Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘rödalger’

Sedan vi startade med månadens alg i januari 2017 har vi hunnit presentera hela 60 arter av makroalger. De flesta inhemska men också några främmande nykomna arter i svenska kustvatten. Planen för 2022 är att presentera flera marina arter som förekommer utmed den norska och danska kusten. Kanske också från lite längre bort, beroende på om Tångbloggen kommer iväg på någon längre resa under året.

Vi startar med en rödalg, Grateloupia turuturu, som inte fått något svenskt namn ännu. På engelska heter den Devil´s tongue weed, på norska Djevel-tunge. Att den fått namnet ”Devil´s tongue weed” beror nog på att den liknar en röd till rödbrun långsmal tunga. Algen växer ut ifrån en liten fästskiva med 1-6 stycken brett lansettlika, ljusa till mörkt rödbruna blad. Bladen blir ca 60 cm långa och 2- 20 cm breda. De är lite slemmiga och mjuka. Kanten på bladet kan vara lite vågigt men de kan också bilda små utskott, vilket ses som blad i kanten på det stora bladet. Arten växer bra i näringsrikt vatten, den verkar föredra mellan 22 till 37 promille salthalt men kan överleva 12-52 promille salthalt och klarar temperaturer mellan 4-29°C.

Grateloupia turuturu, Devil´s tongue weed

Grateloupia turuturu’s livscykel är samma som för många rödalgsarter. Tetrasporofyten och gametofyten är isomorfa, dvs ser likadana ut. På gametofyten sitter karposporofyten där karposporerna bildas. De syns som små svartaktiga prickar.

Grateloupia turuturu har en för rödalger typisk livscykel. Tetrasporofyten och gametofyten är lika i formen.

Grateloupia turuturu har sitt ursprung i östra Asien, t.ex. Kina, Japan, Korea och delar av östra Ryssland. Genom den globala sjöfarten och olika aktiviteter som t.ex. odling av skaldjur har G. turuturu spritt sig över världen. Den finns upptagen på listor över invasiva främmande arter som kan förändra algsamhället dit den kommer genom att t.ex. konkurrera ut inhemska makroalger. Den finns nu spridd i många nya områden, främst i Australien, Nordirland, Storbritannien och nordöstra USA.

Till England kom den 1969 och finns nu spridd i södra och sydvästra Storbritannien och nordöstra Irland,(t.ex. hittades den i Carrickfergus, Co. Antrim; oktober 2017). Det senaste är fynd från Norge, där den nu förekommer i den yttre och mellersta delen av Oslofjorden. Den förekommer framförallt i hamnar och skyddade vikar, där den växer på små stenar på relativt grunda bottnar. Eftersom vanliga lokaler är marinor och hamnar kan det vara läge att leta efter den i t.ex. Strömstad som nästa lokal.

Grateloupia turuturu äts i Japan. Innehållet av protein varierar under året mellan ca 15-27,5 % torrvikt. Andra rödalger med högt protein innehåll är Palmaria palmata, söl, (8-35% torrvikt) och Porphyra tenera (33-47 % torrvikt) den Porphyra art som även kallas nori. Intressant är att innehållet av proteiner är lika högt som i proteinrika grönsaker som t.ex. sojabönor (35% torrvikt). Rödalger innehåller också generellt mer protein än gröna och bruna makroalger. Det gör dem intressanta som mat för oss människor och som foder till boskap och fiskodlingar.

Read Full Post »

Då har avsnitt två av Algpodden med Angela Wulff och Ellen Schagerström släppts. I detta avsnitt pratar vi om rödalgen Chondrus crispus, en mycket vanlig alg i många av våra vardagslivsmedel och andra produkter, och som bland annat går att koka pannacotta på.

En gametofyt av Chondrus crispus. Två tydliga karposporofyter syns som mörka fläckar i topparna.

Det är inte ovanligt att rödalger har livscykler som innehåller tre eller ännu fler olika stadier.

