Tiden går fort och nu är det redan dags för våra resenärer att åka till Quito. Där är det risk för regn och bara 14 grader. Eftersom solen strålade idag här hemma i Sverige, minskade avundsjukan lite. Det går ju inte att ha varit på San Cristobal utan att ha fotat både sköldpaddor som badar i lerpölar och Darwins finkar. Precis som med sjölejonen verkar de inte bry sig speciellt mycket om oss människor. Och finkarna kalasade gärna på lite vindruvor som låg på backen.
En observation som jag gjort från fotografierna är att skalen som ligger på stränderna är väldigt tjocka, både skal av musslor, snäckor och ett jättevackert krabbskal. Undrar om det beror på att det är funktionellt att ha ett kraftigt skal som skydd mot att bli uppäten eller för att klara sig i bränningarna som rullar in mot kusten?
För skålsnäckor är det nog mest att kunna suga sig fast mot botten med sin stora fot såde inte spolas bort i bränningarna. Har försökt att plocka loss några, bland annat när jag var på Teneriffa – det var en nästan omöjlig uppgift. För krabbor kan jag tänka mig när jag kollar på skalet att den både är väl kamouflerad med sitt lite knöliga skal men också att den är svårare att öppna och få tag på det köttiga innehållet.
Många bitar av flera olika ledsnäckor ihopplockade för att visa hur den skulle kunna se ut. Den största biten är ca 8 cm bred.
Skaldelarna från den stora ledsnäckan Chiton magnificus som blir ca 17 cm lång och 8 cm bred är imponerande. Den har också en stor fot att hålla sig fast med och färgen är svart grå så den är säkert svår att se när den sitter på någon klippa. Den har en kraftig rasptunga och kan beta av alla fina alger som växer på klipporna. I Sverige finns det 11 arter av ledsnäckor, men de blir inte mycket mer än någon cm långa. Finns en bild i inlägget på Tångbloggen från augusti 2015 på en ledsnäcka. För att få syn på den gäller det att kolla igenom inlägget.
Det är den stora foten som man brukar äta hos Chiton magnificus. Den lär vara delikat att äta och det gick lätt att hitta en massa recept på nätet. Men vid den avslutande middagen blev det istället en lite lyxig middag på den djuphavslevande stenfisken Brujo. Andra rätter som var lite spännande att prova på var majsmjölsgrötbollar fyllda med skaldjur, lite som en sorts kroppkaka eller empanadas, dvs pajer med olika fyllning.
Nu går resan vidare till Quito, med höga berg och sen kanske ner till regnskogen…någon liten rapport till kommer från resan …
I dag var Tångbloggen tidigt ute med att skriva om havsspyan, Didemnum vexillum, en sjöpungsart som hittats i svenska vatten. De första fynden var på ostronskal funna vid Kosterhavets nationalspark. Kändes extra roligt för mig när jag slötittade på Efter Fem i TV 4 och får se min kollega Ellen Schagerström i rutan därhän berättande om denna nya invasiva art som nu även finns i norra Bohuslän.
Det var helt oväntat så det var tur att jag hann på fram mobilen och fota denna nya sjöpungsart som just kommit till våra kuster. Ellen gav en bra snabb introduktion till artens förekomst, spridning och möjlig påverkan på ekosystemet. Vill du veta mer läs inlägget på Tångbloggen.
Eftersom jag är på väg till västkusten och Tjärnö, nära Strömstad, kommer jag självklart hålla ögonen öppna och se om det går att hitta fler exemplar. Kanske på något japanskt jätteostronskal eller varför inte i den närmaste båthamnen?
Vad händer första lördagen i september? Jo, det är Ostronets Dag! För den som glömt blev man påmind imorse på nyheterna. TV4 hade tagit in kocken Sebastian Gibrand och en massa ostron för att fira denna jättegoda proteinkälla som finns utmed många stränder på svenska västkusten idag. I Sverige har vi två olika arter av ostron: det europeiska, även kallat platta ostron och det japanska, även kallat stillahavsostron. Kärt barn har många namn. Det som många kanske har råkat ut för under sommaren, när fot eller tass skurits upp på vassa skal, är stillahavsostronet, Magellana gigas, som kan växa såpass grunt att det ligger över vattenytan vid lågvatten. Det europeiska ostronet, Ostrea edulis, bildar också ostronbankar, men ofta på lite större djup. Dessa tillhör markägaren och är inte tillåtna att plocka.
