Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘japan’

Sedan vi startade med månadens alg i januari 2017 har vi hunnit presentera hela 60 arter av makroalger. De flesta inhemska men också några främmande nykomna arter i svenska kustvatten. Planen för 2022 är att presentera flera marina arter som förekommer utmed den norska och danska kusten. Kanske också från lite längre bort, beroende på om Tångbloggen kommer iväg på någon längre resa under året.

Vi startar med en rödalg, Grateloupia turuturu, som inte fått något svenskt namn ännu. På engelska heter den Devil´s tongue weed, på norska Djevel-tunge. Att den fått namnet ”Devil´s tongue weed” beror nog på att den liknar en röd till rödbrun långsmal tunga. Algen växer ut ifrån en liten fästskiva med 1-6 stycken brett lansettlika, ljusa till mörkt rödbruna blad. Bladen blir ca 60 cm långa och 2- 20 cm breda. De är lite slemmiga och mjuka. Kanten på bladet kan vara lite vågigt men de kan också bilda små utskott, vilket ses som blad i kanten på det stora bladet. Arten växer bra i näringsrikt vatten, den verkar föredra mellan 22 till 37 promille salthalt men kan överleva 12-52 promille salthalt och klarar temperaturer mellan 4-29°C.

Grateloupia turuturu, Devil´s tongue weed

Grateloupia turuturu’s livscykel är samma som för många rödalgsarter. Tetrasporofyten och gametofyten är isomorfa, dvs ser likadana ut. På gametofyten sitter karposporofyten där karposporerna bildas. De syns som små svartaktiga prickar.

Grateloupia turuturu har en för rödalger typisk livscykel. Tetrasporofyten och gametofyten är lika i formen.

Grateloupia turuturu har sitt ursprung i östra Asien, t.ex. Kina, Japan, Korea och delar av östra Ryssland. Genom den globala sjöfarten och olika aktiviteter som t.ex. odling av skaldjur har G. turuturu spritt sig över världen. Den finns upptagen på listor över invasiva främmande arter som kan förändra algsamhället dit den kommer genom att t.ex. konkurrera ut inhemska makroalger. Den finns nu spridd i många nya områden, främst i Australien, Nordirland, Storbritannien och nordöstra USA.

Till England kom den 1969 och finns nu spridd i södra och sydvästra Storbritannien och nordöstra Irland,(t.ex. hittades den i Carrickfergus, Co. Antrim; oktober 2017). Det senaste är fynd från Norge, där den nu förekommer i den yttre och mellersta delen av Oslofjorden. Den förekommer framförallt i hamnar och skyddade vikar, där den växer på små stenar på relativt grunda bottnar. Eftersom vanliga lokaler är marinor och hamnar kan det vara läge att leta efter den i t.ex. Strömstad som nästa lokal.

Grateloupia turuturu äts i Japan. Innehållet av protein varierar under året mellan ca 15-27,5 % torrvikt. Andra rödalger med högt protein innehåll är Palmaria palmata, söl, (8-35% torrvikt) och Porphyra tenera (33-47 % torrvikt) den Porphyra art som även kallas nori. Intressant är att innehållet av proteiner är lika högt som i proteinrika grönsaker som t.ex. sojabönor (35% torrvikt). Rödalger innehåller också generellt mer protein än gröna och bruna makroalger. Det gör dem intressanta som mat för oss människor och som foder till boskap och fiskodlingar.

Read Full Post »

Purpursloke, Porphyra purpurea är den största av våra fyra Porphyra arter, och det tunna bladet kan bli ca 30 långt och 20 cm brett.  Färgen hos purpursloke kan vara purpurrött, violett eller lite rödbrunt. Bladet är bara ett cellager tjockt och sitter med ett litet fäste på stenar eller skal på grunt vatten. Arten förekommer framförallt grunt, på skyddade stränder. 

Purpursloke plockad i slutet av oktober på ca 2 dm djup. Sitter fäst på ett japanskt jätteostronskal.

Det finns tre arter av sloke i svenska vatten, där de två vanligaste är purpursloke och navelsloke (Porphyra umbilicalis). Navelsloke är en sommarart som växer i rosetter i vattenlinjen på vågexponerade klippor. Så vill du hitta den ska du ut där skummet yr på blåsiga dagar. Fast välj helst en vindstilla dag. Men månadens alg, purpursloke, är vanlig på sommaren och senhösten, fast det går att hitta blad året runt.

