Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘salthalt’

Under de senaste veckorna har det varit flera presentationer om vikten av att bevara och skydda ålgräsängar. Det finns många aktiviteter som påverkar ålgräsängar negativt. Hit hör fortsatt utbyggnad av hamnar, både stora hamnar för fartyg och mindre för fritidsbåtar. Den största negativa påverkan kommer från tillförsel av mycket näring från land via avrinning och direkt från avloppsreningsverk. 

Resultatet av hög närsaltsbelastning innebär ökad produktion av snabbväxande fintrådiga alger och mer organiskt material som sedimenterar ner till botten. På västkusten kan det vissa år etablera sig massor med små blåmusslor på bladen på ålgräset och tynga ner dem till botten. Blir det mycket fintrådiga alger kan de trassla in sig mellan skotten i ängen och också bidra till att ängen förstörs. Det bästa sättet att bevara ålgräset är att skydda ålgräsängarna så att inte påverkan blir så stor att ängen försvinner. Då kan det bli svårt och mycket kostsamt att restaurera en äng eftersom man då måste plantera tillbaka ålgräset för hand. På förra Baltic Breakfast var temat just hur och vad som behöver ske för att skydda och restaurera de kustnära ekosystemen.

För att kunna återplantera ålgräs på västkusten gäller det att miljön inte förändrats för mycket utan att förutsättningar för ålgräsets överlevnad fortfarande finns kvar.

Mer att läsa finns i detta policy brief. När vi pratar om ålgräsängar och vad som behövs för att skydda och eventuellt restaurera dem kan det verka som att de förekommer i samma miljöer på västkusten och i Östersjön. Men det finns också stora naturliga skillnader mellan dessa ängar på olika sidor av landet.  I denna illustration har jag försökt visa på några viktiga skillnader som kan påverka vad som händer i ängen under året. 

En illustration om skillnader och likheter mellan ålgräsängar på väst- respektive östkust.

Den största och viktigaste skillnaden är att ängarna på västkusten förekommer på lösa mjuka bottnar med mycket organiskt material, där sedimentet ofta blir syrefattigt. Där finns mer kol lagrat som samlats där under många, många år. På småstenar i ängen växer sudare, Chorda filum. Vanliga djur i ängen är strandkrabba, Carcinus maenas. Den är populär mat för bl.a. torsk och krabban hittar skydd mellan stenar och ålgräs. Olika räkor som hästräka (Crangon crangon) och olika arter av tångräkor, t.ex. den långfingrade tångräkan (Palaemon adspersus) lever bland ålgräset i skyddade vikar. Blåmusslor ligger som små klumpar på botten. Vissa arter som öronmanet (Aurelia aurita) förekommer i ängarna på både ost- och västkusten. 

Jämfört med västkusten hittar man ålgräset på mer sandiga lokaler i Östersjön. Innehållet av kol i sedimentet är klart mindre och det betyder också att ängen inte lagrar lika mycket kol som på västkusten. Ängarna i Östersjön är mer varierade när det gäller arter av rotade vattenväxter. Här förekommer arter som borstnate (Stuckenia pectinata) och ålnate (Potamogeton perfoliatus) bladat med ålgräs och stenar med blåstång och sudare. Allt i en härlig blandning. Östersjöns ängar hittar man på mer vågexponerade lokaler som medför att organiskt material spolas bort.  Precis som på västkusten ligger det klumpar med blåmusslor på botten men i Östersjön blir musslorna inte lika stora på grund av den låga salthalten. Salthalten sätter också en utbredningsgräns för hur långt in ålgräset kan växa i skärgården och hur långt norrut den förekommer. I norra delen av Egentliga Östersjön blommar ålgräs sällan och ängarna består av en eller några få individer som endast förökar sig med rotskott. Det betyder att skulle den ängen förstöras genom för stor påverkan av närsalter och produktion av fintrådiga lösliggande alger, så kommer det att vara svårt till helt omöjligt att återställa den. 

Ålnaten håller på att vissna bort på hösten. För den med skarpa ögon syns småfisk i kanten på ålnatebeståndet.

När vintern kommer vissnar ålgräset och de olika vattenväxterna tillsammans med sudare ner och botten blir kal och tom. Det står kvar enstaka små övervintrande skott av de olika växterna. Det är då som de blandade ängarna i Östersjön, där det kan finnas ganska många stenar med blåstång, fortfarande kan ge gömställen över vintern till småkryp och fiskar. 

På västkusten har en ny främmande art hittat en växtplats i många ålgräsängar. Det är sargassosnärjan (Sargassum muticum) som bildar höga buskar inne på skyddade bottnar inne bland ålgrässkotten. Vi finner den också på andra ställen, som exempelvis pirkanter. Sargassosnärjan sitter på små stenar och skal. Men också den vissnar bort under hösten och kvar blir bara ett litet kort övervintrande skott. Inget att gömma sig i för en liten fisk eller räka. Över vintern vandrar fisk och småkryp istället ner på djupare vatten i väntan på att ljuset kommer tillbaka och temperaturen ökar så att ålgräs, andra vattenväxter och sargassosnärjan kan växa till igen.

Read Full Post »

En panoramabild över den närmaste viken vid Askölaboratoriet. Tvättstugans gavel syns över vassen till vänster.

