Foto från stranden på Långholmen, nära Tjärnö marina laboratorium, västkusten, juli 2026.
Den första tanken när jag tittade ut över vattnet var ”Oj vad kan det vara för en algblomning? Eller är det ett utsläpp av något slag?”
Här på Tjärnö har jag spenderat många somrar och sett stora blomningar av både mareld och olika arter av växtplankton. Det första jag tänkte på var att det kunde vara pollen från någon landväxt. De ljusare partierna låg som i slingor mellan blåstångsplantorna.
Mysteriet löste sig snabbt när jag böjde mig ner och tittade närmare. Fotosyntes i full fart! Det var nämligen blåstången som producerade massor av syrebubblor efter att den legat torrlagd i solen under några timmars lågvatten. Tångplantorna hade hunnit bli helt knastertorra.
Det är lätt att tro att tången inte kommer att klara sig efter en lång tid uppe i luft och gassande solsken. Men nästan direkt när tidvattnet kommer tillbaka och tången blir våt igen startar primärproduktionen, där tången bildar syre och socker av koldioxid och solljus. Tången producerar så mycket syre i det stillastående vattnet att det skummar. Så de torra tångplantorna är långt ifrån döda! Det syre som inte går upp i luften med bubblorna löser sig i vattnet, så nu finns det åter igen gott om syre till alla smådjurens andning.
Titta noga så ser du den bruna blåmusslan mitt i bilden Knastertorr tång på stranden väntar på att vattnet kommer tillbaka.
I en liten skreva låg en blåmussla och väntade på att vattnet skulle komma tillbaka. Det hade hunnit bli ordentligt varmt i vattnet och musslan höll skalet ordentligt stängt. När vattnet kom tillbaka öppnade musslan sitt skal och börja filtrera plankton ur det nu syresatta vattnet. Det måste kännas skönt att få öppna skalet och ta in svalt vatten efter att ha varit så varm. De som däremot inte klarade sig är de två blå brännmaneterna som hamnade högt uppe på stenen innan vattnet drog sig undan.
Nästa gång du går på en strand där tången ligger torr under lågvattenperioden, tänk på att den lätt går sönder om man trampar på den. När den har smulats sönder kan de inte att fortsätta och växa och producera nytt syre både för livet i havet. Så gå hellre runt den torra tången än genom den.
Vår alg denna månad är relativt okänd i svenska vatten. Det var först under en nordisk workshop om sötvattensrödalger i augusti 1999 som man upptäckte ett nytt taxon för Sverige: nämligen augusti månads art, rödalgen Lemanea borealis Atkinson. Arten hittades på två platser nära den limnologiska fältstationen i Aneboda, strax norr om Växjö i södra Sverige.
Artnamnet, borealis, är passande, det är nämligen latin för nordlig. Arten har noterats i Finland och Sverige samt i Nordamerika (USA) (Wehr & al. 2015) och i provinsen Québec i Kanada (Poulin & al. 1995), så det är ett namn som berättar om vart på planeten vi kan tänkas hitta den.
Alla lokaler som undersöktes, utom sjön Fiolen, varr små rinnande vatten (max 5 m breda), som var mer eller mindre humösa med låga elektrolythalter. Så eftersom vår art gillar strömmande vatten, och dessutom heter borealis, så har den fått det svenska namnet nordlig strömtråd.
Nordlig strömtråd gillar att sitta i strömmande vatten. Foto: Roland Bengtsson.
Och som så många av de limniska rödalgerna så ser den oftast inte alls särskilt röd ut. Åtminstone inte i de mest solexponerade delarna. Den är blågrön till olivgrön när den är ung och blir rostbrun till svart vid mognad. Alger inom släktet Lemanea (jag hittade inget specifikt för arten) består av tussar med broskiga rörformade filament som kan vara mellan 1-40 cm långa och 0,2 till mm i diameter. Man ska kunna skilja mellan olika arter genom att se på förekomsten av förgrening, av deras diameter och av graden av basal sammandragning, alltså hur ihopsnörpta de nedersta cellerna är. Vill du veta mer detaljer på taxonomisk nivå finns länken här.
Så när du nu i sommar är ute och traskar i skog och mark, håll ett öga ner i strömmande vattendrag. Kanske ser du lite olivgrönt ludd och passar på att ta med en tuss hem att titta närmare på? God jaktlycka!
