Den trogna Tångbloggsläsaren kan dra sig till minnes att vi under 2022 – 2023 testade metoden Green Gravel för att återetablera tare tillsammans med Länsstyrelsen i Västra Götaland. Vi samlade in både Saccharina latissima (skräppetare) och Laminaria digitata (fingertare) för att få dem att sporulera inne på lab och sätta sig på grus, som sedan hälldes ut på olika platser i fält. Du kan läsa här om hur det gick.
Men metoden är utformad för flacka bottnar, och i Gullmarsfjorden där jag i huvudsak arbetar är det ofta branta, för att inte säga lodräta bergväggar. Svårt att få gruset att ligga kvar där… Så jag anpassade en metod från den restaureringsmanual för blåstång som jag varit med att ta fram, och kallade metoden Green Wall.
Sist jag kontrollerade bergväggen där jag hängde ut min rigg så hittade jag 4-5 plantor, vilket jag ansåg vara ett bra resultat. Men det var på hösten 2023, i slutet av första säsongen. Hur ser det ut nu, tre år senare? Eftersom det har varit otroligt varmt de senaste dagarna, och havet är behagliga 21 grader, så var det ju toppenläge att ta på mask och snorkel för att se efter. Ibland är det extra bra dagar på jobbet, minsann. Plums i baljan!
Och gissa om jag blev glatt överraskad! Bergväggen som vid tiden för sådd inte hade en enda individ av Saccharina latissima var nu helt täckt av 2-3 år gammal skräppetare. En uppskattad djuputbredning, mellan tumme och pekfinger, är strax under 1 meter. Men med tanke på att väggen ligger i skugga större delen av dagen så är det inte illa.
Skräppetarens långa krokodilskinnsliknande blad är förvisso väldigt påväxta av olika arter. Bland annat fanns mycket tarmsjöpung och fintrådiga alger som gynnas av den varma temperaturen. Men om de klarar av sommarens hetta så kommer det bli jättekul att ta ett dopp närmre årets slut för att bättre kunna se just själva taren och hur mycket den faktiskt brett ut sig. Fast då blir det mer kläder på än bara baddräkten.
När tare-arter försvunnit från ett område så kan de ta lång tid för dem att komma tillbaka eftersom deras sporer inte sprider sig särskilt långt. Så genom att flytta in ”mogen” tare till lämpliga platser på senhösten och putsa undan det bös som tyvärr täcker alla ytor i fjorden, ökar chanserna rejäkt för att några nya individer ska etablera sig. Och, som vi nu har sett, så kan det tydligen gå rätt snabbt efter det. Jag kunde även se att strömmen gått från höger till vänster under fortplantningen, eftersom de fortfarande inte fanns någon tare till höger om försöksytan, men gott om plantor hela 2-3 meter till vänster om den.
Ett friskt och frodigt tångbälte tar upp mycket näring ur vattnet som annars bidrar till algblomning, mera bös och sämre syreförhållanden på bottnarna. Att återskapa de breda tångbältena som tidigare funnit i fjorden är ett steg i rätt riktning för en bättre vattenmiljö. Det skulle vara kul att använda metoden på fler platser i Gullmarsfjorden där sockertaren har försvunnit och se om det går lika bra som vid forskningsstationen. Det skulle även vara intressant att ha platser i olika väderstreck och med olika lutning för att se hur det spelar in. Får nog höra av mig till de badglada kollegorna på Länsstyrelsen efter sommaren och se om vi inte kan få till något litet projekt tillsammans. Det vore kul.
Tångbloggen 