Jättekelpen är en av de mest fascinerande organismerna på vår planet. En sökning på Macrocystis pyrifera ger en uppsjö av läckra bilder som borde göra även den värsta badkrukan sugen på att simma in och upptäcka kelpskogens magiska värld. Googla loss och njut!
Jättekelpens livscykel, från artikeln ”Interactive effects of elevated temperature and pCO2 on early-life-history stages of the giant kelp Macrocystis pyrifera” av Gaitán-Espitia, J.D., Hancock, J.R., Padilla-Gamiño, J.L., Rivest, E.B., Blanchette, C.A., Reed, D.C. and Hofmann, G.E., 2014. Journal of Experimental Marine Biology and Ecology, 457, pp.51-58.
För att hänga med i anatomin så kommer även en bild på delarna, både jättekelp Macrocystis och tjurkelp Nereocystis, som bara har en, stor pneumatocyst/ flytblåsa. Den ser ut som ett stort flöte.
Vill du kika på de övriga arterna inom släktet Macrocystis heter de Macrocystis integrifolia, Macrocystispyrifera, Macrocystis angustifolia och Macrocystis laevis. 2009 slog man ihop samtliga av dessa arter till Macrocystis pyrifera, men det är såklart åter under utredning, så vi låter dem stå som egna arter, med en liten flagga för att det kan komma att förändras.
2023 kommer vi att skriva en del om Tångskogsjakten, ett medborgarforskningsprojekt med Tångbloggens forskare Lena Kautsky och Ellen Schagerström vid Stockholms universitets Östersjöcentrum i samarbete med Nobelprismuseet.
Nobelprismuseet drar igång Forskarhjälpen för 13:e året i rad, där elever får delta i ett riktigt forskningsprojekt. I Forskarhjälpen sammanför Nobelprismuseet lärare, högstadieelever och forskare i ett gemensamt projekt som är olika för varje år. 2023 års projekt, Tångskogsjakten, handlar om att kartlägga hur Östersjön förändras och kan påverkas av klimatförändringarna genom att undersöka blåstången och dess ekosystem.
Med elevernas hjälp kommer vi kunna samla in data för att skapa ett unikt forskningsunderlag som sträcker sig längs hela Östersjöns kust från Öresund i väst till Bottenhavet i nordost.
Uppgiften för eleverna vid de deltagande skolorna blir att kartlägga den biologiska mångfalden i tångskogen och hur denna förändras utmed Östersjöns kust. De kommer att använda sig av samma sorteringsmetodik för blåstång som vid den nationella miljöövervakningen. Genom att skapa listor över vilka arter som finns i tången, och i vilken mängd, får också möjlighet att samla information om utbredningen av nya arter som kommit in i Östersjön, via till exempel båttrafik. Det tycker vi är extra spännande att kunna göra i en så stor skala.
Kunskapen om ny arters utbredning behövs för att kunna utvärdera om eller hur de påverkar artrikedomen. Vi behöver även få in en bättre bild av nuläget för att sätta in rätt åtgärder för att förvalta den biologiska mångfalden. Genom Tångskogsjakten hoppas vi dessutom få ett bättre underlag för att förstå hur artrikedomen i tångskogen påverkas av ett förändrat klimat.
Vill du veta mer om vad projektet går ut på, kanske även anmäla din klass? Då klickar du på den här länken. Sista anmälningsdag är den 11e april!
Tycker du att det är kul med tång och medborgarforskning, men har ännu inte börjat, eller för länge sedan gått ut högstadiet?
Ingen fara!
För tredje året i rad kommer vi dra igång projektet Algforskarsommar. Det kommer vi strax skriva mer om, eftersom det data vi fått in från tidigare år visar att vi ska börja undersöka tångens mognad redan i april. Minsann!
Så se till att följa Tångbloggen så missar du inte när vi postar spännande nyheter från tångskogen.
Vad döljer sig i en tångruska? Det blir årets tema i Tångskogsjakten.
