Den sista ön i vår lilla algfrossa är Sark. Där passade jag på att botanisera i den gamla hamnens bassäng medan tidvattnet var ute. Då var det enkelt att ta sig ner till den nu torrlagda havsbottnen via en stenramp. För den mikroalgsintresserade så finns det gott om sand att provta här. Och för oss som gilla makroalger kan det nog bäst beskrivas som ett frodigt smörgåsbord med brett utbud. En del av den blottlagda ytan i hamnen, just där stenarna ligger som tätast, ligger oftast i skugga under lågvatten. Detta påverkar såklart sammansättnignan av arter eftersom de inte torkar ut lika snabbt som om solen gassar på.
Lågvatten och gamla hamnen på Sark är så gott som helt torrlagd. Drömläge!På den skuggiga sidan var det stenig botten och fullt med alger!
Här hittade jag Lomentaria articulata, en rödalg som ser ut som om den är gjord av små avlånga vattenballonger. Släktet Lomentaria kallas greningar på svenska men eftersom just denna art inte förekommer här så saknar den svenskt namn, men den kallas bunny ears eller bunny-eared bead-weed på engelska. Däremot har vi en släkting, Lomentaria clavellosa kransgrening, som jag tror att jag såg vid ett annat tillfälle, men tyvärr inte hade möjlighet att samla in.
Vad jag tror är Lomentaria articulata, och flera andra arter. Vilken algsallad!
Jag hittade jag både platta och runda medlemmar i Osmundea-släktet. Vi smakade såklart på Osmundea pinnatifida, peppardulse. Det är ett lite knepigt släkte, vissa arter har flyttats över till Laurencia till exempel, och jag är osäker på vilka arter vi faktiskt har i Sverige, så jag har satt upp dem på min ”att kolla närmre på”-lista som jag hoppas hinna med i sommar. Jag hoppas att den danska algflorans indelning kan ge klarhet i ämnet. Vi får väl se.
Och det fanns fin Himanthalia elongata, remtång, som kallas för sea spaghetti på engelska. De långa remmarna växer fram ur en liten bägare, och så delar de sig snyggt i två med jämna mellanrum. Vi har den inte i Sverige annat än att den ibland flyter iland från Norge uppe kring Strömstad. Men kanske har den etablerat sig på en lokal i norra Bohuslän. Det måste vi såklart undersöka i sommar när vattnet blivit lite varmare.
Osmundea/Laurencia på toppen av stenen, med några snäckor som förr hette Gibbula…Osmundea/Laurencia tillsammans med bladformig Ulva, långa remmar från Himanthalia elongata, Fucus serratus, Laminaria digitata och någon platt rödalgprecis i mitten som jag inte kan se vad det är för art.
I gamla hamnen på Sark fanns det även en mycket snygg exponerings-zonering, så att det längre upp blev mer skyddat från vågor. Det kunde jag se eftersom det helt plötsligt blev täta förekomster av knöltång Ascophyllum nodosum. Jättetjusigt! Här skulle jag ha kunnat spendera många timmar, så det är nog tur att det finns tidvatten. Och tur att vi skulle med en båt så jag inte kunde glömma bort tiden och bli fast nere i bassängen. Lätt hänt annars.
Ju längre in i hamnen på bortre sidan där det blir allt större stenblock, skvallrar arterna om att exponeringsgraden för vågor är lägre.Här kommer nämligen stora mängder Ascophyllum, och så hittade jag en grotta! Sark är en mycket spännande plats.
Jag blev ju väldigt sugen på att bosätta mig i grottan jag hittade inne bland knöltången, men insåg snabbt att det nog skulle bli ganska blött vid högvatten.
Detta var den sista av de fem öarna vi besökte på vår resa med Gränslösa Resor till Kanalöarna. Även om jag här såklart fokuserat mest på algerna här så fanns det mycket blommor, fåglar och annat intressant att se på resan. Så jag rekommenderar verkligen Kanalöarna som ett enkelt, behagligt och intressant resmål för den naturintresserade.
Nu blir det ett litet kort inlägg, eftersom det är eär en liten ö. Från St Peter Port på Guernsey kan man ta en tur ut till den lilla ön Herm, där det bor ca 47 personer. Här ute är det trevliga grusvägar och man kan promenera runt ön i rask takt på lite mer än en timme, om man inte stannar och tittar på alla roliga växter och fåglar. Vi hade tyvärr inte turen att se något av de 4 häckande paren av lunnefågel, men det fanns mycket annat att njuta av. En botanisk bonus var den sapprofytiska murgrönssnyltroten Orobanche hederae, som ju som namnet anger är parasit på murgröna. Denna grupp av växter saknar eget klorofyll och är därför helt beroende av att sno detta från en specifik värdväxt. Det växte även en mycket delikat vild gräslök längs med vägarna som vi mumsade på medan vi vandrade till stranden strax under Oyster Point för att njuta lite sol i lä och bara få strosa och plocka snäckskal i lugn och ro. Det hade precis vänt från högvatten, så det var skralt med tillgången på alger för stunden. Men det är ju ändå trevligt att strosa på strand.
Vi skymtar St Peter Port i fjärranPromenadvänliga vägar med mycket växtlighetMurgrönssnyltrotVildväxande primulor i skuggan tillsammans med små violer. Ljuvligt vårtecken.