Flera japanska jätteostron växer på varandra. utmärkta för att etablera nya små tångplantor. Liten sjöstjärna har också hittat en plats att krypa runt på.
Stillahavsostronet är en nyligen introducerad art, som hittades första gången 2007 i svenska vatten. Den har troligtvis kommit hit via Frankrike där den odlas för konsumtion sedan slutet på 1970-talet. Det var helt klart i TV4 programmet i morse att stillahavsostronet är här för att stanna och håller på att bli allt mer populärt att plocka och äta också här i Sverige.
Det klassiska sättet att äta ostron på, är att servera dem levande på en bädd av is, öppna med ostronkniv och äta dem råa med en skvätt citron. Men detta har en textur och smak som inte faller alla i smaken. Bättre då att laga till dem, så ändras konsistensen mer till att påminna om blåmussla. Mycket trevligare för den som är känslig för lite sladdrig konsistens och mineral-rik smak.
Förr i världen kunde man ringa till Fröken Mussla, en tjänst på framförallt västkusten som höll koll på eventuella blomningar av giftiga mikroalger. Då var det mest för de som ville äta blåmusslor. Nu när stillahavsostronen ökat så markant, vore det verkligen lämpligt att införa tjänsten igen. Tänk att få ha jobbet som fröken Ostron! I väntan på detta kan man se på öppna och stängda områden för skörd av ostron och musslor på Livsmedelsverkets hemsida. Den är dock tyvärr inte heltäckande, eftersom provtagning endast görs i öppna områden.
Två jätteostron bildar ett fint hjärta.
Hittade detta hjärtformade stillahavsostron på stranden för ett år sedan sista december 2021. Passade utmärkt gratinerat, för att fira in det nya året med. Föresten funkar alla former på skal, både små att äta direkt med bara lite citron eller gratinerat med vitlökssmör och mandelflarn – att fira Ostronets Dag med!
Idag togs beslut om att sätta upp 22 nya invasiva arter på listan för invsiva arter inom EU. Enligt Maria Widemo, enhetschef på Naturvårdsverket, är bättre att arbeta förebyggande. Med detta menas att se till att arterna inte tar sig hit och att eventuella problem kan förhindras innan de blir problem, som ofta blir dyra att lösa. Det finns flera arter av landlevande växter, som här på bilden syrenslide och japansk träddödare, som vi har i våra trädgårdar och som nu finns med på listan. I och med detta kan vi komma att sätta in åtgärder för att förhindra att dessa sprids i Sverige.
Från MorgonTV i SVT där Maria Widebom berättar om EU-förteckningen över invasiva arter.
Av dessa arter är det 10 stycken som lever i vattnet. En är en marin brunalgsart, asiatisk klynnebändel, Rugulopteryx okamurae, som vi har skrivit om tidigare här på Tångbloggen. Det finns inte mycket uppgifter att hitta på Havs- och vattenmyndighetens hemsida om arten. Inte heller på Artportalen. Det beror på att den inte finns i Sverige…ännu. Så för den som är intresserad av att få veta mer om denna art, som har invaderat och skapat stora problem i bland annat Medelhavet, finns självklart ett inlägg här på Tångbloggen om dess förekomst och spridning. Den liknar arten klynnebändel, Dictyota dichotoma, en sällsynt art som förekommer på svenska västkusten, och det var många år sedan jag såg den senast.
För ett par veckor sedan släppets IPCC rapporten (The intergovernmental Panal of Climate Change FN:s mellanstatliga klimatpanel där det vetenskapliga kunskapsläget kring kommande klimatförändringar, vilka konsekvenser det kan ge och möjliga lösningar sammanställts. Det är viktigt att hela tiden tänka på att prediktionerna på vad som kommer att bli resultaten utgår ifrån modeller som tagits fram för mycket stor skala, dvs Östersjöns stora bassänger och vad som händer i den lilla strandnära skalan i grunda vikar och fjärdar kanske kan gå fortare. Varför? Jo det är där som den ökade tillrinningen av sötvatten kommer ut och vattnet är grunt och står mer stilla vilket gör att det kan bli varmare på sommaren.
