Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Strömstad’

Var på en tur runt stränderna på Saltö, i Strömstad kommun. Mötte ett helt gäng med ungdomar som spelar fotboll och idag var de ute tillsammans med sina ledare för att samla in skräp på stränderna. 

De gula västarna syntes utmed stränderna på långt håll. Och de tomma säckarna var lätta att bära. Några kommentarer var- jag har knappt hittat något skräp alls.

De var lite besvikna – påsarna var nästan tomma! Någon hade hittat ett gammalt munskydd, lite rester av plastsnören inne ibland tång och en cigarettfimp. Jag hittade en burk med rysk text som det stod ”Gillette Series” på, men annars var det dåligt ställt med skräp som uppenbarligen kommit drivande och spolats upp på stranden. 

Annat var det förr i världen. Eller, bara för några år sedan, faktiskt. Då kunde det ligga mycket plastskräp på stranden, skräp som dumpats från något fartyg till havs. Det känns så positivt att det ger effekt att sätta in förbud och kunna se att det ger resultat. Även om det fortfarande kommer in både det ena och det andra.

Stranden vid Ängklåvsbukten, på Saltö ingår i en studie av vad som kommer in till stranden under olika årstider. Här samlas materialet in och vägs. Det är min favoritstrand för att hitta intressanta fynd av alger som hamnar i tångvallarna. Nu fanns inte varken speciellt mycket skräp och inte heller några speciella algfynd, som t.ex. remtång, Himanthalia elongata som jag hittar här ibland. Det enda var ett skelett av en havssula som kan ha dött av fågelinfluensa i somras. 

Skelett av havssula. Annars är stranden full av vackra slipade stenar men ren från både från alger och skräp. Men det kan nog komma in mer med höststormarna.

Kvar på stranden lämnas drivande trälådor, plankor mm. Sedan juli, när vi var här senast, håller det på att skapas ett lite vindskydd. Det har nu också fått ett stort ”bord” att sitta på och titta på den fantastiska utsikten över viken. 

Skapelse av drivved för den som vill pausa en blåsig dag.

Read Full Post »

Det är så kul att läsa alla rapporter som kommer in från olika delar av vår långa svenska kust. I denna rapport har vi samlat lite frågor som kommit från våra flitiga algforskare och ett fynd av elegant tångräka i norra delen av Stockholms skärgård.

Har själv varit på västkusten under några veckor och inser hur olika miljön är i stort för blåstången. I Östersjön är blåstången verkligen skogen och växer från strax under vattenlinjen och blir sällan torrlagd medan den är en av många tångarter på västkusten och bara finns i ett litet smalt bälte nära vattenlinjen. Risken att hela blåstångsbältet torrläggs under en längre lågvattenperiod på västkusten är stor och då drabbas och påverkas hela beståndet. Bilden på den överväxta blåstången är tagen vid en favoritstrand på Tjärnö, nära Strömstad på västkusten. Tången är täckt av fintrådiga röd-, grön- och brunalger. Någon har tappat sin foppatoffel i havet. Färgerna i Östersjön går i grönt och brunt och tångruskorna är mindre påväxta, alla fall lite längre ut i skärgården.

I Östersjön kan blåstången i den övre delen nära vattenytan skadas under längre lågvattenperioder på t.ex. våren. Men den har goda möjligheter att växa ut igen med nya grenar från fästskivan. Och på lite större djup sitter det gott om blåstångsplantor som kan föröka sig sexuellt.

Några av er har undrat varför det är så mycket små partiklar som gör att det blir grumsigt i vattnet när man skakar en tångruska för att kolla på vilka djur som gömmer sig där. Svaret är som vanligt inte helt enkelt – det kan vara så att det grumlas upp en massa små partiklar från botten om det finns en mjukbotten i närheten. De landar sedan på tången. Men det kan också vara fekalier, avföring från alla snäckor och kräftdjur med mera som lever i tången. Och det blir stora mängder fort, när tången står stilla i vattnet en lugn dag. Blåser det kommer avföringen istället falla ner på botten. Där blir det mat till några andra smådjur.

Här sitter en tånggråsugga och mumsar i sig av tarmalgerna som växer på stenen. Och samtidigt håller den på med att släppa en typiskt långsmal fekalie (till vänster i bild).