Hos Chondrus är det gametofyten vi ser på bilden ovan. Den har en enkel uppsättning kromosomer, vilket förkortas med (n). Han-gametofyten släpper ut könsceller som befruktar honornas dito, fast de sitter kvar på hon-gametofytens bål.

Vid befruktningen dubblas kromosomantalet (2n) och denna generation kallas karposporofyt. De mörka fläckarna som syns i topparna på bilden ovanför är karposporofyter, så de är små. Här bildas karposporer (2n) som släpps ut i vattnet för att sedan bilda nästa generation, som kallas tetrasporofyter (2n). Dessa är stora, upp emot 10-12 cm och ser precis ut som gametofyten.

Tetrasporofyten delar upp kromosomerna genom meios och släpper ifrån sig tetrasporer (n) som växer upp till nya han- eller hon-gametofyter.

Nästa avsnitt av Algpodden kommer om två veckor och kommer att handla om den lilla dinoflagellaten Noctiluca scintillans, mer känd som mareld. Missa inte det.

Read Full Post »

Har börjat följa en liten vik som ligger på en udde i Riddersholms naturreservat. Tänker att det får bli MIN VIK att följa under olika årstider. Den är jättefin och har en stor tångvall som successivt håller på att byggas upp. Vallen har blivit lite större och bredare under höstmånaderna. Men kommer det en riktigt kraftig nordlig storm kan nog mycket av materialet antingen åka ut till havs igen, eller så hamnar det längre upp på stranden. Det finns också en hel del arter att upptäcka utmed stranden.

Den första bilden är från den 6e september. Då var vattnet ganska lågt och det har fortsatt varit så de följande två veckorna. Det gör det lätt att gå torrskodd nere på den kala sanden och kolla vad som kommit in sen förra besöket.

i övre delen på bilden syns blåmusselskal inne ibland tången.

Ytterst ligger lite grönalger som börjat vissna och lossna från klippor och stenar. Det är tidiga hösttecken i vattnet. Det ligger också lite blåmusslor som spolats iland och ansamlats i ett hörn av stranden.

Ganska lågt vatten redan den 6 september.
Den 22 september var det riktigt lågt vattenstånd. På sommaren brukar folk gå ut och doppa sig här.

Nu för några dagar sedan låg det ett högtryck över den norra delen av Egentliga Östersjön och vi fick ett ovanligt lågt vattenstånd. Det kändes som att komma till en tidvattenkust när hela det grunda blåstångsbältet låg uppe över vattenytan. Det enda var att lågvattnet varade i flera dagar innan vattennivåerna steg igen.

I den yttersta delen av den torrlagda tången och algerna hittade jag ganska många små döda spiggar. De hade uppenbart blivit fast och drivit iland och dött nyligen. När spiggen har lekt är det inte ovanligt att hitta flera döda spiggar som spolats iland.

Ett annat tecken på att det blåst lite och att material drivit in från de djupare delarna av viken var de vackra rödalgerna som låg i kanten av tångvallen. Observerade samma sak förra året efter att det blåst ordentligt. Så det lönar sig att lyfta på tången som hunnit torka och kolla vad som ligger lite längre ner i tångvallen. Här går det att göra fynd av små rödalger. Kanske något att pressa till en liten tavla? Den fint förgrenade lilla busken till höger i bilden är rödalgen kräkel. Furcellaria lumbricalis.

Men det gäller att kolla noga för att få syn på rödalgerna.

Längst ut där det fortfarande fanns lite vatten mellan stenarna växte kransalger tillsammans med små lösa moln av violettslick. Detta är en art som är ganska lätt att hitta såhär när hösten startar.

Närmast stenen i mitten syns lite tunna röda violettslicksplantor och ovanför sticker kransalgerna upp lite ovanför ytan.

Read Full Post »

Idag är det Ostronets Dag i alla dess former. Eftersom vi är på västkusten blir det såklart traditionell ostronplockning för att kolla hur artrika och stora de japanska jätteostronen kan bli. Hittade tre fint ihopväxta ostron som bildat ett litet ekosystem och koloniserats av blåstång, små rödalger och såklart en massa nya små havstulpaner. 