Fick två fina dagar på Askölaboratoriet, i södra Stockholms skärgård, när jag var ute för att analysera lite alg-prover.

Grönslick (Cladophora glomerata) hade samlats in från två närsaltsgradienter, från Trosa hamn till Vrångskär och från Himmerfjärden, nära Södertälje ut till opåverkad miljö.

Grönslicken har samlats in under olika årstider och håller nu på att analyseras. Varför då? Jo, målsättningen är att ta fram underlaget till ett medborgarforsknings-projekt, så kallad Citizen Science. Grönslickstofsar blir nämligen kortväxta och mörkt gröna när de växer i vatten med hög närsaltshalt. En bit bort från utsläppspunkten ökar tillväxten och de blir längre, mn också blekare i färgen ju längre bort från utsläppspunkten de växer.

Analysen av klorofyll a. Provrör 1-5 motsvarar grönslick från Trosa hamn ut till Vrångskär nära Askö.

Vi hann med att göra de analyser av klorofyll a i grönslicken som planerat. Efter att analyserna var klara blev det en tur runt närmaste stranden. Vassbältet skiftar i olika gulbruna nyanser. Mycket av landväxterna håller på att gå i vintervila.

Olika nivåer av vattenståndet syns som ränder på stenarna.

Produktionen i vattnet minskar också men det är fortsatt vackert grönt på klipporna av två vanliga grönalger, tarmalger och grönslick. Så här års, sent på hösten och lågvatten var klippan vid badberget täckt med lysande gröna intorkade alger som visade sig vara tarmalger, Ulva spp. troligen U. prolifera (till vänster på fotot). Lite närmare vattnet satt det mörkare gröna fint förgrenade tofsar av grönslick, Cladophora glomerata (syns till höger på fotot).

 De är troligen den tredje generationen av grönslick för året, som delvis kommer att övervintra om de inte skrapas bort av isen. 

En bit bort ligger en av vättarna som markerar Askös snorkelled. Den har inte använts så mycket i år eftersom det varit relativt få kurser ute på fältstationen under hösten, på grund av Covid-19. Kommer man närmare ser man att det är en knipa, en hane med sin typiska vita fläck på kinden. I det klara vattnet syns repet som håller den på plats. Det är täckt med fintrådiga alger och blåmusslor. Knipor äter gärna musslor, snäckor och insektslarver. Det är snart dags för knipan att flytta söderut eller, när det gäller vättar, tas upp ur vattnet och bo inne i båthuset tills nästa vår. 

Inne vid stranden till laboratoriet syns skott av ålnate, Potamogeton perfoliatus på botten och inne i ett hörn flyter några skott av höstförökande blåstång med sina gulbruna förökningstoppar. Plockade upp en gren på stranden och hittade en stor dammsnäcka, Lymnea stagnalis. Den var mycket slö och rörde knappt på sig i det kalla vattnet.

Efter vår strandpromenad såg vi R/V Limanda komma tillbaka. Dags att packa ihop och åka hem för denna gång. Kunde inte låta bli att avsluta med en solnedgångsbild från kvällen innan när vi satt i tornrummet med en fantastisk vy över skärgården.

Solen går ner efter en fin arbetsdag.

Read Full Post »

Måndagens medverkande var Sam Dupont och Kerstin Johannesson båda från Göteborgs universitet, tillsammans med Bo Gustavsson, Stockholms universitet och Lars Arneborg, Sveriges Meterologiska och Hydrologiska Institut, SMHI.  Ordförande var Emma Norhén som också är ordförande i Miljövårdsberedningen.

De medverkandes presentationer och diskussioner gav mig lite tankar som jag vill dela med mig. En fråga som bara snuddades vid var hur Östersjön med sin unika blandning av sötvattensarter och marina arter kommer att påverkas av de förväntade högre vattentemperaturer kombinerat med lägre salthalt som klimatförändringar innebär. 

Det har gjorts en del studier av marina arter som vandrat in i Östersjöns brackvatten för ca 8000 år sedan. Då gick Östersjön från att ha varit en insjö, Ancylus sjön till att bli Littorina havet. En jätteförändring för alla sötvattensarter. Efter att isen drog sig tillbaka så höjdes successivt landet och sunden i Danmark grundades upp och vattenutbytet blev allt mindre. Du hittar mer att läsa om de stora förändringar som skett och havets geologiska historia på Havet.nu.

Ancylus sjön – isen drar sig tillbaka. Mycket av dagens landområden ligger under ytan.
Littorina havet. Landhöjningen fortsätter och Östersjön blir långsamt mer avsnörd.

Under de senaste 7000-8000 åren har många marina arter vandrat in i Östersjön. De visar på tydliga genetiska anpassningar till denna nya miljö – som har en relativt sett låg salthalt, knappast något tidvatten men stora variationer i vattenstånd. Dessa förändringar har skett mycket snabbare genom ökade halter av växthusgaser i atmosfären.  Idag finns tre tångarter i Östersjön, blåstång (Fucus vesiculosus), sågtång (Fucus serratus) och en nu för Östersjön unik art smaltång (Fucus radicans). Smaltången har hunnit utvecklas under de 7000 år som salthalten varit någorlunda stabil i Östersjön.

