Under senare tid har flera avhandlingar om ålgräs publicerats som Tångbloggen rapporterat om (se tidigare inlägg).
Fredagen 2 december 2016 försvarade Louise Eriander sin avhandling ”Restoration and management of Eelgrass (Zostera marina) on the West Coast of Sweden”, på Institutionen för marina vetenskaper, Göteborgs universitet.
Ålgräs är svenska kustvattens vanligaste art i denna grupp av gömfröiga växter, sjögräs. Totalt finns det ca 60 arter av sjögräs i världen. Det spännande med dem är att de är närmst släkt med landväxter och har återanpassat sig till ett liv under ytan för sådär 100 miljoner år sedan.Det finns många egenskaper som visar på deras nära anknytning till ett liv på land; de har rötter, blad och blommor.
Ålgräs har skilda han- och honblommor och pollen släpps ut i vattnet och fastnar på en honblommas märke. På fotot syns blommor som sitter inne i en skida. Riklig blomning och frösättning sker under år med hög vattentemperatur. Då kan man hitta drivande skott med blommor som denna som jag fotograferade i somras.
Mycket av blad och skott vissnar och driver iland på hösten eftersom nästa vår växer det ut nya blad och skott från roten. Först är det ilanddrivna materialet fortfarande grönt och ligger i högar eller bildar hela vallar. Senare blir bladen silvervita när klorofyllet försvunnit.
Louise avhandling handlar om hur ålgräsängar påverkas av anläggning av bryggor och den höga belastning av näringsämnen som förs till kusten. Näringen gynnar produktionen av växtplankton och trådalger som skuggar ålgräset. Men även hur det ändras när ålgräset försvunnit, att det blir allmänt mer grumligt i vattnet av sediment som virvlas upp när det blåser. Avhandlingen består av fem artiklar.
I det första arbetet presenteras hur anläggning av flytbryggor negativt påverkar ålgräsängar och behovet av ett samlat grepp och planering av utbyggnaden och fysisk påverkan av kustmiljön. I övriga fyra arbeten visas på betydelsen av valet av lämpliga lokaler om en återplantering av ålgräs skall lyckas. Olika metodik testas både genom att plantera frön och skott med korta rhizom och rötter. En konklusion är att storskalig återetablering med frön inte kan rekommenderas då förlusterna av frön är stora. Däremot visade sig överlevnaden och tillväxten av planterade skott hög efter 1 och 3 månader.
Så om förutsättningen på lokalen för att återetablera en ålgräsäng på en lokal finns, dvs olika miljöfaktorer som rätt salthalt, inte för hög grumlighet i vattenmassan av sediment eller plankton, är gynnsamma och inte permanent frilevande mattor av sågtång (Fucus serratus) och kräkel (Furcellaria lumbricalis) etablerat sig som nytt habitat, kan det lyckas. Däremot lyckades inte planteringsförsöken på lokaler nära Marstrand, möjligen beroende på periodvis låga salthalter och grumligt vatten. Utöver avhandlingen finns referenser till en Handbok för restaurering av ålgräs i Sverige , en rapport från Havs- och Vattenmyndigheten 2016:9. I Kalmarsund startade Länsstyrelsen ett försök till återplantering av ålgräs sommaren 2016.
Blir spännande att se hur det lyckas i Östersjöns låga salthalt och hur bra de överlever en vinter!
Grattis till doktorstiteln Louise önskar vi på Tångbloggen!!
Read Full Post »
Tångbloggen 