Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘japan’

Midsommar har just passerat och nu väntar förhoppningsvis en lång, skön sommar med lite ledighet och tid för kontemplation. Men icke så för alla oss på Tångbloggen.

I höstas fick jag möjligheten att utföra ett projekt som jag varit sugen på i 15 år, sedan jag gjorde mitt magisterarbete i Filippinerna och studerade odling av sjögurkor. I Asien har man länge ansett sjögurkan vara en eftertraktad delikatess, bêche-de-mer, något som avspeglas i dess kilopris. På grund av detta, och det sorgliga faktum att många arter fiskats långt över hållbarhetens gränser, har man i Kina, Japan och Indien utvecklat protokoll för odling och uppfödning av denna eftertraktade tagghuding.

Sjögurkans roll i det ekologiska sammanhanget är att den äter organiskt berikat sediment, vilket kan uttryckas som att den äter sådant som trillar ner på botten, och på så sätt städar den havsbotten. Sjögurkan har således en viktigt roll och förtjänar all hyllning och respekt den kan få.

Under våren har jag förberett ett fortplantningsprotokoll och byggt ett litet kläckeri för röd signalsjögurka, Parastichopus tremulus, på Kristinebergs marina forskningsstation. Stationen är en av världens äldsta marina fältstationer och ligger mittemot Lysekil, vid Gullmarsfjordens mynning.

P3010676.JPG

Det är lätt att se hur röd signalsjögurka fått sitt svenska namn.

Här i fjorden har den röda signalgurkan frodats i gamla dar, åtminstone om man pratar med de äldre fiskarna från trakten. De brukade få den som bifångst i hummertinor och kräftburar. Men förekomsten har minskat med åren och nu ser den yrkesfiskare jag pratar med knappt 10 om året.

Min första och största önskan är att detta projekt ska producera några hundra små sjögurkor som vi kan sätta ut i ett skyddat område i Gullmarsfjorden för att förstärka det befintliga beståndet. Det är nämligen viktigt att de inte blir för få.

Sjögurkor har yttre befruktning. Under sommaren samlas de i grupper för att på någon hemlig kemisk signal släppa ut ägg och spermier i vattnet och på så sätt säkra populationens fortlevnad. För att det ska bli en lyckad befruktning behöver de vara många djur, så att det blir tillräckligt hög koncentration av könsceller i vattnet. Men prövningarna är långt ifrån slut där. Sjögurkor har en livscykel som går igenom flera olika stadier via metamorfos (förvandling) innan de får det vuxna djurets form.

Foto: Ellen Schagersröm

Under fortplantningen ställer sig sjögurkorna upp på detta vis. Här ser vi en hane som släpper ut spermier genom gonoporen på huvudet.

Det första larvstadiet simmar fritt i vattnet, tillsammans med andra plankton och livnär sig på mikroskopiska encelliga alger. De kallas auricularia-larver och är ungefär 300 µm stora. Som plankton är man mat åt många av havets djur.

Auricularia larv

Den fritt simmande auricularia-larven äter växtplankton. Den päronformade ljusgula delen inuti larven är magsäcken. Munnen är på mitten, ungefär.

Efter några veckor ändrar de både form och storlek. De krymper och blir istället en liten rund boll med en tofs i toppen och har rader av små hår runt sig. Under detta stadium, doliolaria-stadiet, äter de inte alls. Det kan närmast liknas vid en fjärils puppa-stadium. Stora förändringar i anatomin sker här.

Efter bara några dagar sker den sista metamorfosen och den lilla bollen omvandlas till något som börjar likna en sjögurka. Den nu bildade pentctula-larven lever fastsittande på något lämpligt hårt underlag. Den lilla larven håller sig hårt fast med den lilla sugfoten (analpoden) som har formats vid dess bakdel. Med sina fem små muntentakler sträcker den sig omkring så långt den når för att äta bentiska (bottenlevande) mikroalger så den blir stor och stark. Det viktiga är att den får i sig så pass mycket mat att den kan bilda fler små slangfötter. Först då kan den börja röra sig fritt över ytan och hitta mer mat. När den har blivit 1,5 mm stor kallar vi den för juvenil. Den ser nu ut som en sjögurka, även om den är yttepytte liten. Vi vet inte ännu hur lång tid den här processen tar för vår svenska signalsjögurka. Hos tropiska och tempererade arter når de juvenil-stadiet på ca 60-90 dagar. Men i våra kalla vatten brukar utvecklingen ta längre tid. Det är inte omöjligt att det kommer ta upp emot 120 dagar. Det är en av många frågor vi hoppas kunna svara på i projektet, och lägga upp bilder på här på Tångbloggen.

