Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘sargassosnärja’

Det kom in ett önskemål tll Algpodden att vi skulle prata om livscykler hos alger. Främst var det de olika sexuella förökningsvägarna hos gröna, bruna och röda makroalger som önskades. Ett mastigt ämne, minst sagt.

Men vi räds inte att ta de svåra orden i vår mun! Avsnitt 6 handlar om sexuell förökning hos gröna och bruna makroalger. Rödalgerna är så knepiga så de får ett eget avsnitt, eller två.

Vi vill passa på att varna känsliga läsare och lyssnare. Det här är svårt och fullt av konstiga ord.

I avsnittet tar vi upp den haplontiska livscykeln, vilket betyder att organismens livscykel domineras av det haploida stadiet. Det har bara en enda uppsättning kromosomer, så det haploida stadiet brukar skrivas (n). Många alger har en haplontisk livscykel och det anses vara den enklaste ursprungsformen av livscykel. De haploida (n) könscellerna utvecklas inom gametangium hos den gametofytiska algen. Sedan smälts två haploida könsceller samman (n+n) och bildar en zygot (2n) och går då in i det diploida stadiet eller sporofytiska fasen av livscykeln. Under groningen delas zygoterna meiotiskt in i haploida (n) zoosporer, som sedan utvecklas till nya, stora haploida alger. Den stora algen vi ser är en haploid gametofyt, vilket betyder att tillväxten, genom mitos (celldelning), sker i det haploida (n) stadiet. Det diploida sporofytstadiet består bara av zygoten.

En art med haplontisk livscykel är grönalgen klykalg (Codium fragilis)

Grönalgen Codium fragile ser ut som ett litet träd när den har spolats iland på stranden.

Hängde du med? Ingen fara, det här kan inte vi heller rabbla på löpande band. Det ÄR knepigt. Men kul!

Andra, som till exempel blåstång (Fucus vesiculosus) och sargassosnärja (Sargassum muticum), har en diplontisk livscykel. Då är det istället det diploida stadiet som dominerar livscykeln. En diploid individ har dubbla kromosomuppsättningar och skrivs (2n). I en diplontisk livscykel är det den stora sporofytiska tångruskan som är diploid och sedan utvecklar den könsorgan. Dessa genomgår meios (celldelning, 2n/2) där haploida gameter (n) bildas. Dessa gameter representerar det gametofytiska stadiet. Därefter befruktas könscellerna och bildar en zygot. Denna zygot bildar en ny sporofytisk tångruska. Precis som hos oss människor. Haploidstadiet är (oftast) begränsat till enbart gameterna. Tillväxten genom mitos sker i det diploida (2n) stadiet.

Den stora, diploida bålen hos brunalgen Sargassum muticum har små släta flytblåsor på skaft

Den tredje formen av livscykler är den diplohaplontiska (eller haplodiplontiska) livscykeln. Och nu gäller det att vara fokuserad. Här har den haploida (n) och den diploida (2n) fasen lika stor roll i livscykeln, de representeras av två distinkta vegetativa individer, men deras kromosomantal och funktion är olika. Den haploida gametofyten (n) reproducerar sig med den sexuella metoden, genom att släppa ut haploida gameter (n) som smälter samman till en diploid sporofyt (2n). Denna diploida sporofytiska individ reproducerar sig däremot med hjälp av den asexuella processen att bilda haploida zoosporer (n) som växer upp till gametofyter. I denna livscykel är den sporogena meiosen och fusionen av gameter ansvarig för generationsväxlingen mellan två vegetativa individer.

Grönalger inom släktet Ulva spp. har en isomorf (iso = lika, morf = form) livscykel, där gametofyt och sporofyt ser likadana ut.

Hos vissa arter, som grönalger inom släktet Ulva spp. , är de diploida och haploida formerna båda fritt levande oberoende organismer, väsentligen identiska i utseende och därför sägs vara isomorfa. De frisimmande, haploida (n) könscellerna bildar en diploid zygot (2n) som gror till en multicellulär diploid sporofyt. Sporofyten producerar frisimmande haploida sporer (n) genom meios, som gror (mitos) till haploida gametofyter.

