Den trogna Tångbloggsläsaren kan dra sig till minnes att vi under 2022 – 2023 testade metoden Green Gravel för att återetablera tare tillsammans med Länsstyrelsen i Västra Götaland. Vi samlade in både Saccharina latissima (skräppetare) och Laminaria digitata (fingertare) för att få dem att sporulera inne på lab och sätta sig på grus, som sedan hälldes ut på olika platser i fält. Du kan läsa här om hur det gick.
Små lösa tare-sporofyter som lossnat. Men de kanske kan fästa på nytt igen.Sporofyter på grus. Hur många kan du se?
Men metoden är utformad för flacka bottnar, och i Gullmarsfjorden där jag i huvudsak arbetar är det ofta branta, för att inte säga lodräta bergväggar. Svårt att få gruset att ligga kvar där… Så jag anpassade en metod från den restaureringsmanual för blåstång som jag varit med att ta fram, och kallade metoden Green Wall.
Provytan på bergväggen utan skräppetare, men innan jag borstat den ren med rotborste. De fluffiga rödalgerna gör det nämligen svårare för tarens sporer att fästa på berget.
Sist jag kontrollerade bergväggen där jag hängde ut min rigg så hittade jag 4-5 plantor, vilket jag ansåg vara ett bra resultat. Men det var på hösten 2023, i slutet av första säsongen. Hur ser det ut nu, tre år senare? Eftersom det har varit otroligt varmt de senaste dagarna, och havet är behagliga 21 grader, så var det ju toppenläge att ta på mask och snorkel för att se efter. Ibland är det extra bra dagar på jobbet, minsann. Plums i baljan!
Samma yta i juli 2026. Mycket påväxt i år, men det är gott om skräppetare under allt det fintrådiga.
Och gissa om jag blev glatt överraskad! Bergväggen som vid tiden för sådd inte hade en enda individ av Saccharina latissima var nu helt täckt av 2-3 år gammal skräppetare. En uppskattad djuputbredning, mellan tumme och pekfinger, är strax under 1 meter. Men med tanke på att väggen ligger i skugga större delen av dagen så är det inte illa.
Skräppetarens långa krokodilskinnsliknande blad är förvisso väldigt påväxta av olika arter. Bland annat fanns mycket tarmsjöpung och fintrådiga alger som gynnas av den varma temperaturen. Men om de klarar av sommarens hetta så kommer det bli jättekul att ta ett dopp närmre årets slut för att bättre kunna se just själva taren och hur mycket den faktiskt brett ut sig. Fast då blir det mer kläder på än bara baddräkten.
När tare-arter försvunnit från ett område så kan de ta lång tid för dem att komma tillbaka eftersom deras sporer inte sprider sig särskilt långt. Så genom att flytta in ”mogen” tare till lämpliga platser på senhösten och putsa undan det bös som tyvärr täcker alla ytor i fjorden, ökar chanserna rejäkt för att några nya individer ska etablera sig. Och, som vi nu har sett, så kan det tydligen gå rätt snabbt efter det. Jag kunde även se att strömmen gått från höger till vänster under fortplantningen, eftersom de fortfarande inte fanns någon tare till höger om försöksytan, men gott om plantor hela 2-3 meter till vänster om den.
Ett friskt och frodigt tångbälte tar upp mycket näring ur vattnet som annars bidrar till algblomning, mera bös och sämre syreförhållanden på bottnarna. Att återskapa de breda tångbältena som tidigare funnit i fjorden är ett steg i rätt riktning för en bättre vattenmiljö. Det skulle vara kul att använda metoden på fler platser i Gullmarsfjorden där sockertaren har försvunnit och se om det går lika bra som vid forskningsstationen. Det skulle även vara intressant att ha platser i olika väderstreck och med olika lutning för att se hur det spelar in. Får nog höra av mig till de badglada kollegorna på Länsstyrelsen efter sommaren och se om vi inte kan få till något litet projekt tillsammans. Det vore kul.
Under förra veckan var jag ute tillsammans med Sveriges Vattenekologer och Skärgårdsstiftelsen för lite trevlig dykning både norr och söder om Stockholm. Nya bojstenar hade placerats ut i Fjärdlång, som ligger i södra delen av Stockholms skärgård. De kom på plats dagen innan vi kom dit, så de var helt rena. Fjärdlång är en fin naturhamn och när man simmar under ytan ser man hur viktigt det är med ankringsbojar i ett sådant område. Botten är mjuk och vegetationen skulle ta otroligt mycket stryk om alla de båtar som lägger till där under sommaren ska kasta, och dra upp, ankare. Det är verkligen kalas att Skärgårdsstiftelsen sätter ut bojstenar så att det enkelt går att förtöja i dem istället.
