Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘kräkel’

Har börjat följa en liten vik som ligger på en udde i Riddersholms naturreservat. Tänker att det får bli MIN VIK att följa under olika årstider. Den är jättefin och har en stor tångvall som successivt håller på att byggas upp. Vallen har blivit lite större och bredare under höstmånaderna. Men kommer det en riktigt kraftig nordlig storm kan nog mycket av materialet antingen åka ut till havs igen, eller så hamnar det längre upp på stranden. Det finns också en hel del arter att upptäcka utmed stranden.

Den första bilden är från den 6e september. Då var vattnet ganska lågt och det har fortsatt varit så de följande två veckorna. Det gör det lätt att gå torrskodd nere på den kala sanden och kolla vad som kommit in sen förra besöket.

i övre delen på bilden syns blåmusselskal inne ibland tången.

Ytterst ligger lite grönalger som börjat vissna och lossna från klippor och stenar. Det är tidiga hösttecken i vattnet. Det ligger också lite blåmusslor som spolats iland och ansamlats i ett hörn av stranden.

Ganska lågt vatten redan den 6 september.
Den 22 september var det riktigt lågt vattenstånd. På sommaren brukar folk gå ut och doppa sig här.

Nu för några dagar sedan låg det ett högtryck över den norra delen av Egentliga Östersjön och vi fick ett ovanligt lågt vattenstånd. Det kändes som att komma till en tidvattenkust när hela det grunda blåstångsbältet låg uppe över vattenytan. Det enda var att lågvattnet varade i flera dagar innan vattennivåerna steg igen.

I den yttersta delen av den torrlagda tången och algerna hittade jag ganska många små döda spiggar. De hade uppenbart blivit fast och drivit iland och dött nyligen. När spiggen har lekt är det inte ovanligt att hitta flera döda spiggar som spolats iland.

Ett annat tecken på att det blåst lite och att material drivit in från de djupare delarna av viken var de vackra rödalgerna som låg i kanten av tångvallen. Observerade samma sak förra året efter att det blåst ordentligt. Så det lönar sig att lyfta på tången som hunnit torka och kolla vad som ligger lite längre ner i tångvallen. Här går det att göra fynd av små rödalger. Kanske något att pressa till en liten tavla? Den fint förgrenade lilla busken till höger i bilden är rödalgen kräkel. Furcellaria lumbricalis.

Men det gäller att kolla noga för att få syn på rödalgerna.

Längst ut där det fortfarande fanns lite vatten mellan stenarna växte kransalger tillsammans med små lösa moln av violettslick. Detta är en art som är ganska lätt att hitta såhär när hösten startar.

Närmast stenen i mitten syns lite tunna röda violettslicksplantor och ovanför sticker kransalgerna upp lite ovanför ytan.

Read Full Post »

De första hösttecknen syns på land, såhär i mitten av september. På min promenad hittade jag både vackert röda asplöv och stiliga flugsvampar. För de tappra Algforskare som fortfarande åker ut till sina stugor och vågar ta sig ett dopp eller tar en tur till någon strand finns det också tydliga hösttecken att kolla efter. 

På land syns hösttecken som röda flugsvampar och gula vissnande blad.
Bladen som faller från träden vis stranden blandas med ilandspolad tång och fintrådiga alger.

I det grunda vattnet går det att hitta små, duniga rödrosa moln som driver runt. Det är violettslick, Polysiphonia fibrillosa, som varit månadens alg tidigare. Vill du veta med om den så läs på Tångbloggen. Det kan fortfarande vara lite tidigt men en annan rödalg börjar också dyka upp. Den sitter som små gaffelgrenade, svagt randiga plantor en liten bit ner på blåstången. Det är ullsläke, Ceramium tenuicorne, som kan bilda ett eget bälte på hösten och vintern när grönslicken vissnat och ramlat av från klipporna. De som andra fintrådiga alger kan också ha lossnat och ligga på botten ibland lösa grönalger. Riktigt färgglatt. 