Vad händer första lördagen i september? Jo, det är Ostronets Dag! För den som glömt blev man påmind imorse på nyheterna. TV4 hade tagit in kocken Sebastian Gibrand och en massa ostron för att fira denna jättegoda proteinkälla som finns utmed många stränder på svenska västkusten idag. I Sverige har vi två olika arter av ostron: det europeiska, även kallat platta ostron och det japanska, även kallat stillahavsostron. Kärt barn har många namn. Det som många kanske har råkat ut för under sommaren, när fot eller tass skurits upp på vassa skal, är stillahavsostronet, Magellana gigas, som kan växa såpass grunt att det ligger över vattenytan vid lågvatten. Det europeiska ostronet, Ostrea edulis, bildar också ostronbankar, men ofta på lite större djup. Dessa tillhör markägaren och är inte tillåtna att plocka.
Flera japanska jätteostron växer på varandra. utmärkta för att etablera nya små tångplantor. Liten sjöstjärna har också hittat en plats att krypa runt på.
Stillahavsostronet är en nyligen introducerad art, som hittades första gången 2007 i svenska vatten. Den har troligtvis kommit hit via Frankrike där den odlas för konsumtion sedan slutet på 1970-talet. Det var helt klart i TV4 programmet i morse att stillahavsostronet är här för att stanna och håller på att bli allt mer populärt att plocka och äta också här i Sverige.
Det klassiska sättet att äta ostron på, är att servera dem levande på en bädd av is, öppna med ostronkniv och äta dem råa med en skvätt citron. Men detta har en textur och smak som inte faller alla i smaken. Bättre då att laga till dem, så ändras konsistensen mer till att påminna om blåmussla. Mycket trevligare för den som är känslig för lite sladdrig konsistens och mineral-rik smak.
Förr i världen kunde man ringa till Fröken Mussla, en tjänst på framförallt västkusten som höll koll på eventuella blomningar av giftiga mikroalger. Då var det mest för de som ville äta blåmusslor. Nu när stillahavsostronen ökat så markant, vore det verkligen lämpligt att införa tjänsten igen. Tänk att få ha jobbet som fröken Ostron! I väntan på detta kan man se på öppna och stängda områden för skörd av ostron och musslor på Livsmedelsverkets hemsida. Den är dock tyvärr inte heltäckande, eftersom provtagning endast görs i öppna områden.
Två jätteostron bildar ett fint hjärta.
Hittade detta hjärtformade stillahavsostron på stranden för ett år sedan sista december 2021. Passade utmärkt gratinerat, för att fira in det nya året med. Föresten funkar alla former på skal, både små att äta direkt med bara lite citron eller gratinerat med vitlökssmör och mandelflarn – att fira Ostronets Dag med!
Efter att inte varit ute på någon längre resa på ett bra tag, så var det dags för ett besök till Medelhavskusten, nära Montpellier, på Franska sydkusten. Det var roligt och spännande att komma ner till stranden och kolla i tångvallen vad som spolats iland och se om det fanns några arter som gick att känna igen.
En bit upp på den steniga stranden med mjukt väldrillade småstenar ligger den färska tångvallen. Lägre upp är det torrt och äldre material, delvis nedbrutet.
Något av det första som jag hittade var stora plantor av Codium spp.. På västkusten förekommer klykalg, även kallad gaffelgrenad svamptång, Codium fragile. Det är en främmande sydlig art som numera finns i svenska vatten.
Det ligger en del plastskräp i tångvallen men vid den gröna pilen syns en Codium spp. planta och ovanför pekar pilarna på två stycken bollar av Codium bursa.Codium spp. Finns flera arter i Medelhavet och floran kom inte med. Men visst är den vacker!
Men min uppmärksamhet fastnade fort på de runda bollar av olika storlek som var ganska vanliga i tångvallen. Arten heter Codium bursa J. Agardh och är en siphonal grönalg, vilket betyder att den är uppbyggd av långa slangar utan några cellväggar annat än när den förökar sig. Den har rankats som en av de långsammast växande algarterna. Med tiden bildas dock en stor biomassa och bollarna kan bli upp till ca 20-25 cm i diameter. Några så stora hittade jag tyvärr inte. Den största var ca 7 cm, vilket ändå får ses som stort. De riktigt stora Codium bursa bollarna uppskattas till att vara över 10 år gamla.
Codium bursa bollar av olika storlek. Den största kanske är 5-6 år gammal?
