Var på en tur runt stränderna på Saltö, i Strömstad kommun. Mötte ett helt gäng med ungdomar som spelar fotboll och idag var de ute tillsammans med sina ledare för att samla in skräp på stränderna.
De gula västarna syntes utmed stränderna på långt håll. Och de tomma säckarna var lätta att bära. Några kommentarer var- jag har knappt hittat något skräp alls.
De var lite besvikna – påsarna var nästan tomma! Någon hade hittat ett gammalt munskydd, lite rester av plastsnören inne ibland tång och en cigarettfimp. Jag hittade en burk med rysk text som det stod ”Gillette Series” på, men annars var det dåligt ställt med skräp som uppenbarligen kommit drivande och spolats upp på stranden.
Ett av få fynd på strandenDet låg inte mycket heller vid insamlingsplaten där skylten säger att denna strand INTE skall städas
Annat var det förr i världen. Eller, bara för några år sedan, faktiskt. Då kunde det ligga mycket plastskräp på stranden, skräp som dumpats från något fartyg till havs. Det känns så positivt att det ger effekt att sätta in förbud och kunna se att det ger resultat. Även om det fortfarande kommer in både det ena och det andra.
Stranden vid Ängklåvsbukten, på Saltö ingår i en studie av vad som kommer in till stranden under olika årstider. Här samlas materialet in och vägs. Det är min favoritstrand för att hitta intressanta fynd av alger som hamnar i tångvallarna. Nu fanns inte varken speciellt mycket skräp och inte heller några speciella algfynd, som t.ex. remtång, Himanthalia elongata som jag hittar här ibland. Det enda var ett skelett av en havssula som kan ha dött av fågelinfluensa i somras.
Skelett av havssula. Annars är stranden full av vackra slipade stenar men ren från både från alger och skräp. Men det kan nog komma in mer med höststormarna.
Kvar på stranden lämnas drivande trälådor, plankor mm. Sedan juli, när vi var här senast, håller det på att skapas ett lite vindskydd. Det har nu också fått ett stort ”bord” att sitta på och titta på den fantastiska utsikten över viken.
Skapelse av drivved för den som vill pausa en blåsig dag.
I dag var Tångbloggen tidigt ute med att skriva om havsspyan, Didemnum vexillum, en sjöpungsart som hittats i svenska vatten. De första fynden var på ostronskal funna vid Kosterhavets nationalspark. Kändes extra roligt för mig när jag slötittade på Efter Fem i TV 4 och får se min kollega Ellen Schagerström i rutan därhän berättande om denna nya invasiva art som nu även finns i norra Bohuslän.
Det var helt oväntat så det var tur att jag hann på fram mobilen och fota denna nya sjöpungsart som just kommit till våra kuster. Ellen gav en bra snabb introduktion till artens förekomst, spridning och möjlig påverkan på ekosystemet. Vill du veta mer läs inlägget på Tångbloggen.
Eftersom jag är på väg till västkusten och Tjärnö, nära Strömstad, kommer jag självklart hålla ögonen öppna och se om det går att hitta fler exemplar. Kanske på något japanskt jätteostronskal eller varför inte i den närmaste båthamnen?
Lyckades komma ut till en av mina favoritöar, Yttre Vattenholmen i Kosterområdet, för någon dag sedan när det var stilla och lugnt väder för att kolla i hällkar och på alger vid stranden. Här går det ofta så stor dyning att när det blåser kommer man inte ner till stranden utan att riskera att halka i och sen blir det svårt att ta sig upp igen. Tillbaka till hällkaren. Hällkar är små vattensamlingar som ofta är helt avstängda från havet. Men ibland ligger de så nära stranden att havsvatten kan skölja in vid högvatten och blåst. I hällkar som ibland är i kontakt med havet och periodvis är mer eller mindre avsnörda, liknar algsammansättningen den som finns utanför på klipporna.
