Lågvatten vid en strand på Lindholmen nära Tjärnö marina laboratorium. Nästan hela tångbältet ligger torrlagt. Det röda som syns på klippan mellan tången är Hildenbrandia rubra, havsstenhinna.
Tänk så roligt det är varje gång att komma ner till stränderna på västkusten i stålande solsken några dagar i april! Vad kan det bli för nya fynd som ligger och väntar på att upptäckas? Högtrycket har också gjort att det är riktigt lågt vattenstånd, så stora delar av tångbältet ligger torrlagt.
Blomningen färgade vattnet grönt vid Svallhagen nära strandkanten. Foto från den 20 april 2026Det var ännu grönare den 22 april 2021 på samma ställe vid Svallhagen.
Och mycket riktigt var vattnet knallgrönt av en algblomning vid Svallhagen, på Tjärnö nära Strömstad,. Först kunde jag inte komma på vad det var för en art. Det är ju inget som blommar såhär års i havet och kan färga det grönt. Men så dök ett minne upp från 2011 i april! Fick leta ibland gamla foton för vi hade inte startat Tångbloggen då. Det är ju Halosphaera viridis, som går att se för blotta ögat som så kulor i vattnet. Det finns flera arter men på svenska kallas de bara för Halosphaera -grönalger som ett samlingsnamn och de är marina grönalger som ofta flyter upp till ytan när vattnet är lugnt och stilla.
Skål med Halosphaera-blomning som syns som små gröna kulor i ytanMikroskopisk bild på Halosphaera-blomning.
Som vanligt när vi kommer till Tjärnö blir det en tur till olika stränder. På vägen ut till Lindholmen lyste det rosa i små gropar på den torrlagda mjukbottnen i den grunda viken på vänster sida. Stora klumpar med stillahavsostron låg uppe på stranden.
När vattnet sjönk blev blomningen av mareld kvar i små vattensamlingarNågra stransnäckor har klättrat upp på ostronet och väntar på att vattnet stiger igen. Sandmasken klarar sig under ytan.
Direkt när man kom ut ur bilen avslöjade lukten av död fisk att det var mareld, Noctiluca scintillans som drivit iland och dött. Känns helt fel! Mareld hör ju vanligast till senhösten eller december och brukar inte vara något som förekommer i stora mängder under våren. Fast de finns ju i havet året om.
Två kammaneter av arten havskrusbär (Pleurobrachia pileus),simmar runt i kastrullen tillsammans med en massa små djurplankton. I solskenet syns kammaneternas skuggor.
Hittade en kastrull för att fånga in lite plankton en bit ut i vattnet från en brygga. Där kryllade det av små djurplankton och en massa kammaneter som också brukar finnas samtidigt med mareld på höstarna. Kan det vara effekter av ett förändrat klimat vi ser? Nu förstår ni säkert varför det är viktigt med årlig övervakning av haven, så att vi kan jämföra mellan olika år och förstå vad de variationer vi ser betyder.
Detta var spännande fynd som jag inte har någon förklaring till. Som så ofta när det gäller havet utmed våra svenska långa och varierande kustmiljöer. Nu bär det av hem igen till Räfsnäs, Rådmansö och Östersjön.
Ett litet haveri blir en utmärkt möjlighet att studera Östersjöns filtrerarsamhälle!
Pontonen låg ut till flytbryggan och ligger nu på land för reparation.
Vid en tur ner till hamnen i Räfsnäs hittade vi en av de stora pontonerna uppe på land. Den hade gått sönder och behövde lagas. För mig blev det rena upptäcktsresan. En ponton erbjuder stora nya ytor att växa på för många av Östersjöns arter med larvstadier. Kanske lite svårare för en del alger som blåstång att hitta fäste på en lodrät vägg? Men det fanns också en del fintrådiga alger och någon enstaka blåstångsplanta.
Min man undersöker det smala blåmusselbältet längst ner på pontonen. Det gäller att böja sig ner för att kolla storlekar ordentligt och leta efter den nya främmande arten trekantig brackvattensmussla. Men den hittad vi inte denna gång fastän den finns i några vikar lite längre in åt Norrtälje.
