Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juli, 2026

Den trogna Tångbloggsläsaren kan dra sig till minnes att vi under 2022 – 2023 testade metoden Green Gravel för att återetablera tare tillsammans med Länsstyrelsen i Västra Götaland. Vi samlade in både Saccharina latissima (skräppetare) och Laminaria digitata (fingertare) för att få dem att sporulera inne på lab och sätta sig på grus, som sedan hälldes ut på olika platser i fält. Du kan läsa här om hur det gick.

Men metoden är utformad för flacka bottnar, och i Gullmarsfjorden där jag i huvudsak arbetar är det ofta branta, för att inte säga lodräta bergväggar. Svårt att få gruset att ligga kvar där… Så jag anpassade en metod från den restaureringsmanual för blåstång som jag varit med att ta fram, och kallade metoden Green Wall.

Provytan på bergväggen utan skräppetare, men innan jag borstat den ren med rotborste. De fluffiga rödalgerna gör det nämligen svårare för tarens sporer att fästa på berget.

Sist jag kontrollerade bergväggen där jag hängde ut min rigg så hittade jag 4-5 plantor, vilket jag ansåg vara ett bra resultat. Men det var på hösten 2023, i slutet av första säsongen. Hur ser det ut nu, tre år senare? Eftersom det har varit otroligt varmt de senaste dagarna, och havet är behagliga 21 grader, så var det ju toppenläge att ta på mask och snorkel för att se efter. Ibland är det extra bra dagar på jobbet, minsann. Plums i baljan!

Och gissa om jag blev glatt överraskad! Bergväggen som vid tiden för sådd inte hade en enda individ av Saccharina latissima var nu helt täckt av 2-3 år gammal skräppetare. En uppskattad djuputbredning, mellan tumme och pekfinger, är strax under 1 meter. Men med tanke på att väggen ligger i skugga större delen av dagen så är det inte illa.

Skräppetarens långa krokodilskinnsliknande blad är förvisso väldigt påväxta av olika arter. Bland annat fanns mycket tarmsjöpung och fintrådiga alger som gynnas av den varma temperaturen. Men om de klarar av sommarens hetta så kommer det bli jättekul att ta ett dopp närmre årets slut för att bättre kunna se just själva taren och hur mycket den faktiskt brett ut sig. Fast då blir det mer kläder på än bara baddräkten.

När tare-arter försvunnit från ett område så kan de ta lång tid för dem att komma tillbaka eftersom deras sporer inte sprider sig särskilt långt. Så genom att flytta in ”mogen” tare till lämpliga platser på senhösten och putsa undan det bös som tyvärr täcker alla ytor i fjorden, ökar chanserna rejäkt för att några nya individer ska etablera sig. Och, som vi nu har sett, så kan det tydligen gå rätt snabbt efter det. Jag kunde även se att strömmen gått från höger till vänster under fortplantningen, eftersom de fortfarande inte fanns någon tare till höger om försöksytan, men gott om plantor hela 2-3 meter till vänster om den.

Ett friskt och frodigt tångbälte tar upp mycket näring ur vattnet som annars bidrar till algblomning, mera bös och sämre syreförhållanden på bottnarna. Att återskapa de breda tångbältena som tidigare funnit i fjorden är ett steg i rätt riktning för en bättre vattenmiljö. Det skulle vara kul att använda metoden på fler platser i Gullmarsfjorden där sockertaren har försvunnit och se om det går lika bra som vid forskningsstationen. Det skulle även vara intressant att ha platser i olika väderstreck och med olika lutning för att se hur det spelar in. Får nog höra av mig till de badglada kollegorna på Länsstyrelsen efter sommaren och se om vi inte kan få till något litet projekt tillsammans. Det vore kul.

Read Full Post »

Inom rödalgerna är nästan alla arter marina, vilket betyder ett liv i salt vatten. Endast 3% av rödalgerna (ca 180 arter) har, enligt AlgaeBase, anpassat sig till ett liv i sötvatten. Paludicola turfosa (f.d.Batrachospermum turfosum Bory) torvgravsalg är en av generalisterna bland dessa förhållandevis få rödalger som har anpassat sig till sötvattenshabitat. Av namnet (Lat. turfosa – på torvmossar).kan vi gissa oss till att vi nog kan hitta den i miljöer som liknar den på torvmossar.

Artens breda utbredning, både över breddgrader och uppåt på höga altituder (>1000 möh) är ovanlig för sötvattensrödalger, som vanligtvis är begränsade till under 900 m över havet. I Nordamerika förekommer P. turfosa från Alaska i norr till centrala Mexiko i söder och i Europa är den rikligt förekommande både i Finland och Sverige, men är mer sällsynt söderut i Centraleuropa.

Arten förekommer i bergiga till subalpina mikrohabitat som kännetecknas av mörkfärgade, oligotrofa humusrika vatten. De är huvudsakligen skuggade, näringsfattiga och med rinnande eller stillastående vatten. Då algen ofta är fäst vid fasta underlag som stenar eller trägrenar kan säsongsvariationer i vattennivåer och skuggning av träd och buskar, canopy cover, utsätta algen för kraftigt fluktuerande temperaturer, solstrålning och näringstillgång.

Arten kallas ibland för frog spawn algae (grodromsalg) då den känns slemmig och påminner om just grodrom. Foto från iNaturalist.com. Som många andra limniska rödalger är den mer grön till färgen. För varför ska det vara enkelt?

En studie från 2017 av Siegfried Aigner, Andreas Holzinger, Ulf Karsten och Ilse Kranner, visade att P. turfosa insamlad från en torvmossesjö i Österrrike klarar av att leva i ett brett spann av temperatur, ljus- och näringstillgång, vilket med stor sannolikhet är varför arten har lyckats anpassa sig till ett liv i denna typ av tuffa miljöer.

Dr. Ralf Wagner från Düsseldorf i Tyskland har fotograferat den under fluroscensmikroskop. Eftersom jag mycket fräckt har norpat den ”vanliga” bilden från honom, så får du gärna klicka här för att besöka hans sida och se hur häftig den ser ut under annan belysning.

Torvgravsalg, Paludicola turfosa, under rejäl förstoring. Den vackra bilden är tagen av Dr. Ralf Wagner (se länk ovanför).

Så befinner du dig ute i naturen i närheten av en trevlig torvmosse kan det ju vara värt att kasta ett extra öga ner i vattnet och se om det finns några algbeväxta pinnar eller stenar där.

Read Full Post »