Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘sjögurkor’

Självklart är Tångbloggen på plats när det äntligen är dags för den årliga europeiska vattenbrukskonferensen, efter två digitala år. Detta år hålls EAS (European Aquaculture Society) konferensen i Rimini, på italienska ostkusten.

En konferens är ett ypperligt tillfälle för forskare att träffas och berätta om vad de gör, vad de misslyckats med, få råd och tips av varandra och självklart att planera roliga framtida samarbeten och ansökningar. Det som är extra roligt med just EAS är att det är en väldigt tillämpad forskning. Därför är det självklart att industrin är på plats och har en mässa där olika företag inom vattenbruk, med allt från pumpar, styrsystem, filter och hela kompletta lösningar för uppfödning av olika arter visas upp. Och det märks att det inte bara är jag som har saknat dessa mötesplatser. I år är närmre 2000 personer anmälda till konferensen! Det kommer bli packat!

Konferens är kul! Många roliga möten med fantastiska forskare, som Barry Costa-Pierce, en superkändis inom vattenbruk och fantastisk människa.

Det är mellan fem och sex parallella sessioner under konferensens tre dagar, förutom industrimässan och poster-utställningen som pågår hela tiden. Idag onsdag kommer jag sitta hela dagen på IMTA – integrated multi trophic aquaculture sessionen. Det är integrerat vattenbruk, där olika arter samodlas för en bättre och hållbarare produktion. Här kommer det vara mycket alger, en hel del musslor, lite sjöborrar och två presentationer med sjögurkor inblandade.

Plenarföreläsning i enorm amfiteater med bra akustik inleder konferensen

Roligast av allt är att vi i år har fått en helt egen session för sjögurkor. Vi var ju ett gäng sjögurkforskare som träffades på förra konferensen i Berlin 2019 och bestämde oss för att ha ett tätare samarbete. I våras blev vi kontaktade av konferensens arrangörer som frågade om vi var intresserade av att få en egen session bara för sjögurkor, ifall vi kunde få ihop tillräckligt många presentationer. Självklart tog vi chansen! En halvdag med bara sjögurkor var inga problem att fylla. Vi har fått fredag förmiddag i programmet. Det krockar tyvärr med alg-sessionens första del, men jag ska vara co-chair och ge en presentation på sjögurkorna, så jag kan inte springa emellan. Tursamt nog håller algerna på hela dagen, så lite kul hinner jag nog få till mig därifrån också.

Redo att representera! Märke och pin för att visa vad jag gör underlättar i minglet.

Första plenarföreläsningen handlar om klimatförändringarnas effekter på vattenbruk. Som ett exempel visas hur varmare temperaturer påverkar tillväxten hos lax, som behöver kallt vatten för att må bra och växa fort. Hur ska det hanteras om det lir varmare. Kan odlingar flyttas till kallare vatten eller ska vi istället, eller också, avla på mer värmetoleranta drag hos lax? Andra problem som orsakas av klimatförändringar är försurning, som påverkar musslors skal och därmed deras förmåga att överleva angrepp från krabbor, fåglar och sjöstjärnor.

Det finns många frågor som stöts och blöts under konferensen.

Ett förändrat klimat medför även möjliga ökningar av sjukdomar och giftiga algblomningar, vilket påverkar vattenbruk som sker ute i vattendrag, sjöar och hav. I år har vi, särskilt här i Italien, sett förändringar i nederbördsmönster, vilket orsakat extrem torka på vissa platser och enorma översvämningar på andra håll. Även detta påverkar såklart livsmedelsproduktionen, både jordbruk och vattenbruk. Och även om en höjning av havsnivån skulle öka salthalten i Östersjön, vilket många alger skulle uppskatta, så är det ganska självklart att det även kommer medföra en hel del problem för länder med flacka kuster.

Klimatet på planeten har ändrat sig förut. Problemen med de förändringar vi ser nu, som är orsakade av människans utsläpp, är att de sker snabbare än arterna hinner anpassa sig. Det pratas mycket om behovet av mer data för att förutse olika händelser. Men det känns som en evig refräng som börjar låta uttjatad. Vad är poängen med att samla in data och göra analyser om politiker och styrande inte lyssnar och agerar därefter. Vi behöver nog snarare kavla upp ärmarna och agera, genom tydlig och genomtänkt miljöpolitik som inte dribblas bort mellan olika politiska block till mänsklighetens förlust, utan i stället drivs blocköverskridande. Men det känns långt borta att hitta politiker som är redo att fatta obekväma beslut. Jag tror att förändringen snarare drivs av företagen, som är snabbare på att ta till sig och förstå behovet av förändring och anpassning. Det är där den verkliga makten ligger.