Medelhavet är näringsfattigt och många av de alger som växer där behöver anpassningar för att kunna tillväxa även när det är brist både på fosfor och kväve. Här blir den runda formen viktig för att fånga in mycket ljus till fotosyntesen samtidigt som arkitekturen gör det möjligt för ett effektivt utnyttjande av näringen som kan recirkuleras inne i bollen av det mikroskopiska djursamhället som lever där. Inne i de ihåliga större bollarna gömmer sig också betare och små kräftdjur som, samtidigt som de får skydd från predatorer, bidrar med näring åt algen. Ett helt lite ekosystem i miniatyr.
Med klimatförändringen kan vi nog förvänta oss att fler arter av alger från sydliga områden kommer att dyka upp hos oss här i Norden. Undrar vilken som blir nästa nya främmande art…
Fler plantor av de två Codium arterna och massor med fina skal.
Det fanns såklart en massa vackra skal av hjärtmusslor och många andra arter av snäckor, musslor och alger. Så blir det en resa i sommar glöm inte att ta en tur utmed stranden och titta på allt spännande som finns att se, oavsett om det blir långt bort till ett varmare hav eller mer hemmavid. Vart än det bär av skall jag ha med mig både en bra algflora och en bok om djurlivet också. Tänk bara så många spännande skalformer det finns!
Detta är en akademisk ritual att spika upp avhandlingen och på Institutionen för ekologi, miljö och botanik görs det på en bred planka utanför lunchrummet. Det är många avhandlingar och lite trångt att hitta en plats. Med hjälp av sin handledare Johan Eklöf och sina två barn fixade Åsa spikningen med elegans.
Det är en stor spik så det gäller att hamra in den med kraft.
Spikningen skall ske minst tre veckor innan doktorsavhandlingen försvaras offentligt. Avhandlingen ”Aquatic vegetation in coastal ecosystems. The role of biotic interactions and environmental change for ecosystem functions and resilience in the Baltic Sea” handlar om hur komplexa biotiska faktorer och miljöförändringar påverkar vegetationen på grunda bottnar I Östersjön.
Gäddnate och öronmanet pryder omslaget.
Självklart kommer Tångbloggen att rapportera mer från själva disputationen som sker Fredagen den 21 januari, kl. 9.30.
För ett par veckor sedan släppets IPCC rapporten (The intergovernmental Panal of Climate Change FN:s mellanstatliga klimatpanel där det vetenskapliga kunskapsläget kring kommande klimatförändringar, vilka konsekvenser det kan ge och möjliga lösningar sammanställts. Det är viktigt att hela tiden tänka på att prediktionerna på vad som kommer att bli resultaten utgår ifrån modeller som tagits fram för mycket stor skala, dvs Östersjöns stora bassänger och vad som händer i den lilla strandnära skalan i grunda vikar och fjärdar kanske kan gå fortare. Varför? Jo det är där som den ökade tillrinningen av sötvatten kommer ut och vattnet är grunt och står mer stilla vilket gör att det kan bli varmare på sommaren.
Det första avsnittet här på bloggen kom att mest handla om den aktuella frågan om inbindning av kol i mjuka sedimentbottnar av olika arter av sjögräs, i första hand ålgräs men också en massa sötvattensarter som förutsätts sprida sig mer och kunna tillväxa bättre i en allt mer utsötad Östersjö.
Matta av vattenväxter på botten, mest ålnate och ett vassbälte vid stranden.
Del 2 kommer att ta upp lite aspekter på hur främst marina makroalger kan tänkas påverkas av klimatförändringar och om det redan har hänt något som bidragit till att den för ekosystemet viktiga arten blåstång har ökat i grunda miljöer?
Mindre is
Under 1940-talet var vintrarna långa och isen låg länge i vikar och fjärdar. När isen lossnade kunde den skarpa bort blåstången ner till ett par meters djup. Sedan 1980-talet och framåt har vintrarna varit milda och isen har bara legat korta perioder i de inre vikarna i Stockholms skärgård. Resultatet är att nu växer blåstången grunt och många noterar helt korrekt att det finns mer tång. Tången växer nu redan på ca 0,5 meters djup, strax under ytan så att alla kan se den. Mer information om hur isförhållanden kommer att förändras hittar Du på SMHI:s hemsida.
Grunt växande blåstång som överlevt för att det inte ligger någon is på vintern som skrapar loss den.Vid lågvatten kan den grunt växande blåstången bli torrlagd. Då gäller det att det inte blir lågvatten för länge så att den dör. Lite blåst och vågor gör att den klarar sig. I skärgården kan båt- och fartygstrafik bidra till att den dränks när svallet drar in i viken.
