Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘kräkel’

Den första algen för 2020 är den vackert röda algen Polyides rotundus, på svenska känd som bland annat klyving, gaffelgrenig brosktång eller röd gaffeltång. Det latinska namnet polyides är grekiska och betyder mångliknande och rotundus är latin och betyder nästan cirkelrund vilket är formen på grenarna i tvärsnitt.

4toppar hos Klyving

Vackert röd klyving med trinda, runda grenar.

Arten kan förväxlas med Furcellaria lumbricalis, kräkel, som är mycket mer vanligt förekommande. De tydligaste skillnaderna mellan Polyides och Furcellaria är att Polyides är klart röd vid genomlysning (Furcellaria är mer brun) och den är fäst med en liten tydlig rund fästskiva mot botten. Denna ser man dock inte om man hittar den uppsolad på stranden, eftersom den då gått av strax över fästet. När den torkar blir den svart, så du måste blöta upp den i havsvatten igen om du vill se den röda färgen tydligt.

Foto: Ellen Schagerström

Bland fintrådiga rödalger och brun fingertare sticker den vackert röda klyvingen fram i algbältet.

Polyides förekommer som enstaka plantor från någon meters djup ner till ca 15 meter. Bra platser att leta på är i algbältet kring vågbrytare, gärna där det även växer större brunalger som fingertare och sockertång. Lyfter man på dem kan man hitta klart röda individer av Polyides.

Som ni, kära läsare, vet så är det vanligt att man finner flera olika arter som växer på alger. Vissa är inte så noga med vem de växer på, medan andra är ytterst specifika.

En sådan påväxtart är den lilla, vackra kiselagen Mastogloia wulfii, som hittades på Polyides rotundus. Arten hittades när man undersökte kiselalger längs svenska västkusten, ute på Vrångö strax söder om Göteborg. Men den gick inte att hitta i litteraturen. Det var en ny art man hade funnit!

Den nya arten beskrevs 2018 av forskarna Adil Al–Handal från Göteborgs universitet och Chiara Pennesi från Ancona, Italien. Och när man beskriver en ny art ska den såklart få ett eget namn. Det hör till god ton att inte namnge arter efter sig själv. Det har endast de som gett många artnamn, som Linne, fått göra.

Adil Al-Handal hade haft professor Angela Wulff som handledare. Hennes stora passion i livet är kiselager, något som hon med oslagbar entusiasm och värme delar med sig av till alla som är intresserade. Och få som träffat Angela fortsätter vara ointresserade efter att ha lyssnat på henne en liten stund. Så för honom var valet enkelt, algen fick artepitetet wulfii efter Angela Wulff. Ni kan säkert gissa hur glad och rörd Angela blev av denna otroligt fina gest. Att få en alldeles egen art, därtill just en kiselalg, upkallad efter sig är det finaste en algforskare kan få.

Vi på Tångbloggen blev såklart mycket glada för Angelas skull och hoppas kunna hitta ”hennes” alg under mikroskopet till sommaren.

professor Angela Wulff - kiselalgsentusiast

Det går inte att låta bli att hänföras av kiselalger när Angela Wulff berättar om sina favoritalger.

Read Full Post »

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Månadens alg, är knorralgen (Cystoclonium purpureum (Hudson) Batters) som tillhör familjen Cystocloniaceae, ordningen Gigartinales. På Tångbloggen har vi tidigare berättat om flera andra alger som också hör till ordningen Gigartinales, bland annat karragentång, Chondrus crispus och kräkel, Furcellaria lumbricalis. Båda dessa arter skördas och används för utvinning av karragenan.  Också knorralgen innehåller en hel del karragenan, med högst innehåll under tillväxtsäsongen på sommaren och lägst under hösten. Den är däremot inte lika lämplig att använda som karragentång eller kräkel eftersom den främst sitter som påväxt på andra stora alger.

 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

I år har det varit gott om knorralg längs västkusten.

När man snorklar kan man ofta se knorralgen, som växer på 1-10 m djup. Det är den största (i längd) rödalgen vi har i Sverige och den kan ge intrycket av en enbuske. Lite samma känsla som Sargassum, fast utan flytblåsorna. Knorralgen blir ca 10- 30 cm hög och är rikt förgrenad. Grenarna är 1-3 mm i diameter och smalnar av mot spetsen. Huvudstammen är grov och sedan är grenarna mycket smalare, vilket är ett bra signalement.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Huvudstammen är mycket grövre än grenarna.