Tre viktiga tångarter på Östersjöns klipp-och stenbottnar.

Med klimatförändringen förväntas det regna mer, vilket gör att mer näring kommer att rinna ut med åar och floder från omgivande marker.  Det kommer att bli viktigt att redan nu göra åtgärder som bidrar till att binda näringen på land och minska tillförseln av näring till Östersjön. Detta kan göras genom anläggning av våtmarker, som dessutom kan fungera som lekplatser för gädda och abborre.

Salthalten kommer att minska i Östersjön.  Bottenviken och Bottenhavet kommer att mer och mer likna stora sjöar. På samma sätt kommer de innersta delarna av skärgården att bli mer utsötade.  

Storskalig bild av salthalten i Östersjöns ytvatten som påverkar de grunda produktiva miljöerna.

Den översiktliga kartan på salthalter visar helt annat än när vi går in till kusten där alla våra stora floder mynnar och förändringen i salthalt kommer att  märkas mycket snabbare.

De marina arterna som delvis hunnit anpassa sig under denna korta period i Östersjöns historia när salthalten var tillräckligt hög, som kommer att tvingas flytta söderut. Och efter dem följer en massa sötvattensarter. När det gäller fleråriga stora alger på klipporna finns det inte några som kan ersätta tångarterna men på mjuka bottnar finns det många fler arter som kan stå för syreproduktion och ge skydd åt fiskyngel och småfiskar. Ålgräs, Zostera marina har med andra ord många arter som kan ersätta den på de grunda bottnarna i Egentliga Östersjön. 

Många kustområden har låga salthalter. Med ökat regn och mer avrinning kommer de att bli allt mer utsötade. Marina arter försvinner och sötvattensarter tar över. Kartan från Svealands kustvattenvårdsförbund.

Så, om dessa funderingar stämmer borde vi väl inrikta den långsiktiga planeringen på att skydda de grund lekmiljöer för fiskarter som gädda, abborre och gös. Och mynningsområden för vandrande lax. Dessutom blir det speciellt viktigt att fundera mer kring vilka sötvattensarter som kommer att stå för viktiga funktioner i en allt sötare Östersjön? Blir det rotade vattenväxter som betydelsefulla syreproducenter? Hur gör vi så att det finns gott om sötvattenssnäckor, små kräftdjur och larver som mat till fisken? Och skall vi starta odlingar av främmande arter som vandrarmussla (Dreissena polymorpha) och kinesisk ullhandskrabba (Eriocher sinensis)?

Kinesisk ullhandkrabba – kan bli en delikatess i framtiden?

Det finns så många på vilka åtgärder vi bör satsa på för att möta klimatförändringarna. Några kanske kommer att tas upp på onsdag när ämnet är ”Kusten -där alla vill vara”.

Read Full Post »

För det första varför inte lyssna på en webbinarieserie, arrangerad av Miljömålsberedningen och Havsmiljöinstitutet om ”Människan och havet -2.0”. Tångbloggen kommer att följa de olika presentationerna som sänds mellan 8.30- 9.15  varje dag 7-11 september. Här kommer ett första smakprov på vad som händer i veckan.

På måndag handlar webbinariet om ”Havets framtid i ett förändrat klimat”. För Östersjön, detta unga artfattiga hav med låg salthalt kan t.ex. en ökad avrinning genom att nederbörden förväntas öka flytta de marina arternas utbredning söderut. Samtidigt som sötvattensarternas utbredning gynnas. Östersjön kommer kanske i en framtid att göra rätt för sitt namn – att det är en sjö inte ett hav.

På tisdag är temat ” Vad kostar havet?” Ämnen som vilka varor och tjänster produceras i havsmiljön. Att värdera produktion av fisk i kronor och ören är lätt att förstå, men hur är det med att få se en havsörn eller att ta ett morgondopp från bryggan utan algblomning?

Fin morgon för ett dopp – svårt att värdera i pengar

Går det att sätta ett pris på allt vi får från havet? Lönar det sig ens något att försöka alla ser ju olika på värdet av havet? Är det inte bättre att sätta ett jättehögt värde på en fungerande havsmiljö i balans med landskapet på land?

På onsdag handlar det om ”Kusten – där alla vill vara”- ett bra exempel varor (t.ex. fisk) och tjänster (t.ex. naturupplevelser) som kustekosystemen ger oss människor. Det är också de kustnära miljöerna som påverkas som mest av utsläpp av förorenat vatten och utbyggnad av hamnar mm. Hur påverkan av utsläpp ser ut utmed kusten varierar mycket och betyder att det krävs olika åtgärder i t.ex. tättbebyggda områden jämfört med glesbygden, och i gradienten från inner – ytterskärgården.

På torsdag ges ytterligare ett exempel under rubriken ”Är köl alltid rätt val?” kommer frågor om hur vi nyttjar havet för transporter och hur sjöfarten påverkar havsmiljön i stort och smått att presenteras. Något som är känt sedan länge är att många främmande arter kommit hit med ballastvatten och sittande på skrovet. Här gäller det att komma överens och ta beslut på internationell nivå om vi vill minska intransporten av främmande arter till Östersjön.  Samtidigt kan främmande arter få viktiga funktioner i Östersjön när salthalten minskar. Eller som den svartmunnade smörbult ge oss en ny art att fiska. Även om den är ganska liten blir det en god soppa.