Ankringsboj med bojsten. En hård yta där vi kan så in blåstång för att gynna djurlivet. Foto: S. Qvarfordt, Sveriges Vattenekologer
Vi samlade först ihop fertila grenar av blåstång i området. Ett stilla dyk med nätkasse som ganska snabbt fylldes eftersom det fanns mycket mogen tång. Dagen efter skulle det nämligen vara fullmåne, så det var verkligen rätt tid. När vi fyllt kassarna gick vi upp på bryggan. Efter lunch och bulle satte vi oss alla och knöt blåstångsbuketter, som vi lade ut prydligt så att vi kunde se att det blev tillräckligt många.
Prydliga buketter på brygganFertila blåstångstoppar i massor.Kontrollräkning en sista gång.Tångbukettsknyterskan Cicci från Skärgårdsstiftelsen
Sedan hoppade vi i sjön igen och knöt fast buketterna, tre på varje sten, så att de hängde strax ovanför stenens yta. Nu hoppas vi att det blev många små tångbebisar den natten som kan växa till sig och frodas på stenarna. Storspiggar var redan där och kollade in möjligheterna till framtida bostäder. De gillar ju att bygga sina bon i blåstång. Lite som att kika på lägenhet som ska byggas.
Tångbukett på plats över bojsten. Foto: S. Qvarfordt, Sveriges Vattenekologer
Vi var även upp i de norra delarna, vid Lidön utanför Kappellskär. Här sattes stenarna ut förra året, så nu skulle vi se om där fanns tånggroddar och i så fall hur många där var. Skyddade vikar är ju extra känsliga för övergödning i och med att vattenutbytet sällan är särskilt stort. Det kunde man se här, genom att det var ett ganska så tjockt lager sediment på varje sten. Det är mängder av växtplankton som dött och trillat ner. Jag simmade före och sopade bort det nästan centimetertjocka lagret, så att dimman hann lägga sig tills Sussi kom och räknade groddar samt fotograferade, i den mån det nu fanns något att plåta.
Och visst fanns det groddar. Inte på alla, men på flera av dem kunde jag se små bruna tånggroddar som nog tyckte livet blev lite bättre när jag sopade bort sedimentet. Det verkade synnerligen populärt att sitta på metallbågen där bojens rep fäster. Det beror säkert på att den är rund och inte täcks av sediment på samma sätt som den flata stenen. Det är otroligt ändå hur groddarna klarar av att bli så inbakade i sediment utan att helt kvävas.
Sedimentlager på bojsten. Kan du se några tånggroddar? Foto: S. Qvarfordt, Sveriges Vattenekologer
Här har det också gjorts försök med att transplantera in ålgräs. Viken har en botten som verkligen passar för ålgräs, men det växer inget här. Troligtvis även här till följd av övergödning som gett försämrat siktdjup samt om många ankrat här så kan det snabbt slita upp ålgräsets rötter och förstöra en äng. Men med de nya bojstenarna på plats så ska det ju inte längre ankras, så det var av intresse att se om övergödningen minskat såpass att ålgräs på nytt kan överleva här. Således har Sveriges vattenekologer transplanterat in ålgräs intill en av bojstenarna. Det var spännande. Skulle det finnas några skott kvar?
Jodå, visst fanns det ålgräs! Och det var nu fler skott än vad som sattes in, så de har klarat av att etablera sig. Så roligt! Tänk vad glad man kan bli av lite ålgräs. Skotten hade planterats i en ruta och fått ett litet staket kring sig, så det var lätt att räkna, tackolov. Om alla båtägare fortsatt är noga med att använda båttoalett eller kissa i land samt att man inte ankrar utan använder ankringsbojarna så är det inte omöjligt att den här viken kan få en härlig, tät smaragdgrön ålgräsäng om några år. Det kommer nog många fiskar i området att uppskatta.
Ålgräsäng på gång! Foto: S. Qvarfordt, Sveriges Vattenekologer
Jag hade i alla fall ett par härliga dagar, även om det var lite friskt i vattnet. Men nu kommer ju sommarvärmen och jag hoppas att alla våra läsare får en skön sommar och passar på att uppleva Sverige även under ytan. Där finns ju så mycket kul.
Skoj vid boj. Foto: S. Qvarfordt, Sveriges Vattenekologer
Nu är ju sjögurkor förvisso inte alger utan tagghudingar, namnet till trots. Men ämnet för inlägget idag är marin restaurering. I veckan satte jag nämligen ut samtliga av de röda signalsjögurkor som jag har hållit i akvarier på Kristinebergs Marina Forskningsstation under två år. Du kan även läsa om det på Göteborgs Universitets hemsida, såklart.
Röd signalsjögurka, Parastichopus tremulus, har fram till slutet av 1990-talet varit en relativ vanlig art i Gullmarsfjorden. Anekdotiska berättelser från lokala fiskare visar att de ofta fått upp denna sjögurka i hummertinor eller kräftburar förr om åren.
