Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘vykort’

Jag kom ner till västkusten veckan efter att stormen Otto passerat, så förhoppningen var stor att det skulle spolats iland några spännande och intressanta strandfynd i Ängklåvbukten på Saltö.

Det låg lite ihopsamlat material vid skylten. Det mest intressanta var några skor, för ovanlighet skull var det två höger och en vänster sko.

Den vita skon hade ganska mycket påväxt av hydroider på snörena, så den måste ha legat i vattnet ett tag. Skosnören med hydroider måste vara lite svåra att knyta…

Sen hittade jag en låda som det stod ”Property of CHEP” på. Den hade också påväxt av hydroider. Det gick att läsa sig till att lådan är gjord av 100% recirkulerat material. Den kostar någonstans mellan 4.50-6.50 dollar och går att hyra för mindre än en cent per dag. Tänk vad mycket man kan få reda på bara man kollar på nätet! Däremot fanns det inte några fler särskilt intressanta föremål med någon påväxt på.

Pepparalg, Osmundea oederi

Så istället blir det lite om algerna som låg behändigt torrlagda eftersom det var riktigt lågt vattenstånd, som mest lite mer än -50 cm. Det var många rödalger, både fastsittande pepparalg, Osmundea oederi växande på en blåstångsplanta och intorkade trådar av Bangia fuscopurpurea.

Bangia fuscopurpurea på sten

Där det fortfarande fanns lite vatten växte vackert rödbruna Dumontia contorta, röd slemsnärja tillsammans med klargröna Monostroma, en typisk vårart. Dessa arter är utmärkta att plocka som vårprimörer. Pepparalg är, som vi skrivit tidigare om, utmärkt att samla och använda som krydda.

Dumontia contorta och Monostroma sp.

Ute på den grunda sandstranden låg blåstången nästan som pressade plantor med lite dekorativa, tunt förgrenade brunalgstofsar av molnskick Pylaiella littoralis och en lösliggande rödalg. Kanske var det gaffeldun, Callithamnion corymosum. Den är också vanlig tidigt på våren.

Men allra bäst är ju att det var jättelätt att plocka en kasse med japanska jätteostron. Det behövdes inga vadarbyxor ens. Tursamt nog hade vi en stadig kasse från Melanders, dekorerad med skaldjur, som gick att fylla till randen.

Mycket lämpligt! Får se om det hinner bli ett vykort till innan hemresan – finns ju så mycket att berätta från mina kära stränder på västkusten.

Read Full Post »

Årets första vykort kommer från västkusten, nära Tjärnö marinbiologiska laboratorium, Strömstad. Det hade regnat en massa och på många ställen är det översvämningar. Stigen ner mot Ängklåvbukten, på Saltö var full med små pölar ock likande mer en bäck än en skogsstig.

Väl framme vid stranden var det nästan som ett litet vattenfall där det bildats en massa skum innan vattnet rann ut mellan blocken till havet. Tur för oss var det uppehåll i regnet men de regntunga molnen var inte långt borta.

Allt regnvatten för med sig en massa brunfärgat vatten full med humusämnen som läckt ut från löv och barr på land. Färgen syntes tydligt när jag gick ut på piren.

Det gjorde det svårt att se botten och knöltångsplantorna skymtade vid ytan vid piren på Svallhagen, en av mina andra favoritstränder som jag alltid besöker när jag kommer till Tjärnö. Det var t.o.m. svårt att hitta några japanska jätteostron till middagen i det grumliga vattnet. På sidan om stenpiren syntes några knöltångsplantor sticka upp vid ytan.

Besöket blev kort denna gång. Vi höll på att blåsa och regna bort! På vägen hem till Stockholm och Räfsnäs tog vi vägen söder om Vänern, via Trollhättan mot Örebro för att slippa hamna i något område med stora översvämningar.

Vi hittade en informativ och spännande  skylt på rastplatsen vid Borasjön där vi drack en kopp kaffe. Platsen finns markerad med en cirkel och ligger ca 78 meter över havsnivån. Den har sats upp av SMHI, Länsstyrelsen i Örebro län och Havs- och vattenmyndigheten och visar vattendelaren mellan Västerhavet och Östersjön.

Just här är det nästan lika långt för vattnet att ta sig antingen till Västerhavet för vattnet i Borasjön, som för vattnet i närmaste sjö på andra sidan krönet några hundra meter bort, att ta sig till Östersjön. En lite hissnande tanke att vattnet i Borasjön som nu ligger frusen kommer att kunna hamna i Göta älv och rinna ut på västkusten med tiden.