Redan på långt håll syns zoneringen, med ett bälte av slät havstulpan (Amphibalanus improvisus) från strax under vattenytan och ner till basen på pontonen. Slät havstulpan är en främmande art som ko hit på fartygsskorv för länge sedan. Det syns också att det på stora delar av ytan sitter någon art av grönalg som får sidan på pontonen att skifta i grågrönt. Längst ner syns ett smalt bälte med blåmusslor. På blåmusslorna satt det många havstulpaner och mossdjurskolonier av tångbark (Einhornia crustulenta). Pontonen har legat uppe på piren ett tag så alla djuren och de fintrådiga algerna har dött. Tursamt nog är det fortfarande kallt så det luktar inte så mycket ännu från pontonen. Men blir det vackert och soligt väder kanske det börjar lukta riktigt illa. Det gäller att välja vilka dagar man undersöker sådant här.
Delar av ytan skiftar i grågrönt. det är fintrådiga grönalger. Vidvinkel är nog inte det mest fördelaktiga -men här visar jag hur mycket musslor det växte på pontonens frärme del.Döda havstulpaner lånar eftersäg vackra basplattor.
I den främre delen av pontonen växer det mycket mer blåmusslor och det är bara högst upp som havstulpanerna dominerar. Tittar man riktigt noggrant så är många av havstulpanerna döda och bara basplattan sitter kvar. Det beror på att pontonen legat kvar i vattnet under vintern och isen har skrapat bort de grunt sittande havstulpanerna.
Nyligen presenterades Rödlistan 2025 och där står blåmussla nu på listan som nära hotad (NT). Känns lite märkligt att ta upp en så vanlig marin art på rödlistan utan att det finns några större inventeringar som visar att den minskat storskaligt. Dessutom finns det inte någon orsak till vad minskningen skulle bero på. Vi får undersöka mer och återkomma om detta.
Skrapade av lite av musslor och kollade storlekarDet fanns fyra tydliga storlekar som kommer från fyra års etablering av larver. De allra minsta satt inne iland grönalgerna.Det går inte att se men de minta hittade jag här bland trådalgerna. De har nog haft svårt att få tillräckligt med mat för att växa. till
Inventeringen av pontonen visar i alla fall att det inte har varit någon brist på mussellarver i området och att det varit en bra rekrytering av nya blåmusslor. Musslorna har vuxit till bra även om de fått konkurrens av andra filtrerande arter som havstulpaner, mossdjur, några hydroider och sötvattenssvampar.
Sötvattenssvampen Ephydatia fluviatilis bland musslor och havstulpanerPå undersidan syns en massa så gula kulor, det är förökningsknoppar.I mikroskop går det att se hur de sitter mellan ett nät av kisel-spikler.
Det växte några sötvattensvampar inne mellan blåmusslorna på den skuggiga delen av pontonen. När jag plockade loss en och vände på den såg jag att det satt en massa ca. 1 mm så runda kulor på undersidan. De kallas för gemmulae, och är asexuella små förökningsknoppar. Ordet gemmula är latin och betyder just ”liten knopp”.
Dessa gemmulae är fyllda med näring och omgivna av ett hårt lager av svampceller och spikler gjorda av kisel. När de vuxna sötvattensvamparna bryts ner på hösten bildas en massa gemmulae, som efter vintern sprids och utvecklas till nya sötvattensvampar när förhållandena blir gynnsamma igen. Svampdjur är spännande varelser att studera, särskilt i lite förstoring.De är viktiga i havet eftersom de filtrerar partiklar och därmed renar vattnet.
När de trasiga delarna av pontonen är klara kommer den att läggas ut igen. Då kommer många av de döda musslorna och havstulpanernas skal att ramla av. Stora delar av ytorna kommer då att vara lediga för nya larver av musslor, havstulpaner och mossdjur att sätta sig fast på. Ett nytt filtrerarsamhälle byggs upp igen. Det som är den stora bristen för dessa arter är just plats på en hård yta. Så om den lilla havstulpanslarven inte blir uppäten av en stor blåmussla som redan sitter där är det bara att sätta sig på musslans skal. Bästa platsen! Då kan havstulpanen även sno maten från musslan.