Tre japanska jätteostron har vuxit ihop och bildar ett ganska stort ekosystem.

Under årens gång har vi hittat många vackra skal till våra samlingar, där både det inhemska och den nykomna arten av ostron bildar spännande former. Där går det att hitta små nyetablerade sjöstjärnor och krabborna kan gömma sig i skrymslena. 

Visst är det vackra små artrika system som bildas. Fördelen är att de lever grunt så att de är lätta att studera.

Men såhär på Ostronets Dag blir det såklart att mumsa på gratinerade japanska jätteostron. Tyvärr är de lite utlekta och magra men smakar ändå jättegott! En tanke skulle vara att flytta dagen när ostronen firas i våra svenska vatten till lite senare på året. Förslagsvis till oktober-november, när de hunnit bli mer fullmatade. Men det går ju bra att äta dom så ofta det finns en chans.

Gratinerade japanska jätteostron och blåmusslor !

När vi ätit klart bygger vi vidare på skalbanken med ostronskal som startades för många år sedan, när det japanska ostronet just dykt upp vid våra kuster. Det har blivit en stor hög som byggs på år från år. Undrar hur mycket kalkskal som finns lagrat här? Får försöka räkna ut det nån gång!

Vår skalhög som växer för varje år som går. Ca 2 m i diameter och minst 1/2 meter hög.

Read Full Post »

Idag lördag var det tidig uppgång och plums i vattnet innan klockan slagit sju. Den morgonpigga radiolyssnaren kude då höra mig och fantastiska professor Angela Wulff i P1’s Naturmorgon

berätta om stora och små alger vid Släggö i Lysekil. Badande reporter var Karin Gyllenklev, som inte lät svalt vatten (10 grader) hindra henne från att ge lyssnarna en in situ-intervju från havsytan.

Reportern i vattnet, professorn håller i sladden och Tångbloggen gör sig redo att plumsa ner i det blöta.

Vi pratade både om de stora bruna algerna, som sågtång, fingertare, blåstång och sockertare, men även om fintrådiga rödalger och skimrande grön havssallat som växer på stenar täckta av rosa kalkalger.

Angela Wulff presenterade sina favoriter, de mikroskopiska bottenlevande kiselalgerna, för lyssnarna. De är så små att man inte kan se dem en och en utan att ha mikroskop, men när de samlas i stora mängder kan de ses som bruna fläcker på grunda sand- och lerbottnar. Dessa kiselalger är otroligt viktiga för livet på vår planet och bidrar faktiskt med en femtedel av allt syre i vår atmosfär.

När Karin låg i sin badring (mikrofonen fick inte bli blöt), kikade vi även på fortplantningstoppar hos både blåstång (Fucus vesiculosus) och sågtång (Fucus serratus). Blåstången växer närmre ytan än sågtång, eftersom den klarar av att hamna uppe i luften ett tag ifall det blir lågvatten. Sågtången gillar inte alls att torka ut, så den växer lite djupare. Så här års ser man blåstångens runda, knottriga fortplantningstoppar guppa uppe på eller precis under ytan intill strandkanten. Sågtången har däremot platta fortplantningstoppar, även de är knottriga. Precis som hos blåstång är det skilda han- och honplantor hos sågtång.

De gulprickiga, knottriga topparna på sågtången i mitten är fortplantningstoppar. De vita prickarna som syns på tången uppe till höger är kryptostomata, gropar med små hår som hjälper tången att ta upp näring ur vattnet.

På fredagen passade Karin på att rekognisera tångbältet på utsidan av vågbrytaren vid Släggö. Då var även solen framme och lät algerna glittra i sprakande färger. Jag passade på att visa henne vilken fantastisk färg och form som finns hos alger, samt det ”busk och ört-skikt” av mestadels olika rödalger som döljer sig under en tät tångskog.