Purpursloke har en heteromorf generationsväxling, vilket innebär att generationerna ser olika ut. Det stora bladet vi ser och kan samla in för att äta är den haploida generationen. Den sexuella förökningen sker genom de han- och honceller som bildas på samma blad. Hanliga celler bildar en tydligt ljus, lite gulaktig del på bladet. De skiljer sig från de honliga cellerna som finns samlade i mörkare strimmor, ute i kanten på det tunna bladet. De kvinnliga könscellerna befruktas av de manliga könscellerna medan de fortfarande sitter på bladet. De befruktade diploida karposporangierna genomgår mitos och producerar karposporer, som lossnar och sjunker ner till botten. Där sätter de sig fast och gror ut till encelliga trådar som borrar sig in i musselskal. Detta mikroskopiska stadium, som syns som rosa fläckar på ytan av skalet, ansågs ursprungligen vara en annan alg som kallades Conchocelis rosea

Den diploida sporofyten växer som krypande trådar i t.ex. musselskal, där de syns som rosa fläckar. Bild från Havets djur och växter.

I det mikroskopiska stadiet går det inte att skilja mellan de olika sloke-arterna. Conchocelis-stadiet bildas bara under kortdagsförhållanden (dvs när det är mindre än 12 timmar ljust). 

Det tog också många år innan sambandet mellan det mikroskopiska och det makroskopiska stadiet stod klart. Det var först 1949 när den brittiska algologen Kathleen Mary Drew-Baker upptäckte att navelsloke, Porphyra umbilicalis, gick att framställa ur Conchocelis-stadiet genom kortdags-behandling, som storskalig odling av nori startade i Japan. Denna upptäckt har senare gjort det möjligt att odla sloke-arter, mer kända som nori, kommersiellt och producera det bladformiga stadiet, dvs den haploida Porphyra –fasen som skördas. 

Idag odlas nori främst i Japan, Korea och Kina. De används framförallt i den klassiska japanska rätten sushi, där ett ark gjort av många tunna nori-blad rullas runt ris, grönsaker och fisk till maki eller läggs som ett band runt ris och kanske en bit avokado. 

Tyvärr är våra arter av sloke lite för tjocka och sega för att fungera riktigt bra att att göra sushi av. I boken ”Plocka tång och strandväxter, recept och tillagning” författad av Linné Sjögren och Karolina Martinson, som vi berättade om i ett inslag nyligen, finns ett tips på sidan 134 om att fritera purpurtång, eller purpursloke, som kan vara värt att pröva. Ta torkade blad och fritera snabbt! Den går också bra att steka i lite smör och blanda den sen med hackat kokt ägg.  

Ett pressat blad av purpursloke från stranden på Svallhagen, Tjärnö, nära Strömstad.

Bilden ovanför är den planta som jag plockade på min favoritstrand nära Tjärnö Marinbiologiska station. De guldglänsande delarna är där de hanliga förökningscellerna sitter och de mer mörkt rödbruna delarna innehåller de honliga förökningscellerna. Fast det behöver man ju inte bry sig om när det går att få fram en fantastisk tavla genom att bara pressa algen. Ett tips är att pressa den mellan två plastmappar. Sen kan du lossna den försiktigt från plasten och bara lägga den på det papper du vill ha som bakgrund. Rama in och den unika tavlan är klar!

Read Full Post »

Odling av alger har pågått länge i många länder i Asien. För någon vecka sedan lyssnade jag på en presentation av Jeong Ha Kim från Department of Biological Sciences, Sungkyunkwan University, Korea under konferensen ”Seaweed for health Conference”.

Stor och bred användning av alger i Korea och många andra länder

Föredraget visade på den stora odlingen av flera olika arter av makroalger. Här presenteras två av de många arter som odlas i vattnen utanför kusten i Korea. 

Den första heter Undaria pinnatifida och är en storväxt brunalg som har en mängd olika användningsområden. 

Tittar du noga på bilden ser du några som står vid repen där plantorna hänger.

Den har länge använts i matlagningen, bland annat som en god soppa, den bidrar till att minska kolesterol i blodet och görs också en speciell maträtt vid födelsedagar. 

Skall vara bra för mammor med nyfödda barn.

På bilden visas ett diagram över produktionen i världen. Där Korea står för den största produktionen, Japan producerar också en del. Frankrike syns knappt på skalan. 

Stor produktion i våtvikt av Undaria i ett antal länder.

Undaria innehåller också mycket vitaminer och spårämnen. 

Stora blad av Saccharina japonica.

Nästa art är en nära släkting till skräppetare Saccharina latissima), en brunalg som vi har börjat odla i Sverige. Mer om detta projekt kommer senare.  Arten som odlas i Korea är Saccharina japonica. Den är en hotad art i vattnen runt Korea och därför både odlas den och försök att restaurera bestånd pågår samtidig. 

Macroalgsmode på internationell konferens!

Detta är också en storväxt alg med breda långa vackra blad/kallas för bål hos makroalger och ett fäste, som likar rötter eller rhizoider. Saccharina japonica är en populär ingrediens i maträtter. 