Hos andra alger, som skräppetare (Saccharina latissima) är de sporofytiska (diploida) och gametofytiska (haploida) stadiena morfologiskt olika, heteromorfa. Den stora sporofyten är komplex och består av flera olika typer av celler, medan gametofyten är enkel och pytteliten.

Om du har orkat läsa ända hit så får du en guldstjärna och förtjänar en bit godis som belöning. Bra jobbat!!!

Read Full Post »

Nu när jag har gått ner till att forska på halvtid, har jag möjligheten att ta roliga uppdrag genom mitt företag BioLogik. Ett sådant har varit inventering av stora brunalger på ett antal lokaler längs Bohuskusten, Uppdraget går ut på att kartlägga förekomst av 8 stycken av våra största brunalger. Självklart är det stortare (Laminaria hyperborea), fingertare (Laminaria digitata) och skräppetare (Saccharina latissima), som tillsammans kallas kelp. Men även ektång (Halidrys siliquosus), sågtång (Fucus serratus), blåstång (Fucus vesiculosus) och knöltång (Ascophyllum nodulosum), som ofta slås ihop till ”tång” när arterna inte spelar roll, och så den introducerade sargassosnärjan (Sargassum muticum). Känner du igen alla åtta?

Ektång är lätt att känna igen och växer oftast i täta bestånd. Det ger ett kryss i protokollet.

Det är alltid lika spännande att hoppa i vattnet vid en ny lokal och följa linan ner till botten. Hur ser det ut här? Vad kommer det vara för typ av botten? Ibland är det en slät sandbotten, fri från fastsittande alger men rik på grävande musslor, krabbor, cylinderrosor och maskar. Här och där ligger stora islandsmusslor, Arctica islandica, och filtrerar vattnet. Dessa djur kan bli över 800 år gamla! Det inger respekt.

Andra lokaler kan vara hårdbotten, klippor eller block, och där växer ofta brunalgerna vi letar efter. Ibland glest, ibland i täta bälten. Tyvärr hade jag inte kameran med mig på lokalen som hade en tät skog av stortare som täckte många tiotals kvadratmeter. Just denna dag var sikted dessutom god, över 10 meter, så jag fick en god överblick över hur taren böljade över klipporna och fiskar simmade ut och in mellan bladen. Vilken fantastisk plats!

Stortaren har en styv stipe, vilket gör att den står upp från botten. Detta är en av karaktärerna som skiljer den från den nära besläktade fingertaren, vars mjuka stipe gör att den hänger ner från väggar eller ligger platt mot botten istället. Stortarens stipe är dessutom lite luddig, så att sporer från olika rödalger lätt fastnar och växer där. Jag hittade flera fina exemplar med bland annat söl (Palmaria palmata) som påväxt.

Stortarens runda, styva stipe är en populär plats för rödalger att växa på.

En av dagarna utgick vi från Hamburgsund och dök i närområdet. Här var sikten lite sämre eftersom lokalerna låg lite mer skyddade. Det var å andra sidan skönt, eftersom lokaler som bara är ett grund ute i öppna havet kräver stilla väder. Det är inte riktigt rätt säsong för det just nu… Men hellre regn än blåst. Vi är ju klädda för blött väder kan man säga. Det var väldigt kul att få dyka i området, då det väckte minnen från förr.

Första gången jag besökte Hamburgsund var under sista året på gymnasiet, när vår lärare i miljökunskap (vi som inte iddes läsa Matematik E) packade in oss fem elever i skolans minibuss och tog oss på en exkursion till västkusten och Väderöarna. Galet roligt, otroligt lärorikt och, efter att själv ha jobbat som lärare, modigt av vår kära magister att ge sig ut med oss på detta äventyr. Vi samlade in alger och djur och satt uppe till sent på kvällen, tittade i mikroskop och bläddrade i artlitteratur, för att sedan gå ner till bryggan och uppleva marelden. Det var under denna resa som jag verkligen förstod att marinbiologi var min passion och den svenska västkusten en plats där jag behövde vara, ofta. Vi fick snorkla i tångskogen och njuta av alla färger som böljade i vågorna. Jag låg i så länge och bet så hårt i snorkeln att läpparna svullnade upp. Såg ut som om jag fått en smäll på käften eller tagit botox. Där ser man vilken stor roll en bra lärare, som får tid och resurser att vara just lärare, kan spela i ens liv.