Det första avsnittet här på bloggen kom att mest handla om den aktuella frågan om inbindning av kol i mjuka sedimentbottnar av olika arter av sjögräs, i första hand ålgräs men också en massa sötvattensarter som förutsätts sprida sig mer och kunna tillväxa bättre i en allt mer utsötad Östersjö.
Matta av vattenväxter på botten, mest ålnate och ett vassbälte vid stranden.
Del 2 kommer att ta upp lite aspekter på hur främst marina makroalger kan tänkas påverkas av klimatförändringar och om det redan har hänt något som bidragit till att den för ekosystemet viktiga arten blåstång har ökat i grunda miljöer?
Mindre is
Under 1940-talet var vintrarna långa och isen låg länge i vikar och fjärdar. När isen lossnade kunde den skarpa bort blåstången ner till ett par meters djup. Sedan 1980-talet och framåt har vintrarna varit milda och isen har bara legat korta perioder i de inre vikarna i Stockholms skärgård. Resultatet är att nu växer blåstången grunt och många noterar helt korrekt att det finns mer tång. Tången växer nu redan på ca 0,5 meters djup, strax under ytan så att alla kan se den. Mer information om hur isförhållanden kommer att förändras hittar Du på SMHI:s hemsida.
Grunt växande blåstång som överlevt för att det inte ligger någon is på vintern som skrapar loss den.Vid lågvatten kan den grunt växande blåstången bli torrlagd. Då gäller det att det inte blir lågvatten för länge så att den dör. Lite blåst och vågor gör att den klarar sig. I skärgården kan båt- och fartygstrafik bidra till att den dränks när svallet drar in i viken.
Höjdning av havsytan
Enligt modeller förväntas vattenståndet öka med ca 0,5 meter under de kommande 80-100 åren. Eftersom vi det fortfarande sker en landhöjning i stora delar av Östersjön som kompenserar en höjning av havsnivån kommer vattenståndet att bara öka med ca 0,5 meter under de kommande 80-100 åren enligt klimatmodeller.
Det innebär att riktigt grunda miljöer kommer att långsamt dränkas igen. Finns det mjuka sediment bottnar kommer de att vara klädda med rotade vattenväxter och klippbottnar och stenar med makroalger. Allt beroende på hur det ser ut i den närmaste strandzonen idag. I Stockholms skärgård finns det gott om klippor och stenstränder där blåstång och alger kan få fäste allt eftersom vattennivåerna ökar. Processen bör gå så långsamt att etablering av grönslick, blåstång och på större djup rödalgsbältet kommer att hinna med att etablera sig på de nya ytor som blir tillgängliga. Det kan bli lite mer problematiskt i södra delarna av Sverige där sandiga stränder dominerar men det finns också gott om steniga kuststräckor för tången och algerna att växa på även om höjningen av havsnivån blir lite större utmed kusten i Blekinge och Skåne. Över tid innebär det att Sveriges landyta kommer att minska lite och att det blir mer bottenareal som ligger under vattenytan. Kustlinjen kommer om modellerna stämmer att bli ungefär som den var för ca 100 år sedan, dvs på 1920-talet.
I nästa avsnitt om klimatförändringar, del 3, kommer vi att ta upp vilka effekter kombinationen av minskad salthalt och ökad vattentemperatur kan komma att få på de stora fleråriga brunalgerna, smaltång, blåstång och sågtång.
Musselodling i Sverige har en ganska lång historia som startar för sådär 45 år sedan. En huvudperson i Sverige, som var med om att starta den första odlingen av blåmusslor i mitten av 1970-talet var Joel Haamer. Då var odling av blåmusslor en näring som man hoppades mycket på längs svenska västkusten. Efter att ha åkt runt till andra länder och undersökt olika sätt att odla blåmusslor startades en odling nära Tjärnö marinbiologiska laboratorium, vid Lindholmen, i Strömstad. Detta blev också ett studieobjekt under de marinekologiska kurserna från Stockholms universitet under många år. Här fick studenterna undersökta hur mycket växtplankton som musslorna tog upp när vattnet passerade genom odlingen och hur botten under odlingen blev allt mer rik på organiskt material. Bilden undertill har tagits fram delvis med hjälp av flera grupper av studenter på marin ekologi och vattenbrukskurser.
Bilden visar i stora drag hur energiomsättningen sker i en musselodling. Musslorna samlar in växtplankton och organisk material från vattnet som rör sig genom odlingen. Mycket försvinner bort igen och runt 20 procent kan skördas efter ca 14- 20 månader från det att mussellarverna satt sig fast på odlingsbanden.