När det var dags att åka hade vattnet däremot hunnit dra sig undan en hel del. Såpass att båten fick angöra den södra hamnen, där det är djupare. Nere i den södra hamnen fanns det gott om den mindre fucoiden Pelvetia caniculata. Den klarar av att vara torrlagd länge, så den hittar vi högst upp i tidvattenzoneringen. Den saknar flytblåsor, har en smal bål som är kanalformad, lite som en hängränna, och så växer den i täta buskar. När den torkar ut ordentligt, som den gör på en varm, solig dag, så blir den helt svart. Man tror att den nog är död, eftersom den känns helt stel att ta på. Men så kommer tidvattnet tillbaks in och vips är den grön och glad igen. Vilken fantastisk alg!
Klipporna högst upp har nästan bara Pelvetia, och så lite tarmalg i hällkaren där vattnet blir kvar.Pelvetia caniculata är en tuff alg.
Idag tar vi oss till fots till nästa ö. För det kan man nämligen göra när det finns tidvatten. Från Guernseys nordvästra spets kan man, vid lågt lågvatten, under några timmar promenera över till den lilla ön Lihou över en causeway som då är torrlagd. Ön har tidigare haft en gård, samt under en tid också en fabrik som framställt jod ur alger. Läs mer om det här. Men idag är huset på ön en kursgård som grupper eller skolklasser kan hyra för exkursioner. Vi hade tur med månfaserna och timade in vårt besök precis när vattnet sjönk undan.
Lihou och dess väg som långsamt kommer fram allt eftersom vattnet drar sig undan.Nu börjar vi se bottnen komma framLihou causeway är byggd för hand av stenar som stöttar varandra.
Men det var inte helt enkelt att gå över. I början och slutet av den stenlagda promenadvägen låg det tjocka vallar av lösryckta alger. Mest bestod vallen av kelp i form av stortare Laminaria hyperborea, men jag fick även lyckan att äntligen hitta en annan tare-art som jag drömt om att se sedan jag var liten: Saccorhiza polyschides. Äntligen!! Den skiljer sig tydligt från Laminaria-släktet på tre sätt: Den har ett jättesvullet, vårtigt uppblåst holdfast. Det ser inte alls ut som Laminarians tallrotslinkande holdfast utan är mer som en sjögurka i strukturen. Eller som en pösig basker med knottror för er som inte naturligt kan associera till det ädla djuret sjögurka. Stipes är platt, inte rund. Slät och ganska jämnbred som ung, och när den blir äldre så undulerar den ute i kanterna, så att den är släte med vågiga kanter. Och så avslutas den med en spiralvriden övergång i bladet där tillväxtzonen är. Jättesnyggt. Men eftersom jag blev så exalterad över detta så tog jag såklart med algen hem, men glömde helt bort att fotografera den! Så det blir till att kika på snygg bild från Algaebase istället. Hå hå ja ja, ni förstår hur jag helt tappade kollen i glädjeyran.
En tångvall som heter duga!!Tjocka stammar av stortareVilken skattkista!
När vattnet sjunker undan finns det massor att titta på i de fördjupningar och pölar som blir kvar. I dessa hällkar byts ju vattnet ut två gånger per dygn, så det blir lite annorlunda miljö än de vi har hemma, eftersom vi inte har samma rytmiska vattenutbyte. Det fanns såklart stora mängder av den bladformade rödalgen söl, Palmaria palmata, dels växte den epifytiskt på stipes av Laminaria hyperborea men den fanns även direkt växande på stenar. Jag plockade med några nävar eftersom den är mycket god torkad. I handeln kallas den ofta för havsbacon. Det fanns jättefina täta buskar av den röda korallina algen Jania rubens, gaffelkrasing, som inte är särskilt vanlig i Sverige. Men här trivdes den minsann! Där fanns även grönalger ur släktet Ulva, av det som jag skulle kalla havssallad, Ulva lactuca, alltså bladformad. Och så hittade jag nästan mörkbruna, tunna blad av Porphyra purpurea, purpursloke, även känd som nori. Den är bara ett cellager tjock, så den blir tjusigt halvgenomskinlig nör den flyter ut i vattnet. Det var mycket tjusigt med alla dessa färger tillsammans. Och såklart glittrade det av Chondrus crispus, karragenalg, vars blåa iridiscens var enkel att se när det bara var en decimeter djupt.
Mängder av sölFluffiga buskar av gaffelkrasingHur många arter ser du här?
Och såklart var det löjliga mängder av skålsnäckan Patella vulgata. Jag hade ett sjå med att inte trampa på dem bitvis. När det blir lågvatten så följer dessa snäckor sitt eget lilla slemspår tillbaks till sin grop, som de har anpassat så att deras skal passar perfekt och sluter tätt. Då kan de hålla skalet fyllt med vatten under torrperioden och så ger de sig ut på nya äventyr när vattnet kommer tillbaka och täcker dem igen. Fiffiga små rackare! Dessa snäckor är dock betare, som med sin lilla vassa rasptunga kan slicka i sig många alger innan de hunnit växa till sig. Men det är en del av tidvattenszonens ekosystem, och det ger ju ny yta till andra arter att fästa sig på.
