Jättekelpen är en av de mest fascinerande organismerna på vår planet. En sökning på Macrocystis pyrifera ger en uppsjö av läckra bilder som borde göra även den värsta badkrukan sugen på att simma in och upptäcka kelpskogens magiska värld. Googla loss och njut!
Jättekelpens livscykel, från artikeln ”Interactive effects of elevated temperature and pCO2 on early-life-history stages of the giant kelp Macrocystis pyrifera” av Gaitán-Espitia, J.D., Hancock, J.R., Padilla-Gamiño, J.L., Rivest, E.B., Blanchette, C.A., Reed, D.C. and Hofmann, G.E., 2014. Journal of Experimental Marine Biology and Ecology, 457, pp.51-58.
För att hänga med i anatomin så kommer även en bild på delarna, både jättekelp Macrocystis och tjurkelp Nereocystis, som bara har en, stor pneumatocyst/ flytblåsa. Den ser ut som ett stort flöte.
Vill du kika på de övriga arterna inom släktet Macrocystis heter de Macrocystis integrifolia, Macrocystispyrifera, Macrocystis angustifolia och Macrocystis laevis. 2009 slog man ihop samtliga av dessa arter till Macrocystis pyrifera, men det är såklart åter under utredning, så vi låter dem stå som egna arter, med en liten flagga för att det kan komma att förändras.
I avsnitt 7 av Algpodden går vi vidare på temat livscykler och kastar oss över något som många har ätit – rödalgssläktet Porphyra. Kärt barn har många namn och i Sverige har vi tagit det japanska namnet, nori, när den förekommer i kulinariska sammanhang. Det svenska namnet för släktet är annars sloke, och vi har tre olika arter vid svenska kusten, på västkusten. De växer oftast precis under vattenlinjen, ner till ungefär en meters djup. Du kan läsa mer om Porphyra i vår serie Månadens Alg .
För de hugade lyssnarna som vill kontrollera att de ritade livscykeln rätt för denna otroligt spännande alg, eller de som inte gav sig på att rita, kommer här en illustration av den sexuella fortplantningen.
Rödalger har oftast tre olika faser i de sexuella livscyklerna, men tröttsamt nog så brukar det vara unikt för varje släkte exakt vad de olika stadierna heter och hur de funkar. Samtidigt är detta en av de saker som gör just rödalgerna så spännande, att det alltid finns mer att lära sig.
Men det går såklart utmärkt att bara njuta av lite rostad nori utan att veta allt detta.
Det kom in ett önskemål tll Algpodden att vi skulle prata om livscykler hos alger. Främst var det de olika sexuella förökningsvägarna hos gröna, bruna och röda makroalger som önskades. Ett mastigt ämne, minst sagt.
Men vi räds inte att ta de svåra orden i vår mun! Avsnitt 6 handlar om sexuell förökning hos gröna och bruna makroalger. Rödalgerna är så knepiga så de får ett eget avsnitt, eller två.
Vi vill passa på att varna känsliga läsare och lyssnare. Det här är svårt och fullt av konstiga ord.
I avsnittet tar vi upp den haplontiska livscykeln, vilket betyder att organismens livscykel domineras av det haploida stadiet. Det har bara en enda uppsättning kromosomer, så det haploida stadiet brukar skrivas (n). Många alger har en haplontisk livscykel och det anses vara den enklaste ursprungsformen av livscykel. De haploida (n) könscellerna utvecklas inom gametangium hos den gametofytiska algen. Sedan smälts två haploida könsceller samman (n+n) och bildar en zygot (2n) och går då in i det diploida stadiet eller sporofytiska fasen av livscykeln. Under groningen delas zygoterna meiotiskt in i haploida (n) zoosporer, som sedan utvecklas till nya, stora haploida alger. Den stora algen vi ser är en haploid gametofyt, vilket betyder att tillväxten, genom mitos (celldelning), sker i det haploida (n) stadiet. Det diploida sporofytstadiet består bara av zygoten.
Grönalgen Codium fragile ser ut som ett litet träd när den har spolats iland på stranden.
Hängde du med? Ingen fara, det här kan inte vi heller rabbla på löpande band. Det ÄR knepigt. Men kul!
Andra, som till exempel blåstång (Fucus vesiculosus) och sargassosnärja (Sargassum muticum), har en diplontisk livscykel. Då är det istället det diploida stadiet som dominerar livscykeln. En diploid individ har dubbla kromosomuppsättningar och skrivs (2n). I en diplontisk livscykel är det den stora sporofytiska tångruskan som är diploid och sedan utvecklar den könsorgan. Dessa genomgår meios (celldelning, 2n/2) där haploida gameter (n) bildas. Dessa gameter representerar det gametofytiska stadiet. Därefter befruktas könscellerna och bildar en zygot. Denna zygot bildar en ny sporofytisk tångruska. Precis som hos oss människor. Haploidstadiet är (oftast) begränsat till enbart gameterna. Tillväxten genom mitos sker i det diploida (2n) stadiet.
Den stora, diploida bålen hos brunalgen Sargassum muticum har små släta flytblåsor på skaft
Den tredje formen av livscykler är den diplohaplontiska (eller haplodiplontiska) livscykeln. Och nu gäller det att vara fokuserad. Här har den haploida (n) och den diploida (2n) fasen lika stor roll i livscykeln, de representeras av två distinkta vegetativa individer, men deras kromosomantal och funktion är olika. Den haploida gametofyten (n) reproducerar sig med den sexuella metoden, genom att släppa ut haploida gameter (n) som smälter samman till en diploid sporofyt (2n). Denna diploida sporofytiska individ reproducerar sig däremot med hjälp av den asexuella processen att bilda haploida zoosporer (n) som växer upp till gametofyter. I denna livscykel är den sporogena meiosen och fusionen av gameter ansvarig för generationsväxlingen mellan två vegetativa individer.
