I helgen var det full fokus på alger, både makro och mikro, när kursen ”Alger i klassrummet” hade sitt fältmoment på Kristinebergs marina forskningsstation i Fiskebäckskil.
Havet var friska 3 grader varmt, men det hindrade inte kursens deltagare från att samla in spännande material från strandkanten för att undersöka närmre inne på lab. Hur mycket tid ett moment än får, så känns det alltid för kort, kunde vi glatt konstatera.
”Alger i klassrummet” riktar sig till yrkesverksamma pedagoger och är en efterlängtad fortsättning på ”Havet i klassrummet”, en populär kurs vid Göteborgs universitet som i första hand vänder sig till lärare eller lärarstuderande som vill skaffa sig kunskap om havet och hur man kan arbeta experimentellt med marin vetenskap i skolan.
Kursens mål är att erbjuda fördjupad kunskap om mikro- och makroalger i våra hav och sjöar men också att genom konkreta exempel demonstrera hur alger kan studeras och användas i skolundervisningen. Kursledare var Angela Wulff, professor i marin botanik vid Göteborgs universitet och känd från Algpodden, som även hade lyckats locka ner professor Kerstin Johannesson från Tjärnö marina forskningsstation för att föreläsa om sina spännande studier av evolution hos alger. Tångbloggens egna badanka, Ellen Schagerström, var med och höll i momentet kring makroalger. Vi samlade in, artbestämde, pressade till herbarium och avslutade med att tillaga och äta dem. En helhetsupplevelse av vad alger har att erbjuda!
Vi lagade två olika sorters algsallad och jämförde med den som kan köpas i asiatiska matbutiker. Praktiska moment varvades med spännande föreläsningar om stort och smått i algernas värld.
Efter två intensiva dagar hoppas vi att kursdeltagarna fått rejält med mersmak på alger i alla meningar och vi ser fram emot att fler kan berätta och inspirera till att upptäcka hur fantastiska alger är.
Som många av de alger vi presenterat i Tångbloggens julkalender 2023 blir julgransalgen vacker som en tavla när den är pressad. Vi vill gärna inspirera till att många av våra läsare samlar och pressar alger under 2023. Och rapporterar in fynden, även alla vanliga arter, till Artportalen.
Vi behöver få alla obserationer. Inte bara ovanliga, sällsynta arter eller nykomna främmande arter. Och om du hittar och pressar en riktigt vacker alg kan det bli en nyårshälsning eller ett födelsedagskort till någon vän.
Vi vill passa på att önska alla våra läsare en vilsam och God Helg!
November månads alg är mörk havsfjäder, Plumaria plumosa. Det är en vacker och mycket regelbundet fjäderförgrenad rödalg. Den framstår som mörkt röd eftersom hela algens bål är täckt med små barkceller, utom på de allra yttersta grenarna.
Fotot visar en skottspets av mörk havsfjäder i förstoring. Bilden är från den av oss frekvent använda floran Danmarks Havsalger. Centralcellerna, de som utgör själva ”stammen”, är päronformade och från dessa utgår motsatta förgreningar. På fotot syns även ett par kiselalger som växer som påväxt på skottspetsen, ifall någon mikroalgsentusiast läser Tångbloggen.
Mörk havsfjäder är flerårig och förökar sig i våra skandinaviska vatten enbart genom könlösa sporer. Plantorna blir ca 5 -10 cm höga och växer på sten och andra alger från under lågvattenlinjen ner till ca 15 meters djup. Den förekommer i Nordsjön och i Bälthavet och Öresund. Sen blir salthalten för låg inne i Egentliga Östersjön för arten skall klara sig. Den är mycket trevlig att pressa till sitt herbarium eftersom den är så platt, bara man får den i ett plan. Detta var en av de 50 arter som vi hittade i somras på makroalgskursen i Lysekil.
Sommar, sol och härliga bad! Äntligen!! Varför inte starta sommaren med att bättra på algkunskaperna? Eller, för den trogna Tångbloggsläsaren eller Algpodd-lyssnaren, att få möjligheten till lite schysst alg-häng med likasinnade.