De större blåmusslorna är helt överväxta av mossdjur och havstulpaner. Tala om platsbrist och konkurrens. Nästan som bostadsmarknaden inne i centrala Stockholm.
Blåstången vid bryggan i Räfsnäs ser fortfarande lite vintertrött ut. Har inte börjat växa och sträcka på sig ännu.
Nu är det åter igen dags för alla tång-intresserade att bege sig ut till närmsta havsstrand. Den första uppgiften är ”När blir blåstången mogen vid din strand?”. Eftersom vi haft en kall februari där mycket is låg kvar länge inne i vikarna så kan uppvärmningen av havsvattnet i Östersjön ta lite tid. Hos mig i Räfsnäs, längst ute på Rådmansö i Norrtälje är vattnet fortfarande bara + 3 grader. Blåstångens förökningstoppar är fortfarande jättesmå, men i södra Östersjön är de säkert större.
Förökningstopparna hos ig är bara några millimeter stora. Blir nog mogna i maj eller början juni.
Vi har redan fått den första rapporten från Marint Kunskapscenter Malmö där det var ca + 5 oC i vattnet vid fullmånen den 3 april för någon dag sedan. Nästa tillfälle att kolla hur mogen tången hunnit bli är runt nymånen den 17 april.
Vi blir så glada för alla observationer som vi får in. Lite senare när det blivit varmare i vattnet är dags att följa förändringar av alla smådjur som lever i och runt en tångruska. Den uppgiften tänkte vi kan var lagom att göra från slutet av maj månad. I augusti – september är dags att undersöka om det finns någon höstförökande blåstång som gömmer sig bland de vanliga sommarförökande tångplantorna. Du kan ladda ner vårt protokoll här, så är det enkelt att fylla i dina observationer.
Mer information om alla tre uppgifter finns på Stockholms universitets hemsida. Algforskarsommar uppgifter 2026:
Är det något Du undrar över är det bara att skicka en fråga till algforskarsommar@su.se så skall vi försöka svara efter bästa förmåga. Som tidigare år hoppas vi få in många rapporter från vår långa och varierade kust.
Månadens sötvattensalg Lemanea fluviatilis är en rödalg som heter strömtråd på svenska. Detta är ett mycket passande namn eftersom vi hittar den på stenar i de snabbast strömmande delarna av en bäck. Algen är trådformad, några millimeter tjocka med avsmalning vid bas och spets, och även om det är en rödalg så är den faktiskt oftast olivgrön till färgen. Arten Lemanea fluviatilis beskrevs av den svenska botanikern och algspecialistern Carl Adolph Agardh 1811 och finns beskriven i hans Dispositio algarum Sueciae. En liten lätt kvällsläsning för den intresserade kanske?
Den känns ganska fast vid beröring, inte bara som en slemmig massa. Detta beror på att den består av flera cellager, och att cellerna i algens trådar bildar ett rör runt en ihålig kärna. Detta ger en stabil men strömlinjeformad form som kan växa i de delar av bäcken där de fysiska påfrestningarna är som störst utan att ryckas loss. Den är inte perenn, utan börjar dyka upp i vattendragen framåt vår-försommar.
Det finns mer att läsa om strömtråd på Martyn Kelly’s blogg ”Of microscopes and monsters”, som dokumenterat den från floden Ehen uppe i the Peak District i nordvästra England. Bland annat berättar han att arten äts i delar av Indien. Kanske inte så konstigt då den är släkt med Porphyra, som ju rullas runt maki på sushi-tallriken. Eftersom den är en vår-försommar art, så plockas den och torkas under växtsäsongen och ska sedan användas som en krydda för att förstärka maken på öring och annan sötvattensfisk. Men det är alltså inget som man tuggar i sig färskt likt en sallad.
Kikar vi under förstoring på Lemanea så ser vi att den har noder längs med den trådformade bålen. Detta är reproduktionsstrukturer, spermatangier. Lemanea har en liknande livscykel som Audouniella, ett annat släkte av sötvattensalger som vi ska kika mer på vid ett annat tillfälle.