I Kina har man ett väl utvecklat vattenbruk. Där odlar man gärna flera olika arter tillsammans, eftersom man har förstått att de kan gynna varandra om man balanserar mängderna av varje art mot de andra. Genom att odla alger tillsammans med ostron och sjögurkor kan man få toppkvalitet på samtliga tre ingående arter. Ostronen gynnas av det syrerika vattnet som algerna skapar. Algerna får extra näring av ostronens utsläpp av näringsämnen. Dessutom filtrerar ostronen bort mikroalger ur vattnet så det blir klart och släpper igenom solljuset till algerna bättre. Avföringen från ostronen och bortryckta delar av algerna hamnar på botten och äts upp av sjögurkorna. Utan sjögurkorna hade avfallet under odlingarna istället brutits ner av bakterier som bildar svavelväte, något som har negativ inverkan på de flesta organismer. Denna form av vattenbruk, där näringen går runt i systemet, kallas cirkulärt. Genom att efterlikna ett naturligt kretslopp och balansera det rätt, belastas den kringliggande miljön minimalt.

Cirkulärt.jpg

Man tror det kanske inte när man ser djuret, som ser ut som om en korv fått barn med en bit sushi, men sjögurkor är känsliga och tycker inte om att bli hanterade av människohänder. Förekomsten av sjögurkor i klappakvarier, där små nypiga barnhänder klämmer utan urskiljning och förståelse, är en fruktansvärd stress för dessa stillsamma djur. Bättre då att beundra dem genom akvariets glas utan att ta på dem. Man ska inte förgripa sig på någon som inte kan ge samtycke, oavsett art.

Vill du se röd signalsjögurka i sommar rekommenderar jag ett besök på nyrenoverade Havets Hus i Lysekil, eller ett dyk i Gullmarsfjorden.

Du kan även läsa ett par trevliga artiklar i bland annat GöteborgsPosten och på SVT Nyheter.

Annonser

Read Full Post »

Ellika Faust vid Göteborgs universitet presenterade sitt kandidatarbete i biologi om ”Hur det japanska jätteostronet kom till Sverige” på Svenska Havsforskarföreningens möte på Tjärnö. Hon mottog även David Dyrsens pris för bästa kandidatarbete 2015.

Ostronet Crassostrea gigas har spritt sig med människans hjälp från sitt ursprungliga utbredningsområde i Japan och Kina över hela världen på ca 50- 60 år!

1 utbredning av Japanskt jätteostron

En fråga är hur kom de till Sverige, där de först noterades 2007, för 10 år sedan. Nu är de vanliga utmed stora delar av svenska västkusten. Med hjälp av genetiska metoder kunde Ellika visa att de jätteostron vi hittar i Sverige är närmast släkt med danska populationer medan de norska populationerna verkar bestå av mer blandade populationer.

2 närmaste släkting

Pilar på bilden visar vart de olika individerna hör hemma och hur de flyttat sig.

Att det japanska jätteostronets larver kan driva med strömmar från Danmark stämmer bra med hur strömmarna går. Ett belägg på att också ostron kan komma långt bortifrån är den plastback som vi hittade på en strand på Saltö för något år sedan. Fullt med små japanska jätteostron! Texten EIG. VISAFSLAG URK – betyder ungefär en fiskmarknad på Nederländska och behöver inte nödvändigt vis innebära att den kommer ända från Holland. Men de stora kolonierna av mossdjuret Electra crustulenta och ganska stora skal av ostron tyder på att den legat läge i vattnet säkert ett par månader.

Ellikas slutsatser är att det japanska jätteostronet, precis som många andra introducerade arter, är här för att stanna. Att vi kanske skall se dem mer som en gåva – att det nu finns en art till som vi kan plocka och njuta av att äta (beror på hur vi ser på vattenbruk och spridning av arter för bland annat odling). Hur som helst, de finns nu över stora delar av världshavens kuster – införda just för odling och konsumtion. Ytterligare spridning med strömmar och möjligheten till att anpassa sig till lägre salthalter så att de även kan överleva längre söderut utmed kusten och ta sig in i Östersjön, återstår att se. För den som är intresserad finns en artikel i Marine Ecology Progress Series vol 575: 95-105, 2017.