Men i slutet av 1990-talet försämrades bottenmiljön kraftigt. En kombination av övergödning och lågt vattenutbyte av djupvattnet i fjorden ledde till en kraftig syrebrist i fjordens djupare delar. Vid inventeringar av bottnarna med undervattensdrönare (ROV) som gjordes i början på 2000- talet hittade man endast EN ynka sjögurka.
För att sjögurkorna ska trivas behöver de ha gott om syre och dessutom behöver de vara flera stycken om de ska kunna föröka sig. Sjögurkor är skildkönade, hanar och honor. Men de samlas i flock under sommaren, släpper ut sina ägg och spermier rätt ut i vattnet och låter befruktningen ske där. Endast någon tusendel av äggen överlever till vuxen ålder. Så ju fler i flocken, desto större chans till bebis-gurkor.
Hur stor behöver då en flock vara för att det ska bli bebisar? Det är en av de många frågorna som vi inte vet svaret på. Men det hoppas vi få svar på genom att följa upp de 48 gurkorna som nu strövar fritt i Gullmarn. Djuren delades upp i två grupper, baserade på hur länge de varit på lab. Den ena gruppen bestod av 25 djur och har satts ut strax utanför forskningsstationen på en mjukbotten på 32 meters djup. Där finns sjöpennor (Pennatula phosphorea) och hanskräftor (Nephrops norvegicus). I närheten finns en experimentstation för ostron, så det lär finnas mycket gott som sjögurkorna kan vilja äta där. Den här gruppen kommer övervakas av en crawler-robot. Det ser ut som en liten stridsvagn och den används för att ta reda på hur havskräftor rör sig på bottnarna. Nu kommer den även få lära sig känna igen sjögurkor och samla in data om deras beteende. Jättekul!
Den andra gruppen på 23 djur (12 hanar och 11 honor) satte jag ut vid Skår, som är en populär dykplats för många sportdykare. Djuren släppts ut på 35,5 meter, mitt i en äng av större piprensare (Funiculina quadrangularis), sjöpennor och cylinderrosor (Pachycerianthus multiplicatus), där klippväggen övergår i mjukbotten. Det fanns även en del stenar med bägarkorall (Caryophyllia smithii) som sjögurkorna nog kommer uppskatta att krypa omkring på.
Så vad vill jag ta reda på med detta? Först och främst vill jag se om miljön i fjorden har återhämtat sig såpass att gurkorna klarar av att leva här igen. Sen är jag nyfiken på att se hur mycket de rör på sig. Kommer de stanna inom området de släpptes på, eller kryper de till någon annan plats? Tyvärr är det omöjligt att märka sjögurkor, så jag kan ju inte vara säker på att de är de jag släppte ut.
Vi vet inte heller om de tycker om att hänga i grupp eller ifall de endast samlas när det är dags för fortplantning. Och kommer de växa till sig när de inte håll i akvarier längre? Allra mest spännande är ju om vi kommer att få se tillökning i form av små sjögurkor om något år. Det vore ju underbart om vi kan få tillbaks en art som en gång beskrevs som en karaktärsart för fjorden.
Den röda signalsjögurkan är lätt att känna igen. Färgen kan variera från ljust orange till mörkt röd. Den gillar att mumsa på sediment men uppskattar inte att man tar på den.
Får du upp en sjögurka när du fiskar, så blir jag jätteglad om du släpper tillbaks den igen. Du får gärna höra av dig till Kristinebergs Marina Forskningsstation och berätta vart du var.
Erik Salmonson, kommunikatör på Institutionen för biologi och miljövetenskap, fick mönstra på och assistera vid gurksläppet. Med tanke på vädret var det nog helt okej.
Vem kunde tro det? Vi går nu in på vårt 12e år! Vi är extra glada över att under de senaste tre åren haft runt 31 000 besökare årligen och att många av er har frågor och funderingar om det vi skriver om. Det gör att vi känner att det vi skriver om kommer till användning. I år har vi som alltid även fått många frågor från elever och studenter under temaveckor i skolan eller specialarbeten om alger, tång eller andra frågor om våra hav och havsmiljön. Vi uppskattar verkligen att elever och pedagoger hör av sig till oss. Det är väldigt roliga frågor att svara på.
Frågor kring användning av alger och tång som mat, växtgödning och hur man kan odla dem har ökat under de senaste åren. Det avspeglar väl de frågot kring alger som tas upp av media.
Vår serie Månadens alg, där vi presenterar en makroalg-art lite närmre, har rullat sedan 2016. Vi har nu beskrivit nästan 100 arter! Deras livscykler, miljön där de växer och om de t.ex. odlas eller har någon speciell egenskap, som att producera polybromerande ämnen eller tar upp mycket tungmetaller. Hur många av våra vanligaste arter känner du till? Nästa år kommer vi att ändra det lite, och istället ha temat Månadens vattenväxt, där vi belyser akvatiska kärlväxter. Detta är ett önskemål från våra läsare på kommuner och länsstyrelser.