Grönalger inom släktet Ulva spp. har en isomorf (iso = lika, morf = form) livscykel, där gametofyt och sporofyt ser likadana ut.
Hos vissa arter, som grönalger inom släktet Ulva spp. , är de diploida och haploida formerna båda fritt levande oberoende organismer, väsentligen identiska i utseende och därför sägs vara isomorfa. De frisimmande, haploida (n) könscellerna bildar en diploid zygot (2n) som gror till en multicellulär diploid sporofyt. Sporofyten producerar frisimmande haploida sporer (n) genom meios, som gror (mitos) till haploida gametofyter.
Hos andra alger, som skräppetare (Saccharina latissima) är de sporofytiska (diploida) och gametofytiska (haploida) stadiena morfologiskt olika, heteromorfa. Den stora sporofyten är komplex och består av flera olika typer av celler, medan gametofyten är enkel och pytteliten.
Stora, rejäla sporofyter av tareSmå, små gametofyter av tare, i mikroskop.
Om du har orkat läsa ända hit så får du en guldstjärna och förtjänar en bit godis som belöning. Bra jobbat!!!
Purpursloke, Porphyra purpurea är den största av våra fyra Porphyra arter, och det tunna bladet kan bli ca 30 långt och 20 cm brett. Färgen hos purpursloke kan vara purpurrött, violett eller lite rödbrunt. Bladet är bara ett cellager tjockt och sitter med ett litet fäste på stenar eller skal på grunt vatten. Arten förekommer framförallt grunt, på skyddade stränder.
Purpursloke plockad i slutet av oktober på ca 2 dm djup. Sitter fäst på ett japanskt jätteostronskal.
Det finns tre arter av sloke i svenska vatten, där de två vanligaste är purpursloke och navelsloke (Porphyra umbilicalis). Navelsloke är en sommarart som växer i rosetter i vattenlinjen på vågexponerade klippor. Så vill du hitta den ska du ut där skummet yr på blåsiga dagar. Fast välj helst en vindstilla dag. Men månadens alg, purpursloke, är vanlig på sommaren och senhösten, fast det går att hitta blad året runt.
Purpursloke har en heteromorf generationsväxling, vilket innebär att generationerna ser olika ut. Det stora bladet vi ser och kan samla in för att äta är den haploida generationen. Den sexuella förökningen sker genom de han- och honceller som bildas på samma blad. Hanliga celler bildar en tydligt ljus, lite gulaktig del på bladet. De skiljer sig från de honliga cellerna som finns samlade i mörkare strimmor, ute i kanten på det tunna bladet. De kvinnliga könscellerna befruktas av de manliga könscellerna medan de fortfarande sitter på bladet. De befruktade diploida karposporangierna genomgår mitos och producerar karposporer, som lossnar och sjunker ner till botten. Där sätter de sig fast och gror ut till encelliga trådar som borrar sig in i musselskal. Detta mikroskopiska stadium, som syns som rosa fläckar på ytan av skalet, ansågs ursprungligen vara en annan alg som kallades Conchocelis rosea.
Den diploida sporofyten växer som krypande trådar i t.ex. musselskal, där de syns som rosa fläckar. Bild från Havets djur och växter.
I det mikroskopiska stadiet går det inte att skilja mellan de olika sloke-arterna. Conchocelis-stadiet bildas bara under kortdagsförhållanden (dvs när det är mindre än 12 timmar ljust).
Det tog också många år innan sambandet mellan det mikroskopiska och det makroskopiska stadiet stod klart. Det var först 1949 när den brittiska algologen Kathleen Mary Drew-Baker upptäckte att navelsloke, Porphyra umbilicalis, gick att framställa ur Conchocelis-stadiet genom kortdags-behandling, som storskalig odling av nori startade i Japan. Denna upptäckt har senare gjort det möjligt att odla sloke-arter, mer kända som nori, kommersiellt och producera det bladformiga stadiet, dvs den haploida Porphyra –fasen som skördas.
Idag odlas nori främst i Japan, Korea och Kina. De används framförallt i den klassiska japanska rätten sushi, där ett ark gjort av många tunna nori-blad rullas runt ris, grönsaker och fisk till maki eller läggs som ett band runt ris och kanske en bit avokado.
Här syns nori arket som rullats runt ris, fisk och grönsaker. Många små sloke blad På tallriken finns både nori rullad kring avokado och ris och en frasig friterad tarmalg mitt på tallriken.
Ett pressat blad av purpursloke från stranden på Svallhagen, Tjärnö, nära Strömstad.
Bilden ovanför är den planta som jag plockade på min favoritstrand nära Tjärnö Marinbiologiska station. De guldglänsande delarna är där de hanliga förökningscellerna sitter och de mer mörkt rödbruna delarna innehåller de honliga förökningscellerna. Fast det behöver man ju inte bry sig om när det går att få fram en fantastisk tavla genom att bara pressa algen. Ett tips är att pressa den mellan två plastmappar. Sen kan du lossna den försiktigt från plasten och bara lägga den på det papper du vill ha som bakgrund. Rama in och den unika tavlan är klar!
Tångbloggen 