Här ges en närmare beskrivning av bilden och omsättningen av energi i och runt en odling. Under de stora blå tunnorna hänger de långa repen med blåmusslor. Musslorna filtrerar växtplankton och organiskt material. Från musselrepen ramlar musslornas spillning/fekalier ner på botten under odlingen (ca 20%) tillsammans med döda och levande musslor (ca 10%). Under odlingen samlas ål och plattfisk som kan ta tillvara det som ramlat ner. Kvar att skörda är ca 20 procent av den totala energin, där ungefär 4 % är bundet i skalen. Varje gång som musslorna leker släpper de ut stora mängder larver som kan bli mat till bland annat sillyngel. Och en stor del av energin går åt till livsprocesser som andning och att filtrera vatten. Vid nedbrytningen av plankton och organiskt material bildas närsalter som sprids från odlingen och även från det sedimenterade materialet under odlingen. På så sätt förs en del av näringen tillbaka till växtplanktonen och fastsittande algers tillväxt i området. Delar av näringen kommer på detta sätt att återcirkuleras och kan användas för produktion av nya växtplankton, som sedan blir till ny mat åt musslorna.
Under odlingen, som såg ut som en pelarsal med de långa repen fulla med blåmusslor, lite sjöpungar och en och annan sjöstjärna, fanns det en och annan ål som simmade runt och åt av nedfallna musslor.
Inne bland musslorna på repet syns de tunna genomskinliga sjöpungarna. Har man otur kan de ta över och helt fylla repen istället för blåmusslor. Det är viktigt att sätta ut repen eller banden vid rätt tidpunkt.
I boken ”Musselodling – havets hängande trädgårdar” som gavs ut 1977 beskriver Joel Haamer i detalj hur man bygger en odlingsanläggning, var den bör placeras och hur den skall skötas. Den innehåller också kapitel om odlingens miljöpåverkan. Och avslutas såklart med ett recept på hur du kan anrätta musslorna, t.ex. musselodlarens bästa sopprecept! Odlingen av musslor utvecklades vidare under 1980-talet tillsammans med tekniker att skörda och idéer om hur man skulle utveckla marknaden för svenska blåmusslor. Forskningsrådsnämnden i samarbete med Havsresursdelegationen publicerar 1985, rapport om ”Musslor och ostron – En ny näringsgren för svenska västkusten”. Framsidan på rapporten visar på ett av problemen om man samlar mycket musslor i en odling! Detta är fortfarande mycket frestande för ejdrarna som ser det som en toppenplats att hitta en massa god mat.
Visst ser ejdern glypsk ut när den tittar på den rädda musslan på omslaget till rapporten? Den går lätt att hitta på nätet.
Ett år som fastnat på många sätt i minnet hos många av oss är 1988, när giftalgsblomningen slog till på västkusten och ställde till med problem för musselodlingen. Den medförde att de aktiviteter som gjordes för att att få oss svenskar att äta odlade svenska musslor kom av sig. Det blev inte bättre av att Abba, som konserverar många olika produkter, gjorde ett mångårigt avtal med Korea om att köpa in musslor. Så odlandet i Sverige avstannade eller slutade att utvecklas vidare under många år. Men nu har odling av många arter som makroalger och musslor kommit igång i svenska vatten igen. Så hur ser utvecklingen av blåmusselodlingen ut idag?Detta berättar vi mer om i nästa del om odling i svenska vatten.
Vår tanke är att skriva ett antal inlägg om vattenbruk i svenska kustvatten för att belysa vad som hänt i ämnet och hur läget för vattenbruk ser ut idag. Planen är att bland annat berätta mer om algodling, musselodling och integrerade odlingssystem. Är det något speciellt Du, kära läsare, vill veta mer om är det bara att skriva i kommentarsfältet.
År 1983 kan tas som startpunkt för vattenbruk och algodling i Sverige. Under kommande år startade och gavs en kurs vid Stockholms universitet om Vattenbrukets ekologi, där vi bland annat besökte fiskodlingar runt om i Sverige och studerade den första musselodlingen på västkusten. Den låg nära Tjärnölaboratoriet och lämpade sig väl till att undersöka både tillväxten hos blåmusslorna, mängden påväxt av andra arter på repen och hur bottensamhället utvecklades under odlingen. Men mer om detta i kommande avsnitt om vattenbruket i Sverige.