Read Full Post »

Vid Gullmarsfjordens mynning längs Bohusläns kust ligger en av världens äldsta marina forskningsstationer, Kristineberg. Här har passionen och nyfikenheten för livet i havet brunnit sedan 1877. I dagsläget kan du lyssna på vad forskarna på stationen arbetar med utan att lämna stolen. Vi har nämligen börjat med en digital serie föreläsningar som heter Kristineberg Talks, där forskare som är verksamma på stationen berättar vad de arbetar med.

Den röda signalsjögurkan, Parastichopus tremulus, är en marin art som vi vet förvånansvärt lite om.

Tisdag 19 april är det dags för nästa Kristineberg Talk! Den här gången är det Ellen Schagerström som berättar om sjögurkor. Vad är de, vad gör de och varför borde vi odla dem?

Föredraget sker under Kristinebergs traditionella fika kl. 10.00, så bulla upp med en kopp varmt, kanske ett tilltugg och var med oss virtuellt. För att se föredraget live eller i efterhand så klickar du på länken här.

Read Full Post »

Midsommar har just passerat och nu väntar förhoppningsvis en lång, skön sommar med lite ledighet och tid för kontemplation. Men icke så för alla oss på Tångbloggen.

I höstas fick jag möjligheten att utföra ett projekt som jag varit sugen på i 15 år, sedan jag gjorde mitt magisterarbete i Filippinerna och studerade odling av sjögurkor. I Asien har man länge ansett sjögurkan vara en eftertraktad delikatess, bêche-de-mer, något som avspeglas i dess kilopris. På grund av detta, och det sorgliga faktum att många arter fiskats långt över hållbarhetens gränser, har man i Kina, Japan och Indien utvecklat protokoll för odling och uppfödning av denna eftertraktade tagghuding.

Sjögurkans roll i det ekologiska sammanhanget är att den äter organiskt berikat sediment, vilket kan uttryckas som att den äter sådant som trillar ner på botten, och på så sätt städar den havsbotten. Sjögurkan har således en viktigt roll och förtjänar all hyllning och respekt den kan få.

Under våren har jag förberett ett fortplantningsprotokoll och byggt ett litet kläckeri för röd signalsjögurka, Parastichopus tremulus, på Kristinebergs marina forskningsstation. Stationen är en av världens äldsta marina fältstationer och ligger mittemot Lysekil, vid Gullmarsfjordens mynning.

P3010676.JPG

Det är lätt att se hur röd signalsjögurka fått sitt svenska namn.

Här i fjorden har den röda signalgurkan frodats i gamla dar, åtminstone om man pratar med de äldre fiskarna från trakten. De brukade få den som bifångst i hummertinor och kräftburar. Men förekomsten har minskat med åren och nu ser den yrkesfiskare jag pratar med knappt 10 om året.

Min första och största önskan är att detta projekt ska producera några hundra små sjögurkor som vi kan sätta ut i ett skyddat område i Gullmarsfjorden för att förstärka det befintliga beståndet. Det är nämligen viktigt att de inte blir för få.

Sjögurkor har yttre befruktning. Under sommaren samlas de i grupper för att på någon hemlig kemisk signal släppa ut ägg och spermier i vattnet och på så sätt säkra populationens fortlevnad. För att det ska bli en lyckad befruktning behöver de vara många djur, så att det blir tillräckligt hög koncentration av könsceller i vattnet. Men prövningarna är långt ifrån slut där. Sjögurkor har en livscykel som går igenom flera olika stadier via metamorfos (förvandling) innan de får det vuxna djurets form.

Foto: Ellen Schagersröm

Under fortplantningen ställer sig sjögurkorna upp på detta vis. Här ser vi en hane som släpper ut spermier genom gonoporen på huvudet.