Den trogna Tångbloggsläsaren kan dra sig till minnes att vi under 2022 – 2023 testade metoden Green Gravel för att återetablera tare tillsammans med Länsstyrelsen i Västra Götaland. Vi samlade in både Saccharina latissima (skräppetare) och Laminaria digitata (fingertare) för att få dem att sporulera inne på lab och sätta sig på grus, som sedan hälldes ut på olika platser i fält. Du kan läsa här om hur det gick.
Små lösa tare-sporofyter som lossnat. Men de kanske kan fästa på nytt igen.Sporofyter på grus. Hur många kan du se?
Men metoden är utformad för flacka bottnar, och i Gullmarsfjorden där jag i huvudsak arbetar är det ofta branta, för att inte säga lodräta bergväggar. Svårt att få gruset att ligga kvar där… Så jag anpassade en metod från den restaureringsmanual för blåstång som jag varit med att ta fram, och kallade metoden Green Wall.
Provytan på bergväggen utan skräppetare, men innan jag borstat den ren med rotborste. De fluffiga rödalgerna gör det nämligen svårare för tarens sporer att fästa på berget.
Sist jag kontrollerade bergväggen där jag hängde ut min rigg så hittade jag 4-5 plantor, vilket jag ansåg vara ett bra resultat. Men det var på hösten 2023, i slutet av första säsongen. Hur ser det ut nu, tre år senare? Eftersom det har varit otroligt varmt de senaste dagarna, och havet är behagliga 21 grader, så var det ju toppenläge att ta på mask och snorkel för att se efter. Ibland är det extra bra dagar på jobbet, minsann. Plums i baljan!
Samma yta i juli 2026. Mycket påväxt i år, men det är gott om skräppetare under allt det fintrådiga.
Och gissa om jag blev glatt överraskad! Bergväggen som vid tiden för sådd inte hade en enda individ av Saccharina latissima var nu helt täckt av 2-3 år gammal skräppetare. En uppskattad djuputbredning, mellan tumme och pekfinger, är strax under 1 meter. Men med tanke på att väggen ligger i skugga större delen av dagen så är det inte illa.
Skräppetarens långa krokodilskinnsliknande blad är förvisso väldigt påväxta av olika arter. Bland annat fanns mycket tarmsjöpung och fintrådiga alger som gynnas av den varma temperaturen. Men om de klarar av sommarens hetta så kommer det bli jättekul att ta ett dopp närmre årets slut för att bättre kunna se just själva taren och hur mycket den faktiskt brett ut sig. Fast då blir det mer kläder på än bara baddräkten.
När tare-arter försvunnit från ett område så kan de ta lång tid för dem att komma tillbaka eftersom deras sporer inte sprider sig särskilt långt. Så genom att flytta in ”mogen” tare till lämpliga platser på senhösten och putsa undan det bös som tyvärr täcker alla ytor i fjorden, ökar chanserna rejäkt för att några nya individer ska etablera sig. Och, som vi nu har sett, så kan det tydligen gå rätt snabbt efter det. Jag kunde även se att strömmen gått från höger till vänster under fortplantningen, eftersom de fortfarande inte fanns någon tare till höger om försöksytan, men gott om plantor hela 2-3 meter till vänster om den.
Ett friskt och frodigt tångbälte tar upp mycket näring ur vattnet som annars bidrar till algblomning, mera bös och sämre syreförhållanden på bottnarna. Att återskapa de breda tångbältena som tidigare funnit i fjorden är ett steg i rätt riktning för en bättre vattenmiljö. Det skulle vara kul att använda metoden på fler platser i Gullmarsfjorden där sockertaren har försvunnit och se om det går lika bra som vid forskningsstationen. Det skulle även vara intressant att ha platser i olika väderstreck och med olika lutning för att se hur det spelar in. Får nog höra av mig till de badglada kollegorna på Länsstyrelsen efter sommaren och se om vi inte kan få till något litet projekt tillsammans. Det vore kul.
Inom rödalgerna är nästan alla arter marina, vilket betyder ett liv i salt vatten. Endast 3% av rödalgerna (ca 180 arter) har, enligt AlgaeBase, anpassat sig till ett liv i sötvatten.Paludicola turfosa(f.d.Batrachospermum turfosum Bory) torvgravsalg är en av generalisterna bland dessa förhållandevis få rödalger som har anpassat sig till sötvattenshabitat. Av namnet (Lat. turfosa – på torvmossar).kan vi gissa oss till att vi nog kan hitta den i miljöer som liknar den på torvmossar.
