Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘östersjön’

Vid lågvatten var hela stranden täckt med röd slemsnärja.

Röd slemsnärja, Dumontia contorta är som namnet säger en rödalg. Bålen växer ut ifrån en liten rund fästskiva och kan bli ca 25 centimeter lång. Skotten har några få grenar som är ihåliga, mjuka, snurrade och maximalt runt 1 centimeter breda. Vid förgreningen smalnar de av. 

Färgen är rödbrun till mörkt rödbrun och bleks mot topparna där färgen blir mer ljust brungul. Ligger den helt torrlagd under en period kommer den att tappa färgen och bli helt vit.

Blekta trådar av röd slemsnärja. Bredvid syns blåstång med en massa förökningstoppar. Den är nog klar att föröka sig snart.

Detta är en tidig vårart som växer på klippor, stenar och skal, men sällan på andra alger. Miljön där den växer är från strax under ytan ner till några meters djup. Den förekommer utmed hela den svenska västkusten och in i Östersjön till Bornholm.

På sommaren blir den fertil och efter att den förökat sig vissnar de långa skotten ner. Kvar blir endast den lilla fästskivan som övervintrar. Nästa år på våren växer det ut nya skott. Det betyder att det mikroskopiska stadiet är flerårigt.

Nya skott växer ut från det mikroskopiska stadiet under kortdagsföhållanden. Det går lite snabbare vid 16 än vid 8 grader.

Det som får de nya långa lite förgrenade skotten att växta ut är kortdagsförhållanden, dvs 8 tim. ljust och 16 tim. mörkt. Detta är förhållandena under vintern och när det är kallt i vattnet. I experiment har Rietema and Klein visat i en studie publicerad i Marin Ecology Progress Serie 1981:23-29.

Flera trådar av korvsnärja till vänster och ett förgrenat skott av röd slemsnärja till höger på tallriken.

Röd slemtråd är lika god som flera andra arter. Somliga anser att den är godare än pepparalg, Osmundea spp., Bland annat korvsnöre, Scytosiphon lomentaria, en brunalg, som fått sitt namn för att bålen är avsnörda så att det kan se ut som en rad av små prinskorvar.

Röd slemtråd kan ätas rå direkt när du plockar dem, i en sallad eller torka dom i små nystan som läggs i under den sista minuten tillsammans med pastan. Torkade kan de användas som en gott, smakrikt, lite salt pulver över någon maträtt. För fler förslag till anrättningar kolla på hemsidan ”Edible wild Seaweeds – Galloway Wild Foods”. Det är en riktigt spännande och inspirerande sida för oss som gillar att prova på att äta alger.

Ett nystan av korvsnöre (tv) och två nystan av röd slemsnärja (th).

De här algerna lufttorkade jag, men med lite större nystan är det bäst att lägga dom luftigt på ett bakpapper och torka dom i ugnen på ca 50-60 grader. Spara nystanen torrt. Vill du att de skall ta mindre plats kan du smula sönder och lägga i en burk som är märkt med datum och art.

Nu är det bara att gå ut och leta och samla lite av vårarterna innan det blir för sent. Kolla också vattenståndet så blir det lättare att hitta dom, för det är fortfarande lite kallt att bada. Lycka till och vi kommer med fler förslag till alger som går att plocka i sommar!

Read Full Post »

Det är en fantastisk tid när dygnen blir längre och längre och solen börjar värma, även om nätterna fortfarande är kalla. Gjorde ett besök på västkusten och favoritstränderna vid Tjärnö marina laboratorium, Göteborgs universitets fältstation. Det har varit några kalla veckor med mycket is och lågvatten. 

Utmed delar av stränderna syntes stråk av pollen. Vilka arters pollen är jag inte säker på, men det kan vara hassel som jag sett har kommit långt på soliga skyddade platser. Ser kanske inte så rent och fint ut, men är ett tecken på att våren startat på land och pollen sprids för fullt. Lite jobbigt för pollenallergiker.

När vattnet stiger långsamt flyter det torra musselskal som driver på ytan som små båtar tillsammans med pollen.

När vi kom ut på sandstranden på Saltö låg de första delarna av snorkelstigen helt torrlagd. Längst ut vid klippan låg det kvar små fläckar med is som tydligt visade att botten varit fryst. Frost och is har påverkat bottenlevande musselarter och överlevnaden hos strandkrabbor (Carcinus maenas) och snäckor. Och snorkelleden, som är kul att följa på sommaren, låg torrlagd långt ut från stranden där den startar.