Skålsnäckor högt upp i tidvattenzonenSkålsnäckor och strandsnäckor i mängderMånga goda alger att beta av
Det fanns såklart även olika arter av snäckor från släktet Littorina, mest littorea och fabalis/obtusata där det fanns knöltång Ascophyllum nodosum, eftersom de lägger sina äggsamlingar på just den algen. Det kan ni läsa mer om i vår studie här. Och på knöltången fanns det gott om den epifytiska rödalgen (Polysiphonia) Vertebrata lanosa, som har en mycket tydlig smak av tryffel och som används för just detta på flera restauranger.
Lihou causeway, sedd från ön och in mot Guernsey. En härlig promenad i strålande sol!
Nu tar vi färjan från Jersey och åker vidare till Guernsey. Guernsey ligger längre ut från den franska kusten. Här är havet djupare och skillnaden i tidvatten är ”bara” 10,7 meter. I huvudstaden St Peter Port ser vi detta tydligt i hamnen när vi anländer. Vi lägger till vid yttersta piren och får gå många trappor upp till ankomsthallen.
I Atlanten har blåstången ofta fler par flytblåsor per år. Hemma i Östersjön så kan vi ju enkelt räkna ett blåspar per år i tillväxt. Här är det ibland tre eller fyra par! Det ser ut som en grön bubbelplast som draperar stenarna. Och precis som hemma hittar vi tarmalg, Ulva intestinalis, i hällkaren som förblir vattenfyllda även under lågvatten.
Ett tips för den som samlar alger till sitt herbarium är att de större, mer läderartade brunalgerna går utmärkt att torka ut lite innan hemresa. Då väger de mindre och kan enkelt blötas upp igen hemma för att pressas. En g-alg-e blir en ypperlig torkställning, och ditt hotellrum kommer få en ljuvlig arom av hav och umami. Det kan dock vara artigt att meddela hotellpersonalen så att de inte blir oroliga ifall doften tränger ut lite i korridoren.
Som en botanisk bonus fick vi även se än hel äng med den vackra lila orkidén Anacamptis laxiflora (loose-flowered orchid) som trivs på fuktiga ängar. Över oss cirklade en blå kärrhök som hade sitt bo i närheten. Vår guide på vandringen var den otroligt kunniga Trevor Bourgaize som dessutom är ordförande för La Société Guernaise. Det finns mycket att se på dessa öar för den som är naturintresserad, helt klart.
Fullt normalt sätt att hantera sina grövre algerAnacamptis laxiflora (loose-flowered orchid)
Ett kul och lite udda besöksmål mitt på ön är The Little Chapel som är byggt av porslinsskärvor och snäckskal. Kapellet byggdes, och revs ner och byggdes om två gånger (!) av en munk i det närliggande klostret. Vår lokalguide Gillian Gerard mindes hur hennes pappa donerade trasigt porslin till bygget. Det påminner mig lite om Tempelgården på Visingsö, där den lokala konstnären Olle Krantz satte ihop en blandning av småhus och egenskapade statyer. På en ö har man inte roligare än man gör sig.
Det lilla kapellet ser mycket litet ut utifrån……men är förvånansvärt stort inuti.Blandningen av porslin och snäckskal ger en unik känsla.
Och det var såklart extra roligt att badrumsprodukterna som fanns på det trevliga Peninsula Hotel där vi bodde, var tillverkade av det lokala företaget Guernsey Seaweed. Vi kunde även köpa deras produkter i receptionen.
I Engelska Kanalen, strax utanför den franska kusten, ligger Kanalöarna. Jag var nyligen på en resa med Gränslösa Resor till fem av dessa, och tänkte passa på att berätta lite kort om några alger jag hittade på var och en av öarna.
Vi börjar på Jersey, den största av Kanalöarna. Jersey har också ett av världens högsta tidvatten, med hela 12 meters skillnad mellan låg- och högvatten. Helt galet för en som är van vid Östersjön eller svenska västkustens blygsamma dryga decimeter. Utanför hotellet slog vattnet upp över hamnpromenadens mur vid högvatten. De stora vågorna slängde upp salt och tång på de bilar som stod parkerade intill muren, för att några timmar senare vara helt borta och vi kunde endast skymta havet i horisonten. Men det gav ju goda möjligheter att traska ut på en behagligt platt sandstrand och enkelt hitta små spännande högar av alger. Så bekvämt!
Vågorna slår mot muren framför hotell Omaroo där vi boddeKul fakta: den lilla svarta bilen hade ena fönstret öppet till hälften….Spår efter morgonens högvatten som nu drar sig tillbakaTidvattnet är nu på väg ut, men det är fortfarande 2 timmar tills att det är som lägst. Perfekt för strandpromenad!Blåstång….…knöltång och sargassosnärja……och stortare med röda epifyter på stipes.
Öns yta fördubblas nästan vid lågvatten och man kan helt plötsligt promenera ut tre kilometer på nyspolad havsbotten. Inte så konstigt att det odlas ostron på östra sidan av ön. Vi tog en tur ut med en guide från Jersey Walk Adventures. När alla fått på sig förbokade gummistövlar traskade vi ut på den våta sanden mot horisonten.
Vi gick ungefär en kilometer ut till de långa raderna av ostronsäckar som nu stod uppe i luften. Säckarna som legat längst på plats var helt täckta av blåstång. Detta blev ju förvisso ett bra skydd mot uttorkning och för hög värme när vattnet var borta. Andra rader hade säckar som nyligen varit inne för sortering på fabriken på land och sedan körts ut igen av traktorerna. De var lätta att se eftersom de var fulla av knalligt lysande grönalger, troligtvis från släktet Ulva.