Artens breda utbredning, både över breddgrader och uppåt på höga altituder (>1000 möh) är ovanlig för sötvattensrödalger, som vanligtvis är begränsade till under 900 m över havet. I Nordamerika förekommer P. turfosa från Alaska i norr till centrala Mexiko i söder och i Europa är den rikligt förekommande både i Finland och Sverige, men är mer sällsynt söderut i Centraleuropa.
Arten förekommer i bergiga till subalpina mikrohabitat som kännetecknas av mörkfärgade, oligotrofa humusrika vatten. De är huvudsakligen skuggade, näringsfattiga och med rinnande eller stillastående vatten. Då algen ofta är fäst vid fasta underlag som stenar eller trägrenar kan säsongsvariationer i vattennivåer och skuggning av träd och buskar, canopy cover, utsätta algen för kraftigt fluktuerande temperaturer, solstrålning och näringstillgång.
Arten kallas ibland för frog spawn algae (grodromsalg) då den känns slemmig och påminner om just grodrom. Foto från iNaturalist.com. Som många andra limniska rödalger är den mer grön till färgen. För varför ska det vara enkelt?
En studie från 2017 av Siegfried Aigner, Andreas Holzinger, Ulf Karsten och Ilse Kranner, visade att P. turfosa insamlad från en torvmossesjö i Österrrike klarar av att leva i ett brett spann av temperatur, ljus- och näringstillgång, vilket med stor sannolikhet är varför arten har lyckats anpassa sig till ett liv i denna typ av tuffa miljöer.
Dr. Ralf Wagner från Düsseldorf i Tyskland har fotograferat den under fluroscensmikroskop. Eftersom jag mycket fräckt har norpat den ”vanliga” bilden från honom, så får du gärna klicka här för att besöka hans sida och se hur häftig den ser ut under annan belysning.
Torvgravsalg, Paludicola turfosa, under rejäl förstoring. Den vackra bilden är tagen av Dr. Ralf Wagner (se länk ovanför).
Så befinner du dig ute i naturen i närheten av en trevlig torvmosse kan det ju vara värt att kasta ett extra öga ner i vattnet och se om det finns några algbeväxta pinnar eller stenar där.
Det kallas för blomning, men egentligen är det en massförökning. Nu är det dinoflagellaten Noctiluca scintillans, på svenska kallad mareld, som fått gynnsamma förhållanden och slår på stora trumman runt Lysekil och in i Gullmarsfjorden. Ansamlingen på ytan förs runt med strömmarna och vinden, så ena dagen befinner den sig i Grundsund, för att senare hamna i Lysekil några timmar och sedan föras vidare till Fiskebäckskil.
Plötsligt är vattnet utanför forskningsstationen Kristineberg helt orange-rosa. Fullt med mareld!
Den orange soppan har en karakteristisk sötaktig, lite kväljande doft och är inte ovanlig på västkusten. Framförallt brukar massförekomster dyka upp i slutet av sommaren, i augusti-september, när vattnet har värmts upp ordentligt. Men i år har den dykt upp tidigare än den brukar. Det kan bero på värmen och att det har varit ganska stilla, så att de små algcellerna har kunnat hålla sig uppe vid ytan och där föröka sig snabbt.
Man kan nästan tro att det har skett något färgat utsläpp när ytan är helt täckt av mareld.
Här på Kristineberg marina forskningsstation vid Gullmarsfjorden har vattnet den här veckan tidvis färgats helt orange, för att några timmar senare återigen vara sin vanliga, mörka färg.I provet jag tog i morse från bryggan kan man se att cellerna börjar tröttna och inte längre har den tydliga näckrosbladsformen, utan ser mer uppsvällda ut, nästan runda. Men jag tog provet från ytan. Lite längre ner är de säkert fortfarande i fin form.
En burk med algblomningUnder luppen syns det tydligt att det är mareld, även om cellerna börjar se lite trötta ut.Blir faktiskt inte särskilt sugen på bad, även om det är härliga 18 grader i ytvattnet.
Om du orkar hålla dig vaken tills det blir mörkt på kvällen, så mörkt det nu blir så här års, så kan du se hur det glittrar och glimmar när de små planktoncellerna reagerar på beröring med att skicka ut en blå ljusblixt. Det blir helt magiskt när det är mycket mareld i vattnet. De finns året om, men det är när det blir massförekomster som vi verkligen kan se dem ordentligt. Ett nattdyk i detta är en oförglömlig upplevelse! Släck lampan och låt glittret omsluta dig helt.