Till den internationella konferensen som hölls i Jeju, Korea gjordes en klänning av Saccharia japonica

Satte igång mina tankar på att fixa en klänning gjord av skräppetare. Men det blir kanske en kort klänning för skräppetare, även ibland kallad för sockertång blir inte så storväxt i våra vatten – salthalten är inte tillräckligt hög. 

Det finns ju också möjligheter att samla lite tång och andra alger för att göra någon liten maträtt av svenska alger.

Read Full Post »

Klykalg, Codium fragile är en grönalg. Codium kommer från grekiskans kodeia, som betyder huvud eller liten boll och fragilis är latin och betyder skör. Den tillhör grönalgsordningen Caulerpales, en grupp som är vanlig i tropiska och subtropiska vatten. Arten Codium bursa gör verkligen skäl för släktnamnet Codium, dess form ser ut som en boll.

Codium fragile, klykalg, hittades första gången i Bohuslän någon gång på 1930-talet. Under de nu dryga 80 år som den funnits i våra vatten har den hunnit sprida sig längs svenska västkusten. Troligen kom den till Europa sittande på importerade ostron eller så kan den ha följt med fartygens barlastvatten.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Klykalg växer på hårda bottensubstrat från ca 0,5- 5 meters djup, ofta på branta skuggiga bergväggar. Den är lätt att känna igen med sina klart gröna svamplika och gaffelförgrenad bål och lite uppblåsta grenspetsar. Den är fäst mot botten med en rund bottenplatta. Den blir några decimeter hög och har ca O,5 cm tjocka grenar täckta med färglösa hår som ger den ett ludet utseende. Det finns teorier om att klykalgen tar upp näring via håren och att den i näringsfattiga miljöer får mer hår och ett mer ludet utseende. I England har den fått namnet ”Dead man´s fingers”, vilket inte låter jättetrevligt. Klykalgen är ettårig.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vävnaden hos klykalgen är speciell. Den består av långa, trådlika slangceller som innehåller massor med cellkärnor och saknar mellanväggar. Det är alltså jättelånga celler! Dessa trådceller är inte ihopväxta med varandra utan slingrar sig istället runt varandra, även om det för blotta ögat ser ut som att det är en sammanhängande vävnad. Det som bidrar till detta intryck är barkskiktet som består av uppsvällda blåsor, (utrikler), som växer ut ifrån slangcellernas spetsar. De uppsvällda blåsorna är fyllda med kloroplaster som ger klykalgen dess gröna färg, medan celltrådarna är färglösa. Vi rekommenderar verkligen att titta på klykalg under lupp om man har möjlighet!

Codium bilder Danmarks havslager , del 2

Ett uppslag Danmarks havsalger – del 2 där vävnadsstrukurer, förökningsorgan och utseende hos klykalg, på danska kallad plysalge beskrivs.

Klykalgen har han –och honorgan som sitter på sidan av utriklerna. Könceller bildas under sommaren då den förökar sig. Den kan också sprida sig vegetativt med fragment. Artnamnet fragile vittnar ju om att den lätt kan brytas av.

Klykalgen klarar att leva och växa vid olika salthalter från rent marina förhållanden till brackvattensmiljöer. Den förekommer också i hällkar och i områden med höga närsaltshalter. Den äts av bland annat tånggråsuggor, (Idothea sp.) och strandsnäckor (Littorina littorea). Den används faktiskt också som mat till ryggradslösa djur i vattenbruk.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Visst ser den aptitlig ut? Många snäckor och kräftdjur tar sig gärna en tugga. Den används även inom det asiatiska köket.

Som med många andra algarter används klykalgen i Japan där den skördas på våren. Bland annat  i olika maträtter efter det att den först torkats eller saltas in. I andra delar av världen används den som förpackningsmaterial för fisk- och skaldjursprodukter.

Från mitten av 1970-talet har jag spenderat tid på västkusten, vid Tjärnö marinbiologiska station, nära Strömstad. Varje år har delar av tiden varit förknippad med kursverksamhet från Stockholms universitet på fältstationen.  Då, under 70- och 80-talet var det vanligt att vi under fältkurserna hittade klykalgen, eller kodium som den då brukade kallas, vid inventeringar runt de närmaste öarna. Den blev så vanlig att man undrade om den skulle tränga undan andra arter. Men det har inte hänt. Det finns liknande rapporter från andra områden att den var vanligare på 1960 – 70-talet och blev mindre vanlig på slutet av 1990-talet och framåt.

Detta att en art när den kommer till ett nytt område först i början sprider sig och blir mycket vanlig kanske dominerar på vissa miljöer för att sen bli mer som en av alla andra arter har observerats flera gånger. Så månadens alg, klykalgen, kanske inte är en så problematisk art som vi först trodde utan snarare bidrar till att öka den biologiska mångfalden utmed den svenska västkusten?