Om allt går som vi hoppas, kommer vi också att ha ett nytt, spännande blåstångsprojekt på gång. Det är garanterat något utanför det vanliga. Mer om detta i början på 2024.
Det blir också mer om tidiga insamlingar i Östersjön av professor Mats Waern och herbariesamlingar. Beroende på hur det går med planerade projekt, så kan det även bli lite restaurerings-berättelser och uppföljningar på tidigare insatser. Kanske kommer det några nya arter in till kusten?
Vi får ju inte heller glömma att Svenska Algsällskapet ska dra igång 2024, där alla som är intresserade av alger kan samlas och lära sig mer, nybörjare som luttrad proffessor. Har du inte satt upp dig på mail-listan ännu, skicka ett mail med namn och epost till ellen@biologik.se så får du första utskicket när det kommer ut.
Så, kära läsare, se till att klicka på ”följ” knappen så ni inte missar något, för 2024 kommer bli ett spännande tång-år!
GOTT NYTT ÅR alla Tångbloggsläsare önskar Lena och Ellen
Ett vackert ishjärta till alla våra läsare!Rödalgen Dasya baillouviana på skal av blåmussla.
Det känns lite extra roligt att få berätta om månadens alg Mazzaella laminarioides, eftersom det är en art som jag ägnade mig åt att studera för sådär snart 30 år sedan i Chile.
Resan går till den chilenska klippiga kusten med tidvatten på många meter. Det är lite besvärligt att hänga med, för makroalger precis som många landväxter byter namn hela tiden. När jag var i Chile under några år i mitten av 1990-talet studerade jag bland annat torktålighet hos denna vanliga rödalg – men då gick den under namnet Iridaea laminariodes. Det var ett bra namn för den iriserar under ytan med en lite blåaktig ton i bladens spetsar. Men det är bara att lära om och att den nu heter Mazzaella laminarioides.
Visar stolt upp min poster på konferensen i Valdiva, Chile.
Fotot är från the XVth International Seaweed Symposium i Chile som hölls vid kusten i Valdivia i januari 1995. Min poster handlade om torktålighet hos Iridaea och några andra arter som växer i tidvattenszonen. På postern syns också en schematisk bild av algzoneringen, med ett antal rödalger överst och längst ner de stora brunalgerna Lessonia och Durvillea.
Algzonering på den chilenska kusten, där tidvattnet är flera meter.I boken Algas Marinas de Chile kan vi se månadens art, högst upp till vänster på sidan.
Om den sitter skuggigt och inte utsätts för starkt solljus blir bladen djupt mörkröda medan de som sitter högt upp på klipporna och exponeras för mycket solljus är gulbruna till vackert olivgröna.
Mazzaella skördas för hand från klipporna. Lätt att halka i plurret…
Redan då för många år sedan var efterfrågan på karragenan stor och den har successivt ökat allt mer i världen. Mazzaella laminarioides och två andra arter av rödalger, Sarcothalia crispata och Gigartina skottsbergii, skördas för hand. Mycket arbetskrävande och ibland svårt när det blåser och är halt på klipporna. Den stora efterfrågan och billig arbetskraft har resulterat i att man har skördat alltför stora mängder och bestånden har därför minskat. Under de senaste 15 åren har över 300 000 ton (våtvikt) makroalger skördats per år i Chile. Hälften av denna produktion består av olika arter av brunalger (Phaeophyta) och de övriga 50 procenten av rödalger (Rhodophyta). För att minska negativa effekter på rödalgsarter som Mazzaella laminarioides pågår ett intensivt forskningsarbete med att utveckla tekniker för en framtida odling av dessa arter och att restaurera bestånd som försvunnit eller minskat.
Släktet Macrocystis hör till de stora brunalger som gemensamt kallas för kelp. Macrocystis pyrifera är den största av alla alger. Den återfinns på stenbottnar, på något skyddade men ändå öppna kuster. Den trivs i kallare vatten där havsvattentemperaturen förblir mestadels under 21 °C, så den är inget för den frusne badaren. Arten finns också nära Tristan da Cunha i mitten av södra Atlanten. Där havsbotten är stenig finns gott om platser för kelpen att ankra sig med häftorganets rejäla hapterer. I dessa miljöer bildar jättekelp vidsträckta kelpbäddar med stora flytande gardiner där solljuset skymtar mellan bladen. Visst blir man badsugen?
Inne i kelpskogen är ljuset dämpat och känslan magisk. Vem vill inte bada här?
Det stadium av livscykeln som vi vanligtvis ser är sporofyten. Jättekelpens sporofyt är flerårig och individerna lever i många år. En jättekelp kan bli upp till 60 m lång ibland mer. Bålen växer ofta ännu längre än avståndet från botten till ytan. Den kommer nämligen att växa i diagonal riktning på grund av att havsströmmen trycker mot kelpen.
