Det kom ett brev, eller snarare en kommentar, till Tångbloggen. Den löd såhär:
”Hej,
Angående tång, alger och andra vattenväxter. Anser ni att det skulle finnas mening med att odla t.ex. tång för att sedan skörda för att på så sätt minska övergödningen i havet? Skulle detta i så fall vara möjligt och meningsfullt att göra lokalt i vikar/hamnar i Östersjön där vattenkvaliteten är sämre idag? Det vore intressant med en längre utläggning om/hur man kan odla/skörda t.ex. tång med avseende på att förbättra vattenkvalitet och minska miljögifter mm! Går det att göra i liten skala för gemene man?
Vänligen
Tom”
Funderingen är skribenten inte ensam om. Det kommer då och då liknande frågor till oss, så nu passar vi på att föra ett lite längre resonemang kring detta. Häll upp en kopp te/kaffe och följ med.
Övergödningen i Östersjön är på en otroligt stor skala, men visst kan man göra lokala punktinsatser. Det man måste komma ihåg är att vatten rör på sig, till skillnad från jord. Om du skulle rena en kubikmeter vatten vid din brygga, är det vattnet någon annan stans en timme senare. På land kan du jordförbättra en plätt i din trädgård, och då är just den plätten förbättrad i några år. Så om man vill komma åt problemen med övergödning så är det vid källan man ska lösa problemet. Och källan är på land, om det inte är toalettavfall från båt som råkar hamna i vattnet istället för i den avsedda anläggningen.
Så hur ska man gå tillväga om om vill förbättra sin lokala badvik?
Först bör man spåra upp varifrån näring kan komma ut i viken. Det brukar alger som grönslick (Cladophora glomerata) kunna skvallra om. Där grönslickan växer mörkt grön brukar det finnas en näringstillförsel.
Grönslick med god tillgång på näring
Uppenbara källor är såklart bäckar, åar och diken. När man har kartlagt dessa är det dags att ta reda på vart i vattendraget näringen kommer ifrån. Det kan vara en kohage, ett stall, åkrar, ett gammalt torp som någon ”glömt” fixa avloppet på. Det finns oftast många näringskällor längs ett vattendrag, det är fullt naturligt.
För att minska näringstillförseln och därmed förbättra vattenmiljön i viken kan man därför ansöka om att anlägga en konstgjord våtmark. Dessa fungerar som näringsfällor, där en krokigare fåra saktar ner vattnet så att olika växter hinner ta upp mer av näringen ur vattnet innan det rinner ut i viken. Raka diken gör att vattnet rinner för snabbt för att växterna ska hinna ta upp några större mängder. Om man tar någon meter av exempelvis åkern på varje sida diket kan man återskapa ett naturligare flöde. Några kvillande krokar i bäckfåran, inplantering av kväveälskande växter och kanske en damm eller två har även visat sig vara mycket effektivt för att öka djurlivet kring en anlagd våtmark. En utvärdering av Naturvårdsverket där man modellerat på befintliga data visade dock att ur ett rent vetenskapligt, mätbart pespektiv så är det svårt att säga om våtmarker hjälper. Detta baserades dock på att man saknade det data som behövs för att säkert kunna dra den slutsatsen. Det varierar ju nämligen kraftigt mellan regniga och torra dagar, vår eller höst, samt var i landet och på vilken jordmån man befinner sig. Som alltid måste man se till just den plats man befinner sig på. Småskalighet och lokal variation är dt man måste ta i beaktnade. Sverige är ett avlångt land…
En systematisk utvärdering utförd av en expertgrupp på EviEM under ordförandeskap av professor emeritus Wilhelm Granéli, limnolog vid Lunds universitet, visar att våtmarker är i allmänhet bra på att ta bort kväve och fosfor från vatten. Den årliga relativa minskningen, eller reningsgraden på årsbasis, är i allmänhet hög för både totalkväve och totalfosfor . Minskningen av näring i absoluta tal (gram per kvadratmeter och år) beror mycket på belastningen; ju större mängd näringsämnen som tillförs våtmarken desto större mängd tas också bort.
Man kan dessutom plantera/gynna vass och säv att växa vid mynningen av vattendrag i viken. Denna växtlighet bromsar vattnets hastighet, så att näringen inte sprids ut i hela viken utan hinner med att tas upp just vid utflödet. Om man dessutom skördar vass och säv på hösten, så tar man ju bort näring som annars skulle återgått till vattnet. Vassen kan man kanske ha som strö till kossor och hästar, till täckodling, varmbäddar eller något annat kul.
Kom ihåg att man inte får ändra på vattendrag utan tillstånd från Länsstyrelsen. Sommarens snackis blev ju den uträtade bäcken i Tylösand. Ajabaja!
Att kunna odla sina egna alger i viken likt en kolonilott under vattnet vore ju drömmen. Men tyvärr är Östersjön inte särskilt lämpad för detta. Det är framförallt den låga salthalten som sätter käppar i hjulet för detta. Den innebär nämligen att de få tångarter som klarar av att växa inne i det bräckta vattnet lever under stressade förhållanden. Tillväxten är långsam och algerna i Östersjön blir oftast mycket mindre än på den saltare västkusten.
Ska man dessutom odla för att få upp näring ur vattnet kommer det krävas otroliga areal för detta, just för att vattnet rör sig. Att odla algen grönslick som fångstgröda innebär att man även måste kunna skörda den minst en gång om året, kanske oftare. Ställningar likt ”solcellspaneler” skulle kunna användas för att få grönslicken att växa på, men de kommer inte växa mer än ner till 40-50 cm djupt, så ytan måste vara stor. Dessa skulle i sin tur skugga ut all annan vegetation och därmed istället ha negativ påverkan på bottenmiljön lokalt, och DEN ligger ju stilla. Men vattnet flyter på. Fast alla dessa strukturer i viken kommer ju påverka hur vatnet rör sig, och vem vet hur det kan komma att påverka… Nej, det är nog inget som man enkelt kan genomföra om man ens skulle få tillstånd för det.
Problemet med miljögifter löser man inte heller med alger eller andra rotade undervattensväxter, som t.ex. ålnate, borstnate och slingor. De kan ta upp tungmetaller från sedimentet och göra metallerna tillgängliga för betande snäckor och andra småkryp. På så sätt blir tungmetallerna tillgängliga i näringskedjan. Och oftast brukar rekommendationen vid förörenat sediment vara att INTE röra runt i det. Ska man skörda rotade vattenväxter, som lagrar näringen i just rötterna, så rycker man ju upp dem och därmed kommer föröreningen upp i vattnet igen, och sprids över större ytor när vattnet flyter vidare.
Däremot kan växter som växer i våtmarker även användas för att ta upp tungmetaller. I våtmarken kan rening av näring kombineras med att samla in föroreningar som t.ex. tungmetaller i växternas biomassa, som sedan skördas och tas om hand på lämpligt sätt.
Det är knepigt med vatten för att det är just vatten. Lättare då att angripa problemen vid källan, på land. Anlägg en våtmark så kanske du får köra en liten grävskopa!
Read Full Post »
Tångbloggen 