De stora översvämningarna som vi hör rapporter om i TV varje dag nu innebär att det kommer att läcka mycket humusämnen och näring från översvämmade marker. Som syns bakom reportern är vattnet som forskar förbi brunt. Det är Lagan som passerar Värnamo på sin väg ner till havet och Laholmsbukten.

Beroende på sitt avrinningsområde kommer vattnet att via mindre eller större vattendrag med tiden hamna någonstans utmed kusten. Effekten blir lokalt lägre salthalt och genom att vattnet innehåller både humus och näringsämnen kommer det att gynna tillväxten av växtplankton och alger under vårvintern när ljuset kommer tillbaka. Skall med spänning följa hur denna tidiga tillförsel av näring kan påverka bottenvegetation och algblomningar lokalt, både hemmavid på Räfsnäs, Rådmansö i Norrtälje och på Tjärnö.

Read Full Post »

Brunbindel på en liten sten vid lågvatten, på Saltö, nära Strömstad.

Nu kommer det att handla om två närbesläktade brunalgsarter, brunbindel Petalonia fascia och korvsnöre, Scytosiphon lomentaria, som båda hör till familjen Scytosiphonaceae. Korvsnöre finns både i Östersjön och på västkusten och växer i ett bälte nära vattenytan, så det är hyfsat lätt att hitta och plocka lite och ta med hem. Den förekommer framförallt på våren och hösten. I det japanska köket brukar man använda torkade plantor i misosoppan. Korvsnöre har ett högt innehåll av järn och smakar lite som bönor. Som du säkert har gissat av namnet ser den ut som små korvar på snöre.

Read Full Post »

Innan det började blåsa och snöa både på ost- och västkusten fick jag ett par fina strandpromenader nära Tjärnö marina laboratorium, i Kosterarkipelagen. Vattenståndet var verkligen lågt och sanden låg torrlagd där det annars brukar vara 1 meter djupt vatten.

När jag gick ut på sanden såg jag en massa små gula trubbiga strandsnäckor, Littorina obtusata, krypa runt utanför tångplantorna. Det var kallt i luften bara några grader plus men de höll en hyfsad hastighet. Snäckorna lämnade tydliga spår efter sig i sanden.

En bit bort låg en tjock tångvall – där det mesta av materialet bestod av toppskott med förökningstoppar eller receptakler av sågtång, Fucus serratus som lossnat och drivit iland.

På bilden ovanför syns en närbild på en massa lösryckta sågtångsbitar. Detta är en naturlig process som sker varje år på senhöst och vinter. Nästa år kommer nya grenar att växa ut från de meristem, tillväxtzoner som sitter i toppen på grenspetsar som sitter kvar på den stora plantan.På eftermiddagen blev det en promenad ut till en av stränderna på Saltö, efter att vi plockat lite trattkantareller i skogen.

På sandstranden låg det mycket tomma skal i en smal rand med lite tång. De såg lite annorlunda ut och när jag kom närmare upptäckte jag att det var tomma skal av det vanliga, platta europeiska ostronet, Ostrea edulis.

Jag hittade flera fina skal med tydliga tillväxtzoner. Ostron förökar sig när vattnet blir varmt vid ca 15-20 0C. När jag tittade närmare på skalen såg de flesta ut att vara 3 år gamla, dvs födda på sommaren 2019 eller möjligen 2020. Båda somrarna var ovanligt varma och gynnsamma för ostronen att föröka sig.  För markägare, som också äger ostronbanken utanför, bör det finnas gott om ostron att skörda framöver.

Tittar man noga så syns ofta skiftningar i olika nyanser i strandmaterialet. På vissa ställen skiftar det vackert i gulbrunt.

Det blir ännu mera spännande om man tar upp lite i handen och tittar närmare på vad som ger färgen. Det är faktiskt bara små snäckskal som ger skillnaden – de flesta är hela skal men det finns också små skalfragment. Genom vågornas rörelser och att de väger lite olika så samlas de in i långa vågiga band på stranden.

Ett vackert mönster både på håll och riktigt nära. Fick nog ihop minst sex olika arter i denna lilla handfull med skalsand.

Read Full Post »

Lämnade Rådmansö och min brygga vid Räfsnäs för ca tre veckor sedan (1 september). Då hade vattenståndet minskat med ca 10 cm och prognosen visade på ytterligare 10 – 15 cm minskning. Det är mindre vanligt med kraftiga högtryck som blir kvar länge över Östersjön och resulterar i långa lågvattensperioder. Längre perioder av lågt vatten kan påverka överlevnaden av grunt växande blåstång (Fucus vesiculosus) och djurlivet i tångruskorna och såklart också andra alger och vattenväxter i strandzonen. 