Helgen 9-10 juli ger jag specialkursen PADI Seaweed Diver på DiveTeam i Lysekil. Två algspäckade dagar med föreläsningar, dyk eller snorkling med insamling av material och såklart artbestämning, pressning och rapportering till Artportalen.
Vi går igenom olika livscykler..…lär oss använda alg-litteratur..…och pressar herbarier såklart!Insamling av alger i vattnet sker bäst med nätpåse. En sax behövs bara för de stora arterna.
Du behöver inte ens ha dykcertifikat för att gå kursen. Det går lika bra att snorkla eller fridyka.
Varför inte få ut mer av dina dyk eller din snorkling genom att lära dig några av de olika arterna av makroalger? Genom att känna igen deras struktur, form och rörelse i vattnet blir säkerhetsstoppet till en av de bästa och mest givande delarna av ditt dyk. Eller så blir badet en helt ny upplevelse! Bli förvånad över hur de anpassar sig till de krävande miljön de lever i, där vågorna bryter och lågvatten utsätter dem för luft och värme. Eller bara njut av färgen och strukturen i den hypnotiska tångdansen när du tar ditt dopp.
Kan du alla arterna i filmen?
I tångbältet, strax under ytan, finns såklart gott om möjligheter för den intresserade att upptäcka allt från nakensnäckor till spökräkor och nyfikna fiskar som lever i och på tången.
Med specialkursen PADI SeaWeed Diver lär du dig att skilja mellan olika arter av makroalger. Genom övningar med botaniska artnycklar får du reda på verktygen för att upptäcka artrikedomen längs vår kust. Det hjälper såklart om du har läst på lite innan, som Tångbloggens serie ”Månadens alg”. Där finns mycket att hämta för den som vill få en flygande (flytande?) start.
Målet är att du efter kursen ska känna igen några av de vanligaste stora arterna av alger, tare och tång samt veta hur du dokumenterar observationer på olika sätt genom fotografering och framställning av herbaria. Du kommer naturligtvis också att lära dig vilka arter av tång som är utsökta att äta och hur man bäst samlar in och förbereder dem.
Vi ses i Lysekil!
Algkursen 2021 bjöd på två dagar av strålande sol, massor med alger och solbränd nos. Glöm inte solkrämen!
Purpursloke, Porphyra purpurea är den största av våra fyra Porphyra arter, och det tunna bladet kan bli ca 30 långt och 20 cm brett. Färgen hos purpursloke kan vara purpurrött, violett eller lite rödbrunt. Bladet är bara ett cellager tjockt och sitter med ett litet fäste på stenar eller skal på grunt vatten. Arten förekommer framförallt grunt, på skyddade stränder.
Purpursloke plockad i slutet av oktober på ca 2 dm djup. Sitter fäst på ett japanskt jätteostronskal.
Det finns tre arter av sloke i svenska vatten, där de två vanligaste är purpursloke och navelsloke (Porphyra umbilicalis). Navelsloke är en sommarart som växer i rosetter i vattenlinjen på vågexponerade klippor. Så vill du hitta den ska du ut där skummet yr på blåsiga dagar. Fast välj helst en vindstilla dag. Men månadens alg, purpursloke, är vanlig på sommaren och senhösten, fast det går att hitta blad året runt.
Purpursloke har en heteromorf generationsväxling, vilket innebär att generationerna ser olika ut. Det stora bladet vi ser och kan samla in för att äta är den haploida generationen. Den sexuella förökningen sker genom de han- och honceller som bildas på samma blad. Hanliga celler bildar en tydligt ljus, lite gulaktig del på bladet. De skiljer sig från de honliga cellerna som finns samlade i mörkare strimmor, ute i kanten på det tunna bladet. De kvinnliga könscellerna befruktas av de manliga könscellerna medan de fortfarande sitter på bladet. De befruktade diploida karposporangierna genomgår mitos och producerar karposporer, som lossnar och sjunker ner till botten. Där sätter de sig fast och gror ut till encelliga trådar som borrar sig in i musselskal. Detta mikroskopiska stadium, som syns som rosa fläckar på ytan av skalet, ansågs ursprungligen vara en annan alg som kallades Conchocelis rosea.