Stora delar av de riktigt grunda bottnarna ligger torra och infrysta.
Snorkelleden på Saltö torrlagd. Det är många meter ut till den första plattan som ligger under ytan. Massor med döda skal syns på botten.

Det har varit lågt vatten och kallt under längre tid, vilket gjort att många arter som lever i dessa miljöer har dött och flutit iland på stränderna. Det var ganska många musselskal som fortfarande innehöll musselköttet, och strandkrabborna luktade illa där de låg på stranden eller uppe ibland stenarna, delvis i solen. När det varit så kallt har de inte ätits upp av alla små mikroskopiska nedbrytare. Men nu kommer processen igång med solen och värmen.

Skal av musslor som dött nyss och flutit iland och döda strandkrabbor som luktar illa.
Inne ibland stenarna börjar strandkrabborna få lite färg och luktar illa på långt håll.

Närmare vattnet strax under de större stenarna har en massa skal av stora nätsnäckor (Tritia nitida) och vanlig strandsnäcka (Littorina littorea). Stor nätsnäcka är asätare. De tar hand om dött material på sedimentbotten utanför på sommaren, medan vanlig strandsnäcka är betare och äter små alger.

Mellan stenarna ligger större skal av vanlig strandsnäcka och stora nätsnäckor.

I nästa nivå som ligger närmast vattnet finns en blandning av de mindre arterna av Littorina spp. som vivipar strandsnäcka, (Littorina saxatilis) och trubbig strandsnäcka (Littorina fabalis/obtusata). De sitter vanligen på tång, stenar eller kan krypa runt på sedimentet. Den kalla perioden tillsammans med lågt vatten har resulterat i att massor av snäckor har dött.

Efter att ha hittat så mycket döda snäckor uppspolade utmed stranden och inga sittande på stenar eller i tången, började jag fundera över vilken påverkan detta kommer att få på bete av fintrådiga alger och nya små groddplantor hos blåstången i vår och till sommaren.  Det är en stor areal utanför den grunda sandstranden på Saltö där överlevnaden av snäckor troligtvis är låg och det bör kunna gå att se en effekt av lågt betestryck under kommande säsong. Det borde alltså bli mycket nya tångbebisar när ingen är där och äter upp dem. Ser fram emot att följa upp om det stämmer och kanske jämföra med en strand vid Svallhagen, där vattendjupet är lite större och dödligheten av snäckor inte varit lika stor, dvs det ligger inte några stora mängder med snäckskal på stranden. Men det gäller att vänta på att det blir varmare i vattnet, för ännu så länge är det ingen större aktivitet hos betande snäckor.

Strutsallat sitter som små grön fläckar precis närmast vattenlinjen. Fortfarande fuktiga, för de tål inte att torrläggas under en längre tid.

Om de betande snäckorna vore igång, skulle de tunna ljusgröna bladen av strutsallat (Monostroma grevillei) inte ha någon chans. De skulle bli uppätna direkt. Tyvärr är de så små, bara 3-5 cm långa, så trots namnet knappast lönt att samla till en lyxig sallad! Strutsallat växer också i Östersjön och är ett tydligt tecken på att våren närmar sig med stora steg.

Vackert ljust gröna strutsallat ungefär 3 cm långa.

Nu är det dags att åka tillbaka hem och ta en tur till de närmaste stränderna och se om jag kan hitta lite mer och större strutsallat. De växer ju grunt och kan bli upp till ca 15 cm. Har jag tur lovar jag att berätta hur denna vårprimör från havet smakar.

Read Full Post »

Det hinner knappt bli ljust innan skymningen faller.

Det är bara gråväder och det hinner knappt bli ljust på dagen innan det mörknar igen. Och prognosen lovar samma typ av gråväder i flera veckor framöver. Vid kusten blåser det mest hela tiden, så glasögonen blir småprickiga och allt ser grått och kallt ut. Det är svårt att hålla värmen om man inte lindar in sig ordentligt, med en varm halsduk och varma kläder.

När det är skymning på land blir det ännu mörkare nere i vattnet. Mycket av det biologiska livet går i vila eller flyttar ut på djupare vatten.

Tankarna går till hur mycket energi som går förlorad i näringskedjan, dvs av den mat jag äter. I en näringskedja på land där jag är toppkonsumenten. Av det jag äter tar jag bara tillvara ca en tiondel för tillväxt medan de resterande 90 procenten försvinner. En del via andningen, som koldioxid. En annan del som värmeförluster, eftersom vi hör till de varmblodiga djuren. Tursamt nog är vi människor allätare, dvs äter primärproducenter som rotfrukter, grönsaker, frukter och bär, filtrerare som t.ex. musslor och ostron, och kallblodiga arter även kallade växelvarma arter som kräftdjur, samt små och stora fiskar. De växelvarma eller kallblodiga arterna är mer effektiva, så för varje steg uppåt i näringskedjan försvinner 75 % av energin och kvar blir 25% till tillväxt och produktion av ny biomassa.

