Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘rödalger’

Nu när jag har gått ner till att forska på halvtid, har jag möjligheten att ta roliga uppdrag genom mitt företag BioLogik. Ett sådant har varit inventering av stora brunalger på ett antal lokaler längs Bohuskusten, Uppdraget går ut på att kartlägga förekomst av 8 stycken av våra största brunalger. Självklart är det stortare (Laminaria hyperborea), fingertare (Laminaria digitata) och skräppetare (Saccharina latissima), som tillsammans kallas kelp. Men även ektång (Halidrys siliquosus), sågtång (Fucus serratus), blåstång (Fucus vesiculosus) och knöltång (Ascophyllum nodulosum), som ofta slås ihop till ”tång” när arterna inte spelar roll, och så den introducerade sargassosnärjan (Sargassum muticum). Känner du igen alla åtta?

Ektång är lätt att känna igen och växer oftast i täta bestånd. Det ger ett kryss i protokollet.

Det är alltid lika spännande att hoppa i vattnet vid en ny lokal och följa linan ner till botten. Hur ser det ut här? Vad kommer det vara för typ av botten? Ibland är det en slät sandbotten, fri från fastsittande alger men rik på grävande musslor, krabbor, cylinderrosor och maskar. Här och där ligger stora islandsmusslor, Arctica islandica, och filtrerar vattnet. Dessa djur kan bli över 800 år gamla! Det inger respekt.

Andra lokaler kan vara hårdbotten, klippor eller block, och där växer ofta brunalgerna vi letar efter. Ibland glest, ibland i täta bälten. Tyvärr hade jag inte kameran med mig på lokalen som hade en tät skog av stortare som täckte många tiotals kvadratmeter. Just denna dag var sikted dessutom god, över 10 meter, så jag fick en god överblick över hur taren böljade över klipporna och fiskar simmade ut och in mellan bladen. Vilken fantastisk plats!

Stortaren har en styv stipe, vilket gör att den står upp från botten. Detta är en av karaktärerna som skiljer den från den nära besläktade fingertaren, vars mjuka stipe gör att den hänger ner från väggar eller ligger platt mot botten istället. Stortarens stipe är dessutom lite luddig, så att sporer från olika rödalger lätt fastnar och växer där. Jag hittade flera fina exemplar med bland annat söl (Palmaria palmata) som påväxt.

Stortarens runda, styva stipe är en populär plats för rödalger att växa på.

En av dagarna utgick vi från Hamburgsund och dök i närområdet. Här var sikten lite sämre eftersom lokalerna låg lite mer skyddade. Det var å andra sidan skönt, eftersom lokaler som bara är ett grund ute i öppna havet kräver stilla väder. Det är inte riktigt rätt säsong för det just nu… Men hellre regn än blåst. Vi är ju klädda för blött väder kan man säga. Det var väldigt kul att få dyka i området, då det väckte minnen från förr.

Första gången jag besökte Hamburgsund var under sista året på gymnasiet, när vår lärare i miljökunskap (vi som inte iddes läsa Matematik E) packade in oss fem elever i skolans minibuss och tog oss på en exkursion till västkusten och Väderöarna. Galet roligt, otroligt lärorikt och, efter att själv ha jobbat som lärare, modigt av vår kära magister att ge sig ut med oss på detta äventyr. Vi samlade in alger och djur och satt uppe till sent på kvällen, tittade i mikroskop och bläddrade i artlitteratur, för att sedan gå ner till bryggan och uppleva marelden. Det var under denna resa som jag verkligen förstod att marinbiologi var min passion och den svenska västkusten en plats där jag behövde vara, ofta. Vi fick snorkla i tångskogen och njuta av alla färger som böljade i vågorna. Jag låg i så länge och bet så hårt i snorkeln att läpparna svullnade upp. Såg ut som om jag fått en smäll på käften eller tagit botox. Där ser man vilken stor roll en bra lärare, som får tid och resurser att vara just lärare, kan spela i ens liv.