Vid basen av varje stjälk finns ett kluster av bladliknande sporofyll, som nästan alltid saknar flytblåsor. Här bildas sporerna. Stipes (stjälken) förgrenar sig bara tre eller fyra gånger, nära häftorganet där den sitter fast mot underlaget. Stipes sträcker sig upp och har stora, fårade blad med oregelbundna intervall längs stammen hela vägen upp. Vid basen på stjälken till bladet sitter en flytblåsa, pneumatocyst, som hjälper till att hålla den stora kelpen upprätt i vattenmassan så att den kan få så mycket solljus som möjligt. Vill du veta mer om jättekelpens livscykel kan du lyssna på Algpodden avsnitt 10 säsong 2.
Det finns flera arter av Macrocystis i världen. Macrocystis angustifolia Bory de Saint-Vincent förekommer i Australien. M. intergrifolia Bory de Saint-Vincent växer i tidvattenzonen utmed Stilla havskusten i Amerika och Sydamerika. Fast nu håller systematikerna på och kikar på genetiken och det finns de som säger att allt är en och samma art som endast har lokala variationer som beror på miljön. Hå hå ja ja. Det är mycket att hålla reda på.
Bilderna kommer från denna eminenta chilenska algflora.Här är havsytan full av jättekelp som vill upp i solljuset
För att få se månadens alg Macrocystis pyrifera, jättekelp går resan denna månad till någon plats utmed kusten i Nordamerika, där de förekommer hela vägen från Alaska till Kalifornien. Vi kan även resa till Sydafrika eller de kallare vattnen vid Nya Zeeland eller södra Australien. Eller varför inte åka till Sydamerika? Utmed Chiles kust växer de ner till ca 8-10 meters djup där de är fästade med tjocka rhizoider. Eftersom dekan bli över 45 m långa här, kommer stora delar av algen att ligga och flyta på ytan. Här kan havsuttrar linda in sig för att få sova en stund utan att flyta bort.
Om du är på resande fot kanske du har möjlighet att besöka något av de stora marina akvarierna t.ex. Monterey Bay Aquarium i Kalifornien eller Two Oceans Aquarium i Kapstaden, Sydafrika. Där finns det ibland kelp att kika på. Men det lättaste sättet att få uppleva hur jättekelpen ser ut är såklart att se på ett tv-program om kelpskogar.
Precis som många andra arter påverkas kelpen av förändringar i klimatet. Och eftersom det är en kallvattensart är en uppvärmning av haven inte goda nyheter. Fenomenet El Niño har inte bara orsakat korallblekning och död på korallrev. Det kan även ha otroligt negativa effekter på kelpskogarna. Detta hände i stor skala år 1982-83 då Macrosystis pyrifera skogarna försvann i hela sitt utbredningsområde i Baja California. Jättekelpskogarna återhämtade sig tackolov efter ett tag, förutom i ett område i den södra yttersta delen av utbredningsområdet. Men det var ändå en region som omfattar 50 km kustlinje med ett före detta bestånd som uppskattades till 28 000 ton våtvikt. Det är mycket biomassa som gått förlorad och som påverkar många arter i havet.
Tre olika typer av kelpskog längs Chiles kust.
Den stora minskningen medförde såklart att man utförde en hel del studier på hur man kan gå tillväga för att få tillbaka bestånd av jättekelp. Två tekniker testades för att återställa dessa skogar: transplantation av juveniler och sådd med sporofyll. För transplantation fästes juvenila M. pyrifera-sporofyter på ”stubbar”, hapterer och stipes, av en annan, ganska kraftig brunalg Eisenia arborea som växte i området. Denna metod utfördes säsongsvis under en tvåårsperiod. Den genomsnittliga överlevnaden av transplantationer varierade från 7 % på våren till 41 % på vintern. Efter två år ökade det genomsnittliga antalet basalblad per Macrocystis-planta från 2 till 64 per planta och ytblad från 0 till 34 per planta. Det tog alltså ett tag för dem att komma igång. Man kunde se en säsongsvariation, med högre bladtillväxt på vintern (13,3 cm per dag) och våren (9,3 cm dag per), med lägre tillväxt på sommaren (4,4 cm per dag). Lägre havsvattentemperaturer och höga koncentrationer av näring inträffade på våren och höga temperaturer och låga nivåer av näringsämnen på sommaren, vilket tyder på, som i södra Kalifornien, ett omvänt samband mellan dessa två faktorer. Precis som för våra kelparter här hemma så växer kelp alltså bättre ju kallare vattnet är.
Tekniken med att mäta rekrytering genom sådd innebar att man ville undersöka om kelpen kunda komma tillbaka naturligt. Den testades genom att antingen hänga ut sporofyll (sporbärande vävnad) på bottnar där man först hade rensat bort alla andra alger, så att sporerna skulle kunna få en ren yta att fästa på, eller så tog man bort alla alger förutom kelpen Eisenia arborea. Detta för att man ville se om den kelpen fungerar som ett underlag för små jättekelp-sporer. Som kontroll hade man områden där man rensat bort alger men inte hängt ut sporofyll, för att kunna se om förekomsten av sporofyll var viktig.