Starten till det första avsnittet i vår vattenbruks-serie beror på att jag började städa i lådor när jag höll mig inomhus några dagar för att det snöande och blåste en massa. Resultatet blev att jag hittade några artiklar som skrevs 1983, för 37 år sedan. De handlade om att äta alger, för detta var tillsammans med algodling och vattenbruk högaktuella ämnen i Sverige.
Det första var känslan av att bläddra och minnas perioden när Fältbiologerna var otroligt aktiva och drivande för förändringar i natur- och miljövård. Framsidan på tidskriften ”Fältbiologen” 3/83 säger jättemycket. Hela numret handlar om Östersjön och hoten mot havet. Det tas upp många ämnen som är de samma som vi fortfarande har problem med och media skriver om än idag. Bekanta titlar är hotet av spridning av miljögifter, utsläpp av olja vid en tankolycka eller utsläppet av näringsämnen som bidrar till hög produktion av fintrådiga alger och cyanobakterieblomningar.
Framsidan är dramatisk och mörk
Här ger jag förslag på recept på alger.
När jag bläddrar vidare i tidskriften hittar jag på näst sista sidan en kort artikel med rubriken ”Alger – Kan Man Äta Det? ” där jag blivit utfrågad av Fältbiologen. Förslagen på recept är ungefär de samma som nu, även om antalet algarter vi äter har ökat. Det beror nog till stor del på att det har blivit mycket mera populärt med det asiatiska köket, där alger ingått traditionellt sedan lång tid tillbaka.
Samma år presenterar Forskningsrådsnämnden och Havsresursdelegationen en utredning kring möjligheterna för att utveckla vattenbruk, eller akvakultur, i svenska havsområden och sjöar. En av rapporterna handlar om just algodling och har titeln ” Tänk framåt – odla alger, vattenbrukets primärproducenter”. Det publiceras även rapporter om odling av fisk, kräftor och räkor. det skrivs även rapporter som tar upp frågor kring vattenbruk och miljöpåverkan, ekonomi och juridik.
Den alg som spränger jordens yta är blåstången! Men det är inte en art som ingår ibland de arter som odlas idag.
Marianne Pedersén, var då professor vid Stockholms universitet och intervjuas i Dagens Nyheter när hon presenterar rapporten den 15 september. Då importerade vi i Sverige alger till ett årligt värde av 100 miljoner kronor. Målsättningen var att undersöka möjligheterna till att svenska algodlingar skulle kunna rena vattnet, tillsammans med att kunna producera värdefulla produkter.
Det skrevs då som nu en hel del i media om framtida möjligheter för algodling i Sverige.
Utredningen föreslår framförallt odlingar på land, där större arter av algerna ligger i olika lager och sprayas med näringsrikt havsvatten. På så sätt blir tillväxthastigheten mycket snabbare än när algerna tillväxer i havet. Som förutspåddes i utredningen finns idag en algodling på land i Simrishamn där mikroskopiska alger odlas, t.ex. sötvattensarterna av grönalger Haematococcus pluvialis och Chlorella vulgaris men också den marina kiselalgen Phaeodactylum tricornutum. Det startades också lite musselodlingar och försök till att sälja musselkött som ett alternativ i hamburgare eller styckfrysta musslor att användas i matlagningen. Men tiden var kanske inte riktigt mogen ännu för detta mer exotiska inslag hos gemene man.
Det pågår idag också odling av två brunalger; skräppetare (Saccharina latissima), populärt kallad sockertång antagligen för att det låter godare och fingertare (Laminaria digitata) samt en grönalg, havssallat (Ulva lactuca). Odlingen till havs av brunalgerna startade ganska nyss, sedan 2014. Tångbloggen har redan skrivit några gånger om dessa odlingar och om skräppetare.
Idag importerar vi ca 70 % av havsproducerad mat och hela 90 % av all odlad fisk vi äter är importerad. Hur stort värdet är idag jämfört med för snart 40 år sedan har jag ingen siffra på, men den är säkert stor. Ett argumentet för att öka vattenbruket i Sverige är för att vi skall kunna bli mer självförsörjande genom att producera mer mat från havet samtidigt som transporterna minskas. Om dessutom produktionen kan bli hållbar och minska påverkan på havsmiljön är det ju klart ytterligare positiva effekter. Skall bli roligt att undersöka lite mer hur olika former av vattenbruk har utvecklats och hur framtiden kan komma att se ut. Del 2: kommer att handla om ”Vattenbruket med fokus på algodling”.