Read Full Post »

Vad händer första lördagen i september? Jo, det är Ostronets Dag! För den som glömt blev man påmind imorse på nyheterna. TV4 hade tagit in kocken Sebastian Gibrand och en massa ostron för att fira denna jättegoda proteinkälla som finns utmed många stränder på svenska västkusten idag.  I Sverige har vi två olika arter av ostron: det europeiska, även kallat platta ostron och det japanska, även kallat stillahavsostron. Kärt barn har många namn. Det som många kanske har råkat ut för under sommaren, när fot eller tass skurits upp på vassa skal, är stillahavsostronet, Magellana gigas, som kan växa såpass grunt att det ligger över vattenytan vid lågvatten. Det europeiska ostronet, Ostrea edulis, bildar också ostronbankar, men ofta på lite större djup. Dessa tillhör markägaren och är inte tillåtna att plocka.

Vi på Tångbloggen har berättat om ostron och det fantastiska ekosystem som byggs upp av det japanska jätteostronet eller stillahavsostronet, Magellana gigas. Det blir som helt nya små landskap, där det växer både blåstång och rödalger tillsammans på skalen tillsammans med andra ostron och musslor. 

Flera japanska jätteostron växer på varandra. utmärkta för att etablera nya små tångplantor. Liten sjöstjärna har också hittat en plats att krypa runt på.

Stillahavsostronet är en nyligen introducerad art, som hittades första gången 2007 i svenska vatten. Den har troligtvis kommit hit via Frankrike där den odlas för konsumtion sedan slutet på 1970-talet. Det var helt klart i TV4 programmet i morse att stillahavsostronet är här för att stanna och håller på att bli allt mer populärt att plocka och äta också här i Sverige. 

Det klassiska sättet att äta ostron på, är att servera dem levande på en bädd av is, öppna med ostronkniv och äta dem råa med en skvätt citron. Men detta har en textur och smak som inte faller alla i smaken. Bättre då att laga till dem, så ändras konsistensen mer till att påminna om blåmussla. Mycket trevligare för den som är känslig för lite sladdrig konsistens och mineral-rik smak.

Förr i världen kunde man ringa till Fröken Mussla, en tjänst på framförallt västkusten som höll koll på eventuella blomningar av giftiga mikroalger. Då var det mest för de som ville äta blåmusslor. Nu när stillahavsostronen ökat så markant, vore det verkligen lämpligt att införa tjänsten igen. Tänk att få ha jobbet som fröken Ostron! I väntan på detta kan man se på öppna och stängda områden för skörd av ostron och musslor på Livsmedelsverkets hemsida. Den är dock tyvärr inte heltäckande, eftersom provtagning endast görs i öppna områden.

Två jätteostron bildar ett fint hjärta.

Hittade detta hjärtformade stillahavsostron på stranden för ett år sedan sista december 2021. Passade utmärkt gratinerat, för att fira in det nya året med. Föresten funkar alla former på skal, både små att äta direkt med bara lite citron eller gratinerat med vitlökssmör och mandelflarn – att fira Ostronets Dag med!

Read Full Post »

Det är så kul att läsa alla rapporter som kommer in från olika delar av vår långa svenska kust. I denna rapport har vi samlat lite frågor som kommit från våra flitiga algforskare och ett fynd av elegant tångräka i norra delen av Stockholms skärgård.

Har själv varit på västkusten under några veckor och inser hur olika miljön är i stort för blåstången. I Östersjön är blåstången verkligen skogen och växer från strax under vattenlinjen och blir sällan torrlagd medan den är en av många tångarter på västkusten och bara finns i ett litet smalt bälte nära vattenlinjen. Risken att hela blåstångsbältet torrläggs under en längre lågvattenperiod på västkusten är stor och då drabbas och påverkas hela beståndet. Bilden på den överväxta blåstången är tagen vid en favoritstrand på Tjärnö, nära Strömstad på västkusten. Tången är täckt av fintrådiga röd-, grön- och brunalger. Någon har tappat sin foppatoffel i havet. Färgerna i Östersjön går i grönt och brunt och tångruskorna är mindre påväxta, alla fall lite längre ut i skärgården.

I Östersjön kan blåstången i den övre delen nära vattenytan skadas under längre lågvattenperioder på t.ex. våren. Men den har goda möjligheter att växa ut igen med nya grenar från fästskivan. Och på lite större djup sitter det gott om blåstångsplantor som kan föröka sig sexuellt.