Mellan sävstrån och gräs syns både tofsar av violettslick, ullsträfse och grönslick mot den sandiga botten.

Så för alla tappra Algforskare, fortsätt att leta efter höstförökande blåstång och undersök om det nu finns mycket mer av både tångmärlor och tånggråsuggor i ruskorna. Det är fortfarande så varmt i vattnet att de stannar kvar i tången ett tag till. När det blir riktigt kallt brukar de flytta ner lite djupare till rödalgbältet som i Östersjön består av flera långlivade arter som finns kvar hela vintern. Hit hör kräkel, Furcellaria lumbricaiisoch rödris Rhodomela confervoides men också ullsläke. 

Skulle Du hitta höstförökande blåstång finns det en chans att kolla på om det är hon- eller hanplantor. Metoden är den samma som för sommarförökande blåstång. Gör ett tunt snitt och se efter om det syns äggsamlingar eller spermiesamlingar. Kollade mina höstförökande plantor som jag har vid bryggan. Det finns oogon men de verkar inte vara mogna ännu. Har inte fått färg utan är nästan vita eller blekt gula.

Du kanske hittar någon liten fisk som jag gjorde nu i veckan. Det var en liten kantnål som följde med upp i baljan när jag skakade en tångruska för att kolla efter betare här vid min brygga. Den släppte jag ut direkt i vattnet igen. 

Det var mycket grums i ruskan. men det gömde sig också flera tångmärlor och en kantnål.

Ser fram emot att få ytterligare rapporter som vår svenska kust och skärgård till projektet Algforskarsommar! Kanske något extra fynd som Du hittar på stranden och undrar vad det kan vara. Ta ett foto så försöker vi besvara efterlysta förmåga.

Read Full Post »

Havsris, Ahnfeltia plicata, kändes plötsligt som rätt alg att representera februari månad 2021. Denna lilla risiga, broskartade rödalg blir så liten i Östersjöns bräckta vatten att det krävs ett riktigt detektivarbete att hitta den. Grenarna hos havsris är trinda och för det mesta oregelbundet förgrenade, men de kan också vara gaffelförgrenade. Färgen är mörkt brunviolett till nästan svart. De blir mer och mer dvärgformiga ju längre norrut man kommer i Östersjön. Det är såklart den minskande salthalten som är orsaken till detta. Hamnar havsris uppe i tångvallen eller sitter grunt när det blir lågvatten kan den däremot blekas och bli gulgrön eller helt vit. 

Havsris är en flerårig diok art, dvs han –och honorgan sitter på skilda plantor. Den är också heteromorf, d.v.s. den könliga generationen (gametofyten = små buskar) och det könlösa stadiet (tetrasporofyten= en liten skorpa eller skiva på botten), ser olika ut. 

Sitt namn har släktet Ahnfelita fått från en svensk botaniker, N.O. Ahnfelt, mest känd för sina arbeten om mossor. Artnamnet plicata betyder rynkad. 

Havsris i Östersjön är ofta löslevande på bottnar från 2 – 15 meters djup, intrasslad mellan andra rödalger och vattenväxter eller band blåmusslor. Där blir den ca 1-4 cm stor. Den löslevande formen finns från Falsterbo till Södra Kvarken utmed den svenska kusten och upp till Norra Kvarken i Finland. På västkusten och in till Bornholm i Egentliga Östersjön är den fastsittande. Här blir havsris plantorna betydligt större mellan 5 – 20 cm höga.

Tångvall från Riddersholm innan snön hade täckt marken.

För några dagar sedan var det så dags att gå ut på jakt efter februari månads alg, havsris. Hittade en bra strand på Rådmansö, i naturreservatet Riddersholm, där det efter blåsten spolats iland en massa blåstång. Inne i vallen låg det buntar av ihoptrasslade borstnateskott (Stuckenia pectinata) och vackra små rödalger av släktena Coccotylus och Phyllophora. Området utanför är långgrunt så det skulle ju kunna ligga någon liten planta av havsris i tångvallen. 