I Vetenskapens Värld igår gavs en bred översikt över tänkbara produkter att äta i framtiden. Detta satte igång lite funderingar hos mig. Somliga har konsumerats sedan århundraden tillbaka i andra delar av världen och somliga är helt nya produkter som t.ex. att ta hand om rester vid framställningen av rapsolja eller göra en proteinprodukt av hampa som kan fungera som ersättning för animaliskt kött. Programmet i sin helhet går att hitta fram till i mars 2021.
Här kommer det att handla om tankar och funderingar kring vad vi kan komma att skörda eller odla i svenska vatten på västkusten.
Det som finns att skörda är bland annat det japanska jätteostronet som spritt sig utmed kusten och går att hitta grunt utmed många stränder. Sen kan man för sitt eget nöje prova med att samla och äta olika alger, små tångräkor, ett par strandkrabbor, eller några strandsnäckor. Det är lätt att samla blåmusslor till en musselsoppa men att gräva upp hjärtmusslor eller sandmusslor kräver betydligt mer jobb.
Det som är aktuellt nu är odling är brunalgen, skräppe-tare även tidigare kallad sockertång, Saccharina latissima. I samband med odlingen av denna alg startat lanseras den under namnet sockertare, kanske för det låter godare än skräppe-tare som är det korrekta namnet – se ArtDataBanken och DynTaxa. Det finns flera andra svenska synonymer på denna vanliga alg som bildar livskraftiga bestånd utmed svenska kusten. Läs mer om den här.
Odlingar av skräppe-tare planeras att placeras relativt långt ut havet. Miljöpåverkan antas bli ganska begränsad och kan t.om. vara positiva genom att när algerna skördas transporteras näring bort ur havet, enligt gjorda studier i en försöksodling.
Däremot var odlingen placeras är centralt för att den skall fungera och ge en hög produktion. Enligt en doktorsavhandling som publicerades 2019 av Wouter Visch minskar mängden påväxt av oönskade arter på mer vågexponerade lokaler men samtidigt minskar också skräppetarens tillväxthastighet, d.v.s. hur mycket biomassa som produceras under tillväxtperioden. De lokala förutsättningarna är otroligt viktiga för en lyckad odling.
Här kommer några bilder på hur de olika stadierna av en odling ser ut. De nya repen med små unga plantor placeras ut i havet i september- oktober.
Till vänster visar en illustration hur han- och hon-gametofyter släpps från en moderplanta och sätter sig på små rep. På den högra bilden har sporofyterna vuxit ut. Repet är klart att sätta ut i sjön.
De små plantorna får tillväxa under senhöst till april –maj när de skördas året därpå. Då har de hunnit bli ca 2 m långa.
Här måste en avvägning göras och att det lönar sig att skörda dem efter första året även om bladet är mindre och tunnare än efter ytterligare ett år. Då kan bladen blivit grövre och längre, upp till 3 meter långa.
Repen med skräppe-tare färdiga att tas upp och transporteras iland.Sen skall algerna torkas och tas om hand.
Att anlägga en odling kräver en omfattande ansökan. Som med alla verksamheter i vatten kan olika intressen kollidera, t.ex. mellan sjöfart, trålning efter fisk och placeringen av en algodling med bojar och långlinor som täcker flera hektar. Placeringen kan också kanske påverka turismen på sommaren, men då odlingen sker under perioden september – maj blir denna påverkan kanske inte så stor. Fast det kan ju såklart vara intressant för nyfikna att få besöka en odling. Det är vackert att snorkla runt bland de vajande bladen, och ofta finns det mycket fisk och spännande djur, som spökräkor, kring odlingen. Så det är kanske inte bara är negativt. Dock är det kanske lite kallt i maj för att lansera självplock av alger.
Försöksodlingen ligger vid Kosteröarna – ganska skyddat i sundet mellan nord och syd Koster.
Lite längre söderut, mellan Grebbestad och Hamburgsund finns ett antal områden som bedömts som lämpliga för odling av alger. Men det gäller att söka och få tillstånd för att placera ut odlingen.