Det första larvstadiet simmar fritt i vattnet, tillsammans med andra plankton och livnär sig på mikroskopiska encelliga alger. De kallas auricularia-larver och är ungefär 300 µm stora. Som plankton är man mat åt många av havets djur.

Auricularia larv

Den fritt simmande auricularia-larven äter växtplankton. Den päronformade ljusgula delen inuti larven är magsäcken. Munnen är på mitten, ungefär.

Efter några veckor ändrar de både form och storlek. De krymper och blir istället en liten rund boll med en tofs i toppen och har rader av små hår runt sig. Under detta stadium, doliolaria-stadiet, äter de inte alls. Det kan närmast liknas vid en fjärils puppa-stadium. Stora förändringar i anatomin sker här.

Efter bara några dagar sker den sista metamorfosen och den lilla bollen omvandlas till något som börjar likna en sjögurka. Den nu bildade pentctula-larven lever fastsittande på något lämpligt hårt underlag. Den lilla larven håller sig hårt fast med den lilla sugfoten (analpoden) som har formats vid dess bakdel. Med sina fem små muntentakler sträcker den sig omkring så långt den når för att äta bentiska (bottenlevande) mikroalger så den blir stor och stark. Det viktiga är att den får i sig så pass mycket mat att den kan bilda fler små slangfötter. Först då kan den börja röra sig fritt över ytan och hitta mer mat. När den har blivit 1,5 mm stor kallar vi den för juvenil. Den ser nu ut som en sjögurka, även om den är yttepytte liten. Vi vet inte ännu hur lång tid den här processen tar för vår svenska signalsjögurka. Hos tropiska och tempererade arter når de juvenil-stadiet på ca 60-90 dagar. Men i våra kalla vatten brukar utvecklingen ta längre tid. Det är inte omöjligt att det kommer ta upp emot 120 dagar. Det är en av många frågor vi hoppas kunna svara på i projektet, och lägga upp bilder på här på Tångbloggen.

I Kina har man ett väl utvecklat vattenbruk. Där odlar man gärna flera olika arter tillsammans, eftersom man har förstått att de kan gynna varandra om man balanserar mängderna av varje art mot de andra. Genom att odla alger tillsammans med ostron och sjögurkor kan man få toppkvalitet på samtliga tre ingående arter. Ostronen gynnas av det syrerika vattnet som algerna skapar. Algerna får extra näring av ostronens utsläpp av näringsämnen. Dessutom filtrerar ostronen bort mikroalger ur vattnet så det blir klart och släpper igenom solljuset till algerna bättre. Avföringen från ostronen och bortryckta delar av algerna hamnar på botten och äts upp av sjögurkorna. Utan sjögurkorna hade avfallet under odlingarna istället brutits ner av bakterier som bildar svavelväte, något som har negativ inverkan på de flesta organismer. Denna form av vattenbruk, där näringen går runt i systemet, kallas cirkulärt. Genom att efterlikna ett naturligt kretslopp och balansera det rätt, belastas den kringliggande miljön minimalt.

Cirkulärt.jpg

Man tror det kanske inte när man ser djuret, som ser ut som om en korv fått barn med en bit sushi, men sjögurkor är känsliga och tycker inte om att bli hanterade av människohänder. Förekomsten av sjögurkor i klappakvarier, där små nypiga barnhänder klämmer utan urskiljning och förståelse, är en fruktansvärd stress för dessa stillsamma djur. Bättre då att beundra dem genom akvariets glas utan att ta på dem. Man ska inte förgripa sig på någon som inte kan ge samtycke, oavsett art.

Vill du se röd signalsjögurka i sommar rekommenderar jag ett besök på nyrenoverade Havets Hus i Lysekil, eller ett dyk i Gullmarsfjorden.

Du kan även läsa ett par trevliga artiklar i bland annat GöteborgsPosten och på SVT Nyheter.

Read Full Post »

Den som lyssnade på Morgonpasset i P3 i fredags (8/2) kunde höra Tångbloggen berätta om ekosystem, alger och sjögurkor. Då den gästande hiphopartisten Lamix la ut en utmaning om att göra en låt om sjögurkor ifall inlägget fick mer än 2000 kommentarer, visade det sig att det fanns ett uppdämt behov av just sjögurks-relaterad musik. På bara någon timme fick #morgonpassetip3 hela 2673 kommentarer med önskemål om sång. Det har även lobbats för en musikvideo…

Så för att inte låta allmänheten, särskilt inte Tångbloggens läsare, gå törstande för information kommer här ett litet inlägg om hur alger, musslor och sjögurkor hänger ihop.