Det var den! Det skedde ingen rekrytering alls i områden utan upphängda sporofyll. Sporerna verkar ha en ganska kort sträcka som de kan färdas innan de fäster mot botten. Den högsta rekryteringen av Macrocystis skedde där alla alger togs bort från botten, följt av behandlingarna utan underliggande alger men med Eisenia arborea. Dessa resultat tyder på att brist på sporer och förekomsten av andra alger som täcker botten var de främsta faktorerna som hämmade rekryteringen av jättekelp i området. Det behöver alltså finnas kelpskog för att ny kelpskog ska kunna etableras. Precis som det är för tropisk regnskog. Resultaten tyder på att ett kombinerat tillvägagångssätt, där man transplanterar ut unga exemplar och även genomför sådd under våren genom att hänga ut sporofyll skulle vara mest effektivt för att återställa de stora kelpskogarna.
Det finns många vackra arter av kelp. Vilka skulle du helst vilja se?
Motiveringen för att försöka få tillbaka de stora skogarna av jättekelp är att de är otroligt viktiga ekosystem för en mängd arter, bland annat havsutter. Havsuttern lever i de norra delarna av Stilla havet från norra Japan över Kamtjatka och Aleuterna, vidare över Kanadas och USA:s västra kustlinjer hela vägen ner till halvön Baja California. Havsuttern har en viktig funktion i kelpskogen genom att den äter sjöborrar som, om de blir för många, kan förstöra hela bestånd genom att beta ner dem med sina vassa små tänder. En liten arme av sjöborrar kan mumsa i sig stora mängder kelp om inte uttrar och fiskar som gillar sjöborrar finns där och ser till att hålla antalet nere.
I veckan var det full fart kring det nya stenrevet på Riddersholm, i Norrtälje. Nu skulle det placeras ut blåstång lagom till årets första förökningstillfälle – vid fullmånen på lördagen den 3 juni.
Skärgårdsstiftelsen, Sportfiskarna, folk från Världsnaturfonden, Östersjöns hus på Skansen och Sveriges Vattenekologer samlades på mötesplatsen på stranden. När jag kom fram strax före kl. 10 så fanns redan media och närmare 30 personer på plats. Under våren har det varit en lång period med lågvatten så en liten bit av revet som placerades ut i november har stuckit upp över ytan. Efter en lite stund kom dykarna från Vattenekologerna in med sin båt, och några som snorklat för att skrapat bort fintrådiga alger från stenarna kom också in för att värma sig i solen ett tag. Steg ett för att få en snabb etablering av blåstång på revet var avklarat.
Dykarna kommer tillbaka efter att ha rensat stenar på revet.
Nu var det dags att starta fler av momenten. Som tur var fanns det många händer. Några knöt på flöten, gjorda av flaskor av lite olika modeller, på stenar som samlats in på stranden. Andra började med att knyta ihop små buntar med insamlade blåstångsgrenar som var fulla med förökningstoppar, efter en genomgång av Susanne Qvarfordt från Sveriges Vattenekologer.
Flöten av plastflaskor knutna på stenar.
Uppgiften gick ut på att ta små grenar från olika plantor som dykarna samlat in och knyta ihop dem till emed tandtråd. Allt gick snabbt och enkelt när vi var så många hjälpande händer.
Massor med klara tångknippen – minst 50 stycken!
För att minska risken för att tången skulle torka så flyttades bordet till skuggan. Knippena fick sedan ligga i en plastback i strandkanten och svalkas i vattnet tills allt var klart.
Nu var det dags att knyta på tångknippena på flötena så att de var färdiga att transporteras ut till revet.
Sussi visar hur det kommer att se ut i vattnet. Det gäller att kila in stenen i revet så att den inte guppar iväg om det blir vågor.
Tack vare alla hjälpsamma deltagare tog det hela runt 6 timmar på plats . Vi fick också en mycket god pastasallad att stärka oss med tillsammans med bullar och kaffe. Nu är det bara att vänta och se hur väl de utplacerade blåstångsplantorna kan föröka och sprida sig. Första kollen blir nog till hösten.
Vi på Tångbloggen kommer självfallet att rapportera om vad som händer. Vi väntar även på medias rapporter från projektet som vi skall försöka hinna länka till när de dyker upp. Först ut var Norrtälje Tidning som du kan läsa här. Det finns även ett trevligt reportage på SVT Nyheter
Glada och nöjda dykare tillsammans med skepparen efter en dags arbete i vattnet.