Höjdning av havsytan
Enligt modeller förväntas vattenståndet öka med ca 0,5 meter under de kommande 80-100 åren. Eftersom vi det fortfarande sker en landhöjning i stora delar av Östersjön som kompenserar en höjning av havsnivån kommer vattenståndet att bara öka med ca 0,5 meter under de kommande 80-100 åren enligt klimatmodeller.
Det innebär att riktigt grunda miljöer kommer att långsamt dränkas igen. Finns det mjuka sediment bottnar kommer de att vara klädda med rotade vattenväxter och klippbottnar och stenar med makroalger. Allt beroende på hur det ser ut i den närmaste strandzonen idag. I Stockholms skärgård finns det gott om klippor och stenstränder där blåstång och alger kan få fäste allt eftersom vattennivåerna ökar. Processen bör gå så långsamt att etablering av grönslick, blåstång och på större djup rödalgsbältet kommer att hinna med att etablera sig på de nya ytor som blir tillgängliga. Det kan bli lite mer problematiskt i södra delarna av Sverige där sandiga stränder dominerar men det finns också gott om steniga kuststräckor för tången och algerna att växa på även om höjningen av havsnivån blir lite större utmed kusten i Blekinge och Skåne. Över tid innebär det att Sveriges landyta kommer att minska lite och att det blir mer bottenareal som ligger under vattenytan. Kustlinjen kommer om modellerna stämmer att bli ungefär som den var för ca 100 år sedan, dvs på 1920-talet.
I nästa avsnitt om klimatförändringar, del 3, kommer vi att ta upp vilka effekter kombinationen av minskad salthalt och ökad vattentemperatur kan komma att få på de stora fleråriga brunalgerna, smaltång, blåstång och sågtång.
Idag är det Ostronets Dag i alla dess former. Eftersom vi är på västkusten blir det såklart traditionell ostronplockning för att kolla hur artrika och stora de japanska jätteostronen kan bli. Hittade tre fint ihopväxta ostron som bildat ett litet ekosystem och koloniserats av blåstång, små rödalger och såklart en massa nya små havstulpaner.
Tre japanska jätteostron har vuxit ihop och bildar ett ganska stort ekosystem.
Under årens gång har vi hittat många vackra skal till våra samlingar, där både det inhemska och den nykomna arten av ostron bildar spännande former. Där går det att hitta små nyetablerade sjöstjärnor och krabborna kan gömma sig i skrymslena.
Nya japanska jätteostronet sitter på ett gamla skal av vårt inhemska ostron. Notera två olika arter av havstulpan.
Visst är det vackra små artrika system som bildas. Fördelen är att de lever grunt så att de är lätta att studera.
Men såhär på Ostronets Dag blir det såklart att mumsa på gratinerade japanska jätteostron. Tyvärr är de lite utlekta och magra men smakar ändå jättegott! En tanke skulle vara att flytta dagen när ostronen firas i våra svenska vatten till lite senare på året. Förslagsvis till oktober-november, när de hunnit bli mer fullmatade. Men det går ju bra att äta dom så ofta det finns en chans.
Gratinerade japanska jätteostron och blåmusslor !
När vi ätit klart bygger vi vidare på skalbanken med ostronskal som startades för många år sedan, när det japanska ostronet just dykt upp vid våra kuster. Det har blivit en stor hög som byggs på år från år. Undrar hur mycket kalkskal som finns lagrat här? Får försöka räkna ut det nån gång!
Vår skalhög som växer för varje år som går. Ca 2 m i diameter och minst 1/2 meter hög.
IPCC (The intergovernmental Panal of Climate Change) rapporten från FN:s mellanstatliga klimatpanel som sammanställer det rådande vetenskapliga kunskapsläget kring kommande klimatförändringar, vilka konsekvenser det kan ge och möjliga lösningar, släpptes i veckan. Rapportens resultat och slutledningar kring människans påverkan av klimatförändringar har diskuterats i media tillsammans med vilka åtgärder som kan sättas in för att minska utsläpp av växthusgaserna koldioxid och metan till atmosfären. En sammanställning om IPCC rapporten går att hitta på Naturvårdsverkets hemsida.