Vattenbruk är inget nytt, det har man ägnat sig åt i Asien i över 2000 år. Men här i norra Europa har vi inte varit lika fokuserade på att bruka havet, utan mer brukat jorden. I havet har vi fortfarande varit jägare/samlare. Men med allt fler munnar att mätta, måste även havet vårdas och brukas för att det ska räcka åt alla, även alla andra arter som är beroende av havet.

 

Inom samarbetet SWEMARC som bildats på Göteborgs universitet undersöker vi förutsättningarna för och möjligheterna med vattenbruk i Sverige. I projektet CIRKULÄR arbetar vi med det som kallas cirkulärt vattenbruk. Det innebär att man försöker få näringsämnena (främst kväve (N)) att gå runt i odlingen, istället för att bli en hög med avfall utanför eller under. Hur då, undrar ni kanske?

Genom att odla olika arter tillsammans kan man få näringen som släpps ut från en art att tas upp och gynna tillväxten hos en annan. Vi tar ett exempel:

Musslor odlar man oftast på rep som hänger ovanför botten. Musslorna filtrerar partiklar, växtplankton och små djurplankton ur vattnet. Det gör att vattnet runt en musselodling kan vara väldigt klart. Men den som äter måste även kissa och bajsa, och det gör musslorna såklart. Bajset trillar ner på botten som partiklar och kisset blir löst i vattnet.

Musslor

I Asien, framförallt Japan och Kina, äter man mycket alger. Alger behöver solljus och näring för att växa. Näringen, mest kväve och fosfor, tar algen upp ur vattnet direkt. Så om vi odlar alger och musslor tillsammans kan algerna ta upp musslornas kiss och växa bättre. Men bajset då?

Musslor Alger

Om det blir för mycket avfall under t.ex. en musselodling, går det åt mycket syre för att bryta ner det. Oftast blir det en syrefri miljö under odlingar, som luktar illa och där inga djur vill bo. Vilken tur att det finns sjögurkor, som gärna äter avfall från både musslor och alger. På sådant avfall växer nämligen massor med bakterier och bottenlevande mikroalger som är mums för sjögurkor.

Sjögurkorna äter upp mycket av det avfall som trillar ner och ”städar” på så sätt under odlingarna. Genom att gurkorna rör om i sedimentet hjälper det till med syresättningen och nedbrytningen. Givetvis måste även sjögurkorna göra sig av med vad de ätit. Kisset går ut i vattnet och kan då tas upp av algerna. Bajset innehåller mycket lerpartiklar och kan brytas ner av maskar, bakterier och andra djur.

Musslor Alger Gurkor

Genom att balansera mängden alger, musslor och sjögurkor så att det blir lagom mycket av varje art, kan man alltså få en havsodling som nästan inte skräpar ner (ur näringsämnes-synpunkt). Det viktigaste med den här formen av odling är just balansen. Precis som med vissa kakrecept kan man inte dubblera, utan när man har fått systemet i balans på en plats, ska man inte sedan försöka pilla in mer av någon art.

Det kan säkert vara knepigt att förstå för någon som vill tjäna stora pengar snabbt, men i Kina upptäckte man att om man försökte hänga in mer kelp, så rubbades balansen i systemet och den kelp de odlade blev snabbt både mindre och av sämre kvalitet. Så de lärde sig att stabil och hög kvalitet ger på längden mycket bättre avkastning än kortsiktiga obalanserade odlingar. Tänk långsiktigt.

Sockertare på rep

Kelp behöver plats, solljus och lagom mycket näring för att bli av bästa kvalitet.

Nu ska vi i projektet Cirkulär undersöka om den svenska arten röd signalgurka (Parastichopus tremulus) kan arbeta som städare i cirkulära vattenbruk tillsammans med sockertare (Saccharina latissima) och blåmussla (Mytilus edulis). Det ska bli spännande. Följ Tångbloggen för uppdateringar.

Parastichopus tremulis (c) Ellen Schagerström

Kan röd signalgurka vara en del av cirkulärt vattenbruk i Sverige?

Read Full Post »