Det som kan påverka om en ansökan om att få odla alger här godkänns, är att fyra av de fem föreslagna odlingsområdena ligger i skyddade marina områden. Dagens odling på två hektar ligger mellan ön Vedskär och Kyrkosund på Sydkoster i Kosterhavets Nationalpark. Kosters Nationalpark är avsatt för att både skydda naturmiljöer, men samtidigt göra det möjligt att bedriva ett hållbart fiske. I denna lilla försöksodling räknar man med att potentiellt kunna skörda uppemot 50 ton våtvikt av skräppe-tare per odlingssäsong, dvs ca 8-9 månader. De nya områdena omfattar mellan 20 till 30 hektar och uppskattas ge en biomassa-produktion på mellan 500 -750 ton våtvikt skräppe-tare per säsong.
Så till vad kommer all denna biomassa att användas? Mat, gödselmedel, kosttillskott, kosmetika eller till fisk- och djurfoder? Substanser i skräppe-tare används i medicin. Och den kan också användas för att producera biobränsle eller göras till små plastmuggar hos tandläkaren alternativt små sugrör till drinken? Torkade chips av skräppetare är i alla fall perfekt till drinken.
Det finns många produkter av alger på marknaden. Här förevisas en flaska med Tång Rom. Blir det Vegoburgare eller chips gjorda av skräppe-tare?
Hur kan våra svenska odlingar konkurrera med länder som Korea, Chile, Japan, Kina och många flera länder? Här finns en mycket lång tradition och många olika arter av alger odlas över stora arealer. I Korea, som vi skrev om tidigare på Tångbloggen, produceras idag ca 500 000 ton av den närbesläktade Saccharina japonica.
Saccharina japonica är bara en av många arter som odlas i Korea.
Mängden odlad Saccharina japonica är 1000 gånger mer än vad som planeras att försöka starta utmed Västkusten. Den används i första hand som mat till abalone, en öronsnäcka, som också kallas för havsöron. De är vackert pärlemorfärgade på insidan av skalet. Havsöron odlas och äts antingen råa eller tillagade i olika maträtter. De är jättegoda.
Skal av abalone, havsöron.
Så vad kommer algproduktionen i Sverige att användas till? Och vad blir mest lönsamt? Kommer det att dyka upp några idag okända problem som det gjorde för musselodlingen?
Det kommer att bli mycket spännande att följa hur odlingen av skräppe-tare utvecklas under kommande år och vilka vegetariska alg-baserade produkter vi kommer att hitta i butiken i framtiden.
Detta är en pepprig alg precis som det svenska namnet anger. Bit av en bit och tugga så förstår du hur den fått sitt svenska namn. På latin heter den Osmundea oederi och är en rödalg. Den skiljdes ut från släktet Laurenciaspp. först år 2008 för det är faktiskt lite knepigt att bestämma dessa arter i en vetenskaplig publikation i tidskriften Cryptogamie, Algelogie.
Härlig bild med ett spegelblankt hav och pepparalg växande på en tegelsten tillsammans med blåstångsgroddplantor.
Pepperalg bildar en liten styv rödbrun buske som blir ca 5 cm hög. Skotten som har alternativ förgrening och är lite tillplattade sitter ofta flera tillsammans från en fästskiva. De alternativa sidogrenarna som växer ut ifrån en tydlig huvudgren är ca 1-1,5 mm breda. Grenspetsen är trubbig.
Ett uppslag ur Danmarks havsalger om Osmundea oederi, pebertang på danska.
Livcykeln ser ut som för många andra rödalger. Pepparalg har isomorfa (betyder att de ser likadana ut) skildkönade hon –och hangametofyter och en tetrasporofyt generation. Tidsperioden för att hitta fertila plantor är lång. Största möjligheterna är från maj- oktober för de trubbiga topparna med antheridier och juni- augusti för gonimokarpier. För att hitta pepparalgens tetrasporofytstadium med tetrasporangier är perioden maj- september.
I Danmarks Havsalger visas också detaljbilder på hur t.ex, toppar med antheridier och gonimokarpium ser ut.
Pepparalg växer ofta på sågtång (Fucus serratus) och blåstång (Fucus vesiculosus), men även på andra större rödalger och direkt på stenar eller ostronskal.
En tydlig pepparalg på ostronskal.