Det frågas ofta om det är okej att bada i en algblomning. Det beror såklart på vilken alg det är, men om det är såpass att vattnet ser mer rosa-orange ut än det brukar, så känns det kanske inte så fräscht att hoppa i med bara baddräkt, oavsett. Just mareld producerar inget känt toxin, men den hör ändå till dinoflagellaterna, där flera arter kan producera gifter som kan orsaka både tarmtömning och allvarligare skador. Så bättre att ta det säkta före det osäkra och ta en pinne att peta i vattnet med istället om det är grötigt. Eller se till att du kan duscha av dig med rent vatten efteråt ifall du hoppar i ändå.
Det syns tydligt hur ytströmmarna går!Här i sundet är det tydligt hur vattnet rinner fortare i mitten
För Månadens Alg i juni är vi återigen ute i den periferi där endast få experter befinner sig, och både litteratur och bildmaterial är knapert. Men här har vi tackolov en tydlig beskrivning från Artdatabankens Artfakta som jag hämtar den mesta informationen från denna månad.
Kumanoa globospora är tidigare känd som Batrachospermum globosporum, men 2012 flyttades den över till Kumanoa. Arter inom släktet Kumanoa skiljer sig mot andra arter inom Batrachospermales genom att de har en vriden eller krokig karpogongren. Tyvärr har jag inte kunnat hitta någon bild på detta.
Makroskopiskt är klotsporig pärlbandsalg grön med en svagt blåaktig nyans. Algen är måttligt gelatinös, så den känns sladdrig. Arten är inte överdrivet stor, utan blir mellan 2-7 cm lång. Beroende på miljön den växer i kan den vara antingen rikligt eller sparsam förgrenad, men med en tydlig huvudaxel. Den centrala axeln är 45-80 µm bred och från denna utgår väl separerade tunnformiga eller omvänt koniska kransar, som dock så småningom flyter samman på äldre delar, då sekundära grenar utvecklas rikligt mellan noderna. Avståndet mellan kransarna, internoder, är 270-475 µm långa.
Det finns tyvärr inget mer lättläst än vetenskapliga skrifter för många av våra sötvattensarter. Hittade en monograf över släktet Kumanoa, som finns att ladda ner som pdf från ResearchGate för den intresserade.
Har du tillgång till en lupp, antingen en handhållen för fält eller en stereolupp, kan du kika efter följande karaktärer:
Barkceller som ligger ytligt utefter axeln bildar inget tätt lager. Artens kransgrenar (primära fascikler) som utvecklas från noderna har cylindriska, ovala eller päronformade celler (segment). Ofta förekommer långa hårbildningar i grenspetsarna. Karpogonet (honorganet) har ett kon- eller äggformat trichogyn (mottagningsorgan för hangameter). Karpogonets grenar, som är skruvade eller spiralformade, består av 3-7 korta celler. Just denna karaktär var typisk för Kumanoa- släktet, som jag nämnde ovan. I änden av de primära fasciklerna och på toppen av karpogongrenarna finns täta höljetrådar med hanliga könsorgan (spermatangier). Karposporangiet är klotformat, vilket bidragit till artepitetets namngivning, med en längd och bredd av 7,7-11 × 8,5-13 µm. Arten saknar monosporangier (organ för bildning av könlösa sporer). Arten är monoik (sambyggare), så du hittar både han- och honorgan på samma individ.
Typlokalen för arten, alltså den plats där den individ som först beskrevs växte, är i sjön Åsgarn, i Dalarna. På typlokalen i Åsgarn, där arten sågs 1939 och 1941, växte den på bladvass vid en båtränna nära utflödet från några källor. Detta medförde tydligen att vattnet då hade en högre alkalinitet (högre pH) än vad det har idag. Vattenkemin på övriga kända fyndlokaler för arten i Sverige tyder på att arten föredrar alkaliska vatten, vilket även stöds av fynd i övriga delar av världen. Även om fyra av de fem kända svenska fynden gjorts i sjöar så har de flesta utländska fynden gjorts i rinnande vatten. Arten har hittats växande på sten, vattenväxter och snäckskal.
Så bor du i ett område med kalkrik mark, kan det mycket väl vara så att klotsporig pärlbandsalg står att finna för den som ger sig ut att leta. God jaktlycka! Och glöm inte att rapportera in dina fynd till Artportalen om du hittar något.