 

Knorralgen känns lätt igen där vissa av grenarna slutar i något som liknar en grisknorr eller klänge. Algen har också därför kallats för klängeborst.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Den karakteristiska grisknorren är en säker karaktär för arten.

Om den växer grunt blir den ofta blekt av solen och är då ljust gul istället för röd. Det kan vara förvirrande, men om du kommer ihåg den grova huvudstammen och kikar efter grisknorrarna i topparna så ser du att det är knorralg.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Solblekt knorralg på 1 m djup utanför Släggö, Lysekil. Kan du se knorren?

Arten är vanlig längs Bohusläns kust hela vägen in i Öresund. Gametofyten, utvecklas inne i grenarna och karposporerna syns som uppsvällda lite mörkare partier. På biologispråk brukar de benämnas ”lökformade bulbiller”, och många är de studenter som svettats för att komma ihåg detta på en art-tentamen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Tydliga karposporer, eller lökformade bulbiller, i toppen på fertil knorralg i juli

Knorralgens tetrasporangier innehåller tvärdelade tetrasporer, men det behöver man sällan ta fram mikroskopet för , man ser att det är en knorralg ändå.

Optimala temperaturer för tillväxten ligger mellan 8 – 20 0C. Vid höga temperaturer, över 23-25 0C dör algen, enligt en studie av knorralgspopulationer från Helgoland. Den snabbaste tillväxten sker under våren.

Knorralgen är tjusig och enkel att pressa till ditt alg-herbarium.

Read Full Post »

När jag var ute och badade i vikarna runt Askölaboratoriet, förra veckan var det fortfarande varmt i vattnet, över 22 C0de första dagarna. I mitten av veckan sjönk temperaturen snabbt, till ca 17 C0. Inne i tångbältet var det fortfarande varmt. Det har säkert varit jättevarmt i det stillastående vattnet i många grunda vikar i sommar. Så vad kunde jag hitta som tecken på att rotade vattenväxter, alger och djurlivet påverkats av att temperaturen varit hög?

Min första observation var inne i den närmaste viken vid stationen, där botten fläckvis är täckt av en låg tät matta av skruvnating, Ruppia spiralis. Jo, på stråna och de trådsmala blomstänglarna sitter det rader med mörkgröna små Rivularia spp. tillsammans med upp till ca 2 cm stora bruna, lösare Gloeothrichia spp. Jag har aldrig tidigare sett så mycket av dessa två kolonibildande cyanobakterier.  De har tydligen haft mycket goda möjligheter att tillväxa och föröka sig i det varma vattnet. Mer information kommer när de prover som skickats till Roland Bengtsson, som är expert på bl.a. cyanobakterier i sötvatten hunnit bestämma vad som fanns i proverna.

1 Rivularia biasolettiana o Gloeotrichia natans?

Vattendjupet var runt 60 -70 cm och det syns mer spår av påverkan från varmt vatten om du tittar noga på bilden under i de lite glesare öppna sandiga delarna. Först ser man fintrådiga grönalger, runt skruvnatingen. Det är troligen en art av grönslick, Cladophora spp. På bara fläckar ligger en hel del döda skal av östersjömusslor, Limecola balthica.

2botten i Silléns vik 20180811

Nästa observation var ute på den närmaste ön som heter Björkholmen. Här har jag studerat blåstången sedan mitten på 1980-talet. Många av tångplantorna var ovanligt kraftigt överväxta av grön- och brunalger på de äldre delarna. Överst på klippan sitter också ett typiskt ganska ungt ljusgrönt grönslicksbälte.

3 ny grönslick + överväxt blåstång, insidan Björkholmen 20180818

Men överraskningen var när jag klev ner i vattnet och mellan de större stenblocken det kändes alldeles mjukt under fötterna! Vad var detta? Jo, massor med döda blåmusslor och på vissa ställen också massor med hjärtmusslor, (Cerastoderma glaucum och Parvicardium hauniense).

I ett forskningsprojekt från Institutionen för ekologi, miljö och botanik samlades  tångprover in under veckan och antalet hjärtmusslor/ tångplanta som fortfarande satt  kvar i tången räknades. Här kommer också resultat att komma från årets miljöövervakning som just startat.

4 handfull döda blåsmusslor 20180818

På utsidan av Björkholmen ligger det fullt med skal av döda blåmusslor tillsammans med rödalgen kräkel (Furcellaria lumbricalis) och överst lite brunröd torkad blåstång. De parvisa flytblåsorna syns tydligt.

I vattnet nedanför ligger det också en massa musslor på botten och algerna som växer där, både grönslick och tarmalger (Ulva intestinalis) är ovanligt mörkt gröna. Grunt växande grönslick brukar annars vara ljusgrön i färgen speciellt om den sitter på en solsidan av en klippa.