Nytvättade säckar med ostron som just satts ut från fabriken, där de har sorterats efter storlek.Det dröjer inte länge innan de täcks av grönalger. Tjusig färg!De här säckarna har varit ute längst. Vilken härligt frodig blåstång!
Vi fortsatte utåt, i riktning mot Seymor Tower, ett torn som bara går att nå vid lågvatten. Men vi hade inte som mål att gå ut hela vägen, utan bara att komma til lett område med lite mer sten, så att vi kunde kika lite mer på alger och djur. I gropar på den böljslagsripplade sanden fanns det många snäckor av släktet Gibbula, som numera heter Steromphala. Så jag tror att det var Stereomphala cineraria vi hittade. Dessa små söta snäckor heter puckelsnurrsnäcka på svenska och har ett pärlemor-skal när yttre höljet nötts bort. Mycket tjusigt. I ett område kunde vi se rören från en mask som bygger sig ett skyddande hölje av sandkorn och små skalfragment. Det ser jättehäftigt ut och var kul att få se på nära håll.
Det fanns mycket skoj att leta efter på stenar, i gropar och bland samlingar av skal på promenadenEn skålsnäcka, en puckelsnurrsnäcka och en orange svamp hänger på en sten med lite olika alger som sällskap.Läckra rör av skalfragment som byggs av maskar som bor nere i botten.
Det fanns även en del alger, framförallt brunalger, som fäst sig på skal som sedan begravts ner i sanden och på så sätt förankrat sig ordentligt så att de inte flyter bort med vattenrörelserna. Bland annat den läckra arten False eyelash weed (Calliblepharis jubata) som jag samlade in till mitt herbarium. Jag förstår hur den har fått namnet eftersom jag fick använda en gaffel för att kamma ut de yttersta tunna delarna av bålen på presspappret.
False eylashweed blev fin även på pappret.Motvilligt på väg tillbaks in mot land
Det var jättebra att ha med sig en guide som kände till området och visste hur man skulle gå för att inte fångas av tidvattnet när det sedan är på väg in. För jag vet ju att jag lätt kan tappa bort tiden när det finns en strand att kika på. Då har man ju blicken fäst på marken och inte på horisonten.
Kanske inte läge att ta en båttur just nu?Den kända fyren La Corbière kan ibland helt översköljas av vågor.
Jersey är en mycket trevlig plats att besöka och det finns mycket att se och uppleva utöver alger. Jag rekommenderar det verkligen och hoppas få komma tillbaks hit och se mer av ön. I nästa inlägg får ni följa med vidare till Guernsey.
Lågvatten vid en strand på Lindholmen nära Tjärnö marina laboratorium. Nästan hela tångbältet ligger torrlagt. Det röda som syns på klippan mellan tången är Hildenbrandia rubra, havsstenhinna.
Tänk så roligt det är varje gång att komma ner till stränderna på västkusten i stålande solsken några dagar i april! Vad kan det bli för nya fynd som ligger och väntar på att upptäckas? Högtrycket har också gjort att det är riktigt lågt vattenstånd, så stora delar av tångbältet ligger torrlagt.
Blomningen färgade vattnet grönt vid Svallhagen nära strandkanten. Foto från den 20 april 2026Det var ännu grönare den 22 april 2021 på samma ställe vid Svallhagen.
Och mycket riktigt var vattnet knallgrönt av en algblomning vid Svallhagen, på Tjärnö nära Strömstad,. Först kunde jag inte komma på vad det var för en art. Det är ju inget som blommar såhär års i havet och kan färga det grönt. Men så dök ett minne upp från 2011 i april! Fick leta ibland gamla foton för vi hade inte startat Tångbloggen då. Det är ju Halosphaera viridis, som går att se för blotta ögat som så kulor i vattnet. Det finns flera arter men på svenska kallas de bara för Halosphaera -grönalger som ett samlingsnamn och de är marina grönalger som ofta flyter upp till ytan när vattnet är lugnt och stilla.
Skål med Halosphaera-blomning som syns som små gröna kulor i ytanMikroskopisk bild på Halosphaera-blomning.
Som vanligt när vi kommer till Tjärnö blir det en tur till olika stränder. På vägen ut till Lindholmen lyste det rosa i små gropar på den torrlagda mjukbottnen i den grunda viken på vänster sida. Stora klumpar med stillahavsostron låg uppe på stranden.
När vattnet sjönk blev blomningen av mareld kvar i små vattensamlingarNågra stransnäckor har klättrat upp på ostronet och väntar på att vattnet stiger igen. Sandmasken klarar sig under ytan.
Direkt när man kom ut ur bilen avslöjade lukten av död fisk att det var mareld, Noctiluca scintillans som drivit iland och dött. Känns helt fel! Mareld hör ju vanligast till senhösten eller december och brukar inte vara något som förekommer i stora mängder under våren. Fast de finns ju i havet året om.
Två kammaneter av arten havskrusbär (Pleurobrachia pileus),simmar runt i kastrullen tillsammans med en massa små djurplankton. I solskenet syns kammaneternas skuggor.
Hittade en kastrull för att fånga in lite plankton en bit ut i vattnet från en brygga. Där kryllade det av små djurplankton och en massa kammaneter som också brukar finnas samtidigt med mareld på höstarna. Kan det vara effekter av ett förändrat klimat vi ser? Nu förstår ni säkert varför det är viktigt med årlig övervakning av haven, så att vi kan jämföra mellan olika år och förstå vad de variationer vi ser betyder.