I veckan var jag ute på Askö, i Trosa skärgård, och letade för ovanlighetens skull efter grönalger, inte blåstång. Men det gick ju såklart inte att låta bli att kika lite på hur den mådde såhär i vårsolen efter en vinter då vi åter haft is i området. Det var ju några år sedan sist.
I den innersta delen av viken har blåstången klarat sig lite bättre och plantor syns uppe vid ytan. Närmast i bild har den ändå skrapats bort ner till någon meters djup. Vi får ju tänka på att det var lågrt vatten på grund av högtrycket.
Vattenståndet är på väg att stiga igen efter en ovanligt lång period med lågvatten. Resultatet av isvintern och lågvatten syns tydligt i skärgården. Klipporna är helt kala långt ner under ytan. Här kommer det säkert bli knallgrönt av grönslick, Cladophora glomerata, till sommaren. Ett bra tillfälle att ge sig ut och memorera vart alla luriga grynnor ligger, för då komemr de synas bra.
Isskrap och lågvatten har tagit bort blåstången.Bruna döda skott av blåstång sitter tillsammans med plantor som klarat sig bättre genom att växa lite djupare.
De första resterna av blåstång, strax under ytan ser ut som små trasiga bruna ruskor. De kanske frös fast i isen så att cellerna i vävnaden fryste sönder? Några toppar på plantor som sitter lite djupare på stenar eller direkt på klippan har klarat sig bättre. Där syns årets anlag av flytblåsor och nya förökningstoppar håller på att växa sig stora.
Många toppar där tillväxtzonen sitter är helt förstördaPå andra plantor syns starten på årets små flytblåsor som blanka kulor
Lågvatten orsakas av ihållande östliga eller nordöstliga vindar i kombination med stabila högtryck över Skandinavien och Östersjön. Jag minns hur kallt det var under 1970-talet och att när isen lossnat i februari-mars kunde det vara lågvatten under flera veckor, ibland upp till en månad eller mer innan vattenståndet höjdes till normala nivåer igen. Enligt SMHI som håller koll både på isläggning och lågvatten att inträffade ett av decenniets mest extrema lågvatten våren 1972.
Jämfört med 1990-talet och till idag har vårarna blivit varmare och utbredningen av istäcket mindre. Fast den naturliga variationen kan vara stor, som i år när isen la sig tidigt samtidigt som det blev ett långvarigt lågvatten. Grunt växande blåstång frös fast i isen och skrapas bort från klippor och stenar när isen lossnade. Efter att isen hade smält höll lågvattnet ändå i sig. Det är först nu i mitten på maj som vattenståndet närmar sig medelvattenståndet.
Igår sken solen och jag tog mod till mig att ta på mig baddräkt och gå ut i vattnet som hunnit bli 9,5 0C. Mitt mål var att undersöka livet i några tångruskor. Hur mycket småkryp har klarat av den påfrestande miljön under de första månaderna? Efter att ha skakat några plantor var resultat tydligt.
Många av plantorna närmast badstegen var döda.Resultatet av att skaka tre tångruskor var ganska magert.
Det är fortfarande ganska tomt på smådjur. Fick ta på en tånggråsugga, ganska många tångmärlor och båtsnäckor. Men jämfört med fångsten visserligen knappt två veckor senare i maj 2024, för två år sedan så är jag inte särskilt orolig.
Får bli en ny undersökning igen vid Biologiska Mångfaldens Dag den 25 maj. Då hoppas jag att det kryllar av liv i tången!
Släktet Sirodotia etablerades av den svenska algforskaren Johan Harald Kylin år 1912 för en alg som han hade samlat in och namngett som Sirodotia suecia, i en publikation med den härliga titeln ”Studien über die Schwedischen Arten der Gattungen Batrachospermum Roth und Sirodotia nov. gen.”. Ty detta skedde på den tiden då mycket av den naturvetenskapliga forskningen, framförallt på alger, i huvudsak kommunierades på tyska.
Kylin var en svensk fykolog (algforskare) som har namngett många arter. Han föddes som Johan Harald Olsson år 1879 nära Göteborg, men hans far ändrade deras efternamn till Kylin när Harald gick på gymnasiet eftersom han ansåg att Olsson var för vanligt. Kylin tog en magisterexamen från Uppsala universitet 1901, fortsatte sedan med att få en licentiatexamen i filosofi 1905 och 1907 utnämndes han till docent vid universitetet efter att ha disputerat på en fysiologisk avhandling.
