Tångbloggen

Starten på dessa fyra Alg-Adventures började med ett besök i Uppsala. Där fanns det en massa lådor med äldre alglitteratur som tillhört professor Mats Waern. Det var som att komma in i en skattkammare! Det kommer att bli många spännande och roliga upptäcker och ta tid att gå igenom detta material. Dessutom fanns det flera skåp fyllda med herbariematerial från tidiga insamlingar från Medelhavet, Spetsbergen, svenska västkusten och Östersjön. Det kliar i fingrarna av nyfikenhet.

Men låt oss ge oss av på det första Alg-Adventuret, som går till Berings hav.

En av de första botanisterna som gav sig iväg på längre expeditioner för att samla alger var Frans Reinhold Kjellman. Han är en av Sveriges tidiga välkända naturalister och algologer. Han var intresserad av algfloran i nordliga vatten och speciellt algfloran i Ishavet, som då var i stort sett helt okänd.

Kjellman deltog i Vega-expeditionen, (1879-1880), under ledning av Adolf Erik Nordenskiöld, när färden för första gången tog sig fram till Stilla Havet via Ishavet längs Asiens nordkust. Vilken resa det måste ha varit!

Uppfattningen då var att det knappt fanns någon algvegetation alls, eftersom effekterna av isens skrapningar gjorde den översta zonen helt kal, inte alls frodig och artrik som utmed varmare kuster. Men när Kjellman samlade prover från lite större djup, där isen inte nött bort algerna, då hittade han täta skogar av stora brunalger i det kalla vattnet. Från denna fantastiska målning, som känns som den skulle kunna komma från Alaskas sydligare kust, väcks även frågan om hur mycket Kjellman faktiskt samlade in själv eller om det var kadetterna som fick göra det blöta, tunga jobbet?

Uppe i de nordliga vattnen i Ishavet och Berings hav ligger temperaturen runt noll grader och ingen sol når över horisonten under en stor del av året. Fartyget Vega låg infrusen i isen mellan 29 september 1878 till 18 juli året därpå. Det ger ju gott om tid att pressa sina alger, men man undrar ju lite hur de lyckades hålla humöret, och värmen, uppe.

Kjellman höll sig i alla fall igång med algerna. Han följde algerna utveckling året runt under resan och kunde notera att på sommaren utnyttjas ljuset för vegetativ tillväxt, trots att vattnet är mycket kallt. Under den mörka vinterperioden utvecklas däremot de reproduktiva delarna hos algerna.  Detta gäller även arter som blåstång i Östersjön, att anlagen till förökningstopparna anläggs under vintern och utvecklas tidigt på våren. Intressant är att algers sporer kan gro i minusgrader.

Utifrån det material som Kjellman samlade in har han beskrivit ett stort antal nya arter i ”Norra Ishafvets algflora” publicerad 1883 (430 sidor). I förordet beskriver han lite om hur arbetet har gått till. Den lär gå att hitta på antikvariat för den intresserade för det facila priset av ca 1000 kr. Men vilken juvel att ha i bokhyllan!

Och i ”Om Berginghafvets Algflora” inlemnad till Kongl. Svenska Vetenskaps-Akademien den 13 mars 1889 ingår sju Taflor med tydliga illustrationer av olika kännetecken hos arternas förökning, cellstrukturer och morfologiska karaktärer.

På Tafla II presenteras två nya Laminaria arter beskrivna av Kjellman: 5. Laminaria bullata habitusbild af ett ungt exemplar, 6. Tvärsnitt af stipes nedre del, 7. Del av samma tvärsnitt som visar slemlakunerna, 8. Perifera delar af samma tvärsnitt och 9. Tvärsnitt av genom laminan (bladet).

Punkt 10, för den som har skarp syn, visar habitusbild af ett utvuxit exemplar av Laminaria dentigera och 11-14 snitt av artens olika delar. Till vänster längst ner syns en habitusbild på Diploderma variegatum Kjellm. n. sp. Tillsammans med tvärsnitt av delar av bålen 2-4.

På Tafla III: visas de nya arterna 1. A. angusta, och 5. A. crispa. Kjellman beskriver också fyra nya Alaria arter till d.v.s., A. praelonga, A. lanceolata, A. laticosta och A. taeniata som visar på den rika floran av stora brunalger uppe i Ishavet. Visst blir man lite sugen på att resa dit och uppleva dessa alger på plats, fast med varmt underställ i dykdräkten.

Read Full Post »