Människan är av naturen allätare och för att effektivisera vårt upptag av näring och minska energiförlusterna är det bästa att äta växelvarma djur från havet. På land är betare, som kor, kaniner och får, en bra födokälla för oss människor. De kan omvandla gräsbiomassa till kött, mjölk, och ull och många mer produkter – ett ”trick” vi inte klarar av. Dessutom, samtidigt som de äter gräs och växter bidrar ju boskapen till att hålla markerna öppna och ökar den stora artrikedomen av blommor och insekter. De kan också bidra till att hålla vassen nere och ge en artrik strandäng.

Eftersom vi är allätare är vi också ett av rovdjuren högst upp i näringskedjan i Östersjön tillsammans med de varmblodiga sälarna och fiskätande rovfåglar, som mellanskarven, sillgrissla, tordmule och stor –och småskrak och många andra fågelarter.

Längst ner i näringskedjan hittar vi fastsittande, kallblodiga djur, som blåmusslan (Mytilus edulis) och ostronet (Ostrea edulis). Dessa filtrerare är ännu mer effektiva. De kan använda mer än en fjärdedel av det de äter för sin tillväxt eftersom de inte förbrukar någon energi för att förflytta sig.

Fiskar har också låg energiåtgång genom att de är växelvarma. Många fiskarter lever på att äta småkräftdjur, snäckor eller arter som lever i bottensedimentet. När de växer till och blir större kan de börja äta mindre fiskar.

Braxen (Abramis brama) är en karpfisk som kan bli stor, över en halvmeter lång. Den liknar flera andra karpfiskar som finns i Östersjöns skärgårdar, t.ex. björkna, faren, vimma och ruda. Braxen kan skjuta ut munnen som en bälgliknande liten tratt. Med hjälp av denna tratt bökar den runt i sedimentet och filtrerar fram maten, som består av bottendjur. Mycket av braxens föda består av fjädermygglarver.

Braxen kan lätt förväxlas med andra karpfiskar, kanske lättast med björkna. Bilden är fotograferad från en poster om fiskar i Stockholms skärgård utgiven av Länstyrelsen i Stockholms län och bilder från Nationalnyckeln.
Bästa kännetecknet att skilja björknan från braxen är att den har ett större öga jämfört med huvudets storlek.

Traditionellt har braxen inte varit någon vanlig matfisk i Sverige, men många gillar att äta den, både inkokt och rökt. Eftersom den blir så stor och ofta förekommer i stort antal, är den en populär fisk för sportfiskare. Som alltid gäller att hålla rätt på hur stort beståndet av arten är, vilka regler som gäller vid fisket och se till att beståndet inte överfiskas.

Det kanske är dags att prova på att äta mer karpfiskar som t.ex. braxen som våra grannar i Finland. Där finns färs, biffar och burgare av karp som blivit populära sedan de introducerades för några år sedan. Du kan läsa mer om braxen här och kanske prova på att äta kokt eller rökt braxen under de kommande helgerna?

Själv tar jag och värmer mig med en god musselsoppa med musslor från Östersjön, även om de är små. Ser fram emot att smaska på japanska jätteostron när jag kommer till västkusten nästa gång. Jättegott, proteinrikt och så långt ner i näringskedjan som det går att komma utan att ge sig på vinbärssnäckor, insekter eller maskar.

Read Full Post »

För den som vill lyssna på ett webbinarium om artbildning i Östersjön kommer Kerstin Johannesson att berätta om ”Östersjöns- vårt svenska Galapagos” på onsdag kl. 18.00 -19.00. Kerstin Johannesson är professor i marin ekologi vid Göteborgs universitet och föreståndare för Tjärnö marina laboratorium utanför Strömstad. Om forskning och utbildning vid fältstationen Tjärnö har Tångbloggen berättat många gånger. Det är där som flera av Stockholms universitets marina fältkurser ges.

Vy ut över Tjärnöviken. Laboratoriet och båtar syns till höger.

Tillsammans med Askölaboratoriet, Stockholms universitets fältstation i Trosa skärgård, har det varit möjligt för mig och många andra att kunna jämföra Östersjöns artfattiga ekosystem med Västerhavet.