Detta var spännande fynd som jag inte har någon förklaring till. Som så ofta när det gäller havet utmed våra svenska långa och varierande kustmiljöer. Nu bär det av hem igen till Räfsnäs, Rådmansö och Östersjön.
Nära Naturum Öresund finns ett exempel på Land Art i form av ett stiligt stenrev som ligger vid Ribergsborgsstranden i Malmö. Det har en naturlig och varierande siluett där skarvarna gärna sitter och breder ut sina vingar. Kommer man för nära ut på piren flyger de iväg.
För den som inte hört talas om Land Art tidigare, så kommer begreppet från USA där många konstnärer under 1960-talet valde att arbeta direkt med material från naturen och i naturen. Det finns en grupp som heter Land Art i Skåne som nyligen har skapat Land Art på olika platser i Malmö.
Tång-komposition – Tångkompost?Näringen från tången göder växterna
Under konferensen ”Ringar på vattnet” fick vi också prova att göra Land Art av ilandspolat material som vi hittade på stranden. Uppgiften var att berätta något om livet i havet utanför. Några av tavlorna fick plats innanför den tjusiga guldramen, medan andra var för stora och istället fick en ram av torrt rufsigt ålgräs.
Biologisk mångfald -sorterad och organiseradTångskog och fotavtryck i sanden.
Land Art får helt olika uttryck om det omges av en praktfull gyllene ram eller buntar med torrt ålgräs.
Upplevelsen att göra Land Art på stranden gav oss på Tångbloggen en idé! Under 2026 kommer det att dyka upp Land Art som skildrar havets skiftningar och förändringar under året i en serie ”Årstider i Havet”. Vilka vatten och vilka platser får bli en överraskning.
Bänkar och grillplats vid Danmarksbukten, på Saltö. Väl värd ett besök.
Första halvan av november har varit grå, regnig och ovanligt varm. Men när vi åkte från ostkusten till västkusten i mitten av månaden hade kylan vällt ner från norr. Vintern hade kommit i Dalsland. På morgonen efter att vi kommit fram var det dags att gå och besöka stränderna runt Saltö, nära Tjärnö marina laboratorium, Göteborgs universitets fältstation, strax utanför Strömstad.
Vid entrén sitter en skylt med information om naturreservatet.Vyn över Danmarksbukten från bänken. Blåstångsplanta på en sten. Hittar du sjöstjärnan?Frusen sjöstjärna, havstulpaner och små groddplantor av blåstång..
Under natten var det riktigt kallt och på morgonen vid nio-tiden var det maximalt lågvatten. Det är ju inte så stort tidvatten vid svenska kusten, men lite skillnad gör dett allt. Mycket av den grunt växande blåstången var klädd av rimfrost. Det ger vackra, vita konturer och skadar inte tången. Blåstång på västkusten klarar att utsättas för frost under några timmar tills vattnet kommer tillbaka. Det gör däremot inte blåstång som normalt lever under ytan i Östersjön. Så blir det en längre lågvattenperiod och tången ligger torrlagd kommer en att dö. Den har tappat egenskapen av att tåla frost efter att i många generationer leva under ytan. Sjöstjärnor klarar däremot inte av att frysas. Vi fann flera stycken som hade frusit fast inne ibland grenarna på tångplantorna eller uppe på stenarna i strandkanten. Havstulpanerna klarar i alla fall att hålla sig stängda och överlever även om det är minusgrader i luften.
Många fintrådiga rödalger gömmer sig i vattnet.Frostiga sågtångsskott och en rödalg.
Strax under den spegelblanka ytan låg många fintrådiga rödalger lösa på botten. Där klarar de att leva även om vattnet är kallt. Det de inte tål är att hamna uppe på land och täckas av frostkristaller. Då sprängs cellerna. Men tänk så vackra mönster en frostig rödalg bildar tillsammans med tången på stranden.
Det blev ett kort besök i huset på Tjärnö denna gång. Men vi hann med att plocka stillahavsostron, Magallana gigas till middagen och beundra sjöröken som låg i sundet på Svallhagen. Träffade en forskare från Mexiko som studerar genetiken hos kallvattenskorallen ögonkorall, Lophelia pertusa på Tjärnö laboratoriet, ute på piren där vi badar på sommaren. Ögonkorall lever på flera hundra meters djup där den bildar stora rev. Det är en spännande art!
Middagsbordet dukat för två med gratinerade stillahavsostron och vitlöksbröd.
Han undrade vad vi plockade i det grunda vattnet och när han förstod att det var ostron berättade han att han bara ätit råa ostron någon gång men inte provat att äta gratinerade ostron ännu. Definitivt värt att prova, tycker vi. Håll utkik i bokhandeln i mars nästa år för goda recept på just stillahavsostron.
Svallhagen en favorit strand för bad och strandfyndDen röda bojen gömmer sig i sjörök,
Vi lämnade Tjärnö när sjöröken smög upp över Svallhagen och kom hem till ett vintrigt landskap på Räfsnäs, norr om Stockholm. Även här steg sjöröken över havet nere vid badhytten under soluppgången. Så vackert. Roligt att få dela med oss av de första vintriga tecknen. Hur ser dina stränder ut nu i slutet av året? Hälsningar från oss på Tångbloggen.