5 kandidat och artikel

I Svenska vatten bildar med tiden de japanska jätteostronen en artrik miljö med påväxt av blåstång – ett nytt artrikt hårdbottensamhälle på sandiga sedimentbottnar.

6 ostron lite påväxt

En fråga som återstår är hur de kommer att klara sig när tångbältet blivit tätt? Kommer de att kvävas och dö när tillgången på strömmande vatten minskar och tillförseln av plankton blir för liten? Det är inte bara tång utan också arter som havstulpaner och andra ostron som sätter sig på skalen. Ett helt litet ekosystem.

Read Full Post »

Kräkel låter inte så gott men det är det riktigt äkta gamla svenska namnet på denna vanliga rödalg. Det var Linné som under sin resa på Gotland hörde detta namn på det material som kastades upp på stränderna och användes som gödsel på åkrarna. Både på Gotland och Öland samlades algerna ihop i högar och komposterades för att sedan användas för att gödsla med ännu under 1940-talet. Det latinska namnet Fucellaria lumbricalis avslöjar lite om algens utseende. Furca betyder gaffel och lumbricalis betyder maskliknande. I tidiga svenska floror kallas den för gaffeltång, vilket är ett bra beskrivande namn för den är tydligt gaffelförgrenad. Och färgen kan vara mycket mörk, lite mörkbrun om man håller upp den mot ljuset. Detta fick Linné att ge den det latinska namnet Fucus fastigiatus Linnaeus 1753. En orsak kan vara att den svartnar när den torkar.

1Furcellaria planta med toppar

Kräkel blir ca 5-20 cm lång, med 1-2 mm tjocka broskartade grenar. Den fäster mot klippor och stenar med en bunt korta krypande skott, lite liknande rötter. Kräkel förekommer från strax under ytan, från ca 1 meter ner till ca 15 meters djup. Den kan bilda ett tätt bälte där de stora brunalgerna upphör. Kräkel är flerårig och har olika han och honplantor, gametofyter. Efter befruktningen bildas karposporer som växer ut till sporfyter. Dessa liknar gametofyten med den skillnaden att hanindividen kan kännas igen på vintern de det sitter ljusa ovala spermatangier i speten på grenarna. Förökningsorganen sitter i de övre grenarna vilket gör att de ser tjockare, mer spolformade.

Kräkel förekommer också som löslevande i stora mängder i södra Östersjön och Kattegatt. Där har den skördats för att framställa furcellaran, tidigare kallad Dansk agar. Detta för att mycket kräkel skördades i danska vatten under andra världskriget då det inte gick att få tag på agar producerat i Japan. Furcellaran används som livsmedelstillsats och finns i t.ex. puddingar, passar bra för att göra glasyrer och olika fyllning i kakor. Furcellaran används också i marmelad och geler som stabiliserings medel och vid framställning av öl för att fälla protein och klarningsmedel. Bara för att ge några exempel.

Kräkel kan förväxlas med klyving, gaffelgrenig brosktång, röd gaffeltång (Polyides rotundus), igen en art som med tiden fått många olika namn. Det latinska namnet polyides är grekiska och betyder mångliknande och rotundus är latin och betyder nästan cirkelrund vilket är formen på grenarna. De tydligaste skillnaderna till kräkel är att den är röd vid genomlysning och är fäst med en liten tydlig rund fästskiva mot botten. Den är mindre vanlig och förekommer som enstaka plantor från några meters djup ner till ca 15 meter. I norra Östersjön är den oftast lösliggande. Denna marina rödalgsart är en sällsynt länds vår svenska Östersjökust.

Bild1

Mängderna av kräkel har minskat i Östersjön, troligen beroende på den ökade mängden med näringsämnen som gynnar andra snabbväxande rödalger. På samma sätt är det också mindre tång som flyter iland. Med det driver fortfarande iland mycket alger utmed kusten på Öland och Gotland, men nu domineras de av andra arter som t.ex. ullsläke, Ceramium tenuicorne. Detta materialet kan inte användas för att gödsla med som blåstång och kräkel men måste ändå samlas ihop och transporteras bort från sandstränderna för att inte den skall omvandlas till en mjuk, gyttjig botten.

