Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘hästmussla’

Purpursloke, Porphyra purpurea är den största av våra fyra Porphyra arter, och det tunna bladet kan bli ca 30 långt och 20 cm brett.  Färgen hos purpursloke kan vara purpurrött, violett eller lite rödbrunt. Bladet är bara ett cellager tjockt och sitter med ett litet fäste på stenar eller skal på grunt vatten. Arten förekommer framförallt grunt, på skyddade stränder. 

Purpursloke plockad i slutet av oktober på ca 2 dm djup. Sitter fäst på ett japanskt jätteostronskal.

Det finns tre arter av sloke i svenska vatten, där de två vanligaste är purpursloke och navelsloke (Porphyra umbilicalis). Navelsloke är en sommarart som växer i rosetter i vattenlinjen på vågexponerade klippor. Så vill du hitta den ska du ut där skummet yr på blåsiga dagar. Fast välj helst en vindstilla dag. Men månadens alg, purpursloke, är vanlig på sommaren och senhösten, fast det går att hitta blad året runt.

Purpursloke har en heteromorf generationsväxling, vilket innebär att generationerna ser olika ut. Det stora bladet vi ser och kan samla in för att äta är den haploida generationen. Den sexuella förökningen sker genom de han- och honceller som bildas på samma blad. Hanliga celler bildar en tydligt ljus, lite gulaktig del på bladet. De skiljer sig från de honliga cellerna som finns samlade i mörkare strimmor, ute i kanten på det tunna bladet. De kvinnliga könscellerna befruktas av de manliga könscellerna medan de fortfarande sitter på bladet. De befruktade diploida karposporangierna genomgår mitos och producerar karposporer, som lossnar och sjunker ner till botten. Där sätter de sig fast och gror ut till encelliga trådar som borrar sig in i musselskal. Detta mikroskopiska stadium, som syns som rosa fläckar på ytan av skalet, ansågs ursprungligen vara en annan alg som kallades Conchocelis rosea

Den diploida sporofyten växer som krypande trådar i t.ex. musselskal, där de syns som rosa fläckar. Bild från Havets djur och växter.

I det mikroskopiska stadiet går det inte att skilja mellan de olika sloke-arterna. Conchocelis-stadiet bildas bara under kortdagsförhållanden (dvs när det är mindre än 12 timmar ljust). 

Det tog också många år innan sambandet mellan det mikroskopiska och det makroskopiska stadiet stod klart. Det var först 1949 när den brittiska algologen Kathleen Mary Drew-Baker upptäckte att navelsloke, Porphyra umbilicalis, gick att framställa ur Conchocelis-stadiet genom kortdags-behandling, som storskalig odling av nori startade i Japan. Denna upptäckt har senare gjort det möjligt att odla sloke-arter, mer kända som nori, kommersiellt och producera det bladformiga stadiet, dvs den haploida Porphyra –fasen som skördas. 

Idag odlas nori främst i Japan, Korea och Kina. De används framförallt i den klassiska japanska rätten sushi, där ett ark gjort av många tunna nori-blad rullas runt ris, grönsaker och fisk till maki eller läggs som ett band runt ris och kanske en bit avokado. 

Tyvärr är våra arter av sloke lite för tjocka och sega för att fungera riktigt bra att att göra sushi av. I boken ”Plocka tång och strandväxter, recept och tillagning” författad av Linné Sjögren och Karolina Martinson, som vi berättade om i ett inslag nyligen, finns ett tips på sidan 134 om att fritera purpurtång, eller purpursloke, som kan vara värt att pröva. Ta torkade blad och fritera snabbt! Den går också bra att steka i lite smör och blanda den sen med hackat kokt ägg.  

Ett pressat blad av purpursloke från stranden på Svallhagen, Tjärnö, nära Strömstad.

Bilden ovanför är den planta som jag plockade på min favoritstrand nära Tjärnö Marinbiologiska station. De guldglänsande delarna är där de hanliga förökningscellerna sitter och de mer mörkt rödbruna delarna innehåller de honliga förökningscellerna. Fast det behöver man ju inte bry sig om när det går att få fram en fantastisk tavla genom att bara pressa algen. Ett tips är att pressa den mellan två plastmappar. Sen kan du lossna den försiktigt från plasten och bara lägga den på det papper du vill ha som bakgrund. Rama in och den unika tavlan är klar!

Read Full Post »

Namnen på stormar brukar vara i bokstavsordning från de område där de startar.  St. Jude döptes i England men döptes om av SMHI till Simone efter namnet på den dag enligt kalendern som den kom fram till den svenska västkusten. Det blev inte riktigt så svårt uppe vid Tjärnö som väntat men det måste blåst bra och varit riktigt högt vattenstånd vad jag kunde se av de spår som fanns kvar en månad senare när vi gick runt på Saltö.

 De tydligaste spåren på hur högt vattnet når, under perioder med blåst och olika högt vattenstånd kan spåras i t.ex. hur stor tångvallen är och hur högt upp på stranden den ligger.

 Image

På denna bild syns tre små tydliga rader där vallar av alger och ålgräs samlats, genom vatten och vågrörelser.

 

Under stormen Simon spolades massor med alger upp högt på stranden. Materialet i tångvallen visar att de ihoptrasslade algerna och en del musselskal ryckts loss från större djup. Bland de arter av musslor som låg i tångvallen hittade jag hästmusslor, som liknar blåmusslan men blir både större och förekommer på större djup.

 Image

Hur känner jag igen en hästmussla? Om du tittar noga på fotot så kan du se att den spetsiga delen inte sitter på samma plats som hos blåmusslan utan en liten bit upp på skalet. Hästmusslans skal är också brunare än blåmusslans.

 Image

Andra spår på stranden visar att delar av det som ligger i tångvallen kommer från Norge eller till och med ända från England, och har transporterats lång väg innan det hamnade här på stranden på Saltö. I tångvallen hittade jag knöltång, som också finns naturligt på klipporna runt omkring, men de här har jättestora flytblåsor tillsammans med förökningsdelarna av Himenthalia elongata, som inte har något svenskt namn, men som är lätt att känna igen genom de meterlånga banden med antingen hon- eller han förökningsdelar.  

 

Image
Andra spännande fynd var många och ovanligt stora bläckfiskskelett som såg ut som de drivit länge i vattnet eftersom det växte mycket grönalger på dem. De används som mat till kanariefåglar.

 Image

Sen finns det även spår av sommarens lek. Den tappade hinken för att fånga strandkrabbor med och en trasig boll. Eller lite spöklika handskar av gummi i en hink med fruset vatten som såg ut som en installation.

Image

Det var en kall och solig dag i november som vi gjorde alla dessa fynd på Saltö, som är en del i Kosterhavets nationalpark och nära Tjärnö laboratoriet. Det blir spännande att komma ner till nyår och se vad nya stormar har kastat upp på stranden och om bollen, hinken med handskar och bollen går att hitta igen. Och det kanske finns någon ny alg art som kommit långväga ifrån sittande på en stock, en balja eller en sko.

Read Full Post »