Bild av Askölaboratoriet i morgonsolsken.

På båda stationerna finns också goda möjligheter att göra jämförande studier av samma art och hur den lever och förökar sig i marint respektive brackvatten. För min del har det handlat om blåstång (Fucus vesiculosus) som hunnit tappa flera anpassningar, som att tåla uttorkning och infrysning, när den flyttat in i Östersjön. Det tål däremot blåstången som förekommer i ett grunt bälte utmed kusten i Västerhavet och Nordsjön.

Klippa i Tjärnöviken med ett smalt tångbälte nära ytan. En brännmanet flyter i ytan och under den syns en introducerad art, sargassosnärja (Sargassum muticum)

Vill du veta mer är det bara att anmäla sig till denna öppna populärvetenskapliga föreläsningen på Kungliga Vetenskapsakademin på onsdag sen eftermiddag. Det blir ett djupdyk i anpassningar och hur snabbt genetisk variation kan ske i en ny ung miljö som Östersjön.

Read Full Post »

Det kom ett brev, eller snarare en kommentar, till Tångbloggen. Den löd såhär:

”Hej,

Angående tång, alger och andra vattenväxter. Anser ni att det skulle finnas mening med att odla t.ex. tång för att sedan skörda för att på så sätt minska övergödningen i havet? Skulle detta i så fall vara möjligt och meningsfullt att göra lokalt i vikar/hamnar i Östersjön där vattenkvaliteten är sämre idag? Det vore intressant med en längre utläggning om/hur man kan odla/skörda t.ex. tång med avseende på att förbättra vattenkvalitet och minska miljögifter mm! Går det att göra i liten skala för gemene man?

Vänligen
Tom”

Funderingen är skribenten inte ensam om. Det kommer då och då liknande frågor till oss, så nu passar vi på att föra ett lite längre resonemang kring detta. Häll upp en kopp te/kaffe och följ med.

Övergödningen i Östersjön är på en otroligt stor skala, men visst kan man göra lokala punktinsatser. Det man måste komma ihåg är att vatten rör på sig, till skillnad från jord. Om du skulle rena en kubikmeter vatten vid din brygga, är det vattnet någon annan stans en timme senare. På land kan du jordförbättra en plätt i din trädgård, och då är just den plätten förbättrad i några år. Så om man vill komma åt problemen med övergödning så är det vid källan man ska lösa problemet. Och källan är på land, om det inte är toalettavfall från båt som råkar hamna i vattnet istället för i den avsedda anläggningen.

Så hur ska man gå tillväga om om vill förbättra sin lokala badvik?

Först bör man spåra upp varifrån näring kan komma ut i viken. Det brukar alger som grönslick (Cladophora glomerata) kunna skvallra om. Där grönslickan växer mörkt grön brukar det finnas en näringstillförsel.

Cladophora i strandkanten

Grönslick med god tillgång på näring

Uppenbara källor är såklart bäckar, åar och diken. När man har kartlagt dessa är det dags att ta reda på vart i vattendraget näringen kommer ifrån. Det kan vara en kohage, ett stall, åkrar, ett gammalt torp som någon ”glömt” fixa avloppet på. Det finns oftast många näringskällor längs ett vattendrag, det är fullt naturligt.

För att minska näringstillförseln och därmed förbättra vattenmiljön i viken kan man därför ansöka om att anlägga en konstgjord våtmark. Dessa fungerar som näringsfällor, där en krokigare fåra saktar ner vattnet så att olika växter hinner ta upp mer av näringen ur vattnet innan det rinner ut i viken. Raka diken gör att vattnet rinner för snabbt för att växterna ska hinna ta upp några större mängder. Om man tar någon meter av exempelvis åkern på varje sida diket kan man återskapa ett naturligare flöde. Några kvillande krokar i bäckfåran, inplantering av kväveälskande växter och kanske en damm eller två har även visat sig vara mycket effektivt för att öka djurlivet kring en anlagd våtmark. En utvärdering av Naturvårdsverket där man modellerat på befintliga data visade dock att ur ett rent vetenskapligt, mätbart pespektiv så är det svårt att säga om våtmarker hjälper. Detta baserades dock på att man saknade det data som behövs för att säkert kunna dra den slutsatsen. Det varierar ju nämligen kraftigt mellan regniga och torra dagar, vår eller höst, samt var i landet och på vilken jordmån man befinner sig. Som alltid måste man se till just den plats man befinner sig på. Småskalighet och lokal variation är dt man måste ta i beaktnade. Sverige är ett avlångt land…

En systematisk utvärdering utförd av en expertgrupp på EviEM under ordförandeskap av professor emeritus Wilhelm Granéli, limnolog vid Lunds universitet, visar att våtmarker är i allmänhet bra på att ta bort kväve och fosfor från vatten. Den årliga relativa minskningen, eller reningsgraden på årsbasis, är i allmänhet hög för både totalkväve och totalfosfor .  Minskningen av näring i absoluta tal (gram per kvadratmeter och år) beror mycket på belastningen; ju större mängd näringsämnen som tillförs våtmarken desto större mängd tas också bort.

