Nu när hösten börjar finns det gott om en liten, liten mörk grön nästan svart liten kula som sitter både på klippor, stenar, blåstång och andra ytor. Det är svartkula, Rivularia atra, september månads alg – som faktiskt inte als är en alg utan en cyanobakterie. Den bildar en koloni som är så stor så den, lite knasigt, ofta räknas med bland makroalgerna.
Så var hittar du svartkula? Det är faktiskt ganska enkelt och bara att ge sig lite tid och sätta sig ner på klippan vid stranden.
Den kan sitta som här, strax ovanför grönslicksbältet men också inne ibland grönslickstofsarna.
Foto från VattungarnaFoto på svartkula från Nyköping. Fotograf Heléne Hedlund
Den kan också sitta på många alger som t.ex. blåstång, där de syns som små kulor som är några mm i diameter, broskartade hårda och mycket glatta. Den mörka ytan blänker i solen när man fotograferar den.
Fullt med svartkula på förra årets delar av blåstångDet går nästan att spegla sig i de små svartkulorna. Foto: Heléna Helund
Svartkula består av en massa tätt sammansatta trådar med en större cell vid basen av tråden, en heterocyst. De är specialiserade celler som kan ta upp och fixera kväve från atmosfären. Svartkula bidrar till att fixera kväve från luften precis som många av de cyanobakterierna som bildar blomningar i öppna Östersjön på sommaren.
Trådarna sitter tätt packade med en kvävefixerande heterocyst vid basenSten med flera svartkulor och en oval damsnäcka plockad i vattenlinjen
Har du väl fått syn på svartkula kommer du att hitta den på en massa ställen, på stenar i strandkanten och på blåstången såklart.
Lyckades komma ut till en av mina favoritöar, Yttre Vattenholmen i Kosterområdet, för någon dag sedan när det var stilla och lugnt väder för att kolla i hällkar och på alger vid stranden. Här går det ofta så stor dyning att när det blåser kommer man inte ner till stranden utan att riskera att halka i och sen blir det svårt att ta sig upp igen. Tillbaka till hällkaren. Hällkar är små vattensamlingar som ofta är helt avstängda från havet. Men ibland ligger de så nära stranden att havsvatten kan skölja in vid högvatten och blåst. I hällkar som ibland är i kontakt med havet och periodvis är mer eller mindre avsnörda, liknar algsammansättningen den som finns utanför på klipporna.
Hällkar fyllt med spiraltång, Fucus spiralis och blåstång, Fucus vesiculosus. Hit in kommer havsvattnet ofta och spolar igenom vattenmassan. Miljön liknar den i havet utanför.
Lite högre upp på klipporna rinner det till regnvatten och med regnvattnet kommer näring från fågelspillning. Hällkar kan gödslas av bland annat gäss, måsar och skarvar. Klipporna kan bli alldeles gröna av algen med det lämpliga namnet måsgrönska, Prasiola stipitata.
Välgödslad grönfärgad klippa med ett litet hällkar fyllt med tarmalger. Klippan är grön av måsgrönska. Fotot en förstoring från bilden till vänster. Ett ganska artrikt hällkar. Här finns både tarmalger, havsstenhinna, strandsnäckor och den nya arten sargassosnärja, Sargassum muticum som växer överallt nu. Den har blivit en av de vanligaste algerna utmed kusten.
Risken för de hällkar som ligger långt från stranden och är helt beroende av regnvatten eller de som är små och grunda, är att de lättare kommer att torka ut.
Hällkar fyllda med tarmalger så långt ögat når.Massor med syrebubblor bildas när tarmalgerna fotosyntetiserar.
Många hällkar domineras ofta av tarmalgen, Ulva intestinalis. Den kan fylla hela hällkaret. Och när hällkaret börjar torka släpper tarmalgen sitt cellinnehåll, som sporer. Då blir algerna vita i kanten. Tillslut kan hällkaret torka ut helt. Men när vatten fylls på igen så finns det goda möjligheter för tarmalgens sporer att gro och börja växa igen. Sporer är nämligen väldigt tåliga för uttorkning och värme. Det fungerar fint att det fylls på med regnvatten, för det finns gott om salt som ligger kvar i hällkaret. Göds de av näring från fågelspillning som rinner ner i hällkaret kan tarmalgerna bli kraftigt gröna. Det är kvävet i spillningen som tarmalgerna tar upp och använder för att bilda mer klorofyll.