Svartmunnad smörbult i akvarium
Flera små svartmunnade smörbultar kokade till en soppa.

Webbinariet avslutas på fredag med ett samtal mellan Miljömålsberedningens ledamöter och leds av Emma Nohrén, Miljömålsberedningens ordförande.

Går inte att sätta ett pris på!

Nu är det dags att sitta på bryggan och kolla på solnedgången. Blir en spännande vecka framöver.

Read Full Post »

Det finns två riktigt fintrådiga brunalger som är mycket svåra att skilja åt: trådslick, Pylaiella littoralis och molnslick, Ectocarpus siliculosus. Båda arterna är vanliga utmed de svenska kusterna, från västerhavet in i Östersjön och upp till södra Bottenviken. Möjligen förekommer trådslick lite längre norrut i Bottenviken. För att kunna skilja dem åt behövs en lupp eller mikroskop.

Du har säkert sett dem om du varit ute och badat i havet och konstaterat att det var massa brunt ludd, eller bös, som täckte större eller mindre delar av alger och botten.

Trådslick kännetecknas av att den har enrummiga (unilokulära) sporangier som sitter i rad inne i grenarna. Det liknar lite smultron uppträdda på ett strå. Det förekommer också flerrummiga (plurilokulära) sporangier som också sitter inne i grenarna.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Pylaiella litoralis, trådslick.

 

Molnslick har ofta flerrummiga sporangier som sitter i grenspetsarna, liknar lite en morot. Det förekommer också men är mindre vanligt enrummiga sporangier som också sitter i grenspetsarna.

Har den inte några sporangier så kan man fortfarande skilja den från molnslick eftersom den ofta har motsatta förgreningar, som vi har visat i ett tidigare inlägg. De skiljer sig också genom att trådslick har många små skivformade kloroplaster i varje cell till skillnad från molnslick som har bandformade, mer eller mindre vridna kloroplaster. Det är här som det behövs ett mikroskop, och en stadig hand.

Trådslick (Pylaiella littoralis) förekommer med flera generationer under året och är en kallvattensart. På våren är den vanlig i strandzonen där den kan bilda ett bälte. Den förekommer från vattenlinjen ner till ca 5 meters djup. På våren är den kort, filamenten är bara några centimeter långa. Under sommaren växer den sedan till och kan bli ett par centimeter lång. Den är en vanlig påväxt på blåstång, Fucus vesiculosus och andra vattenväxter.

På vågexponerade lokaler blir tofsarna ofta snodda så de ser ut som lite luddiga bruna rep. Jämfört med molnskick så är trådslick som det svenska namnet lite snodd i de nedre delarna och mer trådlik. Men det är såklart en vag karaktär att utgå ifrån, då detta även kan ske på molnslick.

Molnslick (Ectocarpus) förekommer främst på sommaren växande som epifyt på andra alger och vattenväxter men också på stenar och blåmusslor. Molnskick kan även bilda drivande lösa algmattor. Den är luftigare och känns lite slemmig i handen vilket inte trådslick gör.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vissa år är det gott om molnslick (Ectocarpus) och det drivande bruna luddet täcker många andra alger och växter.

Som för många marina arter påverkar salthalten artens utbredning och storlek. Trådslick kan tillväxa i ett brett salthaltsintervall från 1,5 – 45 promille. I en undersökning från 1994 tittade algforskaren George Russell på trådslickspopulationer från lokaler i Östersjön och Atlanten. Studien är publicerad i   Annales Botanici Fennici och visar hur trådslick från lokaler med låga salthalter i Östersjöns brackvatten bildar smalare trådar än vid högre salthalt i Atlanten. Han föreslår att trådslick i Östersjön bör betraktas som en egen underart av Pylaiella littoralis. Denna variant av trådslick förekommer ut till till Öresund men det är möjligt att den även skulle kunna hittas i inre delar av estuarier utmed Atlantens kuster, där vattnet är lite mer bräckt.

Genom att dessa två arter i vattnet ser så lika ut behandlas de som ett artpar i den nationella miljöövervakningen, för det är för svårt (läs: omöjligt!) att säkert bestämma arten vid en inventering i fält. Således kan man andas ut och nöja sig med att kalla dem Ecotocarpus/Pylaiella när man ser dem. Samma sak gäller för flera andra makroalger i Östersjön som blir mindre i storlek än på västkusten och därmed svårare att artbestämma. Hit hör till exempel rödalgerna kilblad Coccotylus truncatus och blåtonat rödblad Phyllophora psuedoceranoides, som i Östersjön slås ihop till Coccotylus/Phyllophora.

Som alla fintrådiga alger är dessa bra på att ta upp näring och snabbt växa till om det blir gynnsamma förhållanden. Vissa år kan blåstången vara nästan helt mumifierad i brunt ludd. Endast de nya topparna sticker upp och fångar det livsviktiga solljuset. Med lite vattenrörelse är det inte säkert att trådslicken får sitt typiska ihopsnodda utseende så för en säker bestämning skulle man behöva ta till ett mikroskop.