Read Full Post »

I februari kommer månadens art att handla om två nära besläktade arter av brunalger som båda tillhör familjen Scytosiphonaceae.

Den första arten är brunbindel, Petalonia fascia, en marin art som inte klarar att leva i lägre salthalt så den förekommer inte inne i Östersjön. Den är däremot vanlig utmed kusten i Nordsjön och utmed svenska västkusten. Dessa exemplar hittade jag intorkade på en av lådorna som drivit iland efter stormen Urd, på en strand nära Tjärnö marinbiologiska station, vid Strömstad. För att undersöka vad det var för något som satt på lådan, tog jag försiktigt loss de tunna brun-gröna platta hinnorna som var fästa med en liten, liten skiva. Namnet Petalonia fascia avslöjar en del om hur algen ser ut. Petal betyder blad och fascia betyder band på italienska.

Den andra marina arten heter korvsnöre, Scytosiphon lomentaria och är precis som brunbindel en art som du kan hitta under den kalla årstiden. Den kan bilda ett bälte nära vattenytan i ytterskärgården på västkusten under tidig vår- och försommar. Den blir mer ovanlig i södra Östersjön och norrut från Öresund till Södra Kvarken, där salthalten blir för låg för att den skall kunna överleva. Trådarna är gulbruna och kan bli ca 25 cm långa och ca 1-2 cm breda. De är ihåliga och har tydliga insnörningar så att de ser ut som en rad med små prinskorvar, vilket gett arten sitt svenska namn. Scytos betyder skinn på grekiska, siphon betyder rör och lomentaria betyder insnörd på latin. Så med lite kunskaper i de gamla klassiska språken ger det latinska namnet information om hur algen ser ut.

3scytosiphon-ma%cc%8alning-l-kautsky

Båda arterna har en komplicerad livscykel. Det är de stora trådarna hos korvsnöre eller bladformiga delarna hos brunbindel som syns för blotta ögat och finns under tidig vår- försommar. Dessa är det könsliga stadiet hos algen, som kallas för gametofyt. De växer ut ifrån en liten millimeter skiva som algen är fäst med mot botten. Dessa små skivor finns under resten av året, och är algens andra stadium, d.v.s. sporofyten.

4stenyta-med-sma%cc%8a-fla%cc%88ckar-skorpor-av-alger

Det går inte att se om det som syns på en sten som små bruna hinnor eller fläckar är sporofyter, som kommer att utvecklas till våren så att stenen täcks av långa korvsnören. Bara att vänta och se. Eller så är det kanske några helt andra arter som dyker upp från alla små mikroskopiska stadier som övervintrar på klippor, stenar och skal i väntan på att ljuset och värmen skall komma tillbaka. Och att isen ska smälta. Det är däremot fantastiskt vad många arter som lever i strandzonen tål av infrysning och uttorkning.

5stenar-och-skal

Att ta rätt på vad det var för en art som jag hittade intorkad på den röda lådan från Irland var lätt. Det var bara att placerade den torra algen i lite vatten på en tallrik så det gick att fotografera. Man får ta vad som finns tillhands för att få en bra bakgrund. Och sedan var det enkelt att känna igen att det var brunbindel, eftersom det var en art jag hittat förut på västkusten. Hittade också några skal av blåmussla och små sadelostron som passade bra att göra ett kollage av.

6tallrik-med-arter

På en tallrik är där både brunbindel och den nära besläktade arten korvsnöre, Scytosiphon lomentaria, verkligen hör hemma! Skulle du komma till Japan eller andra länder där det är vanligt att äta olika alger så går det att hitta dem torkade till försäljning under många olika namn, Kayamo-nori, Hime-kayamo, Ito-kayamo, Mugiwara-nori, Sugara, Yore-kayamo. Inte säker, men de kanske finns att köpa i någon specialaffär i Sverige också. Båda arterna är kända för sitt innehåll av antioxidanter. Annars kanske du kan hitta lite egen ”Kayamo-nori” i vår. Den går bra att äta som den är. Se bara till att de är plockade långt från utsläpp av förorenat vatten och inte inne i småbåtshamnen.

Read Full Post »