Read Full Post »

I förra veckan presenterades ett projekt om ”Scary Seafood- den nya maten från havet” av projektledare Christin Appelqvist i hörsalen på Tjärnö utanför Strömstad i deras serie av öppna föreläsningar som ges under sommaren. Projektet drivs av Göteborgs universitet och Maritima klustret i Västsverige. Men är det egentligen så skrämmande? Kanske så för oss svenskar numera, men inte om man ser det från ett globalt perspektiv. Då är det snarare traditionell mat från havet – allt ifrån Asien, Sydamerika och vad vi för 50-100 år sedan även åt här i Norden! I projektet har en analys gjorts av efterfrågan, tillgång, möjlighet till hållbart fiske, odling eller att plocka själv alternativt att driva småskalig ekoturism.

1 Projektet Scary seafood

En sallad gjord på kokta blåstångstoppar, några blommor och skurna rädisor.

Besökarna fick ta med sig en intressant sammanställning av projektet, illustrerad med en färgglad bild på några arter av alger, musslor, kräftdjur, blötdjur, sjöborrar, sjöpungar och sjögurkor på en tallrik. I rapporten gick det att läsa mer om projektet.

2 Scary seafood. -den nya maten fårn havet

Av alger som ligger på tallriken finns grönalgen, havssallat (Ulva lactuca), och brunalgerna sockertång (Saccharina latissima) och blåstång (Fucus vesiculosus). Traditionellt i Sverige har vi under nödåren blandat tångmjöl i brödet. Idag finns det företag som igen har tagit upp detta med att blanda in blåstång i knäckebrödet eller göra kryddsalt med havsallat och tång mm. Det finns också Fucus tabletter att köpa i hälsokostaffärer, de har en milt laxerande effekt.

Av arterna som visas på bilden är det bara den vanliga sjöstjärnan, den vackert lila (Asterias rubens) och signalsjögurkan (Parastichopus tremulus) som jag personligen inte har ätit. Däremot har jag provat andra arter av sjögurkor, både råa och rökta när jag var i Chile för ganska många år sedan.

3 Odla hållbart? sjögurka 20190725

Christin Appelqvist visar upp en röd signalsjögurka

Bedömningen är att det finns stor efterfrågan men ingen möjlighet till hållbart fiske av dessa arter i svenska vatten. Här pågår istället ett projekt att undersöka möjligheterna till odling av signalsjögurka, som Tångbloggen berättat om tidigare.

På Island tillhör rätten att skörda söl, (Palmaria palmata) strandägaren sedan urminnes tider. Det säljs torkad i vanliga matbutiker och är ett populärt snacks.

I Asien är det mesta som hos oss kallas ”scary seafood” traditionell mat som ingått i matlagningen under mycket lång tid. Här finns även utvecklad odling av både många algarter, musslor och andra grupper från havet. Generellt är förutsättningarna att odla många av dessa arter i vattnet utanför vår svenska kust mer begränsad, speciellt för djuplevande arter som t.ex. stor kammussla. Den kallas också för pilgrimsmussla (Pecten maximus), och förekommer på sandiga bottnar mellan 20 till 150 meters djup utmed Bohuslän.  Det är mycket möjligt att du ätit slutmuskeln av någon art av kammussla på restaurang, om du beställt in scallops från menyn. Odling av scallops sker i många länder sedan länge, t.ex. Japan, Kanada, Island och England, där man har rätt förutsättningar, dvs hög salthalt och kallt vatten.

De arter som toppar det globala vattenbruket är odling av kammusslor, ostron, och venusmusslor (vongole på restaurangen). I Sverige startade den första blåmusselodlingen i en vik inte långt ifrån Tjärnö marinbiologiska laboratorium i början av 1970-talet. Det innebär att musselodling på många lokaler har pågått under närmare 50 år. Då, under 1970-80-talet var marknaden knappast redo för svenskodlade blåmusslor och konkurrensen var stor från odlingar i danska Limfjorden och Frankrike. Nu diskuteras möjligheten av att musselodling utöver att bli mat, även kan bidra till att återföra näring från havet. Vi har även blivit mer medvetna om vikten av att äta lokalt producerad mat istället för att importera.

