytoplankton, som är en indikator på en övergödningseffekt, mättes genom att ta stickprover från alla glasbehållare som nämns ovan och mäta absorbansen med hjälp av Nanodrop.

Grönslick fotat i mikroskop. Tack vare de bruna kvadraterna (fytoplankton) som förekommer i kedjor på grönslicken kunde förekomsten av fytoplankton konstateras och Steg 4 genomföras.

Så, vad kom vi fram till?

Resultaten av testerna visade att det INTE var någon skillnad i mängden kväve som urin från de olika kosthållningsgrupperna innehöll, vilket korrelerade med att det INTE var någon skillnad i proteinintaget mellan grupperna. Köttätare fick alltså inte i
sig mer protein än lakto-ovo vegetarianer eller veganer. Bra va!

Undersökningen gällande förekomsten av fytoplankton gav inte heller resultat som visade på någon varierande övergödningseffekt mellan de olika behandlingarna.

Men nu kommer vi till en upptäckt som för oss känns nästintill revolutionerande! Grönslick tillväxer mycket mer när den får frodas i urin från köttätare än
vad den gör i urin från veganer. Denna upptäckt lämnar såklart en del frågetecken; Varför såg vi ingen skillnad i kvävehalten? Är det något annat näringsämne som utsöndras i urin, som fosfor eller kalium, som kan leda till denna skillnad i tillväxt? Kan det möjligtvis vara proteinhysterins ökande trend i form av godis, pulver, bars med mera som orsakar problem för reningsverk att rena bort kväve?

Detta är en möjligt faktor som är viktig att ha i åtanke. Det vi kunde “slå hål” på var den påstådda korrelationen mellan en ökad köttkonsumtion och ökade kväveutsläpp.
För den intresserade finns uppsatsen publicerad här!
Tack för oss! Vi lämnar er med en snygg bild vi tog av grönslick i mikroskop, enjoy!

Cladophora glomerata

Read Full Post »

Detta är tiden på året när det är dags att inte bara göra olika resor i minnet utan också att försöka summera året som gått. Vem som vunnit Guldbaggar, vilka filmer som haft mest tittare eller andra större och mindre events. Så precis som i TV och övriga media kommer här några av Tångbloggens toppnoteringar och lite annat och det avslutas såklart med årets spaning för 2019.

Som alla år är ”The Algal Bloom”, eller för att vara korrekt cyanobakterieblomningen ett säkert kort under sommarens nyhetstorka. Det är därför knappast ens en någon sport att tippa rätt och så blev fallet även 2018, som ju var ett ovanligt torrt och varmt år. Då blir det ju extra fint att istället för att kissa i havet – vattna någon liten torr växt uppe på land.

4 vass, drivande alger, tång o cyanobakterier (kopia)

En bred kant av cyanobakterier i kanten utanför drivande blåstång och ett vassbälte.

Samtidigt noterade vi på Tångbloggen andra algblomningar, t.ex. en kraftig rödfärgad blomning av dinoflagellaten Peridinium catenatum vid Askölaboratoriets brygga. Men den kom och försvann lika fort.

Peridinium cat blomning askö

Stockholms universitets Östersjöcentrum besökte Almedalen med sitt välutrustade nya forskningsfartyg R/V Electra. Med ombord fanns en utställning om problem i Östersjön som överfiske, övergödning, miljögifter och nedskräpning, främmande arter och olika åtgärder för att förbättra miljön samt vilken påverkan klimatförändringar kan komma att få på ekosystemet. Här deltog vi på Tångbloggen och från Östersjöcentrum med bland annat en presentation om nya arter i Östersjön och vad klimatförändringar med ökad nederbörd och avrinning till Östersjön kan innebära för arters utbredning i Östersjön.

Som med alla spaningar finns redan flera ”Blå Tillväxtprojekt”, t.ex. musselodling för att ta upp näring ur havet. Och hur skalen kan användas till kyckling foder. Publiken fick gissa vilket ägg som kom från hönor som fått musselskal i sitt foder.

 

 

 

Musselrep från Ecopelags odlingar i Stockholms skärgård visades på forskningsfartyget Electra’s däck i Almedalen.

Några av projekten går ut på att plantera ålgräs i områden där ålgräsängarnas utbredning minskat. Man undersöker även om ålgräs kan bli räddningen när stranderosionen förväntas öka i samband med kommande klimatförändringar och stigande havsnivåer. I Kalmar har också försök med att återplantera ålgräs startats i år. Här kan vi vänta på intressanta resultat till våren. Ett aktuellt projekt presenterades i STV i oktober som jag tursamt nog var uppe på morgonen för och hann fånga några bilder av.

1 Stranderosion 1 Skåne

Detta är ett samverkansprojekt där Region Skåne tillsammans med kommuner och Lunds universitet kommer att testa flera metoder för att mildra stranderosionen. Projektet kommer att pågå under fyra år och kostar totalt 45 miljoner kronor med EU som den ena av finansiärerna. Dels kommer man att bygga strandfodringar, vilket är aktuellt för många kustområden där landhöjningen inte är tillräckligt stor med tanke på kommande höjningar av havsnivån när glaciärerna smälter. Men det som direkt fångade mitt intresse var testerna med att plantera ålgräs.