Nu när våren har kommit kan det ju vara läge att kika efter lämpliga lokaler där du kan hitta strömtråd. Den klarar av att växa näringsrika vatten om det är bra strömt, men generellt så är detta en art vi hittar i friska vatten med hög eller god statusklassning. På med gummistövlarna och ut och leta i bäckarna!
För några år sedan på The First International Seagrass Day tog vi med våra läsare på en resa, både till några artrika sjögräs i tropiska havsområden och även hem till oss. Här kan ålgräs (Zostera marina) bilda stora ängar på västkusten och det klarar sig även en bra bit in i Östersjöns låga salthalt. Sjögräs är ju blomväxter som evolutionärt är nära släkt med landväxter. Och som vi skrivitflera gånger här, så är de inget för oss människor att äta. Så i år på Internationella Sjögräsdagen vill vi fira sjögräsblommor och berätta om hur de anpassat sig till att föröka sig i vattenmiljön.
Enhalus acoroides, tape seaweed som den kallas på engelska, har ett spännande sätt att föröka sig, med hon- och hanblommor. De små centimeterstora hanblommorna släpps loss från plantan och ser ut som små vita frigolitkulor. De driver runt på ytan tills de stöter på och fastnar på de stora honblommorna, som sitter fast på en lång stjälk. Enhalus acoroides lever på tidvattenkuster och när vattenståndet sjunker kommer honblommorna upp till ytan och en massa hanblommor kan då samlas i honblommorna. Och redan här får vi flagga med en liten brasklapp, eftersom man KAN äta fröna hosEnhalus acoroides.
Stor, utslagen honblomma som samlar på sig små vita, fritt flytande hanblommor. Bilden är från Eat The Weeds.
Hos Posidonia oceanica sitter ett antal blommor tillsammans i en blomställning. Blommorna liknar landväxternas blommor och har både ståndare och pistiller, och de producerar ett frö per blomma. I Medelhavet blommar de under den kalla tiden på året. När fröet är moget flyter det först upp till ytan och kan där driva med vågorna ett tag. Sedan sjunker fröet till botten där det gror till en ny planta. Hos andra arter som t.ex. Halophiladecipiens sitter han- och honblommorna istället i samma skida. Lite som hos hårsärv, Zannichellia palustris, som är ett vanligt sjögräs i Östersjöns grunda vikar. Hårsärven har också små han- och honblommor som sitter nära varandra i ett grenveck och befruktningen sker under ytan.
Till vänster syns några frön längst ner och lite ovanför en hanblomma hos hornsärv. Till höger ett par honblommor i grenvecket och en hanblomma med sin hjärtformade ståndare. Den kan producera ca 1500 pollen.
Så hur går det till hos vår vanligaste sjögräsart ålgräset? Hittade en artikel publicerad 1980 av De Cock, med titeln ”Flowering, pollination and fruting in Zosters marina L.”. Det var spännande läsning och fina illustrationer. Och artikeln kan kanske ge lite förklaring till varför det kan vara extra komplicerat för ålgräs i Östersjön att klara av sexuell förökning.
Några illustrationer på ålgräsets blommor och frukter.
Blommorna sitter i en rad inne i bladet. Honblommorna har två pistiller. Hanblommorna har många ståndare. Högst upp sitter en ståndarknapp som består av två halvor (kallade theca) som innehåller pollensäckar med pollen. Själva befruktningen, från det att honblomman reser sig upp ur skidan och startar böja sig tillbaka, tar ca 5 – 6 timmar. Alltså måste pollineringen vara klar inom 5 timmar, sen är det för sent. Stiftet böjs tillbaka och märket bryts av. Efter 24 timmar är stiftet tillbaka i höljet men ståndarknappar finns kvar under ett antal dygn, upp till ca en vecka. Efter befruktningen tar det ytterligare runt en månad för frukten att mogna och släppa ut sina frön. En frukt brukar innehålla 8 – 10 stycken frön.
Bilden visar de olika stadierna under ålgräsets blomning och utveckling till frukt och utsläpp av sina frön. Detta blev en ruskigt förkortad beskrivning av hur det går till. Men hoppas ni får en bild av helheten.