Att kunna konkurrera med andra områden med bättre naturliga förutsättningar för odling gäller troligen också för flera andra arter. Till exempel vid odling av det introducerade stillahavsoston, också kallat Japansk jätteostron (Crassostrea gigas) i Frankrike.  Eller i Holland där de grunda bottnarna torrläggs under lågvattenperioder, vilket lämpar sig väl för odling av vanlig hjärtmussla (Cerastoderma edule Linnaeus 1758).  Namnet edule fick arten av Linné redan på mitten av 1700-talet vilket betyder att den är ätlig.  Och i gamla kökkenmöddingar hittas skal av vanlig hjärtmussla och Europeiskt ostron (Ostrea edulis).  

vacc8ar-skalbank-1

Vår alldeles egna kökkenmödding. ”Här har det bott marinbiologer”, kommer kanske framtidens arkeologer bestämma någon dag.

Nån gång kommer kanske någon att hitta spår av en bebyggelse på Tjärnö, nära kyrkan där det i backen vid en stenmur ligger en stor hög med skal av blåmusslor och japanskt jätteostron, men också lite andra udda skal, av knivmusslor, sandmussla, venusmusslor, green mussel (Perna viridis)  etc.

Till slut lite om maskeringskrabba (Hyas araneus). För många av arterna som diskuteras i rapporten diskuteras utveckling av ett burfiske, men att innan dess behövs studier av populationsstorlekar och åldersstruktur i områden där fiske startar. För mig var det också ett kärt återseende av Tjärnö laboratoriets gamla loggotyp – en maskeringskrabba!

Tjärnö tröja

Den klassiska TMBL loggan i floccat tryck från 1980-talet.

Maskeringskrabban har fått sitt namn för att den kan gömma sig i algvegetationen genom att pynta sig med olika alger och nässeldjur på ryggskölden. Så att den bär med sig ett helt litet ekosystem.  Hamnar den i en annan miljö byter den ut arterna. Scary? Nej, bara fantastiskt.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Maskeringskrabba (Hyas araneus) som gömt sig bland rödalgerna blir ganska synlig när den kommer ut på den kala lerbottnen.

 

Read Full Post »

Midsommar har just passerat och nu väntar förhoppningsvis en lång, skön sommar med lite ledighet och tid för kontemplation. Men icke så för alla oss på Tångbloggen.

I höstas fick jag möjligheten att utföra ett projekt som jag varit sugen på i 15 år, sedan jag gjorde mitt magisterarbete i Filippinerna och studerade odling av sjögurkor. I Asien har man länge ansett sjögurkan vara en eftertraktad delikatess, bêche-de-mer, något som avspeglas i dess kilopris. På grund av detta, och det sorgliga faktum att många arter fiskats långt över hållbarhetens gränser, har man i Kina, Japan och Indien utvecklat protokoll för odling och uppfödning av denna eftertraktade tagghuding.

Sjögurkans roll i det ekologiska sammanhanget är att den äter organiskt berikat sediment, vilket kan uttryckas som att den äter sådant som trillar ner på botten, och på så sätt städar den havsbotten. Sjögurkan har således en viktigt roll och förtjänar all hyllning och respekt den kan få.

Under våren har jag förberett ett fortplantningsprotokoll och byggt ett litet kläckeri för röd signalsjögurka, Parastichopus tremulus, på Kristinebergs marina forskningsstation. Stationen är en av världens äldsta marina fältstationer och ligger mittemot Lysekil, vid Gullmarsfjordens mynning.

P3010676.JPG

Det är lätt att se hur röd signalsjögurka fått sitt svenska namn.

Här i fjorden har den röda signalgurkan frodats i gamla dar, åtminstone om man pratar med de äldre fiskarna från trakten. De brukade få den som bifångst i hummertinor och kräftburar. Men förekomsten har minskat med åren och nu ser den yrkesfiskare jag pratar med knappt 10 om året.

Min första och största önskan är att detta projekt ska producera några hundra små sjögurkor som vi kan sätta ut i ett skyddat område i Gullmarsfjorden för att förstärka det befintliga beståndet. Det är nämligen viktigt att de inte blir för få.

Sjögurkor har yttre befruktning. Under sommaren samlas de i grupper för att på någon hemlig kemisk signal släppa ut ägg och spermier i vattnet och på så sätt säkra populationens fortlevnad. För att det ska bli en lyckad befruktning behöver de vara många djur, så att det blir tillräckligt hög koncentration av könsceller i vattnet. Men prövningarna är långt ifrån slut där. Sjögurkor har en livscykel som går igenom flera olika stadier via metamorfos (förvandling) innan de får det vuxna djurets form.

Foto: Ellen Schagersröm

Under fortplantningen ställer sig sjögurkorna upp på detta vis. Här ser vi en hane som släpper ut spermier genom gonoporen på huvudet.

Det första larvstadiet simmar fritt i vattnet, tillsammans med andra plankton och livnär sig på mikroskopiska encelliga alger. De kallas auricularia-larver och är ungefär 300 µm stora. Som plankton är man mat åt många av havets djur.