Hällkar fyllt med spiraltång, Fucus spiralis och blåstång, Fucus vesiculosus. Hit in kommer havsvattnet ofta och spolar igenom vattenmassan. Miljön liknar den i havet utanför.
Lite högre upp på klipporna rinner det till regnvatten och med regnvattnet kommer näring från fågelspillning. Hällkar kan gödslas av bland annat gäss, måsar och skarvar. Klipporna kan bli alldeles gröna av algen med det lämpliga namnet måsgrönska, Prasiola stipitata.
Välgödslad grönfärgad klippa med ett litet hällkar fyllt med tarmalger. Klippan är grön av måsgrönska. Fotot en förstoring från bilden till vänster. Ett ganska artrikt hällkar. Här finns både tarmalger, havsstenhinna, strandsnäckor och den nya arten sargassosnärja, Sargassum muticum som växer överallt nu. Den har blivit en av de vanligaste algerna utmed kusten.
Risken för de hällkar som ligger långt från stranden och är helt beroende av regnvatten eller de som är små och grunda, är att de lättare kommer att torka ut.
Hällkar fyllda med tarmalger så långt ögat når.Massor med syrebubblor bildas när tarmalgerna fotosyntetiserar.
Många hällkar domineras ofta av tarmalgen, Ulva intestinalis. Den kan fylla hela hällkaret. Och när hällkaret börjar torka släpper tarmalgen sitt cellinnehåll, som sporer. Då blir algerna vita i kanten. Tillslut kan hällkaret torka ut helt. Men när vatten fylls på igen så finns det goda möjligheter för tarmalgens sporer att gro och börja växa igen. Sporer är nämligen väldigt tåliga för uttorkning och värme. Det fungerar fint att det fylls på med regnvatten, för det finns gott om salt som ligger kvar i hällkaret. Göds de av näring från fågelspillning som rinner ner i hällkaret kan tarmalgerna bli kraftigt gröna. Det är kvävet i spillningen som tarmalgerna tar upp och använder för att bilda mer klorofyll.
Lite tarmalger hinner etablera sig närmast där vattnet rinner från det övre till det nedre hällkaret. Ostronen är små men effektiva så vattnet är klart och havsstenhinnan, Hildenbrandia rubra, syns på botten i hällkaret.
Men ligger ett hällkar bara lite, lite närmare strandlinjen, så att det kommer i kontakt med havet utanför kan t.ex. några larver från japanska jätteostron Magellana gigasta sig in och etablera sig. Vips blir tarmalgens sporer till mat för ostronen. Hällkaret får ett helt annat utseende där tarmalgen klarar sig i hörnet men botten kläs av havsstenhinna, Hildenbrandia rubra och i kanten sitter små kulformiga cyanobakterier, svartkula Rivularia atra. Det är intressant, tycker jag, att introduktionen av den nya ostsronarten innebär att hällkar har blivit ännu mer varierande: Det är spännande att undersöka hur olika arter samspelar och påverkar artsammansättningen i dessa små miniatyrekosystem.
Rosetter av navelsloke sitter spridda över klippan där en våg kan komma in närsomhelst. Närmast vattnet en tät rödbrun matta av slemtrådar och lite högre upp navelsloke. Det svarta är cyanobakterier som bildar ett riktigt halt bälte.
Efter att ha gått runt en stund och kollat i olika vattensamlingar hamnade jag igen vid utsidan och tittade på bälten av navelsloke, Porphyra umbilicalisoch slemtråd, Nemalion multifidum som sveptes runt av vågorna. Dessa två arter av rödalger växer nästan bara på den mest vågutsatta sidan av öar, där de slipper mycket av konkurrensen från andra arter. Navelsloken känner många nog igen om vi kallar den nori. Slemtråden är god att äta som nudlar i en sallad eller soppa. Efter lite funderingar så måste jag få med mig lite till skaldjurssoppan i kväll. Fast det kändes spännande att få tag på lite alger utan att halka i sjön.