DSCF2496

Blåstångens toppar sticker ut ur molnslickens (eller trådslickens) svepning.

Read Full Post »

Klykalg, Codium fragile är en grönalg. Codium kommer från grekiskans kodeia, som betyder huvud eller liten boll och fragilis är latin och betyder skör. Den tillhör grönalgsordningen Caulerpales, en grupp som är vanlig i tropiska och subtropiska vatten. Arten Codium bursa gör verkligen skäl för släktnamnet Codium, dess form ser ut som en boll.

Codium fragile, klykalg, hittades första gången i Bohuslän någon gång på 1930-talet. Under de nu dryga 80 år som den funnits i våra vatten har den hunnit sprida sig längs svenska västkusten. Troligen kom den till Europa sittande på importerade ostron eller så kan den ha följt med fartygens barlastvatten.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Klykalg växer på hårda bottensubstrat från ca 0,5- 5 meters djup, ofta på branta skuggiga bergväggar. Den är lätt att känna igen med sina klart gröna svamplika och gaffelförgrenad bål och lite uppblåsta grenspetsar. Den är fäst mot botten med en rund bottenplatta. Den blir några decimeter hög och har ca O,5 cm tjocka grenar täckta med färglösa hår som ger den ett ludet utseende. Det finns teorier om att klykalgen tar upp näring via håren och att den i näringsfattiga miljöer får mer hår och ett mer ludet utseende. I England har den fått namnet ”Dead man´s fingers”, vilket inte låter jättetrevligt. Klykalgen är ettårig.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vävnaden hos klykalgen är speciell. Den består av långa, trådlika slangceller som innehåller massor med cellkärnor och saknar mellanväggar. Det är alltså jättelånga celler! Dessa trådceller är inte ihopväxta med varandra utan slingrar sig istället runt varandra, även om det för blotta ögat ser ut som att det är en sammanhängande vävnad. Det som bidrar till detta intryck är barkskiktet som består av uppsvällda blåsor, (utrikler), som växer ut ifrån slangcellernas spetsar. De uppsvällda blåsorna är fyllda med kloroplaster som ger klykalgen dess gröna färg, medan celltrådarna är färglösa. Vi rekommenderar verkligen att titta på klykalg under lupp om man har möjlighet!

Codium bilder Danmarks havslager , del 2

Ett uppslag Danmarks havsalger – del 2 där vävnadsstrukurer, förökningsorgan och utseende hos klykalg, på danska kallad plysalge beskrivs.

Klykalgen har han –och honorgan som sitter på sidan av utriklerna. Könceller bildas under sommaren då den förökar sig. Den kan också sprida sig vegetativt med fragment. Artnamnet fragile vittnar ju om att den lätt kan brytas av.

Klykalgen klarar att leva och växa vid olika salthalter från rent marina förhållanden till brackvattensmiljöer. Den förekommer också i hällkar och i områden med höga närsaltshalter. Den äts av bland annat tånggråsuggor, (Idothea sp.) och strandsnäckor (Littorina littorea). Den används faktiskt också som mat till ryggradslösa djur i vattenbruk.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Visst ser den aptitlig ut? Många snäckor och kräftdjur tar sig gärna en tugga. Den används även inom det asiatiska köket.

Som med många andra algarter används klykalgen i Japan där den skördas på våren. Bland annat  i olika maträtter efter det att den först torkats eller saltas in. I andra delar av världen används den som förpackningsmaterial för fisk- och skaldjursprodukter.

Från mitten av 1970-talet har jag spenderat tid på västkusten, vid Tjärnö marinbiologiska station, nära Strömstad. Varje år har delar av tiden varit förknippad med kursverksamhet från Stockholms universitet på fältstationen.  Då, under 70- och 80-talet var det vanligt att vi under fältkurserna hittade klykalgen, eller kodium som den då brukade kallas, vid inventeringar runt de närmaste öarna. Den blev så vanlig att man undrade om den skulle tränga undan andra arter. Men det har inte hänt. Det finns liknande rapporter från andra områden att den var vanligare på 1960 – 70-talet och blev mindre vanlig på slutet av 1990-talet och framåt.

Detta att en art när den kommer till ett nytt område först i början sprider sig och blir mycket vanlig kanske dominerar på vissa miljöer för att sen bli mer som en av alla andra arter har observerats flera gånger. Så månadens alg, klykalgen, kanske inte är en så problematisk art som vi först trodde utan snarare bidrar till att öka den biologiska mångfalden utmed den svenska västkusten?

Read Full Post »

Den första vårblomningen är över. Den domineras av kiselalger och dinoflagellater. När det blir aningens varmare i vattnet väcks djurplanktonarterna till liv och nu finns det mat åt dem. I plankton-provet förra veckan dominerade hjuldjur och ganska många hoppkräftor i olika utvecklingsstadier.

1 a Syncheata, hjuldjur 20200424

Synchaeta spp. är ett hjuldjur. Den håller sig fast med de två hakarna i bakändan en stund innan den simmar vidare.

 

1 b Hoppkräftor + naulier

Hoppkräftor av släktet Acartia (till vänster) har lika långa antenner som kroppen. I provet fanns många unga stadier av hoppkräftor (till höger). Larverna kallas nauplius larver.