Efter att ha hållit på en god stund och sorterat ut olika rödalger ur tången insåg jag att jag inte skulle hitta något exemplar denna gång utan får nöja mig med ett gammalt pressat exemplar som illustration. Den visste jag var den låg.

Pressat ark med hasvris från Tjärnö, Strömstad. Grenarna blir ca 1 mm tjocka eller bättre att säga smala?

Det som det däremot fanns många exemplar av var tre andra rödalger: kräkel, Furcellaria lumbricalis, blåtonat rödblad, Phyllophora pseudoceranoides och kilrödblad, Coccotyus truncatus.

Små gaffelgrenade kräkel plantor plockade ur tångvallen på Riddersholm. Grenarna är ca 1 mm tjocka. Varje gång som en av dom skymtade steg förhoppningen om att det var en havsris planta. Men tyvärr ingen lycka.

De två senaste är knepiga att skilja åt när de blir små och förkrympta i Egentliga Östersjöns låga salthalt. På tallriken nedan ligger ett antal plantor. Överst ligger några som bedömds vara kilrödblad, mellersta raden är nog lite blandade och i den understa raden ligger exemplar av blåtonat rödblad som är mer fjäderförgrenade med en kortare eller längre stjälk. Men det kändes inte lätta att bestämma de små plantorna. Storleken varierade mellan 1-4 cm hos dessa plantor från norra Egentliga Östersjön och en salthalt runt 5-6 promille.

En tallrik full med småformer av rödalgerna kilformat rödblad överst och blåtonat rödblad underst.

Därför anges de som grupp Coccotylus/Phyllophora i samband med den nationella miljöövervakningen.  Hur som helst skall det bli spännande att till sommaren ta sig ut i området och kolla hur vegetationen ser ut på botten. Då skall undervattenskameran med!

Read Full Post »

Här kommer ett fint vykort från Askölaboratoriet, fältstation vid Stockholms universitets Östersjöcentrum. Forskaren Florian Roth berättar i en kort film om hur växthusgaser, metan och koldioxid inte bara läpps ut genom olika mänskliga aktiviteter, som flyg och biltrafik, utan också från grunda områden i Östersjöns skärgårdar. Hans forskning fokuserar på att undersöka om Östersjöns grunda miljöer kan vara speciella ”hot spots”för produktionen av metan och koldioxid.

1 Forskning om växthusgaser 20200515

När vi tar oss ut i vattnet iförda vadarbyxor såhär års och står där och trampar på en mjuk sedimentbotten med mycket organiskt material kanske det stiger upp små bubblor från botten. Det är troligen metangas som produceras när bakterier bryter ner det organiska materialet, tillsammans med havsborstmaskar och musslor som också lever nere i bottensedimentet.

2.1 utsläpp från bottenmiljön

Enter Figuren visar hur mycket mer en botten med ett rikt djurliv producerar av metangas än en djup Östersjöbotten där djuren saknas på grund av av syrebrist. Bilden är från artikeln ”Methane fluxes from coastal sediments are enhanced by macrofauna” som publicerats i Scientific Reports volume 7 (artikel nummer 13145) 2017.

Frisättning av metan från sediment varierar mycket beroende på årstid. De högsta utsläppen sker först under våren och sedan igen på sensommaren och beror delvis på förändringar i tillväxt och på temperatur i vattnet och i sedimentet. Utsläppen av metan ökar och är större inom intervallet 10–16 ° C och är lägre vid låga vintertemperaturer i sedimentet, dvs mellan 4–9 ° C.  Detta skulle kunna hänga samman med lägre biologisk aktivitet, både av djur som lever nere i sedimentet och bakteriernas aktivitet att bryta ner organiskt material. Men om vintern varar länge och den grunda viken täcks av is kan metangasen ansamlas under isen. Knackar man hål på isen så kan metangas slippa ut och den är lättantändlig!

På fältstationen ute på Askö finns utmärkta förutsättningar för att undersöka produktionen av växthusgaser i olika miljöer under året.