Karta över Saltö, en av öarna i Kosterhavets Nationalpark
Det är stor skillnad på hur mycket skräp som kommer i land på olika stränder. Här vid min hemma strand på Rådmansö brukar jag knappt hitta något skräp alls på stränderna. Här är det mycket mer skräp av alla möjliga sorter som ligger utmed vägarna.
På västkusten i Strömstadsområdet, kommer en hel del in från havet även om min personliga känsla är att det är mindre än förr om åren. Vissa av stränderna ligger mer öppet mot havet och det är de som får ta emot mest skräp och drivande virke.
I juli i år fanns inte på mycket skräp. Notera den stora kängan!
Klart mer splräp i oktober. Skosamlingen hade ökat och kängan var kvar!
En av dessa Saltö som ligger i Kosterhavets nationalpark. Där finns en strand Ängklåvsbuken som ingår i studien av hur mycket skräp som hamnar på land. Här samlas skräpet ihop och vägs två gånger per år. Inget plockas bort mellan gångerna men en del kan samlas ihop en bit upp på stranden.
Massor med flaskor väl ihopknutna i en trasig vit tank.
För att inte plastflaskor skall blåsa iväg och kanske hamna i vattnet igen, har någon ordentligt knutit ihop ett gäng med en lina. Det finns också andra stränder där det ligger mycket plats föremål inne ibland tången. Det är mycket mer svårstädat.
Stigen full med vita plast band…..?
Tångvall med en blandning av mindre plastsaker och olika tjocka vita band
Men när jag gick på en stig utmed stranden blev jag förskräckt över en massa vita plast, som låg på stigen, såna som man burkar ha runt paket. Fast de här var lite smalare! Och de ligger i tångvallen också. När jag undersökte det närmare var det tur nog inte plastskräp utan vita blad a ålgräs, som helt tappat färgen. Så allt är tursamt nog inte plast även om det ser lite plastigt ut.
På senhösten kan det ligga många ”plastpåsar” som när man kollar närmare visar sig vara torkade brännmaneter.
Nu har de flesta träd tappat sina löv och höstens starka färger försvunnit. Vill du se vackra höstfärger så kommer här mitt andra vykort från akvarierna på Tjärnö marina laboratorium. En kavalkad fylld med sprakande färger istället för toner i mörkblått.
Inte mycket färger – men hur ser sjögurkan ut som ligger längst till vänster om den kommer upp till ytan?
När vi plockar upp djur ifrån större djupområden visar det sig att de inte alls har mörka färger utan ofta är tjusigt röda, orange eller rosa.
När det röda ljuset försvinner med djupet, ser allt rött ut att vara svart. Den röda signalsjögurkan som lyser röd på ytan är näst intill onsynlig på djupet.
Dessa färger fungerar som kamouflage, inte avskräckande. På stora djup ser de nämligen mörka ut eftersom ljuset inte når dit ner. Det innebär att när vi stannar framför ett upplyst akvarium och förtrollas av de fantastiska färgerna på sjöstjärnor, anemoner och koraller får vi vara med om en unik upplevelse.
Sjöanemon och sjöstjärna, troligen en röd solstjärna och flera stenar med rosa överdrag av olika kalkalger.
Hästsjöstjärna, Hippasteria phrygiana lär äta läderkorallen Död mans hand, Alcyonium digitatum. Syns på det högra fotot.
En orange läderkorall, Död mans hand, med indragna polyper, syns till vänster på fotot. Det är den som hästsjöstjärnan på högra bilden är på jakt efter. Bakom den bleka vitaktiga sjöpungen syns rödalgen tandskåring.
Rödalgen tandskåring, Odonthalia dentata, är vackert mörkt röd i färgen. Den har en sågtandad kant därav namnet. Den växer från några meters djup ner till ca 25 meter, men är vanligast mellan 10 – 15 meter.
Ner till ca 20 – 25 meters djup i det klara rena vattnet i Kosterrännan finns det tillräckligt med blåaktigt ljus, komplementfärgen till rött, för att rödalger skall kunna tillväxa även om det går långsamt.