Resmålet var att få spendera en hel vecka på en av mina favoritplatser Askölaboratoriet, Östersjöcentrums och Stockholms universitets fältstation. Det blev en tur till Sandviken, där några studenter höll på med ett experiment. 

En blå back fylld med utrustning på släp blir sättet att få med allt till provtagningsplatsen i fält.

De hade hittat på en bra metod att ta ut all provtagningsutrusning när vattenståndet var lågt och det inte gick att ta sig dit med båt. De lade allt i en stor blå back med ett rep och drog den efter sig i vattnet. Smart. Det blev några härligt soliga och varma dagar på fälttationen.

Väl tillbaka hemma på Rådmansö och Räfsnäs hade vattnet sjunkit ytterligare och båtarna stod nu på botten. 

I många grundområden har också borstnate, Stuckenia pectinata (tidigare Potamogeton pectinatus) torkat in och syns som ett mönster av smala brun-vita blad och stänglar på botten. Här kommer det att bli intressant att följa hur stor deras överlevnadsförmåga är. De bildar små knölar nere i sedimentet som de övervintrar med. Men det är ännu ganska tidigt på säsongen. Jag undrar om de har hunnit lagra tillräckligt med energi i sina övervintringsknölar redan. Något att hålla ögonen på till våren. 

När det gäller blåstången att mycket av tången dött genom färgen på vattnet. Efter att ha legad torrlagd länge dog mycket av vävnaden, och när vattnet steg igen läckte en massa bruna ämnen, faeofytin, ut i vattnet från de nu vissna eller döda plantorna. Och några dagar senare när det blåst nordliga vindar hade en del tång lossnat och drivit in i den närmaste viken. Detta är något som händer varje höst, men frågan är ju om det kommer att bli mer i höst när just de grunt växande plantorna utsatts för uttorkning. 

Vy ut mot färjeleden till Mariehamn och Finland på Riddersholm. Mycket av tången ser rödbrun ut och kommer nog att försvinna när vattenståndet höjs igen. Vågor och svallet från färjorna bidrar till att slita loss döda plantor.

Read Full Post »

Vi fick en fin dag på Långholmen utanför Tjärnö marina laboratorium nära Strömstad, tillhörande Göteborgs universitet. Första gången jag kom hit var som blivande assistent på en kurs i marin ekologi 1974, om jag minns rätt. Det var jättespännande att åka ut och försöka lära sig så många arter som möjligt innan jag en vecka senare skulle vara assistent på kursen. Det är fortfarande lika roligt att åka ut till någon strand och se vad som finns i vattnet.

Tyvärr hade brännmaneter, både blåa (Cyanea lamarckii) och röda (Cyanea capillata), kommit in. Så det blev inte så mycket bad mer att gå runt i strandkanten och kolla noga i vattnet. Den blå brännmaneten kallas också för blåklintsmanet.

Tre brännmaneter som samlats grunt vid stranden. Så vackra mönster men inget som man vill komma för nära och bränna sig på.

Uppe på land syntes spåren av gässen som simmade iväg när vi närmade oss ön. Både de tydliga avtrycken från fötterna och de många högar med skitar som låg överallt på klipporna. Något som ökat markant under senare år. Personligen tycker jag att det är ett tråkigt inslag i skärgården.

 

Det ger också spår i de grunda vattensamlingarna, hällkaren, där tarmalgerna Ulva intestinalis frodas när regnvattnet spolar ner näringen från gässens skithögar. Det blir visserligen en häftigt grön färg och några blåstångsplantor i närheten har också fått påväxt av grönalger – ett tydligt tecken på gödning.

Känns därför fint att få avsluta med en härlig bild på rödalgen blåtonat rödblad, Phyllophora pseudoceranoides  med några gula trubbiga strandsnäckor som kanske hittar något gott att äta på algens yta.

Nästa vykort från västkusten kommer att handla om strandsnäckor och hur de väljer att lägga sina äggsamlingar på blåstång där det finns en fin hinna med kiselalger och annat gott för de nya små snäckorna. Soliga hälsningar från Tångbloggen. 

Read Full Post »

Här kommer nästa vykort, tyvärr försenat eftersom postgången var lite dålig och det tog tid att få iväg det. 

En tavla vid entrén till stranden visade på det rika djurlivet på land och några miljöbilder på undervattenslivet.