Man kan dessutom plantera/gynna vass och säv att växa vid mynningen av vattendrag i viken. Denna växtlighet bromsar vattnets hastighet, så att näringen inte sprids ut i hela viken utan hinner med att tas upp just vid utflödet. Om man dessutom skördar vass och säv på hösten, så tar man ju bort näring som annars skulle återgått till vattnet. Vassen kan man kanske ha som strö till kossor och hästar, till täckodling, varmbäddar eller något annat kul.

Kom ihåg att man inte får ändra på vattendrag utan tillstånd från Länsstyrelsen. Sommarens snackis blev ju den uträtade bäcken i Tylösand. Ajabaja!

Att kunna odla sina egna alger i viken likt en kolonilott under vattnet vore ju drömmen. Men tyvärr är Östersjön inte särskilt lämpad för detta. Det är framförallt den låga salthalten som sätter käppar i hjulet för detta. Den innebär nämligen att de få tångarter som klarar av att växa inne i det bräckta vattnet lever under stressade förhållanden. Tillväxten är långsam och algerna i Östersjön blir oftast mycket mindre än på den saltare västkusten.

Ska man dessutom odla för att få upp näring ur vattnet kommer det krävas otroliga areal för detta, just för att vattnet rör sig. Att odla algen grönslick som fångstgröda innebär att man även måste kunna skörda den minst en gång om året, kanske oftare. Ställningar likt ”solcellspaneler” skulle kunna användas för att få grönslicken att växa på, men de kommer inte växa mer än ner till 40-50 cm djupt, så ytan måste vara stor. Dessa skulle i sin tur skugga ut all annan vegetation och därmed istället ha negativ påverkan på bottenmiljön lokalt, och DEN ligger ju stilla. Men vattnet flyter på. Fast alla dessa strukturer i viken kommer ju påverka hur vatnet rör sig, och vem vet hur det kan komma att påverka… Nej, det är nog inget som man enkelt kan genomföra om man ens skulle få tillstånd för det.

Problemet med miljögifter löser man inte heller med alger eller andra rotade undervattensväxter, som t.ex.  ålnate, borstnate och slingor. De kan ta upp tungmetaller från sedimentet och göra metallerna tillgängliga för betande snäckor och andra småkryp. På så sätt blir tungmetallerna tillgängliga i näringskedjan. Och oftast brukar rekommendationen vid förörenat sediment vara att INTE röra runt i det. Ska man skörda rotade vattenväxter, som lagrar näringen i just rötterna, så rycker man ju upp dem och därmed kommer föröreningen upp i vattnet igen, och sprids över större ytor när vattnet flyter vidare.

Däremot kan växter som växer i våtmarker även användas för att ta upp tungmetaller. I våtmarken kan rening av näring kombineras med att samla in föroreningar som t.ex. tungmetaller i växternas biomassa, som sedan skördas och tas om hand på lämpligt sätt.

Det är knepigt med vatten för att det är just vatten. Lättare då att angripa problemen vid källan, på land. Anlägg en våtmark så kanske du får köra en liten grävskopa!

Read Full Post »

Att en bild säger mer än tusen ord är ett känt talesätt. Men vad händer om en bild beskrivs med få eller många ord som inte stämmer? I det här inlägget reagerar vi på att flera olika arter av växtplankton har kallats för mördaralg!

Rubriker om mördaralger som sprider skräck i Östersjön, i Medelhavet eller dödar vildsvin på stränder i Bretange?  I media och press har allt ifrån den makroskopiska grönalgen, idegranskaulerpa, (Caulerpa taxifolia), som spridit sig i Medelhavet till mikroskopiska växtplankton som Chrysochromulina polylepis och olika cyanobakterier, både utmed kusten i Bretange och i Östersjön kallats för mördaralg. Är det för att väcka uppståndelse?