Några av er har undrat varför det är så mycket små partiklar som gör att det blir grumsigt i vattnet när man skakar en tångruska för att kolla på vilka djur som gömmer sig där. Svaret är som vanligt inte helt enkelt – det kan vara så att det grumlas upp en massa små partiklar från botten om det finns en mjukbotten i närheten. De landar sedan på tången. Men det kan också vara fekalier, avföring från alla snäckor och kräftdjur med mera som lever i tången. Och det blir stora mängder fort, när tången står stilla i vattnet en lugn dag. Blåser det kommer avföringen istället falla ner på botten. Där blir det mat till några andra smådjur.

Här sitter en tånggråsugga och mumsar i sig av tarmalgerna som växer på stenen. Och samtidigt håller den på med att släppa en typiskt långsmal fekalie (till vänster i bild).

Det finns många fina bilder att gå igenom. Nu senast kom det ett foto på tre tångräkor som trängs i baljan. När jag tittade lite mera noggrant så visade det sig att en var en elegant tångräka, Palemon elegans. Den kallas också för kortfingrad tångräka. De andra två var den vanliga tångräkan, Palemon adspersus eller långfingrad tångräka.

Elegant tångräka är en relativt ny art för Östersjön som håller på att sprida sig norrut. Går man in på Artdatabanken finns det bara några få tidigare rapporter så långt norrut i Östersjön. Där finns också en karta på hur arten spridit sig genom inlämnade rapporter.

Den har ökat sin utbredning under 2000-talet, så det är en art för alla som deltar i Algforskarsommar att hålla utkik efter och rapportera in till Artportalen. Så ut och kolla i tångruskor och rapportera in dina fynd!

Read Full Post »

Igår publicerades ett kort inlägg på Vetenskapsradion om hur ålgräs och blåmusslor påverkades negativt under värmeböljan 2018. Här invtervjuas Linda Kumblad från Stockholms universitets Östersjöcentrum. Inslaget är knappt 2 min långt och väl värt att lyssna på. Ålgräsängar i Östersjön är viktiga miljöer på grunda sandiga bottnar, som möjliggör ett rikt växt och djurliv. Ålgräs, Zostera marina, är en marin art och har sin utbredningsgräns i norra Egentliga Östersjön. I Bottenhavet blir salthalten för låg får ålgräset. Att ålgräs inte klarar längre perioder med hög temperatur kan bero på att den redan lever i en miljö där den stressas av låg salthalt. Under en värmebölja är det per definition soligt, lugnt och vindstilla dagar. Jag tror att många har varit ute och badat nu under de gångna dagarna och känt hur varmt det varit i vattnet närmast under ytan. En bit ner är det direkt svalare. För att hela vattenmassan skall värmas upp behöver värmeböljan pågå under längre tid, så att det blir riktigt varmt även nere vid botten. Det var det som hände under 2018 i många riktigt grunda och lite inneslutna vikar. För ålgräset innebär det att bladen vissnar. Men de delar som sitter nere nära botten kan överleva och växa till igen när det börjar blåsa så vattenmassan blandas om och det blir svalare i vattnet igen.

För blåmusslor, Mytilus edulis, som också är en marin art gäller samma sak. De är också redan stressade av låga salthalter i Östersjön och stressen ökas av höga vattentemperaturer. Det går åt mer syre till andningen och när vattnet rör för lite på sig under en lång varm solig vindstilla dag kan syret ta slut.

Det låg mycket döda musslor, gulbrun blåstång och en del rödalger, mest kräkel, Furcellaria lumbricalis, utmed stranden på vissa ställen efter värmeböljan sommaren 2018 i augusti.

Risken för att syret ska ta slut är störst på natten när även ålgräs, andra vattenväxter och alger behöver syre till sin andning. Då brukar fiskar, som annars håller till i den grunda viken, och en del smådjur som tångräkor, simma sin väg när det börjar bli ont om syre i vattnet. De flyttar till öppnare vatten där det finns gott om syre även på natten.

Read Full Post »

Lyckades komma ut till en av mina favoritöar, Yttre Vattenholmen i Kosterområdet, för någon dag sedan när det var stilla och lugnt väder för att kolla i hällkar och på alger vid stranden. Här går det ofta så stor dyning att när det blåser kommer man inte ner till stranden utan att riskera att halka i och sen blir det svårt att ta sig upp igen. Tillbaka till hällkaren. Hällkar är små vattensamlingar som ofta är helt avstängda från havet. Men ibland ligger de så nära stranden att havsvatten kan skölja in vid högvatten och blåst. I hällkar som ibland är i kontakt med havet och periodvis är mer eller mindre avsnörda, liknar algsammansättningen den som finns utanför på klipporna.