Det gäller inte bara att kunna producera blommor utan sen skall alla delar i befruktning och mognad fungera. Det första tecknet på att blomningen startat är produktionen av en liten gasbubbla inne i höljet där ståndarknapparna sitter. För att producera bubblorna och initiera befruktning krävs ljus. Bubblorna innehåller huvudsakligen syre och koldioxid, men kan också innehålla små mängder etylen. Förekomsten av etylen, som är ett naturligt gasformigt växthormon, skulle kunna ha en direkt funktion i utvecklingen hos ålgräsblomning och mognad.
Vi önskar alla våra sjögräs-kollegor en fin sjögräs-dag!
Månadens alg är faktiskt inte en alg, men kan lätt misstas för en sådan eftersom den har fotosyntes. Dessutom kan den bli flera centimeter stor, och därmed lätt för en nyfiken algletare att stöta på under ett strövtåg. Så därför får den vara med här.
En grön hjärna! Vad döljer sig inne i denna läckra geléklump? Foto: Jakob Fahr. iNaturalist.
Ophrydium versatile är en fastsittande ciliat som är täckt med utskott istället för att bara ha en eller två flageller i ena änden. Arten saknar ett svenskt namn. Den hör till riket Protoctista, klass Oligohymenophora, ordning Peritrichida, underordning Sessilina, och bildar gröna, gelatinösa kolonier. Det som gör den speciell är att den är en symbios mellan en kolonial ciliat och en grönalg, som koraller med zooxantheller eller lavar som består av en alg och en svamp. Alg-delen består av 400-500 stycken Chlorella-liknande endosymbionter i varje utskott. Eftersom algen innehåller klorofyll a och b, får kolonin en grön färg. Om du kikar på dem i mikroskop ser det ut som små påsar med gröna ärtor. Men arten i fält ser mest ut som en grön klump gelé.
De små utskotten, fulla med gröna endosymbionter som liknar grönalgen Chlorella.
Ophrydium-kolonier, insamlade från två våtmarker i mossar utanför Massachusetts, USA, analyserades för att ta reda på vilka organismer som levde inne i de här ”geleklumparna” . Det var massor! Andra protister som bodde inne i gelén inkluderade ciliater, mastigoter, euglenider, klorofyter och heliozoer. Detta kan variera lite mellan lokal, men det verkar som om det mer eller mindre alltid inkluderar 50-100 000 stycken Nitzschia-celler per ml gel och minst fyra andra kiselalgesläkten (Navicula, Pinnularia, Gyrosigma, Cymbella) som kan delta i syntesen av gelmatrisen, alltså bidra till att bygga upp gelen.
Bland prokaryoterna hittar vi filamentösa och kokkoida cyanobakterier, stora stavformade bakterier, minst tre typer av spiroketer och en oidentifierad Saprospira-liknande organism. Dessutom hittade man endosymbiotiska metanogena bakterier, som man kunde se när man observerade proverna med fluorescensmikroskopi. För det är inte alla organismer som behagar visa sig under vanligt ljus.
Dessutom finns det faktiskt djur inuti gelen! Här hittar vi rotiferer, nematoder och enstaka hoppkräftor. De senare observerades i vattenreservoaren som bildas inuti hos större Ophrydium-klumpar. Så detta är alltså ett otroligt artrikt litet företagshotell i gelé som vi kan hitta i sjöar och vattendrag större delen av Sverige.
Så om du hittar gröna geléklumpar som sitter fast runt ett strå elelr annan vattenvegetation i sommar, så kan det vara Ophrydium du har hittat. Vi ska försöka komma på ett bra svenskt namn åt detta slemmiga lilla kollektiv snart hoppas jag.
Enligt litteraturen är februari månads sötvattensalg, Batrachospermum gelatinosum, på svenska kallad pärlbandsalg, den vanligaste sötvattensrödalgen i Skandinavien.
Batrachospermum gelatinosum finns noterad i stort sett i hela landet, från Lund i söder (Källby källa 1867) till Abisko uppe i norr. Den är vanligast i näringsfattiga miljöer och främst känd från rinnande vatten. Fynd i sjöar är få, och individrikedomen där är som regel liten. Dessutom är exemplaren oftast små och taniga och blir därför ofta förbisedda.