Auricularia larv

Den fritt simmande auricularia-larven äter växtplankton. Den päronformade ljusgula delen inuti larven är magsäcken. Munnen är på mitten, ungefär.

Efter några veckor ändrar de både form och storlek. De krymper och blir istället en liten rund boll med en tofs i toppen och har rader av små hår runt sig. Under detta stadium, doliolaria-stadiet, äter de inte alls. Det kan närmast liknas vid en fjärils puppa-stadium. Stora förändringar i anatomin sker här.

Efter bara några dagar sker den sista metamorfosen och den lilla bollen omvandlas till något som börjar likna en sjögurka. Den nu bildade pentctula-larven lever fastsittande på något lämpligt hårt underlag. Den lilla larven håller sig hårt fast med den lilla sugfoten (analpoden) som har formats vid dess bakdel. Med sina fem små muntentakler sträcker den sig omkring så långt den når för att äta bentiska (bottenlevande) mikroalger så den blir stor och stark. Det viktiga är att den får i sig så pass mycket mat att den kan bilda fler små slangfötter. Först då kan den börja röra sig fritt över ytan och hitta mer mat. När den har blivit 1,5 mm stor kallar vi den för juvenil. Den ser nu ut som en sjögurka, även om den är yttepytte liten. Vi vet inte ännu hur lång tid den här processen tar för vår svenska signalsjögurka. Hos tropiska och tempererade arter når de juvenil-stadiet på ca 60-90 dagar. Men i våra kalla vatten brukar utvecklingen ta längre tid. Det är inte omöjligt att det kommer ta upp emot 120 dagar. Det är en av många frågor vi hoppas kunna svara på i projektet, och lägga upp bilder på här på Tångbloggen.

I Kina har man ett väl utvecklat vattenbruk. Där odlar man gärna flera olika arter tillsammans, eftersom man har förstått att de kan gynna varandra om man balanserar mängderna av varje art mot de andra. Genom att odla alger tillsammans med ostron och sjögurkor kan man få toppkvalitet på samtliga tre ingående arter. Ostronen gynnas av det syrerika vattnet som algerna skapar. Algerna får extra näring av ostronens utsläpp av näringsämnen. Dessutom filtrerar ostronen bort mikroalger ur vattnet så det blir klart och släpper igenom solljuset till algerna bättre. Avföringen från ostronen och bortryckta delar av algerna hamnar på botten och äts upp av sjögurkorna. Utan sjögurkorna hade avfallet under odlingarna istället brutits ner av bakterier som bildar svavelväte, något som har negativ inverkan på de flesta organismer. Denna form av vattenbruk, där näringen går runt i systemet, kallas cirkulärt. Genom att efterlikna ett naturligt kretslopp och balansera det rätt, belastas den kringliggande miljön minimalt.

Cirkulärt.jpg

Man tror det kanske inte när man ser djuret, som ser ut som om en korv fått barn med en bit sushi, men sjögurkor är känsliga och tycker inte om att bli hanterade av människohänder. Förekomsten av sjögurkor i klappakvarier, där små nypiga barnhänder klämmer utan urskiljning och förståelse, är en fruktansvärd stress för dessa stillsamma djur. Bättre då att beundra dem genom akvariets glas utan att ta på dem. Man ska inte förgripa sig på någon som inte kan ge samtycke, oavsett art.

Vill du se röd signalsjögurka i sommar rekommenderar jag ett besök på nyrenoverade Havets Hus i Lysekil, eller ett dyk i Gullmarsfjorden.

Du kan även läsa ett par trevliga artiklar i bland annat GöteborgsPosten och på SVT Nyheter.

Read Full Post »

Ellika Faust vid Göteborgs universitet presenterade sitt kandidatarbete i biologi om ”Hur det japanska jätteostronet kom till Sverige” på Svenska Havsforskarföreningens möte på Tjärnö. Hon mottog även David Dyrsens pris för bästa kandidatarbete 2015.

Ostronet Crassostrea gigas har spritt sig med människans hjälp från sitt ursprungliga utbredningsområde i Japan och Kina över hela världen på ca 50- 60 år!

1 utbredning av Japanskt jätteostron

En fråga är hur kom de till Sverige, där de först noterades 2007, för 10 år sedan. Nu är de vanliga utmed stora delar av svenska västkusten. Med hjälp av genetiska metoder kunde Ellika visa att de jätteostron vi hittar i Sverige är närmast släkt med danska populationer medan de norska populationerna verkar bestå av mer blandade populationer.

2 närmaste släkting

Pilar på bilden visar vart de olika individerna hör hemma och hur de flyttat sig.