Hällkar fyllt med spiraltång, Fucus spiralis och blåstång, Fucus vesiculosus. Hit in kommer havsvattnet ofta och spolar igenom vattenmassan. Miljön liknar den i havet utanför.

Lite högre upp på klipporna rinner det till regnvatten och med regnvattnet kommer näring från fågelspillning. Hällkar kan gödslas av bland annat gäss, måsar och skarvar.  Klipporna kan bli alldeles gröna av algen med det lämpliga namnet måsgrönska, Prasiola stipitata.

Ett ganska artrikt hällkar. Här finns både tarmalger, havsstenhinna, strandsnäckor och den nya arten sargassosnärja, Sargassum muticum som växer överallt nu. Den har blivit en av de vanligaste algerna utmed kusten.

Risken för de hällkar som ligger långt från stranden och är helt beroende av regnvatten eller de som är små och grunda, är att de lättare kommer att torka ut.

Många hällkar domineras ofta av tarmalgen, Ulva intestinalis. Den kan fylla hela hällkaret. Och när hällkaret börjar torka släpper tarmalgen sitt cellinnehåll, som sporer. Då blir algerna vita i kanten. Tillslut kan hällkaret torka ut helt. Men när vatten fylls på igen så finns det goda möjligheter för tarmalgens sporer att gro och börja växa igen. Sporer är nämligen väldigt tåliga för uttorkning och värme. Det fungerar fint att det fylls på med regnvatten, för det finns gott om salt som ligger kvar i hällkaret. Göds de av näring från fågelspillning som rinner ner i hällkaret kan tarmalgerna bli kraftigt gröna. Det är kvävet i spillningen som tarmalgerna tar upp och använder för att bilda mer klorofyll.

Lite tarmalger hinner etablera sig närmast där vattnet rinner från det övre till det nedre hällkaret. Ostronen är små men effektiva så vattnet är klart och havsstenhinnan, Hildenbrandia rubra, syns på botten i hällkaret.

Men ligger ett hällkar bara lite, lite närmare strandlinjen, så att det kommer i kontakt med havet utanför kan t.ex. några larver från japanska jätteostron Magellana gigas ta sig in och etablera sig. Vips blir tarmalgens sporer till mat för ostronen. Hällkaret får ett helt annat utseende där tarmalgen klarar sig i hörnet men botten kläs av havsstenhinna, Hildenbrandia rubra och i kanten sitter små kulformiga cyanobakterier, svartkula Rivularia atra. Det är intressant, tycker jag, att introduktionen av den nya ostsronarten innebär att hällkar har blivit ännu mer varierande: Det är spännande att undersöka hur olika arter samspelar och påverkar artsammansättningen i dessa små miniatyrekosystem. 

Efter att ha gått runt en stund och kollat i olika vattensamlingar hamnade jag igen vid utsidan och tittade på bälten av navelsloke, Porphyra umbilicalis och slemtråd, Nemalion multifidum som sveptes runt av vågorna. Dessa två arter av rödalger växer nästan bara på den mest vågutsatta sidan av öar, där de slipper mycket av konkurrensen från andra arter. Navelsloken känner många nog igen om vi kallar den nori. Slemtråden är god att äta som nudlar i en sallad eller soppa. Efter lite funderingar så måste jag få med mig lite till skaldjurssoppan i kväll. Fast det kändes spännande att få tag på lite alger utan att halka i sjön.

Read Full Post »

I helgen var det makroalgkurs, PADI Seaweed, på DiveTeam i Lysekil. Strålande väder och varmt i vattnet gjorde kursens två dopp riktigt njutbara. Fördelen med en algkurs är att deltagarna kan välja om de vill dyka med utrustning eller snorkla, eftersom alger växer grunt. Vi delade upp oss 50/50 så täckte vi in ett intervall från strax över ytan ner till 5-6 meter.

Platsen båda dagarna för insamling var Släggö, som ligger strax nedanför dykcentret i Södra Hamnen och är Sveriges mest dykta plats. Med rätta! Som van och trogen Släggö-dykare är det endast 3 av de 50 vanligaste arterna av makroalger som jag inte har hittat där. Sådan artrikedom kan nog få platser skryta med.