Släktnamnet Batrachospermum kommer av grekiskan batrachos som betyder groda, och sperm som betyder frö. På engelska kallas släktet på motsvarande sätt för frogspawn algae, grodromsalg. Utseendemässigt liknar den dock mer paddrom än grodrom, eftersom grodrommen är mer slumpmässigt fördelad i en större gelémassa, medan paddor lägger sin rom som pärlor i långa trådar. Men kanske syftar namnet mer på algernas ofta mycket slemmiga konsistens.
Genom att söka på det latinska namnet kan du hitta en hel del bilder på nätet, så att du vet vad du ska hålla utkik efter i sommar när du befinner dig på lämpliga lokaler. Hör gärna av dig till oss på Tångbloggen om du hittar en bra lokal för arten.
Stormen Johannes börjar lunga ner sig, med stora vågor bryter fortfarande in vid det lilla skäret mellan bryggorna.
Efter stormvindar och häftiga vågor har mycket av det fina tångsamhället i den närmaste viken vid min brygga spolats upp på land. Botten i den närmaste viken har blivit av med mycket av blåstången, Fucus vesiculosus som satt på små stenar. Nu ligger den i tångvallen högt uppe på stranden.
Många av de märkta plantorna ligger nu uppe på stranden.Klart vatten efter stormen. Nästan ingen tång kvar på botten.
Att det fanns ett så fint tångbestånd beror på att jag samlat in tång på stenar, könsbestämt plantorna och satt ut dom i viken för att ha material lätt tillgängligt till vårens experiment.
Minst sagt lite jobbigt. För det kommer att göra att jag behöver bada och samla tång tidigt och lyckas med att göra tidiga bestämningar av kön långt innan de är mogna. Kan nog behöva mikroskop till detta.
Det var fortfarande ganska varmt i vattnet för några veckor sedan. Runt 2,5 0C. Men så placerade sig ett högtryck över Sverige och Östersjön. Snökanonerna började dra in över oss. Visserligen fick vi inte lika mycket snö som längre upp vid Gävlebukten. Och nu har det också varit kallt under flera veckor. Idag när jag vara nere och mätte var det -0,4 0C så blir det lugnt lägger sig nog isen snart. Det har redan bildats stora isklumpar kring bryggpålar och badstegen.
Till vänster en stor honplanta knuten på ett rep.När vattennivån sjönk har all tång fryst in.Några tångplantor syns som mörkare fläckar i viken. De kommer nog inte heller att överleva.
Effekten av lågt vattenstånd och is gör att blåstångsplantor kommer att frysa fast i isen och riskerar att slitas loss. Många av plantorna på badstegen kommer att dö av att ligga infrysta i isen under lång tid. Blir intressant att se om stegen kommer att vara helt tomma eller om någon del som t.ex. en fästskiva har lyckats överleva till våren och islossningen.
Denna Följe-Tång fortsätter när isen smälter i vår. Hälsningar Tångbloggen.
Det finns faktiskt makroalger i sötvatten, även om de inte är varken lika många eller lika storvuxna som de marina arterna. Och det är mycket svårare att hitta information om var vi hittar dem eller hur vi känner igen dem. Så därför vill vi på Tångbloggen låta vår serie Månadens Alg under 2026 handla om just sötvattensalger. Vi hoppas att DU, bästa läsare, ska finna dem intressanta och kanske få upp ögonen för dem i din närmsta bäck eller sjö.
Vi inleder med en alg som har en marin nära släkting: rödalgen Riverina (förut känd som Hildenbrandia) rivularis, som heter bäckstenhinna på svenska. Den bildar röda, skorpiga thalli på stenar som ligger i vatten, vanligtvis i bäckar och floder, mer sällan i sjöar och bräckta delar av haven. Den förekommer på spridda platser på nästan alla kontinenter och föredrar att växa i snabbt strömmande vatten, vilket gör att den kan hittas vid brytpunkter i floder, där flodfåran kraftigt böjer av eller plötsligt ändrar djup. Den växer ofta på den sidan av underlaget som vetter mot strömmen. Eftersom den är skorpformad så är det ju ingen risk att den rycks med av strömmen. Vi hittar den ofta i vatten med varierande flödeshastigheter, i genomsnitt 32 cm/s, vilket kvalificerar den som en reofil (någon som föredrar att leva i starkt vattenflöde). Men vi kan även hitta den på lokaler med långsammare och även stillastående vatten.