Read Full Post »

Lyckades komma ut till en av mina favoritöar, Yttre Vattenholmen i Kosterområdet, för någon dag sedan när det var stilla och lugnt väder för att kolla i hällkar och på alger vid stranden. Här går det ofta så stor dyning att när det blåser kommer man inte ner till stranden utan att riskera att halka i och sen blir det svårt att ta sig upp igen. Tillbaka till hällkaren. Hällkar är små vattensamlingar som ofta är helt avstängda från havet. Men ibland ligger de så nära stranden att havsvatten kan skölja in vid högvatten och blåst. I hällkar som ibland är i kontakt med havet och periodvis är mer eller mindre avsnörda, liknar algsammansättningen den som finns utanför på klipporna.

Hällkar fyllt med spiraltång, Fucus spiralis och blåstång, Fucus vesiculosus. Hit in kommer havsvattnet ofta och spolar igenom vattenmassan. Miljön liknar den i havet utanför.

Lite högre upp på klipporna rinner det till regnvatten och med regnvattnet kommer näring från fågelspillning. Hällkar kan gödslas av bland annat gäss, måsar och skarvar.  Klipporna kan bli alldeles gröna av algen med det lämpliga namnet måsgrönska, Prasiola stipitata.

Ett ganska artrikt hällkar. Här finns både tarmalger, havsstenhinna, strandsnäckor och den nya arten sargassosnärja, Sargassum muticum som växer överallt nu. Den har blivit en av de vanligaste algerna utmed kusten.

Risken för de hällkar som ligger långt från stranden och är helt beroende av regnvatten eller de som är små och grunda, är att de lättare kommer att torka ut.

Många hällkar domineras ofta av tarmalgen, Ulva intestinalis. Den kan fylla hela hällkaret. Och när hällkaret börjar torka släpper tarmalgen sitt cellinnehåll, som sporer. Då blir algerna vita i kanten. Tillslut kan hällkaret torka ut helt. Men när vatten fylls på igen så finns det goda möjligheter för tarmalgens sporer att gro och börja växa igen. Sporer är nämligen väldigt tåliga för uttorkning och värme. Det fungerar fint att det fylls på med regnvatten, för det finns gott om salt som ligger kvar i hällkaret. Göds de av näring från fågelspillning som rinner ner i hällkaret kan tarmalgerna bli kraftigt gröna. Det är kvävet i spillningen som tarmalgerna tar upp och använder för att bilda mer klorofyll.

Lite tarmalger hinner etablera sig närmast där vattnet rinner från det övre till det nedre hällkaret. Ostronen är små men effektiva så vattnet är klart och havsstenhinnan, Hildenbrandia rubra, syns på botten i hällkaret.

Men ligger ett hällkar bara lite, lite närmare strandlinjen, så att det kommer i kontakt med havet utanför kan t.ex. några larver från japanska jätteostron Magellana gigas ta sig in och etablera sig. Vips blir tarmalgens sporer till mat för ostronen. Hällkaret får ett helt annat utseende där tarmalgen klarar sig i hörnet men botten kläs av havsstenhinna, Hildenbrandia rubra och i kanten sitter små kulformiga cyanobakterier, svartkula Rivularia atra. Det är intressant, tycker jag, att introduktionen av den nya ostsronarten innebär att hällkar har blivit ännu mer varierande: Det är spännande att undersöka hur olika arter samspelar och påverkar artsammansättningen i dessa små miniatyrekosystem. 

Efter att ha gått runt en stund och kollat i olika vattensamlingar hamnade jag igen vid utsidan och tittade på bälten av navelsloke, Porphyra umbilicalis och slemtråd, Nemalion multifidum som sveptes runt av vågorna. Dessa två arter av rödalger växer nästan bara på den mest vågutsatta sidan av öar, där de slipper mycket av konkurrensen från andra arter. Navelsloken känner många nog igen om vi kallar den nori. Slemtråden är god att äta som nudlar i en sallad eller soppa. Efter lite funderingar så måste jag få med mig lite till skaldjurssoppan i kväll. Fast det kändes spännande att få tag på lite alger utan att halka i sjön.