Vi fortsatte med ett litet tåg längre ut till den öppna kusten där vågorna slog in mot stranden och det högt uppe på land låg en tjock strandvall med mycket organiskt material som kommer att ligga kvar och fyllas på under höststormarna. 

Nedanför låg ett band med torrt sjögräs, Posidonia oceanica, neptunigräs. Det är en enhjärtbladig växt som först beskrevs av Carl von Linné. Neptunigräset, Posidonia oceanica är en endemisk art i Medelhavet och en indikator för rent vatten. I Posidonia-ängarna förekommer ett rikt djurliv och de bidrar även till att minska kusterosionen. Där låg också några konstiga bollar i brunt, som såg ut som om de var gjorda av en massa små barr eller borst? 

De kraftiga och tjocka rhizomen och rötterna binder sedimentet och minskar påverkan av vågor. Nu hade jag ingen möjlighet att snorkla och titta på hur en Posidonia– äng ser ut under vattnet. Det får bli en annan gång. En av de största kända ängarna lär finnas söder om ön Ibiza i Spanien och når hela vägen till ön Formentera. Den är ca 8 km lång och har uppskattats till att vara ca 100 000 år gammal. I Östersjön vid nordutbredningsgränsen finns gamla ängar av vår motsvarande art, ålgräset, Zostera marina. Där har en äng uppskattats till att vara ca. 100 år. 

Och på motsvarande sätt som hos oss har många Posidonia-ängar gått förlorade under de senaste 60 åren på grund av föroreningar från orenat avloppsvatten, avrinning och ankringsskador i Medelhavet. Båda arterna bidrar med att binda in kol i bottensedimentet, men Posidonia oceanica är mycket mera effektiv som art än ålgräset. De är uppenbart när man tittar på skotten som ligger i land och de bollar som bildas när rotskotten rullar runt i vattnet och vågorna. 

Två bollar av rotstockar hos Posidonia och de borstiga strån som sitter utmed stammen.

Försenade hälsningar från en spännande strand med många fynd.

Read Full Post »

Under påsklovet blev det en efterlängtad resa till södra Frankrike med svalkande bad i floder som rinner ner från bergen och ut i havet. Vi hade en riktig tur med vädret. Strålande solsken och klart strömmande vatten som inbjöd till ett och annat dopp. 

Håller på att leta efter nattsländelarver och hade turen att hitta en som byggt ett fint hus av små fragment av pinnar och blad och blad. Får se om det går att artbestämma den när jag kommer hem.

I går gick så turen till en strand nära Sète, där vi fick åka långt ut mellan de avsnörda grunda områdena med sankmarker och där flamingon vadade runt i vattnet en bit bort. Området heter Villeneuve lès Maguelone där det ligger en katedral på en liten ö. 

Vid en av de små broarna stod en fiskare och fiskade i det grunda strömmande vattnet. Det vi lyckades fiska upp med en lång pinne var några olika arter av grönalger, dels stora sjok av något som såg ut som havssallat, Ulva spp. och ett gulgrönt krulltrassel som jag gissar är någon art av borsttråd, Chaetomorpha spp. Båda låg på den lösa mjukbotten som nog ibland blir lite syrefri. Det finns mycket fler arter här än i floden men fortfarande ganska artfattig miljö där det är risk för syrebrist ner i det lösa sedimentet.

Att det ibland blir syrebrist var för att på flera ställen utmed stranden låg det mycket döda skal av hjärtmusslor tillsammans med ett och annat skal av blåmusselsläktingen, Mytilus gallioprovincialis och hjärtmusselskal. Mytilus gallioprovincialis har en lite annorlunda form än blåsmusslan hos oss.

Efter en stund hade jag lyckats med att samla ihop flera arter av musslor och alger och hittade också några döda små krabbor. Rödalgen som låg på botten i den lite grumliga och leriga botten är en Gracilaria av någon sort. Vi fortsatte ut till en strand som låg helt öppen mot havet. Där fanns en massa andra arter. Där var det härligt att leta i strandvallen efter andra skal och makroalger och sjögräs. Kommer att skriva mer om det i nästa vykort från Frankrike dit sommaren redan kommit i mitten av april.

Read Full Post »

Slutet på december och början på januari har varit kalla men det ligger fortfarande ingen is på havet. Inte ens i en skyddad vik som vid min brygga i Räfsnäs, på Rådmansö. Vid nyår när vi var på västkusten vid Tjärnö marina forskningsstation vad det riktigt lågt vatten några dagar. Sundet mellan Tjärnö och Saltö, nära Strömstad, låg nästan helt torrlagt och med lite is i kanten. 