Sågtången bildar en tät skog på havets botten. Men det döljer sig mycket spännande UNDER tången som vi får berätta om en annan gång. Både jag och Angela har MYCKET mer att berätta om alger…

Read Full Post »

Havsris, Ahnfeltia plicata, kändes plötsligt som rätt alg att representera februari månad 2021. Denna lilla risiga, broskartade rödalg blir så liten i Östersjöns bräckta vatten att det krävs ett riktigt detektivarbete att hitta den. Grenarna hos havsris är trinda och för det mesta oregelbundet förgrenade, men de kan också vara gaffelförgrenade. Färgen är mörkt brunviolett till nästan svart. De blir mer och mer dvärgformiga ju längre norrut man kommer i Östersjön. Det är såklart den minskande salthalten som är orsaken till detta. Hamnar havsris uppe i tångvallen eller sitter grunt när det blir lågvatten kan den däremot blekas och bli gulgrön eller helt vit. 

Havsris är en flerårig diok art, dvs han –och honorgan sitter på skilda plantor. Den är också heteromorf, d.v.s. den könliga generationen (gametofyten = små buskar) och det könlösa stadiet (tetrasporofyten= en liten skorpa eller skiva på botten), ser olika ut. 

Sitt namn har släktet Ahnfelita fått från en svensk botaniker, N.O. Ahnfelt, mest känd för sina arbeten om mossor. Artnamnet plicata betyder rynkad. 

Havsris i Östersjön är ofta löslevande på bottnar från 2 – 15 meters djup, intrasslad mellan andra rödalger och vattenväxter eller band blåmusslor. Där blir den ca 1-4 cm stor. Den löslevande formen finns från Falsterbo till Södra Kvarken utmed den svenska kusten och upp till Norra Kvarken i Finland. På västkusten och in till Bornholm i Egentliga Östersjön är den fastsittande. Här blir havsris plantorna betydligt större mellan 5 – 20 cm höga.

Tångvall från Riddersholm innan snön hade täckt marken.

För några dagar sedan var det så dags att gå ut på jakt efter februari månads alg, havsris. Hittade en bra strand på Rådmansö, i naturreservatet Riddersholm, där det efter blåsten spolats iland en massa blåstång. Inne i vallen låg det buntar av ihoptrasslade borstnateskott (Stuckenia pectinata) och vackra små rödalger av släktena Coccotylus och Phyllophora. Området utanför är långgrunt så det skulle ju kunna ligga någon liten planta av havsris i tångvallen. 

Efter att ha hållit på en god stund och sorterat ut olika rödalger ur tången insåg jag att jag inte skulle hitta något exemplar denna gång utan får nöja mig med ett gammalt pressat exemplar som illustration. Den visste jag var den låg.

Pressat ark med hasvris från Tjärnö, Strömstad. Grenarna blir ca 1 mm tjocka eller bättre att säga smala?

Det som det däremot fanns många exemplar av var tre andra rödalger: kräkel, Furcellaria lumbricalis, blåtonat rödblad, Phyllophora pseudoceranoides och kilrödblad, Coccotyus truncatus.

Små gaffelgrenade kräkel plantor plockade ur tångvallen på Riddersholm. Grenarna är ca 1 mm tjocka. Varje gång som en av dom skymtade steg förhoppningen om att det var en havsris planta. Men tyvärr ingen lycka.

De två senaste är knepiga att skilja åt när de blir små och förkrympta i Egentliga Östersjöns låga salthalt. På tallriken nedan ligger ett antal plantor. Överst ligger några som bedömds vara kilrödblad, mellersta raden är nog lite blandade och i den understa raden ligger exemplar av blåtonat rödblad som är mer fjäderförgrenade med en kortare eller längre stjälk. Men det kändes inte lätta att bestämma de små plantorna. Storleken varierade mellan 1-4 cm hos dessa plantor från norra Egentliga Östersjön och en salthalt runt 5-6 promille.

En tallrik full med småformer av rödalgerna kilformat rödblad överst och blåtonat rödblad underst.