Det finns många fina bilder att gå igenom. Nu senast kom det ett foto på tre tångräkor som trängs i baljan. När jag tittade lite mera noggrant så visade det sig att en var en elegant tångräka, Palemon elegans. Den kallas också för kortfingrad tångräka. De andra två var den vanliga tångräkan, Palemon adspersus eller långfingrad tångräka.

Elegant tångräka är en relativt ny art för Östersjön som håller på att sprida sig norrut. Går man in på Artdatabanken finns det bara några få tidigare rapporter så långt norrut i Östersjön. Där finns också en karta på hur arten spridit sig genom inlämnade rapporter.

Den har ökat sin utbredning under 2000-talet, så det är en art för alla som deltar i Algforskarsommar att hålla utkik efter och rapportera in till Artportalen. Så ut och kolla i tångruskor och rapportera in dina fynd!

Read Full Post »

Vi fick en fin dag på Långholmen utanför Tjärnö marina laboratorium nära Strömstad, tillhörande Göteborgs universitet. Första gången jag kom hit var som blivande assistent på en kurs i marin ekologi 1974, om jag minns rätt. Det var jättespännande att åka ut och försöka lära sig så många arter som möjligt innan jag en vecka senare skulle vara assistent på kursen. Det är fortfarande lika roligt att åka ut till någon strand och se vad som finns i vattnet.

Tyvärr hade brännmaneter, både blåa (Cyanea lamarckii) och röda (Cyanea capillata), kommit in. Så det blev inte så mycket bad mer att gå runt i strandkanten och kolla noga i vattnet. Den blå brännmaneten kallas också för blåklintsmanet.

Tre brännmaneter som samlats grunt vid stranden. Så vackra mönster men inget som man vill komma för nära och bränna sig på.

Uppe på land syntes spåren av gässen som simmade iväg när vi närmade oss ön. Både de tydliga avtrycken från fötterna och de många högar med skitar som låg överallt på klipporna. Något som ökat markant under senare år. Personligen tycker jag att det är ett tråkigt inslag i skärgården.

 

Det ger också spår i de grunda vattensamlingarna, hällkaren, där tarmalgerna Ulva intestinalis frodas när regnvattnet spolar ner näringen från gässens skithögar. Det blir visserligen en häftigt grön färg och några blåstångsplantor i närheten har också fått påväxt av grönalger – ett tydligt tecken på gödning.

Känns därför fint att få avsluta med en härlig bild på rödalgen blåtonat rödblad, Phyllophora pseudoceranoides  med några gula trubbiga strandsnäckor som kanske hittar något gott att äta på algens yta.

Nästa vykort från västkusten kommer att handla om strandsnäckor och hur de väljer att lägga sina äggsamlingar på blåstång där det finns en fin hinna med kiselalger och annat gott för de nya små snäckorna. Soliga hälsningar från Tångbloggen. 

Read Full Post »

Det är härligt att komma till västkusten även om det varit ganska blåsigt några dagar. Vindarna är ljumna och det är varmt i vattnet. Första dagen innan det började blåsa tog vi en tur med båten ut till Lökholmen, strax utanför Tjärnö marina laboratorium. Laboratoriet ligger nära Strömstad och tillhör Göteborgs universitet. 

Mareld, Noctiluca scintillans och Nereus angör bryggan i bakgrunden.

Vid bryggorna nedanför labbet hade det drivit in mareld (Noctiluca scintillans) som låg som en bred rosa strimma utmed strandkanten. Det var ett varningstecken och mycket riktigt fanns det en del både blå och röda brännmaneter i vattnet. Stationens fartyg Nereus kom precis in med kursen från Stockholms universitet som varit ute på provtagning.

Framme vid Lökholmen, en av många små öar med fina sandstränder inom naturreservatet Kosteröarna, var det dags att kolla på alla spännande alger i det grunda varma vattnet. Blåstångens, Fucus vesiculosus, förökning är över sedan länge. Förökningstopparna är helt överväxta av andra alger som hittar en utmärkt groningsplats i de små öppningar som tidigare släppt ut ägg och spermier. Hittade några förökningstoppar som så riktigt lustiga ut – som uppblåsta små konstiga djur eller en hand.