Vattenakademien höll sin traditionella vårliga Vattenpub på Östersjöcentrum för en vecka sedan. De runt 30 deltagarna minglade först i köket, där det serverades en smörgås och dryck. Det fanns mycket att prata om med varandra om vad som hänt sen man sågs i höstas. Sen blev det två korta presentationer i salen Landsort. Först ut var Tångbloggens Lena Kautsky som berättade om medborgarforskningsprojektet Algforskarsommars tre uppgifter,som i år handlar om när blåstången är mogen och förökar sig, djurlivets sammansättning i en tångruska och fortsatt kartläggning av om tången förökar sig på sommaren eller hösten. Därefter berättade Cecilia Wibjörn om Skärgårdsstiftelsens projekt med att minska ankringsskador i en vik på Nåttarö och samtidigt etablera blåstång på de stora cementbojstenarna. Det har vi skrivit om tidigare, som du kan läsa här.
Två glada och hedrade pristagare, Cecilia Wibjörn t.v och Lena Kautsky t.h visar sina stiliga diplom tillsamman med Stefan Lundberg.
Vattenpuben avslutades med att Lena och Cecilia fick ta emot Vattenakademins Stora Hederspris 2023 av ordförande Stefan Lundberg för sina insatser kring att sprida kunskap om Östersjöns kustmiljöer och arbetet med restaurering av viktiga grunda miljöer. En stor applåd till två välförtjänta pristagare!
I tidigare inlägg har vi berättat om Green Gravel, ett globalt initiativ som försöker ta fram metoder för att restaurera kelpskogar som gått förlorade till följd av mänsklig aktivitet. Metoden går i korthet ut på att så kelpsporer på grus, som sedan sätts ut i havet för att där växa till sig och återskapa kelpskog. Så hur har det gått?
Här i Sverige har Länsstyrelsen Västra Götaland tillsammans med Göteborgs Universitet testat metoden för att utvärdera om den fungerar i våra vatten med arten sockertare (Saccharina latissima). Efter att ha stimulerat frisläppning av sporer inne på lab, sådde vi ut de mikroskopiskt små gametofyterna på naturgrus i baljor. Gametofyten är den könliga generationen hos tare, så under rätt ljus och temperatur lyckades vi få till ytterligare en fortplantning, vilket vi kunde se när sporofyterna började synas som små tussar på gruset. Läs mer om det här. Det är alltid en härlig känsla när ett experiment eller försök har lyckats.
Efter några veckor inomhus för att växa till sig var det dags att sätta ut gruset i havet för att se om vår sockertare skulle klara av att överleva. Vår kelp, som består av tre olika tarearter förökar sig på hösten för att sedan växa kraftigt under vintern, när vattnet är fullt av näringsämnen. Det innebär att det bli något svala höstbad i november när det ska sättas ut i fält. Länsstyrelsens tappra medarbetare följde med ut och hjälpte till att få gruset på plats.
Kallt men friskt. Det är kul att arbeta i fält med kelp!Gruset med sporofyterna läggs ut på botten för att kelpen ska växa till sig.
Det här projektet ligger i framkant och är proaktivt. Vi har ännu inte sett någon minskning av tarearter i Sverige. Ironiskt nog fick vi faktiskt rensa bort en hel del tång för att få fram en tom yta att lägga ut gruset på. Men att vi inte sett en minskning kan å andra sidan bero på att vi faktiskt inte har särskilt bra koll på hur mycket vi har, var den finns och hur den mår. Därför genomför länsstyrelsen även en inventering av bruna makroalger längs med Bohuskusten. Den utförs av konsulterna EcoWorks och BioLogik, så den kommer vi också berätta mer om här på Tångbloggen.
Efter att gruset var på plats, har jag, som mest badglad i projektet, besökt lokalerna var 6-8e vecka för att se hur de små sporofyterna mår. I vintras kunde jag tydligt se våra stenar och hur sockertaren växte. Så sakteliga började havets vårarter komma fram och fylla upp de vintertomma bottnarna. Äntligen så kom solen och värmen i början av veckan och hela havet formligen exploderade av tillväxt. Skillnaden mellan måndagen och fredagen var lika påtaglig under ytan som uppe på land. Så på fredagen kunde jag inte hitta platsen för en av grusbäddarna. Det var helt igenväxt av sågtång, sockertare, fingertare, ektång och massor med olika rödalger som sög i sig av solljuset. Härligt att se!
Hmmmm….här någonstans var det….men vart?Vår sockertare har vuxit bra!
Men på de andra lokalerna kunde jag fortfarande hitta ”våra” bebisar och se att de fortfarande mådde bra och växte på. Det har såklart skett en naturlig settling av sockertare, eftersom den växer rikligt i området. Men på våra stenar sitter de glest, mellan 1-5 sporofyter per sten. De naturligt sådda stenarna har 20-50 per sten! Det ser ut som små lurviga peruker. Här kan man verkligen se hur konkurrensen påverkar tillväxten. Less is more.
Vårt grus har 2-6 sporofyter per sten, så de blir stora och fina.Naturligt ”sådda” stenar har 20-40 sporofyter per sten!