Det fanns också flera larver av det främmande släktet nordamerikanska havsborstmaskar, Marenzelleria spp. Larverna simmar runt i den fria vattenmassan länge, kanske hela tre månader. Det innebär att de kan sprida sig långa sträckor innan de, efter det sista larvstadiet, omvandlas till bottenlevande havsborstmaskar. Därför var det inte så konstigt att jag inte hittade några havsborstmasklarver i provet från vecka 17.

Ett larvstadium till Marenzelleria spp. som hör till familjen Spionidae (till vänster). Den har långa borst på sidan och skiljer sig från larvstadier hos Hediste (Nereis) som hör till familjen Nereididae (till höger) och har kortare borst.

Släktet Marenzelleria hittades första gången i Östersjön 1985 och har troligen introducerats via barlastvatten. Till en början var det oklart om det var en eller flera arter. Nu är det klarlagt att det finns tre arter: Marenzelleria viridis och Marenzelleria neglecta samt Marenzelleria arctica.Två av arterna, M. viridis och M. neglecta, har sin ursprungliga utbredning längs den nordamerikanska kusten.

Också utbredningen i Östersjön och Västerhavet skiljer sig. Marenzelleria viridis förekommer längs västkusten och i södra Östersjön. Den verkar behöva lite högre salthalter (optimalt ca 10 promille) än de andra två arterna. M. neglecta hittas i större delarna av Östersjön upp till Ålands hav, med ett salthaltsintervall mellan 0,5-10 promille.  Marenzelleria arctia som finns i norra delen av Östersjön och i Bottenhavet verkar tåla lägst salthalt av de tre arterna, enligt HELCOMs rapport ”Abundance and distribution of Marenzelleria species in the Baltic Sea”. Men arterna är inte lätta att skilja åt så det kan säkert ändra sig framöver.

3 Karta Utbredning enl. Helcom

De tre arternas utbredning längs den svenska kusten, från HELCOMs rapport.

De blir mellan 5 -16 centimeter långa, varierar i färg mellan röd, ljusbrun eller mörkt grön. På sidorna finns rader med korta borst. De äter plankton som fallit ner till botten. Masken simmar med karaktäristiska ”korkskruvsrörelser”. Du kan hitta dom där de lever nedgrävda i mjukt sediment från någon meters djup till flera hundra meters djup.

4 havsborstmaskar 202004

Till vänster den ny introducerade arten, Marenzelleria och till höger den inhemska bakborstig rovmask, Hediste diversicolor. För den observante syns två borst i bakändan på rovborstmasken medan den nordamerikanska havsborstmasken saknar dessa borst längs baktill.

Det får bli till att gräva och sålla bottensediment lite senare på året när det blivit varmare i vattnet och se om jag kan hitta några nordamerikanska havsborstmaskar vid bryggan eller om det bara finns bakborstig rovmask.

 

 

Read Full Post »

Februari månads alg, bergborsting, Cladophora rupestris. Rupes är latin och betyder klippa/ berg och klados är grekiska och betyder gren. Den är en vintergrön, flerårig art som bildar ganska styva, mörkt gröna tofsar. De blir ca 20 cm höga och rikt förgrenade.

Bilden visar en liten algbok som gjordes på de vanligaste algerna hittade på Tjärnö under kursen 1999 för över 20 år sedan.

Cellerna har tjocka väggar och är 2-10 gånger längre än breda. Detta är den enda av Cladophora arterna som går att bestämma utan att titta i mikroskop. För de andra arterna krävs mikroskop och kännetecken är hur de förgrenar sig och cellernas storlek och form. Men de här cellerna kan man tydligt se redan under lupp.

3Cladophora förgrening

Sidogrenen startar vid övre änden på cellen. Cellväggarna består av cellulosa

Bergborsting växer på stenar och klippor ofta på lite skuggiga platser från ca 1 m ner till ca 9 meters djup. Det är en vanlig art tillsammans med olika rödalger och ishavstofs i mellan och ytterskärgården. På västkusten hittar man bergborsting ofta som vegetation under sågtång (Fucus serratus). Den förekommer utmed hela den svenska kusten från Västerhavets höga salthalt till Holmöarna nära Umeå.

Makroalger används inte bara som mat och i hygienprodukter utan används på allt flera olika sätt. Cellulosa extraherad ur Cladophora har flera andra speciella egenskaper och nanostruktur skiljer sig också från cellulosan landväxter, och fungerar bra som konsistensgivare i livsmedel och förtjockningsmedel i läkemedel. Grönslicks arter är vanligt förekommande i Östersjön på sommaren och det är lätt att samla in stora mängder t.ex. för framställning av biogas.

Ett nytt användningsområde är att försöka använda Cladophora cellulosa för att tillverka riktigt lätta batterier. Forskare vid Ångströmlaboratoriet, Uppsala universitet upptäckte att just alger ur släktet Cladophora, med sina tjocka cellväggar producerar en unik typ av cellulosa, med en mycket stor yta. De har visat att cellulosan fungerar bra som substrat när den beläggs med ett tunt lager av en ledande polymer. De har lyckats med att göra ett batteri! Fördelar med Cladophora-batterier är att de när väl tekniken är färdigutvecklad blir billiga att tillverka, kan laddas snabbt och knappt väger något alls. Genom att de fungerar med vatten som ledande material mellan elektroderna blir de också miljövänliga. Men det återstår en hel del forskning.