Den här helgen levererade Släggö på topp! Vi fick ihop inte mindre än 45 olika arter av makroalger. Nytt rekord för kursen. Kursdeltagarna fick verkligen jobba med att kika i stereolupp och nyckla fram vad vi hade funnit. Och då ska det erkännas att vi tog det ganska lugnt med de knivigaste fintrådiga rödalgerna, som släktet Polysiphonia, och höll oss till två arter, havssallat Ulva fenestrata och tarmalg Ulva intestinalis (bladformad respektive rörformad) av grönalgerna inom Ulva, eftersom det släktet känns lite oklart just nu.

Förutom att samla in alger i fält, gick vi även igenom arternas olika krav på växtplats, vilka pigment de innehåller, deras form och funktion i ekosystemet samt hur olika livscykler ser ut. Det är mycket att lära sig och lättnaden var nog stor att kursen inte innehåller något slutprov. För rödalgernas olika livscykler kan få många att gråta, även om de är otroligt vackra.

Vi hittade även alger med lite roliga former, som murkelalg Leathesia marina som ofta växer epifytiskt på den styva rödalgen havsris Ahnfeltia plicata. Och det krävs nästan att man vet om den för att hitta den trådformade grönalgen Chaetomorpha melagonium grov borsttråd, som förekommer ganska rikligt runt Släggö. Så andra dagen hade kursdeltagarna ögonen på skaft och upptäckte den, och många fler, nu när de kunde skilja på de olika formerna av ”bös”, som obestämd växtlighet, eller skrufs, ofta kallas här på västkusten.

I kursen ingår även att lära sig hur du bäst dokumenterar dina fynd. Här visas hur du gör ett eget herbarium, ett mycket bra sätt att kunna jämföra hur alger från samma art ser ut på olika platser till exempel. Och en trevlig syssla för den som gillar färg och form.

Dessutom går vi igenom hur du rapporterar dina fynd till Artportalen. Det är en nationell databas som samlar in observationer av alla svenska arter och data används bland annat som underlag för rödlistningen. Här är det, minst sagt, skralt med inrapporterade alger, så vi vill verkligen uppmuntra alla våra läsare att registrera ett konto och börja rapportera in det ni finner. Då skulle vi bli oändligt tacksamma!

Självklart tog vi även upp vilka av arterna som är goda att äta och tips på recept. För den matintresserade rekommenderar vi varmt boken Plocka tång och strandväxter av Linnéa Sjögren, som har företaget Catxalot.

Read Full Post »

Det är härligt att komma till västkusten även om det varit ganska blåsigt några dagar. Vindarna är ljumna och det är varmt i vattnet. Första dagen innan det började blåsa tog vi en tur med båten ut till Lökholmen, strax utanför Tjärnö marina laboratorium. Laboratoriet ligger nära Strömstad och tillhör Göteborgs universitet. 

Mareld, Noctiluca scintillans och Nereus angör bryggan i bakgrunden.

Vid bryggorna nedanför labbet hade det drivit in mareld (Noctiluca scintillans) som låg som en bred rosa strimma utmed strandkanten. Det var ett varningstecken och mycket riktigt fanns det en del både blå och röda brännmaneter i vattnet. Stationens fartyg Nereus kom precis in med kursen från Stockholms universitet som varit ute på provtagning.

Framme vid Lökholmen, en av många små öar med fina sandstränder inom naturreservatet Kosteröarna, var det dags att kolla på alla spännande alger i det grunda varma vattnet. Blåstångens, Fucus vesiculosus, förökning är över sedan länge. Förökningstopparna är helt överväxta av andra alger som hittar en utmärkt groningsplats i de små öppningar som tidigare släppt ut ägg och spermier. Hittade några förökningstoppar som så riktigt lustiga ut – som uppblåsta små konstiga djur eller en hand.

Rödalger som legat lösa i det grunda vattnet blir gulbruna och känner man inte igen formen är det svårt att veta vilken art det är. De två på bild är julgransalg, Brogniartella byssoides och pepparalg, Osmundea spp. I strandkanten hittade jag också stora blad av havssallat, troligen Ulva fenestrata som delvis tappat färgen i kanten på bladet, vilket sker när den släpper sina sporer. Då blir de alldeles vita i ytterkanten som på det större exemplaret på bilden nedan. Så stora och många exemplar av havssallat har jag aldrig hittat tidigare. Kan det bero på att det nu finns en odling vid Koster av just havsallat, Ulva fenestrata eller kan det vara en ny art som förekommer i Danmark och som letat sig hit till svenska vatten? Den heter Ulva gigantea – vilket ju säger att den kan bli jättestor. Detta måste undersökas närmare.

