Tisdagens tema var Den marina miljön och hur den reagerar på klimatförändringar (The marine environment and responses to climate change)
Idag var det mycket ålgräs och tång, så det har varit riktigt trevligt!
Jeanine Olsen, en av Europas ledande forskare inom sjögräs, presenterade data från ålgräsängarna längs den norska kusten. Ålgräs (Zostera marina) är, precis som blåstång och smaltång, viktiga miljöer för många arter när de är unga.
Jeanine Olsen visar på ålgräsets utbredning
Man har tidigare trott att Norge inte haft särskilt mycket ålgräs norrut, men inventeringar under sommaren visade att det var gott om ålgräs, som dessutom verkar trivas.
Jeanine jobbar med genetik, så hon har jämfört ålgräs från olika platser för att se om de är nära släkt (låg genetisk variation) eller inte (hög genetisk variation). Orsaken till att man intresserar sig för den genetiska variationen är att ju fler olika individer det finns, desto större chans är det att några kommer överleva ifall det sker en kraftig förändring där många dör. Om alla har samma gener, eller låg variation, så är det mycket mer troligt att exempelvis en temperaturhöjning gör att alla dör.
Tiia Möller från Tartu Universitet i Estland presenterade den stora estniska kartläggningen av ålgräsängar som gjorts längs den estniska kusten. De har lyckats kartlägga enorma områden, mycket tack vare att man kan släpa en videokamera efter båten, en metod som många marinbiologer inte kan tänka sig vara utan idag.
Biodiversiteten (antalet växter och djur som bor där) är hög i ålgräsängar. I Estland kan man hitta upp till 43 arter av makroalger i ålgräsängarna, vilket är 50 % av de arter vi finner i Östersjön. Man har, precis som i Norge, funnit mer ålgräs än man trodde att det fanns, vilket är positivt. I Estland finner man ålgräs i många olika miljöer, både grunda och lite djupare, inne i skyddade vikar och på mer blåsiga platser. Man hoppas att detta betyder att ålgräs klarar av förändringar i sin miljö bra.
Jonas Thormar, doktorand från UiO i Danmark, visade hur näringsväven (vem äter vem)skiljer sig mellan ålgräsängar i skyddade vikar och ålgräsängar i mer vågexponerade vikar.
Hans undersökningar visade att öronmaneten (Aurelia aurita) fungerar som topp-predator i näringsväven i skyddade ålgräsängar, där de äter små kräftdjur, frisimmande maskar och till och med spigg! Tillgången på näring i den skyddade miljön begränsar maneternas tillväxt, så de blir inte större än 5 cm i diameter.
I Östersjön är vi ju vana vid att man inte bränner sig på öronmaneter. I den skyddade viken man undersökt i Danmark, däremot, kan man känna att det svider lite om man får en manet i ansiktet när man simmar, berättar Jonas.
En forskare som Tångbloggen gillar är Stein Fredriksen från Oslo Universitet som bland annat arbetar med sågtång (Fucus serratus)!
Stein Fredriksen forskar i den norska tareskogen
Under sommaren fältarbete längs den norska kusten har de jämfört hur många och vilka djur som bor på ålgräs med de som bor på sågtång. Arterna har vissa likheter; både ålgräs och sågtång växer på ca 2-3 meters djup (i Norge, märk väl), bägge har platta ytor och finns hela året (perenna).
Man fann totalt 69 arter alger och 25 arter djur som epifyter (växte på) ålgräs och sågtång. Av dessa fanns dryga 30 endast på ålgräs och dryga 20 endast på sågtång. Slutledningen är att även om dessa två arter, ålgräs och sågtång, verkar vara samma miljö för oss, så skiljer de sig mycket i fråga om det vi kallar accessorisk flora och fauna (vilka växter och djur som bor på dem).
Thomas Wernberg arbetar vid University of Western Australia, vilket alltid gör mig avundsjuk och hemskt badsugen.
Man hade en otroligt varm sommar i Australien för något år sedan. En ökning av antal väldigt varma dagar per år kan komma att bli allt vanligare i framtiden, och redan nu kan man se effekten av höjda temperaturer i havet.
Eftersom Australien är upponer, så har de sitt kallvatten på sydkusten och varmvattnet på nordkusten, upp mot ekvatorn. På sydkusten har man cirka 1500 arter av makroalger, bland dem fantastiskt vacker kelp (Ecklonia radiata) och många fina rödalger (exempelvis Rhodymenia sonderi och Pterocladia lucida).
Dessa arter är anpassade till att leva i kallt vatten. Under den varma sommaren dog de bestånd som växte längst norrut, då de upplevde alltför varm temperatur under för lång tid.
Kelpen Ecklonia radiata är endemisk för Australien. Det betyder att den inte finns någon annanstans i världen. Under denna värmevåg dog ca 10 % av världens totala mängd av denna art. Det finns en stor risk att vi kommer se många arter försvinna om inte uppvärmningen av planeten kan bromsas ner till en naturlig hastighet.
Read Full Post »
Tångbloggen 