Is och snö i kanten på sundet där botten nästan är torrlagd.

Nu längtar man inte efter att stoppa ner händerna i vattnet som är runt 0 grader eller t.o.m. någon minusgrad. Så det är lätt att nöja sig med att leta efter lite skal in tångvallen. Det är lätt att hitta många olika arter på stranden vid Saltö. Extra vackert blir det med en fin kant av frost på skalen. Arctica islandica, islandsmusslan har stora skal som ligger kvar länge på stranden. Till arter som finns på både ost- och västkusten hör sandmusslan, Mya arenaria och hjärtmusslan, Cerastoderma edule.

Hemkommen efter nyår till Östersjön och min hemma strand, på Rådmansö, Norrtälje, insåg jag att det låg många skal i tångvallen här också, men i tångvallen var det mycket mer löv och vassbitar. Hittade också några skal av trädgårdssnäckor som ramlat ner och hamnat i tångvallen. 

Sjöängen på Rådmansö, med ett litet dike där smältvatten rinner ut i havet.

För att hålla koll på djurlivet i tången när det är ruskigt kallt i vattnet, har jag knutit fast några plantor som sitter på mindre stenar (gör att de har en tyngd som håller dom nere mot botten). Så det är bara att hiva upp plantan och skaka av djuren i den vita baljan. 

Sen förra gången när jag kollade vilket var den 5 december har de små tångmärlorna vuxit till och det kryllar av dom från en enda tångruska. Däremot var det inte många tånggråsuggor, hittade bara en enda och två nattsländelarver. Att de klarar av att simma eller röra sig i det kalla, kalla vattnet är fantastiskt.

Utöver mycket sedimentpartiklar som hamnat i tången efter blåsten var det gott om tångmärlor. Syns också ett skott av borstnate i mitten av baljan.

Jag frös ordentligt om händerna när jag sänkte tillbaka tången i vattnet och hällde tillbaka de flesta av djuren. Tog med mig lite vatten och några tångmärlor och en tånggråsugga och har ställt dom i vårt uterum med lite tång som mat och skydd. Där är temperaturen ca +5 0C. Rapport om hur mycket de ätit kommer om några dagar eller om de inte har någon större aptit förrän temperaturen blir högre? 

Read Full Post »

Tog en morgontur ner till min lilla vik, som ligger på Rådmansö i Räfsnäs. Det ligger ett tunt täcke med snö på bryggan och solen skiner. Det har hunnit bli riktigt kallt i vattnet nu, bara ca +4 C och vassen har vissnat. 

Vintervy över viken. Solsken, lite snötäcke på bryggor och mark och vissen vass.

Först ser det ganska livlöst ut vattnet, så det första är att kolla hur mycket smådjur som fortfarande håller till i en av mina tångruskor. För att slippa gå ut i vattnet har jag knutit fast några tångruskor som hänger från bryggkanten. Man lär sig med åren, minsann. När jag skakar av en tångruska i den vita baljan kryllar det av både stora och små tångmärlor, gammarider. Det finns också ett par tånggråsuggor, Idotea spp. och en nattsländelarv i ett fint hus byggt av tångbitar. Såg några av de mindre tångmärlorna som börjat bilda par. Det syntes inte till några fiskar i vattnet, men det kan ju vara lite svårt att se med alla vågrörelser och solglitter.

När jag tittar ner i vattnet nära stranden gör jag en upptäckt. Det är en fin vinterblomning av cyanobakterier som ligger och skvalpar i vattnet! Arten är knippvattenblom, Aphanizomenon spp. och såhär års är det mycket mörkt blågröna. De syns tydligt i vattnet, men det gäller att hålla ögonen öppna. 

Samlar du lite vatten med cyanobakterieblomning i ett glas och låter glaset stå en stund, kommer de att flyta upp till ytan. Då blir de ännu lättare att se. Knippvattenblom är inte giftig som katthårsalgen, Nodularia spumigena, som är den typiska cyanobakerien som blommar i öppna Östersjön på sommaren. Men låt bli att dricka av vattnet ändå.

Ett glas med cyanobakterien knippvattenblom som flutit upp till ytan.

Själv höll jag på att missa denna vinterblomning av cyanobakterier. Den kommer inte heller att ge några tidningsrubriker. Det få vänta till våren när vi på Tångbloggen skall försöka få till att sprida mer kunskap om den för Östersjön så viktiga vårblomningen. Tills dess kan du kika på den här lilla filmen vi gjort.

Read Full Post »

Older Posts »