Read Full Post »

Vi fick nyss en fråga från en av tångbloggens läsare som handlade om att använda olika arter av tång till att fläta med. De två arter som fungerar bäst att fläta med och göra t.ex. ett armband eller en peruk med långa flätor är brunalgsarterna sudare, Chorda filum och gullsudare Halosiphon tomentosus. För att samla material blir det till att vänta till sommaren. Men jag hittade några bilder från västkusten, Tjärnö marina laboratorium, som jag samlade i somras. Den arten som är mycket vanlig är sudare och trådarna blir långa och ganska tjocka. Sudare är också vanliga i Östersjön på många grunda bottnar med lite småstenar där de växer ut under våren och sommaren. Men här blir trådarna smalare och kortare på grund av den låga salthalten.

På bordet ligger en stor hög osorterade trådar av sudare tillsammans med ca 10 buntar med sudare sittande på små stenar. De är lagom stora att fläta ihop.
Det blev fem långa fina flätor. Varje fläta avslutas med en knut så det håller ihop. Vid sidan om syns starten till en skål gjord av tarmalger. som ligger upp och ner med en skål under och en skål gjord av sargassosnärja.

När sudare sitter fästa vidriktigt små stenar kan man låta dom sitta kvar så attdet blir en fin dekoration t.ex. i kanten på en skål. Sen är det bara fantasin som sätter stopp på vad de flätade algerna kan användas till. Min blev en stor skål att förvara mina strandfynd i. Tidigare har vi visat ett litet armband flätat av några trådar och en bomullstråd. De går också att använda i matlagningen. Torka av trådarna med papper så att du blir av med en del av de fina som trådarna som sitter på ytan och klipp sen tråden i små bitar och strö över riset.

Read Full Post »

Under de senaste veckorna har det varit flera presentationer om vikten av att bevara och skydda ålgräsängar. Det finns många aktiviteter som påverkar ålgräsängar negativt. Hit hör fortsatt utbyggnad av hamnar, både stora hamnar för fartyg och mindre för fritidsbåtar. Den största negativa påverkan kommer från tillförsel av mycket näring från land via avrinning och direkt från avloppsreningsverk. 

Resultatet av hög närsaltsbelastning innebär ökad produktion av snabbväxande fintrådiga alger och mer organiskt material som sedimenterar ner till botten. På västkusten kan det vissa år etablera sig massor med små blåmusslor på bladen på ålgräset och tynga ner dem till botten. Blir det mycket fintrådiga alger kan de trassla in sig mellan skotten i ängen och också bidra till att ängen förstörs. Det bästa sättet att bevara ålgräset är att skydda ålgräsängarna så att inte påverkan blir så stor att ängen försvinner. Då kan det bli svårt och mycket kostsamt att restaurera en äng eftersom man då måste plantera tillbaka ålgräset för hand. På förra Baltic Breakfast var temat just hur och vad som behöver ske för att skydda och restaurera de kustnära ekosystemen.

För att kunna återplantera ålgräs på västkusten gäller det att miljön inte förändrats för mycket utan att förutsättningar för ålgräsets överlevnad fortfarande finns kvar.

Mer att läsa finns i detta policy brief. När vi pratar om ålgräsängar och vad som behövs för att skydda och eventuellt restaurera dem kan det verka som att de förekommer i samma miljöer på västkusten och i Östersjön. Men det finns också stora naturliga skillnader mellan dessa ängar på olika sidor av landet.  I denna illustration har jag försökt visa på några viktiga skillnader som kan påverka vad som händer i ängen under året. 

En illustration om skillnader och likheter mellan ålgräsängar på väst- respektive östkust.

Den största och viktigaste skillnaden är att ängarna på västkusten förekommer på lösa mjuka bottnar med mycket organiskt material, där sedimentet ofta blir syrefattigt. Där finns mer kol lagrat som samlats där under många, många år. På småstenar i ängen växer sudare, Chorda filum. Vanliga djur i ängen är strandkrabba, Carcinus maenas. Den är populär mat för bl.a. torsk och krabban hittar skydd mellan stenar och ålgräs. Olika räkor som hästräka (Crangon crangon) och olika arter av tångräkor, t.ex. den långfingrade tångräkan (Palaemon adspersus) lever bland ålgräset i skyddade vikar. Blåmusslor ligger som små klumpar på botten. Vissa arter som öronmanet (Aurelia aurita) förekommer i ängarna på både ost- och västkusten. 