Genom att växa i strömmande vatten har den få, nästintill ingen konkurrens av andra arter. Ytan, eller thallus, koloniseras däremot av olika epifytiska organismer, såsom kiselalgen Cocconeis lineata. Den kan betas av insektslarver (t.ex. mygglarver) eller sniglar, men detta orsakar vanligtvis inte betydande skador på bålen.
Bäckstenhinna ser ut som röd färg på stenar, och växer gärna där det är lite skuggigt. Men som hos de flesta rödalger så kan solljus göra att bålen bleknar, och då kan delar av thallus eller enskilda celler se ljusgröna ut. Den kan lätt förväxlas med den marina arten Hildenbrandia rubra, havsstenhinna, men det enklaste sättet att skilja dem åt är såklart miljön de växer i. Dock kan det bli knepigt uppe i Bottenviken, där arterna kan överlappa, så där behöver man nog plocka fram mikroskopet.
Under mikroskop är de anatomiska egenskaperna, främst då cellrnas form och storlek, ganska varierande. Ursprungligen trodde man att det berodde på geografisk variation, men studier har visat att det förekommer samma variation inom lokala populationer. Molekylära studier tyder inte heller på att det skulle vara något annat än samma art. Det är till och med så att det, åtminstone hos exemplar samlade från Europa och Kanarieöarna, är en relativt låg genetisk variation. Den skiljer sig dock tydligt från maarina arter, även om man tror att den ursprungligen kommer från en marin art. Genetiska studier indikerar att den har bildats före slutet av Weichsel-istiden, alltså vår senaste nedisning här i Europa.
Det är mycket som är intressant med just bäckstenhinna. Att den bytte släkte från Hildenbrandia till Riverina år 2024 är för att man har börjat undersöka de skorpformiga rödalgerna mer. Vi förutspår att det kommer komma fler namnbyten inom släktet Hildenbrandia de närmsta åren. Lite irriterande att behöva lära sig nya namn, men väldigt roligt att det beror på att man nu forskar på arten. Vi kommer alltså även kunna se fram emot att få lära oss mer om vilken roll den spelar i miljön. Det är framförallt i Polen som man forskar på bäckstenhinna, eftersom dess livscykel kartlades av den polska algologen Karol Starmach. Detta ansågs vara en av hans största vetenskapliga bedrifter.
Kikar vi in på Artfakta så ser vi att det finns ett fåtal fynd rapporterade i databasen, men arten borde vara otroligt mycket vanligare och mer utbredd än så. Min gissning är att utbredningen till större del speglar vart någon algentusiast fått möjlighet att inventera. Enligt Gunnar Israelssons publikation ”The freshwater Florideae of Sweden” från 1942, där han listar utbredning av svenska sötvattensalger, så har bäckstenhinnan funnits rikligt i Skåne, Södermanland och Uppland med de nordligaste noteringarna från Kölstaån i Västmanland. Men enstaka lokaler har även rapporterats från Sölvesborg, Västra Ed i Kalmar län, Slafsan i Västergötland och Hovsta i Närke. Det finns även flera lokaler i Östergötland, bland dem en notering om att den hittats i Vättern uppe vid Stava på 28 meters djup. Det blir något att hålla utkik efter nästa gång jag dyker där.
Har du möjlighet att gå ut och kika efter bäckstenhinna så vore det otroligt hjälpsamt om du vill rapportera in ditt fynd på ArtPortalen. Vi försöker nämligen få in mer observationer på just alger till databasen. För att det ska gå lätt att verifiera ditt fynd ber vi dig att även bifoga minst en bild, där det tydligt syns hur exemplaret du funnit ser ut.
Den här fina bilden på bäckstenhinna kommer från den danska sidan Naturbasen.dk och är tagen av Ditte Nan Hansen. Följ länken för att se fler bilder och läsa om vart arten finns i Danmark.
Tångbloggen 