Därför anges de som grupp Coccotylus/Phyllophora i samband med den nationella miljöövervakningen.  Hur som helst skall det bli spännande att till sommaren ta sig ut i området och kolla hur vegetationen ser ut på botten. Då skall undervattenskameran med!

Read Full Post »

Här kommer nu stilleben nummer två från svenska västkusten. Jämfört med det som jag plockade ihop från Östersjön förra året finns det många fler arter av alger, snäckor, havstulpaner och musslor samt mer påväxt på algerna. 

Stilleben från västkusten – materialet plockat på stranden i tångvallen.

De stora brunalgerna i stillebenet är, från vänster till höger: Knöltång, blåstång, spiraltång, sågtång och ektång. Sen finns det en del små rödalger och grönalger som inte syns så bra. Denna gång är det inte ibland algerna utan ibland snäckor, musslor och havstuplaner som det gäller att hitta nykomlingarna. Det är, som förra gången, fem främmande arter som kommit hit från Nordamerika eller Asien. Sen finns det en sak också, som har blivit vanligare att hitta utmed stränderna på västkusten och kan komma drivande långa sträckor. 

Så, i vilken ordning kom det olika främmande arterna till våra kuster? Och kan du gissa vilken art som kom hit först, redan för sådär 900-1000 år sedan? Det var vikingarna som tog den hit den från Nordamerika! 

Lite av en fixeringsbild – vilka arter har plockats bort jämfört med bilden ovanför. Det är 5 stycken.

De arter som är främmande i våra vatten är ofta sådana som vi kan äta. Sen behöver det inte vara så att vi medvetet har tagit hit dem till svenska västkusten. De kan ha hämtats för att odlas på någon annan plats, som utmed den franska kusten till exempel, och sedan spridit sig via pelagiska, frisimmande larvstadier med strömmar till oss. Eller så har de kommit hit sittande på skrovet till fartyg och båtar eller med barlastvatten.

Här ligger arterna i den tidsordning som de har hittats på västkusten.  Längst till höger ligger den sista saken som inte här hemma på våra stränder, läs vidare för att få reda på vad det är.

Den äldsta som vi känner till är sandmusslan (Mya arenaria), idag en vanlig art i grunda vikar både på västkusten och inne i Egentliga Östersjön. Vikingarna kan ha använt denna art både för att äta och som bete vid fisket. 

Sandmusslan känns igen genom den kraftiga låsvingen som håller ihop detvå skalhalvorna.

Många arter har transporterats hit sittande på bottenskrovet till något fartyg. Nummer två i tidsordning av de som finns med på stillebenet är slät havstulpan Amphibalanus improvisus (tidigare kallad Balanus improvisus), en art som kom hit sittande på båtskrov. 

Här sitter den släta havstulpanen på ett gammalt, delvis nedbrutet skal av en knivmussla.

Slät havstulpan hittades i svenska vatten redan 1844 och kommer, precis som sandmusslan, från Nordamerika. Idag finns den både utmed västkusten och inne i Östersjön, där den fortfarande tycks sprida sig norrut. 

Andra arter har följt med som fripassagerare vid aktiva förflyttningar av arter som vi velat odla. Hit hör den tredje arten, ostronpest, Crepidula fornicata, som först kom till Europa tillsammans med ostronet som kallas ”eastern oyster” eller ”American oyster”, Crassostrea virginia, också från Nordamerika. På svenska västkusten hittades ostronpest för första gången 1934, nästan hundra år senare än den släta havstulpanen. 

Ett tomt skal av ostronpest. Ostronpest sitter ovanpå ostronet och snor maten för ostronen. Blir de riktigt många kan de skada en ostronodling.

Nummer fyra är amerikansk knivmussla, som förr hette det självklara Ensis americanus men nu har bytt namn till Ensis leii. Man tror att det kom med barlastvatten från den nordamerikanska ostkusten 1978, då den hittades utanför mynningen till den tyska floden Elbe. När den förökar sig sprids larverna över stora områden med strömmarna. Den hittades för första gången 1982 på svenska västkusten.  En ganska ny introduktion som hände för bara ca 40 år sedan. Knivmusslor är ett bra exempel på en art som är populär att äta och det finns många recept på nätet. Det kan vara lite knepigt att fånga dom i fält, för de gräver ner sig snabbt som attan i sanden. Men de finns att köpa i välsorterade butiker, för den som vill prova.