Jämfört med västkusten hittar man ålgräset på mer sandiga lokaler i Östersjön. Innehållet av kol i sedimentet är klart mindre och det betyder också att ängen inte lagrar lika mycket kol som på västkusten. Ängarna i Östersjön är mer varierade när det gäller arter av rotade vattenväxter. Här förekommer arter som borstnate (Stuckenia pectinata) och ålnate (Potamogeton perfoliatus) bladat med ålgräs och stenar med blåstång och sudare. Allt i en härlig blandning. Östersjöns ängar hittar man på mer vågexponerade lokaler som medför att organiskt material spolas bort.  Precis som på västkusten ligger det klumpar med blåmusslor på botten men i Östersjön blir musslorna inte lika stora på grund av den låga salthalten. Salthalten sätter också en utbredningsgräns för hur långt in ålgräset kan växa i skärgården och hur långt norrut den förekommer. I norra delen av Egentliga Östersjön blommar ålgräs sällan och ängarna består av en eller några få individer som endast förökar sig med rotskott. Det betyder att skulle den ängen förstöras genom för stor påverkan av närsalter och produktion av fintrådiga lösliggande alger, så kommer det att vara svårt till helt omöjligt att återställa den. 

Ålnaten håller på att vissna bort på hösten. För den med skarpa ögon syns småfisk i kanten på ålnatebeståndet.

När vintern kommer vissnar ålgräset och de olika vattenväxterna tillsammans med sudare ner och botten blir kal och tom. Det står kvar enstaka små övervintrande skott av de olika växterna. Det är då som de blandade ängarna i Östersjön, där det kan finnas ganska många stenar med blåstång, fortfarande kan ge gömställen över vintern till småkryp och fiskar. 

På västkusten har en ny främmande art hittat en växtplats i många ålgräsängar. Det är sargassosnärjan (Sargassum muticum) som bildar höga buskar inne på skyddade bottnar inne bland ålgrässkotten. Vi finner den också på andra ställen, som exempelvis pirkanter. Sargassosnärjan sitter på små stenar och skal. Men också den vissnar bort under hösten och kvar blir bara ett litet kort övervintrande skott. Inget att gömma sig i för en liten fisk eller räka. Över vintern vandrar fisk och småkryp istället ner på djupare vatten i väntan på att ljuset kommer tillbaka och temperaturen ökar så att ålgräs, andra vattenväxter och sargassosnärjan kan växa till igen.

Read Full Post »

För den som vill lyssna på ett webbinarium om artbildning i Östersjön kommer Kerstin Johannesson att berätta om ”Östersjöns- vårt svenska Galapagos” på onsdag kl. 18.00 -19.00. Kerstin Johannesson är professor i marin ekologi vid Göteborgs universitet och föreståndare för Tjärnö marina laboratorium utanför Strömstad. Om forskning och utbildning vid fältstationen Tjärnö har Tångbloggen berättat många gånger. Det är där som flera av Stockholms universitets marina fältkurser ges.

Vy ut över Tjärnöviken. Laboratoriet och båtar syns till höger.

Tillsammans med Askölaboratoriet, Stockholms universitets fältstation i Trosa skärgård, har det varit möjligt för mig och många andra att kunna jämföra Östersjöns artfattiga ekosystem med Västerhavet.

Bild av Askölaboratoriet i morgonsolsken.

På båda stationerna finns också goda möjligheter att göra jämförande studier av samma art och hur den lever och förökar sig i marint respektive brackvatten. För min del har det handlat om blåstång (Fucus vesiculosus) som hunnit tappa flera anpassningar, som att tåla uttorkning och infrysning, när den flyttat in i Östersjön. Det tål däremot blåstången som förekommer i ett grunt bälte utmed kusten i Västerhavet och Nordsjön.

Klippa i Tjärnöviken med ett smalt tångbälte nära ytan. En brännmanet flyter i ytan och under den syns en introducerad art, sargassosnärja (Sargassum muticum)

Vill du veta mer är det bara att anmäla sig till denna öppna populärvetenskapliga föreläsningen på Kungliga Vetenskapsakademin på onsdag sen eftermiddag. Det blir ett djupdyk i anpassningar och hur snabbt genetisk variation kan ske i en ny ung miljö som Östersjön.