Rödalger som legat lösa i det grunda vattnet blir gulbruna och känner man inte igen formen är det svårt att veta vilken art det är. De två på bild är julgransalg, Brogniartella byssoides och pepparalg, Osmundea spp. I strandkanten hittade jag också stora blad av havssallat, troligen Ulva fenestrata som delvis tappat färgen i kanten på bladet, vilket sker när den släpper sina sporer. Då blir de alldeles vita i ytterkanten som på det större exemplaret på bilden nedan. Så stora och många exemplar av havssallat har jag aldrig hittat tidigare. Kan det bero på att det nu finns en odling vid Koster av just havsallat, Ulva fenestrata eller kan det vara en ny art som förekommer i Danmark och som letat sig hit till svenska vatten? Den heter Ulva gigantea – vilket ju säger att den kan bli jättestor. Detta måste undersökas närmare.

Ännu så länge har inte trådarna av sudare, Chorda filum, som sitter i små knippen klädda med färglösa hår, inte hunnit bli så långa. Hittade några som satt fast på ett skal av en knivmussla och långsamt drev runt i vattnet precis ovanför botten. 

Hittade också en samling alger sittande på en blåstångsruska. Detta foto får avsluta mitt första vykort för sommaren från vår fantastiska salta västkust och dess fina sandstränder. Nästa vykort får bli från någon klippig strand och vad som växer där.

Blåstångsplanta med överväxta förökningstoppar, havssallat,tarmalger, rödslick mm. ett litet algkollage från västkusten.

Read Full Post »

I april tar vi oss an två släkten av skorpformiga rödalger och går in lite mer på en art från varje släkte. Arterna är taggig skorpalg, Lithothamnion glaciale och slät kalkskorpa, Phymatolithon lenormandii, som är två av de vanligaste arterna av skorpalger i vattnen utmed svenska västkusten. Skorpalger bildar en egen grupp inom rödalgerna. De har en typisk lila-rosa färg, lite som när du rör ihop lingon och mjölk. Färgen beror på att algerna bildar hårda ytor av kalk som är inlagrade i cellväggarna.  Hur tjock algen är gör att färgen skiftar lite. Ytan kan vara slät, som hos den släta kalkskorpan eller ha korallika utväxter som hos taggig skorpalg.

Ljusa upphöjda strukturer på algens yta är fortplantningsorganen.

Hur fortplantningsorganen är placerade varierar mellan arter. De kan ligga nersänkta i små fördjupningar i bålen alternativt ser de ut som små, vitaktiga utskjutande korn. Kalkalgerna har en isomorf livscykel, dvs de växlar mellan sporofytstadiet och det könliga stadiet och dessa båda stadier ser likadana ut. Fortplantningsorganet sitter i små gropar (konceptakel) som mynnar upptill med ett eller flera små porer, beroende på art. Hos slät kalkskorpa har sporofyten många porer, men det krävs stor förstorning för att kunna se dom. 

Skorpalgerna förekommer i marina vatten med hög salthalt. De bildar lila-rosa på stenar, klippor men några arter hittar man också växa på andra algarter t.ex. på grenar av kräkel Furcellaria lumbricalis och på ålgräs, Zostera marina blad. Dessa skorpalger hör också till de rödalgsarter som växer på de största djupen.

Bilden är från akvariet på Tjärnö. Pilen till vänster visar på slät kalkskorpa, Phymatolithon lenormandii, med en liten vit kant. Pilen till höger visar på taggig skorpalg, Lithothamnion glacialis.

Taggig skorpalg, Lithothamnion glacialis, bildare rosa-lila skorpor med små utväxter som liknar vårtor på stenar och klippor. Slits en bit loss så kan de växa vidare, helt lösliggande på botten. Denna form brukar gå under namnet ”Maerl” och finns utanför kusten vid Bretange och uppe längs den skotska kusten. De skördas och mals ner till kalkmjöl och används för att förbättra jordar. Det är ett fruktansvärt övergrepp på ett mycket artrikt marint habitat, och allt fler röster höjs för att maerlbäddarna ska skyddas. Arten förekommer utmed hela svenska kusten till Öresund. Där blir salthalten för låg. 

Om du föser undan algerna i tångbältet på västkusten belönas du ofta med en knallrosa matta av kalkalger.

Slät kalkskorpa, Phymatolithon lenormandii, bildar släta rosavioletta skorpor på stenar och klippor. Ett igenkänningstecken är att den ofta har en lite vågig, vit kant. Arten växer grunt, ofta under tången eller under ett tätt rödalgsbälte, mellan 0-3 meters djup. Men du kan kan också hitta den på större djup, ungefär ner till 15 meter. Slät kalkskorpa förekommer ända in i Östersjön till Bornholm och tål såpass låg salthalt som ca 7.5 promille. 