I slutet av 1910-talet fick han anställning vid Lunds universitet som professor i botanik och stannade där fram till sin pensionering 1944. Kylin bedrev också mycket av sin forskning vid Kristinebergs zoologiska station vid Fiskebäckskil i Bohuslän, som han besökte under ett flertal sommarlov. Så det känns ju lite extra kul att vi så att säga delar arbetsplats, även om det inte sker samtidigt.
Som taxonom var Kylin intresserad av ordningarna Rhodophyta (rödalger) Gigartinales och Rhodymeniales, samt familjen Delesseriaceae. Han var ansvarig för Rhodophyta-sektionen i K. Linsbauer och G. Tischlers Handbuch der Pflanzenanatomie (1922) och A. Engler och K.A.E. Prantls Natürliche Pflanzenfamilien (1887-1915). Men han studerade även de marina algerna vid den skandinaviska kusten i allmänhet, med fokus på deras biokemi och ekologi. Kylin skrev nämligen också monografier för flera grupper av brunalger (Phaeophyceae), inklusive ordningen Fucales och familjen Chordariaceae.
Och eftersom vår alg för maj månad är just en rödalg, så var Kylin intresserad, även om den förekommer i sötvatten. Då han beskrev arten var den den enda arten i släktet Sirodotia, men vanligt förekommande i Sverige. Typlokalen ligger i Skåne, men arten finns i stort sett på alla kontinenter, även i Australien och Aotearoa (Nya Zealand). Arten har beskivits av flera olika fykologer och har därför haft en massa olika namn på olika lokaler; S. fennica, S. sinica, S. tenuissima, S.yutakae för att nämna några. Men den senaste forskningen som baserar sig på genetiska analyser, visar att de alla är varianter av Sirodotia suecia. Ett tag var den även flyttad till ett annat släkte, Batrachospermum suecicum (Kylin) Necchi & Entwisle 1990, men nu är den åter som Sirodotia suecia. Det ska dock påpekas att det verkar ha varit mycket små skillnader som särskiljde mellan de olika arterna, vilket ju kan ha varit orsakat av exempelvis miljöfaktorer.
Det finns tyvärr inte särskilt mycket information om arten, utöver det som står i Gunnar Israelssons publikation ”The freshwater floridae of Sweden”. Bålen är 2-8 cm, sparsamt slemmig och mycket rikligt grenad, särskilt under försommaren. Till färgen beskrivs den vara mörkgrön, särskilt de grövre formerna, med en blå ton. De basala delarna i vissa vatten övergår sedan till rostrött, vilket sedan sprider sig till hela bålen. Det kan förekomma tunna, genomskilninga hår i topparna. Dessa är troligtvis för att öka upptag av något näringsämne och speglar då sannorlikt vattenkemin på lokalen. Grenarna är nästan cylindriska, med gradvis avsmalnande apex. Längden mellan internoder varierar kraftigt (180-940 mikrometer) så att den kan antingen se tunn och skir eller kort och grov ut.
I en artikel från Mexico har forskarna sett att förekomsten av gametofyt-stadiet är positivt korrelerad med koncentrationerna i vattnet av mängden löst organiskt material (DOM), specifik konduktivitet och total jonkoncentrationen. Gametofyterna finns under hela torrsäsongen men försvinner under regnperioden, då den verkar byta stadium i livscykeln. Gametofyterna växte under näringsrika, eutrofierade förhållanden och specifika mikrohabitatförhållanden: hög strömhastighet (66–122 cm per sekund), låg bestrålning (75–263 µmol fotoner m⁻² s⁻¹) och grunt djup (7–26 cm). Den procentuella täckningen av gametofyter i det område de undersökte varierade från 5–90 % . Vissa morfologiska och reproduktiva egenskaper verkar vara anpassningar till hög strömhastighet, som riklig förekomst av sekundära grenar, spermatangier och carpogonia.
Sirodotia suecia. Bild från artikeln Survey and distribution of Batrachospermaceae (Rhodophyta) in tropical, high-altitude streams from central Mexico, av Javier Carmona Jiméneza & Gloria Vilaclara Fatjób. Publicerad i Cryptogamie, Algol., 2007, 28 (3): 271-282
En hel del arbete med arten har även gjorts av den lettiske fykologen Heinrichs Skuja, som vi berättar mer om en annan månad. Tills dess hoppas vi att ni håller ett öga öppet när ni går förbi något vattendrag där ni bor och ser om där förekommer några sötvattensalger. Nu börjar ju dessutom värmen komma tillbaka, så tillväxten komemr ta fart! God jaktlycka!