På bilden syns taggig skorpalg och andra arter av kalkalger. På en sten växer några skott av kaggargenalg och nere till vänster syns en bägarkorall.
Alger som t.ex. slät kalkskorpa, Phymatolithon lenormandii. och taggig skorpalg Lithothamnion glaciale bildar rosavioletta överdrag på stenar. Färgen får de genom att de lagrar in kalk i cellväggarna. Det finns många arter av kalkalger så det är inte lätt att artbestämma vilken art det är bara från ett foto. Bägarkorall, Caryophyllia smithii, är en ensamlevande korall som blir ca 2 cm i diameter med ett bägarformigt kalkskelett. I detta skelett sitter den genomskinliga kroppen som varierar i svagt röda till orange färger. En individ av bägarkorall syns längst ner i bilden till vänster.
Sitter på stranden och funderar på att dyka i.
Nu är det lite sent och för kallt i vattnet så jag väntar till nästa sommar. Men då är det toppen att brännmaneter syns tydligt där de ligger och driver inne ibland tången!
Tänkte att nu när det inte blir så mycket resande på riktigt kan det passa att ta en tur ner i Kosterhavets mörker och se vad som gömmer sig för arter i det stora blå! Fotona kommer från Tjärnö laboratoriets akvarium där vi smög oss in för någon vecka sedan. Detta akvarium är som många andra stängt för allmänheten nu under Covid-19 tiden.
I djupet skymtar en småfläckig rödhaj som vilar huvudet på skalet av en islandssnäcka.
Småfläckig rödhaj (Scyliorhinus canicula) är Sveriges vanligaste hajart som lever på djup mellan 25 – 300 meter. Den kan bli ca en meter lång och väger då max två kilo. Islandsmusslan (Arctica islandica) är av våra största musslor. De lever på sandiga mjukbottnar från 2 till 500 meters djup och kan bli riktigt gamla. På Island hittade man en mussla som uppskattades till att vara 507 år!
Bollmusslan lever nedgrävd, bredvid en cylinderros och en sjöstjärna på väggen.
Havskatt lever i klippskrevor ner till 200 meters djup, Med sina kraftiga tänder kan den krossa musslor och krabbor. Men det gör att de måste byta ut tänderna med jämna mellanrum.
Havskatt och en cylinder ros, men piggvaren är så väl gömd att den är svår att få syn på.
Och tillslut är vi framme vid resans mål, i Kosterhavets djup där i mörkret skymtar ögonkorallrevet (Lophelia pertusa), en kallvattenskorall. Det gömmer sig flera andra arter, bland annat krabbor, ormstjärnor och sjöpungar i denna lilla bit av ett rev – alla unika för detta samhälle!
En bit levande ögonkorall rev fylld med en mängd unika arter.
När många arter från större djup kommer upp till ytan upptäcker man hur färgrika de är. Så nästa vykort kommer att gå i rött, rosa och orange.
I Vetenskapens Värld igår gavs en bred översikt över tänkbara produkter att äta i framtiden. Detta satte igång lite funderingar hos mig. Somliga har konsumerats sedan århundraden tillbaka i andra delar av världen och somliga är helt nya produkter som t.ex. att ta hand om rester vid framställningen av rapsolja eller göra en proteinprodukt av hampa som kan fungera som ersättning för animaliskt kött. Programmet i sin helhet går att hitta fram till i mars 2021.
Här kommer det att handla om tankar och funderingar kring vad vi kan komma att skörda eller odla i svenska vatten på västkusten.
Det som finns att skörda är bland annat det japanska jätteostronet som spritt sig utmed kusten och går att hitta grunt utmed många stränder. Sen kan man för sitt eget nöje prova med att samla och äta olika alger, små tångräkor, ett par strandkrabbor, eller några strandsnäckor. Det är lätt att samla blåmusslor till en musselsoppa men att gräva upp hjärtmusslor eller sandmusslor kräver betydligt mer jobb.