Det är inga alger som mördar, det är oftast cyanobakterier som ”blommar” t.ex. i Östersjön. Här förekommer cyanobakterier i stora mängder och när det blir lugnt och stilla i vattnet flyter de upp till ytan. Forskningsfartyget R/V Electra var ute vid Klintehamn på Gotland för några dagar sedan och körde då igenom detta breda bälte av cyanobakterier.  Vissa arter hakar i varandra och bildar först tussar som sedan blir till mattor,vilket vi har berättat om innan.

 

Liten båt i hamnen omgiven av cyanobakteriebloming.

I bästa fall driver en del av blomningen av cyanobakterierna iland och kan brytas ner på grunt vatten i strandzonen. De två vanligaste arterna är katthårsalgen (Nodularia spumigena) och knippvattenblom (Aphanizomenon spp.) . 

Algblomning i vattnet vid stranden och ilanddriven tång som bryts ner där den ligger, på land.

Blåser det mycket kommer cyanobakterieblomningen inte att flyta upp till ytan innan den dör,  utan sjunker direkt ner till djupare bottnar där nedbrytningen av de döda algerna leder till syrebrist. Arealen av döda bottnar breder ut sig. Dessa bottnar skulle man kunna beskriva som att ”Svarta Döden” breder ut sig!

Så jag blev såklart bekymrad när jag ser att Världsnaturfonden,  via flera mediekanaler skriver att ” Gröna döden breder ut sig i Östersjön” och att de har illustrerat detta med en jättevacker bild på en klippa i skärgården och ett bälte av grönslick (Cladophora glomerata) och troligen brunalgen korvsnöre (Scytosiphon lomentaria).

Jag förväntar mig att WWF skall ge trovärdig och korrekt information. Ett grönslicksbälte är i högsta grad levande, inte dött! Grönslick och andra alger som blåstång, korvsnöre och många andra arter producerar syre och är hem åt både kräftdjur, snäckor och småfisk.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Många arter bor i grönslicken. Här är det små bebisar av blåmussla som finner trygghet.

Under soliga varma dagar blir det så mycket syre så att det inte kan lösa sig i vattnet utan syrebubblorna lämnar vattnet och ökar syret i luften. Grönslick och andra makroalger är liksom cyanobakterier viktiga syreproducenter i Östersjön. 

Drivande grönslick utanför vassbältet kommer att brytas ner på grunt vatten.

Det är när algerna lossnar, dör och hamnar på djupare bottnar som de kommer att brytas ner och då går det istället åt syre. Igen hamnar de stora algerna oftast uppe på land och i tångvallen kommer nedbrytningen att ske långsamt. Och de bidrar inte till den stora arealen av syrefria bottnar ute i Östersjöns djup. 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Gröna alger är viktiga syreproducenter och bryts oftast ner i tångvallen.

 

Såhär ser klipporna ut på sommaren utmed många skärgårdsstränder.

Ett vackert grönslicksbälte med mycket blåstång på lite större djup. Här produceras syre!

Read Full Post »

Tanken var att delta i detta event, men som så många saker i år fick planerna ändras på grund av Corona. Istället får det bli en hälsning till alla som besöker Stömparterren idag, som ligger nära Medelhavsmuseet. Där kommer det att berättas om vatten i alla dess former under ett antal timmar. Vattenmarknaden arrangeras av Mossutställningar och har pågått i dagarna två. Detta är sista dagen denna gång.

Vaknade tidigt denna soliga, varma och stilla morgon och gick ner till stranden. Vattnet låg som en spegel. Att vattenytan blir som en spegel gör det svårt att se vad som händer under ytan.

Spegel vid bryggan

Tog med en spegel till stranden för att visa hur fint bryggan speglar sig.

Båtarna ligger fortfarande i hamn och väntar på att dra iväg över ytan till någon solig strand. Vatten som transportväg har varit och är en jätteviktig funktion för oss på många olika sätt. Det gäller samma sak här – vad som finns under ytan spelar inte så stor roll – så långe det är tillräckligt djupt så att båten inte går på grund. Det går lätta att se både nära vid stranden så att man inte trampar på brännässlorna, några detaljer på bryggan och bryggpålarna eller hur det ser ut i vassen och ända bort till andra sidan viken och skogen på ön. Det gör att det blir mycket lättare att följa förändringar som sker på land och göra de åtgärder som behövs.

soluppgång: spegling gömmer sig under bryggan+

Vad som sker under ytan kan man bara gissa sig till och kanske när det är klart i vattnet se hur det ser ut någon meter ner i vattenmassa. Vad som gömmer sig i skuggorna under bryggan är ett mysterium.

Att det finns fiskar i vattnet avslöjas genom att de gör stora och små ringar på vattenytan – men vilka arter det är får man gissa sig till. Ett riktigt stort plask inne i vassen kan vara en gädda som står på lur.