Här kommer husbåten till god användning. Där kan utrustningen som samlar in vattnet för analys placeras ovanför botten och analysutrustningen stå skyddad inne i det lilla huset. Det känns lyxigt som fältbiolog att få ha både tak över huvudet och skydd mot vinden. Det hör inte till vanligheterna.

4 husbåten som flytande plattform 202005

Flytande forskning. Notera vassbältet i bakgrunden.

Genom att det är en husbåt kan den flyttas till en annan lokal för att undersöka hur det fungerar på en annan bottentyp. Det finns också goda möjligheter att undersöka hur metangasproduktionen förändras under olika årstider.

2 bubblor från sedimentet

Vad är det som bubblar upp här? Luktar det prutt är det svavelväte…men det kan också vara metangas…

Det är inte alltid som bubblorna som stiger upp ur vattnet består av växthusgaser. Under den varma perioden på året kan istället primärproduktionen av fintrådiga alger och tång tillsammans med rotade vattenväxter dominera vad som produceras. Då är det istället ett överskott av syre som bildas vid primärproduktionen och som bubblorna som stiger till ytan innehåller.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Den gröna tarmalgen Ulva intestinalis, visar tydligt hur bubblor av syrgas kan bildas en solig dag.

Mycket av koldioxiden som finns i vattnet binds in i både alger och rotade vattenväxter och lagras i vävnaden. En vanlig art i Östersjön, som har den största lagringskapaciteten är bladvass, Phragmites australis, med sina tjocka rotstockar. På bilden av husbåten syns ett vassbälte bakom husbåten där provtagningen av vattnet sker i denna studie. Men även andra fleråriga arter som blåstång och rödalgen kräkel, Furcellaria lumbricalis, lagar också in kol under längre perioder. Och ålgräs, Zostera marina, lagrar in stora mängder kol i sina rötter.

5 Vassrotstockar kol lagring 20200515

Vassens långa rötter. Den som undrar vad namnet kommer från behöver bara känna på rotspetsen. Aj!!

Stora vassbälten är en miljö där lagring av koldioxid kan ske samtidigt som metangas kan bildas och lämna vattnet och avges till luften/atmosfären. Resultaten från Florians forskning på Askölaboratoriet kommer att bidra till en ökad kunskap om dessa komplexa processer i grunda miljöer under olika årstider.

Read Full Post »

Den första algen för 2020 är den vackert röda algen Polyides rotundus, på svenska känd som bland annat klyving, gaffelgrenig brosktång eller röd gaffeltång. Det latinska namnet polyides är grekiska och betyder mångliknande och rotundus är latin och betyder nästan cirkelrund vilket är formen på grenarna i tvärsnitt.

4toppar hos Klyving

Vackert röd klyving med trinda, runda grenar.

Arten kan förväxlas med Furcellaria lumbricalis, kräkel, som är mycket mer vanligt förekommande. De tydligaste skillnaderna mellan Polyides och Furcellaria är att Polyides är klart röd vid genomlysning (Furcellaria är mer brun) och den är fäst med en liten tydlig rund fästskiva mot botten. Denna ser man dock inte om man hittar den uppsolad på stranden, eftersom den då gått av strax över fästet. När den torkar blir den svart, så du måste blöta upp den i havsvatten igen om du vill se den röda färgen tydligt.

Foto: Ellen Schagerström

Bland fintrådiga rödalger och brun fingertare sticker den vackert röda klyvingen fram i algbältet.

Polyides förekommer som enstaka plantor från någon meters djup ner till ca 15 meter. Bra platser att leta på är i algbältet kring vågbrytare, gärna där det även växer större brunalger som fingertare och sockertång. Lyfter man på dem kan man hitta klart röda individer av Polyides.

Som ni, kära läsare, vet så är det vanligt att man finner flera olika arter som växer på alger. Vissa är inte så noga med vem de växer på, medan andra är ytterst specifika.