Att det japanska jätteostronets larver kan driva med strömmar från Danmark stämmer bra med hur strömmarna går. Ett belägg på att också ostron kan komma långt bortifrån är den plastback som vi hittade på en strand på Saltö för något år sedan. Fullt med små japanska jätteostron! Texten EIG. VISAFSLAG URK – betyder ungefär en fiskmarknad på Nederländska och behöver inte nödvändigt vis innebära att den kommer ända från Holland. Men de stora kolonierna av mossdjuret Electra crustulenta och ganska stora skal av ostron tyder på att den legat läge i vattnet säkert ett par månader.

Ellikas slutsatser är att det japanska jätteostronet, precis som många andra introducerade arter, är här för att stanna. Att vi kanske skall se dem mer som en gåva – att det nu finns en art till som vi kan plocka och njuta av att äta (beror på hur vi ser på vattenbruk och spridning av arter för bland annat odling). Hur som helst, de finns nu över stora delar av världshavens kuster – införda just för odling och konsumtion. Ytterligare spridning med strömmar och möjligheten till att anpassa sig till lägre salthalter så att de även kan överleva längre söderut utmed kusten och ta sig in i Östersjön, återstår att se. För den som är intresserad finns en artikel i Marine Ecology Progress Series vol 575: 95-105, 2017.

5 kandidat och artikel

I Svenska vatten bildar med tiden de japanska jätteostronen en artrik miljö med påväxt av blåstång – ett nytt artrikt hårdbottensamhälle på sandiga sedimentbottnar.

6 ostron lite påväxt

En fråga som återstår är hur de kommer att klara sig när tångbältet blivit tätt? Kommer de att kvävas och dö när tillgången på strömmande vatten minskar och tillförseln av plankton blir för liten? Det är inte bara tång utan också arter som havstulpaner och andra ostron som sätter sig på skalen. Ett helt litet ekosystem.

Read Full Post »

Kräkel låter inte så gott men det är det riktigt äkta gamla svenska namnet på denna vanliga rödalg. Det var Linné som under sin resa på Gotland hörde detta namn på det material som kastades upp på stränderna och användes som gödsel på åkrarna. Både på Gotland och Öland samlades algerna ihop i högar och komposterades för att sedan användas för att gödsla med ännu under 1940-talet. Det latinska namnet Fucellaria lumbricalis avslöjar lite om algens utseende. Furca betyder gaffel och lumbricalis betyder maskliknande. I tidiga svenska floror kallas den för gaffeltång, vilket är ett bra beskrivande namn för den är tydligt gaffelförgrenad. Och färgen kan vara mycket mörk, lite mörkbrun om man håller upp den mot ljuset. Detta fick Linné att ge den det latinska namnet Fucus fastigiatus Linnaeus 1753. En orsak kan vara att den svartnar när den torkar.

1Furcellaria planta med toppar

Kräkel blir ca 5-20 cm lång, med 1-2 mm tjocka broskartade grenar. Den fäster mot klippor och stenar med en bunt korta krypande skott, lite liknande rötter. Kräkel förekommer från strax under ytan, från ca 1 meter ner till ca 15 meters djup. Den kan bilda ett tätt bälte där de stora brunalgerna upphör. Kräkel är flerårig och har olika han och honplantor, gametofyter. Efter befruktningen bildas karposporer som växer ut till sporfyter. Dessa liknar gametofyten med den skillnaden att hanindividen kan kännas igen på vintern de det sitter ljusa ovala spermatangier i speten på grenarna. Förökningsorganen sitter i de övre grenarna vilket gör att de ser tjockare, mer spolformade.

Kräkel förekommer också som löslevande i stora mängder i södra Östersjön och Kattegatt. Där har den skördats för att framställa furcellaran, tidigare kallad Dansk agar. Detta för att mycket kräkel skördades i danska vatten under andra världskriget då det inte gick att få tag på agar producerat i Japan. Furcellaran används som livsmedelstillsats och finns i t.ex. puddingar, passar bra för att göra glasyrer och olika fyllning i kakor. Furcellaran används också i marmelad och geler som stabiliserings medel och vid framställning av öl för att fälla protein och klarningsmedel. Bara för att ge några exempel.

Kräkel kan förväxlas med klyving, gaffelgrenig brosktång, röd gaffeltång (Polyides rotundus), igen en art som med tiden fått många olika namn. Det latinska namnet polyides är grekiska och betyder mångliknande och rotundus är latin och betyder nästan cirkelrund vilket är formen på grenarna. De tydligaste skillnaderna till kräkel är att den är röd vid genomlysning och är fäst med en liten tydlig rund fästskiva mot botten. Den är mindre vanlig och förekommer som enstaka plantor från några meters djup ner till ca 15 meter. I norra Östersjön är den oftast lösliggande. Denna marina rödalgsart är en sällsynt länds vår svenska Östersjökust.