Här kommer några bilder från min utställning som jag tänkt visa på Vattenmarknaden.

Den första är just speglingen – att vi inte ser hur det ser ut under ytan. Det som inte syns –finns inte? Eller? Men lyfter man på locket så syns det att vattnet är fyllt med algblomning. När vi släpper ut avloppsvatten så fanns länge uppfattningen att det kunde späs ut – havet är oändligt stort. Här har vi kommit långt med reningsåtgärder i Stockholms skärgård och minskat tillförsel av syreförbrukande material, fosfor och kväve. Detta har gjort att blomningar av cyanobakterier minskat och vattnet blivit klarare.  Innerskärgården och i vikar som Brunnsviken var som mest övergödda på 1960-70-talet och har successivt blivit allt bättre.

På sensommaren lossnar mycket av de fintrådiga brun- och grönalgerna och bildar drivande algmattor som fastnar inne ibland vassens strån. Det som syns som bubblor i de flytande fintrådiga algerna är för det mesta syre som produceras i stora mängder. Under den täta mattan och på botten där materialet bryts ner blir det syrefritt och kan bildas svavelväte. Det luktar ruttet ägg. Såhär dags brukar det också dyka upp döda spiggar. De brukar dö efter att de förökat sig och är en naturlig del av livet i havet.

Men mer finns kvar att göra. Positiva tecken på att vattnet blivit klarare är att blåstången kan tillväxa och överleva djupare ner i vattenmassan. På 1940-50- talet gick det att hitta blåstång ner till 10-12 meters djup. Under 70-80-talet minskade blåstångens djuputbredning och den försvann helt i de innersta delarna av skärgården. Nu finns positiva tecken på att tången är på väg att komma tillbaka. Det finns gott om grunt växande tång men också djupare ner på hårda bottnar. Ett klart svar på att vattnet blivit renare genom att utsläppen minskat av fosfor och kväve.

Under bryggan växer det mycket tång, med långa nya årskott och många flytblåsor, som håller den upprätt i vattnet  Och på nedersta steget på badstegen växer en blåstångsplanta. Den är nu flera år gammal! Detta är nog en av de artrikaste badstegarna i skärgården.

Vattenmarknaden, arrangerad av Mossutställningar tar slut i eftermiddag. Men arbetet med att förbättra vattenmiljöerna både runt Stockholm och mer storskaligt i Östersjön och Västerhavet, Atlanten ….fortsätter. Det behövs också mer kunskap om vad som händer under ytan, på den lilla skalan, under olika årstider, mellan år och årtionden. Havet är i ständig förändring. Vi på Tångbloggen hoppas kunna fortsätta med att bidra efter bästa förmåga.

Read Full Post »

Har just fått den nytryckta boken om sälen ”Noriko på äventyr i tången” som vi skrivit om tidigare här på Tångbloggen. Boken är full med fina bilder,  roliga äventyr samt tips och trix som Noriko hittar på under sin resa. Författare Marie Lenngren med illustrationer av Ingmari Åkerman.

Noriko på äventyr 2020

För lärare går det att skaffa en handledning med flera förslag till hur du kan använda boken i undervisningen för åk F-6.

Själv gick jag ner till stranden, på Rådmansö, Norrtälje  och plockade några kolasnören, eller sudare (Chorda filum). Det är en brunalg som finns både i Östersjön och på västkusten. Jag gjorde ett armband precis som Noriko gör till sina vänner tångräkan och kantnålen.

Noriko flätar armband

Vill du göra ett eget armband eller ge bort det tänk på att det krymper ganska mycket när det torkar, så det måste göras ganska stort så det går att trä över handen. Eller knyt in ett band tillsammans med de långa sudarna så att det går att knyta armbandet så det blir lagom stort. Eller varför inte göra både ett halsband och ett armband?

Read Full Post »

Det finns två riktigt fintrådiga brunalger som är mycket svåra att skilja åt: trådslick, Pylaiella littoralis och molnslick, Ectocarpus siliculosus. Båda arterna är vanliga utmed de svenska kusterna, från västerhavet in i Östersjön och upp till södra Bottenviken. Möjligen förekommer trådslick lite längre norrut i Bottenviken. För att kunna skilja dem åt behövs en lupp eller mikroskop.

Du har säkert sett dem om du varit ute och badat i havet och konstaterat att det var massa brunt ludd, eller bös, som täckte större eller mindre delar av alger och botten.