En sådan påväxtart är den lilla, vackra kiselagen Mastogloia wulfii, som hittades på Polyides rotundus. Arten hittades när man undersökte kiselalger längs svenska västkusten, ute på Vrångö strax söder om Göteborg. Men den gick inte att hitta i litteraturen. Det var en ny art man hade funnit!

Den nya arten beskrevs 2018 av forskarna Adil Al–Handal från Göteborgs universitet och Chiara Pennesi från Ancona, Italien. Och när man beskriver en ny art ska den såklart få ett eget namn. Det hör till god ton att inte namnge arter efter sig själv. Det har endast de som gett många artnamn, som Linne, fått göra.

Adil Al-Handal hade haft professor Angela Wulff som handledare. Hennes stora passion i livet är kiselager, något som hon med oslagbar entusiasm och värme delar med sig av till alla som är intresserade. Och få som träffat Angela fortsätter vara ointresserade efter att ha lyssnat på henne en liten stund. Så för honom var valet enkelt, algen fick artepitetet wulfii efter Angela Wulff. Ni kan säkert gissa hur glad och rörd Angela blev av denna otroligt fina gest. Att få en alldeles egen art, därtill just en kiselalg, upkallad efter sig är det finaste en algforskare kan få.

Vi på Tångbloggen blev såklart mycket glada för Angelas skull och hoppas kunna hitta ”hennes” alg under mikroskopet till sommaren.

professor Angela Wulff - kiselalgsentusiast

Det går inte att låta bli att hänföras av kiselalger när Angela Wulff berättar om sina favoritalger.

Read Full Post »

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Månadens alg, är knorralgen (Cystoclonium purpureum (Hudson) Batters) som tillhör familjen Cystocloniaceae, ordningen Gigartinales. På Tångbloggen har vi tidigare berättat om flera andra alger som också hör till ordningen Gigartinales, bland annat karragentång, Chondrus crispus och kräkel, Furcellaria lumbricalis. Båda dessa arter skördas och används för utvinning av karragenan.  Också knorralgen innehåller en hel del karragenan, med högst innehåll under tillväxtsäsongen på sommaren och lägst under hösten. Den är däremot inte lika lämplig att använda som karragentång eller kräkel eftersom den främst sitter som påväxt på andra stora alger.

 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

I år har det varit gott om knorralg längs västkusten.

När man snorklar kan man ofta se knorralgen, som växer på 1-10 m djup. Det är den största (i längd) rödalgen vi har i Sverige och den kan ge intrycket av en enbuske. Lite samma känsla som Sargassum, fast utan flytblåsorna. Knorralgen blir ca 10- 30 cm hög och är rikt förgrenad. Grenarna är 1-3 mm i diameter och smalnar av mot spetsen. Huvudstammen är grov och sedan är grenarna mycket smalare, vilket är ett bra signalement.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Huvudstammen är mycket grövre än grenarna.

 

Knorralgen känns lätt igen där vissa av grenarna slutar i något som liknar en grisknorr eller klänge. Algen har också därför kallats för klängeborst.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Den karakteristiska grisknorren är en säker karaktär för arten.

Om den växer grunt blir den ofta blekt av solen och är då ljust gul istället för röd. Det kan vara förvirrande, men om du kommer ihåg den grova huvudstammen och kikar efter grisknorrarna i topparna så ser du att det är knorralg.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Solblekt knorralg på 1 m djup utanför Släggö, Lysekil. Kan du se knorren?

Arten är vanlig längs Bohusläns kust hela vägen in i Öresund. Gametofyten, utvecklas inne i grenarna och karposporerna syns som uppsvällda lite mörkare partier. På biologispråk brukar de benämnas ”lökformade bulbiller”, och många är de studenter som svettats för att komma ihåg detta på en art-tentamen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Tydliga karposporer, eller lökformade bulbiller, i toppen på fertil knorralg i juli

Knorralgens tetrasporangier innehåller tvärdelade tetrasporer, men det behöver man sällan ta fram mikroskopet för , man ser att det är en knorralg ändå.