Det är helt klart att det kommer att finnas mer användningsområden av alger och marina organismer i havet i framtiden. Och att det som vi ofta ser som ett problem t.ex. drivande algmattor i strandzonen på sommaren, eller vassarna som breder ut sig, kan ge oss nya material, mat eller användas vid energiproduktion.

Bild 2 ång o alger driver in i viken

Många möjligheter till nya upptäckter återstår.

Read Full Post »

Baltic Breakfast-seminariet i veckan handlade om värdet av miljöövervakningens långa tidsserier. Dessa tidsserier är ovärderliga för att kunna förstå förändringar och samband i Östersjöns kusthabitat, både i algsamhällen på klipp- och stenbottnar, i olika samhällen på mjukbottnar och för vad som händer i fria vattnet med t.ex. algblomningar. Under seminariet presenterades resultat från övervakningsprogram  (se filmen här).  Detta belyste vikten av långsiktighet och frekvens i provtagningen av miljögifter i strömming,  men även hur långa tidsserier krävs för att förstå hur saltvattensinflöden påverkar salt- och syrehalt samt näringsämnen i Gotlandsdjupet.

Syrerikt infölde till Gotlandsdjupet

I en Policy Brief för december 2019 poängteras behovet av att inte bara bevara utan också att utveckla miljöövervakningens långa tidsserier och ett antal rekommendationer för marin övervakning presenteras.

Ett område som behöver utvecklas är övervakningen av bottenvegetation utmed den svenska kusten, från norr till söder. Både att följa förändringar under olika årstider och hur algvegetationen påverkas av olika mänskliga aktiviteter. Under året skiftar t.ex. makroalgernas artsammansättning, tillväxt och när de förökar sig på samma sätt som blommor, gräs och mossor på ängen. Men på land är det lätt att följa vad som sker. Har det t.ex. varit ovanligt varmt, regnat en massa på hösten och kom snön och kylan tidigt eller sent?

Förändringar under ytan är det få eller ingen som noterar och de riktigt långa tidsserierna är också få. Det innebär att det kan ske många både små och stora förändringar utan att någon mäter eller registrerar dem. Idag sker insamling av övervakningsdata enbart vid en och samma tidpunkt på året d.v.s. när algvegetationen är som mest välutvecklad i augusti-september.

Så det kan både ha kommit och försvunnit nya kortlivade vårarter utan att de registrerats i övervakningsprogrammet. Hela vårblomningen av makroalger kan passera och/eller förändrats utan att någon lagt märke till det.

De översta två bilderna visar en tidig vårart, Östersjösallat, (Monostroma grevillei) som håller på att lossna och driva iland i mars. Bilden under visar grönalgen liten filtkudde (Spongomorpha aeruginosa) en annan tidig art som försvinner i slutet av maj början juni. Liten filtkudde (Spongomorpha aeruginosa) har en heteromorf livscykel med ett encelligt sporofytstatdium som växer inne i olika rödalger under den varma årstiden och först dyker upp igen nästa vår.

Dessutom, som vi på Tångbloggen berättat i de senaste två inslagen, är de stora brunalgsarterna, skräppetare (Saccharina latissima) och fingertare (Laminaria digitata),   beroende av vattentemperatur både för förökning och tillväxt. Dessa arter som hör till släktet Laminaria har ett mikroskopisk gametofytstadium och ett makroskopiskt sporofytstadium, med skilda optimala temperaturer. Hur reagerar de på förändrat klimat?

Många andra algarter har också ett mikroskopiskt och ett makroskopiskt stadium som gör det svårt att veta hur lyckad förökningen varit och om det kommer att finnas mycket eller lite av den arten nästa år. Ett bra exempel är sudare, (Chorda filum) som övervintrar med ett mikroskopiskt stadium. Det som avgör om det blir ett år när viken är fylld med långa snören av sudare, även kallad snärjtång, beror på hur lyckad förökningen var hösten innan. Som t.ex. förra sommaren 2018 på västkusten men också i somras.

5 citron i tång20190630

Massor med sudare låg uppspolade på Saltöstranden, nära Tjärnö marinbiologiska station i somras.

För mer information, läs gärna vad miljöanalytiker Carl Rolff har att säga om vikten av miljöövervakningens data i artikeln ”Tidsserier av oskattbart värde.”

De långa tidsserierna, där data samlas in av algsamhällen på hårda bottnar på ett antal välplacerade lokaler utmed vår långa svenska kust, är centrala för att förstå storskaliga förändringar i t.ex. tångbältet eller rödalgssamhället. Speciellt på de få platser där det finns äldre dykundersökningar, som vid Gräsö- Singö (mitten 1940-talet), Askö (från 1970-talet) och Gullmarsfjorden (1960 -1961).