Det som är aktuellt nu är odling är brunalgen, skräppe-tare även tidigare kallad sockertång, Saccharina latissima. I samband med odlingen av denna alg startat lanseras den under namnet sockertare, kanske för det låter godare än skräppe-tare som är det korrekta namnet – se ArtDataBanken och DynTaxa. Det finns flera andra svenska synonymer på denna vanliga alg som bildar livskraftiga bestånd utmed svenska kusten. Läs mer om den här.
Odlingar av skräppe-tare planeras att placeras relativt långt ut havet. Miljöpåverkan antas bli ganska begränsad och kan t.om. vara positiva genom att när algerna skördas transporteras näring bort ur havet, enligt gjorda studier i en försöksodling.
Däremot var odlingen placeras är centralt för att den skall fungera och ge en hög produktion. Enligt en doktorsavhandling som publicerades 2019 av Wouter Visch minskar mängden påväxt av oönskade arter på mer vågexponerade lokaler men samtidigt minskar också skräppetarens tillväxthastighet, d.v.s. hur mycket biomassa som produceras under tillväxtperioden. De lokala förutsättningarna är otroligt viktiga för en lyckad odling.
Här kommer några bilder på hur de olika stadierna av en odling ser ut. De nya repen med små unga plantor placeras ut i havet i september- oktober.
Till vänster visar en illustration hur han- och hon-gametofyter släpps från en moderplanta och sätter sig på små rep. På den högra bilden har sporofyterna vuxit ut. Repet är klart att sätta ut i sjön.
De små plantorna får tillväxa under senhöst till april –maj när de skördas året därpå. Då har de hunnit bli ca 2 m långa.
Här måste en avvägning göras och att det lönar sig att skörda dem efter första året även om bladet är mindre och tunnare än efter ytterligare ett år. Då kan bladen blivit grövre och längre, upp till 3 meter långa.
Repen med skräppe-tare färdiga att tas upp och transporteras iland.Sen skall algerna torkas och tas om hand.
Att anlägga en odling kräver en omfattande ansökan. Som med alla verksamheter i vatten kan olika intressen kollidera, t.ex. mellan sjöfart, trålning efter fisk och placeringen av en algodling med bojar och långlinor som täcker flera hektar. Placeringen kan också kanske påverka turismen på sommaren, men då odlingen sker under perioden september – maj blir denna påverkan kanske inte så stor. Fast det kan ju såklart vara intressant för nyfikna att få besöka en odling. Det är vackert att snorkla runt bland de vajande bladen, och ofta finns det mycket fisk och spännande djur, som spökräkor, kring odlingen. Så det är kanske inte bara är negativt. Dock är det kanske lite kallt i maj för att lansera självplock av alger.
Försöksodlingen ligger vid Kosteröarna – ganska skyddat i sundet mellan nord och syd Koster.
Lite längre söderut, mellan Grebbestad och Hamburgsund finns ett antal områden som bedömts som lämpliga för odling av alger. Men det gäller att söka och få tillstånd för att placera ut odlingen.
Det som kan påverka om en ansökan om att få odla alger här godkänns, är att fyra av de fem föreslagna odlingsområdena ligger i skyddade marina områden. Dagens odling på två hektar ligger mellan ön Vedskär och Kyrkosund på Sydkoster i Kosterhavets Nationalpark. Kosters Nationalpark är avsatt för att både skydda naturmiljöer, men samtidigt göra det möjligt att bedriva ett hållbart fiske. I denna lilla försöksodling räknar man med att potentiellt kunna skörda uppemot 50 ton våtvikt av skräppe-tare per odlingssäsong, dvs ca 8-9 månader. De nya områdena omfattar mellan 20 till 30 hektar och uppskattas ge en biomassa-produktion på mellan 500 -750 ton våtvikt skräppe-tare per säsong.