Optimala temperaturer för tillväxten ligger mellan 8 – 20 0C. Vid höga temperaturer, över 23-25 0C dör algen, enligt en studie av knorralgspopulationer från Helgoland. Den snabbaste tillväxten sker under våren.

Knorralgen är tjusig och enkel att pressa till ditt alg-herbarium.

Read Full Post »

När jag var ute och badade i vikarna runt Askölaboratoriet, förra veckan var det fortfarande varmt i vattnet, över 22 C0de första dagarna. I mitten av veckan sjönk temperaturen snabbt, till ca 17 C0. Inne i tångbältet var det fortfarande varmt. Det har säkert varit jättevarmt i det stillastående vattnet i många grunda vikar i sommar. Så vad kunde jag hitta som tecken på att rotade vattenväxter, alger och djurlivet påverkats av att temperaturen varit hög?

Min första observation var inne i den närmaste viken vid stationen, där botten fläckvis är täckt av en låg tät matta av skruvnating, Ruppia spiralis. Jo, på stråna och de trådsmala blomstänglarna sitter det rader med mörkgröna små Rivularia spp. tillsammans med upp till ca 2 cm stora bruna, lösare Gloeothrichia spp. Jag har aldrig tidigare sett så mycket av dessa två kolonibildande cyanobakterier.  De har tydligen haft mycket goda möjligheter att tillväxa och föröka sig i det varma vattnet. Mer information kommer när de prover som skickats till Roland Bengtsson, som är expert på bl.a. cyanobakterier i sötvatten hunnit bestämma vad som fanns i proverna.

1 Rivularia biasolettiana o Gloeotrichia natans?

Vattendjupet var runt 60 -70 cm och det syns mer spår av påverkan från varmt vatten om du tittar noga på bilden under i de lite glesare öppna sandiga delarna. Först ser man fintrådiga grönalger, runt skruvnatingen. Det är troligen en art av grönslick, Cladophora spp. På bara fläckar ligger en hel del döda skal av östersjömusslor, Limecola balthica.

2botten i Silléns vik 20180811

Nästa observation var ute på den närmaste ön som heter Björkholmen. Här har jag studerat blåstången sedan mitten på 1980-talet. Många av tångplantorna var ovanligt kraftigt överväxta av grön- och brunalger på de äldre delarna. Överst på klippan sitter också ett typiskt ganska ungt ljusgrönt grönslicksbälte.

3 ny grönslick + överväxt blåstång, insidan Björkholmen 20180818

Men överraskningen var när jag klev ner i vattnet och mellan de större stenblocken det kändes alldeles mjukt under fötterna! Vad var detta? Jo, massor med döda blåmusslor och på vissa ställen också massor med hjärtmusslor, (Cerastoderma glaucum och Parvicardium hauniense).

I ett forskningsprojekt från Institutionen för ekologi, miljö och botanik samlades  tångprover in under veckan och antalet hjärtmusslor/ tångplanta som fortfarande satt  kvar i tången räknades. Här kommer också resultat att komma från årets miljöövervakning som just startat.

4 handfull döda blåsmusslor 20180818

På utsidan av Björkholmen ligger det fullt med skal av döda blåmusslor tillsammans med rödalgen kräkel (Furcellaria lumbricalis) och överst lite brunröd torkad blåstång. De parvisa flytblåsorna syns tydligt.

I vattnet nedanför ligger det också en massa musslor på botten och algerna som växer där, både grönslick och tarmalger (Ulva intestinalis) är ovanligt mörkt gröna. Grunt växande grönslick brukar annars vara ljusgrön i färgen speciellt om den sitter på en solsidan av en klippa.

Troligen för att alla de döda musslorna gött vattnet utanför. Så vad kan ha orsakat att så många blåmusslor ligger i skrevorna på många ställen både på land och i vattnet? Troligen är det en kombination av flera faktorer. Blåmusslor i Östersjön är redan stressade av den låga salthalten i vattnet. När de sitter tätt på klipporna kan de bli konkurrens om mat. Och utan tillräckligt med mat räcker inte energin till för att överleva när temperaturen blir för hög.