Eftersom jag har en speciell plats i hjärtat för Gullmarsfjorden, ville jag även undersöka hur man kan få tillbaks sockertare på nästan lodräta bergväggar, där grus inte klarar av att ligga kvar. Så jag gjorde ett litet sido-experiment som jag kallar Green Wall, grön vägg, där jag har hängt upp rep med sockertare mellan två lodrätt hängande kättingar på en bergvägg precis utanför forskningsstationen. Här letade jag efter sockertång i höstas men hittade endast en liten skruttig planta. Innan jag hängde upp min tare-gardin, skrubbade jag väggen med en skurborste för att få bort fintrådiga alger och det vi kallar ”bös” på västkusten, sediment och organiskt material som ligger som ett tjockt lager damm på klippan. Både fintrådiga alger och bös hindrar små sporer från att fästa sig mot klippan, så det ville jag få bort. Curlingförälder? Jajjamensan.
Min tare-gardin fick hänga ute över jul och nyår. Jag hoppades att det skulle bli en spontan, naturlig fortplantning på plats. Sedan plockade jag upp den i slutet på januari så att den inte skulle skugga de nya små plantorna som jag hoppades kommit på plats. Hade det lyckats?
Jodå! Och inte bara på väggen jag skurade. Sporer driver med strömmar och hamnar lite slumpvis vart strömmen tar dem. Plötsligt kunde vi se att det växte sockertare på flytbryggan mittemot och på stenar och bergvägg längre bort från gardinen. Och där fanns det inte en enda planta förra året, för jag letade noga!
Klippväggen saknade helt sockertång i höstas innan jag satte ut ”gardinen”Nu i april var det minsann ingen brist på sockertare!
Nu ska jag följa min tarevägg under sommaren och se hur den klarar sig mot betning, skuggning, påväxt och klimat. Det som jag tror kommer ha störst negativ påverkan är om det blir en lika varm sommar som förra året. Alla kelparter är kallvattensarter och vill helst ha omkring 16 grader, inte varmare. Jag kan flytta mitt grus till djupare, svalare vatten, men de som sitter på bergväggen får helt enkelt utsättas för evolutionens krafter. Det ska bli intressant att se vad som händer. Jag återkommer på ämnet.
Här på Tångbloggen har vi tidigare skrivit om projektet Green Gravel som jag är inblandad i, och berättat om dess mål med att restaurera tareskogar på norra halvklotet.
Nu har vi sporulerat både skräppetare (Saccharina latissima) och fingertare (Laminaria digitata) inne på lab och sått ut på gruset. Vi har även fått små sporofyter från företaget Kobb AB, som de hade över efter sin sådd. De små sporofyterna är knappt centimetern stora, men vi hoppas såklart på en god tillväxt under hösten fram tills att det är dags att sätta ut det ”gröna gruset”…fast kanske mer det bruna gruset… ute på våra lokaler.
Små buketter av sporofyter på 3 cm naturgrus ska planteras ut i havet i slutet av november.
Vi har även ett nytt, spännande pilotprojekt av egen design som jag satte ut i havet under veckan. Metoden inom Green Gravel är ju till för ganska flacka bottnar, där gruset kan ligga någorlunda stilla. Men här i Gullmarn är det ju de branta väggarna, som nästan lodrät dyker ner i havet, som behöver restaureras. Där går det inte med grus, om man inte vill ligga och limma fast det sten för sten.
Istället utformade jag ut en metod som utgår från den vi använde i vår manual för restaurering av blåstång i Östersjön. Genom att fästa vuxna plantor med mogna sori (sporsamlingar) på rep, som i sin tur spänns mellan två kättingar, bildas en lodrät tareskog som förhoppningsvis kommer att föröka sig naturligt och ge små sporofyter under årets sista månader när förökningen sker.
Kanske ett vinnande koncept, kanske en total flopp. Vi får se hur det går till våren.
Det ska bli mycket spännande att följa upp hur det går med detta. Jag kommer såklart rapportera resultaten här på Tångbloggen, så se till att följa oss, så du inte missar något. Dessutom kommer jag att berätta mer om försöken under årets nationella marina restaureringskonferens som äger rum i Luleå 16-17 november. Självklart kommer även en rapport därifrån till våra intresserade läsare.
Bäst av allt är att experimentet hänger precis intill labbet, så det är bara några korta simtag från bryggan. Mycket smidigt! En dag som denna, klassiskt höstgrå med småregn och dis, var det underbart att komma ner under ytan där det istället var blått vatten, röda och rosa alger, gula svampdjur och helt ok sikt, fram tills dess att jag tog fram rotborsten för att skrubba av klippväggen.
Det kan ju verka knasigt att plocka upp algerna om man nu vill restaurera dem……men varje individ ger upphov till tusentals nya småplantor som kan flyttas till platser där tången försvunnit.
Tångbloggen 