Så till vad kommer all denna biomassa att användas? Mat, gödselmedel, kosttillskott, kosmetika eller till fisk- och djurfoder? Substanser i skräppe-tare används i medicin. Och den kan också användas för att producera biobränsle eller göras till små plastmuggar hos tandläkaren alternativt små sugrör till drinken? Torkade chips av skräppetare är i alla fall perfekt till drinken.
Det finns många produkter av alger på marknaden. Här förevisas en flaska med Tång Rom. Blir det Vegoburgare eller chips gjorda av skräppe-tare?
Hur kan våra svenska odlingar konkurrera med länder som Korea, Chile, Japan, Kina och många flera länder? Här finns en mycket lång tradition och många olika arter av alger odlas över stora arealer. I Korea, som vi skrev om tidigare på Tångbloggen, produceras idag ca 500 000 ton av den närbesläktade Saccharina japonica.
Saccharina japonica är bara en av många arter som odlas i Korea.
Mängden odlad Saccharina japonica är 1000 gånger mer än vad som planeras att försöka starta utmed Västkusten. Den används i första hand som mat till abalone, en öronsnäcka, som också kallas för havsöron. De är vackert pärlemorfärgade på insidan av skalet. Havsöron odlas och äts antingen råa eller tillagade i olika maträtter. De är jättegoda.
Skal av abalone, havsöron.
Så vad kommer algproduktionen i Sverige att användas till? Och vad blir mest lönsamt? Kommer det att dyka upp några idag okända problem som det gjorde för musselodlingen?
Det kommer att bli mycket spännande att följa hur odlingen av skräppe-tare utvecklas under kommande år och vilka vegetariska alg-baserade produkter vi kommer att hitta i butiken i framtiden.
Att artbestämma en alg är inte alltid lätt. Det här exemplaret hittade jag liggande på mjukbotten vid lågvatten på en av Saltö’s stränder, i norra Bohuslän förra veckan. Det första är att försöka bestämma sig för om algen är grön, brun eller röd! De kan nämligen, speciellt när de ligger torrlagda vid lågvatten eller blivit uppspolade på stranden och legat en längre stund, tappa sin färg.
Lågvatten med torrlagda brun, grön och rödalger. De gröna tarmalgerna har kvar sin tydliga färg.
Finns fästet kvar eller om du kikar längst ner på grenarna, så är det där som algens riktiga färg brukar finns kvar. Andra delar bleks lätt. Månadens alg för juni är mindre vanlig med riktigt fin tycker jag. Den lyste guldigt gul i vattnet, så första gissningen skulle vara en brunalg. Men längst in i plantan fanns lite röda delar som avslöjar att det faktiskt är en rödalg.
En blekt rörgrening, Chylocladia verticillata kan se ut att vara brun. Det gäller att kika vid basen, där brukar färgen fortfarande synas.
Algen heter rörgrening, Chylocladia verticillata. Så hur känner man igen den? Grenarna är ihåliga och har små insnörningar som gör att den blir tydligt ledad. Från dessa insnörningar går motsatta eller kransställda grenar ut. På danska har den fått namnet ”kransrör”. De blir ca 5-30 cm höga och växer på andra alger eller direkt på stenar och skal på lokaler som är relativt skyddade från vågor.
Rörgreningens tetrasporofytstadium och gametofytstadium ser likadana ut makroskopiskt. Detta kallas för isomorf generationsväxling. Tetrasporofytstadier brukar man kunna hitta i augusti och gametofyterstadiet kanske lite tidigare redan i juli. Men eftersom arten är relativt ovanlig utmed den svenska kusten saknas närmare kunskap om detta i våra svenska vatten. Den är däremot lätt att känna igen och kan möjligen förväxlas med Lomentaria arter.
Några foton ur Danmarks Havsalger del 1 visar på att vid insnörningarna är bålen delad med en skiljevägg. Vi berättade om denna utmärkta algflora i ett tidigare blogginlägg.
Foto visar skiljevägg (C och D) och tetrasporangier (G).