Den diploida sporofyten växer som krypande trådar i t.ex. musselskal, där de syns som rosa fläckar. Bild från Havets djur och växter.
I det mikroskopiska stadiet går det inte att skilja mellan de olika sloke-arterna. Conchocelis-stadiet bildas bara under kortdagsförhållanden (dvs när det är mindre än 12 timmar ljust).
Det tog också många år innan sambandet mellan det mikroskopiska och det makroskopiska stadiet stod klart. Det var först 1949 när den brittiska algologen Kathleen Mary Drew-Baker upptäckte att navelsloke, Porphyra umbilicalis, gick att framställa ur Conchocelis-stadiet genom kortdags-behandling, som storskalig odling av nori startade i Japan. Denna upptäckt har senare gjort det möjligt att odla sloke-arter, mer kända som nori, kommersiellt och producera det bladformiga stadiet, dvs den haploida Porphyra –fasen som skördas.
Idag odlas nori främst i Japan, Korea och Kina. De används framförallt i den klassiska japanska rätten sushi, där ett ark gjort av många tunna nori-blad rullas runt ris, grönsaker och fisk till maki eller läggs som ett band runt ris och kanske en bit avokado.
Här syns nori arket som rullats runt ris, fisk och grönsaker. Många små sloke blad På tallriken finns både nori rullad kring avokado och ris och en frasig friterad tarmalg mitt på tallriken.
Ett pressat blad av purpursloke från stranden på Svallhagen, Tjärnö, nära Strömstad.
Bilden ovanför är den planta som jag plockade på min favoritstrand nära Tjärnö Marinbiologiska station. De guldglänsande delarna är där de hanliga förökningscellerna sitter och de mer mörkt rödbruna delarna innehåller de honliga förökningscellerna. Fast det behöver man ju inte bry sig om när det går att få fram en fantastisk tavla genom att bara pressa algen. Ett tips är att pressa den mellan två plastmappar. Sen kan du lossna den försiktigt från plasten och bara lägga den på det papper du vill ha som bakgrund. Rama in och den unika tavlan är klar!
Det är svårt, för att inte säga omöjligt att få veta något om hur det såg i vattnen under ytan om inte några algologer (forskare med fokus på alger) hade samlat in och pressat alger som sparats i våra herbarier för framtiden. Det finns dessutom några unika samlingar av hur blåstången såg ut i Stockholmsområdet ifrån den innersta utbredningen i Stockholms skärgård. Där gränsen för tångens utbredning har legat i Trälhavet. Det finns nu tecken på att tången kanske håller på att flytta ännu lite närmare Stockholm, men det är inte det detta inslag på Tångbloggen kommer att handla om. Istället kommer här ett litet försmaksprov på vad detta unika herbariematerial kan berätta för oss. Vad som annars varit försvunnen kunskap. Materialet täcker en period på över 50 år, när stora förändringar skett i vattnen i Stockholms skärgård.
Vid den första provtagningen 1968 var tillförseln av näringsämnen till skärgården som störst. Mycket avloppsvatten gick helt orenat rätt ut i skärgårdens vatten och vikar.
Herbarieark insamlat av Inge Lennmark. Materialet förvaras på Evolutionsmuseet i Uppsala.
Plantorna på arket från 1968 är små, uppskattningsvis ca 2-3 år. Fästskivan kan vara äldre. De är mycket överväxta av tarmalger (Ulvaintestinalis), fintrådiga brunalger (Pylaiella eller Ectocarpus) och tångbark (Einhorniacrustulenta) Tecken på att vattnet är näringsrikt.
År 1990 hade reningsåtgärderna i området kommit ganska långt, även om påväxten av tångbark och havstulpaner (Amphibalanusimprovisus) täcker de äldre delarna av blåstången.