Read Full Post »

I morse var det soligt, helt vindstilla och spegelblankt vatten vid piren på Svallhagen. Inga vågor eller vattenrörelser syntes.

Sundet vid Svallhagen 20190726

Längst ut vid piren växer ett bälte av sargdssosnärja nedanför blåstången och sågtången. Såhär års ser sargassosnärjan ut som små enbuskar. När jag tittar ner i vattnet lutar alla inåt sundet . Klockan är ca 8.45. Vattenströmmen går inåt och är så kraftigt att den får alla plantorna att nästan ligga ner på botten.

Strömmen går inåt 20190725 kl 8.55

Efter att ha badat så har tidvattensströmmen hunnit vända och vattnet strömmar ut igen. Klockan är ca 9.10. Och när jag tittar ner vid i vattnet syns det tydligt – alla plantorna pekar utåt istället. Vattenytan är fortfarande stilla och spegelblank. Det lösliggande skottet av ålgräs som låg ovanpå blåstångsplantan har hunnit försvinna och drivit iväg.

Strömmen har vänt 20190725 kl9.08

Visst är det spännande hur tidvattensströmmen kan avslöjas av åt vilket håll sargassosnärjan pekar! Det betyder också att vattnet förflyttar sig och förändras hela tiden. För att mäta i samma vattenmassa – skulle jag behövs släppa i ett mätinstrument som följer med strömmen. Mäter jag istället utanför piren i sundet är det ett helt annat vatten, t.ex. när strömmen går utåt kommer efter ett tag vatten som värmts upp i grundområdet innanför under många timmar. Eller tvärt om när vatten strömmar in utifrån är det kallare.

Read Full Post »

Vi på Tångbloggen tycker ju mycket om alger, men ibland kan det faktiskt bli lite för mycket av det goda. I Mexico har de Karibiska kusterna drabbats av enorma mängder sargassotång (släktet Sargassum) som flutit iland. Vi gillar ju att gå i strandkanten och titta på tång som flutit iland, men som ni kan se i det här klippet, är det lite väl mycket.

De stora mängderna tång påverkar alla strandaktiviteter. Turisterna kan inte bada, båtar får tång i propellrarna och det kostar stora pengar att samla ihop och forsla bort tången från stranden. Kända orter som Cancun, Playa del Carmen och Tulum håller just nu på och röjer tång för att inte förstöra turistsäsongen. Men enligt artikeln är det ett Sisyfos-göra. Nästa dag har lika mycket alger spolats upp igen

Vad beror då denna stora mängd alger på? Forskarna tror att det inte bara är näringen från Amazonasfloden som gynnar Sargassotången, utan även Kongo-floden, på andra sidan Atlanten.  Näringsrikt damm från Sahara som blåser ut över havet kan också påverka. Dessutom gynnas tången av upwelling, när näringsrikt vatten från djuphavet kommer upp till ytan. Och som alltid påverkas haven av det vi gör på land, framförallt jordbruket, där mycket av den näring som läggs på åkrar inte stannar där utan spolas ut i vattendrag och vidare ut i havet. Lägg till detta att klimatförändringarna har gett högre temperaturer i området, vilket verkar gynna tångens tillväxt.SargassohavetfotoSargassohavet har ju sedan länge varit känt för dess stora mängder sargassotång som flyter fritt, planktoniskt, i stora mattor. De tjocka mattorna som sargassotången kan bilda i havet utgör ett habitat för många marina arter som specialiserat sig på och är unika för denna miljö. Det är helt klart ett habitat som vi på Tångbloggen gärna skulle besöka med mask och snorkel för att studera närmare.

Det finns en kul och informativ sida (på engelska) som håller koll på Sargassum situationen i Karibien. Kolla in Sargassum Monitoring om du vill veta mer.

En av de mest spridda och bäst kända arterna är japansk sargassotång eller sargassosnärja (Sargassum muticum) som har spridit sig från Japan till Europa. Den noterades för första gången längs svenska västkusten 1985. Du kan läsa mer om dess biologi och historia i vårt tidigare inlägg Månadens Alg.