Lågvatten vid en strand på Lindholmen nära Tjärnö marina laboratorium. Nästan hela tångbältet ligger torrlagt. Det röda som syns på klippan mellan tången är Hildenbrandia rubra, havsstenhinna.
Tänk så roligt det är varje gång att komma ner till stränderna på västkusten i stålande solsken några dagar i april! Vad kan det bli för nya fynd som ligger och väntar på att upptäckas? Högtrycket har också gjort att det är riktigt lågt vattenstånd, så stora delar av tångbältet ligger torrlagt.
Blomningen färgade vattnet grönt vid Svallhagen nära strandkanten. Foto från den 20 april 2026Det var ännu grönare den 22 april 2021 på samma ställe vid Svallhagen.
Och mycket riktigt var vattnet knallgrönt av en algblomning vid Svallhagen, på Tjärnö nära Strömstad,. Först kunde jag inte komma på vad det var för en art. Det är ju inget som blommar såhär års i havet och kan färga det grönt. Men så dök ett minne upp från 2011 i april! Fick leta ibland gamla foton för vi hade inte startat Tångbloggen då. Det är ju Halosphaera viridis, som går att se för blotta ögat som så kulor i vattnet. Det finns flera arter men på svenska kallas de bara för Halosphaera -grönalger som ett samlingsnamn och de är marina grönalger som ofta flyter upp till ytan när vattnet är lugnt och stilla.
Skål med Halosphaera-blomning som syns som små gröna kulor i ytanMikroskopisk bild på Halosphaera-blomning.
Som vanligt när vi kommer till Tjärnö blir det en tur till olika stränder. På vägen ut till Lindholmen lyste det rosa i små gropar på den torrlagda mjukbottnen i den grunda viken på vänster sida. Stora klumpar med stillahavsostron låg uppe på stranden.
När vattnet sjönk blev blomningen av mareld kvar i små vattensamlingarNågra stransnäckor har klättrat upp på ostronet och väntar på att vattnet stiger igen. Sandmasken klarar sig under ytan.
Direkt när man kom ut ur bilen avslöjade lukten av död fisk att det var mareld, Noctiluca scintillans som drivit iland och dött. Känns helt fel! Mareld hör ju vanligast till senhösten eller december och brukar inte vara något som förekommer i stora mängder under våren. Fast de finns ju i havet året om.
Två kammaneter av arten havskrusbär (Pleurobrachia pileus),simmar runt i kastrullen tillsammans med en massa små djurplankton. I solskenet syns kammaneternas skuggor.
Hittade en kastrull för att fånga in lite plankton en bit ut i vattnet från en brygga. Där kryllade det av små djurplankton och en massa kammaneter som också brukar finnas samtidigt med mareld på höstarna. Kan det vara effekter av ett förändrat klimat vi ser? Nu förstår ni säkert varför det är viktigt med årlig övervakning av haven, så att vi kan jämföra mellan olika år och förstå vad de variationer vi ser betyder.
Detta var spännande fynd som jag inte har någon förklaring till. Som så ofta när det gäller havet utmed våra svenska långa och varierande kustmiljöer. Nu bär det av hem igen till Räfsnäs, Rådmansö och Östersjön.
Ett litet haveri blir en utmärkt möjlighet att studera Östersjöns filtrerarsamhälle!
Pontonen låg ut till flytbryggan och ligger nu på land för reparation.
Vid en tur ner till hamnen i Räfsnäs hittade vi en av de stora pontonerna uppe på land. Den hade gått sönder och behövde lagas. För mig blev det rena upptäcktsresan. En ponton erbjuder stora nya ytor att växa på för många av Östersjöns arter med larvstadier. Kanske lite svårare för en del alger som blåstång att hitta fäste på en lodrät vägg? Men det fanns också en del fintrådiga alger och någon enstaka blåstångsplanta.
Min man undersöker det smala blåmusselbältet längst ner på pontonen. Det gäller att böja sig ner för att kolla storlekar ordentligt och leta efter den nya främmande arten trekantig brackvattensmussla. Men den hittad vi inte denna gång fastän den finns i några vikar lite längre in åt Norrtälje.