En liten utmaning: Hur många arter kan du se i bilden från Tjärnö-labbets akvarium? Svaret hittar du på Tångbloggen på fredag den 2 april. Lycka till!

Read Full Post »

Äntligen!! Sol, människor och massor med prat om vattenbruk I alla dess former. Oj vad vi har längtat! Strömstad visar upp sig från sin allra bästa sida med 7 grader varmt, strålande sol och spegelblankt hav. Det är nästan skamligt att sitta inne på en konferens en sådan dag.

Skoj, skoj, skoj. Massa spännande föredrag på nationella vattenbrukskonferensen.

Men nu gäller det ju vattenbruk i Sverige, och först ut är olika alg-företag.

Simon Johansson från Nordic Seafarm, före detta Kosteralg, berättar att tång inte är något nytt på matmarknaden. Det är ju något av det vanligaste man äter i Asien, men här Skandinavien har vi inte nyttjat denna resurs förrän nu. Nordic Seafarm odlar sockertång (Saccharina latissima) och havssallat (Ulva fenestrata). Dessa båda alger är mycket goda, så det är kul att det nu går att få tag på närodlade produkter. Vi hoppas att de snart finns i varje livsmedelsbutik. Några samarbeten har redan lett till förädlade produkter. Företaget Vegme har till exempel använt alger till ett ätbart sojakorvskinn och det finns ett glutenfritt tångknäcke.

Algela Wulff, professor, företagare och folkbildare känd från Algpodden, berättar om Swedish Algae Factory, hur de startade för 10 år sedan och har växt. De får ut tre olika produkter från sina mikroalger. Oljan kan gå direkt till biodiesel och det var tanken från början med företaget. Biomassan kan användas till många saker, men där är det allt pappersarbete som gör att de istället väljer att arbeta med skalen, frustulerna, av kiselalgerna. Dessa skal används för att öka effektiviteten i solceller, men även som solskydd i hudvårdsprodukter som finns på marknaden. Så bra om vi kan byta ut de farliga ämnena samt nano- och mikroplaster i solkräm mot alg-skal! Forskning pågår även kring att öka kapaciteten på batterier med dessa och ännu fler användningsområden undersöks. Fantastiskt vad små kiselalger är bra till mycket!

Angela Wulff visar hur kiselalger går att använda till både solceller och hudvård.

Volta Greentech grundades 2019 och försöker begränsa metanutsläppen från kor genom att blanda in rödalger i deras kost, som vi har skrivit om tidigare här på Tångbloggen. Idén i sig är inte ny, men Volta Green försöker skala upp algodlingarna och foderproduktionen till industriell nivå. I dagsläget har de en anläggning på 90 000 liter i Lysekil där de odlar. Det ska bli intressant att följa utvecklingen. En viktig fråga som ställs av publiken är hur företaget skyddar våra hav från deras alg. Arten de odlar, Asparagopisis anses vara den mest invasiva och den har visat sig ha kraftig negativ påverkan på de ekosystem där den introduceras. Voltagreen använder sig av flera filter och har säkerhetsföreskrifter för att förhindra spridning. Vi hoppas innerligt att det räcker och att inga ”smitningar” sker.

Dagens andra pass handlar om RAS. Ojdå, tänker du kanske. Nejdå, det är inte Svenska Kennelklubben, utan förkortningen på Recirkulerande Aquakultur System.

Ett av företagen som ska investera i ett stort RAS-system är Smögenlax, som planerar att bygga en stor anläggning i Kungshamn som odlar lax men har noll utsläpp. Den svenska miljölagstiftningen är hård och tillåter inte utsläpp hur som helst. Så vill man odla fisk på land måste allt vatten renas innan det släpps ut i havet igen. Och dessutom samarbetar de med just Swedish Algae Factory, som ligger vägg i vägg, så laxodlingens vatten går till algodlingen och renas där, utan en massa transporter med bil. Det fasta avfallet omvandlas till biogas direkt på anläggningen. För ska det vara hållbart så måste helheten tas i beaktande. Som att Smögenlax även kommer kunna rena både havsvatten och processvatten från närliggande processindustri. Det är mycket spännande som händer i Sotenäs kommun och alla vi i publiken surrar av förtjusning.