Bild1

Mängderna av kräkel har minskat i Östersjön, troligen beroende på den ökade mängden med näringsämnen som gynnar andra snabbväxande rödalger. På samma sätt är det också mindre tång som flyter iland. Med det driver fortfarande iland mycket alger utmed kusten på Öland och Gotland, men nu domineras de av andra arter som t.ex. ullsläke, Ceramium tenuicorne. Detta materialet kan inte användas för att gödsla med som blåstång och kräkel men måste ändå samlas ihop och transporteras bort från sandstränderna för att inte den skall omvandlas till en mjuk, gyttjig botten.

Read Full Post »

I februari kommer månadens art att handla om två nära besläktade arter av brunalger som båda tillhör familjen Scytosiphonaceae.

Den första arten är brunbindel, Petalonia fascia, en marin art som inte klarar att leva i lägre salthalt så den förekommer inte inne i Östersjön. Den är däremot vanlig utmed kusten i Nordsjön och utmed svenska västkusten. Dessa exemplar hittade jag intorkade på en av lådorna som drivit iland efter stormen Urd, på en strand nära Tjärnö marinbiologiska station, vid Strömstad. För att undersöka vad det var för något som satt på lådan, tog jag försiktigt loss de tunna brun-gröna platta hinnorna som var fästa med en liten, liten skiva. Namnet Petalonia fascia avslöjar en del om hur algen ser ut. Petal betyder blad och fascia betyder band på italienska.

Den andra marina arten heter korvsnöre, Scytosiphon lomentaria och är precis som brunbindel en art som du kan hitta under den kalla årstiden. Den kan bilda ett bälte nära vattenytan i ytterskärgården på västkusten under tidig vår- och försommar. Den blir mer ovanlig i södra Östersjön och norrut från Öresund till Södra Kvarken, där salthalten blir för låg för att den skall kunna överleva. Trådarna är gulbruna och kan bli ca 25 cm långa och ca 1-2 cm breda. De är ihåliga och har tydliga insnörningar så att de ser ut som en rad med små prinskorvar, vilket gett arten sitt svenska namn. Scytos betyder skinn på grekiska, siphon betyder rör och lomentaria betyder insnörd på latin. Så med lite kunskaper i de gamla klassiska språken ger det latinska namnet information om hur algen ser ut.

3scytosiphon-ma%cc%8alning-l-kautsky

Båda arterna har en komplicerad livscykel. Det är de stora trådarna hos korvsnöre eller bladformiga delarna hos brunbindel som syns för blotta ögat och finns under tidig vår- försommar. Dessa är det könsliga stadiet hos algen, som kallas för gametofyt. De växer ut ifrån en liten millimeter skiva som algen är fäst med mot botten. Dessa små skivor finns under resten av året, och är algens andra stadium, d.v.s. sporofyten.

4stenyta-med-sma%cc%8a-fla%cc%88ckar-skorpor-av-alger

Det går inte att se om det som syns på en sten som små bruna hinnor eller fläckar är sporofyter, som kommer att utvecklas till våren så att stenen täcks av långa korvsnören. Bara att vänta och se. Eller så är det kanske några helt andra arter som dyker upp från alla små mikroskopiska stadier som övervintrar på klippor, stenar och skal i väntan på att ljuset och värmen skall komma tillbaka. Och att isen ska smälta. Det är däremot fantastiskt vad många arter som lever i strandzonen tål av infrysning och uttorkning.

5stenar-och-skal

Att ta rätt på vad det var för en art som jag hittade intorkad på den röda lådan från Irland var lätt. Det var bara att placerade den torra algen i lite vatten på en tallrik så det gick att fotografera. Man får ta vad som finns tillhands för att få en bra bakgrund. Och sedan var det enkelt att känna igen att det var brunbindel, eftersom det var en art jag hittat förut på västkusten. Hittade också några skal av blåmussla och små sadelostron som passade bra att göra ett kollage av.

6tallrik-med-arter

På en tallrik är där både brunbindel och den nära besläktade arten korvsnöre, Scytosiphon lomentaria, verkligen hör hemma! Skulle du komma till Japan eller andra länder där det är vanligt att äta olika alger så går det att hitta dem torkade till försäljning under många olika namn, Kayamo-nori, Hime-kayamo, Ito-kayamo, Mugiwara-nori, Sugara, Yore-kayamo. Inte säker, men de kanske finns att köpa i någon specialaffär i Sverige också. Båda arterna är kända för sitt innehåll av antioxidanter. Annars kanske du kan hitta lite egen ”Kayamo-nori” i vår. Den går bra att äta som den är. Se bara till att de är plockade långt från utsläpp av förorenat vatten och inte inne i småbåtshamnen.

Read Full Post »