De är lätta att känna igen på sin broskiga styvhet och kan variera lite mellan att vara mer rödbruna, mörkare nästan lite rödlila eller ljusare gulröda till färgen. Det beror på hur mycket solen har blekt dem.
Här sitter massor med plantor på en blåstångsplanta, från förra sommaren en strand på Tjärnö, Strömstad.
Så för att kombinera studier av peppartång med en trevlig badtemperatur kan det passa bra vid sommarens besök på västkusten, kanske i juli-augusti? Då kan det också vara läge att samla in och torka lite pepparalg. Arten har samlats i Skottland och på Kanarieöarna och använts som en curry-liknande krydda. Den är även god att hacka färsk och ha som smaksättande topping på fisk och skaldjursrätter. Men du behöver inte mycket, för smaken av både peppar och hav är tydlig. Skölj den gärna i lite saltat vatten innan och pilla bort eventuella små djur och andra fintrådiga alger som kan ha trasslat in sig i den upprätta lilla busken.
Danmarks Havsalger band 1 handlar om rödalger, band 2 innehåller brun- och rödalger. Här finns en massa information om alger utmed den danska kusten. Värt att notera är att eftersom Danmark har kust både mot Nordsjön och in i södra Östersjön finns här många fler arter än utmed den svenska kusten.
I mars kom vintern och det är svårt att hitta alger vid vattnet om de inte ligger uppspolade på stranden. Månadens alg är sågtången, Fucus serratus, en av de lätt igenkännliga arterna som förekommer i Östersjön upp till Västervik och på Öland och Gotland. Den blir vanlig nere i Öresund och på västkusten. Den är lätt att känna igen genom sin sågade kant på bålen och sina stora platta förökningstoppar. Påväxten är en liten havsborstmask, Spirorbis och rödalgen, heter Rhodomela confervoides.
Den har inte heller några flytblåsor. Precis som blåstång är sågtången tvåkönad. Sågtången växer i ett bälte under blåstången på västkusten. Den vill nämligen inte riskera att hamna uppe i luften vid lågt vattenstånd. I Skåne –Blekinge förekommer den ner till ner till ca 6-8 meters djup och på Öland kan man hitta den från ca 3 meters djup ner till ca 10 meter. Att både blåstång och sågtång växer på större djup i Östersjön beror på att andra större brunalger saknas, som på västkusten konkurrerar om utrymmet och där pressar upp dem mot ytan..
Sågtången har precis som blåstången anpassat sig till den låga salthalten i Östersjön och har en hög befruktning av äggen fortfarande vid 7 promille. Viss befruktning kan ske ner till ca 6 promille jämfört med blåstång från västkusten där befruktningsgraden bara är ca 10 % vid 8 promille. Den huvudsakliga förökningen hos sågtång sker under senhösten, i oktober- november och ända in i december när temperaturen är låg i vattenmassan (mellan +5-10 0C).
På vintern på västkusten spolas både hela plantor och små bitar, grenar av sågtången med vissna gula förökningstoppar, i land. För sågtång och blåstång gäller det att sitta hårt fast för att inte ryckas loss av kraftiga vågor.
Bilden visar tre uppspolade tångplantor på stranden. Från vänster: Några tångplantor sitter på en blåmussla som inte satt fast tillräckligt hårt med sina byssystrådar. Några tångplantor sitter på en liten sten men de har vuxit sig så stora att dragkraften lyft upp dem med stenen på stranden. Och till höger en sågtångsplanta som vuxit sig stor men där underlaget, en kalkalg, inte klarat av dragkraften från den stora sågtångsruskan utan lossnat från stenen som den i sin tur satt på.
Som alltid när man börjar undersöka något närmare så upptäcker man något nytt. Utanför Näsby, på södra Öland finns en population av sågtång som förökar sig på sommaren inte på vintern som är det vanliga för sågtången. Det är ungefär samtidigt som blåstången förökar sig i i juni- juli. Det skulle vara spännande att undersöka denna form av sågtång närmare. Det är nu 20 år sedan någon studerade den. Men nu ligger det is och snö över Sverige och speciellt Öland så vi får vänta lite tills det blir vår. Även hemma vid bryggan på Räfsnäs ligger det tjockt med is och eftersom det är lågvatten finns det risk för att tången fryser fast i isen.
Tångbloggen 