Joel från Smögenlax visar upp planerna på hur företaget ska expandera för att slippa onödiga transporter och öka hållbarheten.

Hushållningssällskapet Norrbotten Västerbotten är en 200 år gammal organisation med fokus på lantbruk, landsbygd fiskodling och ekonomi. Här är man intresserad av att odla röding, denna underbara laxfisk, och har ansökt om att bygga en RAS-anläggning för detta uppe i Ravdu utanför Luleå.

Något jag finner både intressant och inspirerande på dessa konferenser är just att få se olika delar i processen att bygga upp ett företag och marknadsföra en produkt. Viss har redan produktion, andra är mitt i ansökningar och tillstånd, några har bara en idé som de tror på. Oavsett var de befinner sig så är det givande att stöta och blöta val av teknik, tips och tricks. För det är tillsammans som vi kan få svenskt vattenbruk att lyfta (flyta?), så vi måste alla hjälpas åt.

Från 1800-talet och fram till 1930 odlades det stör i Strömsnäsbruk, som ligger på gränsen mellan Skåne och Småland. Orsaken var att där fanns elektricitet. Och idag har Torbjörn Ranta och hans kollegor på AROS en RAS-odling med stör i de anrika gamla lokalerna. Här tillverkas svart kaviar, världens kanske dyraste livsmedel. Det låter kanske konstigt att odla fisk på land, men Torbjörn har tidigare jobbat inom oljeindustrin i Ryssland. Vid ett besök i en störfabrik i staden Astrakan, vid Volgaflodens strand, fick han tanken att det här skulle man kunna göra i Sverige. En bra idé är som en god ost, den behöver mogna. 13 år senare drog de igång, och 2019 fick de sitt första tillstånd att sälja sin produkt. På 4 år har de tredubblat sin försäljning, och deras kaviar går för den blygsamma summan 10 000 kr per kg. Puh! Och med tanke på världsläget så misstänker jag att det kan bli bra försäljning. För att kunna konkurrera med den billigare produktionen i Kina, som är den största producenten, så dödar de inte sina fiskar. Tvärtom. Alla fiskar vårdas ömt, får ett namn och gullas med mer än hästar på ridskolan. Genom att vänta tills rommen är precis mogen innan man mjölkar fisken, får man en mjuk, svartröd rom. De som dödar fisken och tar rommen innan den är mogen får hårda, gröna korn som inte alls är lika trevliga att äta. Så AROS produkter återfinns idag bland annat hos en av Sveriges 2-stjärniga restauranger.

Niclas Wennberg från Pond Fish & Greens är alltid en fröjd att lyssna på. Han berättar inspirerande om hur fiskodling kan och bör i framtiden kopplas ihop med grönsaksodling, för att det är mer lönsamt än griskött som proteinkälla. Paradoxalt nog importerar vi 90% av den fisk vi äter, men endast 19,6% av grisköttet. Men ändå är grisbönderna inte rika, för det är löjligt billigt att köpa griskött så lönsamheten sjunker dagligen. Idag går bara 20% till grisbonden. Vi måste ändra på systemet så att de som odlar maten får mer betalt. Och kan det göras genom att skola om grisbönder till fiskodlare? Kan man kanske odla fisk på grisgårdar för att göra det mer miljövänligt?

Idag finns ett första tillstånd att odla 400 ton fisk i konverterade gamla svinstallar i västra götalandsregionen. Inspirationen kom från Gårdsfisk och hjälpen att få tillståndet gavs av Hushållningssällskapet Västra, som berättar om hur processen att få detta tillstånd har gått till. Jag tror verkligen på mer lokala fiskodlingar. Det finns många arter av fisk som lämpar sig för odling och eftersom det går att odla på land finns det alla möjligheter att bo OCH arbeta på de mest avlägsna orter i landet.

Niklas Wennberg ser stora möjligheter i landbaserad fiskodling tillsammans med grönsaker.

Kaffe och roliga tångprodukter att smaka på i pauserna är trevligt, men bäst av allt är att åter igen få mingla med kända och nya ansikten. Och efter pausen ska jag ge en snabb-presentation om sjögurkor på tre minuter, så nu är det slut för idag från mig.