En av de senast introduktionerna av främmande arter är det japanska jätteostronet, Magallana gigas, tidigare kallas Crassostrea gigas. Det fördes in till Frankrike från Asien och ett första odlingsförsök sägs ha genomförts i Koster-området på 1970-talet. Men om något blev kvar av dessa ostron är oklart, för det japanska jätteostronet hittades först i svenska vatten 2007. Sedan dess har de spritt sig med larver och är nu ett vanligt inslag på grunda bottnar utmed västkusten.

Två skal av det japanska ostronet som satt sig fast på ett skal av en strandsnäcka.

Utöver skal från främmande arter finns nu allt plastskärp som flyter iland utmed kusten. Det kom säkert olika former av avfall redan med vikinarnas båttrafik, men då av nedbrytbart material. I takt med att fartygstrafiken har ökat, ser vi även en ökning av skräp från den. Under de sista 10 åren hittar man också klumpar av paraffin på stranden. De kan driva ganska långa sträckor och kommer ifrån fartygstankar, där paraffin används när de görs rena. Detta har hittills varit lagligt men kommer att förbjudas 2021. 

Massor med olika saker av plast flyter iland på stränderna på västkusten. Hittade bland annat ett par simglasögon. Klumparna av paraffin kommer förhoppningsvis att minska i år när förbudet träder i kraft.

Så i sommar kommer det att förhoppningsvis inte tillföras några nya paraffinklumpar i våra hav, även om en hel del av de som redan flyter omkring där ute inte spolats iland än. Tyvärr kommer det fortfarande in en massa plastskärp, så det blir till att fortsätta med att städa stränderna ett tag till. 

Read Full Post »

Det lättaste sättet att hitta plantor av tandskåring är att gå ut på en öppen vågexponerad strand efter en storm.
Detta exemplar har samlats in med dykning på Herthas Flak i maj 1992.

Tandskåring, Odonthalia dentata är en härligt mörkröd alg som kan bli hela 20 cm hög. Den har platta skott som är ca 3 – 5 mm breda med en oregelbunden förgrening. Mittnerven är otydlig men syns bättre om man håller upp den mot ljuset. Längst ner avsmalnar skotten och är fästa med en kraftig platta. Kanten är tydligt alternerande tandad. Både det latinska och svenska namnet ger bra information om hur algen ser ut. Odont är grekiska och betyder tand och dentatus betyder tandad.

Tandskåring fotograferad i akvariet på Tjärnö marinbiologiska laboratorium. I höger kant syns en död mans hand, Alcyonium digitatum. Stenarna är täckta av kalkskorpor, olika arter av rödalger.

Tandskåring växer på stenar och block och även som påväxt på större alger från 3 meter till över 25 meters djup. Den är vanligast förekommande på mer vågexponerade bottnar mellan 10-15 m djup. Den förekommer i Nordsjön till västra Östersjön och norra Öresund.

Till vänster syns ett fertilt skott med gonimokarpier i olika grad av mognad från 27.12 1985, Hirsholm.
Till höger syns mörka parvis tetrasporangier varje segment från 4.2 2016 Fornaes Fyr. I båda fallen var det ilanddrivna plantor..

Tandskåring är flerårig och övervintrande plantor bildar nya skott i januari-juni. Algen är diok. På vintern syns fortplantningsorganen på små skott i kanten av de större skotten. Gonimokarpier förekommer i december – april och tetrasporangier i januari-mars.

Vill du gå ut och försöka hitta en tetrasporofyt av tandskåring såhär på nyåret gäller det att leta efter plantor som ser ganska ”skrufsiga” ut. De fertila skotten syns nämligen knappt. Det pressade exemplaret är från 16.1 1997.