Redan på långt håll syns zoneringen, med ett bälte av slät havstulpan (Amphibalanus improvisus) från strax under vattenytan och ner till basen på pontonen. Slät havstulpan är en främmande art som ko hit på fartygsskorv för länge sedan. Det syns också att det på stora delar av ytan sitter någon art av grönalg som får sidan på pontonen att skifta i grågrönt. Längst ner syns ett smalt bälte med blåmusslor. På blåmusslorna satt det många havstulpaner och mossdjurskolonier av tångbark (Einhornia crustulenta). Pontonen har legat uppe på piren ett tag så alla djuren och de fintrådiga algerna har dött. Tursamt nog är det fortfarande kallt så det luktar inte så mycket ännu från pontonen. Men blir det vackert och soligt väder kanske det börjar lukta riktigt illa. Det gäller att välja vilka dagar man undersöker sådant här.
Delar av ytan skiftar i grågrönt. det är fintrådiga grönalger. Vidvinkel är nog inte det mest fördelaktiga -men här visar jag hur mycket musslor det växte på pontonens frärme del.Döda havstulpaner lånar eftersäg vackra basplattor.
I den främre delen av pontonen växer det mycket mer blåmusslor och det är bara högst upp som havstulpanerna dominerar. Tittar man riktigt noggrant så är många av havstulpanerna döda och bara basplattan sitter kvar. Det beror på att pontonen legat kvar i vattnet under vintern och isen har skrapat bort de grunt sittande havstulpanerna.
Nyligen presenterades Rödlistan 2025 och där står blåmussla nu på listan som nära hotad (NT). Känns lite märkligt att ta upp en så vanlig marin art på rödlistan utan att det finns några större inventeringar som visar att den minskat storskaligt. Dessutom finns det inte någon orsak till vad minskningen skulle bero på. Vi får undersöka mer och återkomma om detta.
Skrapade av lite av musslor och kollade storlekarDet fanns fyra tydliga storlekar som kommer från fyra års etablering av larver. De allra minsta satt inne iland grönalgerna.Det går inte att se men de minta hittade jag här bland trådalgerna. De har nog haft svårt att få tillräckligt med mat för att växa. till
Inventeringen av pontonen visar i alla fall att det inte har varit någon brist på mussellarver i området och att det varit en bra rekrytering av nya blåmusslor. Musslorna har vuxit till bra även om de fått konkurrens av andra filtrerande arter som havstulpaner, mossdjur, några hydroider och sötvattenssvampar.
Sötvattenssvampen Ephydatia fluviatilis bland musslor och havstulpanerPå undersidan syns en massa så gula kulor, det är förökningsknoppar.I mikroskop går det att se hur de sitter mellan ett nät av kisel-spikler.
Det växte några sötvattensvampar inne mellan blåmusslorna på den skuggiga delen av pontonen. När jag plockade loss en och vände på den såg jag att det satt en massa ca. 1 mm så runda kulor på undersidan. De kallas för gemmulae, och är asexuella små förökningsknoppar. Ordet gemmula är latin och betyder just ”liten knopp”.
Dessa gemmulae är fyllda med näring och omgivna av ett hårt lager av svampceller och spikler gjorda av kisel. När de vuxna sötvattensvamparna bryts ner på hösten bildas en massa gemmulae, som efter vintern sprids och utvecklas till nya sötvattensvampar när förhållandena blir gynnsamma igen. Svampdjur är spännande varelser att studera, särskilt i lite förstoring.De är viktiga i havet eftersom de filtrerar partiklar och därmed renar vattnet.
När de trasiga delarna av pontonen är klara kommer den att läggas ut igen. Då kommer många av de döda musslorna och havstulpanernas skal att ramla av. Stora delar av ytorna kommer då att vara lediga för nya larver av musslor, havstulpaner och mossdjur att sätta sig fast på. Ett nytt filtrerarsamhälle byggs upp igen. Det som är den stora bristen för dessa arter är just plats på en hård yta. Så om den lilla havstulpanslarven inte blir uppäten av en stor blåmussla som redan sitter där är det bara att sätta sig på musslans skal. Bästa platsen! Då kan havstulpanen även sno maten från musslan.
De större blåmusslorna är helt överväxta av mossdjur och havstulpaner. Tala om platsbrist och konkurrens. Nästan som bostadsmarknaden inne i centrala Stockholm.
Tångbloggen 