Resultaten som presenteras i rapporten utgår ifrån modellering och är på en stor övergripande skala, inte nere på den regionala eller småskaliga nivån, dvs hur kommer olika vegetationssamhällen på bottnarna i Östersjön att förändras? Går det att säga något om skillnader av effekterna på hårda klipp- och stenbottnar jämfört med sandiga och riktigt mjuka bottnar? Även om vi inte har några modeller på denna lilla lokala skala, vet vi en hel del om vilka arter som är vanliga och dominerar på respektive bottentyp och om de är marina eller sötvattensarter.
Under ytan i Östersjön finns ett rikt landskap med en mosaik av olika typer av vegetationsklädda bottnar. Det ekosystem som i många havsområden bedöms binda in mest kol är sjögräsängarna. I södra delen av Egentliga Östersjön, där salthalten är högre, dominerar sjögräset, ålgräs Zostera marina. Där kan det bilda större undervattensängar. Men ålgräs är en marin art som förväntas minska sin utbredning när tillrinningen av sötvatten ökar och Östersjön blir allt mer utsötad. Ålgräs försvinner när salthalten är under 4-5 promille. Gränsen för ålgräs går idag ungefär vid Ålands hav. Men det innebär inte att de stora grunda sedimentbottnarna blir tomma, helt utan vegetation.
Borstnate och ålnate har välutvecklade rot och underjordiska stammar som övervintrar och kan fylla ålgräsets funktion.
Istället finns redan artrika undervattensängar där olika sötvattensarter, som ålnate, Potamogeton perfoliatus, borstnate, Stuckentia pectinata, axslinga, Myriophyllum spicatum och vitstjälksmöja, Ranunculus baudotii, växer i blandbestånd. Och de kommer att breda ut sig allt mer.
Fotot är från Östersjöhuset på Skansen där det finns en utmärkt utställning om Östersjön idag och imorgon. På bilden syns en tångräka i förgrunden tillsammans med klotalg Aegagropila linnaei och många axslingor.
De kan bli minst lika täta som ålgräset, och binda in kol och samla sedimentpartiklar. Andra sötvattensarter som gillar grunda mjuka bottnar är olika arter av kransalger och många fler natearter och vattenpest kommer också att kunna öka sin utbredning i Östersjön om salthalten sjunker.
Det finns gott om andra rotade vattenväxter i våra sjöar som kan ta över funktionen att binda organiskt material och ersätta ålgräset med sina komplexa underjordiska stammar och rötter. På detta tema kommer ett seminarium i serien Baltic Breakfast den 26 augusti på Stockholms universitet. Där kommer Florian Roth och Camilla Gustafsson (från Tvärminne Zoologiska station I Finland) att presentera forskning om förändringar I kustmiljöer kopplat till påverkan av klimatet. Seminariet sker på engelska.
Såhär i mellandagarna kan det kanske passa med ett litet pyssel och försöka ta rätt på vilka arter som inte hör hemma i Östersjöns ekosystem. Vi på Tångbloggen har byggt upp ett stilleben med arter av alger, snäckor, musslor, mossdjur och många fler från Egentliga Östersjön. Det blev som en tavla. Ett stilleben som berättar om lite av allt det vackra och spännande som du kan hitta i vårt gemensamma hav.
Hittade denna sten under bryggan med flera skorpformiga rödalger som ger den sin mörk rödbruna färg.
Men det uppstod en del förvirring när det visade sig att mina samlingar under året blivit ihopblandade mellan ost- och västkusten. När jag tittar närmare på stillebenet visar det sig att fem arter som inte finns i Egentliga Östersjön smugit sig in i tavlan. Vi har skrivit om flera, men inte alla, av dessa fem arter under åren på Tångbloggen. Flera av arterna går utmärkt att äta. Här kommer några ledtrådar:
En av dem tappar lätt färgen men inte sin speciella smak, som liknar en välbekant krydda.
2. En av dem är mycket svår att hitta levande exemplar av idag, även på västkusten .
3. En är släkt med en art som förekommer i en japansk maträtt.
4. En av arterna kommer från Nordamerika, vilket namnet antyder, och förekommer idag utmed västkusten.
5. En av arterna ställer till det för den främmande arten som den ofta sitter på och som vi gärna äter vid festliga tillfällen.