Read Full Post »

Slutet på december och början på januari har varit kalla men det ligger fortfarande ingen is på havet. Inte ens i en skyddad vik som vid min brygga i Räfsnäs, på Rådmansö. Vid nyår när vi var på västkusten vid Tjärnö marina forskningsstation vad det riktigt lågt vatten några dagar. Sundet mellan Tjärnö och Saltö, nära Strömstad, låg nästan helt torrlagt och med lite is i kanten. 

Is och snö i kanten på sundet där botten nästan är torrlagd.

Nu längtar man inte efter att stoppa ner händerna i vattnet som är runt 0 grader eller t.o.m. någon minusgrad. Så det är lätt att nöja sig med att leta efter lite skal in tångvallen. Det är lätt att hitta många olika arter på stranden vid Saltö. Extra vackert blir det med en fin kant av frost på skalen. Arctica islandica, islandsmusslan har stora skal som ligger kvar länge på stranden. Till arter som finns på både ost- och västkusten hör sandmusslan, Mya arenaria och hjärtmusslan, Cerastoderma edule.

Hemkommen efter nyår till Östersjön och min hemma strand, på Rådmansö, Norrtälje, insåg jag att det låg många skal i tångvallen här också, men i tångvallen var det mycket mer löv och vassbitar. Hittade också några skal av trädgårdssnäckor som ramlat ner och hamnat i tångvallen. 

Sjöängen på Rådmansö, med ett litet dike där smältvatten rinner ut i havet.

För att hålla koll på djurlivet i tången när det är ruskigt kallt i vattnet, har jag knutit fast några plantor som sitter på mindre stenar (gör att de har en tyngd som håller dom nere mot botten). Så det är bara att hiva upp plantan och skaka av djuren i den vita baljan. 

Sen förra gången när jag kollade vilket var den 5 december har de små tångmärlorna vuxit till och det kryllar av dom från en enda tångruska. Däremot var det inte många tånggråsuggor, hittade bara en enda och två nattsländelarver. Att de klarar av att simma eller röra sig i det kalla, kalla vattnet är fantastiskt.

Utöver mycket sedimentpartiklar som hamnat i tången efter blåsten var det gott om tångmärlor. Syns också ett skott av borstnate i mitten av baljan.

Jag frös ordentligt om händerna när jag sänkte tillbaka tången i vattnet och hällde tillbaka de flesta av djuren. Tog med mig lite vatten och några tångmärlor och en tånggråsugga och har ställt dom i vårt uterum med lite tång som mat och skydd. Där är temperaturen ca +5 0C. Rapport om hur mycket de ätit kommer om några dagar eller om de inte har någon större aptit förrän temperaturen blir högre? 

Read Full Post »

Sedan vi startade med månadens alg i januari 2017 har vi hunnit presentera hela 60 arter av makroalger. De flesta inhemska men också några främmande nykomna arter i svenska kustvatten. Planen för 2022 är att presentera flera marina arter som förekommer utmed den norska och danska kusten. Kanske också från lite längre bort, beroende på om Tångbloggen kommer iväg på någon längre resa under året.

Vi startar med en rödalg, Grateloupia turuturu, som inte fått något svenskt namn ännu. På engelska heter den Devil´s tongue weed, på norska Djevel-tunge. Att den fått namnet ”Devil´s tongue weed” beror nog på att den liknar en röd till rödbrun långsmal tunga. Algen växer ut ifrån en liten fästskiva med 1-6 stycken brett lansettlika, ljusa till mörkt rödbruna blad. Bladen blir ca 60 cm långa och 2- 20 cm breda. De är lite slemmiga och mjuka. Kanten på bladet kan vara lite vågigt men de kan också bilda små utskott, vilket ses som blad i kanten på det stora bladet. Arten växer bra i näringsrikt vatten, den verkar föredra mellan 22 till 37 promille salthalt men kan överleva 12-52 promille salthalt och klarar temperaturer mellan 4-29°C.

Grateloupia turuturu, Devil´s tongue weed

Grateloupia turuturu’s livscykel är samma som för många rödalgsarter. Tetrasporofyten och gametofyten är isomorfa, dvs ser likadana ut. På gametofyten sitter karposporofyten där karposporerna bildas. De syns som små svartaktiga prickar.

Grateloupia turuturu har en för rödalger typisk livscykel. Tetrasporofyten och gametofyten är lika i formen.