Trådslick kännetecknas av att den har enrummiga (unilokulära) sporangier som sitter i rad inne i grenarna. Det liknar lite smultron uppträdda på ett strå. Det förekommer också flerrummiga (plurilokulära) sporangier som också sitter inne i grenarna.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Pylaiella litoralis, trådslick.

 

Molnslick har ofta flerrummiga sporangier som sitter i grenspetsarna, liknar lite en morot. Det förekommer också men är mindre vanligt enrummiga sporangier som också sitter i grenspetsarna.

Har den inte några sporangier så kan man fortfarande skilja den från molnslick eftersom den ofta har motsatta förgreningar, som vi har visat i ett tidigare inlägg. De skiljer sig också genom att trådslick har många små skivformade kloroplaster i varje cell till skillnad från molnslick som har bandformade, mer eller mindre vridna kloroplaster. Det är här som det behövs ett mikroskop, och en stadig hand.

Trådslick (Pylaiella littoralis) förekommer med flera generationer under året och är en kallvattensart. På våren är den vanlig i strandzonen där den kan bilda ett bälte. Den förekommer från vattenlinjen ner till ca 5 meters djup. På våren är den kort, filamenten är bara några centimeter långa. Under sommaren växer den sedan till och kan bli ett par centimeter lång. Den är en vanlig påväxt på blåstång, Fucus vesiculosus och andra vattenväxter.

På vågexponerade lokaler blir tofsarna ofta snodda så de ser ut som lite luddiga bruna rep. Jämfört med molnskick så är trådslick som det svenska namnet lite snodd i de nedre delarna och mer trådlik. Men det är såklart en vag karaktär att utgå ifrån, då detta även kan ske på molnslick.

Molnslick (Ectocarpus) förekommer främst på sommaren växande som epifyt på andra alger och vattenväxter men också på stenar och blåmusslor. Molnskick kan även bilda drivande lösa algmattor. Den är luftigare och känns lite slemmig i handen vilket inte trådslick gör.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vissa år är det gott om molnslick (Ectocarpus) och det drivande bruna luddet täcker många andra alger och växter.

Som för många marina arter påverkar salthalten artens utbredning och storlek. Trådslick kan tillväxa i ett brett salthaltsintervall från 1,5 – 45 promille. I en undersökning från 1994 tittade algforskaren George Russell på trådslickspopulationer från lokaler i Östersjön och Atlanten. Studien är publicerad i   Annales Botanici Fennici och visar hur trådslick från lokaler med låga salthalter i Östersjöns brackvatten bildar smalare trådar än vid högre salthalt i Atlanten. Han föreslår att trådslick i Östersjön bör betraktas som en egen underart av Pylaiella littoralis. Denna variant av trådslick förekommer ut till till Öresund men det är möjligt att den även skulle kunna hittas i inre delar av estuarier utmed Atlantens kuster, där vattnet är lite mer bräckt.

Genom att dessa två arter i vattnet ser så lika ut behandlas de som ett artpar i den nationella miljöövervakningen, för det är för svårt (läs: omöjligt!) att säkert bestämma arten vid en inventering i fält. Således kan man andas ut och nöja sig med att kalla dem Ecotocarpus/Pylaiella när man ser dem. Samma sak gäller för flera andra makroalger i Östersjön som blir mindre i storlek än på västkusten och därmed svårare att artbestämma. Hit hör till exempel rödalgerna kilblad Coccotylus truncatus och blåtonat rödblad Phyllophora psuedoceranoides, som i Östersjön slås ihop till Coccotylus/Phyllophora.

Som alla fintrådiga alger är dessa bra på att ta upp näring och snabbt växa till om det blir gynnsamma förhållanden. Vissa år kan blåstången vara nästan helt mumifierad i brunt ludd. Endast de nya topparna sticker upp och fångar det livsviktiga solljuset. Med lite vattenrörelse är det inte säkert att trådslicken får sitt typiska ihopsnodda utseende så för en säker bestämning skulle man behöva ta till ett mikroskop.

DSCF2496

Blåstångens toppar sticker ut ur molnslickens (eller trådslickens) svepning.

Read Full Post »

Curry gryta med kyckling o ris.

Kom tillbaka från västkusten och currygrytan med kyckling, äpplen och svamp var i stort sett klar. Det finns inte lika mycket att välja på i Östersjön som på västkusten där det finns många fler marina arter som är goda att äta i olika maträtter.

Det fick bli snabbt förvällda blåstångstoppar och småskurna bitar av sudare, Chorda filum till riset. Sudare har också kallats för snärjtång.

Read Full Post »

Older Posts »