Vår resa fortsatte vidare från de översvämmade markerna utanför staden Ribe, som grundades omkring år 705 – 710 e.Kr och är både Danmarks äldsta stad och faktiskt en av Nordens äldsta städer. Här finns en historia som sträcker sig över 1300 år tillbaka i tiden. Vår väg tog oss till Sönderborg, som ligger vid Flensburgfjorden på ostkusten av Danmark. Staden Sönderborg växte fram runt slottet som låg på plasen under 1100-talet. På stranden nedanför husen och slottet i Sönderborg fanns det stora mängder ålgräs på delar av stranden, men även blåstång och blåmusslor på andra delar. Som ofta är fallet ligger det stenpirar som avdelar stranden och antagligen påverkar vad som växer och såklart driver iland. På den del av den långa stranden där blåstång; Fucus vesiculosus och blåmusslor, Mytilus edulis, dominerade på botten vid lågvatten var botten mer stenig.
Glad algentusiast på insamlingTång och ålgräs ilandspolatFärska ålgräsrötter
En tydlig skillnad mellan materialet på stränderna som vi besökte på Nordsjökusten och denna strand var att stora delar av ålgräset var fräscht och grönt och antagligen ryckts upp i samband med att stormen Amy nyss passerat. Mycket av ålgräset hade fortfarande färska vita rötter och bruna rotstockar där de låg på stranden. Tidpunkten för maximalt lågvatten inträffade på morgonen och sen kväll, så när vi kom ner till stranden var tidvattnet på väg in, men blåstång och blåmusslor låg fortfarande torrlagda. Det fanns många små döda strandkrabbor och lite kräkel, Furcellaria lumbricalis, tillsammans med en massa små flintstenar. Hittade också flera valnötsskal på stranden som kanske har kommit från något valnötsträd i närheten, för valnöt skall klara sig i skyddade lägen i Danmark.
Blåmusslor och tång vid lågvattenKrabbor, flinta och valnötsskal
Resan gick vidare med buss och färja till en strand vid Söby, som ligger på en liten ö mellan Augustenborg och Faaborg i Lilla bält. På stranden i Söby låg en tjock gammal tångvall med mycket tång, medan nere i vattenlinjen fanns en rad med stora sågtångsplantor, Fucus serratus, där många tagit med sig stenen de satt på när de spolats upp. Ett tydligt tecken på stormen Amy’s framfart, även här på den andra sidan av Danmark långt inne i Flensburgsfjorden.
Stranden på Söby med tångvallStenstrand med sågtångsplantor i strandlinjen
Efter en timme åkte vi vidare med färjan Ellen till Faaborg för att sluta dagen i Nyborg. Från tågstationen på väg till hotellet passerade vi förbi ”Borgmestarens skov”. Träden var helt inklädda i murgröna Hedera felix. Jag har aldrig sett både trädstammar och marken täckta av så praktfullt blommande murgröna. Hemma i Räfsnäs blommar den sällan, för den trivs bäst i lite varmare klimat. Är det tillräckligt varmt bildas små svarta frukter som vanligtvis innehåller ett eller ett par frön. På väg över bron var träden utmed bilvägen och en lyktstolpe helt täckta av överblommad skogsklematis, Clematis vitalba. Tjusigt!
Murgröna hänger ner från trädetSkogsklematis täcker träden, lyktstpolen och marken
Det måste se fantastiskt ut när träden är klädda av massor med små vita blommor på sommaren. Nu syntes istället de stora klungorna med mogna frön färdiga att spridas långa vägar med vinden.
Skogsklematis vackra vita blommor Stora mängder frön som sprids lång väg
Både murgröna och skogsklematis kan klättar högt upp i träd och genom sin täta vegetation skugga och skada tillväxten. Båda säljs som krukväxter och gynnas av ett varmare klimat. Så hur ser vi på dessa två arter med liknande påverkan på träden och växter på marken som de kan täcka över? Murgröna, som har sitt ursprung i Europa, Asien och Nordafrika, är Gotlands landskapsblomma och fredad enligt allemansrätten! Men när den spritt sig till andra länder som t.ex. USA ses den som en invasiv art eftersom den där kan konkurrera ut inhemska arter.
Skogsklematis har ett liknade ursprungligt utbredningsområde som murgröna. Den finns inte på EU:s officiella lista över invasiva främmande arter men har klassificerats som en invasiv art i Danmark med motivering att den kan kväva skogsträd där den etablerat sig. Den har också klassats som en invasiv art av lokala myndigheter som t.ex. Malmö stad. En viktig skillnad mellan arterna är mängden av frön som produceras och hur lätt de sprids. Detta är en av orsakerna till att skogsklematis sprids snabbare och kan bli invasiv jämfört med murgröna som lättast förökas med vegetativa skott ännu så länge. När klimatet i Sydsverige blir lite varmare i framtiden kommer vi kanske också att se annorlunda på både skogsklematis och murgröna.
Detta blev en lång utläggning om de två lianerna som klättrar i ”Borgmestarens skov” – men nu är det dags att berätta om stranden i Nyborg som ligger med utsikt mot Stora bältbron.
Blåstång strax under ytan.Fingertare med mörka fläckar av sprosamlingar.