2 Stranderosion Ålgräs 20181031

Biologer från Lunds universitet kommer att testa om 40 000 ålgräsplantor kan fungera för att stoppa och minska vågornas påverkan. En personlig reflektion är att mycket stora delar av ålgräsets biomassa som producerats under året normalt spolas iland på höstarna i oktober. Det syns också på bilderna att det ligger stora drivor av ålgräs på stranden. Och att Zostera marina, ålgräs, inte börjar växa till igen förrän till våren när temperaturen och ljuset kommer tillbaka. Så skyddet kanske inte blir så stort under senhöst och vintermånaderna, när det ofta drar in stora stormar utmed kusterna i Östersjön. I klippet kan du se hur de små ålgräsplantorna ser ut och hur man tänker sig att de kan bidra till att lösa problemet med stranderosion.

Kan du skilja mellan grönslick och ålgräs? Klicka här om du är osäker.

2018 var också året när det svensk-finska projektet FunkVeg fick tillökning med en doktorand i form av Roxana Preston. Under året har hon hunnit med att vara både i fält och att arbeta mycket inne på laboratoriet. Hon har till och med hunnit starta en egen blogg om hur det går för henne i försöken att ta reda på mer om den frilevande blåstången i Östersjön. Det ska bli spännande att följa hennes arbete.

dav

Roxana i gott säl-skap

 

Vi har även under året haft en del experiment i fält ute i Trälhavet, där vi har undersökt förutsättningarna för blåstångens återkomst. Vi vill rikta ett STORT TACK till alla er som sett våra försök och låtit dem ligga kvar. Guldstjärnor till er alla. Vi vill även ännu en gång passa på att tacka markägarna som vi kontaktade för att vi fick ha våra stenar och galler på dessa platser. Guldstjärnor till er också. Flera av experimenten kommer att sammanställas under vintern och förhoppningsvis hjälpa oss ta fram rekommendationer för hur man bäst kan återställa hårt utsatta blåstångsmiljöer i vår Blåstångsmanual.

Så Tångbloggens nyårsspaning för 2019 är att det kommer massor med nya Blå Tillväxt-projekt där målsättningen är att producera mer mat och bättre nyttja Östersjöns resurser och produktion, vilket vi såklart kommer att rapportera om under 2019. Även om förutsättningarna i Östersjön inte är lika bra som i den marina miljön på västkusten eller ännu bättre i Norge.

Och apropå Norge kan vi rapportera om ett projekt  där man samlar in och odlar upp sjöborrar (kråkebollar) och säljer dem för konsumtion. Sjöborrarnas rom, uni, är en läckerhet som sushi-älskare gärna betalar bra för. ”Kråkebollar blir økonomisk gullgruve” som de skriver i artikeln, samtidigt som insamlingen av dem förbättrar den marina miljön. I Norge har man nämligen länge haft problem med att enorma mängder av sjöborrar har ätit upp stora delar av den norska tareskogen, vilket haft negativa effekter på det norska marina livet. Nu hoppas man istället på en återhämtning av tareskogen i takt med att sjöborrarna minskar i antal. Tänk att kunna bli rik och skapa en ny ekonomi ”Urchinomics” genom att samla in och odla sjöborrar, Strongylocentrotus droebachiensis!

Foto: E. Schagerström

Omnomnom…Dröbakk-sjöborren är glad i tång, minsann. Här mumsas det på knöltång, Ascophyllum nodosum.

Avslutningsvis vill vi på Tångbloggen tacka ER kära läsare, för att vi i år hade 19 700 besökare och över 31 000 views! Det får oss att vilja anstränga oss än mer för att ni ska få ert ökande behov av tångnyheter tillfredsställt även under 2019.

Gott nytt tång-år önskar Lena och Ellen!!

I hörnan såklart

Read Full Post »

För ett par veckor sedan fick Askölaboratoriet besök av en gymnasieklass från Vackstnäsgymnsiet. Utöver att studera livet i Östersjöns unika miljöer var de uppe vid laboratoriets lada där ett antal komposter fyllda med olika typer av ilandflutna alger står uppställda. Uppgiften var att kolla på hur snabbt materialet bryts ner. Kompost nr 3 som startades den 17 september hade till klassens besök den 4 oktober brutits ner och sjunkit ihop och det fanns inte några spår av spiggen längre.

 

Kompost nr 3: Mycket grönalger och en spigg nertill i bild. Samma kompost ca 3 veckor senare.

 

Och kompost nr 4 som fyllts på med mycket höstförökande blåstång hade börjat sjunka ihop ganska ordentligt. Trädgårdseleverna rapporterade också att det inte luktade speciellt mycket när de lyfte på locket. Tångbloggen tackar så mycket för fotodokumentationen.

Read Full Post »

Older Posts »