Read Full Post »

April månads alg är Sargassosnärja, Sargassum muticum, en art som kommit för att stanna på svenska västkusten. Det är en flerårig brunalg som övervintrar med ett litet kort förgrenat skott som blir runt 5-15 cm högt. Den har många egenskaper som gör att den snabbt kan sprida sig till nya vattenområden.

1 knivmussla med sargassum årsskottet

Ett övervintrande skott sitter på ett skal av knivmussla

På våren växer det ut nya långa skott från den övervintrande delen som snabbt bildar en stor förgrenad buske. De ser ut litegrann som små enbuskar och står rätt upp i vattnet nedanför bryggan vid Svallhagen.

2 Sargassum Svallhagen 20160815

Bruna sargassosnärja står på rad nedanför stenpiren.

Sargassosnärja kommer ursprungligen från Japan och Kina. Den fördes in till Frankrike med ostron på 1960-talet. De första plantorna upptäcktes lösdrivande 1985 utanför Strömstad på Tjärnö, alldeles nära fältstationen, och två år senare 1987 hittades de första fastsittande individerna. Eftersom den är samkönad (både hane och hona) och självbefruktande har den kunnat sprida sig snabbt utmed kusten. Zygoten sitter kvar ett tag på plantan och gror till en liten groddplanta innan den lossnar och faller till botten, där den fäster sig. En annan egenskap som har gynnat spridningen är att sargassosnärjan kan driva långt med sina många små 2-3 mm stora flytblåsor. Det betyder att på sensommaren –hösten, när de långa årsskotten lossnar, kan de driva iväg långa sträckor.

3 Sargassum muticum flytblåsor

Närbild av de många, små flytblåsorna hos sargassosnärja

Sargassosnärjan uppvisar flera egenskaper som är vanliga hos en nyintroducerad art, egenskaper som gynnar spridningen i den nya miljön dit den kommit genom t.ex. olika mänskliga aktiviteter. Många gånger kan en ny art som sargassosnärjan fylla eller skapa ett nytt habitat. En sådan miljö är exempelvis hamnar, där det inte växer så mycket på stenarna på 1-2 meters djup. I sargassosnärjan hittar sedan många arter av djur och alger både en plats som påväxt och skydd mellan de långa grenarna. Här finns mer att läsa om sargassosnärjan på västkusten och hur många djur och algarter som hittas i denna art som nu funnits i våra svenska kustvatten i över 30 års tid.

För några veckor sedan hade jag nöjet av att lyssna på Linda Eggertsen när hon försvarade sin avhandling ”Identification and implications of fish nurseries in tropical and subtropical seascapes” på Institutionen för ekologi, evolution och botanik, Stockholms universitet.

4 Lindas avhandling 20190315

Varför ta upp detta i beskrivningen av april månadsalg när avhandlingen handlar om tropiska miljöer? Jo, för att i artikel II i Lindas avhandling visar på de stora Sargassum beståndens betydelse för fiskyngel och att detta habitat har en större betydelse än habitat med de småväxta arterna av sjögräs, Halodule spp. och risken med att generalisera.  För fiskyngel spelar storleken nämligen en roll!

5 Sargassum trumps seagrasses

Det som återstår att undersöka nu är vilken påverkan sargassosnärja kan ha på fiskyngel i våra svenska vatten. Kanske något att studera vidare framöver?

6 Sargassum 2015-07-04

Read Full Post »

Tvillingarna Natasha och Salome Olsson från Uddevalla gymnasium tog hem förstapriset i årets regionala utställning av Unga Forskare i Göteborg. Arbetet består av en inventering och jämförelse av den invasiva arten sargassosnärja (Sargassum muticum) och blåstång.

Läs Göteborgs Universitets pressmeddelande här!

Följ systrarnas blogg om projektet och se hur det går för dem i Sverigefinalen Unga Forskare som går av stapeln i Stockholm 25-28 mars.

Vill du veta mer om liknande studier och projekt, kika in på havet.nu, där finns det mesta om vad som händer i och kring havet samlat.

Pressat exemplar av en liten sargassotång från västkusten

Pressat exemplar av en liten sargassosnärja från västkusten

Read Full Post »