Rörgreningen har tetrasporangier som ligger spridda i barklagret i de yngre delarna av bålen och kulformiga gonimokarpier (F) som också ligger i ytterbarken, som består av många småceller och större celler vilket syns på delbilden E.
Så detta kan vara en art att leta efter i sommar, antingen som ett strandfynd eller när du är ute och snorklar. Vi kommer med fler tips om alger att leta efter för den som är intresserad.
Vi kan även flagga för att det kommer en specialinriktad alg-kurs för dykare och snorklare under sommaren. Perfekt aktivitet för hemestern. Kursen kommer att ges vid flera tillfällen i Lysekil. Mer information kommer snart. Glöm inte att följa Tångbloggen så du inte missar detta.
Hur mycket skräp spolas egentligen iland på våra stränder och hamnar i tångvallen? Variationen är jättestor mellan olika stränder och beror på hur öppet stranden ligger mot havet och vilken vindriktning som dominerar när det blåser och stormar. I vissa vikar är det mest tång som ligger i stora massor såhär dags på året och knappt något skräp alls. Samtidigt i andra vikar, bara på andra sidan av en utstickande udde till exempel, återfinns en hel del plastföremål som blåst långt upp på land tillsammans med alger.
Gjorde en liten studie av detta när jag var på västkusten senast på Saltö, som ligger i Kosterhavets nationalpark. Så, var hittade jag mest skräp och hur stor var variationen mellan närliggande stränder?
Saltö ligger i Kosterhavets nationalpark, nära Strömstad.
Hasselbukten på Saltö
Fotot är en panoramabild över udden vid Hasselbukten, med den populära badplatsen till höger och till vänster en lite stenigare strand. Det var en tydlig skillnad mellan de två stränderna. På utsidan till vänster låg det ganska mycket plastskräp uppspolat högt på stranden medan det till höger fanns nästan bara ett brett bälte med tång.
Från det breda tångbältet läcker det brunfärgat vatten ut i viken. Det är färgämnen och näring från den ruttnande tången som läcker ut. När tångvallen legat uppe på land under en längre tid och lakats ur blir den ljusbrun i färgen jämfört med det material som spolats iland senare och som inte tappat färg och näringsämnen.
Något urlakad tångvall vid Svallhagen, som ligger på Tjärnö.
Det skräp som hamnar i tångvallen kan vara allt möjligt. Ibland hittar jag större plastbackar som ofta har en mängd påväxt, vilket ger information om hur länge den drivit omkring i havet och varifrån den kommer. Andra vanliga saker är plastflaskor, plastlock och olika matförpackningar, där det ofta går att läsa varifrån de kommer och senast förbrukningsdag som precis som plastbackarna avslöjar om de drivit länge på havet. I den övre vallen på stranden ligger även flera vita vaxklumpar. De flyter bra och spolas ofta högt upp på stranden.
Förstoringen till höger ovan visar att både en havsborstmask som heter trekantsmask på svenska (Pomatocerostriqueter) och nässeldjur av släktet Laomeda, har hunnit etablera sig och växa till under skräpets transporttid i vattnet. Denna typ av skräp tyder på att det dumpas från större fartyg till havs och att det sedan förs iland vid just västkustens stränder genom strömmar, vind och vågor.
Skräp i havet är ett internationellt problem
Det gäller såklart också flaskor och förpackningar som knappast finns att köpa svenska butiker, som på fotot ovanför.
Andra vanliga fynd i tångvallen är plastrep i blått, grönt och rött. Både större och längre rep, korta bitar av rep och små fragment av rep. De syns bra, även som små trådar i tången. Det är tyvärr även vanligt med barnblöjor, som också tar lång tid att bryta ned.
För mig som är intresserad av alger och tång fastnar ögat fort på långa platta förgrenade band av brunalgen remtång (Himanthalia elongata) som ligger i tångvallen. Såhär års är det de stora långa receptaklerna från både hon- och hanplantor som lossnat och drivit in till kusten. Det är ganska vanligt att hitta delar av remtång på stränderna, men ännu finns inte någon rapport om att arten växter i svenska vatten.