Ännu så länge har inte trådarna av sudare, Chorda filum, som sitter i små knippen klädda med färglösa hår, inte hunnit bli så långa. Hittade några som satt fast på ett skal av en knivmussla och långsamt drev runt i vattnet precis ovanför botten. 

Hittade också en samling alger sittande på en blåstångsruska. Detta foto får avsluta mitt första vykort för sommaren från vår fantastiska salta västkust och dess fina sandstränder. Nästa vykort får bli från någon klippig strand och vad som växer där.

Blåstångsplanta med överväxta förökningstoppar, havssallat,tarmalger, rödslick mm. ett litet algkollage från västkusten.

Read Full Post »

Sedan vi startade med månadens alg i januari 2017 har vi hunnit presentera hela 60 arter av makroalger. De flesta inhemska men också några främmande nykomna arter i svenska kustvatten. Planen för 2022 är att presentera flera marina arter som förekommer utmed den norska och danska kusten. Kanske också från lite längre bort, beroende på om Tångbloggen kommer iväg på någon längre resa under året.

Vi startar med en rödalg, Grateloupia turuturu, som inte fått något svenskt namn ännu. På engelska heter den Devil´s tongue weed, på norska Djevel-tunge. Att den fått namnet ”Devil´s tongue weed” beror nog på att den liknar en röd till rödbrun långsmal tunga. Algen växer ut ifrån en liten fästskiva med 1-6 stycken brett lansettlika, ljusa till mörkt rödbruna blad. Bladen blir ca 60 cm långa och 2- 20 cm breda. De är lite slemmiga och mjuka. Kanten på bladet kan vara lite vågigt men de kan också bilda små utskott, vilket ses som blad i kanten på det stora bladet. Arten växer bra i näringsrikt vatten, den verkar föredra mellan 22 till 37 promille salthalt men kan överleva 12-52 promille salthalt och klarar temperaturer mellan 4-29°C.

Grateloupia turuturu, Devil´s tongue weed

Grateloupia turuturu’s livscykel är samma som för många rödalgsarter. Tetrasporofyten och gametofyten är isomorfa, dvs ser likadana ut. På gametofyten sitter karposporofyten där karposporerna bildas. De syns som små svartaktiga prickar.

Grateloupia turuturu har en för rödalger typisk livscykel. Tetrasporofyten och gametofyten är lika i formen.

Grateloupia turuturu har sitt ursprung i östra Asien, t.ex. Kina, Japan, Korea och delar av östra Ryssland. Genom den globala sjöfarten och olika aktiviteter som t.ex. odling av skaldjur har G. turuturu spritt sig över världen. Den finns upptagen på listor över invasiva främmande arter som kan förändra algsamhället dit den kommer genom att t.ex. konkurrera ut inhemska makroalger. Den finns nu spridd i många nya områden, främst i Australien, Nordirland, Storbritannien och nordöstra USA.

Till England kom den 1969 och finns nu spridd i södra och sydvästra Storbritannien och nordöstra Irland,(t.ex. hittades den i Carrickfergus, Co. Antrim; oktober 2017). Det senaste är fynd från Norge, där den nu förekommer i den yttre och mellersta delen av Oslofjorden. Den förekommer framförallt i hamnar och skyddade vikar, där den växer på små stenar på relativt grunda bottnar. Eftersom vanliga lokaler är marinor och hamnar kan det vara läge att leta efter den i t.ex. Strömstad som nästa lokal.

Grateloupia turuturu äts i Japan. Innehållet av protein varierar under året mellan ca 15-27,5 % torrvikt. Andra rödalger med högt protein innehåll är Palmaria palmata, söl, (8-35% torrvikt) och Porphyra tenera (33-47 % torrvikt) den Porphyra art som även kallas nori. Intressant är att innehållet av proteiner är lika högt som i proteinrika grönsaker som t.ex. sojabönor (35% torrvikt). Rödalger innehåller också generellt mer protein än gröna och bruna makroalger. Det gör dem intressanta som mat för oss människor och som foder till boskap och fiskodlingar.