Grateloupia turuturu har sitt ursprung i östra Asien, t.ex. Kina, Japan, Korea och delar av östra Ryssland. Genom den globala sjöfarten och olika aktiviteter som t.ex. odling av skaldjur har G. turuturu spritt sig över världen. Den finns upptagen på listor över invasiva främmande arter som kan förändra algsamhället dit den kommer genom att t.ex. konkurrera ut inhemska makroalger. Den finns nu spridd i många nya områden, främst i Australien, Nordirland, Storbritannien och nordöstra USA.

Till England kom den 1969 och finns nu spridd i södra och sydvästra Storbritannien och nordöstra Irland,(t.ex. hittades den i Carrickfergus, Co. Antrim; oktober 2017). Det senaste är fynd från Norge, där den nu förekommer i den yttre och mellersta delen av Oslofjorden. Den förekommer framförallt i hamnar och skyddade vikar, där den växer på små stenar på relativt grunda bottnar. Eftersom vanliga lokaler är marinor och hamnar kan det vara läge att leta efter den i t.ex. Strömstad som nästa lokal.

Grateloupia turuturu äts i Japan. Innehållet av protein varierar under året mellan ca 15-27,5 % torrvikt. Andra rödalger med högt protein innehåll är Palmaria palmata, söl, (8-35% torrvikt) och Porphyra tenera (33-47 % torrvikt) den Porphyra art som även kallas nori. Intressant är att innehållet av proteiner är lika högt som i proteinrika grönsaker som t.ex. sojabönor (35% torrvikt). Rödalger innehåller också generellt mer protein än gröna och bruna makroalger. Det gör dem intressanta som mat för oss människor och som foder till boskap och fiskodlingar.

Read Full Post »

Vi vill önska alla Tångbloggens läsare ett Riktigt Gott Nytt år. Vår förhoppning är att 2022 skall bli ett gott och givande år med många intressanta och spännande nya upptäckter om vad som händer i våra svenska vatten, både på ost-och västkusten. Men även att vi kan lämna rapporter och förmedla nyheter från lite andra havsområden. Mycket beror såklart på hur möjligheterna att resa kommer att se ut framöver.

Året 2022 är Tångbloggens tionde år. Det innebär också att vi kommer att ge lite sammanfattningar och tillbakablickar på vad som hänt under dessa år. Detta startar med vår nyårshälsning! Det har blivit många rapporter från en av våra favoritstränder, Svallhagen, på Tjärnö. Där började vi plocka stillahavsostron, även kallat japanskt jätteostron (Magallana gigas, eller tidigare Crassostrea gigas) 2007. Då hade detta nya ostron etablerat sig på många ställen utmed västkusten. Sen dess har skalhögen växt och växt under åren.

Ganska imponerande hög av stillahavsostronskal från många goda middagar under 15 års tid.

Nyårshälsningen är gjord med skal som jag hämtade från högen och bar ner till stranden. Tyvärr blev det en liten miss i hur många skal som behövdes. Så det sista fick bli ett litet artistiskt tillägg.

Vi önskar ett Gott Nytt År !

Det är fler och fler som upptäcker vilka fantastiska resurser som finns i våra svenska vatten. Antingen genom att bara plocka lite musslor till en god soppa eller starta odlingar av makroalger, som t.ex. tarmalger (Ulva intestinalis), havssallat ( Ulva fenestrata fd. lactuca) eller skräppetare (Saccharina latissima). Extra roligt är att det finns flera som även börjar plocka stillahavsostron och leverera till restauranger och publicera recept. Ett exempel där Du kan få inspiration är boken ”Recept, berättelser & bifångst, vildplockade ostron” av Lotta Klemming. Observera att det är den främmande arten stillahavsostron som är ok att plocka, inte det inhemska ostronet, Ostrea edulis. Det tillhör strandägaren.

Prova gärna, just nu är de fullmatade och jättegoda! Hittade dessa två stillahavsostron formade som ett hjärta.

Skalen är färgade vackert gröna av någon liten mikroskopisk alg

Med över 31 000 besök under 2021 känner vi oss sporrade att fortsätta berätta om alger och havet. Hör gärna av dig till oss om det är något du vill att vi skriver om. Glöm inte bort att följa Tångbloggen så missar du inga inlägg.