Tångplanta från Lerviksudde. Materialet har förvarats på Stockholm Vatten.
År 1990 fanns det få plantor vid Lerviksudde. Den vi ser på bilden ovan var kraftigt överväxt med tångbark på fjolårets skott. Och det syns redan att de första individerna av tångbark har etablerat sig på årets skott, som inte längre har kvar sin aktiva unga vävnad som normalt kan förhindra påväxt.
Material som samlats in 2001 visar på ett större slitage av blåstångsplantorna, som kan bero på att fartygstrafiken i området har ökat. Samtidigt är de fortfarande mycket påväxta av havstulpaner och tångbark. Vid den senaste provtagningen 2020 tyder påväxten på att vattenkvalitén blivit allt bättre och skotten är mindre påväxta.
Även denna planta är insamlad vid Lervik. Den plockades 2001 av Lisa Andersson, Stockholms universitet.
Tångplantan som samlades in 2020 är nästan helt överväxt med tångbark och havstulpaner. Detta är tydliga tecken på att det finns mycket partiklar för dessa djur att filtrera i vattnet. Det skulle kunna bero på mycket båttrafik som grumlar upp bottensediment. Tittar man noga på topparna är många av avslitna. Även dessa skador skulle kunna hänga ihop med mycket fartygs- och båttrafik i området.
Stor, gammal tångplanta från Lerkviksudde med förökningstoppar, insamlad 2020.
I materialet vid den senaste insamlingen 2020, hittades denna stora äldre planta med en del påväxt av lite tångludd och andra fintrådiga brunalger och tångbark. Men stora delar av plantan är utan påväxt och har en ljusare olivgrön färg som talar om att vattenkvalitén har blivit mycket bättre.
Tänk vad bara dessa få ark med pressad blåstång kan berätta om hur vattenkvalitén förändras över tid. Från en period när tången var skuggad och överväxt med grönalger på årsskotten, till idag när det finns stora blåstångsplantor som överlevt under flera år. Artsammansättningen av påväxten har också förändrats, där mängden havstulpaner och tångbark minskat. Nu kommer vi på Tångbloggen att jobba vidare med materialet och hoppas bli färdiga med en vetenskaplig artikel till våren 2022. Då kommer vi också så klart att berätta mer om resultaten för alla våra Tångbloggsläsare.
Mycket passande har en grupp alger kallast för rödblad och det är ganska svårt att skilja mellan olika arter. Det blir extra svårt inne i Östersjön där dessa marina arter blir mer och mer förkrympta. Släktet (släktena) känns igen på den runda ca 1 mm tjocka stammen som upptill blir plattare, med läderartade blad. Inom till exempelvis miljöövervakningen klumpar man ihop dessa till en grupp, Coccotylus/Phyllophora för att det oftast behövs mikroskop för att skilja dem åt. Algerna är fleråriga och de lösliggande formerna kan bli mycket gamla genom att de förökar sig genom att algen fragmenterar i små bitar som växer vidare.
Hos blåtonat rödblad (Phyllophora pseudoceranoides) är det runda skaftet relativt långt och avslutas med solfjäderformade blad. Kilrödblad (Coccotylus truncata) har ett kortare skaft som går över i ett kilformat blad. Hittade bra bilder i ”Alger i farger – en falthåndbok om kystens makroalger” utgiven 1998. En utmärkt norsk algflora som står på min hylla med alglitteratur.
I Norges salta vatten blir det enklare att skilja dessa arter åt.
De förökar sig under vinterhalvåret. Hos blåtonat rödblad syns cystokarpen som små kulor som sitter på ett litet skaft i kanten på bladen och tetrasporangierna bildar mörkare fläckar inne i bålen.
Detta pressade exemplar av blåtonat rödblad samlades in för drygt 30 år sedan. Det har behållit färgen väl och påväxt av havborstmasken Spirorbis spirorbis och mossdjuret Electra pilosa syns på de äldre delarna.