Tandskåring är en populär art och finns avbildad i många algfloror. Både som hel planta och med sina olika förökningsdelar. För den som är speciellt intresserad rekommenderas ”Danmarks Havsalger del 1 och del 2″ av Ruth Nielsen och Steffen Sundsten. För dom av er som vill veta mer om både alger och djur i havet finns ”Havets djur och växter” med fina teckningar av Susanne Weitmeyer

En äldre planta där de nya ljust röda skotten vuxit ut under våren och försommar.

Read Full Post »

Såhär i mellandagarna kan det kanske passa med ett litet pyssel och försöka ta rätt på vilka arter som inte hör hemma i Östersjöns ekosystem. Vi på Tångbloggen har byggt upp ett stilleben med arter av alger, snäckor, musslor, mossdjur och många fler från Egentliga Östersjön. Det blev som en tavla. Ett stilleben som berättar om lite av allt det vackra och spännande som du kan hitta i vårt gemensamma hav. 

Hittade denna sten under bryggan med flera skorpformiga rödalger som ger den sin mörk rödbruna färg.

Men det uppstod en del förvirring när det visade sig att mina samlingar under året blivit ihopblandade mellan ost- och västkusten. När jag tittar närmare på stillebenet visar det sig att fem arter som inte finns i Egentliga Östersjön smugit sig in i tavlan. Vi har skrivit om flera, men inte alla, av dessa fem arter under åren på Tångbloggen. Flera av arterna går utmärkt att äta. Här kommer några ledtrådar:

  1. En av dem tappar lätt färgen men inte sin speciella smak, som liknar en välbekant krydda.

2. En av dem är mycket svår att hitta levande exemplar av idag, även på västkusten . 

3. En är släkt med en art som förekommer i en japansk maträtt.

4. En av arterna kommer från Nordamerika, vilket namnet antyder, och förekommer idag utmed västkusten. 

5. En av arterna ställer till det för den främmande arten som den ofta sitter på och som vi gärna äter vid festliga tillfällen. 

Stilleben från Egentliga Östersjön blir lite artfattigare när de fem marina arterna som kräver högre salthalt har plockats bort. På stenen sitter bland annat havstulpaner, båtsnäckor och mossdjur.

Det finns flera sötvattensarter av snäckor som trivs bra i Östersjöns utsötade vatten. Den lilla tångsjöborren, Psammechinus miliaris, som sitter nere vid basen på en torkad blåstångsplanta, kan klara sig en bit in i södra Östersjön. Samma sak med den trubbiga strandsnäckan, Littorina obtusata, som går att hitta i västra Östersjön. Unga skal av blåmusslan är ofta bruna och inte blå som namnet säger. Skalen av Limecola (Macoma) balthica, östersjömussla är en vanlig art i Östersjön och ofta lite rosafärgad i skalet.

Här kommer nu facit på vilka arter som hade hamnat fel i stillebenet.

Rödalgerna navelsloke och pepparalg tappar lätt sin röda färg. Skalet av skålsnäcka är inte från svenska västkusten utan en annan art. Rätt stavning på ostronpest på latin är Crepidula fornicata och inget annat. Sorry.

En av slokearterna används i sushi och kallas då för nori. Skålsnäckan Patella vulgata är akut utrotningshotad i svenska vatten. Ostronpesten sitter ovanpå ostron och snor maten för dem, genom att filtera de partiklar och små växtplankon som ostronet också vill ha. Pepparalgen har fått sitt namn för att den har en skarp, lite pepparaktig, smak. Den amerikanska borrmusslan är en främmande art som troligen kom hit tillsammans med det amerikanska ostronet.

Hur många rätt fick du?

Om några dagar kommer jag att resa ner till västkusten och tänkte göra ett stilleben från Västerhavet där kanske några arter från Medelhavet eller Nordsjön listar sig in.

Read Full Post »

Årets sista månads alg är en främmande nyintroducerad rödalg, kallad grov agaralg, Gracilaria vermiculophylla (tidigare även kallad Gracilaria asiatica).