Lite tarmalger hinner etablera sig närmast där vattnet rinner från det övre till det nedre hällkaret. Ostronen är små men effektiva så vattnet är klart och havsstenhinnan, Hildenbrandia rubra, syns på botten i hällkaret.
Men ligger ett hällkar bara lite, lite närmare strandlinjen, så att det kommer i kontakt med havet utanför kan t.ex. några larver från japanska jätteostron Magellana gigasta sig in och etablera sig. Vips blir tarmalgens sporer till mat för ostronen. Hällkaret får ett helt annat utseende där tarmalgen klarar sig i hörnet men botten kläs av havsstenhinna, Hildenbrandia rubra och i kanten sitter små kulformiga cyanobakterier, svartkula Rivularia atra. Det är intressant, tycker jag, att introduktionen av den nya ostsronarten innebär att hällkar har blivit ännu mer varierande: Det är spännande att undersöka hur olika arter samspelar och påverkar artsammansättningen i dessa små miniatyrekosystem.
Rosetter av navelsloke sitter spridda över klippan där en våg kan komma in närsomhelst. Närmast vattnet en tät rödbrun matta av slemtrådar och lite högre upp navelsloke. Det svarta är cyanobakterier som bildar ett riktigt halt bälte.
Efter att ha gått runt en stund och kollat i olika vattensamlingar hamnade jag igen vid utsidan och tittade på bälten av navelsloke, Porphyra umbilicalisoch slemtråd, Nemalion multifidum som sveptes runt av vågorna. Dessa två arter av rödalger växer nästan bara på den mest vågutsatta sidan av öar, där de slipper mycket av konkurrensen från andra arter. Navelsloken känner många nog igen om vi kallar den nori. Slemtråden är god att äta som nudlar i en sallad eller soppa. Efter lite funderingar så måste jag få med mig lite till skaldjurssoppan i kväll. Fast det kändes spännande att få tag på lite alger utan att halka i sjön.
Det börjar bli höst och risk för att det börjar blåsa och storma. Då är det dags för den sista turen ut till en liten ö med en fika korg. Ön heter Tärnskär, som många andra i Stockholms skärgård. Denna gången satt inga tärnor på ön men däremot gjorde vi som vanligt ett fynd.
Ett skelett av en strandskata låg kvar på en klippa. Nu pryder bokhyllan tillsammans med andra fynd.
Det är också klart att hösten är här när man tittar ner i vattnet. Den typiska algzoneringen i Östersjön med ett smalt bälte av grönslick, Cladophora glomerata och tarmalg, Ulva spp. följt av ullsläke, Ceramium tenuicorne och längst ner syns blåstången, Fucus vesiculosus. Det var frestande att ta sig ett dopp men dimmorna höll på att rulla in utifrån havet.
Häftigt grön grönslick och vackert röd ullsläke. Blåstången skymtar längst ner i vattnet.
Efter regnen i förra veckan hade hällkaren fyllts med nytt vatten. Det ena har hunnit bli vackert grönt av någon mikroskopisk alg och den andra som ligger lite högre upp från vattenlinjen hade fått en rödare algblomning. På klipporna runt vattensamlingarna växer vägglav, Xanthoria parietina i lysande orangegula fläckar. De blir ännu vackrare i dimman.
Olika algblomningar i hällkaren på Tärnskär. På klippan växer vägglav och färgar den lysande organegul,
Sen var det definitivt dags att åka tillbaka innan dimmorna driver in ute från öppet hav. Väl tillbaka vid bryggan var det dags att ta upp båten för vinterförvaring. Att dra upp båten är alltid lika spännande för den är ganska tung och det är lätt hänt att den sjunker ner i blåleran som finns strax under sanden. Blir det för djup är det lätt hänt att hjulen fastnar. Denna gång gick det fint.
Spår ifrån där båten höll på att köra fast i blåleran. Här kan man hämta lera att göra skålar av i höst.
Nästa steg var att undersöka hur mycket påväxt som fanns på skrovet i år. Förra året la vi inte i båten förrän i början av augusti och då slapp vi havstulpaner nästan helt. I år hade det blivit ganska mycket havstulpaner på skuggsidan av båten som legat in mot bryggan medan utsidan mest hade grönslick och grov tarmalg som påväxt.
Sidan som legat ljust full med grönalger och små pickar av svartkula medan skuggsidan fått många havstulpaner.
Samma skillnad syntes på våra grannars båtskrov som de tog upp idag. Tittar men noga på sidan som fått mer solljus så syns också många små kulformiga cyanobakterier, svartkula Rivularia atra.
Tångbloggen 