Kilrödblad saknar cystokarper. Här förekommer tetrasporangierna i kulformade bildningar i kanten på det kilformade bladet hos gametofyten. Detta skiljer den ifrån blåtonat rödblad och flertalet andra rödalger. Därför har arten förts till ett eget släkte.
Kilrödblad förekommer fastsittande från ca 2 meters djup ner till ca 25 meter på västkusten. Du hittar dem ofta växande under större brunalger som sågtång eller fingertare, på den rosa, krustbildande kalkalgen Lithothamnion.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Lyfter du på sågtången hittar du en helt ny värld, där bland annat kilrödbladen växer.
I Östersjön är den vanlig från Falsterbo i Skåne upp till södra Bottenhavet. Lösliggande eller intrasslade ibland andra alger och blåmusslors byssustrådar förekommer den något längre norrut till Ångermanlandskusten och upp till Norra Kvarken på finska sidan.
Ju lägre salthalten blir desto tunnare och smalare blir dessa arter och det är svårt att skilja lösliggande blåtonat rödblad (Phyllophora pseudoceranoides) och kilrödblad (Coccotylus truncatus) från varandra. Lättaste sättet att skilja dem åt är genom att hålla upp dom ljuset, då syns det att kilrödblad är rödare till rödbrun och blåtonat rödblad som namnet anger lite mer blåröd i färgen. En bestämning utgående från färg kräver att man har båda arterna bredvid varandra i genomfallande ljus. Men man kan ju faktiskt beundra dem om man hittar dem utan att vara helt säker på vilken det är.
Att artbestämma en alg är inte alltid lätt. Det här exemplaret hittade jag liggande på mjukbotten vid lågvatten på en av Saltö’s stränder, i norra Bohuslän förra veckan. Det första är att försöka bestämma sig för om algen är grön, brun eller röd! De kan nämligen, speciellt när de ligger torrlagda vid lågvatten eller blivit uppspolade på stranden och legat en längre stund, tappa sin färg.
Lågvatten med torrlagda brun, grön och rödalger. De gröna tarmalgerna har kvar sin tydliga färg.
Finns fästet kvar eller om du kikar längst ner på grenarna, så är det där som algens riktiga färg brukar finns kvar. Andra delar bleks lätt. Månadens alg för juni är mindre vanlig med riktigt fin tycker jag. Den lyste guldigt gul i vattnet, så första gissningen skulle vara en brunalg. Men längst in i plantan fanns lite röda delar som avslöjar att det faktiskt är en rödalg.
En blekt rörgrening, Chylocladia verticillata kan se ut att vara brun. Det gäller att kika vid basen, där brukar färgen fortfarande synas.
Algen heter rörgrening, Chylocladia verticillata. Så hur känner man igen den? Grenarna är ihåliga och har små insnörningar som gör att den blir tydligt ledad. Från dessa insnörningar går motsatta eller kransställda grenar ut. På danska har den fått namnet ”kransrör”. De blir ca 5-30 cm höga och växer på andra alger eller direkt på stenar och skal på lokaler som är relativt skyddade från vågor.
Rörgreningens tetrasporofytstadium och gametofytstadium ser likadana ut makroskopiskt. Detta kallas för isomorf generationsväxling. Tetrasporofytstadier brukar man kunna hitta i augusti och gametofyterstadiet kanske lite tidigare redan i juli. Men eftersom arten är relativt ovanlig utmed den svenska kusten saknas närmare kunskap om detta i våra svenska vatten. Den är däremot lätt att känna igen och kan möjligen förväxlas med Lomentaria arter.
Några foton ur Danmarks Havsalger del 1 visar på att vid insnörningarna är bålen delad med en skiljevägg. Vi berättade om denna utmärkta algflora i ett tidigare blogginlägg.
Foto visar skiljevägg (C och D) och tetrasporangier (G).
Rörgreningen har tetrasporangier som ligger spridda i barklagret i de yngre delarna av bålen och kulformiga gonimokarpier (F) som också ligger i ytterbarken, som består av många småceller och större celler vilket syns på delbilden E.