Vi på Tångbloggen skulle gärna få in rapporter från andra grunda områden utmed Östersjöns kuster. Hittar du mer eller mindre ilandspolade döda musselskal, konstiga ovanliga geléklumpar av cyanobakterier eller något annat ovanligt? Det skulle vara intressant att få veta om det är fler som noterar samma förändringar.

Read Full Post »

Kräkel låter inte så gott men det är det riktigt äkta gamla svenska namnet på denna vanliga rödalg. Det var Linné som under sin resa på Gotland hörde detta namn på det material som kastades upp på stränderna och användes som gödsel på åkrarna. Både på Gotland och Öland samlades algerna ihop i högar och komposterades för att sedan användas för att gödsla med ännu under 1940-talet. Det latinska namnet Fucellaria lumbricalis avslöjar lite om algens utseende. Furca betyder gaffel och lumbricalis betyder maskliknande. I tidiga svenska floror kallas den för gaffeltång, vilket är ett bra beskrivande namn för den är tydligt gaffelförgrenad. Och färgen kan vara mycket mörk, lite mörkbrun om man håller upp den mot ljuset. Detta fick Linné att ge den det latinska namnet Fucus fastigiatus Linnaeus 1753. En orsak kan vara att den svartnar när den torkar.

1Furcellaria planta med toppar

Kräkel blir ca 5-20 cm lång, med 1-2 mm tjocka broskartade grenar. Den fäster mot klippor och stenar med en bunt korta krypande skott, lite liknande rötter. Kräkel förekommer från strax under ytan, från ca 1 meter ner till ca 15 meters djup. Den kan bilda ett tätt bälte där de stora brunalgerna upphör. Kräkel är flerårig och har olika han och honplantor, gametofyter. Efter befruktningen bildas karposporer som växer ut till sporfyter. Dessa liknar gametofyten med den skillnaden att hanindividen kan kännas igen på vintern de det sitter ljusa ovala spermatangier i speten på grenarna. Förökningsorganen sitter i de övre grenarna vilket gör att de ser tjockare, mer spolformade.

Kräkel förekommer också som löslevande i stora mängder i södra Östersjön och Kattegatt. Där har den skördats för att framställa furcellaran, tidigare kallad Dansk agar. Detta för att mycket kräkel skördades i danska vatten under andra världskriget då det inte gick att få tag på agar producerat i Japan. Furcellaran används som livsmedelstillsats och finns i t.ex. puddingar, passar bra för att göra glasyrer och olika fyllning i kakor. Furcellaran används också i marmelad och geler som stabiliserings medel och vid framställning av öl för att fälla protein och klarningsmedel. Bara för att ge några exempel.

Kräkel kan förväxlas med klyving, gaffelgrenig brosktång, röd gaffeltång (Polyides rotundus), igen en art som med tiden fått många olika namn. Det latinska namnet polyides är grekiska och betyder mångliknande och rotundus är latin och betyder nästan cirkelrund vilket är formen på grenarna. De tydligaste skillnaderna till kräkel är att den är röd vid genomlysning och är fäst med en liten tydlig rund fästskiva mot botten. Den är mindre vanlig och förekommer som enstaka plantor från några meters djup ner till ca 15 meter. I norra Östersjön är den oftast lösliggande. Denna marina rödalgsart är en sällsynt länds vår svenska Östersjökust.

Bild1

Mängderna av kräkel har minskat i Östersjön, troligen beroende på den ökade mängden med näringsämnen som gynnar andra snabbväxande rödalger. På samma sätt är det också mindre tång som flyter iland. Med det driver fortfarande iland mycket alger utmed kusten på Öland och Gotland, men nu domineras de av andra arter som t.ex. ullsläke, Ceramium tenuicorne. Detta materialet kan inte användas för att gödsla med som blåstång och kräkel men måste ändå samlas ihop och transporteras bort från sandstränderna för att inte den skall omvandlas till en mjuk, gyttjig botten.

Read Full Post »