Read Full Post »

Purpursloke, Porphyra purpurea är den största av våra fyra Porphyra arter, och det tunna bladet kan bli ca 30 långt och 20 cm brett.  Färgen hos purpursloke kan vara purpurrött, violett eller lite rödbrunt. Bladet är bara ett cellager tjockt och sitter med ett litet fäste på stenar eller skal på grunt vatten. Arten förekommer framförallt grunt, på skyddade stränder. 

Purpursloke plockad i slutet av oktober på ca 2 dm djup. Sitter fäst på ett japanskt jätteostronskal.

Det finns tre arter av sloke i svenska vatten, där de två vanligaste är purpursloke och navelsloke (Porphyra umbilicalis). Navelsloke är en sommarart som växer i rosetter i vattenlinjen på vågexponerade klippor. Så vill du hitta den ska du ut där skummet yr på blåsiga dagar. Fast välj helst en vindstilla dag. Men månadens alg, purpursloke, är vanlig på sommaren och senhösten, fast det går att hitta blad året runt.

Purpursloke har en heteromorf generationsväxling, vilket innebär att generationerna ser olika ut. Det stora bladet vi ser och kan samla in för att äta är den haploida generationen. Den sexuella förökningen sker genom de han- och honceller som bildas på samma blad. Hanliga celler bildar en tydligt ljus, lite gulaktig del på bladet. De skiljer sig från de honliga cellerna som finns samlade i mörkare strimmor, ute i kanten på det tunna bladet. De kvinnliga könscellerna befruktas av de manliga könscellerna medan de fortfarande sitter på bladet. De befruktade diploida karposporangierna genomgår mitos och producerar karposporer, som lossnar och sjunker ner till botten. Där sätter de sig fast och gror ut till encelliga trådar som borrar sig in i musselskal. Detta mikroskopiska stadium, som syns som rosa fläckar på ytan av skalet, ansågs ursprungligen vara en annan alg som kallades Conchocelis rosea

Den diploida sporofyten växer som krypande trådar i t.ex. musselskal, där de syns som rosa fläckar. Bild från Havets djur och växter.

I det mikroskopiska stadiet går det inte att skilja mellan de olika sloke-arterna. Conchocelis-stadiet bildas bara under kortdagsförhållanden (dvs när det är mindre än 12 timmar ljust). 

Det tog också många år innan sambandet mellan det mikroskopiska och det makroskopiska stadiet stod klart. Det var först 1949 när den brittiska algologen Kathleen Mary Drew-Baker upptäckte att navelsloke, Porphyra umbilicalis, gick att framställa ur Conchocelis-stadiet genom kortdags-behandling, som storskalig odling av nori startade i Japan. Denna upptäckt har senare gjort det möjligt att odla sloke-arter, mer kända som nori, kommersiellt och producera det bladformiga stadiet, dvs den haploida Porphyra –fasen som skördas. 

Idag odlas nori främst i Japan, Korea och Kina. De används framförallt i den klassiska japanska rätten sushi, där ett ark gjort av många tunna nori-blad rullas runt ris, grönsaker och fisk till maki eller läggs som ett band runt ris och kanske en bit avokado. 

Tyvärr är våra arter av sloke lite för tjocka och sega för att fungera riktigt bra att att göra sushi av. I boken ”Plocka tång och strandväxter, recept och tillagning” författad av Linné Sjögren och Karolina Martinson, som vi berättade om i ett inslag nyligen, finns ett tips på sidan 134 om att fritera purpurtång, eller purpursloke, som kan vara värt att pröva. Ta torkade blad och fritera snabbt! Den går också bra att steka i lite smör och blanda den sen med hackat kokt ägg.  

Ett pressat blad av purpursloke från stranden på Svallhagen, Tjärnö, nära Strömstad.

Bilden ovanför är den planta som jag plockade på min favoritstrand nära Tjärnö Marinbiologiska station. De guldglänsande delarna är där de hanliga förökningscellerna sitter och de mer mörkt rödbruna delarna innehåller de honliga förökningscellerna. Fast det behöver man ju inte bry sig om när det går att få fram en fantastisk tavla genom att bara pressa algen. Ett tips är att pressa den mellan två plastmappar. Sen kan du lossna den försiktigt från plasten och bara lägga den på det papper du vill ha som bakgrund. Rama in och den unika tavlan är klar!

Read Full Post »

Older Posts »