Smaltång (Fucus radicans) och blåstång (Fucus vesiculosus) har han- och honplantor. Fortplantningsorganen kallas receptakler, och sitter i toppen på plantorna. De känns lätt igen på sin knottriga struktur.
När vi ska ”så” tång, samlar vi in mogna plantor, könsbestämmer dem och klipper sedan av receptaklerna. Bilden till vänster visar en blåstång som ska sås. Högen med avklippta receptakler till höger i bild kommer från flera plantor (3 st)
För att kunna skilja honar och hanar måste man skära en tunn skiva av ett receptakel och med hjälp av en
lupp se efter om det finns oogon (8st ägg i en liten påse) eller anteridier(64 spermier i en ännu mindre påse). Detta kräver dock att receptaklerna är mogna, annars kan det vara svårt att se.
Oogon ser ut som samlingar av små gröna ärtor. Varje receptakel består av flera små kammare, konceptakel. Det är dessa konceptakel som ger den knottriga ytan. Varje konceptakel har en öppning mot receptaklet, genom vilken oogon och anteridier (ägg och spermier i påse) sprutas ut vid fortplantningen. När oogonen och anteridierna kommit ut i vattnet, börjar påsen runt dem att lösas upp.
Anteridier är för små för att kunna urskilja, även med lupp. De ger ett intryck av att det ligger orange bollar längs innerkanten på receptaklet (se bild). Färgen kommer från spermiens ögonfläck, som är orange. Med den kan spermien se skillnad på ljus och mörker.
Fortplantningen brukar ske vid fullmåne, då det är tydligt mörkare ner mot botten än mot ytan. Spermien ”vet” att den ska simma mot mörkret.Anledningen till att den ska simma nedåt är att äggen sjunker för att kunna fästa på bottnen