Artnamnet asiatica talar om att den ursprungligen kommer ifrån Asien, närmare bestämt Stilla Havet, där den odlas. Den har spritt sig till många andra områden som Spanien, Portugal, Frankrike, Holland, Kalifornien och Mexiko. Vi tyckte att det passar bra med en rödalg såhär i juletider. Att den dessutom går att använda för att göra panacotta och andra gelé-efterrätter av, eftersom den innehåller stora mängder agar gör den inte sämre. Blev lite nostalgisk när jag började skriva om Gracilaria som månadens alg. Tankarna gick tillbaka till en liten fältstation i södra Chile 1997 där vi odlade Gracilaria chilensis. Målsättningen var att odla dem tillsammans med lax i ett integrerat vattenbruk och se hur effektiva de var att ta upp fosfor och kväve och minska påverkan i vattnet och ge en bättre ekonomisk avkastning. 

Alger torkas vid kanten av vägen.

Vill du veta mer kan du kolla på denna manual hur Gracilaria chilensis eller Agarophyllum chilensis odlas och skördas. Blir till att träna din spanska.

Det finns ca 150 arter av Gracilaria som innehåller agar. Då förstår man att det inte är helt lätt att bestämma vilken art det är. Dessutom byter de namn ibland.

Men nu till beskrivningen av grov agaralg. Den kan bli 15—75 cm lång och är oregelbundet förgrenad. Grenarna är ca 5 mm tjocka och smalnar av mot spetsen. De har en brunaktig eller vinröd färg. Fördelen med grov agaralg och andra rödalger är att de har jämförelsevis lite påväxt, som gör det lättare vid skörd att få ett rent material, vilket man vill ha vid framställning av agar.  Grov agaralg kan föröka sig vegetativt genom att små fragment lossnar och sedan fäster sig på en ny plats, precis som Gracilaria chilensis. Det betyder att nya stora plantor kan växa ut från en liten bit. Den könliga förökningen ser ungefär ut som hos många rödalger med en tetrasporofytgeneration och hon och hangametofyter. 

Livscykel hos Gracilaria. Mycket av odlingen använder fragment av algen istället för könlig förökning. Klart enklare.

Grov agaralg ligger ofta lös på mjuka sediment eller fin sand, intrasslad ibland ålgräset. Men den kan också sitta fast på små stenar och skal. Vanligen hittar man bara enstaka plantor men det finns lokaler med stora bestånd som helt täcker botten. Den hittas ofta riktigt grunt mellan 0,5 – 5 dm djupt, men kan förekomma ner till ca 4 – 5 meters djup.

Genom att små fragment kan fastna i exemplevis fiskenätet, kan den spridas långa sträckor. Studier har visat att den kan överleva långa perioder i mörker vilket även gör det möjligt för arten att spridas med ballastvatten. Den klarar också låga salthalter men har inte hittats längre söderut på svenska västkusten än Göteborg. En karta visar utbredningen av grov agaralg 2003 och 2004 i området runt Göteborg ner till mellersta Halland.
Sen dess kan den ha spritt sig mycket mer. En lite mer detaljerad karta finns här.

Vår inhemska art av släktet heter späd agaralg (Gracilaria gracilis), den har tidigare kallats för Gracilaria verrucosa. Den är som namnet anger spädare (gracilare) än grov agaralg och blir ca 30 – 60 cm lång och den är allsidigt förgrenad. Grenarna är runda,ca 1 – 3 mm tjocka. Späd agaralg kan vara fäst med en liten fästskiva på stenar eller ligga lös inne i ålgräsängar.  

Späd agaralg samlad på Tjärnö i ålgräsängen utanför laboratoriet 1999.

Så när du mumsar på en seg gubbe, ett geléhallon eller låter en god karamell smälta i munnen till jul så kan den innehålla agar från någon av de många Gracilaria arter som odlas i haven främst i varma länder. 

Read Full Post »

Older Posts »