Dessa tidsserier bör kompletteras med studier i maj-juni av algsamhällena. På västkusten, i Gullmarsfjorden, motiveras en kompletterande övervakning av att ett förändrat klimat med högre temperaturer förväntas gynna etablering av sydliga arter. Samtidigt som nordliga arter förväntas minska om vattnet blir varmare. Här behöver man få data även på vårarterna.

I Östersjön motiveras övervakning av ett antal lokaler även i maj-juni för att följa förväntad spridning och förekomst av snabbväxande vår och försommar-arter av makroalger. Ökande temperatur på våren kan leda till att arter startar sin tillväxt eller att förökningen sker tidigare och detta kan resultera i att konkurrensen mellan makroalgsarter påverkas. Höga temperaturer på sommaren kan också resultera i att känsliga arter slås ut.

För framtiden är behovet tydligt att inte enbart följa förändringar i algsamhällen under sensommar höst utan att dessa mätserier också kompletteras med studier i maj-juni och på några lokaler även under vintern.

REKOMMENDATIONER FÖR MARIN ÖVERVAKNING

Skydda viktiga tidsserier för framtiden. Avsluta inte långa tidserier om inte mycket goda vetenskapliga skäl finns för att göra det. Skadan går inte att reparera.

Fastställ tvingade kvalitetskrav för upphandling av utförare.

Utred möjligheterna att spara material ur flera provtagningsprogram för framtida analys.

Vid inrättandet av nya miljöövervakningsstationer är det viktigt att beakta att det ofta tar flera decennier innan en förändring kan påvisas.

Undersök möjligheten att komplettera existerande provtagningsprogram genom att provta flera organismgrupper och andra relevanta miljövariabler, för att ge bättre förståelse av födovävar.

Utveckla metoder för att mäta och övervaka hälsotillståndet hos både predatorer och bytesdjur.

Read Full Post »

Månadens alg är smalskägg, Dictyosiphon foeniculaceus, en marin brunalg som förekommer utmed hela den svenska kusten. Den är vanlig som påväxt på blåstång på hösten som jag skrev om nyligen på Tångbloggen. Smalskägg blir extra vanlig i Östersjön där tången alltid växer under vattenytan, jämfört med Västkusten och Atlanten där tången ofta ligger torrlagd vid lågvatten, vilket minskar överlevnaden hos smalskägg. På västkusten växer den istället den ofta på strandpiska, Chordaria flagelliformis och andra alger, mellan 0-5 meters djup.

I Östersjön är den vanlig från Falsterbo till Ålandshav. Den går att hitta i näringsrika miljöer norrut till södra Bottenviken, där salthalten blir för låg för denna marina art. Det makroskopiska sporofytstadiet förekommer från tidig vår till sen höst. Sporerna utvecklas till skildkönade mikroskopiska trådformiga gametofyter under den kalla perioden (0-8 0C). Smalskägg har rörliga han- och hongameter som släpps ut i vattenmassan.  Hongameter producerar ett feromon, finavarrene, som attraherar spermierna. Samma feromon kan också attrahera spermier hos knöltång (Ascophyllum nodosum), men det resulterar inte i någon lyckad befruktning om dessa två arter råkar korsas.

Äldre plantor blir mörkare bruna, tappar håren och kan täcka stora delar av blåstångsplantorna. Smalskäggsplantan kan bli upp till ca 30 cm lång och är fäst med en pytteliten fästskiva mot underlaget.

På den vänstra bilden syns att smalskäggsplantan är fäst på de äldre delarna av blåstången, under flytblåsan som brukar växa till i slutet april början maj.

Såhär års lossnar de gamla plantorna av smalskägg och driver iland. De är en gynnsam miljö för tångmärlor att gömma sig i. Ännu senare på året flyttar tångmärlor och havsgråsuggor djupare ner i algbältet, till rödalgbältet där de inte riskerar infrysning eller riktigt låga temperaturer.

Blev lite inspirerad att skapa något nytt av de stora smalskäggsplantorna som jag hittade inne ibland vassen förra veckan. Resultatet blev ett fat och en liten skål, med många små svagt rosafärgade torkade tångmärlor, några havsgråsuggor och en tångräka. Det grekiska namnet Dictyosiphon känns passande för arten där diktyon betyder nät och siphon betyder rör och även för ett ART- konstverk där små havsdjur fångats i trådarna av smalskägg.

I skålen till vänster ligger en handfull algtabletter. De är kosttillskott och består av Spirulina, blåstång och knöltång. Spirulina är en trådformig cyanobakterie som odlas i många länder och som ofta används som kosttillskott.

Det finns flera projekt som funderar på att producera framtidens ”Take-Away –förpackningar” av bioplast producerad av makroalger. Nedbrytbara förpackningar som kan komposteras när de förbrukats. Vid mitt senaste besök på akvariet på Tjärnö marinbiologiska laboratorium , Göteborgs universitet såg jag några olika skålar, dels en gjord av purpurtång, Porphyra umbilicalis och en av fingertare, Laminaria digitata.


Resultatet av ett examensarbete av Martina Green.

4 Algaebra examensarbete

Martina Green är, som ni kan läsa, designer med inriktning på hållbara förpackningar. Vi gillar såklart namnet på hennes företag: Algaebra, och hoppas att vi snart kan köpa hennes produkter ute i handeln.

Read Full Post »

Older Posts »