Stilleben från Egentliga Östersjön blir lite artfattigare när de fem marina arterna som kräver högre salthalt har plockats bort. På stenen sitter bland annat havstulpaner, båtsnäckor och mossdjur.
Det finns flera sötvattensarter av snäckor som trivs bra i Östersjöns utsötade vatten. Den lilla tångsjöborren, Psammechinus miliaris, som sitter nere vid basen på en torkad blåstångsplanta, kan klara sig en bit in i södra Östersjön. Samma sak med den trubbiga strandsnäckan, Littorina obtusata, som går att hitta i västra Östersjön. Unga skal av blåmusslan är ofta bruna och inte blå som namnet säger. Skalen avLimecola (Macoma) balthica, östersjömussla är en vanlig art i Östersjön och ofta lite rosafärgad i skalet.
Här kommer nu facit på vilka arter som hade hamnat fel i stillebenet.
Rödalgerna navelsloke och pepparalg tappar lätt sin röda färg. Skalet av skålsnäcka är inte från svenska västkusten utan en annan art. Rätt stavning på ostronpest på latin är Crepidula fornicata och inget annat. Sorry.
Om några dagar kommer jag att resa ner till västkusten och tänkte göra ett stilleben från Västerhavet där kanske några arter från Medelhavet eller Nordsjön listar sig in.
Fredagen den 10de januari försvarade Eva Ehrnsten sin doktorsavhandling på Helsingfors universitet. Hennes studier har skett i samverkan med Stockholms universitets Östersjöcentrum och Baltic Bridge. Vi på Tångbloggen vill passa på att gratulera Eva till en spännande avhandling där kopplingen mellan bottenlevande organismer undersökts och modellerats i olika klimatscenarier under större eller mindre tillsats av närsalter till Östersjön!
På avhandlingens omslag syns en handfull östersjömusslor som är svarta av att ha legat i syrefritt sediment.
Trots att det är relativt få arter så är Östersjön ett komplext ekosystem. Det kommer att behövas många nya avancerade modeller och fältstudier också framöver för att förstå hur allt hänger ihop. Speciellt med tanke på vad som kan tänkas ske när klimatet förändras. Arter som östersjömusslan (Macoma balthica, numera Limecola balthica) och blåmusslan (Mytilius edulis) är två marina arter som har ökat i många av Östersjöns kustområden som har hög tillförsel av näringsämnen och produktion. Samtidigt har tillförseln av näringsämnena fosfor och kväve till olika bassänger, t.ex. Egentliga Östersjön, Finska viken och Rigabukten resulterat i att stora områden på bottnarna nu är syrefria och inga musslor eller större djur klarar av att överleva där.
I grunda kustmiljöer är bottenlevande djur fortfarande en viktig komponent genom att de gräver runt i sedimentet och syresätter sedimentet. Samtidigt äter de också av det organiska materialet som sjunker till botten, de förbrukar syre och frigör näringsämnen igen.
Figuren illustrerar några av alla samband mellan djur och rotade vattenväxter som sker mellan sediment och vattenmassan. Här har avhandlingen bidragit till ökad kunskap men mycket forskning återstår.
I avhandlingen fokuserar Eva sina studier på att undersöka hur kombinationen av ändrad tillförsel av näring tillsammans med ökad temperatur kan påverka mängden biomassa och hur dessa faktorer i sin tur kan få påverka kolets kretslopp i olika delar av Östersjön. Frågorna rör både hur kolets kretslopp såg ut förr, idag och hur det kan komma att förändras i framtiden.
Hittills har åtgärder för att minska tillförseln av fosfor och kväve börjar ge resultat, även om det kommer att ta tid då Östersjöns vattenomsättning är långsam, ca 25-30 år. Ett rikt djurliv i i sedimentbottnar i kustnära områdena har en viktigt roll för omsättningen av närsalter och kol, dvs nedbrytningen av organiskt material.Eva visar i avhandlinge att knopplingen mellan tillgång på mat för musslor och andra bottenlevande organismer har betydelse för hur stora mängder av dessa organismgrupper som kan produceras. Vidare visar resultaten från de nya modeller som presenteras att en fortsatt minskad tillförsel av näringsämnen till Östersjön kan leda till en minskad mängd djurbiomassa, färre grävande djur och därmed ett minskat utbyte mellan bottensediment och vattenmassan ovanför.
Tångbloggen 