På vänster bild syns blått rep och en babyblöja och på den högra bilden flera receptakler av remtång.
Inför våren kan det vara dags att göra en plan för var insatsen att städa stränder ger störst effekt. Allt ifrån de stränder där det hamnar mycket skräp som kan komma långväga ifrån, till sandstranden där det kanske inte är så mycket skräp som driver in från havet utan mer skräp från besökare och badande? Hittade bland annat en engångsgrill, och en blöja, saker som borde tagits med hem eller lagts i en soptunna.
Klart fler vänster än höger gummihandskar upphittade på stranden. Kanske tar högerhänta av sig vänster handske oftare så den blåser i sjön?
Det viktiga arbetet för att långsiktigt minska skräp som driver in till stränderna på västkusten är helt klart att få stopp på att fartyg dumpar avfall till havs. Sen kommer det alltid att tappas eller blåsa saker överbord av misstag. Hit hör t.ex. gummihandskar, skor och plastbackar. Men just backar tycker jag är extra intressanta för att få ett grepp om varifrån de kommer och att hitta nya arter som kanske ännu inte etablerat sig i våra vatten.
Namnen på stormar brukar vara i bokstavsordning från de område där de startar. St. Jude döptes i England men döptes om av SMHI till Simone efter namnet på den dag enligt kalendern som den kom fram till den svenska västkusten. Det blev inte riktigt så svårt uppe vid Tjärnö som väntat men det måste blåst bra och varit riktigt högt vattenstånd vad jag kunde se av de spår som fanns kvar en månad senare när vi gick runt på Saltö.
De tydligaste spåren på hur högt vattnet når, under perioder med blåst och olika högt vattenstånd kan spåras i t.ex. hur stor tångvallen är och hur högt upp på stranden den ligger.
På denna bild syns tre små tydliga rader där vallar av alger och ålgräs samlats, genom vatten och vågrörelser.
Under stormen Simon spolades massor med alger upp högt på stranden. Materialet i tångvallen visar att de ihoptrasslade algerna och en del musselskal ryckts loss från större djup. Bland de arter av musslor som låg i tångvallen hittade jag hästmusslor, som liknar blåmusslan men blir både större och förekommer på större djup.
Hur känner jag igen en hästmussla? Om du tittar noga på fotot så kan du se att den spetsiga delen inte sitter på samma plats som hos blåmusslan utan en liten bit upp på skalet. Hästmusslans skal är också brunare än blåmusslans.
Andra spår på stranden visar att delar av det som ligger i tångvallen kommer från Norge eller till och med ända från England, och har transporterats lång väg innan det hamnade här på stranden på Saltö. I tångvallen hittade jag knöltång, som också finns naturligt på klipporna runt omkring, men de här har jättestora flytblåsor tillsammans med förökningsdelarna av Himenthalia elongata, som inte har något svenskt namn, men som är lätt att känna igen genom de meterlånga banden med antingen hon- eller han förökningsdelar.
Andra spännande fynd var många och ovanligt stora bläckfiskskelett som såg ut som de drivit länge i vattnet eftersom det växte mycket grönalger på dem. De används som mat till kanariefåglar.
Sen finns det även spår av sommarens lek. Den tappade hinken för att fånga strandkrabbor med och en trasig boll. Eller lite spöklika handskar av gummi i en hink med fruset vatten som såg ut som en installation.
Det var en kall och solig dag i november som vi gjorde alla dessa fynd på Saltö, som är en del i Kosterhavets nationalpark och nära Tjärnö laboratoriet. Det blir spännande att komma ner till nyår och se vad nya stormar har kastat upp på stranden och om bollen, hinken med handskar och bollen går att hitta igen. Och det kanske finns någon ny alg art som kommit långväga ifrån sittande på en stock, en balja eller en sko.
Tångbloggen 