Så detta kan vara en art att leta efter i sommar, antingen som ett strandfynd eller när du är ute och snorklar. Vi kommer med fler tips om alger att leta efter för den som är intresserad.
Vi kan även flagga för att det kommer en specialinriktad alg-kurs för dykare och snorklare under sommaren. Perfekt aktivitet för hemestern. Kursen kommer att ges vid flera tillfällen i Lysekil. Mer information kommer snart. Glöm inte att följa Tångbloggen så du inte missar detta.
Under dagarna inför jul är det roligt att ägna sig åt lite adventspyssel. I höstas hittade jag stora fina plantor av sågtång (Fucus serratus) med receptakler, och kom på att de skulle kunna bli fina stjärnor att hänga i fönstret till jul. Det var enkelt: kapa av lagom långa bitar av grenarna, forma dom som en stjärna och lägga i en växtpress. De har tillräckligt med ämnen som får dem att klibba ihop. För att de inte skall fastna i gråpapper eller tidningspapper måste de läggas mellan bitar av papperslakan. Glöm inte att byta papper varannan dag så att de inte börjar mögla. Efter några dagar är det bara att ta fram årets sågtångsstjärnor och pryda fönstret med.
Vill du göra dom mer hållbara kan det vara läge att spreja med lim. Annars när julen är över lägg dom i din kompost och gör nya till nästa år.
Utsikt från arbetsfönstret med fullmåne och många stjärnor och ljus.
Vi önskar alla ett riktigt gott nytt år! Traditionsenligt handlar det första blogg inlägget om månadens alg, en vacker rödalg. Färgen på bålen är röd som blod, därav namnet sanguinea som betyder just blod på latin. Den har många bladliknande båldelar, runt 5-20 cm långa och flera cm breda, som växer ut ifrån den gamla mittnerven. Det gamla svenska namnet på algen var nervtång. Bladen har en tydlig mittnerv och finare sidonerver.
Bladen vissnar bort under vintern och istället bildas små ca 5 mm stora förökningsorgan, tetrasporangier och karposporofyter. Tetrasporangierna sitter i små avlånga skott och karposporofyterna i små runda skott på ett litet skaft. Ribbeblad växer från ca 4 meters djup ner till ca 20-25 meter. Så om du inte dyker gäller det att hitta dem uppspolade på stranden. Med lite tur kan du nog hitta dem ilandspolat i tångvallen, men då gäller det att leta ordentligt.
Bilden är tagen ur boken Havets växter av Aase Kristiansen som är översatt av Ulf Svedberg. Illustrationer av Susanne Weitmeyer.
Som många marina algarter blir ribbebladet förkrympt så att det nästan inte går att känna igen när de växer i Östersjöns låga salthalt. Här blir de ca 9 cm långa och 3 mm breda, men mittnerven syns fortfarande tydligt.
Såhär års finns det inte så mycket att samla in till herbariet och pressa, just eftersom det även i havet är vinter och många av de fleråriga arterna som ribbeblad vissnar ner. Det är ju också kallt i vattnet så istället kan det ju vara läge att ta fram sina penslar och färger och sätta sig och måla. Blir det riktigt fint så varför inte rama in bilden och hänga på väggen eller ge bort som present?
Ett nyårslöfte eller bara för att det är roligt att göra, är att samla och pressa alger. Vill du bevara dem och se till att de inte tappar färgen, håll dem mörkt eller plasta in den, som i denna lilla algbok som jag och min son gjorde 1999 på Tjärnö marinbiologiska station under Stockholms kursen.
På det exemplaret av ribbeblad vi pressade syns också att den gamla mittnerven från fjolårsbladet har en massa påväxt av mossdjuret, Electra crustulenta, och att bladen börjar bli lite påväxta av mossdjur och havsbortsmasken Spirorbis spp. Ribbebladen börjar se lite slitna ut redan i juli månad. Men färgen har hållit sig fint – trots att det snart är 20 år sedan.
Tångbloggen 