Read Full Post »

Då har avsnitt två av Algpodden med Angela Wulff och Ellen Schagerström släppts. I detta avsnitt pratar vi om rödalgen Chondrus crispus, en mycket vanlig alg i många av våra vardagslivsmedel och andra produkter, och som bland annat går att koka pannacotta på.

En gametofyt av Chondrus crispus. Två tydliga karposporofyter syns som mörka fläckar i topparna.

Det är inte ovanligt att rödalger har livscykler som innehåller tre eller ännu fler olika stadier.

Hos Chondrus är det gametofyten vi ser på bilden ovan. Den har en enkel uppsättning kromosomer, vilket förkortas med (n). Han-gametofyten släpper ut könsceller som befruktar honornas dito, fast de sitter kvar på hon-gametofytens bål.

Vid befruktningen dubblas kromosomantalet (2n) och denna generation kallas karposporofyt. De mörka fläckarna som syns i topparna på bilden ovanför är karposporofyter, så de är små. Här bildas karposporer (2n) som släpps ut i vattnet för att sedan bilda nästa generation, som kallas tetrasporofyter (2n). Dessa är stora, upp emot 10-12 cm och ser precis ut som gametofyten.

Tetrasporofyten delar upp kromosomerna genom meios och släpper ifrån sig tetrasporer (n) som växer upp till nya han- eller hon-gametofyter.

Nästa avsnitt av Algpodden kommer om två veckor och kommer att handla om den lilla dinoflagellaten Noctiluca scintillans, mer känd som mareld. Missa inte det.

Read Full Post »

Har börjat följa en liten vik som ligger på en udde i Riddersholms naturreservat. Tänker att det får bli MIN VIK att följa under olika årstider. Den är jättefin och har en stor tångvall som successivt håller på att byggas upp. Vallen har blivit lite större och bredare under höstmånaderna. Men kommer det en riktigt kraftig nordlig storm kan nog mycket av materialet antingen åka ut till havs igen, eller så hamnar det längre upp på stranden. Det finns också en hel del arter att upptäcka utmed stranden.

Den första bilden är från den 6e september. Då var vattnet ganska lågt och det har fortsatt varit så de följande två veckorna. Det gör det lätt att gå torrskodd nere på den kala sanden och kolla vad som kommit in sen förra besöket.

i övre delen på bilden syns blåmusselskal inne ibland tången.

Ytterst ligger lite grönalger som börjat vissna och lossna från klippor och stenar. Det är tidiga hösttecken i vattnet. Det ligger också lite blåmusslor som spolats iland och ansamlats i ett hörn av stranden.

Ganska lågt vatten redan den 6 september.
Den 22 september var det riktigt lågt vattenstånd. På sommaren brukar folk gå ut och doppa sig här.

Nu för några dagar sedan låg det ett högtryck över den norra delen av Egentliga Östersjön och vi fick ett ovanligt lågt vattenstånd. Det kändes som att komma till en tidvattenkust när hela det grunda blåstångsbältet låg uppe över vattenytan. Det enda var att lågvattnet varade i flera dagar innan vattennivåerna steg igen.

I den yttersta delen av den torrlagda tången och algerna hittade jag ganska många små döda spiggar. De hade uppenbart blivit fast och drivit iland och dött nyligen. När spiggen har lekt är det inte ovanligt att hitta flera döda spiggar som spolats iland.

Ett annat tecken på att det blåst lite och att material drivit in från de djupare delarna av viken var de vackra rödalgerna som låg i kanten av tångvallen. Observerade samma sak förra året efter att det blåst ordentligt. Så det lönar sig att lyfta på tången som hunnit torka och kolla vad som ligger lite längre ner i tångvallen. Här går det att göra fynd av små rödalger. Kanske något att pressa till en liten tavla? Den fint förgrenade lilla busken till höger i bilden är rödalgen kräkel. Furcellaria lumbricalis.

Men det gäller att kolla noga för att få syn på rödalgerna.

Längst ut där det fortfarande fanns lite vatten mellan stenarna växte kransalger tillsammans med små lösa moln av violettslick. Detta är en art som är ganska lätt att hitta såhär när hösten startar.

Närmast stenen i mitten syns lite tunna röda violettslicksplantor och ovanför sticker kransalgerna upp lite ovanför ytan.

Read Full Post »

Older Posts »