Närmast Stora bältbron dominerades stranden av blåstång, blåmusslor och några plantor av fingertare, Laminaria digitata. På flera av bladen syns mörkare fläckar, sorus, som innehåller sporer, en fas i fingertarens livscykel. Tittar du noga ligger en lösryckt basdel med förgrenade rhizoider på sanden mellan fingertarebladen. Den ser lite ut som en stubbe.
Vår resa närmar sig sitt slut. En lång tappa leder ner till stranden nära det lilla samhället Drottningmölle som liggen en kort resa från Helsingör. När vi kom fram duggregnande det och som på de flesta platserna var vi ensamma på den långs stranden. Där låg en stor gammal tångvall med mycket blåstång och en del ålräs.
Andra fynd var en gren av ektång, Halidrys siliculosus, lite blåstång och sågtång och en massa av kräkel, Furcellaria lumbricalis som skiftade i allt från rött, svart till blekta delar i grönt och vitt. Inne ibland tången låg det också havsris, Anhfletia plicata, ribbeblad, Delesseria sanguinea och lite tarmalg, Ulva intestinalis. Den artrika rödalgsfloran tyder på att det måste finnas gott om lite djupare hårda bottnar i närheten utanför stranden.
Gren av ektångBlåstång, sågtång och kräkel
Det märkligast fyndet hittade jag högst upp på stranden. Inblandat med lite tång och ålgräs låg nämligen två sötvattensarter, vattenpest, Elodea canadensis, som är en främmande art i Sverige som lätt kan bli invasiv, och andmat, Lemna minor. Hur hade de hamnat i den översta tångvallen längst bort från vattnet?
Andmat, Lemna minor, syns som massor med små gröna prickar på stranden.
Den enda möjliga förklaringen skulle kunna vara att med de kraftiga regnen att den lilla sjön i närheten eller något annat näringsrikt vattendrag svämmat över, växterna spolats ut i havet och drivit iland vid högvattnet. När vattnet drog sig tillbaka blev de liggande kvar. Igen, spår av ovädret som följt oss under resan. Tackolov utan att påverka oss speciellt mycket.
Innan hemresan hann vi med ett besök på Öresundsakvariet i Helsingör som hör till Köpenhamns universitet. Öresundsakvariet visar mycket av det rika fisklivet i Öresund och att Öresundsbron skyddar livet under ytan från trålning.
Spigg, sågtång och en rödalg.Stilig torsk med sin skäggtömEtt myller av kantnålar och småfisk
På onsdag den 8 oktober tog vi färjan till Helsingborg och fick höra om hur de kraftiga sydliga vindarna i samband med stormen Amy på lördagen den 4 oktober fick vattnet att sjunka med 92 cm i Öresund och i hamnen i Helsingborg. I Malmö sjönk det med 78 cm från normalvattenståndet. Resultatet var dramatiska scener, där mindre båtar hängde i sina tampar vid bryggan när vattnet försvann. Men nu var det som vanligt igen, solen sken och färjan Hamlet körde oss över sundet på 30 minuter. För den som vill hinna handla taxfree gäller det att passa på under 10 minuter när man befinner sig på internationellt vatten.
Hoppas på fler resor till spännande stränder nästa sommar. Lena
Stränderna i Danmark gömmer sig ofta bakom en sanddyn. Gör att man blir extra nyfiken på hur det kan se ut på andra sidan. På dynen vid Fredrikshamn växte strandråg (Leymus arenarius) och havtorn (Hippophaë rhamnoides).
Det finns något som drar mig till stränder för att där strosa runt och leta efter vad som drivit iland. Strandfynd kan berätta en massa om vad som finns på bottnarna utanför. Ligger det en massa skal på stranden som är från musslor som lever nedgrävda i sedimentet, så finns det stora arealer av grunda sandiga bottnar utanför. Är det istället stora tångvallar med alger, blåmusslor och kanske några strandkrabbor, då finns det stenar och klippor i viken utanför. Vad man hittar utmed stranden kan också variera utmed en lång sandig strand. Det kanske samlas mer ålgräs i ena ändan och mer tång i den andra delen, beroende på hur olika material driver iland. Också årstiden påverkar vilka fynd som ligger och väntar på oss i början av hösten.
I början av oktober fick jag möjligheten att resa runt i Danmark under en vecka tillsammans med min dotter. Färdmedlen var färja, tåg, lokala bussar och apostlahästarna. Vi hade planerat resan men när stormen Amy drog in över Danmark natten mellan den 5 och 6 oktober fick planen ändras lite. Mer om detta senare.
Rundturen startade i Fredrikshamn, Kattegatt och fortsatte till Thyborön på Nordsjökusten och vidare ner till Vadehavet . Den första delen av reseberättelsen kommer att handla om några av dessa stränder och vad vi samlade in. Under den andra delen gick resan vidare till Sönderborg som ligger nära gränsen mot Tyskland och Kiel bukten, vidare med färja till Söby på ön Aerö och sen med ytterligare en färja och buss till Nyborg, vid Stora bält. Resan avslutades i Helsingör med ett besök på stranden vid Drottningmölle.
Den första stranden vi besökte var Palmestranden nära Fredrikshamn. Precis som många andra stränder i Danmark ligger den gömd bakom en sanddyn viket gör att man blir extra nyfiken på vad man kommer att hitta. Det som gett stranden sitt namn, palmer, fanns inte kvar eftersom sommarsäsongen var över och stranden var helt tom. Varken palmer, solstolar eller parasoller som stranden ser ut på de reklambilder jag sett på nätet. Men det gjorde inget alls. Istället var det inget som störde vyn av en imponerade hög, gulvit skalbank. Har inte sett något liknande tidigare. Det måste tagit många, många år att bygga upp denna skalgrusbank även om området utanför nog kan producera många musslor.