Troligen för att alla de döda musslorna gött vattnet utanför. Så vad kan ha orsakat att så många blåmusslor ligger i skrevorna på många ställen både på land och i vattnet? Troligen är det en kombination av flera faktorer. Blåmusslor i Östersjön är redan stressade av den låga salthalten i vattnet. När de sitter tätt på klipporna kan de bli konkurrens om mat. Och utan tillräckligt med mat räcker inte energin till för att överleva när temperaturen blir för hög.

Vi på Tångbloggen skulle gärna få in rapporter från andra grunda områden utmed Östersjöns kuster. Hittar du mer eller mindre ilandspolade döda musselskal, konstiga ovanliga geléklumpar av cyanobakterier eller något annat ovanligt? Det skulle vara intressant att få veta om det är fler som noterar samma förändringar.

Read Full Post »

Kräkel låter inte så gott men det är det riktigt äkta gamla svenska namnet på denna vanliga rödalg. Det var Linné som under sin resa på Gotland hörde detta namn på det material som kastades upp på stränderna och användes som gödsel på åkrarna. Både på Gotland och Öland samlades algerna ihop i högar och komposterades för att sedan användas för att gödsla med ännu under 1940-talet. Det latinska namnet Fucellaria lumbricalis avslöjar lite om algens utseende. Furca betyder gaffel och lumbricalis betyder maskliknande. I tidiga svenska floror kallas den för gaffeltång, vilket är ett bra beskrivande namn för den är tydligt gaffelförgrenad. Och färgen kan vara mycket mörk, lite mörkbrun om man håller upp den mot ljuset. Detta fick Linné att ge den det latinska namnet Fucus fastigiatus Linnaeus 1753. En orsak kan vara att den svartnar när den torkar.

1Furcellaria planta med toppar

Kräkel blir ca 5-20 cm lång, med 1-2 mm tjocka broskartade grenar. Den fäster mot klippor och stenar med en bunt korta krypande skott, lite liknande rötter. Kräkel förekommer från strax under ytan, från ca 1 meter ner till ca 15 meters djup. Den kan bilda ett tätt bälte där de stora brunalgerna upphör. Kräkel är flerårig och har olika han och honplantor, gametofyter. Efter befruktningen bildas karposporer som växer ut till sporfyter. Dessa liknar gametofyten med den skillnaden att hanindividen kan kännas igen på vintern de det sitter ljusa ovala spermatangier i speten på grenarna. Förökningsorganen sitter i de övre grenarna vilket gör att de ser tjockare, mer spolformade.

Kräkel förekommer också som löslevande i stora mängder i södra Östersjön och Kattegatt. Där har den skördats för att framställa furcellaran, tidigare kallad Dansk agar. Detta för att mycket kräkel skördades i danska vatten under andra världskriget då det inte gick att få tag på agar producerat i Japan. Furcellaran används som livsmedelstillsats och finns i t.ex. puddingar, passar bra för att göra glasyrer och olika fyllning i kakor. Furcellaran används också i marmelad och geler som stabiliserings medel och vid framställning av öl för att fälla protein och klarningsmedel. Bara för att ge några exempel.

Kräkel kan förväxlas med klyving, gaffelgrenig brosktång, röd gaffeltång (Polyides rotundus), igen en art som med tiden fått många olika namn. Det latinska namnet polyides är grekiska och betyder mångliknande och rotundus är latin och betyder nästan cirkelrund vilket är formen på grenarna. De tydligaste skillnaderna till kräkel är att den är röd vid genomlysning och är fäst med en liten tydlig rund fästskiva mot botten. Den är mindre vanlig och förekommer som enstaka plantor från några meters djup ner till ca 15 meter. I norra Östersjön är den oftast lösliggande. Denna marina rödalgsart är en sällsynt länds vår svenska Östersjökust.

Bild1

Mängderna av kräkel har minskat i Östersjön, troligen beroende på den ökade mängden med näringsämnen som gynnar andra snabbväxande rödalger. På samma sätt är det också mindre tång som flyter iland. Med det driver fortfarande iland mycket alger utmed kusten på Öland och Gotland, men nu domineras de av andra arter som t.ex. ullsläke, Ceramium tenuicorne. Detta materialet kan inte användas för att gödsla med som blåstång och kräkel men måste ändå samlas ihop och transporteras bort från sandstränderna för att inte den skall omvandlas till en mjuk, gyttjig botten.

Read Full Post »