Palmstranden var tom men det syntes mycket spår av människor som promenerat utmed vattnet.
En stilig skalbank utmed stranden i Fredrikshamn.Ett stort antal musslor och snäckor hittades på stranden.
För att minska stranderosionen finns det med jämna mellanrum större eller mindre stenpirar utmed stranden. Detta ger förutsättningar för alger, mussel- och snäckarter, som blåmusslor och strandsnäckor, som behöver ett fast substrat att leva på. Däremot fanns det ingen större tångvall eller ansamlingar av stora brunalger på stranden. Vanliga arter vid piren var karragenalg, Chondus crispus, vårtig rödalg, Mastocarpus stellatus och havssallat, Ulva fenestrata.
i skuggan av piren sitter en tät matta med blåmusslorKarragenalg och blåmusslaHavssallat och vårtig rödalg
Dagen efter fortsatte resan till Struer, där vi övernattade. Dagen därpå reste vi ut till stränderna vid Thyborön. Där gick vågorna höga redan innan stormen slagit till.
Här ligger stränderna helt öppna mot Nordsjön, och vågorna som kom in var kraftiga och vattnet skvätte högt vid piren. Närmast vattnet låg ett brett bälte med mindre stenar. Det mesta var flinta i många olika färger, från gråa, svarta, bruna till nästan vita. Danmark blev känt för sina stora tillgångar på flinta redan under stenåldern. Eftersom flinta var sällsynt i Sverige och Norge blev det en viktig exportvara för att tillverka pilspetsar, skrapor och yxor. Från 1600-talet och framåt användas flinta för att tända krut i flintlåsgevär och pistoler. En liten geologi-historia utvikning.
Längst bort från den stora konstgjorda piren låg det stora torra buntar med ålgräs (Zostera marina). Det ska ha använts som isolering i hus förr i tiden. Lite närmare piren och en bit högre upp på stranden hade det istället samlats buntar med fingertare, (Laminaria digitata). Det gillar vi!
Stora buntar med torrt ålgräs hade blåst högt upp på strandenNärmare piren låg det istället buntar med fingertare. I vattenbrynet syns en bred bård med flinta.
Andra strandfynd var ganska många ryggskjöldar av strandkrabbor, mer fingertare och någon alg som var helt överväxt av taggig tångbark (Electra pilosa) och ganska många blekta plantor av karragenalg (Chondrus crispus).
Fingertare , karragenalg och krabbskalTaggig tångbark och karragenalg er som delvis tappat färgen.Min dotter Camilla hämtar blåstång.
Det fanns såklart ingen blåstång på den öppna stranden. Där var vågornas kraft alldeles för stor för att de skulle kunna hålla sig fast. Utan vi hittade den istället på en skyddad del bakom piren, där det växte fina ruskor på stenar nära ytan. Det blev lite klättring (av min hjälpsamma dotter) för att samla in några plantor att pressa. Får bli ett eget inlägg senare i år om hur olika blåstångsplantorna såg ut på stränderna som vi besökte under resan.
Vårt tredje stopp var Ribe, Danmarks äldsta stad som ligger vid en liten å som rinner ut i Vadehavet. Efter en fika i det gamla packhuset som nu är omgjort till ett populärt café tog vi bussen ut till Vadehavscentret och stranden. Vi var de enda två passagerarna. Turistsäsongen är helt klart över och att väderprognosen utlovade en storm till kvällen och högt vattenstånd, kanske upp till 2,5 -3 meter över medelvattenstånd, kan ju ha spelat in.
På väg till VadehavetPasserat över stranddynen.Framme vid Vadehavet.
Vattnet hade redan hunnit stiga och det blåste ordentligt när vi kom fram till stranden. Det gick inte att gå ut på botten, möjligen vada en liten bit ut i vattnet. I gräset uppe på land växte några lite rödaktiga glasörtsplantor (Salicornia europaea), tillsammans med ilandspolad, vissen havssallat, som delvis tappat sin gröna färg, lite blåstång med förökningstoppar och skal av strandkrabba (Carcinus maenas).
Glasört, havssallat och lite gammal blåstång.Blåstång med förökningstoppar, ett krabbskal och vitgul havssallat.
Tyvärr kunde vi inte göra någon längre tur ut på Vadehavet eller stanna och följa hur högt vattnet steg. På Vadehavscentret fanns information om de största stormfloderna, bland annat Julstormfloden 1717 och Backafloden 1872 som mätte 3.5 meter över normalt vattenstånd. Under stormen Babet i november 2023 steg vattenståndet över 2 meter och orsakade stor förödelse på många platser. För oss blev det att ta bussen tillbaka till Ribe, fortfarande som de enda passagerarna. Där vi åt en god middag på kvällen och sov gott, även om vi kunde höra regnet piska mot taket och fönstren när stormen Amy passerade under natten.
Vy över fälten och Ribe kyrktorn kvällen den 5 oktoberMorgonen 6 oktober efter regnet när ån svämmat över
Fortsättningen följer. I ”Resan till danska stränder Del 2” åker vi över till östra sidan av Danmark och besöker stränder vid Lilla och Stora Bält och Öresund.
Tångbloggen 